UI är stängt 11-12 december

Den 11-12 december är UI:s kundtjänst stängd pga personaldagar. Vi är åter fredag den 13 december. 

Aktuell politik

De brittiska väljarnas nej till fortsatt EU-medlemskap i juni 2016 skakade om  det politiska livet. Frågan om villkoren för britternas skilsmässa från EU, brexit, men också hur den nya relationen mellan Storbritannien och EU ska se ut överskuggar alla andra politiska frågor. Boris Johnson, från Konservativa partiet, som tog över som premiärminister i juli 2019, hade lovat att Storbritannien skulle lämna EU senast 31 oktober 2019, men efter en maktkamp med parlamentet tvingades han be EU om mer tid. Det beslutades samtidigt att Storbritannien skulle hålla parlamentsval den 12 december 2019.

Att skilsmässan mellan Storbritannien och EU skulle bli en komplicerad process var de flesta beredda på, men svårigheterna har blivit större än väntat. Theresa May, Boris Johnsons partikamrat och företrädare som premiärminister, och EU kom överens om ett utträdesavtal i november 2018, men det röstades ned av underhuset vid tre olika tillfällen. Kritiken från det egna partiet ledde till att May tvingades avgå sommaren 2019.

Det spekulerades därefter om att Johnson, som hade tillhört de mest högljudda kritikerna av Mays brexitavtal, ville driva igenom ett EU-utträde utan avtal, i förhoppning om att Storbritannien snabbt skulle kunna börja förhandla om nya handelsavtal med andra länder. Men i oktober 2019 meddelade Johnson att han och EU hade enats om flera viktiga ändringar i avtalet. En första läsning av ett lagpaket som regeringen lagt fram för att förbereda ett utträde ur EU godkändes den 22 oktober. Men innan dess hade en annan lag, som antagits för att stoppa en avtalslös brexit, trätt i kraft (se Kalendarium) och premiärminister Johnson tvingades be EU om anstånd till den 31 januari 2020. Detta godtogs av EU, som dock sade att britterna skulle kunna lämna EU innan dess om det brittiska parlamentet godkänner det nya utträdesavtalet.

Brexitfrågan har skapat svåra konflikter inom både Konservativa partiet och Labour som bägge varit splittrade i frågan. Samtidigt har högerkrafterna stärkt sin ställning inom Konservativa partiet, medan vänsterkrafterna blivit mer tongivande inom Labour. Brexit innebär också starka påfrestningar på sammanhållningen inom den brittiska unionen, särskilt som väljarna i Nordirland och Skottland röstade för att stanna kvar inom EU.

Dragkamp mellan regeringen och parlamentet

Redan från början uppstod en tvist om vilken roll parlamentet skulle ha i brexitprocessen. 2016 ville inte den dåvarande premiärministern Theresa May låta parlamentet avgöra om och när Lissabonfördragets artikel 50 skulle aktiveras för att påbörja utträdet ur EU. Hon åberopade ett så kallat kungligt privilegium som ger regeringen rätt att agera i utrikespolitiska frågor utan att rådfråga parlamentet, ett beslut som ifrågasattes från flera håll. Högsta domstolen avgjorde i början av 2017 att May inte hade rätt att kringgå parlamentet. Flera domstolar slog dock fast att den brittiska regeringen inte behövde något godkännande från parlamenten i Skottland, Wales eller Nordirland för att inleda utträdesprocessen.

Regeringen mötte också motstånd från överhuset som ville ge underhuset större makt både när det gäller hur ett avtal mellan Storbritannien och EU skulle se ut och huruvida det skulle bli en brexit eller inte. Det pågick en dragkamp mellan dem som agerade för att ge parlamentet rätt att ingripa för att förvissa sig om att Storbritannien inte skulle stå utan ett avtal i mars 2019, och dem som menade att detta försvårade de pågående förhandlingarna med EU.

I februari 2017 röstade underhuset, med klar majoritet, för att påbörja skilsmässan mellan Storbritannien och EU. Därefter hade parterna två år på sig för att komma överens om villkoren för en brexit. May hade hoppats att det parlamentsval som hon hade utlyst till i juni 2017 skulle stärka hennes position inför förhandlingarna, istället blev det tvärtom. Konservativa partiet förlorade sin majoritet i underhuset och blev dessutom beroende av stöd från det nordirländska Demokratiska unionistpartiet (DUP). Samtidigt stod det klart att frågan om vad som skulle hända med gränsen mellan Nordirland och Irland, den enda landgränsen mellan Storbritannien och EU, var ett av de mest svårlösta problemen under förhandlingarna. Läget försvårades av att det nordirländska provinsstyret hade fallit i början av 2017 (se Modern historia).

