Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet och det socialdemokratiska Labour. Sedan maj 2015 har Storbritannien en konservativ regering. Överhuset var länge landets högsta rättsliga instans, men sedan 2009 har Storbritannien en högsta domstol. 1999 fick Skottland och Wales egna regionala parlament, som sedan dess har fått nya befogenheter. Bland skottarna har stödet för ett självständigt Skottland vuxit på senare år. Efter ett fredsavtal 1998 har även Nordirland ett begränsat självstyre. Provinsen har dock saknat regering sedan början av 2017.

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. Istället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Nya lagar får inte strida mot de åtaganden som Storbritannien har gjort inom EU. Eftersom britterna 2016 röstade för att lämna EU (brexit) kommer detta att upphöra när skilsmässan väl är ett faktum. Det lär bli en lång process att ändra i lagstiftningen efter mer än 40 år av brittiskt EU-medlemskap.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Drottning Elizabeth saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

2011 infördes fasta mandatperioder på fem år för underhuset. För att regeringen ska kunna utlysa nyval måste den ha stöd av minst två tredjedelar av underhusets medlemmar. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning. Tidigare har premiär­ministern själv kunnat bestämma tidpunkten för ett val. Högst fem år fick dock förflyta mellan valen. Theresa May, premiärminister från juli 2016, frångick dock detta, då hon våren 2017 utlyste nyval till i juni samma år (se Modern historia och Aktuell politik). Samma sak när Boris Johnson utlyste nyval hösten 2019.

Rösträttsåldern är 18 år.

Sedan valet 2010 har underhuset 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner. 

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av drottningen på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid.

Frågan om att avskaffa eller förändra överhuset har länge debatterats, men det var först när Labour kom till makten 1997 som reformer började genomföras. Antalet lorder som ärver sitt ämbete har sedan dess minskat från 751 till 92. I slutet av 2019 hade överhuset ungefär 800 medlemmar, antalet varierar dock över tid. En flerpartikommitté rekommenderade hösten 2017 att antalet ledamöter på sikt ska minskas till 600, och att de som väljs in ska sitta på 15-åriga mandat.

En liknande reform har diskuterats för underhuset, där det finns långtgående planer på att minska antalet ledamöter i underhuset till 600, genom att alla valkretsar ska bli ungefär lika stora. Idag varierar antalet väljare inom en valkrets, från 55 000 till 95 000. Förändringarna tros gynna Konservativa partiet på Labourpartiets bekostnad. 

2014 infördes nya regler för registrering av väljare. Tidigare kunde en person registrera alla väljare som bor i ett hushåll, men enligt de nya reglerna krävs nu att varje individ själv registrerar sig för att rösta. Från december 2014 till december 2015 försvann 1,4 miljoner namn från röstlängderna. Sedan dess har ett stort antal nya väljare registrerat sig, framför allt tillkom 2,5 miljoner nya namn inför EU-omröstningen 2016.

Flera mindre partier trycker på för att Storbritannien ska byta valsystem, men de har haft svårt att finna gehör för det. 2011 kunde Liberaldemokraterna driva igenom ett krav om en folkomröstning om ett nytt delvis kallat Alternative Vote (AV) som dock avvisades av väljarna med klar majoritet.

Politiska partier måste öppet redovisa vilka ekonomiska bidrag de tar emot. Parlamentsledamöter åläggs att redogöra för vilka ekonomiska tillgångar och vilka inkomster de har. OSSE som skickade en liten grupp observatörer för att övervaka parlamentsvalet 2017 rekommenderade ändå i sin slutrapport att Storbritannien borde förbättra insynen när det gäller kampanjbidrag till partier eller till enstaka kandidater. 

Efter folkomröstningen om EU-medlemskapet har det slagits fast att två kampanjgrupper på brexitsidan bröt mot reglerna om hur stora kampanjbidrag de fick ta emot (se Kalendarium).

Självstyre i Skottland, Wales och Nordirland

1999 erhöll Skottland och Wales visst självstyre. I Skottland finns dock starka krafter som vill bilda en självständig stat. I september 2014 röstade dock 55 procent av skottarna nej till självständighet, även om marginalerna mellan ja- och nej-sidan blev mindre än väntat (se Skottland). Det walesiska parlamentet har färre befogenheter än det skotska (se Wales). Även Nordirland har begränsat självstyre (se Nordirland).

