Danmark – Modern historia

Även om Danmark inte hade bidragit så mycket till segern över Nazi-Tyskland i andra världskriget accepterades ändå landet, tack vare motståndsrörelsens insatser, som allierat med segrarmakterna. Danmark kunde därmed gå med i FN från organisationens grundande 1945.

Förhandlingar med Sverige och Norge om ett skandinaviskt försvarsförbund misslyckades, eftersom Norge och Danmark ansåg det nödvändigt att knyta sig till västmakterna, medan Sverige ville behålla sin alliansfrihet, bland annat av hänsyn till Finland som efter kriget tvingades underteckna en så kallad vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. 1949 var Danmark, Norge och Island med och undertecknade Atlantpakten, som snabbt utvecklades till försvarsalliansen Nato. Men Danmark gjorde liksom Norge två förbehåll: kärnvapen får inte stationeras på danskt territorium i fredstid och utländska trupper får inte permanent baseras i landet.

Vid 1940-talets slut var Danmark fattigt. Men Marshallhjälpen från USA till det krigshärjade Europa och etableringen av Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC, numera OECD) blev början på två decennier med snabb ekonomisk tillväxt och ökad välfärd. Framför allt växte industrin och servicesektorn.

Den politiska arenan dominerades av två block: Venstre och Konservative folkeparti till höger om mitten samt Socialdemokraterna med visst stöd från Socialistisk folkeparti på vänsterkanten. Därtill kom det lilla men inflytelserika mittenpartiet Radikale venstre.

Ekonomisk kris och EG-medlemskap

1970-talet innebar stora förändringar inom ekonomi och inrikes- och utrikespolitik. Eftersom Danmark hade sagt nej till kärnkraft var landet beroende av kol- och oljeimport. Dessutom hade Danmark under många år haft underskott i statsbudgeten och i sitt ekonomiska utbyte med omvärlden. Landet var därför sårbart när oljekrisen 1973–1974 medförde en femfaldig prisökning på olja. Ekonomin drabbades hårt, produktionsökningen stannade av, realinkomsterna stagnerade och arbetslösheten växte.

De gamla partierna förlorade väljare och flera nya små partier valdes in i folketinget, däribland det populistiska missnöjespartiet Fremskridtspartiet, lett av den egensinnige Mogens Glistrup. Sedan dess har danskarna enbart kunnat bilda koalitionsregeringar eller förhållandevis svaga minoritetsregeringar.

Den största utrikespolitiska händelsen under 1970-talet var att Danmark tillsammans med Storbritannien och Irland 1973 gick med i EG (numera EU). Därmed lämnade Danmark frihandelssammanslutningen Efta som Danmark varit med om att grunda 1960 tillsammans med bland andra Sverige, Norge och Storbritannien. Beslutet att gå med i EG föregicks av en folkomröstning i vilken 63,5 procent av väljarna röstade ja till förslaget.

År 1982 kunde den socialdemokratiska regeringen inte längre få Radikale venstres stöd för sin ekonomiska politik. Den socialdemokratiske statsministern Anker Jørgensen gav upp, och en borgerlig koalitionsregering under Poul Schlüter från Konservative folkeparti bildades med parlamentariskt stöd från Radikale venstre. Denna och tre påföljande Schlüter-regeringar höll sig kvar vid makten i mer än tio år fram till januari 1993. Genom en stram ekonomisk politik och en internationell högkonjunktur lyckades de vända den ekonomiska utvecklingen. Budgetunderskottet minskade och den danska kronans kurs låstes till den stabila tyska D-marken. Inflationen sjönk medan produktionen och exporten växte. 1987 fick Danmark ett överskott i utrikeshandeln med varor och tjänster och denna situation har sedan dess bestått. Arbetslösheten förblev dock hög.

Strid om säkerhetspolitiken

Utrikespolitiken präglades under 1980-talet av en partipolitisk strid. Socialdemokraterna i opposition kunde inte gärna profilera sig genom att angripa den ekonomiska politiken efter deras eget misslyckande och siktade istället in sig på säkerhetspolitiken. På endast detta område kunde de räkna med stöd från Radikale venstre och därmed få majoritet i folketinget, om de bara gick emot den politik de själva i åratal fört i någorlunda enighet med de borgerliga partierna.

Tillsammans med Radikale venstre och Socialistisk folkeparti kunde socialdemokraterna tvinga regeringen att ta avstånd från vissa Nato-beslut (seUtrikespolitik och försvar). Regeringen valde dock att sitta kvar eftersom ett nyval knappast skulle ha ändrat läget och ekonomin var högsta prioritet. Av samma skäl ville inte Radikale venstre genomföra en misstroendeomröstning för att tvinga regeringen att avgå.

