Den 22-23 augusti kommer UI att uppdatera sina IT-tjänster

Under uppdateringen kommer vi tyvärr inte kunna svara på e-post, men återkommer så snart vi kan.

Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet och det socialdemokratiska Labour. Sedan maj 2015 har Storbritannien en konservativ regering, som dock förlorade sin majoritet i underhuset i nyvalet 2017. Överhuset var länge landets högsta rättsliga instans, men sedan 2009 har Storbritannien en högsta domstol. 1999 fick Skottland och Wales egna regionala parlament, som sedan dess har fått nya befogenheter. Bland skottarna har stödet för ett självständigt Skottland vuxit på senare år. Efter ett fredsavtal 1998 har även Nordirland ett begränsat självstyre. Provinsen har dock saknat regering sedan början av 2017.

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. Istället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Nya lagar får inte strida mot de åtaganden som Storbritannien har gjort inom EU. Eftersom britterna 2016 röstade för att lämna EU (brexit) kommer detta att upphöra när skilsmässan väl är ett faktum. Det lär bli en lång process att ändra i lagstiftningen efter mer än 40 år av brittiskt EU-medlemskap.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Drottning Elizabeth saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

2011 infördes fasta mandatperioder på fem år för underhuset. För att regeringen ska kunna utlysa nyval måste den ha stöd av minst två tredjedelar av underhusets medlemmar. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning. Tidigare har premiär­ministern själv kunnat bestämma tidpunkten för ett val. Högst fem år fick dock förflyta mellan valen. Theresa May, premiärminister från juli 2016, frångick dock detta, då hon våren 2017 utlyste nyval till i juni samma år (se Aktuell politik).

Rösträttsåldern är 18 år.

Efter valet 2010 har underhuset 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna. 

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av drottningen på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid.

Frågan om att avskaffa eller förändra överhuset har länge debatterats, men det var först när Labour kom till makten 1997 som reformer började genomföras. Antalet lorder som ärver sitt ämbete har sedan dess minskat från 751 till 92. I juli 2018 hade överhuset 791 medlemmar, antalet medlemmar varierar dock över tiden. En flerpartikommitté rekommenderade hösten 2017 att antalet ledamöter på sikt ska minskas till 600, och att de som väljs in ska sitta på 15-åriga mandat.

En liknande reform har diskuterats för underhuset, där det finns långtgående planer på att minska antalet ledamöter i underhuset till 600, genom att alla valkretsar ska bli ungefär lika stora. Idag varierar antalet väljare inom en valkrets, från 55 000 till 95 000. Förändringarna tros gynna Konservativa partiet på Labourpartiets bekostnad. 

2014 infördes nya regler för registrering av väljare. Tidigare kunde en person registrera alla väljare som bor i ett hushåll, men enligt de nya reglerna krävs nu att varje individ själv registrerar sig för att rösta. Från december 2014 till december 2015 försvann 1,4 miljoner namn från röstlängderna. Sedan dess har ett stort antal nya väljare registrerat sig, framför allt tillkom 2,5 miljoner nya namn inför EU-omröstningen 2016.

Flera mindre partier trycker på för att Storbritannien ska byta valsystem, men de har haft svårt att finna gehör för det. 2011 kunde Liberaldemokraterna driva igenom ett krav om en folkomröstning om ett nytt delvis kallat Alternative Vote (AV) som dock avvisades av väljarna med klar majoritet.

Politiska partier måste öppet redovisa vilka ekonomiska bidrag de tar emot. Parlamentsledamöter åläggs att redogöra för vilka ekonomiska tillgångar och vilka inkomster de har. OSSE som skickade en liten grupp observatörer för att övervaka parlamentsvalet 2017 rekommenderade ändå i sin slutrapport att Storbritannien borde förbättra insynen när det gäller kampanjbidrag till partier eller till enstaka kandidater. 