Inför folkomröstningen i Skottland utlovade regeringen nya befogenheter till det skotska parlamentet. Den dåvarande premiärminister David Cameron knöt dock detta till en nyordning som skulle begränsa det inflytande som skotska, nordirländska och i vissa fall walesiska ledamöter i parlamentet i London har över frågor som bara rör England (och Wales).

Bakgrunden var det missnöje som fanns i framför allt konservativa kretsar i England med att Skottland, Wales och Nordirland har egna parlament, där engelska väljare inte har något att säga till om, medan skotska, walesiska och nordirländska parlamentsledamöter har fått vara med och besluta i frågor som bara rör England i det brittiska parlamentet. Den lagändring som antogs 2015 innebär att engelska, och i vissa fall walesiska, ledamöter har rätt att lägga in ett slags ”veto” mot ett lagförslag – eller delar av det – som bara berör England (och ibland Wales).

Den ”engelska frågan” har diskuterats sedan 1970-talet, men det har varit svårt att hitta en lösning på den. Ett problem är att en del av de beslut som bara ser ut att handla om England indirekt påverkar andra delar av landet.

Sedan dess har det skotska självstyret bland annat fått rätt att höja ersättningsnivåerna för barnbidrag, a-kassa och andra bidrag, samt att utforma nya bidragsformer inom de områden det ansvarar för. Det skotska styret har sedan 2016 ansvar för inkomstskatterna i Skottland. Även parlamenten i Nordirland och Wales skulle få nya befogenheter. Den skotska regeringen anser dock att London kommer att öka sin makt på Skottlands bekostnad när befogenheter ska tas hem från Bryssel efter brexit. 

I den skotska folkomröstningen om självständighet 2014 fick även 16-åringar rösta. Året efter sänktes även rösträttsåldern i val till det skotska parlamentet. Även Wales planerar en liknande reform, för kommunala val. Den ska även omfatta utländska medborgare som är skrivna i Wales.

Även Isle of Man samt Guernsey och Jersey har omfattande självstyre, med egna lagstiftande församlingar och domstolar. De har sedan gammalt en särställning, då de formellt inte tillhör staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen.

Centraliserad stat

Storbritannien är indelat i över 400 lokala enheter. Londonregionen har sedan 2000 en vald församling (Greater London Authority, GLA) med rätt att besluta i lokala frågor. Samma år fick Londonborna välja borgmästare och GLA:s 25 ledamöter.

Makten i Storbritannien är starkt centraliserad, och regeringen i London har ett stort inflytande även på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna (Local Authorities) får en stor del av sina pengar från staten. Samtidigt pågår en process där de statliga anslagen minskar och lokala myndigheter förväntas att själva dra in mer pengar. 

För att motverka de starka spänningar som finns mellan landets rikare södra delar och de fattigare i norr har satsningar gjorts på att skapa en "nordlig kraftstation" (Northern Powerhouse), ett av den förre finansministern George Osbornes hjärteprojekt. Regionen kring storstaden Manchester fick större befogenheter när det gällde att sköta sådant som transporter, hälsa och bostäder. Invånarna i staden fick i maj 2017 utse sin egen borgmästare (trots att väljarna tidigare hade röstat nej till direktval av borgmästaren).

Politiska partier

Det brittiska valsystemet gynnar stora partier och partier med en stark regional väljarbas. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. I valet 2010 fick inget av dem egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet, som då hade blivit största parti, bildade regering med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Efter valet i maj 2015 kunde de konservativa dock styra på egen hand. I det nyval som Theresa May utlyste till i juni 2017 förlorade dock regeringspartiet sin majoritet i underhuset, för att sedan vinna en rejäl majoritet under Boris Johnson 2019 (se Aktuell politik).

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Wales och Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Inom Tories finns sedan länge en röststark fraktion som har pläderat för att landet ska lämna EU. När den dåvarande partiledaren David Cameron 2013 lovade att hålla en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet (se Modern historia) handlade det i hög grad om ett försök att blidka den fraktionen för att kunna hålla ihop det egna partiet. Efter nederlaget i folkomröstningen 2016 avgick Cameron och efterträddes som partiledare och premiärminister av sin inrikesminister, Theresa May (se Modern historia). Efter det tog partiet ett tydligt steg till höger, för att ta ytterligare ett i och med att Boris Johnson tog över partiledarposten i juli 2019. En av högerfraktionens mest tongivande namn är den socialt konservative Jacob Rees Mogg, som leder gruppen European Research Group, vilken samlar konservativa politiker som vill driva igenom en ”hård brexit”. Konservativa partiet hade sommaren 2019 cirka 180 000 medlemmar. 

