Aktuell politik

De brittiska väljarnas nej till fortsatt EU-medlemskap i juni 2016 skakade om hela det politiska livet. Frågan om villkoren för britternas skilsmässa från EU, brexit, men också hur den nya relationen mellan Storbritannien och EU ska se ut överskuggar nästan alla andra politiska frågor. Boris Johnson har bundit sig hårt för att britterna ska lämna EU hösten 2019, med eller utan avtal. Och många fler utmaningar väntar honom som premiärminister. 

Från EU-håll anas ingen som helst vilja att omförhandla det "skilsmässoavtal" som uppnåddes med May som ledare. Johnson ska dessutom samla ett djupt splittrat folk och ena ett konservativt regeringsparti som tappat väljare åt höger. Dessutom måste han knyta nya eller starkare band med länder utanför EU, som Storbritannien kommer att behöva när fördelarna med ett EU-medlemskap överges.

Johnson, känd för sina drastiska och polemiska yttranden, har med sig blandade betyg från tidigare uppdrag: hyllad som borgmästare i London, men utskälld för sin insats som utrikesminister.

När Theresa May tog över regeringsmakten i juli 2016 markerade hon tydligt att hennes styre skulle skilja sig från företrädaren David Camerons. Att det blir skillnad även efter det här maktskiftet lär ingen betvivla.

I sitt första tal som premiärminister lovade May att skapa ett land som skulle ”fungera för alla och inte bara för ett fåtal privilegierade personer”. Hon bytte ut de flesta av den tidigare regeringens ministrar och skapade en särskild ministerpost för utträdes­processen ur EU. Störst uppseende väckte just valet av Boris Johnson som utrikesminister, inte minst för att han hade varit ett av de stora affischnamnen för dem som ville lämna EU. May som hade förespråkat ett fortsatt brittiskt EU-medlemskap betonade nu att hon skulle respektera utslaget i folkomröstningen (knappt 52 procent av de brittiska väljarna röstade för att lämna EU). Hennes utgångspunkt var att ”brexit betyder brexit", men hon kritiserades för att inte klargöra vad det skulle betyda i praktiken.

Artikel 50 aktiveras

För att lämna EU behövde Storbritannien aktivera Lissabonfördragets artikel 50. Efter det skulle parterna ha två år på sig att slutföra förhandlingarna om villkoren för utträdet. Det dröjde dock till de konservativas partikonferens i oktober 2016 innan May gav besked om att detta skulle ske i mars 2017. En stridsfråga gällde vilken roll parlamentet skulle få i brexitprocessen. May ville inte låta parlamentet avgöra om och när artikel 50 skulle aktiveras. Premiärministern åberopade ett så kallat kungligt privilegium som ger regeringen rätt att agera i utrikespolitiska frågor utan att rådfråga parlamentet, något som ifrågasattes från flera håll. Högsta domstolen avgjorde i början av 2017 att May inte kunde kringgå parlamentet. Flera domstolar slog dock fast att regeringen inte behövde något godkännande från parlamenten i Skottland, Wales eller Nordirland för att starta utträdesprocessen.

I mars 2017 röstade parlamentet igenom en lag som gav regeringen rätt att aktivera artikel 50 och den 29 mars samma år överlämnade Storbritannien ett brev till EU vilket satte igång processen.

I samband med detta aviserade den skotska försteministern Nicola Sturgeon, från Skotska nationalistpartiet (SNP), att hon vill ha en ny folkomröstning om självständighet i Skottland (se Skottland). Den skotska regeringen krävde också att Skottland skulle få ökad insyn i förhandlingarna mellan Storbritannien och EU.

Läget i Nordirland var en annan huvudvärk för May. Det nordirländska provinsstyret föll i början av 2017, då det nationalistiska Sinn Féin lämnade regeringssamarbetet med DUP. Problemen försvårades av frågor kring hur gränsen mellan Nordirland och Irland, den enda landgränsen mellan Storbritannien och ett EU-land, skulle se ut efter EU-utträdet (se nedan).