Efter folketingsvalet 1988 gick Radikale venstre istället med i regeringen och därmed var en ytterst problematisk tid inom dansk utrikespolitik i stort sett slut. Efter omvälvningarna i Öst- och Centraleuropa från 1989 anslöt sig socialdemokraterna åter till den utrikespolitiska huvudlinjen.

Undantag från Maastrichtfördraget

Sommaren 1992 höll danskarna en folkomröstning om Maastrichtfördraget, som innebar att EG skulle stärkas och omvandlas bli EU med bland annat en ekonomisk och monetär union (EMU) med gemensam centralbank och valuta. Tillsammans med den borgerliga regeringen förespråkade Socialdemokratiet ett ja till EU, men partiet lyckades inte få med sig sina väljare. Omröstningen slutade med en övervikt för nej-sidan på drygt 1 procentenhet (50,7 procent mot 49,3).

Vid den efterföljande franska omröstningen blev det ett lika knappt ja. Dessa två resultat orsakade politisk och finansiell oro i hela Europa. I Danmark utformades en kompromiss som grund för en ny folkomröstning. Målet var att få Socialistisk folkepartis ledning att ställa sig bakom ett ja. Partiet fick därmed avgörande inflytande över kompromissens utformning och krävde att Danmark skulle stå utanför vissa delar av fördraget. EU accepterade fyra danska undantag. Danmark slapp bland annat delta i valutaunionen EMU, i det rättsliga och polisiära samarbetet och i ett eventuellt försvarssamarbete (seUtrikespolitik och försvar). Därmed fick danskarna en förevändning att hålla folkomröstning igen. I maj 1993 röstade de ja till Maastrichtfördraget.

Socialdemokratisk regering

År 1993 avgick Schlüters regering efter en skandal kring justitiedepartementets behandling av tamilska asylsökande. Socialdemokratiet bildade under Poul Nyrup Rasmussens ledning en minoritetsregering med Radikale venstre, Kristeligt folkeparti och det lilla mittenpartiet Centrum-Demokraterne. Regeringen satt kvar efter valet 1994, men utan Kristeligt folkeparti som föll ur folketinget.

Inför 1997 års budget försökte regeringen förgäves göra upp med den borgerliga oppositionen om ett program som skulle utplåna underskottet i statsbudgeten. Nyrup Rasmussen tvingades istället vända sig vänsterut till Socialistisk folkeparti och Enhedslisten, som gick med på en budgetuppgörelse i utbyte mot att regeringen ökade de sociala utgifterna. Följden blev att Centrum-Demokraterna lämnade regeringen inför hotet att koalitionen skulle bli fortsatt beroende av vänsterpartierna. Socialdemokratiet regerade då vidare med enbart Radikale venstre.

Inför kommunalvalet i november 1997 väckte ett nytt parti, Dansk folkeparti, stor uppmärksamhet genom sin snabba framgång i opinionen. Partiet hade bildats 1995 av Pia Kjaersgaard som efter en lång maktkamp blivit avsatt som ledare för Fremskridtspartiet. Partiets budskap var att värna ”danskheten” och den lille mannens välfärd inför vad partiet såg som hot från invandrare, flyktingar och EU. Det gav växande opinionssiffror och i kommunalvalet fick partiet 6,8 procent av rösterna.

1998 – dramatiskt val

Vid folketingsvalet 1998 vann Socialdemokratiet och statsminister Nyrup Rasmussen med minsta möjliga marginal (176 röster på Färöarna). Valets stora segrare blev Dansk folkeparti, som kom in i folketinget med 13 mandat. Socialdemokraterna bildade regering med Radikale venstre. I folketinget hade regeringspartierna ett mandats övervikt över oppositionen.

Regeringen utlyste en ny folkomröstning om anslutning till EMU 2000. Trots att regeringen, tre fjärdedelar av folketingsmedlemmarna, fackföreningsrörelsen, näringslivet och den seriösa pressen argumenterade för ett medlemskap röstade drygt 53 procent av danskarna nej till förslaget. Resultatet var ett hårt slag för regeringen, som året därpå förlorade makten.

Nyrup Rasmusen utlyste val till hösten 2001. Efter drygt åtta år vid makten verkade regeringen trött och osäker, särskilt när det gällde frågor som hur välfärden skulle säkras, invandrarfrågorna lösas och EU-medlemskapet hanteras.

