Kina – Modern historia

Efter flera år av inbördeskrig segrade till slut Mao Zedongs kommunister över Kuomintang. Den 1 oktober 1949 utropades Folkrepubliken Kina. Den politik som fördes fick tidvis katastrofala konsekvenser: försöken att snabbt industrialisera landet ledde till att miljoner kineser dog av svält och under kulturrevolutionen utsattes oliktänkande och högutbildade för klappjakt och svåra trakasserier. Efter Maos död 1976 drev Deng Xiaoping igenom marknadsekonomiska reformer som blev startskottet för en rekordsnabb utveckling.

Efter Japans kapitulation 1945 flammade inbördeskriget upp igen. Maos kommunister kunde utan större svårigheter driva en materiellt överlägsen men sönderfallande och korrupt Kuomintang-armé på reträtt. Jiang flydde till ön Taiwan (Formosa), medan kommunistpartiet den 1 oktober 1949 i Peking utropade Folkrepubliken Kina. I maj året därpå blev Sverige första västland att uppta diplomatiska förbindelser med det nya Kina.

Efter kriget slöt partiordföranden Mao snabbt en 30-årig vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen och började med dess hjälp grundligt omdana Kina. Hans revolutionsteorier inriktades på befolkningens absoluta merpart, de utarmade bönderna. Stora insatser gjordes för att införa allmän folkskola och minska analfabetismen. Under 1950-talet organiserades hela landsbygden i ”folkkommuner”, det vill säga jordbrukskollektiv med tiotusentals invånare och egna skolor, sjukstugor, verkstäder och industrier. Privat ägande av åkermark förbjöds. Vid sidan av sina vanliga sysslor skulle bönderna också bygga jordugnar och framställa järn. 

Reformen, Det stora språnget, var ett gigantiskt experiment. Mao ville i en enda kraftsamling utveckla Kina till en industrination på bara något årtionde. Men resultatet blev förödande. Järnet från de primitiva ugnarna gick inte att använda, och böndernas odlingar förföll. Detta och ovanligt dåligt väder gav ett stort produktionsbortfall, som kom att kosta över 20 miljoner kineser livet i svält, sjukdomar och umbäranden. 

Kulturrevolutionen

De svåra slitningar som följde inom partiet utlöste 1966 den Stora proletära kulturrevolutionen, Maos försök att befästa sin ideologi och krossa dem som ville välja en annan väg. Unga partiaktivister, så kallasw rödgardister, mobiliserades i hätska masskampanjer mot alla ”borgerliga element”. Industrin och utbildningen berövades arbetskraft när lärare, administratörer och andra specialister trakasserades och sändes till omskolningsläger. Under några kaotiska år låg nästan all högre utbildning och forskning nere. Förföljelsen blev snart alltmer godtycklig. Tillsammans med hustrun Jiang Qing började Mao rensa ut personer i ledningen som ansågs ha kapitalistiska böjelser. Kaos och stagnation följde. 

Två tilltänkta efterträdare till Mao försvann under kulturrevolutionen: statschefen Liu Shaoqi dog i fångenskap, medan försvarsministern och vice ordföranden Lin Biao – som försett armén med den kända citatbok som brukar kallas Maos lilla röda – omkom 1971 i en flygolycka i Mongoliet, sannolikt under flykt efter ett kuppförsök. 

1976 blev dramatiskt. I januari avled den aktade premiärministern Zhou Enlai och efterträddes av Hua Guofeng. På sommaren tog ett enormt jordskalv över en kvarts miljon människors liv i det nordliga Tangshan. Naturkatastrofer har i Kina traditionellt setts som förebud om härskares fall, och i september dog Mao. Hua Guofeng tog över även som partiledare och lät gripa Maos änka Jiang Qing och hennes sammansvurna i De fyras gäng, som de radikala vänsteraktivisterna kallades. De dömdes för att bland annat ha förvrängt Maos direktiv och själva försökt gripa makten. 