Bakslag för May i nyval

I april 2017 utlyste May oväntat val till parlamentet till den 8 juni. Skälet var, enligt May, att garantera stabilitet under de kommande åren, men hon ville även få ett tydligt mandat inför brexitförhandlingarna. Inför valet ledde Konservativa partiet klart över det största oppositionspartiet Labour. Men i takt med att valet närmade sig minskade gapet mellan de två största partierna. Labourledaren Jeremy Corbyn lyckades bland annat vinna stöd hos väljarna genom att peka på växande sociala klyftor och hur regeringens politik slog mot svaga grupper.

Valrörelsen avbröts tillfälligt efter två islamistiska terrordåd i Manchester och London, vilka sammanlagt krävde 29 människoliv. Det fick Theresa May att utlova hårdare tag mot islamistisk extremism. Hon sade sig vara beredd att göra avkall på människorättslagstiftningen om det krävdes för att skydda britterna mot terrorister. Corbyn å sin sida kritiserade May för nedskärningar som gjorts inom polisen under hennes tid som inrikesminister 2010–2016, då 20 000 polistjänster försvann. Liknande kritik kom från Liberaldemokraterna och Brittiska självständighetspartiet (Ukip).

Valet ledde till att de konservativa förlorade sin majoritet i underhuset. Konservativa partiet blev största parti, med 318 mandat, mot 261 för Labour. SNP, som hade gjort ett rekordval två år tidigare, fick 35 mandat, 21 färre än 2015, medan Liberaldemokraterna gjorde en mindre återhämtning jämfört med då. Även det nordirländska DUP gick fram, liksom Sinn Féin (som dock inte intar sina platser i det brittiska underhuset, se Politiskt system).

May kunde behålla regeringsmakten genom att samarbeta med det socialt konservativa DUP som fick 10 mandat. Oroliga röster höjdes för att det skulle rubba den känsliga balansen i Nordirland (se Nordirland: På väg mot fred). Det handlade om att det skulle bli svårt att återupprätta provinsstyret, att en brittisk regering som stöds av DUP inte längre skulle kunna betraktas som en neutral medlare i Nordirland och att det skulle bli ännu svårare att lösa gränsfrågan. Samarbetet med DUP väckte även kritik inom Mays eget parti.

Uppgörelse med DUP

När regeringen presenterade sitt nya program, i det så kallade drottningens tal, fick det ske innan uppgörelsen med DUP var klar. Åtta av 27 punkter handlade om olika aspekter av en brexit. Regeringen betonade att hänsyn skulle tas till allmänhetens oro för att den skulle drabbas av åtstramningar, men ambitionen att minska budgetunderskottet fanns samtidigt kvar. Ett förslag om ”demensskatt”, att äldre personer själva skulle betala mer för åldringsvård, hade dock slopats.

Den 25 juni kunde Theresa May presentera sin överenskommelse med DUP, vilken bland annat skulle ge Nordirland 1,5 miljarder pund till infrastruktur och sociala satsningar. I utbyte lovade DUP att stödja regeringen i frågor om brexit, viktiga budgetfrågor och ny säkerhetslagstiftning. Bägge parterna sade att de skulle respektera de åtaganden som hade gjorts i fredsavtalet i Nordirland.

Flera försök att få till stånd ett nytt provinsstyre i Nordirland har gjorts sedan dess, men ingen lösning tycks vara i sikte.

På väg mot brexit

Bakslaget i valet innebar att May och regeringen mjukade upp sin hårda linje inför brexitförhandlingarna. Regeringen förespråkade på sensommaren 2017 att Storbritannien skulle bilda en tillfällig tullunion under en övergångsperiod när samtalen hade slutförts 2019. Dessutom bytte Labour fot i  brexitpolitiken och ville nu att Storbritannien skulle stanna kvar i EU:s gemensamma marknad och tullunionen under en övergångsperiod, vilket partiet tidigare hade motsatt sig. Förhandlingarna mellan Storbritannien och EU gick dock trögt och bägge parter uttryckte länge frustration över att så få framsteg gjordes.

Inför Konservativa partiets konferens i oktober 2017 gjorde Boris Johnson som utrikesminister flera utspel, där han krävde en hårdare brittisk linje i brexitförhandlingarna. Det blev tydligt att EU-frågan fortfarande rev upp sprickor inom Tories. Påtryckningarna för en hård brexitpolitik kom inte minst från European Research Group (ERG) under ledning av Jacob Rees-Mogg. 