Valet vanns av Venstre, som gick fram starkt och blev landets största parti medan Socialdemokraterna förlorade stöd. Venstres ledare Anders Fogh Rasmussen bildade en minoritetsregering med sitt eget parti och Konservative folkeparti. Koalitionen blev dock beroende av stöd från Dansk folkeparti, som gjort ett starkt val och nästan fördubblat antalet mandat.

Ett år efter valet bytte socialdemokraterna ut Nyrup Rasmussen mot Mogens Lykketoft som tidigare varit finansminister och utrikesminister.

Skärpt flyktingpolitik

Valresultatet innebar att invandrar- och flyktingpolitiken skärptes. Bland annat måste en person ha vistats sju år i landet, mot tidigare tre år, för att få permanent uppehållstillstånd. För att förhindra arrangerade äktenskap satte regeringen en åldersgräns, så att danska medborgare och invandrare bosatta i Danmark bara får hämta en partner till landet om de båda är minst 24 år och deras samlade anknytning till Danmark är större än till det andra landet (det finns dock en rad undantag).

Den borgerliga regeringen satte stopp för skattehöjningar men ökade anslagen till sjuk- och äldrevården för att korta köerna. För att detta skulle gå ihop skar den ned på en rad andra områden, bland annat sänktes biståndet till utvecklingsländerna från 1,0 till 0,9 procent av BNP. Biståndets andel av BNP har därefter minskat till 0,87 procent (2015) men är fortfarande bland de fem högsta i världen. Som en jämförelse är bidragen till rikets två små självstyrande delar –Grönland och Färöarna – 0,23 procent av BNP.

Som en följd av terrorattentaten mot USA den 11 september 2001 skärpte Danmark i juni 2002 beredskapen mot terrorism med en lagstiftning kallad ”Anti-terrorpakke 1”. Den följdes efter terrordådet i London 2005 av ”Anti-terrorpakke 2”.

Under andra halvan av 2002 kom dansk politik att domineras av Danmarks ordförandeskap i EU under den avgörande fasen i förhandlingarna om unionens utvidgning med tio nya medlemsländer. Efter flera kompromisser kunde de 13 gamla medlemmarna välkomna de 10 nya vid EU-toppmötet i Köpenhamn i december samma år.

Regeringens beslut att delta i den amerikanska invasionen av Irak 2003 (se Utrikespolitik och försvar) orsakade mycket kritik. Sedan tidigare deltog Danmark i Nato-insatsen mot talibanerna i Afghanistan.

Fogh Rasmussen kvar efter valet 2005

Fogh Rasmussens regering fick fortsatt stöd i folketingsvalet i februari 2005. Venstre backade något, medan Konservative folkeparti och Dansk folkeparti gick fram. Bäst klarade sig Radikale venstre. Socialdemokratiet gjorde sitt sämsta val på 40 år. En före detta minister analyserade tillbakagången så här: Dansk folkeparti har tagit våra arbetare, Radikale venstre våra intellektuella och Venstre vår politik.

Efter valet flyttades fokus snart tillbaka till Danmarks militära närvaro i Irak och Afghanistan samt till den danska synen på muslimer och islam. Tidningen Jyllands-Posten bad i september 2005 tolv tecknare förhålla sig till hot och våld begånget i profeten Muhammeds namn. Speciellt en av teckningarna, som sades föreställa profeten Muhammed iklädd turban och med en bomb, väckte vrede bland många muslimer i Danmark och några månader senare även i utlandet (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Åren 2006 och 2007 dömdes tio människor (från tre olika grupperingar) till mellan fem och tolv års fängelse för förberedelser till terrordåd samt i ett av fallen till hot mot statsministern och Danmarks judiska befolkning. De flesta var danska medborgare med utländskt ursprung.

Nyval motgång för regeringen

Nyvalet i november 2007 blev en motgång för statsminister Fogh Rasmussen. Venstre gick åter bakåt men förblev största parti. Koalitionspartnern Konservative folkeparti behöll sina mandat, och stödpartiet Dansk folkeparti ökade något. Därmed kunde minoritetsregeringen sitta kvar vid makten. Valets stora segrare blev Socialistisk folkeparti, som mer än fördubblade sitt antal mandat.

Polisens befogenheter debatterades under 2008. I början av året grep säkerhetspolisen tre personer av nordafrikansk härkomst misstänkta för mordplaner mot en av Jyllands-Postens Muhammed-tecknare. Häktningen av en av de gripna prövades och underkändes av Högsta domstolen.