Efter folkomröstningen om EU-medlemskapet har det slagits fast att två kampanjgrupper på brexitsidan bröt mot reglerna om hur stora kampanjbidrag de fick ta emot (se Kalendarium).

Självstyre i Skottland, Wales och Nordirland

1999 erhöll Skottland och Wales visst självstyre. I Skottland finns dock starka krafter som vill bilda en självständig stat. I september 2014 röstade dock 55 procent av skottarna nej till självständighet, även om marginalerna mellan ja- och nej-sidan blev mindre än väntat (se Skottland). Det walesiska parlamentet har färre befogenheter än det skotska (se Wales). Även Nordirland har begränsat självstyre (se Nordirland).

Inför folkomröstningen i Skottland utlovade regeringen nya befogenheter till det skotska parlamentet. Den dåvarande premiärminister David Cameron knöt dock detta till en nyordning som skulle begränsa det inflytande som skotska, nordirländska och i vissa fall walesiska ledamöter i parlamentet i London har över frågor som bara rör England (och Wales).

Bakgrunden var det missnöje som fanns i framför allt konservativa kretsar i England med att Skottland, Wales och Nordirland har egna parlament, där engelska väljare inte har något att säga till om, medan skotska, walesiska och nordirländska parlamentsledamöter har fått vara med och besluta i frågor som bara rör England i det brittiska parlamentet. Den lagändring som antogs 2015  innebär att engelska, och i vissa fall walesiska, ledamöter har rätt att lägga in ett slags ”veto” mot ett lagförslag – eller delar av det – som bara berör England (och ibland Wales).

Den ”engelska frågan” har diskuterats sedan 1970-talet, men det har varit svårt att hitta en lösning på den. Ett problem är att en del av de beslut som bara ser ut att handla om England indirekt påverkar andra delar av landet.

Sedan dess har det skotska självstyret bland annat fått rätt att höja ersättningsnivåerna för barnbidrag, a-kassa och andra bidrag, samt att utforma nya bidragsformer inom de områden det ansvarar för. Det skotska styret har sedan 2016 ansvar för inkomstskatterna i Skottland. Även parlamenten i Nordirland och Wales skulle få nya befogenheter. Den skotska regeringen anser dock att London skaffar sig för stor makt på Skottlands bekostnad när befogenheter ska tas hem från Bryssel efter brexit. 

I den skotska folkomröstningen om självständighet 2014 fick även 16-åringar rösta. Året efter sänktes även rösträttsåldern i val till det skotska parlamentet. Även Wales planerar en liknande reform, för kommunala val. Den ska även omfatta utländska medborgare som är skrivna i Wales.

Även Isle of Man samt  Guernsey och Jersey har omfattande självstyre, med egna lagstiftande församlingar och domstolar. De har sedan gammalt en särställning, då de formellt inte tillhör staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av Storbritannien.

Centraliserad stat

Storbritannien är indelat i över 400 lokala enheter. Londonregionen har sedan 2000 en vald församling (Greater London Authority, GLA) med rätt att besluta i lokala frågor. Samma år fick Londonborna välja borgmästare och GLA:s 25 ledamöter.

Makten i Storbritannien är starkt centraliserad, och regeringen i London har ett stort inflytande även på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna (Local Authorities) får en stor del av sina pengar från staten. Samtidigt pågår en process där de statliga anslagen minskar och lokala myndigheter förväntas att själva dra in mer pengar. 

För att motverka de starka spänningar som finns mellan landets rikare södra delar och de fattigare i norr har satsningar gjorts på att skapa en "nordlig kraftstation" (Northern Powerhouse), ett av den förre finansministern George Osbornes hjärteprojekt. Regionen kring storstaden Manchester fick större befogenheter när det gällde att sköta sådant som transporter, hälsa och bostäder. Invånarna i staden fick i maj 2017 utse sin egen borgmästare (trots att väljarna tidigare hade röstat nej till direktval av borgmästaren).