Den 8 december kom ett genombrott i brexitöverläggningarna, då den brittiska regeringen och EU enades om villkoren för EU-medborgare som bor i Storbritannien och vice versa och hur mycket britterna ska betala till EU för skilsmässan. Det slogs fast att det inte ska bli någon "hård gräns" mellan Nordirland och Irland (se även Kalendarium). För att få DUP med på överenskommelsen har den brittiska regeringen lovat att det inte heller ska skapas någon ny gräns i Irländska sjön mellan Nordirland och det brittiska fastlandet. En annan punkt gällde EU:s gemensamma marknad och tullunion. Storbritannien har sagt att man ska dra sig ur bägge två, men den brittiska regeringen har lovat EU-kommissionen att, om man inte avtalar något annat, ska britterna fortsätta att följa åtminstone de regler som gäller för både den inre marknaden och tullunionen i Nordirland (i detta sammanhang benämnt "backstop").

Storbritannien och EU fortsatte förhandlingarna 2018. Men gränsfrågan i Nordirland fortsatte att ställa till problem, särskilt som DUP vägrade att godta kompromisser som innebär en särlösning för provinsen. EU insisterade samtidigt på att det måste finnas kontroller vid tullunionens yttre gränser. EU:s chefsförhandlare Michel Barnier krävde våren 2018 att britterna senast i slutet av juni samma år skulle presentera en lösning som kunde vara godtagbar för alla parter (tidsfristen sköts därefter upp flera gånger). Om Storbritannien hade bestämt sig för att stanna inom EU:s tullunion skulle det ha lös många problem, men May skulle ha fått stora delar av sitt parti emot sig, inte minst från de parlamentsledamöter som tillhörde ERG. 

Samtidigt mötte regeringen motstånd i överhuset som ville ge underhuset större makt både när det gäller hur ett avtal mellan Storbritannien och EU ska se ut och huruvida det ska bli en brexit eller inte. Den stora frågan var dock vad som skulle hända om parlamentet röstar nej till ett avtal eller om det inte blir något avtal alls. Det pågick en dragkamp mellan dem som agerade för att ge parlamentet rätt att ingripa för att förvissa sig om att Storbritannien inte skulle stå utan ett avtal i mars 2019, och dem som menade att detta försvårade de pågående förhandlingarna med EU. I slutet av juni antog parlamentets båda kamrar den så kallade utträdeslagen, som innebär att alla EU-lagar omvandlas till brittisk lag den dag då landet lämnar unionen, för att det inte ska uppstå luckor i lagstiftningen.

I ett försök att blåsa nytt liv i förhandlingarna med EU drev May i början av juli igenom ett förslag till ny förhandlingslinje, namngivet efter Chequers, den brittiska premiärministerns sommarbostad, där mötet där det klubbades hölls. Förslaget innebar bland annat en fortsatt begränsad tullunion med EU (se Kalendarium eller läs den brittiska regeringens förslag i sin helhet). Efter utdragna överläggningar ställde sig samtliga ministrar bakom förslaget, men bara ett par dagar senare ångrade sig brexitminister David Davis och utrikesminister Boris Johnson. Bägge två lämnade sina ministerposter i protest mot Mays förslag. De riktade därefter hård kritik mot regeringens brexitpolitik, särskilt Johnson bidrog till att höja tonläget.

ERG aviserade att de skulle lägga fram en alternativ plan för Storbritanniens och EU:s framtida relationer, men det såg inte ut att ske på grund av meningsskiljaktigheter bland konservativa parlamentsledamöter i gruppen. Varken Johnson eller Davis tillhör dock ERG. Samtidigt pågick en kampanj för att få till stånd en folkomröstning om ett brexitavtal, Folkets röst (People's Vote), som leds av Chuka Umunna, från Labour (han lämnade dock partiet i februari 2019), och Anna Soubry från Konservativa partiet, som bägge sitter i underhuset.