Storbritannien och EU har hela tiden varit överens om att det inte ska få upprättas någon "hård gräns" mellan Nordirland och Irland. Detta för att inte riskera den sköra balans som rått i den brittiska provinsen sedan det nordirländska fredsavtalet slöts 1998. EU insisterade samtidigt på att det måste finnas kontroller vid unionens yttre gränser. Länge försökte parterna skjuta alla problem framför sig.

Andra svårlösta problem handlade om villkoren för EU-medborgare som bodde i Storbritannien och vice versa och hur mycket britterna skulle betala till EU för skilsmässan.

På väg mot brexit?

Förhandlingarna mellan Storbritannien och EU gick trögt och bägge parter uttryckte frustration över att så få framsteg gjordes. Ett stort antal ministrar hoppade efterhand av regeringen i protest mot hur samtalen med EU sköttes. Boris Johnson, som var Mays utrikesminister 2016−2018, tillhörde dem som mest högljutt krävde en hårdare brittisk linje i brexitförhandlingarna. En grupp inom Konservativa partiet, European Research Group (ERG) under ledning av Jacob Rees-Mogg, tryckte på i samma riktning. Samtidigt pågick en kampanj för att få till stånd en folkomröstning om ett brexitavtal, Folkets röst (People's Vote).

Labourpartiet hade svårt att slå mynt av regeringens och Konservativa partiets problem. Partiledningen förespråkade vid partikonferensen i Liverpool i september 2018 att partiet skulle rösta nej till regeringens förslag till brexituppgörelse, i förhoppningen att Labour sedan skulle vinna ett eventuellt nyval och därmed kunna ta kontroll över processen. Partiet skakades också av inre motsättningar efter anklagelser om att Labour, och partiledaren Corbyn, inte tydligt tar avstånd från antisemitism inom partiet (se även Kalendarium)

I november 2018 kom ett genombrott i brexitöverläggningarna, då den brittiska regeringen och EU enades om ett preliminärt utträdesavtal (se Kalendarium) och de regler som skulle gälla under en övergångsperiod som skulle sträcka sig fram till december 2020.

Året innan hade parterna försökt att lösa gränsfrågan med en särlösning där Nordirland när det gäller varuhandeln i princip måste fortsätta att följa reglerna för EU:s tullunion och inre marknad. Dessa regler skulle dock bara träda i kraft om Storbritannien och EU inte skulle lyckas nå en överenskommelse där gränshinder mellan Nordirland och Irland skulle kunna undvikas. DUP vägrade att godta detta, eftersom partiet befarade att det skulle luckra upp banden mellan Nordirland och resten av den brittiska unionen, en anknytning som många nordirländska protestanter ser som en överlevnadsfråga. För att bryta dödläget gick nu den brittiska regeringen med på att hela Storbritannien tillfälligt skulle stanna kvar inom EU:s tullunion tills parterna enats om hur samarbetet skulle se ut i framtiden (bägge dessa särlösningar benämns backstop). Men den krävde att det skulle finnas en bortre gräns för hur länge särlösningen skulle gälla, något EU inte gick med på.

Mays ledarskap ifrågasattes allt mer, men hon överlevde ändå det misstroendevotum som hennes eget parti riktade mot henne (se Kalendarium). Inför omröstningen hade May deklarerat att hon inte avsåg att ställa upp för omval år 2022. Hennes försök att få de övriga EU-länderna att göra ytterligare eftergifter avvisades.

Först den 15 januari 2019 fick underhuset rösta om utträdesavtalet, som då underkändes av en klar majoritet av ledamöterna. Den 12 mars samma år kom nästa nej, följt av ett tredje i slutet av samma månad. Däremellan hade underhuset röstat för att det inte skulle bli möjligt för Storbritannien att lämna EU utan ett avtal, och för att be EU om mer tid. Europeiska rådet valde att förlänga fristen till den 31 oktober 2019, vilket var mer än vad May hade bett om.