Politiska partier

Det brittiska valsystemet gynnar stora partier och partier med en stark regional väljarbas. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. I valet 2010 fick inget av dem egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet, som då hade blivit största parti, bildade regering med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945  (se Modern historia). Efter valet i maj 2015 kunde de konservativa dock styra på egen hand. I det nyval som Theresa May utlyste till i juni 2017 förlorade dock regeringspartiet sin majoritet i underhuset.

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Wales och Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Inom Tories finns sedan länge en röststark fraktion som har pläderat för att landet ska lämna EU. När den dåvarande partiledaren David Cameron 2013 lovade att hålla en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet (se Modern historia) handlade det i hög grad om ett försök att blidka den fraktionen för att kunna hålla ihop det egna partiet. Efter nederlaget i folkomröstningen 2016 avgick Cameron och efterträddes som partiledare och premiärminister av sin inrikesminister, Theresa May (se Aktuell politik). Sedan dess har partiet tagit ett steg mot höger. Efter bakslaget i valet 2017 ifrågasattes Mays ledarskap och hur länge hon skulle kunna sitta kvar som partiledare. Men ingen tycks ännu vara villig att ta över från May. Bland de namn som nämnts hör den förre utrikesministern Boris Johnson, men också den socialt konservative Jacob Rees Mogg, som leder gruppen European Research Group, vilken samlar konservativa politiker som vill driva igenom en ”hård brexit”. Det är tydligt att folkomröstningen om EU inte hade lyckats lappa ihop den djupa spricka som EU-politiken skapat inom partiet. I maj 2019 tvingades Theresa May lämna partiledarposten. Hennes ersättare ska utses i juni 2019 (se Kalendarium).

Partiet hade nästan 150 000 medlemmar 2013, men antalet har minskat snabbt sedan dess och beräknades 2018 till under 70 000. 

Labourpartiet (Labour Party) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade ett starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med de konservativa om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen började Blair tala om partiet som Nya Labour. Bland många av Labours traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Corbyn kunde vinna eftersom det var partiets gräsrötter som för första gången fick avgöra vem det skulle bli. I samband med partiledarvalet 2015 steg antalet partimedlemmar från 388 000 i januari 2016 till 552 000 i juni 2017 (och är därmed med bred marginal det brittiska parti som har flest medlemmar). Corbyn har dock svagt stöd bland Labours parlamentsledamöter. Partiet, och framför allt Corbyn, gjorde dock en bra valrörelse 2017 och partiet fick 29 nya mandat. Gräsrotsrörelsen Momentum som bildades efter att Corbyn valts till Labourledare, tros ha spelat en viktig roll genom att få unga väljare att rösta. En motkraft, Open Labour, står för en mer moderat vänsterpolitik som i hög grad riktar in sig på att nå mittenväljare. Labour är fortfarande splittrat i många frågor, men konflikterna inom partiet syns inte lika tydligt som efter folkomröstningen om EU 2016 (se Modern historia).

I februari 2019 hoppades nio av parlamentets ledamöter i underhuset av från Labour och bildade  Oberoende gruppen (Independent Group) av missnöje med partiets brexitpolitik och vad man menade dess ovilja att ta itu med antisemitism inom partiet. Dessutom anslöt sig tre konservativa ledamöter, som motiverade sina avhopp med missnöje med Mays regerings brexitpolitik) (se Kalendarium). Det spekulerade om huruvida gruppen var på väg att bilda ett nytt mittenparti.

Det EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democratic Party) har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet 2015. En smärre återhämtning skedde i valet 2017, men partiet har långt kvar till den representation det hade 2010. Partiledare sedan sommaren 2017 är Vince Cable.

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) har sedan 1934 arbetat för ett självständigt Skottland. Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leds sedan slutet av 2014 av Nicola Sturgeon, som också är skotsk regeringschef. SNP gick fram starkt i valet 2015, och blev tredje största parti i underhuset. 2017 tappade dock partiet röster, till såväl Konservativa partiet som Labour och Liberaldemokraterna. Om man jämför med partiets resultat i alla andra val än det 2015, gjorde SNP ett lysande val. När det gäller antal medlemmar är SNP Storbritanniens tredje största parti, i augusti 2017 hade partiet 118 000 medlemmar.