Mays förslag till brexitavtal välkomnades inte heller av EU-ledarna vid toppmötet i Salzburg den 21 september. Efter det riktade den brittiska premiärministern hård kritik mot EU:s ledare för att de inte visade Storbritannien tillbörlig respekt, och för att de inte presenterade ett eget alternativ till uppgörelse. I oktober föreföll EU-ledarna vara beredda att förlänga Storbritanniens övergångsperiod i upp till ett år, för att få mer tid på sig för att lösa svåra knutar. May öppnade efter det för en förlängning på några månader (som i så fall skulle öka på britternas nota för "skilsmässan" från EU).

Labourpartiet har samtidigt haft svårt att slå mynt av regeringens och Konservativa partiets problem. Även inom Labour finns stora spänningar i EU-frågan, där många inom partiet vill ha en ny folkomröstning om medlemskapet i unionen. Partiledningen förespråkade vid partikonferensen i Liverpool i september 2018 att partiet skulle rösta nej regeringens förslag till brexituppgörelse, med förhoppningen att Labour sedan skulle vinna ett eventuellt nyval och därmed kunna ta kontroll över brexitprocessen. Partiet har också skakats av inre motsättningar efter anklagelser om att Labour, och partiledaren Corbyn, inte tydligt tar avstånd från antisemitism inom partiet (se även Kalendarium)

I oktober anslöt sig SNP till dem som kräver en folkomröstning om ett nytt avtal med EU, och Nicola Sturgeon sade vid SNP:s partikonferens att hennes parti sannolikt skulle rösta nej till ett brexitavtal. I oktober markerade DUP att partiet inte är berett att fortsätta stödja den konservativa regeringen i viktiga omröstningar om den går med på särlösningar för Nordirland i förhandlingarna om ett nytt avtal med EU. 

I slutet av oktober sade Theresa May att 95 procent av villkoren för ett nytt avtal med EU förhandlats färdigt, men att det svåraste problemet fortfarande var vad som ska hända med den nordirländsk/irländska gränsen. Den brittiska regeringen föreföll vara villig att tillfälligt godta en särlösning för Nordirland, men krävde att det skulle finnas en bortre gräns för hur länge den skulle vara i kraft eller att den skulle kunna avbrytas med några månaders varsel, vilket EU inte ville gå med på.  Oro för att May skulle böja sig för EU:s krav fick i november DUP-ledaren Arlene Foster att  öppet kritisera premiärministern och anklaga henne för att bryta sina löften till partiet.

Ett genombrott i förhandlingarna mellan Storbritannien och EU kom den 13 november, då en preliminär uppgörelse sades vara klar. Dagen efter meddelade May att regeringen hade slutit upp bakom avtalet. Redan nästa morgon avgick tre ministrar, bland andra brexitminister Dominic Raab (se även Kalendarium: 15 november 2018). Raab motiverade sitt avhopp med att det preliminära avtalet genom de utfästelser som görs för att undvika en hård gräns mellan Nordirland och Irland utgör ett hot mot landets "integritet" och att det i princip ger EU rätt att lägga in veto mot Storbritanniens möjligheter att lämna samarbetet. Samtidigt agerade bland andra Jacob Rees-Mogg för att få till stånd en misstroendeförklaring mot May för att avsätta henne som partiledare, men de lyckades inte samla tillräckligt med stöd för det.

Den 25 november godkändes brexitavtalet av EU:s ledare vid ett toppmöte i Bryssel. Underhuset skulle ha tagit ställning till avtalet den 11 december, men inför utsikten att avtalet skulle röstas ned ställde Theresa May in omröstningen. Hennes beslut väckte hård kritik både från oppositionen och en del av Mays egna partikamrater. Kritikerna inom Konservativa partiet lyckades nu få tillräckligt många parlamentsledamöter att ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot premiärministern. May vann dock omröstningen då 200 partikamrater stödde  henne, medan 117 röstade emot. Att hon fått så stor del av de egna mot sig försvagade Mays ställning. Före omröstningen sade premiärministern att hon inte avsåg att ställa upp för omval år 2022. Mays försök att få de övriga EU-länderna att göra ytterligare eftergifter när det gäller den tillfälliga tullunionen som ska säkra att det inte blir en ny hård gräns mellan Nordirland och Irland misslyckades dock. EU markerade att det inte är aktuellt att omförhandla någon del av avtalet. 

