Kina

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/

Kina är världens folkrikaste land och ett av de största till ytan. Här uppstod en av de tidigaste högkulturerna för ett par tusen år sedan. Papper, porslin och siden är exempel på uppfinningar som gjordes i Kina hundratals år innan de nådde Europa. Efter en lång tids försvagning sedan 1800-talet har Kina åter rest sig och återtagit sin ställning som en av världens stormakter, inte minst ekonomiskt. Kommunistpartiet, som tog makten 1949 efter ett långt inbördeskrig, regerar ännu enväldigt.

Kina – Geografi och klimat

Kina är till ytan ett av världens största länder, mindre än Ryssland och Kanada och ungefär lika stort som USA. Havet i öster och sydöst, bergen i väster och sydväst, öknarna i nordväst och de svårforcerade regnskogarna i söder har alla bidragit till Kinas relativa isolering genom årtusendena.

Stora delar av landets bergiga inre är ytterst glest befolkade. Västra och sydvästra Kina täcks av den väldiga tibetanska högplatån, som i söder kantas av världens största bergskedja Himalaya. Där, på gränsen mot Nepal, ligger också jordens högsta berg, Qomolangma eller Mount Everest.

År 2010 avgjordes en segdragen tvist mellan Nepal och Kina om höjden på Mount Everest. Kina godtog då Nepals linje som innebar att snötäcket på berget skulle räknas in, och den officiella höjden fastställdes till 8 848 meter. I gengäld gick Nepal med på att Kinas mätpunkt, toppen på själva berget under snön, var 8 844 meter. Det finns dock geologer som ifrågasätter om något av dessa mått stämmer. Enligt deras teorier blir berget hela tiden högre på grund av kontinentalplattornas rörelse. En amerikansk forskargrupp mätte 1999 berget med GPS-teknologi och kom då fram till att det var 8 850 meter högt.

Kina delar gräns med 14 länder (se karta). Landets gränser har varit omtvistade genom åren och än idag bråkar Kina och Indien om rätten till gränsområden. I havet utanför kusten i öster gör Kina anspråk på den karga obebodda lilla ögruppen (Diaoyu/Senkaku) som kontrolleras av Japan medan man även har en pågående konflikt med några sydöstasiatiska länder om ögrupperna Paracel och Spratly, vilka inte bara är strategiskt belägna utan också rika på såväl fisk som olja och naturgas. Kinas ledare hävdar även att Taiwan är en del av Folkrepubliken Kina (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Landet har liknats vid en jättelik trappa från centrala och sydöstra Kinas bördiga floddalar och kustlandskap till platåerna på 1000–2000 meters höjd längre västerut och slutligen upp till inlandets dramatiska höjder. I nordväst breder regionen Xinjiangs vidsträckta stäpp- och ökenområden ut sig. Österut ligger de eroderade lössjordsområden där landets näst största flod Huanghe (Gula floden) hämtar de jordavlagringar som bildar den tättbefolkade, torra nordkinesiska slätten. Låglandet i sydöst är kuperat med slättområden och floddalar.

Den nyckfulla Gula floden, vars översvämningar ofta vållat katastrofer, har aldrig varit särskilt viktig som trafikled. Det har däremot den mäktiga Changjiang eller Yangtzefloden (Långa floden), som med sina 630 mil är en av världens längsta och mest trafikerade flodleder. Norra Kinas största flod är Heilongjiang (Amur), och i Sydkina strålar de tre floderna Xijiang (Västra floden), Beijiang och Dongjiang samman i det bördiga delta där den stora Zhujiang (Pärlfloden) mynnar ut i Sydkinesiska sjön.

Klimat

Kinas nordligaste del når ungefär samma breddgrad som norra Tyskland, medan dess sydligaste punkt ligger i tropikerna. Östra Kina har havsklimat och i söder råder subtropiskt klimat. Större delen av landet har dock ett tempererat, kontinentalt klimat, präglat av kontinentens monsunvindar och angränsande hav. Temperaturen varierar avsevärt under året; vintrarna är oftast kallare och somrarna varmare än i andra länder på samma latitud.

