Kina – Utrikespolitik och försvar

Efter att ha legat lågt under över två decennier då det byggt upp sin ekonomiska och militära styrka har Kina på allvar tagit steget ut på världsarenan som en ledande aktör. Utrikespolitiken har blivit mer aktiv och påstridig och landet har stärkt sin närvaro både regionalt och globalt. Omsvängningen framställs av den kinesiska ledningen som ett led i att förverkliga drömmen om Kinas nationella återfödelse. 

När Xi Jinping inledde sin andra period vid makten 2017–2018 presenterades den nya, förändrade utrikespolitiken. Nu var det inte längre den tidigare ledaren Deng Xiaopings ledord om att ”dölja sina förmågor och bida sin tid” och att ”inte försöka ta ledningen” som gällde utan i stället Xis riktlinjer om att Kina aktivt skulle försvara sina intressen och försöka påverka internationellt med sitt synsätt. Målet var att göra Kina ännu starkare, något som också skulle ske genom att fortsätta den pågående upprustningen och moderniseringen av försvarsmakten (se nedan) och genom att utveckla nya partnerskap och allianser. Samtidigt sågs det som viktigt att Kina skulle uppträda som en ansvarstagande stormakt.

Kinas Sidenvägsinitiativ (Belt and Road Initiative, BRI) spelar en viktig roll för att uppnå de nya målen. Jättesatsningen på nya ”sidenvägar” handlar om att genom kinesiska investeringar i infrastruktur koppla samman och underlätta handel och transporter mellan Asien, Europa och Afrika. BRI består dels av en landbaserad del som lanserades 2013, dels av satsningar på omfattande sjöfartsleder, hamnar och annan infrastruktur till havs. Sidenvägsinitiativet är tänkt att generera flera tusen miljarder kronor i investeringar runt om i världen. Kina har gärna framställt det som ett utvecklingsprojekt som ska hjälpa omvärlden och utvecklingsländer att öka sitt välstånd och bygga viktig infrastruktur. Men det finansieras huvudsakligen med hjälp av kinesiska lån till länderna som deltar. BRI har därför även kritiserats för att det medfört att utvecklingsländer skuldsatt sig gentemot Kina, vilket gör dem känsliga för kinesisk påverkan.

Ökad rivalitet med andra stormakter

Kinas pågående globala expansion har mötts av misstänksamhet från EU, USA, Japan och Indien. Inte minst ses det som oroväckande att den kinesiska ledningen sagt sig vilja påverka och förändra den globala ordningen som styr världen och vill framhålla sitt ekonomiska och politiska system som ett alternativ till liberal demokrati i västvärldens tappning. 

Samtidigt har det från många håll i omvärlden också setts som positivt att Kina intagit en aktivare roll internationellt och inte minst deltagit mer i FN-sammanhang och varit villiga att ta på sig ett större ansvar i fredsbevarande operationer.

Trots den nya inriktningen är det många prioriteringar som kvarstår i utrikespolitiken, inte minst betonandet av Kinas territoriella anspråk på Taiwan och ögrupper i Syd- och Östkinesiska haven (se nedan); dessa pekas fortsatt ut som ”kärnintressen”.

Relationerna med Ryssland

När folkrepubliken föddes 1949 stödde USA den rivaliserande kinesiska regimen på Taiwan och försökte isolera den nya kommunistiska staten på fastlandet. Kina lierade sig istället med Sovjetunionen och blev beroende av sovjetiskt militärt och ekonomiskt bistånd. Men den ideologiska klyftan mellan Moskva och Peking växte, och Kina anklagade ryssarna för att eftersträva världsherravälde. Korta men blodiga strider utkämpades 1969 vid gränsfloden Amur (Heilongjiang). 