Labourpartiet (Labour Party) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade ett starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med de konservativa om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen började Blair tala om partiet som Nya Labour. Bland många av Labours traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Corbyn kunde vinna eftersom det var partiets gräsrötter som för första gången fick avgöra vem det skulle bli. I samband med partiledarvalet 2015 steg antalet partimedlemmar från 388 000 i januari 2016 till 485 000 i juli 2019 (och är därmed det brittiska parti som har flest medlemmar). Partiet, och framför allt Corbyn, gjorde en bra valrörelse 2017 och partiet fick 29 nya mandat. Gräsrotsrörelsen Momentum som bildades efter att Corbyn valts till Labourledare, tros ha spelat en viktig roll för framgången genom att förmå flera unga väljare att rösta. En motkraft, Open Labour, står för en mer moderat vänsterpolitik som i hög grad riktar in sig på att nå mittenväljare. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn meddelade efter det att han skulle avgå som partiledare.

Det EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democratic Party) har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet 2015. En mindre återhämtning skedde i valet 2017, medan partiet förlorade ett mandat i det val som hölls två år senare. Jo Swinson förlorade sin plats i underhuset i valet 2019 och avgick som partiledare.

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) har sedan 1934 arbetat för ett självständigt Skottland. Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leds sedan slutet av 2014 av Nicola Sturgeon, som också är skotsk regeringschef (se Skottland). SNP gick fram starkt i valet 2015, och är sedan dess tredje största parti i underhuset. Efter att ha förlorat mandat 2017, lyckades SNP vinna 13 nya mandat i det brittiska parlamentsvalet 2019. Även när det gäller antal medlemmar är SNP Storbritanniens tredje största parti, 2018 hade partiet 125 500 medlemmar.

Även det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru), som verkar för ett självständigt Wales, är representerat i det brittiska underhuset. Partiledare är Adam Price.

Av de nordirländska partierna har Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP) som länge motsatte sig det nordirländska fredsavtalet från 1998, flest mandat. Tidigare har Ulsters unionistparti (Ulster Unionist Party, UUP) dominerat politiken i Nordirland. Båda DUP och UUP är borgerliga partier och har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP fick en nyckelroll efter valet 2017, då Konservativa partiet behövde dess stöd för att nå majoritet i det brittiska underhuset. Efter att Boris Johnson blivit premiärminister tappade DUP den positionen (se Aktuell politik). Sedan 2015 leds DUP av Arlene Foster.

Näst störst av de nordirländska partierna är idag Sinn Féin (som betyder Vi själva), brukade tidigare beskrivas som politisk gren för Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och På väg mot fred). Dess framgångar har i hög grad skett på bekostnad av Socialdemokraterna och Labour (Social Democratic and Labour Party, SDLP) vilket alltid strävat efter förändringar med fredliga medel. Sinn Féin och SDLP har sitt starkaste stöd bland nationalister, det vill säga främst katoliker som vill ha ett enat Irland. Sinn Féin kallar sig för ett socialistiskt parti men har på senare år tonat ned sin vänsterretorik. 2018 skedde ett historiskt maktskifte då Gerry Adams som lett partiet sedan 1983 lämnade över partiledarposten till Mary Lou McDonald. Den nordirländska grenen av partiet leds av Michelle O’Neill. Partiet intar inte sina platser i det brittiska underhuset, då dess ledamöter vägrar att erkänna dess överhöghet över Nordirland.

Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip) fick ett uppsving i opinionen 2012 då det kunde dra fördel av EU-kritiska stämningar. I maj 2014 blev Ukip, med 24 mandat, största brittiska parti i valet till EU-parlamentet. I två fyllnadsval 2014 vann partiet sina första mandat i det brittiska parlamentet, men det lyckades bara behålla ett i valet 2015. Den dåvarande partiledaren Nigel Farage spelade en ton­givande roll i kampanjen inför EU-omröstningen 2016. Partiet gjorde ett uselt val 2017 och ett ännu sämre 2019. 

