Kina – Äldre historia

Från 200-talet f Kr härskade kejsardynastier i Mittens rike, som Kina kallades av invånarna. Mingkejsarnas trehundraåriga välde följdes på 1600-talet av den manchuriska Qingdynastin, då en omfattande handel med te, siden och porslin byggdes upp med Europa. Men kejsardömet störtades slutligen 1912 försvagat av ekonomiska problem, folkuppror och nederlag i strider mot japaner, ryssar och européer.

Den kinesiska civilisationen anses vara omkring 5000 år gammal, men de äldsta källskrifterna sträcker sig ”bara” drygt 3000 år tillbaka. Sägner och myter om landets ursprung talar om jägare, fiskare och jordbrukare, inte om folkvandringar eller erövringståg. Enligt traditionen styrde den halvt mytiska Xia-dynastin Kinas första stat, men inga arkeologiska bevis för Xia-rikets existens har ännu hittats.

Den följande Shang- eller Yin-dynastin (cirka 1500–1000 f Kr) efterlämnade skriftligt vittnesbörd i form av bronsgjutningar och de omtalade så kallade orakel-benen, ristningar i ben eller sköldpaddsskal. 

Samhället under Zhou-dynastierna (cirka 1000–221 f Kr) brukar jämföras med Europas feodalism från tidig medeltid. När den sista Zhou-dynastin bröt samman i uppror och krig steg Shi Huangdi, härskaren över statsbildningen Qin i nordvästra Kina, fram, kuvade sina rivaler och grundade en ny dynasti, Qin. Hans starka, centralstyrda enhetsstat omfattade i stort sett vad man kan kalla det egentliga Kina. Med sina administrativa reformer och sina försvarsverk, den första Kinesiska muren, kan Shi Huangdi betecknas som Kinas verklige grundare. Hans kejsardöme blev dock kortlivat och föll i ett bondeuppror år 206 f Kr. 

I ett och ett halvt årtusende växlade sedan långa splittringsperioder med lugnare skeden under dynastierna Han, Tang och Song. Materiellt, vetenskapligt och kulturellt nådde Kina en mycket hög utvecklingsnivå och började handla med nästan hela den då kända världen.

I längden kunde inte Song-kejsarna hålla ihop sitt väldiga rike. Vid 1200-talets slut erövrades landet av mongolstyrkor anförda av Khubilai khan (den mongoliske härskaren Djingis khans sonson), som flyttade huvudstaden från Xian till Peking. Sedan också mongolernas välde rasat samman tog den sista inhemska kejsardynastin, Ming, vid år 1368. Ming härskade i nära tre sekler som i stort sett sammanföll med Europas renässans. Dess första skede var en ny storhetstid, då landet vidgades på nytt. Korruption och bondeuppror fick så småningom även Ming-dynastin att förfalla. 

Ännu en nordlig invasion, nu från Manchuriet, lade 1644 Kina under ett nytt främlingsvälde, Qing-dynastin. Den kom att bestå ända till revolutionen 1911. Också dess styre inleddes kraftfullt för att efter hand försvagas och rämna. Nu var det västerlandet som trängde på. Redan under Ming-tiden hade portugiser, ryssar, holländare och engelsmän försökt att handla med kineserna. Men Kinas ledare tvekade inför samröre med ”barbarer” och ville behålla Mittens rike slutet och orört. 

Den stagnerande Qing-dynastin hade inte mycket motståndskraft mot européernas allt aggressivare handelsoffensiv. Kejsarens försök att hindra utlänningarna att betala för kinesiska varor med opium, en vara som var förbjuden i Kina, ledde till det första opiumkriget 1839–1842 mellan Kina och Storbritannien. Kina besegrades och tvingades att avträda Hongkong till britterna och öppna fem hamnstäder för utländska köpmän. Kinas opiumimport svällde okontrollerat med förödande sociala och ekonomiska följder.

Kinesernas förbittring utlöste en ny stor resning, det så kallade Taiping-upproret, vilket riktade sig mot både kejsarregimen och utlänningarna och ödelade stora delar av södra Kina. Innan revolten hade krossats utbröt ännu ett krig mellan Kina och Storbritannien, som nu fick stöd av Frankrike. Genom segern i det andra opiumkriget 1856–1860 kunde européerna diktera nya hårda villkor för en alltmer förnedrad och kraftlös kinesisk regering. 

Vid kusten låg nu ett pärlband av tvångsöppnade hamnstäder, bland dem Shanghai och Guangzhou (Kanton). Ryssland lade beslag på stora områden vid Kinas nordgräns. I kriget 1894–1895 drev Japan, länge avfärdat som en barbarisk dvärgstat, chockartat ut kineserna ur Korea och intog delar av Kina. 

För kineserna, vana vid att se sitt land som civilisationens centrum, skapade alla dessa påtvingade fördrag en djup främlingsfientlighet och ny osäkerhet, som än idag får Kinas ledare att reagera skarpt mot påtryckningar utifrån. Det nationalistiska boxarupproret 1899–1901 var sista försöket att stå emot utländskt inflytande. Stödda av den reaktionära änkekejsarinnan Tzü Hsi gick så kallade boxare, många av dem fattigbönder, till angrepp mot kinesiska och utländska kristna, missionärer och européer som förskansat sig i en del av Peking. Först efter två månader kom brittiska, amerikanska, ryska och australiska trupper till undsättning. De krossade upproret, plundrade Peking och tvingade regeringen till en ny förödmjukande fred. 

Nationalisternas nederlag beredde väg för reformvilliga kinesiska kretsar som ville ta vara på impulser utifrån för att modernisera samhället. När en revolution bröt ut 1911 var kejsardömet försvagat och föll i februari året därpå. 

Det republikanska upproret 1911 blev upptakt till bittra inre motsättningar, som splittrade landet än mer. Sedan revolutionsledaren Sun Yat-sen hade dött 1925 utan att ha lyckats skapa en stark centralmakt försökte hans närmaste man, general Jiang Jieshi (Chiang Kai-shek enligt tidigare skrivning), samla Kina under sin ledning. Först samarbetade hans nationalistparti Kuomintang (Guomindang) med det 1921 grundade kinesiska kommunistpartiet. 1927 vände Jiang abrupt sina trupper emot bundsförvanten och upprättade själv Republiken Kina med säte i Nanjing. 

Kommunisterna, anförda av bland andra bondesonen Mao Zedong, flydde upp i bergen mellan sydprovinserna Hunan och Jiangxi. Hösten 1934 bröt de sig ut genom en årslång kringgående manöver under ständiga strider och oerhörda strapatser – den legendomspunna Långa marschen. Närmare 100 000 soldater, partimedlemmar och anhöriga gav sig ut på vandringen, som kom att gå genom elva provinser. Efter att ha forcerat berg, floder, träsk och snårskog – tidvis i bitande vinterkyla och hela tiden jagade av Kuomintangtrupper – nådde mindre än en tredjedel av rebellarmén fram till Yan’an i provinsen Shaanxi i norr. Där upprättade rörelsen sitt högkvarter. Under marschen steg också Mao Zedong fram som kommunistpartiets obestridlige ledare. 

1936 gick Jiang och kommunisterna i allians mot japanerna, som hade ockuperat Manchuriet i norra Kina och var på väg söderut. När Japan 1937 gick till anfall i närheten av Peking utbröt öppet krig. Kuomintang drevs tillbaka in i västra Kina, medan kommunisterna i norr inledde gerillakrig mot ockupanterna.

Om våra källor