Även det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru), som verkar för ett självständigt Wales, är representerat i underhuset. Partiledare är Adam Price.

Störst av de nordirländska partierna är Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP) som länge motsatte sig det nordirländska fredsavtalet från 1998. Tidigare har Ulsters unionistparti (Ulster Unionist Party, UUP) dominerat politiken i Nordirland. Båda DUP och UUP är borgerliga partier och har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP fick en nyckelroll efter valet 2017, då Konservativa partiet behövde dess stöd för att nå majoritet i det brittiska underhuset. Sedan 2015 leds DUP av Arlene Foster.

Näst störst av de nordirländska partierna är idag Sinn Féin (som betyder Vi själva), brukade tidigare beskrivas som politisk gren för Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och Nordirland). Dess framgångar har i hög grad skett på bekostnad av Socialdemokraterna och Labour (Social Democratic and Labour Party, SDLP) vilket alltid strävat efter förändringar med fredliga medel. Sinn Féin och SDLP har sitt starkaste stöd bland nationalister, det vill säga främst katoliker som vill ha ett enat Irland.  Sinn Féin kallar sig för ett socialistiskt parti men har på senare år tonat ned sin vänsterretorik. 2018 skedde ett historiskt maktskifte då Gerry Adams som lett partiet sedan 1983 lämnade över partiledarposten till Mary Lou McDonald. Den nordirländska grenen av partiet leds av Michelle O’Neill.

Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip) fick ett uppsving i opinionen 2012 då det kunde dra fördel av EU-kritiska stämningar. I maj 2014 blev Ukip, med 24 mandat, största brittiska parti i valet till EU-parlamentet. I två fyllnadsval 2014 vann partiet sina första mandat i det brittiska parlamentet, men det lyckades bara behålla ett i valet 2015. Den dåvarande partiledaren Nigel Farage spelade en ton­givande roll i kampanjen inför EU-omröstningen 2016. Partiet gjorde ett uselt val 2017. I början av 2018 sparkades partiets fjärde partiledare på drygt ett år. Senare samma år tog Gerard Batten, ledamot i EU-parlamentet, över partiledarposten.

Gröna partiet (Green Party) har sedan 2010 ett mandat i underhuset, och leds av partiets parlamentsledamot Caroline Lucas.

En tvärpolitisk grupp bildades våren  2018 för att bedriva en kampanj, Folkets röst (People's Vote) för att de brittiska väljarna skulle få folkomrösta om ett brexitavtal. Den leds av Chuka Umunna, från Labour, och Anna Soubry från Konservativa partiet (bägge lämnade dock sina partier i början av 2019 för att bilda Oberoende gruppen). I gruppen ingår även politiker från Gröna partiet, Plaid Cymru, Liberaldemokraterna och SNP, samt flera EU-vänliga grupper. I mitten av april bildar de ett nytt politiskt parti, Change UK−Oberoende gruppen (Change UK−The Independent Group). Redan i juni samma år splittras partiet, då sex av elva parlamentsledamöter, bland annat Umunna, hoppar av (se Kalendarium).

I början av 2019 bildades Brexitpartiet (Brexit Party) av Catherine Blaiklock, som lämnat Ukip året innan.  Sju brittiska ledamöter i Europaparlamentet ansluter sig då till det nya partiet. Det lanserar formellt av Nigel Farage i april 2019, som också blir partiledare. Brexitpartiet blir största brittiska parti i EU-valet i maj 2019 (se Kalendarium).