Deng Xiaoping inleder reformer

Kort därpå steg Deng Xiaoping fram som Kinas nye starke man. Deng Xiaoping, en av de ledande politikerna sedan folkrepublikens grundande, tog på nytt plats i partitoppen efter att ha hamnat i onåd under kulturrevolutionen. Han var övertygad om att krisen krävde radikala avsteg från Maos politik och i december 1978 drog han upp riktlinjerna för Kinas andra revolution. Genom avregleringar och plats för privata initiativ skulle man effektivisera ekonomin, öka konsumtionen och höja levnadsstandarden. Bland reformerna märktes friare priser på varor och tjänster, rationalisering av olönsamma statsföretag och experiment med nya ägandeformer som aktier. Den gamla livstida anställningstryggheten togs bort, liksom Maos folkkommuner. Familje­jordbruken kom tillbaka och bönderna fick sälja sina varor på marknaden igen. Samtidigt skulle Kina öppna sig mot omvärlden genom import av teknologi och genom att släppa in utländska investerare. 

Reformernas första år gav snabba, positiva resultat och de flesta kineser fick det bättre. Men nytänkandet mötte också motstånd från dem som riskerade att förlora gamla privilegier. Att somliga plötsligt kunde berika sig, medan andra satt fast i sin knapphet skapade spänningar i samhället. Fusk och korruption kunde breda ut sig när regimens kontroll minskade. 

Deng Xiaoping bemötte kritiken inom parti, förvaltning och militär med utrensningar och föryngringskampanjer. Även om de flesta ledare senare såg reformerna som både nödvändiga och önskvärda kvarstod frågan om hur snabbt och grundligt de skulle införas. Särskilt djup var oenigheten om i vilken grad Kina kunde öppna sitt politiska system för medborgarnas insyn och inflytande. De vänsterkonservativa varnade för kaos om partiet lossade sitt grepp om politiken. 

Massakern vid Himmelska fridens torg

Åren 1987–1989 blossade maktkampen åter upp mellan dem som ville förändra systemet och gammelkommunister i ledarskiktet under Deng. Hu Yaobang, länge en av Dengs nära medarbetare, blev avsatt som partichef 1987 efter stora studentoroligheter och efterträddes av en annan reformist, premiärministern Zhao Ziyang. När Hu dog i april 1989 svällde studenternas sorgemöten i Peking till en fredlig proteströrelse vars kraft överraskade både regimen och omvärlden. Studenter och sympatisörer ockuperade Himmelska fridens torg mitt i huvud­staden och lät sig inte drivas bort, trots hot om insatser av polis och militär. En förödmjukad regering såg demonstranterna ta över stadskärnan och överskugga sovjetledaren Michail Gorbatjovs historiska majbesök. De ställde besvärande frågor till landets högsta ledning om förstelning, korruption och svågerpolitik och krävde större politisk frihet och dialog med ledarna. 

Studenterna stöddes av stora delar av Pekings befolkning, och protesterna spred sig även till flera andra städer. Regeringen stämplade deltagarna som ”kontrarevolutionärer” och införde den 20 maj krigslagar. Efter lång väntan slog regimen till natten till den 4 juni 1989. Inför press och TV från hela världen stormade elittrupper torget med stridsvagnar och krossade revolten. Enligt myndigheterna dödades drygt 300 människor, de flesta soldater, medan utländska observatörer har talat om ”många hundratals”, kanske tusentals dödsoffer. Partichefen Zhao Ziyang, som visat sympati för ungdomarnas krav om än inte för deras metoder, avskedades och ersattes av Deng Xiaopings skyddsling Jiang Zemin. Få tvivlade på att militärattacken godkänts av Deng, även om premiärministern Li Peng och presidenten Yang Shangkun utåt framstod som männen bakom den. Massakern i Peking följdes av en klappjakt på studentledare och oppositionella, samtidigt som reformisterna trängdes tillbaka inom partiet. De flesta västländer fryste temporärt alla förbindelser med Kina av avsky för brutaliteten. 

Efter krisen fick Kinas ledning ägna avsevärd kraft åt att försöka återvinna anseendet och hålla ihop folkrepubliken. I november 1989 och mars 1990 avgick Deng från sina sista officiella poster inom parti respektive statsapparat men kvarstod i kulisserna som landets högste ledare. Ekonomin, som mattats av under den internationella isoleringen, sköt sakta fart igen i takt med att omvärlden återknöt kontakterna med Kina. 

Jiang Zemin blir president

Nationella folkkongressen antog 1993 Dengs ”socialistiska marknadsekonomi” som officiell dogm och skrev in den marknadsstyrda socialismen i grundlagen. Folkkongressen utsåg också hans skyddsling partichefen Jiang Zemin till president. 