Vintermonsunen från norr och nordväst för ner kall och torr luft från Sibirien och ger norra Kina bistra vintrar. I januari är medeltemperaturen i det nordliga Manchuriet under –10 ºC och det är inte ovanligt med köldknäppar på –20 ºC och kallare. Den sydliga sommarmonsunen för in fuktig luft framför allt i de södra och östra delarna av landet och den mesta nederbörden faller under sommaren. I vissa områden kan årsnederbörden uppgå till omkring 2000 mm. Nederbörden avtar åt nordväst och är i Xinjiangs ökenområden mindre än 250 mm om året.

Läs mer om miljö- och klimatfrågor i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Yta
9 600 000 km2 (2022)
Tid
svensk + 7 timmar
Angränsande land/länder
Vietnam, Laos, Myanmar (Burma), Indien, Bhutan, Nepal, Pakistan, Afghanistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Kazakstan, Mongoliet, Ryssland, Nordkorea
Huvudstad med antal invånare
Peking (Beijing) 21 800 000 invånare (officiell uppskattning 2022)
Övriga större städer
Shanghai 21,9 milj, Shenzhen 17,4 milj, Guangzhou 16,0 milj, Chengdu 13,6 milj, Tianjin 11,0 milj (folkräkning 2020)
Högsta berg
Qomolangma (Mount Everest på gränsen till Nepal, 8848 m ö h)
Viktiga floder
Yangtzefloden (Changjiang), Gula floden (Huanghe), Västra floden (Xijiang), Pärlfloden (Zhujiang), Amur (Heilongjiang)
Medelnederbörd/månad
Peking 3 mm (jan), 176 mm (juli) 1
Medeltemperatur/dygn
Peking -5 °C (jan), 26 °C (juli) 2
1. Guangzhou (Kanton) 43 mm (jan), 228 mm (juli)
2. Guangzhou (Kanton) 14 °C (jan), 29 °C (juli)

Kina – Befolkning och språk

På knappt ett halvsekel har Kina mer än fördubblat sin folkmängd och landet har idag över 1,4 miljarder invånare. Den långvariga och omdebatterade ettbarnspolitiken har numera upphört och idag uppmanas kvinnor att skaffa tre barn.

Befolkningstrycket oroade länge Kinas ledare, som med olika medel försökte förmå eller tvinga invånarna att föda färre barn. Påtvingade steriliseringar och aborter har varit mörka inslag i Kinas familjepolitik. Ettbarnspolitiken, som inleddes i början av 1980-talet, innebar att par som skaffade fler än ett barn ofta förlorade samhällsförmåner och fick betala straffavgifter. Ett undantag har varit minoritetsfolken som tillåtits föda fler barn och senare tolererades även två barn i familjer på landsbygden om det första barnet var en dotter.

Under de första åren på 2000-talet fick många par, där båda föräldrarna är enda barnet, rätt att skaffa två barn och 2013 beslöt det styrande kommunistpartiet att ytterligare lätta på reglerna. Syftet var att avhjälpa negativa konsekvenser som politiken fört med sig.

Även om ettbarnspolitiken bidrog till att befolkningstillväxten, som på 1970-talet låg kring 3 procent, minskade kraftigt så ledde den också till obalanser. Statistiskt var andelen nyfödda pojkar onormalt hög i Kina, år 2004 var skillnaden rekordhög med 121 pojkar per 100 flickor, och obalansen kvarstod även under de följande åren. I början av 2020-talet fanns det enligt officiell statistik nära 35 miljoner fler män än kvinnor.

Gammal tradition att värdera pojkar högre än flickor har bidragit till snedfördelningen. Längre tillbaka förekom mord på nyfödda flickor. På senare tid har tillgång till ultraljudsdiagnostik medfört att flickfoster ibland aborteras. 

Några år in på 2000-talet fick även en annan negativ effekt av ettbarnspolitiken allt större uppmärksamhet − problemet med den åldrande befolkningen. Låga födelsetal leder till att andelen gamla ökar stadigt samtidigt som antalet kineser i arbetsför ålder minskar. Förändringen väntas bli en stor belastning inte bara för pensionssystem och åldringsvård utan för ekonomin i stort. År 2050 beräknas en tredjedel av befolkningen vara äldre än 60 år.