Ett banbrytande Pekingbesök av president Richard Nixon 1972 inledde ett närmande mellan USA och Kina. 1979 normaliserades relationen helt sedan USA accepterat att bryta med Taiwan. Under 1980-talet försökte Kina ha vänskapliga band till både USA och Sovjet, men det var först med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs Kinabesök 1989 som de kinesisk-sovjetiska förbindelserna återknöts fullt ut. Efter Sovjet­unionens kollaps 1991 erkände Kina de före detta sovjetrepublikernas självständighet. Flera gamla rysk-kinesiska tvister om den 430 mil långa gränsen i öster avslutades under 1990-talet och 2008 kunde länderna även lägga en tvist om två öar till handlingarna. 

Relationen till Ryssland är idag viktig för Kina, särskilt på grund av importen av rysk olja och naturgas. Ryssland är i sin tur angeläget om kinesiska investeringar. När väst införde sanktioner mot Ryssland efter dess erövring av halvön Krim från Ukraina 2014 intensifierade Moskva sitt samarbete med Peking, inte minst när det gällde handel. Enligt ett avtal från 2014 ska Kina köpa stora mängder rysk gas under en 30-årsperiod. Sedan dess har Kina och Ryssland även ökat sin samordning i säkerhetsfrågor och sitt militära samarbete genom gemensamma övningar och vapenköp.

Under det senaste årtiondet har Kinas och Rysslands auktoritära makthavare även förenats i konkurrensen med stormakten USA och stått på samma sida i de spänningar som uppstått med länder som värnar om liberal demokrati och en fungerande rättsstat. 

Vid ett möte inför vinter-OS i Peking 2022 bekräftade Xi Jinping och den ryske presidenten Vladimir Putin i en gemensam lång kommuniké den goda relationen mellan länderna, som nu uppgavs vara varmare än på länge. De enades samtidigt om ökad naturgasexport från Ryssland till Kina och tog gemensamt avstånd från både Nato-utvidgning nära Rysslands gränser och USA:s ”negativa inverkan på fred och stabilitet” i Asien-Stillahavsregionen. Det ryska militära angreppet mot Ukraina i februari 2022 försatte Kinas ledning i ett känsligt läge. Peking ville å ena sidan inte uppfattas som att det stödde Rysslands agerande och att det avvek från den för Kina centrala principen om att inte kränka andra länders suveränitet och territoriella integritet, men å den andra inte heller öppet kritisera Rysslands agerande. Istället valde regeringen att uppmana parterna att undvika att läget försämras ytterligare och att lösa konflikten på diplomatisk väg. Samtidigt pekade en del bedömare på att krisen kunde bidra till att göra Ryssland än mer beroende av Kina och till att ytterligare föra samman de båda länderna i en konfrontation med västländerna.

Även de övriga central­asiatiska grannländerna är viktiga ur energisynpunkt för Kina, som också samarbetar med dem och Ryssland inom Shanghai Cooperation Organization, där även Indien och Pakistan ingår sedan 2017. Inom ramen för detta regionala samarbete har Kina och Ryssland genomfört gemensamma militärövningar. 

Relationerna med USA

Det stora ekonomiska utbytet mellan USA och Kina har gjort länderna allt mer politiskt beroende av varandra. Relationerna förbättrades under 1990-talet och 2000-talets första decennium, med avbrott för två politiska kriser: Natos bombning av Kinas ambassad i Belgrad 1999 under försvarsalliansens flygkrig mot Jugoslavien samt en incident 2001 då ett amerikanskt signalspaningsplan tvingades nödlanda på ön Hainan efter att ha kolliderat i internationellt luftrum med ett kinesiskt jaktplan. Kinas stöd i USA:s globala kamp mot terrorismen och landets till en början aktiva roll som medlare i förhandlingarna med Nordkorea om dess kärnvapenprogram bidrog till att stärka de amerikansk-kinesiska relationerna. Samtidigt komplicerades förbindelserna av många frågor. För USA:s del gällde det Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter, piratkopiering av märkesvaror samt det gigantiska amerikanska underskottet i handelsbalansen med Kina (se Utrikeshandel). 