Främlingsfientliga partier/grupper

Det främlingsfientliga Brittiska nationalistpartiet (British Nationalist Party, BNP) kom in i EU-parlamentet 2009, men har annars haft sina största framgångar på kommunal nivå. Det högerextrema partiet gjorde dock dåligt ifrån sig i de fem senaste lokalvalen. Partiet förlorade dessutom sina två mandat i EU-parlamentet i valet i maj 2014. Avhoppare från BNP bildade 2011 ett nytt parti Britain First, som liksom flera andra grupper på den yttersta högerkanten, bland andra  English Defense League, spelar på antimuslimska stämningar. Den nynazistiska gruppen National Action som bildades 2013,blev 2016 den första förbjöds hgerextrema grupp som förbjöds av myndigheterna tre år sedan andra världskriget. 

Rättsväsen

Rättsväsendet skiljer sig mellan landsdelarna och är tämligen snårigt utformat. I England och Wales finns två typer av brottmålsdomstolar. Mindre brott handhas som inbrott och stöld döms av en underrätt (Magistrate Court) vars domare (som också kalls fredsdomare,  justices of the peace) inte behöver ha någon formell juridisk utbildning. Allvarliga brott som mord, våldtäkt och rån går ofta vidare till Crown Court som även handlägger överklaganden från underrätten. Där är det en jury på upp till tolv personer som avgör om den åtalade är skyldig eller inte. Civilrättsliga mål handhas av grevskapsrätter (County Courts) och mål som rör familjer som skilsmässor, vårdnadstvister och adoptioner sköts av familjerätter (Family Court). Vissa särskilt allvarliga mål går vidare till Högre rätten (High Court). Det finns även en appellationsdomstol som tar upp både brottmål och civilrättsliga mål.

Skottland behöll sitt eget rättsväsen när unionen bildades 1707. Mindre brott sköts av fredsdomarrätter (Justice of the Peace Courts), som leds av en fredsdomare som har en juridikutbildad notarie vid sin sida, medan 49 sheriffdomstolar tar hand om brottmål. Även här finns en High Court i Edinburgh som ansvarar för särskilt allvarliga fall, som avgörs av en domare och 15 jurymedlemmar. Den är högsta instans för brottmål som prövas i Skottland.

Laglorderna i överhuset var tidigare högsta juridiska instans men 2009 infördes en högsta domstol, Supreme Court. I den ingår även Privy Council, som är högsta rättsliga instans för territorier och kronkolonier utanför Europa samt för ett 10-tal Samväldesländer i Västindien och Oceanien. När det gäller Skottland avgör Högsta domstolen bara i fall som rör om den skotska regeringen eller det skotska parlamentet agerar utanför sina befogenheter.

I England, Wales och Nordirland kan barn ställas inför rätta från tio års ålder. I Skottland är straffbarhetsåldern åtta år, men för att åtal ska kunna väckas i ett brottmål måste barnet ha fyllt tolv år. 

Dödsstraffet avskaffades helt 1998.

Driften av en del fängelser i England och Wales har lagts ut på privata bolag. I augusti 2018 drevs 17 av 123 fängelser, ungdomsanstalter med flera av privatägda företag. Efter rapporter om missförhållanden har myndigheterna, åtminstone tillfälligt, återtagit driften av en del anstalter. Justitiedepartementet hävdade i augusti 2018 att de privatdrivna fängelserna skötte sin uppgift väl.

Mänskliga rättigheter 

Storbritannien ratificerade 1953 Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Landet är därmed ”medlem” av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR, ofta bara kallad för Europadomstolen) som är Europarådets instans för att  granska eventuella brott mot Europakonventionen.

Theresa May förespråkade under sin tid som inrikesminister att Storbritannien skulle dra sig ur Europadomstolen. Under flera år var hon inbegripen i en dragkamp med domstolen som gjorde det svårt för henne att utvisa Abu Qatada, en terrormisstänkt islamistisk predikant, till Jordanien. Sedan May utsetts till premiärminister är det mer oklart var hon står i frågan. En del konservativa politiker förespråkar att Storbritannien ska ersätta Europakonventionen med en egen rättighetsförklaring (Bill of Rights), men inget lär hända innan brexitprocessen har avslutats.

