Storbritannien – Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet, som sitter vid makten idag, och det socialdemokratiska Labour.  Överhuset var länge landets högsta rättsliga instans, men sedan 2009 har Storbritannien en högsta domstol. 1999 fick Skottland och Wales egna regionala parlament, som sedan dess har fått nya befogenheter. Bland skottarna har stödet för ett självständigt Skottland vuxit på senare år. Efter ett fredsavtal 1998 har även Nordirland ett begränsat självstyre. 

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. Istället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Så länge Storbritannien var med i EU fick nya lagar inte strida mot de åtaganden som Storbritannien hade gjort där, men detta upphörde i och med att britterna lämnade samarbetet i den 31 januari 2020. Över 100 000 ändringar i lagstiftningen trädde i kraft den 31 december 2020. Fram till årsskiftet följande år var Storbritannien dock tvunget att följa EU:s regelverk under en övergångsperiod.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Kung Charles III saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern. Hen är också statschef i 14 andra stater som tidigare varit brittiska kolonier, bland annat Australien, Kanada, Nya Zeeland, Belize och ett antal önationer i Karibien och Oceanien (antalet har gradvis minskat då allt fler forna brittiska kolonier har omvandlats till republiker). Regeringen leds av premiärministern som är ansvarig inför parlamentet. Vid sin sida har han ett kabinett (regeringens inre kärna) som har 15 till 25 medlemmar, varav flera av dem har tunga ministerposter. Premiärministern hämtas från det parti som har majoritet i parlamentet.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

Länge kunde premiär­ministern själv kunnat bestämma tidpunkten för när ett val till underhuset skulle hållas, men högst fem år fick gå mellan valen. 2011 infördes fasta mandatperioder på fem år. För att regeringen ska kunna utlysa nyval måste den ha stöd av minst två tredjedelar av underhusets medlemmar. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning. Den konservativa regeringen inledde 2021 en process för att slopa de fasta mandatperioderna (se Kalendarium).

Rösträttsåldern är 18 år.

Sedan valet 2010 har underhuset 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner. Flera oberoende kommittéer har  fått i uppgift att utreda en ny valkretsindelning (se Kalendarium).

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av drottningen på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid.

När Labour kom till makten 1997 inleddes en reform som innebar att antalet lorder som ärver sitt ämbete har minskat från 751 till 92. I slutet av 2021 hade överhuset 783 medlemmar, antalet varierar dock över tid. Ytterligare reformer diskuteras. Det har handlat om allt från att minska antalet medlemmar till att avskaffa det helt.

Flera mindre partier trycker på för att Storbritannien ska byta valsystem, men de har haft svårt att få gehör för det. 2011 hölls en folkomröstning om ett nytt delvis proportionellt system kallat Alternative Vote (AV) som dock avvisades av väljarna.

Politiska partier måste öppet redovisa vilka ekonomiska bidrag de tar emot. Parlamentsledamöter åläggs att redogöra för vilka ekonomiska tillgångar och inkomster de har. 

Självstyre i Skottland, Wales och Nordirland

1999 erhöll Skottland och Wales visst självstyre. I Skottland finns dock starka krafter som vill bilda en självständig stat. I september 2014 röstade 55 procent av skottarna nej till självständighet i en folkomröstning (se Skottland). Det walesiska parlamentet har färre befogenheter än det skotska (se Wales). Även Nordirland har begränsat självstyre (se Nordirland).

Inför folkomröstningen i Skottland utlovade regeringen nya befogenheter till det skotska parlamentet. I en del konservativa engelska kretsar gav det ny fart till det missnöje som fanns med att parlamentsledamöter från Skottland, Wales och Nordirland har fått rösta i frågor som bara rör England, men att engelska väljare samtidigt inte hade något inflytande alls över de områden som avgörs av självstyrena (läs mer om "Den engelska frågan").

Efter att Storbritannien lämnat EU har administrationerna i Skottland, Wales och Nordirland fått ta över ansvar för till exempel livsmedel, luftkvalitet och stöd till bönder. De menar dock att den brittiska regeringens linje om att de måste godta att varor och tjänster från andra landsdelar även om de inte uppfyller de egna kraven underminerar deras självbestämmande (se även Kalendarium).