May meddelade veckan före jul 2018 att underhuset inte skulle få rösta om brexitavtalet förrän tidigast i januari 2019. Det ledde till att Labourledaren Corbyn riktade en misstroendeförklaring mot May, men den gällde premiärministern personligen och inte hela regeringen, och var därmed mest en symbolisk markering. Samtidigt beslöt kabinettet, regeringens inre cirkel, att mer i detalj planera förberedelserna för om Storbritannien lämnar EU utan avtal.

Underhuset röstar nej till brexitavtal

Den 15 januari röstade en klar majoritet av underhuset nej till brexitavtalet: 432 nej-röster och 202 ja-röster. Efter omröstningen riktade Corbyn en misstroendeförklaring mot regeringen, som överlevde den med stöd av DUP (se Kalendarium). Efter misstroendeomröstningen sade May att hon skulle hålla tvärpolitiska överläggningar för att avgöra hur man skulle gå vidare. Labour markerade dock att partiet inte tänkte delta om det inte fick garantier för att ett EU-utträde utan avtal inte skulle vara aktuellt.

Striden kring Brexit var en av anledningarna till att Labour och Konservativa partiet drabbades av flera avhopp i februari. Åtta parlamentsledamöter från Labour samt tre konservativa lämnade sina partier och bildade en oberoende grupp i underhuset (se Kalendarium).

Efter nya omröstningar i underhuset fick May, med knapp marginal, uppdraget att försöka förmå EU att gå med på att ändra i skilsmässoavtalet i fråga om den nödlösning (backstop: se ovan) som parterna tidigare enats om. En ny omröstning om brexitavtalet hölls den 12 mars, då underhuset ännu en gång röstade nej till avtalet med klar majoritet. Dagen efter röstade underhuset nej till att Storbritannien skulle kunna lämna EU utan avtal. Senare godkände underhuset att May skulle be EU om en respit, vilket EU också godtog den 21 mars, men en kortare sådan än May begärt. Den 29 mars röstade underhuset ännu en gång nej till avtalet, men denna gång handlade det bara om skilsmässodelen av avtalet. May hade innan dess lovat att avgå som premiärminister om parlamentet röstade ja (se även Kalendarium). Istället begärde May nu ytterligare respit från EU till den 30 juni. Europeiska rådet valde att ge Storbritannien ännu mer tid, fram till den 31 oktober, men på vissa villkor (se Kalendarium).

Efter nya försök att få till ett avtal, bland annat genom förhandlingar med Labour,  blev situationen ohållbar. Den 24 maj meddelade May att hon ämnade avgå som partiledare den 7 juni men fortsätta som regeringschef tills partiet utsett hennes efterträdare. Den 23 juli stod det klart att partimedlemmarna röstat för den förre utrikesministern Boris Johnson, som två dagar senare tillträdde som Storbritanniens premiärminister. Bara ett fåtal av Mays ministrar blev kvar i den nya regeringen. Det mesta talade för att Storbritannien under hösten skulle lämna EU utan ett avtal, även om Johnson förnekade att det var han avsikt att det skulle bli så. Regeringen aviserade dock i början av augusti avsätta 2,1 miljarder pund på att förbereda landet för en avtalslös skilsmässa från EU. Han tillsatte också en specialgrupp inom regeringen för att driva igenom brexit. Där ingår sex ledande ministrar: Michael Gove, Sajid Javid, Dominic Raab, Geoffrey Cox och Steve Barclay.

Liksom sin företrädare Theresa May utlovade Johnson nya åtgärder för att bekämpa fattigdomen i Storbritannien. 3,5 miljarder pund ska satsas på att hjälpa människor i särskilt utsatta städer, för att förbättra offentlig service, bygga bostäder till överkomliga priser, ökad säkerhet och snabba bredband.

Följ den löpande utvecklingen i landet i Kalendarium

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:

Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)
Varningar när May bjuder in nordirländska unionister (2017-06-20) 

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0