Under den globala finanskrisen från 2008 blev svagheterna i den amerikanska ekonomin uppenbara samtidigt som Kina framstod som starkare än någonsin genom sitt innehav av amerikanska värdepapper för flera hundra miljarder dollar och sin gigantiska valutareserv. Efter Xi Jinpings tillträde som ny kinesisk president 2013 kom relationerna att bli mer ansträngda. Peking ogillade USA:s planer på att öka sitt engagemang i Östasien, vilket uppfattades som ett sätt att hindra Kina från att återta sin rättmätiga stormaktsroll i regionen. USA kritiserade å sin sida Kinas agerande i Syd- och Östkinesiska haven (se nedan). Att Kinas militär utpekades som delaktig i cyberattacker och -spionage mot amerikanska företag och tidningar underlättade inte kontakterna mellan länderna. 

Med Donald Trumps tillträde som amerikansk president 2017 ökade spänningarna än mer. USA:s nationella säkerhetsstrategi från samma år markerade ett tydligt skifte i synen på Kina, som framställs som ett direkt hot mot USA:s säkerhet och välfärd.

Under slutet av 2010-talet bröt ett handelskrig ut mellan de båda jättarna (se Utrikeshandel). Men det är inte bara Kinas ekonomiska framfart som oroar USA utan även den kinesiska utvecklingen av högteknologisk industri: flera kinesiska företag idag är världsledande inom bland annat artificiell intelligens och telekommunikationer. USA gjorde under slutet av 2010-talet allt för att försöka hindra den kinesiska telekommunikationsjätten Huawei från att bygga nya mobilnät, 5G, i olika länder och stoppat dess utrustning från att användas av amerikanska företag. Huawei har stått bakom 5G-utbyggnaden i ett stort antal länder, inte minst bland dem som deltar i Sidenvägsinitiativet. Washington har varnat för att företaget skulle kunna användas av Peking för att spionera, vilket Huawei bestämt förnekar, och USA har tryckt på för att amerikanska partnerländer, inte minst i Europa, ska stoppa företaget.

Med Joe Biden som amerikansk president slog USA in på en ny väg som i ökad utsträckning handlade om att bygga koalitioner med stater med lika värderingar för att möta Kinas växande makt. Sommaren 2021 märktes denna nya enighet till exempel i G7-gruppens gemensamma uttalande som uppmanade Kina att stödja stabilitet och fred i Taiwansundet, där Peking på senare tid genomfört flera militärövningar och inflygningar med militärflyg nära Taiwan. Även vid Nato-toppmötet i Bryssel i juni lyftes hotet från Kina fram och medlemsländerna lovade att tillsammans stå emot ”systematiska utmaningar från Kina”.  På hösten samma år bildade USA tillsammans med Australien och Storbritannien den nya säkerhetspakten Aukus, som underförstått var inriktad på att möta hotet från Kina och säkerhetssamarbetet mellan Indien, Japan, USA och Australien inom ramen för Quad har fått ny fart.

I augusti 2022 avbröt Peking allt samarbete med USA som en protest mot det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosis besök i Taiwan. Inför G20-ländernas möte på indonesiska Bali i november samma år träffades dock de båda ländernas presidenter och kom då överens om att återuppta ett samarbete bland annat på klimatområdet.

Kinas agerande i förhållande till Nordkorea har varit en orsak till irritation från amerikansk sida. Kina har kritiserats av USA för att inte göra tillräckligt för att pressa Nordkorea att avbryta sitt kärnvapenprogram. Nordkorea har sedan det kalla krigets slut varit en nära bundsförvant till Kina. Peking har stött FN-sanktioner mot Nordkorea, men de kinesiska ledarna har inte velat ta till allt för hårda metoder för att undvika att regimen i Pyongyang kollapsar. Inte minst finns det i Kina en stark oro för en flyktinganstormning in i landet över den gemensamma gränsen. Men den kinesiska ledningen oroas också över ett scenario där ett framtida återförenat Korea, liksom Sydkorea idag, är lierat med USA (se Nordkorea: Utrikespolitik och försvar respektive Sydkorea: Utrikespolitik och försvar).

