Storbritannien – Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet (Tories), som sitter vid makten i dag, och det socialdemokratiska Labour. I regel har Storbritannien majoritetsregeringar eftersom valsystemet är utformat så att vinnaren tar allt i respektive valkrets. Överhuset var länge landets högsta rättsliga instans, men sedan 2009 har Storbritannien en högsta domstol. Sedan slutet på 1990-talet har Nordirland, Skottland och Wales även regionala parlament och visst självstyre.

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. I stället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Så länge Storbritannien var med i EU fick nya lagar inte strida mot de åtaganden som Storbritannien hade gjort där, men detta upphörde i och med att britterna lämnade samarbetet i januari 2020, och över 100 000 ändringar i lagstiftningen behövde göras.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Kung Charles III saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern. Hen är också statschef i 14 andra stater som tidigare varit brittiska kolonier, bland annat Australien, Kanada, Nya Zeeland, Belize och ett antal önationer i Karibien och Oceanien. Regeringen leds av premiärministern som är ansvarig inför parlamentet. Vid sin sida har han ett kabinett (regeringens inre kärna) som har 15 till 25 medlemmar, varav flera har tunga ministerposter.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

Länge kunde premiär­ministern själv bestämma tidpunkten för när ett val till underhuset skulle hållas, men högst fem år fick gå mellan valen. 2011 infördes fasta mandatperioder på fem år. För att regeringen ska kunna utlysa nyval måste den ha stöd av minst två tredjedelar av underhusets medlemmar. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning.

Rösträttsåldern är 18 år.

Underhuset har 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner.

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av monarken på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid. Kammaren har nästan 800 ledamöter (antalet varierar).

Flera mindre partier trycker på för att Storbritannien ska byta valsystem, men de har haft svårt att få gehör för det. 2011 hölls en folkomröstning om ett nytt delvis proportionellt system.

Politiska partier måste öppet redovisa vilka ekonomiska bidrag de tar emot. Parlamentsledamöter åläggs att redogöra för vilka ekonomiska tillgångar och inkomster de har. 

Centraliserad stat – och självstyre

Storbritannien är indelat i över 300 lokala enheter, men makten är starkt centraliserad, och regeringen i London har ett stort inflytande även på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna får en stor del av sina pengar från staten. Samtidigt pågår en process där de statliga anslagen minskar och lokala myndigheter förväntas att själva dra in mer pengar. 

I och med fredsavtalet 1998 fick Nordirland (se Nordirland) visst självstyre, och året därpå även Skottland och Wales. I Skottland finns starka krafter som vill bilda en självständig stat, inte minst det största partiet SNP. I september 2014 röstade 55 procent av skottarna nej till självständighet i en folkomröstning (se Skottland). I Wales, där Labour dominerar stort, är betydligt färre intresserade av självständighet även om partiet Plaid Cymru, som var i koalition emd Labour 2007-2011, driver frågan. De regionala parlamenten kan besluta i lokala frågor, som fiske, jordbruk och bostäder, med mera, och har begränsad beskattningsrätt, medan Londonregeringen styr i nationella frågor. Wales har färre beslutsbefogenheter än de andra. England har inget självstyre.

Även Isle of Man samt öarna Guernsey och Jersey har omfattande självstyre. De tillhör formellt inte staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen. I juli 2023 beslutade styret på Orkneyöarna i norra Skottland att undersöka sätt att öka självstyret. Invånarna, orkadierna, är missnöjda med stödet från såväl centralregeringen i London som det regionala styret i Skottland. Ett förslag om att ansluta sig till Norge avslogs dock, och London är emot ökad autonomi för öarna.

Rättsväsen

Rättsväsendet skiljer sig mellan landsdelarna. I England och Wales finns två typer av brottmålsdomstolar. Mindre brott som inbrott och stöld döms av en underrätt (Magistrate Court) vars domare inte behöver ha någon formell juridisk utbildning. Allvarliga brott som mord, våldtäkt och rån går ofta vidare till Crown Court som även handlägger överklaganden från underrätten. Där avgör en jury på upp till tolv personer om den åtalade är skyldig eller inte. Civilrättsliga mål handhas av grevskapsrätter (County Courts) och mål som rör familjer som skilsmässor, vårdnadstvister och adoptioner sköts av familjerätter (Family Court). Vissa särskilt allvarliga mål går vidare till Högre rätten (High Court). Det finns även en appellationsdomstol som tar upp både brottmål och civilrättsliga mål.

Det nordirländska rättsväsendet liknar det engelska.

Skottland behöll sitt eget rättsväsen när Storbritannien bildades 1707. Mindre brott sköts av fredsdomarrätter (Justice of the Peace Courts), som leds av en domare med en juridikutbildad notarie vid sin sida, medan 49 så kallade sheriffdomstolar tar hand om brottmål. Även här finns en Högre rätt i Edinburgh som ansvarar för särskilt allvarliga fall, som avgörs av en domare och 15 jurymedlemmar. Den är högsta instans för brottmål som prövas i Skottland.