Europadomstolen kritiserade 2005 Storbritannien för att fångar inte har rätt att rösta i politiska val. I slutet av 2017 slöt den brittiska regeringen och domstolen en uppgörelse som innebär att en liten grupp på kanske 100 fångar som är tillfälligt fria får rösta (personer som har belagts med fotboja har även tidigare haft kvar sin rösträtt). Detta skedde sedan även länder som Turkiet och Ryssland valt att inte följa domstolens utslag med hänvisning till Storbritanniens agerande.

Terrorhot och lagstiftning mot terrorism

Storbritannien har genom åren utsatts för en rad terrordåd. Fram till 1990-talet kom det främsta hotet från Irländska republikanska armén (IRA) som genomförde en rad attentat framför allt i Nordirland, men också på det brittiska fastlandet. På senare år har hotet mest kommit från islamistiska grupper, som också genomfört flera terrordåd. 2005 dödades ett 50-tal människor i samordnade attentat i Londons kollektivtrafik. Flera terrordåd genomfördes också 2017 bland annat i Manchester i maj 2017 där 22 människor dödades, och ett några veckor senare i London, där sju dödsoffer krävdes. Brittisk polis och underrättelsetjänst säger sig också ha upptäckt och stoppat en rad planerade attentat. 

Sedan 1998 har lagstiftningen mot terrorism stegvis skärpts, inte minst efter terrorattentaten i London 2005 (se Modern historia). I flera fall gav dock laglorderna i överhuset regeringen bakläxa på de nya lagarna, bland annat genom att säga nej till att brittiska domstolar ska få använda sig av bevis som kommit fram vid tortyr av fångar i andra länder.

The Terrorism Act 2000 innebar bland annat  att det blev straffbart att framföra hot om terrordåd. Efter terrorattentaten mot USA 2001 blev det möjligt att hålla terrormisstänkta utländska medborgare i förvar på obestämd tid utan att åtal väckts. Lagen gällde personer som inte kunde utvisas till sina hemländer för att de riskerade dödsstraff eller att utsättas för tortyr. Eftersom lagtexten gjorde skillnad på brittiska medborgare och andra stred den, enligt laglorderna, mot Europakonventionen. 2005 antogs en ny lag som även omfattar brittiska medborgare. Den gäller fall där man, enligt regeringen, inte kan väcka åtal utan att röja hemligt underrättelse­material. De berörda personerna kan då sättas i en form av husarrest.

2006 blev det förbjudet att uppmuntra och ”förhärliga” terrorism, att medverka i utbildning av terrorister och att tillverka eller inneha material som kan användas i ett terrordåd. Storbritannien har numera slutit bilaterala avtal med flera länder, bland annat Jordanien, som gör att terrormisstänkta kan utvisas dit då man fått garantier om att inte kommer att utsättas för tortyr. Detta har kritiserats av parlamentsledamöter från samtliga partier, högt uppsatta domare och människorättsorganisationer.

En ny lag från 2016 ger myndigheterna rätt att beslagta pass som tillhör britter och utländska medborgare om de misstänks för att resa utomlands för att delta i terroristrelaterade aktiviteter. Personer kan också tvingas att bosätta sig i en annan del av landet och deras rörelsefrihet kan begränsas.

2013 avslöjades hur signalspaningsmyndigheten GCHQ och amerikanska NSA massövervakat medborgarna via internet och mobiltelefoner. Avslöjandena utlöste en intensiv debatt om var gränsen går mellan medborgarnas rätt till privatliv och säkerhetstjänsternas behov av att skaffa sig den information de behöver för att effektivt bekämpa terrorism. Enligt en ny lag, Investigatory Powers Bill, som trädde i kraft i november 2016 ska tele- och telekombolag i tolv månader lagra uppgifter om vilka webbsidor medborgarna besökt, polisen, säkerhetstjänsterna och andra myndigheter ska får för första gången rätt att hacka sig in eller på andra sätt avlyssna kommunikation via datorer och telefoner. Lagen har dock fått bakläxa från både Europadomstolen och brittiska domstolar, bland annat för att den tillåter massavlyssning av medborgare utan att det finns misstankar om brott och utan att insyn från något oberoende organ.