Hösten 2015 tillkännagavs att det skulle bli tillåtet för par att få två barn. Men slopandet av ettbarnspolitiken ledde inte till någon större ökning av antalet födslar. Under de senaste åren har födelsetakten tvärtom minskat. Till förklaringarna hör, enligt bedömare, att det blivit vedertaget att bara skaffa ett barn tillsammans med höga kostnader förknippade med att ha barn. Även svårigheten att kombinera barnafödande med yrkeskarriärer är ett stort hinder, inte minst för kvinnor.

Ettbarnspolitiken har även i sig inneburit att antalet kvinnor i barnafödande åldrar inte räcker till för att upprätthålla en stabil befolkningsutveckling (för det behöver fruktsamhetstalet ligga på cirka 2,1 (reproduktionsnivån). Experter har därför börjat varna för att Kinas befolkning kommer att minska och för konsekvenserna av det. År 2021 beslöts att det skulle bli tillåtet även med tre barn per familj. I takt med minskande födelsetal har pressen ökat på kvinnor att se till att föda tre barn. 

För första gången sedan 1960-talet sågs en minskning av befolkningen år 2022. Enligt officiell statistik sjönk invånarantalet med 850 000 människor jämfört med året innan. Och 2023 krympte befolkningen ännu mer (0,15 procent).  Minskningen kunde bara delvis förklaras med ökande dödstal till följd av hävda covidrestriktioner. 

På senare år har inflyttningen från landsbygden till städerna accelererat. Idag bor långt över hälften av Kinas invånare i städerna. Men den kinesiska ledningen vill att urbaniseringen ska gå ännu snabbare för att gynna den inhemska konsumtionen i landet och därmed den ekonomiska tillväxten. Stadsbor konsumerar mer än bönder på landet, resonerar man. Enligt officiella prognoser kommer sju av tio kineser bo i städerna år 2035. 

Ett problem i samband med urbaniseringen har varit landets kritiserade system för hushållsregistrering, hukou. Invånare har registrerats som landsbygdsbor eller stadsbor, utifrån födelseort. Det har slagit hårt mot många migrantarbetare från landsorten. Folkräkningen 2020 visade att omkring 500 miljoner kineser sökt sig till städer och andra delar av landet i jakt på jobb. Eftersom de fortfarande är registrerade i sina hemorter omfattas de inte av samma rättigheter, bland annat vad gäller utbildning, bostäder och hälsovård, som registrerade stadsbor. Från mitten av 2010-talet har reformer inletts av hukousystemet, vilket har gjort att ge fler migrantarbetare har fått boendetillstånd och möjlighet att ta del av samhällstjänster. Men möjligheterna att få boendetillstånd varierar kraftigt mellan olika städer; mindre och medelstora städer är på väg att helt fasa ut hukousystemet, större städer ska lätta på reglerna, medan megastäder – som är det främsta dragplåstret för migrantarbetare – behåller sina restriktioner. I början av 2023 meddelade regeringen att ytterligare uppluckringar av hukousystemet var att vänta.

Av befolkningen kallar sig ungefär 92 procent han, liktydigt med kines. De övriga fördelar sig på 55 minoritetsfolk varav 18 omfattar mer än en miljon människor. Störst är zhuang som räknar över 16 miljoner. Andra stora grupper är manchuer, hui (muslimska kineser), miao, uigurer, yi, mongoler och tibetaner. Minoriteterna har vanligtvis andra religioner och språk än han-kineserna. Även om de har en formellt erkänd särställning har de stundtals vållat centralregeringen problem genom att kräva större oberoende eller protestera mot kinesisk dominans i sina områden. Våldsamma revolter har förekommit i Tibet och Xinjiang. 

Utanför landets gränser finns miljontals kineser bosatta i Taiwan, USA, Kanada, Singapore och en rad andra länder i främst Sydöstasien. 

Språk

Kinesiska är världens största språk och räknas i likhet med de flesta språken i Indokina till den sino-tibetanska språkfamiljen. Den kännetecknas av enstavighet, där en stavelse är lika med ett begrepp och – i kinesiskans fall – med ett skrivtecken. Skilda sätt att intonera kan ge stavelserna helt olika betydelse. Dialekterna varierar starkt inom landet. Omkring 70 procent av befolkningen, främst norr om Yangtze-dalen och i väst och sydväst, talar de så kallade mandarin-dialekterna som inte skiljer sig så mycket åt. Av dessa har Peking-dialekten gjorts till det officiella riksspråket, putonghua. 