Deng Xiaopings död i februari 1997 markerade slutet för ”andra generationens” ledare; åldriga veteraner från kriget och revolutionen (”Första generationen” var Mao Zedong och Zhou Enlai m fl). Den öppna maktkamp som många befarat skulle utbryta efter Dengs död uteblev. ”Tredje generationens” ledare med Jiang Zemin i centrum hade gradvis och utan synbar dramatik tagit över. 1998 utsåg Nationella folkkongressen tidigare finansministern Zhu Rongji till premiärminister efter Li Peng.

Efter en boom under första halvan av 1990-talet påverkades den kinesiska ekonomin av finanskrisen som drabbade östra och sydöstra Asien hösten 1997. Efterfrågan sjönk på kinesiska varor i regionen och ledde till minskad export. Kinas ekonomiska tillväxt fortsatte dock, om än inte med samma rekordfart, under slutet av 1990-talet.

I takt med Kinas framryckning som växande handelsnation blev det allt mer prioriterat att förbättra banden med väst. 2001 fick Kina medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO), och samma år blev det klart att de olympiska spelen skulle hållas i Peking 2008. När Kina efter terrordåden i USA den 11 september 2001 slöt upp bakom den amerikanske presidenten George W Bushs globala ”krig mot terrorismen” kunde det ses som ytterligare ett steg in i den internationella gemenskapen. 

Den fjärde ledargenerationen

En fjärde generation politiska ledare tog våren 2003 över styret av Kina. Hu Jintao, som några månader tidigare valts till kommunistpartiets ledare, utsågs till ny president medan Wen Jiabao blev ny premiärminister. Men Jiang Zemin behöll till en början ett stort inflytande över politiken. Flera nyvalda ledamöter i de högsta partiinstanserna var hans bundsförvanter och han förblev ledare för den mäktiga Centrala militärkommissionen (se Utrikespolitik och försvar) fram till september 2004, då Hu Jintao övertog även denna uppgift. 

Medan Jiang Zemin satte landets ekonomiska utveckling i främsta rummet, något som särskilt gynnade affärseliten, försökte Hu Jintao och Wen Jiabao stärka sin maktbas genom att utlova sociala förbättringar för landets fattiga. Det framstod som allt mer akut för den politiska ledningen att bevara stabiliteten i landet och lugna det pyrande missnöjet på landsbygden (se Sociala förhållanden). Antalet massprotester och liknande ”incidenter” rapporterades 2005 ha ökat till 87 000, jämfört med 58 000 år 2003. 

Vid kommunistpartiets plenarmöte hösten 2005 godkändes en femårig utvecklingsplan som hade fokus på att förbättra den sociala välfärden. Två år senare skrevs presidentens teori om ekonomisk utveckling in i partistadgan vid kommunistpartiets kongress 2007. Den företrädde en mer ”vetenskaplig syn på utveckling” och en vision om ”det harmoniska samhället”, vilket i stora drag innebar att ekonomisk tillväxt inte skulle få ske på bekostnad av miljön och konsekvenserna för människors välbefinnande måste vägas in. Den sociala oron skulle bemötas genom satsningar på utbildningsreformer, utbyggd hälsovård, miljöskydd och andra åtgärder för att utveckla landsbygden. 

Den nya ledningen satte in krafttag mot korruptionen. 2005 dömdes en tidigare minister för mark och resurser till livstidsfängelse för mutbrott och 2006 avskedades en toppolitiker och partisekreterare i Shanghai, Chen Liangyu. Han misstänktes för att vara involverad i en större korruptionshärva, där pensionsfondspengar använts till investeringar i fastigheter och vägbyggen. Avskedandet ansågs av bedömare vara ett sätt för Hu Jintao att stärka sin ställning i Shanghai, den tidigare presidenten Jiang Zemins främsta maktbas. Muthärvan svällde därefter med ett 50-tal gripna. (Chen Liangyu dömdes 2008 till 18 års fängelse.) 

Ett annat problem var den undermåliga kontrollen av livsmedel och läkemedel. Sommaren 2007 avrättades den tidigare chefen för det statliga livsmedels- och läkemedelsorganet efter att ha tagit emot mutor från företag i utbyte mot att de skulle slippa nödvändiga kontroller av läkemedelsprodukter. 2008 uppdagades att tusentals kinesiska barn fått skador på njurarna, och sex av dem hade avlidit, efter att ha druckit mjölkpulver som innehållit det giftiga ämnet melamin. Skandalen drabbade exporten av kinesiska mjölkprodukter, då flera länder drog in försäljningen. Ett tjugotal personer ställdes inför rätta: några dömdes till döden, andra till livstids fängelse. Efter skandalen skärptes reglerna för livsmedel och tillsatser. 