Underrättelsetjänsten MI5 bedömde våren 2018 att internationella terrorister, främst islamitiska grupper, utgör ett ”allvarligt” hot mot landet. På sin hemsida betonade MI5 att det största terrorhotet kom från personer som är bosatta i Storbritannien, och att flera tusen personer i landet stödjer extremistiska rörelser. Ett särskilt hot anses komma från vissa personer som har lämnat Storbritannien för att slåss med jihadistgrupper i Syrien och Irak och sedan återvänt till hemlandet, både för att de planerat attentat eller bidragit till att radikalisera andra. Ett ökat hot kommer också från individer som planerar attentat med enkla metoder och utan direkta kopplingar till terroristorganisationer.

Terrorhotet kommer också från republikanska grupper i Nordirland (bland annat Fortsättnings-IRA (Continuity IRA), Nya IRA, Verkliga IRA (Real IRA) och Óglaigh na hÉireann (ONH), även om de inte anses vara starka nog för att genomför en våldskampanj av det slag som IRA gjorde på 1970- och 1980-talen. Våren 2016 bedömde MI5 hotet mot England som "betydande” istället för "måttligt". I Nordirland ansågs de republikanska grupperna utgöra ett  större hot (se även Konflikter: Nordirland). Från mars 2018 skrevs risken för att de nordirländska grupperna skulle begå terrordåd på det brittiska fastlandet ned till "möjligt men inte troligt".

En rad organisationer har förbjudits på grund av terroristkopplingar, de flesta av dem islamistiska grupperingar, men också ett antal nordirländska våldsgrupper och den nynazistiska organisationen National Action(läs mer om vilka grupper som har förbjudits här).

Enligt inrikesdepartementet greps 268 personer för terrorrelaterade brott från 31 mars 2018 till samma tidpunkt 2019, jämfört med 443 året innan, en minskning med 40 procent. Av dem som greps 2018/2019 åtalades 70 för terrorbrott och 69 släpptes utan några rättsliga åtgärder. I mars 2019  satt 223 personer i förvar för terrorrelaterade brott. De flesta av dem (80 procent) hade extrema islamistiska åsikter, medan 15 procent tillhörde högerextrema grupper som National Action.

Medborgarskapsfrågan

Frågan om brittiska medborgare ska kunna fråntas sitt medborgarskap aktualiserades i samband med  att terroriströrelsen Islamiska staten (IS) trängts tillbaka. Stor uppmärksamhet riktades mot fallet Shamima Begum, en brittisk medborgare som reste till Syrien 2015 som 15-åring för att ansluta sig till IS. En process inleddes 2019 för att hon skulle förlora sitt brittiska medborgarskap (se Kalendarium).

Enligt British Nationality Act 1981 kan till exempel den som lämnar oriktiga uppgifter bli fråntagen sitt medborgarskap. Brittiska inrikesministrar har länge haft rätt att ta ifrån personer som också är medborgare i ett eller flera andra länder deras brittiska medborgarskap. Sedan 2010 har olika inrikesministrar försökt att häva medborgarskap för personer som inte är födda i Storbritannien och som inte är medborgare i ett annat land, men de har hindrats av domstolarna. 2014 genomfördes en lagändring som gör det möjligt för inrikesministern att dra in medborgarskapet, även då en person riskerar att bli statslös. Åtgärden kan bara tas till när personen anses skada brittiska intressen. Det förutsätter dock att inrikesministern har skäl att tro att personen kan bli medborgare i ett annat land. Enligt organisationen Freemovement blev 104 personer fråntagna brittiska medborgarskap 2017.

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0