Vid början av 2020-talet bidrog även uppgifterna om allvarliga övergrepp och kränkningar av uigurernas rättigheter i Xinjiang samt Pekings tillslag mot demokratiaktivister i Hongkong till att ytterligare kyla ned relationerna mellan de båda stormakterna, som bland annat riktade sanktioner mot varandra, såväl mot företag som mot enskilda individer. 

Taiwanfrågan

Taiwanfrågan är central för förbindelserna mellan Kina och USA och viktig för de kinesiska kontakterna med övriga världen. Kinas ledare har velat använda den modell som gällt för Hongkongs införlivande i Kina, ”ett land, två system, också när det gäller Taiwan. Den kinesiska ledningen betraktar formellt sin motpart på Taiwan som en illegal utbrytarregim och verkar oförtrutet för att ön åter ska inlemmas i Kina. Kina har varit medlem i FN med permanent plats i säkerhetsrådet sedan världsorganisationen grundades 1945. Länge företräddes dock landet av regimen i Taiwan. Först 1971 kunde Folkrepubliken Kina ta säte i FN på Taiwans bekostnad.

Kinesiska militära manövrer utanför Taiwan var 1996 nära att utlösa en internationell kris. Spänningen ökade åter 2004 sedan Taiwans president föreslagit en folkomröstning om en ny författning. Året därpå antog Nationella folkkongressen en lag som tillät användning av militärt våld ”om Taiwan skulle utropa sin självständighet”. Sedan Taiwan fått ett Pekingvänligare styre 2008 förbättrades kontakterna markant. En överenskommelse om fasta flygförbindelser mellan Kina och Taiwan nåddes samma år och 2010 ingick parterna ett avtal om handelslättnader. År 2014 hölls de första officiella samtalen på regeringsnivå mellan Kina och Taiwan sedan 1949. Vid mötet enades man om att upprätta en fast direktkanal för kommunikation mellan regeringarna. 

Efter maktskiftet i Taiwan 2016 blev klimatet mellan Kina och Taiwan i ett slag iskallt. Peking markerade sitt missnöje med den nya taiwanesiska ledningen, som tydligt tagit ställning för Taiwans oberoende ställning under president Tsai Ing-wen, med att från sommaren 2016 avbryta de officiella kontakterna med Taipei samtidigt som man också började motarbeta Taiwans deltagande i internationella organisationer och konferenser. Ett framgångsrikt diplomatiskt krig, ofta med hjälp av ekonomiska lockbeten, inleddes också för att förmå det fåtal länder som hade officiella relationer med Taiwan att bryta med Taipei och istället odla relationer med Peking (se även Taiwan: Utrikespolitik och försvar). I början av 2018 upprepade president Xi Jinping åter att Peking inte utesluter att med militärt våld förena Taiwan med folkrepubliken. Tsai ing-wen omvaldes som Taiwans president i januari 2020 och relationerna förblev därefter mycket spända med fortsatta hot och markeringar från Pekings sida, bland annat i form av militärövningar med stridsflyg nära Taiwan.  I augusti 2022 genomförde kinesisk militär den mest omfattande militärövningen sedan 1990-talet som svar på ett besök i Taiwan av talmannen för USA:s representanthus, Nancy Pelosi. Bland annat provsköts flera kortdistansrobotar över Taiwan, krigsfartyg gjorde intrång på taiwanesiskt vatten medan sjöfart och flygtrafik stod stilla.

USA har länge skyddat Taiwan från försök till militära maktövertaganden från fastlandet. Den amerikanska försäljningen av vapen till Taiwan har orsakat spänningar mellan Kina och USA. Samtidigt har USA tydliggjort att man inte stöder taiwanesiska självständighetssträvanden och är emot försök att ändra den rådande säkerhetsbalansen.

Sydöstasiatiska grannländer

Kontakterna med länderna inom den sydöstasiatiska samarbets­organisationen Asean har förbättrats sedan Kina under 1990-talet inledde samarbete med organisationen och från 2010 har Kina och Asean ett gemensamt frihandelsområde. 