President Hu Jintao valdes åter till kommunistpartiets generalsekreterare vid partikongressen i oktober 2007. Bland de nya medlemmar som valdes in i politbyråns ständiga utskott ansågs Xi Jinping, parti­sekreterare i Shanghai, och Li Keqiang, partisekreterare i provinsen Liaoning, särskilt lovande. När Nationella folkkongressen möttes i mars utsågs Xi till vicepresident och Li till vicepremiärminister. Hu Jintao och Wen Jiabao omvaldes bägge för ytterligare en femårsperiod. 

Samtidigt med folkkongressens årliga möte pågick oroligheter i Tibet med sammandrabbningar mellan munkar, civila och säkerhetstrupper (se Tibet). Även i de närliggande provinserna Sichuan och Gansu protesterade tibetaner. Rapporter kom om flera dödsfall. Regimen skickade fler soldater för att snabbt slå ned protesterna och undvika negativ publicitet inför det stundande sommar-OS i Peking augusti 2008. Men försöken misslyckades och regeringen kom istället att kritiseras hårt i omvärlden för att ha använt övervåld i Tibet. 

Efter en svår jordbävning med drygt 69 000 döda i provinsen Sichuan i maj samma år ökade de internationella sympatierna för Kina. Premiärminister Wen Jiabao utmålades i de statliga medierna som den som personligen ledde räddningsarbetet, vilket tillsammans med hans engagemang för de drabbade bidrog till att hans popularitet bland folket ökade. Till en början tilläts medierna rapportera ovanligt fritt om katastrofen. Men när hård kritik framfördes mot korrupta makthavare och byggherrar som låtit bygga undermåliga hus som fallit samman i jordbävningen stramades mediebevakningen åt. 

Sommar-OS 2008

Bara fyra dagar före OS-starten den 8 augusti i Peking, dödades 16 polismän i staden Kashgar i Xinjiang. Dådet misstänktes vara en terrorattack utförd av militanta uiguriska separatister (se Xinjiang). Den redan rigorösa bevakningen inför OS hårdnade efter attentatet. Inga incidenter störde de olympiska spelen, men regimen kritiserades för det hårda klimatet för mänskliga rättigheter. 

Reaktionerna på det så kallade Charta -08 – ett upprop för flerpartisystem, pressfrihet och ett oberoende rättsväsende – visade åter att regimen inte tolererade någon form av politisk opposition. Flera tusen personer skrev under manifestet, som lagts ut på internet i december 2008 av trehundra regimkritiker. En av dem var demokratiaktivisten Liu Xiaobo som 2009 dömdes till elva års fängelse. Året därpå fick han Nobels fredspris för ”sin långa kamp utan våld för grundläggande mänskliga rättigheter i Kina”. 

När den internationella finanskrisen spred sig till Kina hösten 2008 varnade president Hu Jintao för att det försämrade ekonomiska läget skulle komma att bli ett test för partiets kapacitet att styra landet. Regimen satte in massiva krisinsatser för motsvarande 600 miljarder dollar för att stimulera ekonomin. Vid slutet av 2009 började den ekonomiska situationen ljusna (se Ekonomi). 

Hösten 2012 blossade konflikten med Japan om ögruppen Diaoyu (Senkaku på japanska) i Östkinesiska havet åter upp (se Utrikespolitik och försvar). Våldsamma anti-japanska demonstrationer hölls på många håll. Den kinesiska ledningen tillät protesterna men ville inte att de skulle gå överstyr – i synnerhet inte med tanke på den nära förestående partikongressen senare under hösten då en ny kinesisk ledning skulle utses efter att de nuvarande ledarna fullgjort sina två mandatperioder.

Xi Jinping väljs till ny ledare

Hösten 2012 påbörjades åter det byte av Kinas högsta ledare som äger rum en gång per decennium. Som väntat utnämndes 59-årige Xi Jinping, vars far haft en hög ställning inom kommunistpartiet, till ny generalsekreterare för partiet vid dess kongress i november. 

