Tibet

Tibet är en självstyrande region i västra Kina. Det kallas ibland ”världens tak” eftersom det ligger på en högplatå 4 000 meter över havet. Bland tibetanerna finns många som anser att Tibet, en gång ett eget kungadöme, har rätt att vara en egen stat. Tibetanerna är buddister och deras andlige ledare Dalai lama befinner sig sedan flera årtionden tillbaka i landsflykt. Munkuppror och demonstrationer har bidragit till att Pekings kontroll över Tibet hårdnat, och invånarnas möjligheter att använda sitt språk och utöva sin religion och kultur har begränsats. 

Den självstyrande regionen Tibet (Xizang på pinyin) ligger i västra Kina på en högplatå på 4 000 meters höjd. Tibet har en yta på över 1,2 miljoner kvadratkilometer. Där bor drygt 3,6 miljoner invånare, enligt folkräkningen 2020.

Tibet består av jordens största högplatå och är omgivet av väldiga bergskedjor: Himalaya, Karakorum och Kunlun. 

Klimatet på nordplatån är ytterst hårt med pinande blåst och sträng kyla året om. Bara i de djupaste floddalarna finns skog och odlingsmark. Tibetanerna, som anses härstamma från nomader i Centralasien, har i årtusenden levt på de sydliga högslätterna med sina hjordar av jakar, getter och får. 

Det finns även tibetaner i de kinesiska grannprovinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan. Därutöver lever tibetaner även i grannländerna Bhutan, Nepal och Indien. Av invånarna i Tibet är enligt folkräkningen från 2020 cirka 90 procent etniska tibetaner. En del bedömare hävdar att han-kineserna och andra icke-tibetaner utgör en större del av befolkningen. Tibetanska och rikskinesiska är officiella språk. 
 
Tibetansk litteratur, som var särskilt rik under 700-talet och följande sekler, består mest av teologiska kommentarer och utvecklar en särform av buddismen: lamaismen. Religionen genomsyrar samhället, och lamaismens högste präst Dalai lama dyrkas som tibetanernas andliga ledare.  

Historia och politik 

På 600-talet förenade sig tibetanerna i ett militärt starkt kungarike. 600 år senare kom Tibet under mongoliskt herravälde, följt av prästvälde under mongolernas beskydd. Från den tiden vill dagens ledare i Peking räkna Tibet som en oavskiljbar del av Kina. På 1800-talet blev Tibet föremål för konflikt mellan stormakterna Kina, Ryssland och Storbritannien. 1904 trängde brittiska trupper ända in i huvudstaden Lhasa. Sex år senare gick Kina åter in i Tibet, sedan Storbritannien erkänt Kinas överhöghet över området. Efter kejsardömets fall i Kina 1912 fördrevs de kinesiska trupperna. Den självständighet som utropades för Tibet stadfästes dock aldrig internationellt. 1950 invaderade åter kinesiska styrkor, och Tibet tvingades erkänna Kinas överhöghet mot att kineserna lovade att respektera tibetanernas religion och seder. I praktiken började dock landet omdanas radikalt för att helt inlemmas i Kina. Efter en rad uppror och en misslyckad revolt 1959 flydde Tibets fjortonde Dalai lama, Tenzin Gyatso, till norra Indien med hundratusen anhängare och upprättade en exilregering där. 1965 blev Tibet en autonom region i Folkrepubliken Kina. Under kulturrevolutionen hårdnade greppet, religionen undertrycktes och tusentals tibetanska kloster förstördes. 
 
Pekingregeringen har lagt ner stora belopp på social och ekonomisk utveckling, då området är strategiskt viktigt för Kina. Ändå är tibetanernas levnadsstandard avsevärt lägre än den genomsnittlige kinesens. 2005 stod en 110 mil lång järnväg till Lhasa från provinsen Qinghai färdig – en förbindelse som enligt kritiska röster öppnar än mer för ekonomisk exploatering av Tibet. 
 
På 1980-talet började kineserna visa större förståelse för regionens etniska och kulturella särart. Åtskilliga kloster, raserade av Maos rödgardister, byggdes upp och Dalai lamas residens Potalapalatset renoverades. Antikinesiska kravaller har brutit ut i Lhasa sedan 1980-talet i samband med den årliga stora bönehögtiden, då pilgrimerna samlas vid det gamla Jokhang-templet. Protesterna har hårdhänt slagits ned. 
 
