Färöarna

Färöarna är en självstyrande del av Kungariket Danmark. Ögruppen ligger i Nordatlanten, 37 mil norr om Skottland, halvvägs mellan Danmark och Grönland. Färöarna har ett eget parlament, lagtinget, som utser en lokal regering, landsstyret, vars ordförande kallas lagman. Utrikes- och försvarspolitiken sköts dock från Köpenhamn. Viktigaste näringar är fiske, fiskodling samt industri och service med anknytning till fisket.

Färöarnas sammanlagda landyta är 1 399 kvadratkilometer, fördelade på 18 bebodda och en mängd obebodda öar och skär. Huvudort är Tórshavn på huvudön Streymoy. 

De höga, skoglösa klippöarna genomskärs av många smala fjordar och sund. Här finns några av världens högsta uddar. Den högsta punkten, Slættaratindur (882 m ö h), ligger på ön Eysturoy.

Klimatet är fuktigt med många regndagar och det är ofta dimmigt. Medeltemperaturen är 3 plusgrader i januari och 10 plusgrader i juli.

Invånarantalet uppgick i början av 2016 till 48 700. Det färöiska språket är besläktat med isländskan men har påverkats av bland annat danska. Det finns en rik litterär tradition, från sägner och medeltida visor till modern poesi och prosa. J H O Djurhuus gav 1914 ut den första diktsamlingen på färöiska. Två framstående färöiska författare, kusinerna Jörgen-Frantz Jakobsen och William Heinesen, valde att skriva på danska och fick en stor krets av läsare utanför Färöarna. Bland många andra författare kan nämnas Hedin Brú. Också målarkonsten har högt anseende, och Samuel Joensen Mikines (1906–1979) var en av Nordens bästa målare.

Undervisningsspråket i skolorna är färöiska med danska som första främmande språk och engelska som andra. Efter grundskolan finns tre gymnasier att välja mellan, samt folkhögskola och olika yrkesskolor. 1990 fick Färöarnas akademi status som universitet. Det har cirka 500 studerande, men de flesta färingar som vill ha en universitetsutbildning studerar i Danmark.

Religionen spelar en något större roll än i Danmark och kyrkan är mer konservativ än den danska statskyrkan från vilken den skildes 2007.

På öarna finns två landstäckande tidningar, Sosialurin och den borgerliga Dimmalætting. Den senare gick efter 135 år i konkurs 2013, men återuppstod 2014 som veckotidning. De båda har internetutgåvor. Dessutom finns radio och TV.

Båt i vattnen utanför Tórshavn. Foto: Shutterstock

Historia

På 700-talet bosatte sig irländska munkar på Färöarna, men redan på 800-talet erövrades ögruppen av norska bönder och 1035 blev den ett norskt län.

Liksom de övriga nordatlantiska öarna följde Färöarna Norge in i personalunionen med Danmark 1380, och de förblev i likhet med Island och Grönland under danskt herravälde också efter 1814, då Norge tvingades in i personalunion med Sverige.

I mitten av 1800-talet fick Färöarna plats i det danska folketinget och det kungliga handelsmonopolet avskaffades. Det medförde en snabb ekonomisk utveckling och en begynnande önskan om självständighet, vilken stärktes under andra världskriget då öarna var ockuperade av britterna och i fem år var avskurna från det tyskockuperade Danmark.

År 1948 fick Färöarna långtgående inre självstyre, ”hjemmestyre”, men Danmark behöll kontrollen över bland annat utrikes- och försvarspolitiken samt rättsväsendet, och den danska monarken förblev statsöverhuvud. Denna ordning råder fortfarande, även om Färöarna uppträder relativt självständigt utåt, har egen flagga och eget säte i Nordiska rådet. Färöarna markerade också sin självständighet 1973 då Danmark gick med i dåvarande EG men Färöarna valde att stanna utanför.

Politik

Färöarna har två ledamöter i det danska folketinget och det finns färöiska rådgivare i de danska stats- och utrikesdepartementen. Dessutom har öarna sin egen representation i Köpenhamn.