Även Isle of Man samt Guernsey och Jersey har omfattande självstyre, med egna lagstiftande församlingar och domstolar. De har sedan gammalt en särställning, då de formellt inte tillhör staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen.

Centraliserad stat

Storbritannien är indelat i över 300 lokala enheter. Londonregionen har sedan 2000 en vald församling (Greater London Authority, GLA) med rätt att besluta i lokala frågor. Samma år fick Londonborna välja borgmästare och GLA:s 25 ledamöter.

Makten i Storbritannien är starkt centraliserad, och regeringen i London har ett stort inflytande även på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna (Local Authorities) får en stor del av sina pengar från staten. Samtidigt pågår en process där de statliga anslagen minskar och lokala myndigheter förväntas att själva dra in mer pengar. 

Rättsväsen

Rättsväsendet skiljer sig mellan landsdelarna. I England och Wales finns två typer av brottmålsdomstolar. Mindre brott handhas som inbrott och stöld döms av en underrätt (Magistrate Court) vars domare (som också kalls fredsdomare, Justices of the peace) inte behöver ha någon formell juridisk utbildning. Allvarliga brott som mord, våldtäkt och rån går ofta vidare till Crown Court som även handlägger överklaganden från underrätten. Där är det en jury på upp till tolv personer som avgör om den åtalade är skyldig eller inte. Civilrättsliga mål handhas av grevskapsrätter (County Courts) och mål som rör familjer som skilsmässor, vårdnadstvister och adoptioner sköts av familjerätter (Family Court). Vissa särskilt allvarliga mål går vidare till Högre rätten (High Court). Det finns även en appellationsdomstol som tar upp både brottmål och civilrättsliga mål.

Det nordirländska rättsväsendet liknar det engelska, men med vissa mindre skillnader.

Skottland behöll sitt eget rättsväsen när Storbritannien bildades 1707. Mindre brott sköts av fredsdomarrätter (Justice of the Peace Courts), som leds av en fredsdomare som har en juridikutbildad notarie vid sin sida, medan 49 sheriffdomstolar tar hand om brottmål. Även här finns en Högre rätt i Edinburgh som ansvarar för särskilt allvarliga fall, som avgörs av en domare och 15 jurymedlemmar. Den är högsta instans för brottmål som prövas i Skottland.

Laglorderna i överhuset var tidigare högsta juridiska instans men 2009 infördes en högsta domstol, Supreme Court. I den ingår även Privy Council, som ger monarken råd om hens plikter och är högsta rättsliga instans för territorier och kronkolonier utanför Europa samt för ett minskande antal Samväldesländer i Västindien och Oceanien. Dess inflytande har minskat påtagligt på senare år. När det gäller Skottland avgör Högsta domstolen bara i fall där den skotska regeringen eller det skotska parlamentet anses agera utanför sina befogenheter.

Läs mer om rättssäkerhetsfrågor i Storbritannien i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Det brittiska valsystemet gynnar stora partier och partier med en stark regional väljarbas. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. I valet 2010 fick inget av dem egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet, som då hade blivit största parti, bildade regering med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Efter valet i maj 2015 kunde de konservativa dock styra på egen hand. I det nyval som Theresa May utlyste till i juni 2017 förlorade  regeringspartiet sin majoritet i underhuset, men kunde återta den, med klar marginal i december 2019.

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Det var en röststark fraktion inom Tories som länge drev frågan om att Storbritannien skulle lämna EU (se Modern historia). Många av dem samlades i ERG (European Research Group). I och med att Boris Johnson tog över partiledarposten i juli 2019 tog partiet tagit ett kliv åt höger, och tog ytterligare ett steg i samma riktning under Liz Truss som tog över partiledarposten i september 2022. Hon tvingades dock att avgå i oktober samma år. Även hennes efterträdare, den förre finansministern Rishi Sunak, tillhör partihögern (se Aktuell politik). Det finns också en mittengruppering, One Nation Conservative, som betonar civilsamhället roll, värnar biståndet och ett fungerande välfärdssystem. Konservativa partiet hade 2022 drygt 184 000 medlemmar. 