Gröna partiet (Green Party) har sedan 2010 ett mandat i underhuset. Partiledare är Jonathan Bartley och Siân Berry. 

En tvärpolitisk grupp bildades våren 2018 för att bedriva en kampanj, Folkets röst (People's Vote) för att de brittiska väljarna skulle få folkomrösta om ett brexitavtal. Den leds av Chuka Umunna, från Labour, och Anna Soubry från Konservativa partiet (bägge lämnade dock sina partier i början av 2019 för att bilda Oberoende gruppen). I gruppen ingår även politiker från Gröna partiet, Plaid Cymru, Liberaldemokraterna och SNP, samt flera EU-vänliga grupper. I mitten av april bildar de ett nytt politiskt parti, Change UK−Oberoende gruppen (Change UK−The Independent Group). Redan i juni samma år splittras partiet, då sex av elva parlamentsledamöter, bland annat Umunna, hoppar av (se Kalendarium). Ingen av Change-UK:s kandidater lyckades 2019 ta sig in i underhuset.

I början av 2019 bildades Brexitpartiet (Brexit Party) av Catherine Blaiklock, som lämnat Ukip året innan. Sju brittiska ledamöter i Europaparlamentet ansluter sig då till det nya partiet. Det lanseras formellt av Nigel Farage i april 2019, som också blir partiledare. Brexitpartiet blir största brittiska parti i EU-valet i maj 2019 (se Kalendarium). I det brittiska parlamentsvalet samma år får det bara 2 procent av rösterna. Det beror delvis på att Farage inte kandiderar och att partiet avstått från att ställa upp i valkretsar där Konservativa partiet hade parlamentsledamöter.

Främlingsfientliga partier/grupper

Det främlingsfientliga Brittiska nationalistpartiet (British Nationalist Party, BNP) kom in i EU-parlamentet 2009, men har annars haft sina största framgångar på kommunal nivå. Det högerextrema partiet har dock gjort dåligt ifrån sig i de fem senaste lokalvalen. Partiet förlorade dessutom sina två mandat i EU-parlamentet i valet i maj 2014. Avhoppare från BNP bildade 2011 ett nytt parti Britain First, som liksom flera andra grupper på den yttersta högerkanten, bland andra English Defense League, spelar på antimuslimska stämningar. Den nynazistiska gruppen National Action som bildades 2013, blev 2016 den första högerextrema grupp som förbjöds av myndigheterna sedan andra världskriget. 

Rättsväsen

Rättsväsendet skiljer sig mellan landsdelarna och är tämligen snårigt utformat. I England och Wales finns två typer av brottmålsdomstolar. Mindre brott handhas som inbrott och stöld döms av en underrätt (Magistrate Court) vars domare (som också kalls fredsdomare, justices of the peace) inte behöver ha någon formell juridisk utbildning. Allvarliga brott som mord, våldtäkt och rån går ofta vidare till Crown Court som även handlägger överklaganden från underrätten. Där är det en jury på upp till tolv personer som avgör om den åtalade är skyldig eller inte. Civilrättsliga mål handhas av grevskapsrätter (County Courts) och mål som rör familjer som skilsmässor, vårdnadstvister och adoptioner sköts av familjerätter (Family Court). Vissa särskilt allvarliga mål går vidare till Högre rätten (High Court). Det finns även en appellationsdomstol som tar upp både brottmål och civilrättsliga mål.

Skottland behöll sitt eget rättsväsen när unionen bildades 1707. Mindre brott sköts av fredsdomarrätter (Justice of the Peace Courts), som leds av en fredsdomare som har en juridikutbildad notarie vid sin sida, medan 49 sheriffdomstolar tar hand om brottmål. Även här finns en High Court i Edinburgh som ansvarar för särskilt allvarliga fall, som avgörs av en domare och 15 jurymedlemmar. Den är högsta instans för brottmål som prövas i Skottland.

Laglorderna i överhuset var tidigare högsta juridiska instans men 2009 infördes en högsta domstol, Supreme Court. I den ingår även Privy Council, som är högsta rättsliga instans för territorier och kronkolonier utanför Europa samt för ett 10-tal Samväldesländer i Västindien och Oceanien. När det gäller Skottland avgör Högsta domstolen bara i fall som rör om den skotska regeringen eller det skotska parlamentet agerar utanför sina befogenheter.

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)

Om våra källor

 

Varukorg

Totalt 0