När landets högsta lagstiftande församling Nationella folkkongressen möttes i mars året därpå utsågs Xi till ny president efter Hu Jintao medan Li Keqiang övertog premiärministerposten från Wen Jiabao. Xi Jinping blev också vald till den tunga posten som ordförande för partiets Centrala militärkommission (se Utrikespolitik och försvar). 

President Xi blev snabbt populär bland folket för sina krafttag mot korruptionen, begränsningar av partipamparnas lyxliv och de patriotiska talen om Kina som en nation på väg att återfå sin forna glans. Hans hustru – den glamorösa och folkkära sångerskan Peng Liyuan – bidrog till den positiva uppmärksamheten.

Det blev tidigt uppenbart att Xi gärna ville jämföra sig själv med den tidigare ledaren Deng Xiaoping och liksom denne framstå som en reformernas man. Som nybliven partiledare gjorde Xi Jinping en rundresa till den rika provinsen Guandong i december 2012 – en upprepning av en berömd resa söderut som Deng Xiaoping gjorde 1992. Många bedömare tolkade det som en signal om att Xi liksom Deng ville prioritera ekonomiska reformer och öppenhet mot omvärlden. 

Politiska reformer

Förväntningarna var stora inför plenarmötet med partiets central­kommitté i november 2013. Nya kinesiska ledare har traditionellt använt detta tredje plenarmöte till att presentera större förändringar och paralleller drogs åter till Deng Xiaoping och mötet 1978, som lanserade öppnandet av den kinesiska ekonomin. 

Vid mötet meddelades att marknadskrafterna skulle få en större roll i ekonomin (se Ekonomi) inom det rådande systemet socialism med kinesiska förtecken. En ny grupp skulle bildas för att leda det djupgående reformarbetet, medan det även skulle upprättas en särskild statlig kommitté för säkerhetsfrågor som rör internationella relationer och militära frågor. Xi blev ordförande för bägge, och fortsatte därmed en redan tydlig trend där makt samlades kring presidenten. Två andra viktiga nyheter från mötet var att ettbarnspolitiken skulle lättas upp ytterligare (se Befolkning och språk) och att de ökända omskolnings- och arbetslägren skulle upphöra. 

Under 2014 utlovades även reformer av rättsväsendet. Men de som haft förhoppningar om att reformviljan även skulle omfatta åtgärder för demokrati, yttrandefrihet och politisk öppenhet blev besvikna. Kontrollen över medierna skärptes och övervakningen av internet och sociala medier blev hårdare (se Massmedier). Regimen slog 2013–2014 till mot den nybildade Nya medborgarrörelsen och dömde dess grundare advokaten Xu Zhiyong till fyra års fängelse. Rörelsen drev frågor om politiska och civila rättigheter och hade lanserat ett förslag om att partitjänstemän skulle tvingas redovisa sina tillgångar, som ett sätt att motverka korruption. 

Kampen mot korruption

Xi Jinping inledde även den mest omfattande kampanjen mot korruptionen på flera årtionden. Enligt presidenten skulle korruptionen bekämpas på alla nivåer i samhället, såväl bland ”tigrar” som ”flugor”.

Bedömare menade att den korruptionsutredning som sommaren 2014 inleddes mot landets förre säkerhetschef Zhou Yongkang, tidigare medlem av politbyråns ständiga utskott och en av Kinas mäktigaste personer, inte i första hand handlade om att komma åt ”tigrar” utan snarare var slutfasen i en politisk maktkamp inom kommunist­partiet där nu Xi och hans anhängare segrat. Maktspelet hade kommit upp i dagsljuset i samband med skandalen kring Bo Xilai, den karismatiske, vänsterpopulistiske partisekreteraren i Chongqing. Bo, som spåtts en framtid inom den absoluta partitoppen, dömdes i september 2013 till livstids fängelse för korruption och maktmissbruk. Skandalen som skakade partietablissemanget i grunden rullades upp i samband med att Bos fru blev misstänkt för att ha mördat en brittisk affärsman våren 2012. Hon dömdes senare för mordet. 

Flera av Bos anhängare har blivit föremål för korruptionsutredningar efter hans fall. Zhou Yongkang var Bo Xilais mäktigaste beskyddare. Även inom militären har höga chefer dömts för korruption, däribland toppgeneralerna Guo Boxiong och Xu Caihou. Sedan Xis antikorruptionskampanj inleddes 2012 har hundratusentals tjänstemän straffats, flera hundra av dessa har haft höga positioner på provins- eller riksnivå.

Om våra källor