Men det finns en oro bland de sydöstasiatiska grannländerna för att Kina ska använda sin ekonomiska och militära överlägsenhet till att tilltvinga sig rätten till omtvistade havsområden, öar och rev i det olje- och gasrika Sydkinesiska havet. Havet är även viktig källa till fisk och det har också stor betydelse för internationell handel och sjöfart, då en betydande andel av handeln i världen fraktas med lastfartyg via dessa farvatten. Under 2010-talet har spänningarna i havsområdet ökat. Kina och Vietnam tvistar om rätten till Paracelöarna (som Kina erövrade från Vietnam 1974) och patrullbåtar respektive fiske­fartyg från bägge länder har varit inblandade i olika skärmytslingar. Kinesisk oljeborrning utanför ögruppen under 2010-talet har lett till konfrontationer till havs, protester och stängningar av kinesiska fabriker i Vietnam och försämrade relationer. 

Konfrontationerna kring ögruppen Spratly, som Kina gör anspråk på i konflikt med bland annat Vietnam, Filippinerna och Indonesien, ökade från slutet av 00-talet och under början av 2010-talet i takt med att Kina höjde aktiviteten i området och tonläget. 2007 sänkte kinesisk militär en vietnamesisk fiskebåt som Kina ansåg befann sig på kinesiskt territorialvatten i närheten av ögruppen. 2012 uppstod en konfrontation mellan filippinska och kinesiska militärbåtar sedan kinesiska fiskare upptäckts vid revet Scarborough. Kina har också sedan 2013 hämtat upp sand från havsbotten som placerats på reven i ögruppen för att förstärkta och bygga ut dem. Mot slutet av 2010-talet uppdagades det att Kina anlagt robotförsvar, landningsbanor och militära radar- och kommunikationsfaciliteter på vissa av reven i Paracel- och Spratlyöarna. Därtill började Kina med kryssningstrafik i dessa farvattnen och flera militära övningar har också hållits i området på senare år.

Kinas agerande har delvis fått till följd att motparterna i ökad utsträckning sökt stöd hos USA. Från amerikansk sida har man riktat skarp kritik mot Pekings militarisering av de omstridda områdena. USA har låtit amerikanska militärfartyg passera i Sydkinesiska havet i särskilda operationer för att värna om ”navigationsfriheten”, som ett sätt att hålla havet öppet för internationell sjöfart.

Att Kina vägrat att hantera gränstvisterna genom internationell tvistlösning och krävt att det hela måste lösas bilateralt har förvärrat situationen. Filippinerna tog frågan till FN:s permanenta skiljedomstol i Haag 2013, som 2016 slog fast att de kinesiska anspråken inte "har någon laglig grund". Kina meddelade dock att det inte accepterade beslutet. Bara ett år efter domen gick Filippinernas nye president Rodrigo Duterte med på att diskutera frågan bilateralt. Samarbete inleddes på en rad områden och Filippinerna utlovades stora lån av Kina. Mot slutet av 2010-talet hade även konflikten med Vietnam bedarrat något.

Aseanländerna har under flera år diskuterat att införa en så kallad uppförandekod i Sydkinesiska havet. Vid slutet av 2010-talet såg det ut som ett genombrott nåtts i förhandlingarna och Peking förklarade sig 2019 redo att delta i utformandet av koden, som inte bara ska innehålla riktlinjer för uppträdande utan även för konflikthantering.