Söder om Yangtze är avvikelserna större. Shanghai-dialekten är mycket svår att förstå för en Pekingbo, och dialekterna längre söderut är helt obegripliga för en nordkines. I princip måste alla vilkas dialekt avviker från rikskinesiska lära sig putonghua som andra språk. 

Problemen gäller uttalet – kinesiskans teckenskrift är i gengäld en kulturellt enande faktor. Tecknen anger ordets betydelse och inte dess uttal. Samma text kan därför läsas över hela Kina, även om tecknen skulle uttalas helt olika. I dagens kinesiska används högst 10 000 skrivtecken. För vanlig tidnings- och bokläsning räcker det med att kunna 2 000–3 000 tecken. Mer avancerade texter kan kräva kännedom om dubbelt så många. På 1950-talet införde kommunistregimen ett förenklat skriftsystem för att hjälpa de fattiga massorna att lära sig läsa och skriva. Numera används ca 2 000 förenklade skrivtecken. 

En enhetlig alfabetisk ljudskrift, pinyin, har sedan 1979 ersatt gamla västerländska system för omskrivning av kinesiska ord och namn till det latinska alfabetet. I denna text används pinyin – med några undantag. Om pinyin tillämpas konsekvent ska till exempel Kinas huvudstad skrivas (och uttalas) Beijing, men här har den traditionella svenska skrivningen Peking behållits. Även Tibet har fått ha kvar sitt gamla svenska namn.

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
han (egentliga kineser) 92 %, minoritetsfolk 8 %
Antal invånare
1412 175 000 (2022)
Antal invånare per kvadratkilometer
150 (2020)
Andel invånare i städerna
64 procent (2022)
Nativitet/födelsetal
8,5 per 1000 invånare (2020)
Mortalitet/dödstal
7,1 per 1000 invånare (2020)
Befolkningstillväxt
0,0 procent (2022)
Fertilitetsgrad
1,2 födda barn per kvinna (2021)
Andel kvinnor
49,0 procent (2022)
Förväntad livslängd
78 år (2021)
Förväntad livslängd för kvinnor
81 år (2021)
Förväntad livslängd för män
75 år (2021)
Språk
kinesiska (putonghua, med flera mycket olika dialekter) 1
1. de flesta minoriteter har dessutom egna språk

Kina – Religion

Enligt författningen råder religionsfrihet i Kina, men det överensstämmer inte med verkligheten. Medlemmar i kommunistpartiet måste vara ateister, och religiösa samfund står under strikt övervakning. Under det senaste årtiondet har kontrollen skärpts och rapporterna blivit fler om samfund som hindrats i sin religionsutövning och om troende som fängslats eller trakasserats.

Religionsfriheten gäller enligt författningen bara ”normala religiösa aktiviteter” (se även Demokrati och rättigheter). Religiösa grupper ses av kommunistpartiet som ett potentiellt hot mot stabiliteten i samhället och myndigheterna har rätt att övervaka samfunden för att förhindra att ”den allmänna ordningen störs, att medborgares hälsa utsätts för risker eller att det statliga utbildningssystemet åsidosätts.” Religiösa samfund måste registreras och inordna sig under någon av de fem intresseorganisationer som finns för buddism, daoism, katolicism, protestantism och islam. Dessa sorterar i sin tur under en särskild statlig myndighet för religiös kontroll.

Uppgifterna om antalet troende kineser varierar kraftigt. Eftersom många troende praktiserar sin religion i det fördolda är det svårt att få några exakta uppgifter. Officiellt beräknas antalet troende till över 200 miljoner, andra uppgifter talar om långt fler, som organisationen Freedom House som beräknar antalet till 350 miljoner (2017).

Den största religionen är buddismen, och Kina är också det land i världen som har flest buddister, 185–250 miljoner anhängare enligt Freedom House. Olika buddistiska riktningar är företrädda, lamaismen är tibetanernas variant. Kinesernas traditionella trossystem, konfucianismen och daoismen, är snarare etiska vishetsläror än religioner (se Kultur). Sedan buddismen kom till Kina för 2000 år sedan har den levt sida vid sida med de två inhemska filosofierna.
Islam har sin främsta bas bland uigurerna i regionen Xinjiang i nordväst och bland hui-folket som främst bor i den autonoma regionen Ningxia i centrala Kina. Antalet muslimer i landet beräknas till drygt 20 miljoner.