May avgår, Johnson tar över

Den 24 maj 2019 aviserade May att hon skulle avgå som partiledare den 7 juni men fortsätta som regeringschef tills partiet utsett en efterträdare. I juli efterträddes hon Boris Johnson, som den 25 juli tillträdde som Storbritanniens premiärminister. Oron ökade nu för att Storbritannien skulle lämna EU utan ett avtal, även om Johnson förnekade att han avsåg att det skulle bli så.

I slutet av augusti vände sig premiärminister Johnson till drottningen för att begära att hon tillfälligt skulle hemförlova parlamentet under mellan 10 september och 13 oktober, något hon godkände samma dag. Premiärministerns politiska motståndare såg detta som ett sätt att hindra oppositionen från att försöka stoppa en avtalslös brexit, medan Johnson beskrev det som ett sätt att komma igång med regeringens nya program innan skilsmässan med EU hade blivit klar. I Storbritannien är det vanligt att en ny regering tillfälligt stänger parlamentet, det som var kontroversiellt nu var att det handlade om så lång tid (fem veckor) och att det skulle ske alldeles innan tidsfristen för brexit löpte ut.

Nu följde en ny period av tvekamp mellan regeringen och parlamentet, där Johnson hade svårt att få igenom sin politik. När 21 konservativa ledamöter röstade med oppositionen uteslöts de från sitt parti. Det innebar också att det nordirländska partiet DUP förlorade sin vågmästarroll, då regeringen inte ens med deras stöd skulle nå majoritet i underhuset.

Den 24 september led premiärministern ett svårt nederlag då Högsta domstolen avgjorde att hans beslut att hemförlova parlamentet hade skett i strid med lagen.

Den 11 oktober enades den brittiska regeringen och EU, som länge vidhöll att man inte var berett att göra några omförhandlingar, om ett nytt avtal. På det flesta punkter var det nya avtalet identiskt med det som hade förhandlats fram av Theresa May. Under en övergångsperiod, som skulle sträcka sig fram till 31 december 2020, måste Storbritannien fortsätta att följa EU:s regler och fortsätta att bidra med pengar till EU-budgeten. När det gällde Nordirland kom parterna överens om en lösning som innebar att provinsen, samtidigt som det ska ingå Storbritanniens tullområde (se även Kalendarium) ska tillämpa en del av EU:s tullregler. Avtalet innebär i praktiken att en gräns skulle upprättas i havet mellan Nordirland och det brittiska fastlandet. Det nordirländska parlamentet, Stormont, ska var fjärde år få rösta om denna särlösning ska vara kvar eller inte. Den vetorätt som DUP hade sett ut att få i ett tidigare förslag var nu borta. Beslutet väckte också stark kritik från DUP och andra nordirländska unionister.

Oförutsägbart val

I november 2019 lyckades Boris Johnson, efter ett misslyckat försök tidigare under hösten, att driva igenom ett nyval till den 12 december. Enligt opinionsundersökningar hade hans eget parti ett starkt övertag i opinionen, men det brittiska valsystemet gör att det ändå är svårt att veta hur valet skulle gå.

Konservativa partiets huvudslogan under valrörelsen handlade om att få brexit överstökat, medan Labour gav löften om att förhandla fram ett nytt avtal med EU och låta de brittiska väljarna rösta om det. Corbyn fick dock kritik för att han valt att inte öppet deklarera var han stod i brexitfrågan. MDe två stora partierna tävlade också om att utlova nya pengar till den sociala välfärden, inte minst till den allmänna sjukvården, NHS. Missnöjet är utbrett med den hårda åtstramningspolitik som de konservativa har fört sedan 2010. Labour varnade också för att Konservativa partiet skulle låta amerikanska företag komma in på den brittiska vårdmarknaden via ett nytt handelsavtal med USA.

Liberaldemokraterna försökte samtidigt vinna röster på att Storbritannien skulle kunna stanna kvar inom EU, om partiet skulle vinna valet. Inledningsvis såg det ut som om flera mindre partier skulle kunna öka sin representation, men ju längre valrörelsen pågick desto mer föreföll den bli en kamp mellan de två stora partierna.

Följ den löpande utvecklingen i landet i Kalendarium

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:

Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)
Varningar när May bjuder in nordirländska unionister (2017-06-20) 

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0