Relationerna med Indien och Japan

Konkurrensen mellan Kina och Indien har ökat under senare år i takt med att länderna vuxit i ekonomisk och militär styrka samtidigt som deras inflytande i regionen ökat. 2003 lyckades Indien och Kina lösa delar av den gränskonflikt som har pågått sedan 1962, då Indien förlorade ett kort gränskrig. Kina har formellt gett upp anspråken på den indiska delstaten Sikkim. Länderna har ett omfattande handelsutbyte och har genomfört gemensamma militärövningar, trots att vissa gränsfrågor ännu är olösta. 2013 ingick Indien och Kina ett avtal om gränsförsvarssamarbete i syfte att undvika konfrontationer i de omstridda, gemensamma gränstrakterna i Himalaya. 2017 blossade gränskonflikten upp mellan de båda länderna igen då Indien anklagade Kina för att bygga vägar på omstritt område. Sedan dess har flera möten hållits mellan Indiens premiärminister Narendra Modi och Xi Jinping som lindrat spänningarna. Relationerna störs dock av Kinas samarbete med Indiens ärkefiende Pakistan, bland annat genom Sidenvägsinitiativet, samtidigt som det pågår en kamp om inflytande i Indiska oceanen. Peking ser också med oblida ögon på att Indien låter den tibetanska exilregeringen och den religiösa ledaren Dalai Lama verka i landet.

Japan är en av Kinas största handelspartner, men historiska ärr från kriget på 1930- och 1940-talen har svårt att läka. Folkliga protester mot Japan har blossat upp med jämna mellanrum, till exempel 2005 då en nyutgiven japansk lärobok ansågs negligera de japanska överträdelserna under krigsåren. Även japanska politikers besök i Yasukunitemplet i Tokyo, som hedrar japanska militärer som dog i andra världskriget, har bidragit till frostiga relationer mellan länderna under början av 2000-talet. 

Japan och Kina har en olöst konflikt om ögruppen Diaoyu (Senkaku på japanska). De åtta obebodda öarna kontrolleras av Japan men Kina och Taiwan gör också anspråk på dem. Även havsgränsen mellan Japan och Kina är omtvistad. 2010 avbröts de diplomatiska förbindelserna tillfälligt mellan länderna sedan en tvist uppstod efter att en kinesisk fiskebåt kolliderat med två japanska militärfartyg i närheten av de omstridda öarna. Konflikten fick en nytändning 2012 sedan japanska regeringen beslutat att köpa några av de omtvistade öarna av en privat ägare. Kina införde 2013 en särskild flygzon (ADIZ) i Östkinesiska havet, bland annat över den omtvistade ögruppen, där det krävdes att flygplan skulle rapportera sin närvaro. Japan lämnade in en officiell protest medan Sydkorea och USA kritiserade zonen. Spänningarna kring ögruppen har fortsatt i takt med att Peking låter kinesiska fartyg passera i farvattnen nära ögruppen. Samtidigt skedde en upptining i relationerna mellan Kina och Japan mot slutet av 2010-talet och i oktober 2018 kom Japans premiärminister Shinzo Abe till Peking för det första bilaterala toppmötet på sju år.

Vapenexport och försvar

Under slutet av 2010-talet har Kina satsat mer resurser på försvaret än något annat land i världen, näst USA. Under årtiondet har försvarsbudgeten ökat med omkring 10 procent varje år. Målet är att landet 2049, när folkrepubliken fyller hundra år, ska räknas som en militär makt av världsklass.

Den militära försvarsmakten, Folkets befrielsearmé (PLA), är en viktig maktfaktor i Kina. Betydelsen av att behålla kontrollen över de väpnade styrkorna har lyfts fram av Xi Jinping, som säkrat såväl partiets som sin egen ledning över PLA, bland annat genom omorganisationer. Högsta statliga försvarsorgan är Centrala militärkommissionen. Också kommunistpartiet har en militärkommission. Xi Jinping är ordförande i båda. 2013 tillsattes även en nationell säkerhetskommission, också den under Xi Jinpings ledning, för att utarbeta säkerhetsstrategier för både intern och extern säkerhet.

Under folkrepublikens första årtionden var militären en utpräglad massarmé, vars blotta storlek, nära fem miljoner man, skulle avskräcka angripare. Sedan dess har armén mer än halverats i en process där Kinas försvar görs mer flexibelt, högteknologiskt och rörligt. En särskild raketstyrka har bildats samt en rymd- och cyberenhet som även svarar för elektronisk krigföring. Medan tonvikten har minskat på armén har flottan och flygvapnet byggts ut. Flottan har idag ett stort antal militärfartyg och ubåtar.