Det finns ett stort antal kristna kyrkor, både katolska och protestantiska, och många av dem är inte officiellt erkända. Endast katolska samfund som är fristående från Vatikanen är tillåtna: katolska grupper som ser påven som högste ledare verkar i hemlighet. 2018 ingick Vatikanen och Kinas regering en överenskommelse som skulle leda till att katolikerna i Kina inte längre behöver vara lika splittrade. Enligt överenskommelsen ska kommunistregimen och Vatikanen ha en dialog kring vilka som ska få bli biskopar, men påven ska vara den som utnämner dem. Efter överenskommelsen godkände påven sju biskopar som tidigare tillsatts av Peking.

2022 uppgav Vatikanen att överenskommelsen hade förnyats. Trots överenskommelsen har samarbetet gnisslat betänkligt som när myndigheterna i Hongkong grep den framstående katolske kardinalen Joseph Zen i maj 2022 (han dömdes senare till böter för inte ha registrerat en stödfond för gripna demokratiaktivister) eller när Vatikanen i slutet av samma år klagade över att en biskop utsetts utan dess godkännande. Våren 2023 tillsattes ännu en biskop, den här gången i landets största katolska stift Shanghai, utan att Vatikanen tillfrågades. Ett år senare kunde dock tre nya biskopar utnämnas i en process där båda parter uppges ha deltagit. 

Uppgifterna om hur många bland invånarna som är kristna varierar: bland annat Freedom House beräknar att protestanterna uppgår till omkring 130 miljoner, varav 30–50 saknar koppling till ett officiellt erkänt samfund, medan det uppges finnas 18 miljoner katoliker, där en tredjedel inte är officiellt registrerade. Flera källor, däribland kristna organisationer, ser en trend att allt fler kineser ansluter sig till kristendomen.

Det finns också en stor grupp kineser – en del källor talar om närmare en femtedel av invånarna, inte minst bland minoritetsfolken – som praktiserar en blandning av olika naturreligioner och buddism och daoism.

Under den så kallade kulturrevolutionen 1966–1976, då delar av landets ledning med Mao i spetsen ville rensa ut alla ”borgerliga element”, utsattes även de troende för övergrepp (se Modern historia). Därefter blev regimens hållning mer tolerant, så länge utövandet inte hotade statens intressen. Under president Xi Jinpings styre har övervakningen skärpts, bland annat med hjälp av ny teknologi samtidigt som nya bestämmelser har införts, som drivs igenom med hjälp av brutala metoder. Det talas om vikten av att religionerna inordnas i ett kinesiskt sammanhang, vilket är liktydigt med under kommunistpartiets kontroll. Det finns en oro för att religiösa samfund styrda av ”utländska makter” med tron som verktyg ska försöka underminera Kinas styre.

Behandlingen av de religiösa grupperna kan dock variera kraftigt mellan olika delar av landet. Det har under det senaste decenniet blivit allt svårare för muslimer i Xinjiang och buddister i Tibet att utöva sin religion.

1999 blev en kinesisk meditationsrörelse, falungong, känd världen över sedan den förklarats olaglig av regimen. Falungong, som började spridas 1992, blandar traditionella andningsövningar av qigong-typ med inslag av buddism, daoism och andra läror. Falungong har av regimen klassats som en sekt och enligt lagen är sekter förbjudna eftersom de kan hota den sociala stabiliteten. Medlemsantalet har decimerats under de senaste åren till följd av myndigheternas förföljelse.

Om våra källor

Kina – Utbildning

Kina har sedan 2011 uppnått FN-målet att ge alla barn möjlighet att gå i den nioåriga grundskolan. Men förhållandena ser olika ut i olika delar av landet. I storstäderna är till exempel läskunnigheten högre, och lärarna fler och högre utbildade än i mindre samhällen. Ett viktigt mål för Kinas ledning har under 2010-talet varit att fördela resurserna bättre och nå ut med mer stöd till mindre lyckligt lottade.