Statsminister Fogh Rasmussen utsågs våren 2009 till generalsekreterare i Nato och efterträddes som regeringschef av sin partikollega, finansminister Lars Løkke Rasmussen. Denne valdes också till ny partiordförande i Venstre.

Finanskrisen når Danmark

Den politiska debatten dominerades av ekonomiska frågor. Det rådde osäkerhet i omvärlden och den globala ekonomiska krisen började kännas även i Danmark. Landets bruttonationalprodukt (BNP) krympte 2008–2009 och fastighetspriserna sjönk. Den politiska debatten handlade främst om hur skatte- och pensionssystemen skulle reformeras. I asyl- och invandrarfrågan diskuterades hur man skulle hantera avvisade asylsökande samt i någon mån begränsa invandringen och förbättra integrationen.

Socialdemokratiet och Socialistisk folkeparti inledde i augusti 2009 ett nytt samarbete med sikte på regeringsmakten efter nästa val. De föreslog skattehöjningar för höginkomsttagare och lägre skatt för låginkomsttagare. Socialdemokratiet bytte därmed politisk partner efter många års samarbete med Radikale venstre.

I början av 2010 försökte Løkke Rasmussen sätta sin egen prägel på regeringen genom en stor ombildning. Försvarsminister Søren Gade och sex andra ministrar avgick, och Danmark fick bland annat sin första kvinnliga utrikesminister, Lene Espersen, och sin första kvinnliga försvarsminister, Gitte Lillelund Bech.

Sparpaket får kritik

Løkke Rasmussens regering utsattes för hård kritik från vänster på grund av ett sparpaket under våren, med stopp för statliga och kommunala utgiftsökningar. Målet var att uppfylla EU:s krav på begränsat budgetunderskott.

Statsministern drev under hösten en offensiv mot storstädernas invandrartäta stadsdelar, som han menade hade förvandlats till getton. Regeringen lade i oktober fram en plan för att återföra gettona till samhället, som det hette. Det gällde bland annat bättre bostäder, bättre förhållanden för barn och ungdomar, hjälp att flytta till andra områden, ökade polisinsatser mot brottslighet och inflyttningsstopp för invandrare.

I november 2010 kom regeringen och Dansk folkeparti överens om en ny utlänningslag, som innehöll ett omstritt poängsystem för invandrare. Välutbildade, språkkunniga och yrkesaktiva skulle snabbare få permanent uppehållstillstånd, motsvarande vad som gäller i stora invandrarländer som Kanada och Australien. Systemet kom att kritiseras som diskriminerande och avskaffades i maj 2012.

Attentatsplaner mot Jyllands-Postens och Politikens kontor i Köpenhamn avslöjades och fem misstänkta greps i Köpenhamn och Stockholm i slutet av 2010. Enligt regeringen var det Danmarks allvarligaste terrorhot dittills.

Våren 2011 lyckades regeringen komma överens med Dansk folkeparti och Radikale venstre om långsiktiga besparingar, vilka bland annat innebar sämre pensionsvillkor. Den så kallade efterlönen till dem som går i pension i förtid skulle kortas stegvis från fem till tre år, och folkpensionsåldern skulle höjas från 65 till 67 år, dock inte förrän 2022.

Förhandlingarna fortsatte om ett ekonomiskt tillväxtpaket. I denna fråga kunde regeringen emellertid inte vinna Dansk folkepartis stöd, och statsministern utlyste därmed folketingsval till den 15 september 2011.

Maktskifte

Den minoritetsregering som bildades efter valet bestod av elva socialdemokratiska ministrar, sex ministrar från mittenpartiet Radikale venstre och lika många från Socialistisk folkeparti (SF) på vänsterkanten med stöd från Enhedslisten. Socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt blev landets första kvinnliga statsminister. Överenskommelsen innebar att socialdemokraterna och SF avstod från att genomföra ett antal av sina kostnadskrävande vallöften och istället anslöt sig till det som Radikale venstre, lett av Margrethe Vestager, kallade en ansvarig ekonomisk politik.

Regeringen beslutade att genomföra den försämring av pensionsvillkoren som den borgerliga regeringen utformat före valet, och en skattereform förhandlades fram med Venstre och Konservative folkeparti i juni 2012. Avtalet omfattade bland annat sänkt skatt på arbete, höjd gräns för den skatt som tas ut på höga inkomster, minskade möjligheter att göra ränteavdrag och en lägre uppräkningstakt för vissa sociala bidrag. Reformen fick kritik från vänster för att missgynna låginkomsttagare och uppgörelsen fick inte stöd av Enhedslisten.