Parlamentet i Tórshavn, lagtinget, har 33 ledamöter. Antalet platser kan utökas med upp till fem om det krävs för en rättvis mandatfördelning mellan partierna. Lagtinget utser regeringen, landsstyret, som består av sju personer och en ordförande, lagmannen.

De politiska partierna fördelar sig mellan höger och vänster på den gängse politiska skalan men kan också grupperas efter sin syn på förhållandet till Danmark. Det socialistiska partiet Republikanerna arbetar för full självständighet.

Det gör även det lilla borgerliga Självstyrepartiet, medan det konservativa Folkpartiet pendlat mellan ökat självstyre och självständighet. Det liberala Sambandspartiet, även kallat Unionspartiet, liksom Socialdemokraterna vill bevara banden med Danmark. Centerpartiet har intagit en mellanställning.

Inför valet till lagtinget 1998 hade önskan om ökat självstyre vunnit i styrka, främst på grund av en konflikt med Danmark om hanteringen av en ekonomisk och finansiell kris på Färöarna (se Ekonomi). Folkpartiet, Självstyrepartiet och Republikanerna gick fram i valet och bildade regering med huvudmål att inom fyra år ge Färöarna status som självständig stat. Förhandlingar med Danmark inleddes i maj 2000 men de körde fast efter några månader. Danmark motsatte sig inte färöisk självständighet, men ämnade i så fall behandla Färöarna som vilket annat nordiskt land som helst och inom fyra år avveckla det omfattande ekonomiska stödet till ögruppen. Färöarnas regering hade hoppats på en gradvis nedtrappning av stödet under en period på 15 år. En planerad folkomröstning om en tidsplan för självständigheten ställdes in då opinionen hade hunnit bli negativ.

Regeringsskiftet i Danmark hösten 2001 förbättrade förhandlingsklimatet mellan Köpenhamn och Tórshavn. I februari 2002 enades man om att Färöarna skulle ta över ansvaret för invandrar- och flyktingfrågor samt polisväsendet. Lagtingsvalet i april samma år blev dött lopp mellan vänstern och de borgerliga liksom mellan självständighetsanhängare och -motståndare. Regeringskoalitionen hade förlorat sin majoritet och blev beroende av Centerpartiets enda mandat. I den nya regeringsförklaringen tonades kraven på självständighet ned vilket Republikanerna motvilligt fick acceptera. 2003 avtalades med Danmark att Färöarna själva bestämmer när man vill ta över ansvaret för och finansieringen av de samhällsområden som fortfarande sköts av Köpenhamn.

Växande oenighet mellan Folkpartiet och Republikanerna ledde till att koalitionen sprack, och nyval hölls i början av 2004. 1990-talets gynnsamma period hade ersatts av ekonomisk kris och minskad tro bland allmänheten på att öarna kan klara sig på egen hand. Socialdemokraterna gick framåt i valet, och dess ledare Jóannes Eidesgaard blev ny lagman för en koalitionsregering med Sambandspartiet och Folkpartiet.

I valet i januari 2008 var självständighetsfrågan nedtonad. Socialdemokraterna förlorade ett mandat men de andra behöll sina positioner. Eidesgaard valde att bilda en ny koalition med Republikanerna och Centerpartiet. För första gången fick landsstyret ett utrikesdepartement. Regeringssamarbetet gnisslade dock, i synnerhet när Republikanerna röstade emot ett förslag om minskade fiskekvoter. En ny regering med Socialdemokraterna, Sambandspartiet och Folkpartiet bildades i september. Kaj Leo Johannesen från Sambandspartiet blev ny lagman.

I lagtingsvalet i oktober 2011 ökade Sambandspartiet sin representation med 1 mandat till 8. Folkpartiet ökade också med 1 mandat till 8. Republikanerna backade med 2 mandat till 6. Kaj Leo Johannesen fortsatte som lagman i en ny regeringskoalition med sitt eget parti Sambandspartiet, Folkpartiet samt småpartierna Centerpartiet och Självstyrelsepartiet.