Under senare år har regeringen strävat efter att fler kinesiska barn i åldern 3–6 år ska gå i förskolan. Den obligatoriska grundskolan börjar de vid sexårsålder, då de först läser ett sexårigt lägre stadium och sedan ett treårigt högstadium. Många fortsätter därefter på ett treårigt fortsättningsstadium (motsvarande gymnasium) i ytterligare tre år.

Men skillnaderna mellan stad och landsbygd är stora. I avlägsna områden på landsorten kan elever tvingas gå flera timmar per dag för att ta sig till och från skolan. I städerna har skolorna långt mer resurser och en större andel av eleverna fullföljer grundskolan och går vidare till studier på högre nivåer. Det är inte heller ovanligt att föräldrar betalar extra i smyg för att deras barn ska få gå i de bästa skolorna. 

Läskunnigheten varierar starkt mellan olika delar av landet; i Tibet uppges drygt en tredjedel av den vuxna befolkningen vara analfabeter medan t ex provinsen Jilin har en läskunnighet på 96 procent. 

Grundskoleutbildningen ska vara avgiftsfri, men många skolor är nödgade att ta ut andra skolrelaterade avgifter. Det gör att en del fattiga landsbygdsfamiljer tvingas avstå från att skicka sina barn till skolan, i synnerhet flickor ställs utanför. Migranter från landsbygden har svårare att få tillgång till utbildning i städerna och krävs på högre skolavgifter i de privata skolor som de är hänvisade till. 

Skoleleverna har en hård press på sig med långa skoldagar, många läxor och prov. Regeringen vill lätta bördan för eleverna och har fattat beslut om att skolor måste slopa egna inträdesprov, något som många skolor använder utöver de nationella examensprov som alla elever behöver klara för att få börja i fortsättningsstadiet och på universitetet. Regeringen fastställer inriktning och läroplaner för skolorna i särskilda tioårsplaner. Dessa verkställs av provinserna och lokala förvaltningar.

Även yrkesutbildningar har stor betydelse i Kina och finns både på gymnasie- och högskolenivå.

Andelen unga kineser som skaffar sig en högre utbildning har ökat. Konkurrensen vid inträdesproven till de bästa universiteten är extremt hård. Studentantalet har ökat kraftigt under senare år och nya högskolor och universitet har startats i snabb takt. Samtidigt väljer fortfarande många kineser – omkring 2 procent vid slutet av 2010-talet – att skaffa sig en utbildning utomlands.

Sedan Xi Jinping tillträdde som president 2013 har regimen skärpt kontrollen över det ideologiska innehållet i den högre utbildningen. Universitetslärare som till exempel uttrycker sig kritiskt om Mao i undervisningen kan bli av med sina jobb och böcker som förordar västerländska liberala idéer får inte ingå i kurslitteraturen. Därtill har Xi Jinping krävt att undervisningen strävar efter att stärka studenternas ”lojalitet mot partiet, landet och folket”.

Till Kinas främsta högre lärosäten räknas Beida och Qinghua i Peking, Fudanuniversitetet och Shanghai Jiatong i Shanghai samt Zhongshan i Guangzhou.

Om våra källor

Fakta – utbildning

Läs- och skrivkunnighet
97,2 procent (2020)
Andel barn som börjar grundskolan
89,3 procent (1997)
Antal elever per lärare i grundskolan
16 (2018)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
3,6 procent (2020)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
10,5 procent (2020)

Kina – Sociala förhållanden

Kinas rekordartade ekonomiska utveckling under de senaste årtiondena har bidragit till att hundratals miljoner människor slipper leva i djup fattigdom. Men det finns fortfarande problem med fattigdom i landet och inkomstskillnaderna mellan den fattigaste femtedelen av befolkningen och den rikaste är stora.

Inlandets landsbygd och provinser i väst har halkat långt efter storstäder och kustregioner i ekonomisk utveckling, och inkomstgapet mellan rika och fattiga är mycket stort. Resultatet har blivit ett pyrande missnöje på landsbygden, som ibland utmynnat i öppna revolter. Bönder har demonstrerat mot olagliga lokala skatter, korrupta partipampar, stigande priser eller för att deras arrenderade odlingsmark sålts av lokalpolitiker för att ge plats åt exempelvis fabriker och affärskomplex. Även i städerna har protester blossat upp med jämna mellanrum, ofta i anslutning till att statliga industrier har omstrukturerats eller lagts ned eller till att nya gallerior och hotell uppförts. Problem har uppstått i form av ökande arbetslöshet, kriminalitet och otrygghet. Sociala oroligheter är vanliga, framför allt på landsbygden. Det finns en oro bland kinesiska beslutsfattare att antalet protester ska öka som en följd av att den ekonomiska tillväxten avtagit under de senaste åren. Kommunistpartiet har insett vikten av att försöka minska de djupa inkomstklyftorna och utrota fattigdomen.

