Kina – Politiskt system

Kina har ett lagstiftande parlament, Nationella folkkongressen, som utser en president och en premiärminister. Men det hålls inga fria och rättvisa val under demokratiska former. I själva verket styrs landet sedan 1949 av kommunistpartiet. Dess högsta ledare kontrollerar såväl regeringen som militären.

Kinas författning från 1982 har ändrats fem gånger: 1988, 1993, 1999, 2004 och 2018. I författningen fastslås att landet är en socialistisk stat där all makt ligger hos folket. Men det är en socialism med ”kinesiska särdrag”, vilket har legitimerat marknadsekonomiska inslag. I den senaste författningsändringen gjordes också ett tillägg som betonade att det kinesiska kommunistpartiets ledarskap är avgörande för den kinesiska socialismen. Det gav uttryck för en ny strategi hos den politiska ledningen att ge partiet en nyckelroll i samhället och befästa dess inflytande över statsapparaten. Tidigare har det setts som önskvärt att försöka hålla partiorganisationen åtskild från statsapparaten, men idag är målet att partiet och statsmakten allt mer ska integreras.

 Kina är i praktiken en enpartistat, även om det finns åtta små partier vid sidan av kommunistpartiet. Dessa så kallade demokratiska partier utgör ingen opposition utan samarbetar med kommunistpartiet. Ett försök 1998 att utmana det kommunistiska maktmonopolet med ett nytt fristående parti, Kinas demokratiska parti (KDP), kvästes brutalt av regimen.

Kommunistpartiets främsta beslutande organ är centralkommittén. Denna utser i sin tur politbyrån (för närvarande 25 ledamöter), vars kärna är det ständiga utskottet (som för närvarande har sju medlemmar). Vid en partikongress vart femte år utses medlemmarna i de olika partiinstanserna.

Statsmaktens högsta organ är Nationella folkkongressen, med omkring 3 000 ledamöter, som samlas i Peking varje vår. Folkkongressen utser höga befattningshavare, däribland presidenten, vicepresidenten och premiärministern, och antar finansplan och budget. Under resten av året sköts lagstiftningen av Nationella folkkongressens verkställande kommitté, som står under partitoppens kontroll. Det finns också en rådgivande konferens, Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens (KFPRK), som saknar formell makt men ska fungera som ett slags konsultativt organ åt folkkongressen med ett par tusen medlemmar, bland annat deltar representanter för partier och organisationer som godkänts av kommunistpartiet samt representanter för etniska minoriteter.

Högsta verkställande makt är regeringen (statsrådet), som väljs av folkkongressen och leds av premiärministern. Regeringen utses för en femårsperiod och ministrarna får omväljas en gång. Tidigare fanns även en begränsning för presidenten och vicepresidenten på två mandatperioder, men denna ströks i författningsändringen 2018 (se vidare Aktuell politik).

Ute i landet styr regionalt och lokalt tillsatta folkkongresser och ”regeringar”. Valen till alla folkkongresser utom de på lokal nivå är indirekta, det vill säga ledamöterna utses inte i allmänna val utan av representanterna i den folkkongress som står närmast under i hierarkin. Provinsernas folkkongresser väljer till exempel vart femte år ledamöter till Nationella folkkongressen. Valen till folkkongresserna på lokal nivå är däremot direkta, men även här ställer partiet samman kandidatlistorna. Allmän rösträtt råder från 18 år. 

1987 började friare val hållas på lokal nivå – till byråd och byledare – med oberoende kandidater. Men valen, som idag organiserats i ett stort antal av landets byar, mindre städer och distrikt, har haft problem med bland annat korruption och röstköp. Även direktval av borgmästare har prövats på några håll. 

Kina indelas administrativt i 22 provinser, fyra storstadsområden (Peking, Shanghai, Tianjin och Chongqing), fem så kallade autonoma regioner (Tibet, Xinjiang, Inre Mongoliet, Ningxia och Guangxi) samt de återlämnade kolonierna Hongkong och Macao, vilka båda kallas Särskild administrativ region (SAR). Författningen slår fast att även Taiwan är en del av folkrepubliken och att de två Kina ska återförenas. Kina räknar därför Taiwan som landets 23:e provins. 

Kommunistpartiet i Kina är världens största parti med cirka 90 miljoner medlemmar. Huvuddelen av dem som arbetar inom statsförvaltningen beräknas vara partimedlemmar och ett medlemskap är mer eller mindre nödvändigt för att kunna nå viktiga positioner i samhället även inom näringslivet och kultursfären. Men kommunistpartiets popularitet har minskat på senare år i takt med att korruption och maktfullkomlighet spridit sig i de egna leden. Den nuvarande kinesiska ledningens försöker återskapa partiets maktställning i samhället och återvinna förtroende för partiet bland befolkningen. Den hårda antikorruptionskampanj som Xi Jinping satte igång när han tillträdde som president har drabbat många partimedlemmar och den har även lett till att regelverk och utbildning för att förhindra korruption har stärkts inom partiet (se även Aktuell politik och Demokrati och rättigheter).

Ett system av statliga folkdomstolar på tre nivåer med ordinarie domare och lekmän som bisittare utgör ryggraden i Kinas rättsskipning. Vid sidan av dessa finns också militärrätter och specialdomstolar. Högsta Folkdomstolen i Peking övervakar och ansvarar för domstolarnas arbete. Nationella folkkongressen utser ordföranden för Högsta folkdomstolen för som högst två femårsperioder. Sedan 2014 pågår en omfattande reformering av rättsväsendet.

Om våra källor