Den förda politiken fick ett opinionsmässigt högt pris för regeringspartierna. Socialdemokraterna hade i juni 2012 rasat från 25 procent i valet till 17 procent medan Socialistisk folkeparti gått tillbaka från 9,5 till 5 procent. Många av deras väljare ansåg att de hade svikit sina vallöften.

Regeringen backar i opinionen

Kräftgången för regeringen fortsatte under 2013. Till det bidrog splittringen i Socialistisk folkeparti under en ny kontroversiell ledare, samt partipolitiska strider om invandringspolitiken där regeringen förordade förbättrade villkor för asylsökande.

En facklig konflikt om nya regler för lärarnas arbetstider slutade med att omkring 60 000 lärare stängdes ute från kommunala skolor i en fyra veckor lång lockout som upprörde många danskar. När statsminister Thorning-Schmidt och finansminister Bjarne Corydon höll första maj-tal häcklades de och buades ut. Regeringen fick en del av skulden för skolkonflikten som egentligen var en kommunal angelägenhet.

I augusti 2013 avgick regeringens kanske starkaste minister, ekonomen Margrethe Vestager, för att bli EU-kommissionär för konkurrens. Radikale venstre utsåg Morten Østergaard som ny ordförande.

Stödet för Dansk folkeparti växte på Socialdemokratiets bekostnad. Enligt valforskare var många socialdemokratiska väljare missnöjda med regeringens ekonomiska och sociala politik och protesterade genom att stödja Dansk folkeparti, som vill använda mer offentliga sociala medel. Borgerliga Venstre var nu största parti men dess opinionssiffror sjönk när Ekstra Bladet avslöjade partiledaren Lars Løkke Rasmussens lyxiga resvanor. Venstres nedgång gav Socialdemokratiet en chans att komma tillbaka i opinionen, och partiet ökade sitt stöd.

Framåt för Dansk Folkeparti

I lokalvalen i november 2013 blev Socialdemokraterna Danmarks största kommunala parti, men Venstre var det parti som tog flest borgmästarposter, 46 av totalt 98. Dansk folkeparti fick för första gången en av sex borgmästarposter i Köpenhamn.

I januari 2014 lämnade Socialistisk folkepartis ministrar regeringen på grund av splittring inom det egna partiet. Splittringen rörde regeringens planer på att sälja en aktieandel i det statliga energibolaget DONG till amerikanska intressenter, en försäljning som partiledningen ställt sig bakom men som mötte kraftigt motstånd inom Socialistisk folkeparti på gräsrotsnivå. I februari lämnade tre personer partiledningen. Den mest framträdande var Ole Sohn, som då hade gjort hela resan från Danmarks kommunistiske parti (dess siste ledare 1987–1991) via Enhedslisten och Socialistisk folkeparti till Socialdemokratiet.

I EU-valet i maj 2014 stod Dansk folkeparti för en stor skräll och blev största parti med drygt 26 procent av rösterna. DF ansågs ha gynnats av en debatt under valkampanjen om "välfärdsturism" från östeuropeiska EU-länder. Näst störst blev Socialdemokraterna med 20,5 procent. Venstre backade till 17,4 procent.

Terrorattentat i Köpenhamn

I februari 2015 chockades Danmark av två terrordåd, utförda under samma dygn i Köpenhamn. En person dödades och tre poliser skadades i ett skottdrama mot ett debattmöte om yttrandefrihet. Med på mötet fanns den svenske konstnären Lars Vilks, som levde under dödshot efter att ha avbildat profeten Muhammed som rondellhund. Senare sköts en judisk vakt nära en synagoga ihjäl. Några timmar senare sköt polisen ihjäl en misstänkt gärningsman sedan denne vid gripandet försökt skjuta polismännen. Den misstänkte gärningsmannen beskrevs som en 22-årig kriminell gängmedlem från Köpenhamn. Senare samma månad anslog regeringen 130 miljoner kronor till att stärka polisens och säkerhetspolisens (PET) IT-kapacitet, bland annat genom mer övervakning av sociala medier och fler övervakningskameror.

 

Om våra källor

120403

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer i

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

poddbild-final.jpg


En podd om internationella frågor från Utrikespolitiska institutet.

Lyssna på Utblick


Varukorg

Totalt 0