Laglorderna i överhuset var tidigare högsta juridiska instans men 2009 infördes en högsta domstol, Supreme Court. I den ingår även Privy Council, som ger monarken råd om hens plikter och är högsta rättsliga instans för territorier och kronkolonier utanför Europa samt för ett minskande antal Samväldesländer i Västindien och Oceanien. Dess inflytande har minskat påtagligt på senare år. När det gäller Skottland avgör Högsta domstolen bara i fall där den skotska regeringen eller det skotska parlamentet anses agera utanför sina befogenheter.

Läs mer om rättssäkerhetsfrågor i Storbritannien i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Det brittiska valsystemet gynnar stora partier och partier med stark regional väljarbas. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. I valet 2010 fick inget av dem egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet, som då hade blivit största parti, bildade regering med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Efter valet i maj 2015 kunde de konservativa dock styra på egen hand, och har gjort det sedan dess.

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Det var en röststark fraktion inom Tories som länge drev frågan om att Storbritannien skulle lämna EU (se Modern historia). I och med att Boris Johnson tog över partiledarposten 2019 tog partiet tagit ett kliv åt höger, och har befunnit sig på den kanten sedan dess. Partiet hade 2022 drygt 170 000 medlemmar. 

Labourpartiet (Labour Party) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med Tories om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen talade Blair om partiet som Nya Labour. Bland många av Labours traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn ersattes 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mitten- och högerkrafterna inom partiet. Partiet har över 400 000 medlemmar.

Det EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democratic Party) har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet 2015. En mindre återhämtning har skett sedan dess. Partiledare sedan 2020 är Ed Davey.

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) har sedan 1934 arbetat för ett självständigt Skottland (se Skottland). Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leddes 2014–2023 av Nicola Sturgeon, då hon avgick och ersattes av Hamza Yousaf. I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 2007, och i det brittiska underhuset det tredje största.

Ännu mer skotsknationalistiskt är Albapartiet, grundat 2021.

Även det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru), som verkar för ett självständigt Wales, är representerat i det brittiska underhuset.

Av de nordirländska partierna har Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP) flest mandat i både provinsparlamentet och i det brittiska underhuset. Tidigare hade Ulsters unionistparti (Ulster Unionist Party, UUP) dominerat politiken i Nordirland. Båda DUP och UUP är borgerliga partier och har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP leddes 2021–2024 av Jeffrey Donaldson, som avgick sedan han delgivits misstanke om våldtäkt och andra sexuella övergrepp. UUP:s partiledare heter Doug Beattie.

Näst störst av de nordirländska partierna är i dag Sinn Féin (som betyder Vi själva), som tidigare beskrevs som politisk gren för Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och På väg mot fred). Dess framgångar har i hög grad skett på bekostnad av Socialdemokraterna och Labour (Social Democratic and Labour Party, SDLP) vilket alltid strävat efter förändringar med fredliga medel. Sinn Féin och SDLP har sitt starkaste stöd bland nationalister, det vill säga främst katoliker som vill ha ett enat Irland. Sinn Féin kallar sig socialistiskt men har på senare år tonat ned sin vänsterretorik. 2018 lämnade Gerry Adams som lett partiet sedan 1983 över partiledarposten till Mary Lou McDonald. Den nordirländska grenen av partiet leds av Michelle O’Neill (partiet finns även i republiken Irland). Sinn Féin intar inte sina platser i det brittiska underhuset, eftersom partiet vägrar att erkänna dess överhöghet över Nordirland.

Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip) fick ett uppsving i opinionen 2012 då det kunde dra fördel av EU-kritiska stämningar. 2014 blev Ukip, med 24 mandat, största brittiska parti i valet till EU-parlamentet, men har som mest haft två mandat i det brittiska parlamentet. Den dåvarande partiledaren Nigel Farage spelade 2016 en ton­givande roll i kampanjen mot EU-medlemskapet.

Gröna partiet (Green Party) har sedan 2010 ett mandat i underhuset och stöds främst av unga britter. Partiledare är Carla Denyer and Adrian Ramsay. 

Brexitpartiet (Brexit Party) lanserades formellt av Nigel Farage 2019. Det blev största brittiska parti i EU-valet samma år (se Kalendarium), men i det brittiska parlamentsvalet 2019 fick det bara 2 procent av rösterna. 2021 bytte partiet namn till Reform UK. 

Främlingsfientliga partier/grupper

Det främlingsfientliga Brittiska nationalistpartiet (British Nationalist Party, BNP) kom in i EU-parlamentet 2009, men har annars haft sina största framgångar på kommunal nivå. Det högerextrema partiet har dock gjort dåligt ifrån sig i de senaste lokalvalen. Andra högerextrema partier är Britain First och English Defense League, som spelar på antimuslimska stämningar. 

Om våra källor