Labourpartiet (Labour Party) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade ett starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med Tories  om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen började Blair tala om partiet som Nya Labour. Bland många av Labours traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Han kunde vinna eftersom det var partiets gräsrötter som för första gången utsåg partiledare. Antalet partimedlemmar steg då snabbt till som mest cirka till 550 000, men 2021 sjunkit till 430 000. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn avgick. Han ersattes i april 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mitten- och högerkrafterna inom partiet.

Det EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democratic Party) har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet 2015. En mindre återhämtning har skett sedan dess. Partiledare sedan 2020 är Ed Davey.

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) har sedan 1934 arbetat för ett självständigt Skottland. Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leds sedan slutet av 2014 av Nicola Sturgeon, som också är skotsk regeringschef (se Skottland). SNP är sedan 2015 tredje största parti i det brittiska underhuset. 2018 hade SNP 119 000 medlemmar. I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 2007. I det skotska valet i maj 2021 var partiet nära att få egen majoritet.

I mars 2021 bildades Albapartiet som samla skotska väljare som vill se en hårdare linje för att få den brittiska regeringen att gå med på en ny folkomröstning om skotsk självständighet än SNP under Sturgeon.

Även det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru), som verkar för ett självständigt Wales, är representerat i det brittiska underhuset. Partiledare är Adam Price.

Av de nordirländska partierna har Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP) flest mandat i både provinsparlamentet och i det brittiska underhuset. Tidigare hade Ulsters unionistparti (Ulster Unionist Party, UUP) dominerat politiken i Nordirland. Båda DUP och UUP är borgerliga partier och har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP leds sedan sommaren 2021 av Jeffrey Donaldson. Även UUP har en ny partiledare: Doug Beattie.

Näst störst av de nordirländska partierna är idag Sinn Féin (som betyder Vi själva), brukade tidigare beskrivas som politisk gren för Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och På väg mot fred). Dess framgångar har i hög grad skett på bekostnad av Socialdemokraterna och Labour (Social Democratic and Labour Party, SDLP) vilket alltid strävat efter förändringar med fredliga medel. Sinn Féin och SDLP har sitt starkaste stöd bland nationalister, det vill säga främst katoliker som vill ha ett enat Irland. Sinn Féin kallar sig för ett socialistiskt parti men har på senare år tonat ned sin vänsterretorik. 2018 lämnade Gerry Adams som lett partiet sedan 1983 över partiledarposten till Mary Lou McDonald. Den nordirländska grenen av partiet leds av Michelle O’Neill. Partiet intar inte sina platser i det brittiska underhuset, då det vägrar att erkänna dess överhöghet över Nordirland.

Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip) fick ett uppsving i opinionen 2012 då det kunde dra fördel av EU-kritiska stämningar. I maj 2014 blev Ukip, med 24 mandat, största brittiska parti i valet till EU-parlamentet, men har som mest haft två mandat i det brittiska parlamentet. Den dåvarande partiledaren Nigel Farage spelade 2016 en ton­givande roll i kampanjen mot EU-medlemskapet.

Gröna partiet (Green Party) har sedan 2010 ett mandat i underhuset och stöds främst av unga britter. Partiledare är Carla Denyer and Adrian Ramsay. 

Brexitpartiet (Brexit Party) lanserades formellt av Nigel Farage i april 2019. Det blev största brittiska parti i EU-valet i maj 2019 (se Kalendarium). I det brittiska parlamentsvalet samma år fick det bara 2 procent av rösterna. Det berodde mycket på att Farage inte kandiderade och att partiet hade avstått från att ställa upp i valkretsar där Tories hade parlamentsledamöter. 2021 bytte det formellt namn till Reform UK

Främlingsfientliga partier/grupper

Det främlingsfientliga Brittiska nationalistpartiet (British Nationalist Party, BNP) kom in i EU-parlamentet 2009, men har annars haft sina största framgångar på kommunal nivå. Det högerextrema partiet har dock gjort dåligt ifrån sig i de  senaste lokalvalen. Avhoppare från BNP bildade 2011 ett nytt parti Britain First, som liksom flera andra grupper på den yttersta högerkanten, bland andra English Defense League, spelar på antimuslimska stämningar. 

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit bakom svängdörrar i ”elaka partiet” (2022-11-03)
Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit både hopp och hinder för skotsk självständighet (2020-07-15)
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)
Varningar när May bjuder in nordirländska unionister (2017-06-20) 

 

 

108414

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

Varukorg

Totalt 0