Kina sprängde sin första atombomb 1964 och en vätebomb tre år senare. Idag anses landet ha hundratals kärnvapen som kan nå stora delar av Asien, de flesta av dem landbaserade men också ett antal som kan avfyras från ubåt. Efter en provsprängning 1996 inledde Kina ett frivilligt stopp för sina kärnvapenprov. 

Kina genomförde 2010 ett test av ett missilförsvarssystem och demonstrerade därmed hur långt landet hunnit när det gäller avancerad vapenteknologi. Här ingår även utveckling av missilbestyckade ubåtar, krigsfartyg, olika obemannade robotflygplan, så kallade drönare, och stridsflygplan. Provflygningar under 2011 med ett nytt stridsflygplan, J20, införskaffandet av ett tidigare sovjetiskt hangarfartyg som rustats upp, samt utvecklingen av ett inhemskt hangarfartyg var ytterligare tecken på Kinas växande militära styrka. Militären uppges även satsa på cyberkrigföring och cyber­spionage. Och hösten 2021 rapporterades Kina ha utfört ett test av en hypersonisk robot, något som väckte oro bland annat i USA.

Under 2000-talet har relationerna med många utvecklingsländer styrts av Kinas växande energi- och råvarubehov. Kinesiska investeringar i och handel med afrikanska och latinamerikanska länder har ökat, liksom Kinas vapenexport till dessa stater. 

Kina började delta i fredsbevarande FN-operationer vid början av 1990-talet. Under början av 2000-talet ökade landet sitt deltagande i olika FN-operationer, huvudsakligen handlade det om icke-militär personal. Mot slutet av 2010-talet bidrog Kina i växande grad även med militärer till allt fler FN-insatser.

2017 upprättade militären sin första militärbas utanför Kina i Djibouti på Afrikas horn. Meningen var att underlätta för kinesiska trupper att delta i operationer mot pirater utanför Somalias kust och i Adenbukten.

EU har sedan dödsskjutningarna på Himmelska fridens torg 1989 ett vapenembargo mot Kina. Även USA har ett förbud mot vapenförsäljning till landet.


LÄSTIPS
 - läs mer om Kina i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Kinesiskt vågspel i Sydasien (2020-08-14)
Kina vill vara med och utnyttja Arktis möjligheter (2017-12-04)
Xi Jinpings Kina vill inta huvudscenen i världen (2017-11-07)

FÖRDJUPNING om Kina finns även i Världspolitikens Dagsfrågor
Kinas nya sidenvägar - Århundradets projekt (Nr 10 2018)

Om våra källor

133910

I podden Utblick

Ett tufft år för Kina

Fabriker, hamnar och hela städer har fått stängas i Kina på grund av de hårda restriktioner som införts för att hindra smittspridningen av covid-19. Både den globala ekonomin och den inhemska konsumtionen har drabbats och frågan är hur länge Kommunistpartiet kan hålla fast vid restriktionerna utan att göra oåterkallelig skada? Dessa och andra frågor diskuterar Fredrik Sjöholm, vd och professor vid Institutet för näringslivsforskning och Björn Cappelin, analytiker vid Nationellt kunskapscentrum om Kina i UI:s podd Utblick.

Lyssna här!

87004

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

133911

I podden Utblick:

Kina och Ryssland – den gränslösa vänskapen 

Kina och Ryssland har proklamerat för världen att det råder en gränslös vänskap mellan dem. Men vad innebär denna vänskap och hur påverkas den av Putins krig i Ukraina? Kan Ryssland bli för obekvämt för Kina? Lyssna på diskussionen i UI:s podd Utblick mellan Christopher Weidacher Hsiung, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI och Hugo von Essen, analytiker på Centrum för Östeuropastudier, SCEEUS vid UI.

Lyssna här!

Varukorg

Totalt 0