Lagtingsvalet i september 2015 ledde till ett maktskifte då Socialdemokraterna blev största parti med 25 procent av rösterna (8 av 33 mandat). Republikanerna kom tvåa med 21 procent (7 mandat), Folkpartiet hamnade på delad tredje plats med 19 procent (6 mandat) tillsammans med Sambandspartiet som erhöll 19 procent (6 mandat). Framsteg fick 7 procent (2 mandat), Centerpartiet 5 procent (2 mandat) medan Nya Självstyrepartiet erhöll 4 procent (2 mandat). Valdeltagandet låg på 89 procent. Under ledning av socialdemokraten Aksel V Johannesen bildade Socialdemokraterna regering med Republikanerna och Framsteg.

Valet till lagtinget i augusti 2019 ledde till ett maktskifte. En borgerlig regering bildades mellan Folkpartiet, Sambandspartiet och Centerpartiet. Folkpartiet kontrollerade efter valet åtta platser i lagtinget, Sambandspartiet  sju och Centerpartiet två. Regeringschef (lagman) blev Sambandspartiets Bárður á Steig Nielsen. Socialdemokraterna hade vunnit sju mandat i lagtinget och Republikanerna sex. Den nya regeringen ville bland annat dra tillbaka en omdebatterad fiskereform som den tidigare mittenvänsterregeringen hade drivit igenom. Den hade gjort det svårare för utlänningar att få fiskelicenser. Regeringen ville också att Färöarna skulle få större självbestämmande när det gäller utrikespolitiken och planerade att inleda förhandlingar med den danska regeringen.

Ekonomi

I gamla tider var jordbruket Färöarnas huvudnäring. Fåruppfödningen var så dominerande att den gav öarna sitt namn. Fårskötseln är fortfarande omfattande, men fiske, fiskodling samt industri och service relaterad till fisket är numera öarnas viktigaste näringar.

Exporten består nästan helt av fisk och fiskprodukter. Ett problem på senare år har varit överkapacitet inom fiskenäringen och att vissa arter har fiskats för hårt. Färöarna har haft hårda konflikter om fiskekvoter med EU och Norge.

Fisket bedrevs traditionellt i liten skala från öppna båtar nära kusten. I slutet av 1800-talet började färöingarna köpa havsgående segelfartyg av engelsmännen som gått över till ångbåtar.

En del av färöingarnas köttförsörjning kommer från grindvalar. Jakten på grindvalar, som jagas in på grunt vatten vid kusten och slaktas, är omstridd. Jakten har väckt protester bland djurskyddsförespråkare i utlandet, men beståndet är inte hotat och färöingarna vill inte avstå från denna urgamla tradition.

Det inkomstbringande fjärrfisket blev färingarna tvungna att skära ned på efter hand som andra länder utvidgade sina fiskezoner. Hälften av fångsten tas nu vid Färöarna. Omställningen krävde nya båtar och redskap, och från mitten av 1970-talet investerade Färöarna mycket i fiskeflottan, fiskodlingarna och fiskeindustrin.

Dessutom satsades stora summor på att förbättra infrastrukturen med bra vägar, tunnlar, broar, sportanläggningar, statligt och kommunalt bygge och privata bostäder. Stora summor lånades i Danmark och utlandet. Resultatet blev en överhettad högkonjunktur som kulminerade 1986–1988, och färingarna vande sig vid en levnadsstandard något över den danska. Utlandsskulden översteg så småningom Färöarnas bruttonationalprodukt (BNP), och förvaltningen av ögruppens finanser var släpphänt. När fiskenäringen fick problem utlöstes en lågkonjunktur. En rad konkurser följde och något för Färöarna helt nytt: arbetslöshet. Detta fick en tiondel av färingarna att flytta från öarna, inte minst till fiskesamhällen i Jylland.

Den danska staten hjälpte till med att sanera skulderna på villkor att finanspolitiken genomgick en kraftig åtstramning och kom under danskt överinseende. Hjälpen var effektiv men kostade skattebetalarna i Danmark en miljard kronor utöver det årliga bidraget till landskassan på en miljard.