2008 utvecklades fredliga demonstrationer anordnade av munkar i Lhasa till sammandrabbningar mellan munkar, civila och säkerhetstrupper. Protesterna spred sig även till tibetaner i närliggande provinser. Ledarna i Peking skickade fler trupper till Tibet och kontrollen skärptes. Officiella källor uppgav att 19 personer hade dödats av demonstranter, medan tibetanska exilorganisationer beräknade att minst ett hundratal personer dödats av kinesiska soldater. Enligt tibetanska exilorganisationer fängslades minst 700 tibetaner, minst hälften var munkar och nunnor. 
 
Kinas dåvarande premiärminister Wen Jiabao anklagade Dalai lama för att ha planerat proteststormen som ett försök att sabotera sommar-OS i Peking i augusti samma år. Det förnekades emellertid av Dalai lama, som hade uppmanat demonstranterna att upphöra med protesterna. Men han anklagade samtidigt Peking för ett ”kulturellt folkmord” på tibetanerna. 
 
Dalai lama, som 1989 fick Nobels fredspris för sin ickevåldskamp, insisterar på att Kina ska garantera och respektera tibetanernas demokratiska fri- och rättigheter och ge dem avsevärt större självstyre än de har idag, så kallad ”meningsfull autonomi”. Han har aldrig begärt full självständighet för Tibet utan godtagit att Kina får fortsätta att styra områdets utrikes- och försvarspolitik. Kinas regering accepterade inte Dalai lamas val av Panchen Lama (näst högste andlige ledare) 1995 utan utsåg en egen företrädare. Under 00-talet höll Peking och representanter för Dalai lama flera samtal, men sedan 2010 har den kinesiska regeringen inte längre velat ha en dialog kring Tibetfrågan.
 
I mars 2011 meddelade den 75-årige Dalai lama att han ville avgå som politisk ledare för exilregeringen. Däremot tänkte han kvarstå som tibetanernas andlige ledare. Den 20 mars samma år hölls val av ny ledare för exilregeringen och val till det tibetanska exilparlamentet. Lobsang Sangay, en tibetansk jurist från Indien som utbildat sig vid Harvard i USA, fick drygt hälften av rösterna och tillträdde i augusti som ny regeringschef och därmed Dalai lamas politiske efterträdare. Sangay omvaldes som regeringschef i april 2016. År 2021 efterträddes han av Penpa Tsering.
 
I början av 2010-talet rapporterade människorättsorganisationer om att två miljoner tibetaner tvångsförflyttats till nya områden där byar skapas under ledning av partitjänstemän med syfte att utveckla en socialistisk landsbygd. Sedan 2009 har 130 tibetaner, varav många buddistmunkar, tänt eld på sig själva i protest mot det kinesiska förtrycket. Kinesiska myndigheter har svarat med att skärpa kontrollen och flera personer har fängslats för att, som det påstås, ha uppmanat till självbränning.  

Kinas nolltoleranspolitik under coronapandemin förvärrade situationen i regionen. Enligt Freedom House utnyttjades pandemin för att ytterligare begränsa religiösa sammankomster i tibetanska områden.

Vid början av 2020-talet låg Tibet på sista plats i den årliga genomgången av Freedom House över läget när det gäller politiska och medborgerliga rättigheter i världen. FN:s människorättsrapportörer kritiserade våren 2023 även Peking för att använda obligatoriska program för yrkesutbildning samt omflyttningar av arbetskraft som ett sätt att systematiskt hindra tibetaner i Tibet att utöva sin religion och kultur. Enligt FN-rapportörerna hade hundratusentals tibetanska barn dessutom, ofta under tvång, skickats till internatskolor utan att ha möjlighet att upprätthålla sin egen kultur och sitt språk genom undervisning.

Ekonomi 

Pekingregeringen har lagt ner stora belopp på social och ekonomisk utveckling, då Tibet är strategiskt viktigt för Kina. Ändå är tibetanernas levnadsstandard avsevärt lägre än den genomsnittlige kinesens. 2005 stod en 110 mil lång järnväg till Lhasa från provinsen Qinghai färdig – en förbindelse som enligt kritiska röster har öppnat än mer för ekonomisk exploatering av Tibet.