Slutet av 1990-talet präglades av högkonjunktur, och 2002 sänktes det danska bidraget till Färöarnas ekonomi från en miljard till drygt 600 miljoner danska kronor. Det skedde på färöiskt initiativ. Avsikten var att inleda en process mot ekonomisk självständighet.

Oppositionen varnade för att välfärden skulle hotas om konjunkturen vände, vilket skedde 2003–2004. Fiskepriserna på världsmarknaden föll samtidigt som fångsterna minskade på grund av att vissa arter fiskats för hårt. Därefter vände dock ekonomin uppåt igen. 2006 var tillväxten 10 procent och arbetslösheten 2,8 procent. 2008 och 2009 drabbades även Färöarna av den internationella krisen, och BNP föll. Men redan året därefter vände ekonomin uppåt, främst tack vare goda fångster av makrill och sill.

Nästan hela exporten består av fisk och skaldjur, och hälften av värdet utgörs numera av odlad lax av hög kvalitet. Mellan 2010 och 2015 var tillväxten i genomsnitt drygt 5 procent per år, och BNP per invånare blev 2015 högre än i Danmark. I mitten av 2016 var ekonomin på väg att överhettas.

Ekonomins begränsade storlek och dess beroende av fiske och fiskpriser gör den extremt konjunkturkänslig.

Färöarnas handels- och tullavtal med EU utvidgades 2005 till att även gälla fiskeindustrin. Fiskeriföretag på öarna kan bereda utländsk fisk och sälja den vidare inom EU utan att betala extra tull. Det uppstod dock en kris i förhållandet till EU när Färöarna 2010 på egen hand kraftigt höjde sina makrill- och sillkvoter. 2013 utestängdes färöiska makrill- och sillfiskare från alla norska och EU-hamnar och från export till Norge och EU. Situationen var obekväm för Danmark som fick delta i EU-sanktionerna mot en del av det egna riket. Färingarna sålde då istället till afrikanska och asiatiska länder och inte minst Ryssland. De deltog inte i västländernas bojkott av Ryssland och blev därmed i sin tur inte drabbad av Rysslands stopp för import västerifrån. 2014 ingick Färöarna ett femårigt avtal med EU och Norge och sanktionerna upphävdes.

I slutet av 2017 enades fiskenationerna kring Arktis om att tills vidare stoppa allt kommersiellt fiske i de arktiska vattnen. I takt med den globala uppvärmningen har fiskbestånden minskat i storlek och fiskstimmen har börjat ta nya vägar. Nationerna ska under stoppet bedriva gemensam forskning för att ta reda på mer om ekosystemen i området för att på sikt kanske kunna återuppta fisket. Med i överenskommelsen finns Kanada, EU, Kina, Danmark (Grönland och Färöarna), Island, Japan, Norge, Sydkorea, Ryssland och USA.

Storbritannien, Danmark och Färöarna enades i maj 1999 om gränsdragningen i havet väster om Shetlandsöarna och sydöst om Färöarna. Sedan dess har Färöarna med hjälp av utländska bolag börjat söka efter olja öster om ögruppen. Mindre fyndigheter hittades 2001. Danmark och Färöarna har slutit ett avtal om att ifall Färöarna börjar utvinna olja ska det danska bidraget till öriket omförhandlas.

Färöarnas förbindelser med omvärlden sker med fartyg eller flyg. Den enda flygplatsen ligger på Vágur väster om huvudön Streymoy. Det går färjor eller tunnlar mellan öarna, och vägnätet är väl utbyggt.

Turismen är begränsad, men öarna har många attraktioner, inte minst en dramatisk natur, ett rikt fågelliv och ett utmärkt sportfiske. Bland kulturella sevärdheter bör nämnas Kirkjuböur med den gamla Kungsgården, Ólavskyrkan och ruinen av den medeltida Magnusdomkyrkan. En attraktion från den europeiska medeltiden är kedjedans till långa folkvisor. Den upplevs ofta där färingar samlas men som bäst vid firandet av nationaldagen Ólavsöka den 28 och 29 juli.