Ett särskilt system för hushållsregistrering, hukou, har använts sedan 1950-talet för att registrera invånare som landsbygdsbor eller stadsbor, utifrån födelseort. Det har slagit hårt mot de många migrantarbetare från landsorten som sökt sig till städerna i jakt på jobb. Eftersom de fortfarande är registrerade i landsorten omfattas de inte av de rättigheter, bland annat vad gäller utbildning och hälsovård och socialförsäkringar, som gäller registrerade stadsbor. Åtgärder pågår för att ge arbetsmigranter större social trygghet och tillgång till välfärdssystem i mindre och medelstora städer. Storstäderna är betydligt mer ovilliga att lätta på kraven.  

Kvinnor diskrimineras på många områden i samhället. De förvärvsarbetar inom de flesta yrken men tjänar i regel mindre än männen och fler kvinnor än män saknar jobb. Fortfarande arbetar främst män inom parti- och statsapparaten även om antalet kvinnor har ökat under 2000-talet. 

Det stigande antalet pensionärer, vars andel av befolkningen ökar som en konsekvens av ettbarnspolitiken (se Befolkning och språk) och ökad välfärd, beräknas bli en allt tyngre försörjningsbörda för den arbetande befolkningen. Att den lagstadgade pensionsåldern är så låg förvärrar saken. Ännu har kvinnor rätt att gå i pension vid 50 års ålder om de arbetar på fabriker och vid 55 år om de är tjänstemän, medan män pensioneras vid 60. Regeringen vill successivt höja pensionsåldern så att den 2045 ska vara 65 år för såväl män som kvinnor.

Enligt det gamla pensionssystemet har arbetsgivarna betalat in huvuddelen av bidragen medan arbetstagarna stått för en mindre del. Men systemet har fungerat dåligt eftersom arbetsgivarna sällan fullgjort sina åtaganden. I stället håller nya pensionsförsäkringar på att införas som i högre grad bygger på arbetstagarnas egna inbetalningar. Ännu saknar  många landsbygdsbor och arbetsmigranter tillgång till pensioner och tvingas förlita sig på familj, släkt eller vänner för sitt uppehälle.

Nästan alla kineser täcks av en sjukförsäkring men låga ersättningsnivåer är ett problem även här. Kvinnor har rätt till 14 veckors betald ledighet när de fött barn.

Sjuk- och hälsovården är främst förlagd till städerna, där allt fler privata hälsokliniker har tillkommit. På landsbygden råder brist på såväl utbildad personal som vårdinrättningar medan många inte har råd att söka hjälp. Kineserna kombinerar västerländska metoder med traditionell läkekonst som bruk av akupunktur och örtmediciner. Stora framgångar har uppnåtts på hälsoområdet sedan 1990, bland annat har dödligheten för barn under fem år sjunkit med två tredjedelar och medellivslängden ökat. 

Men luftvägsrelaterade sjukdomar är ett utbrett problem på grund av den dåliga luftkvaliteten i städerna och hundratusentals människor beräknas dö i förtid på grund av miljöproblemen. Bland smittsamma sjukdomar är lungsjukdomar, som tuberkulos, samt hepatit B vanliga. Många kineser drabbas numera också av välfärdssjukdomar som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och Alzheimers sjukdom medan andelen överviktiga har trefaldigats under de senaste 15 åren.

Under 1990-talet hivsmittades tiotusentals människor genom oseriösa blodbankers verksamhet i provinsen Henan. Ett virus av tidigare okänt slag, sars, drabbade södra Kina 2003. I slutet av 2019 började ett annat så kallat coronavirus, besläktat med sars, spridas i provinsen Hubei. Därifrån spreds det till andra delar av Kina och även till flera länder i omvärlden. Efter att landet hade infört hårda karantänregler, provtagningar och reseförbud minskade antalet nya inhemska fall av covid-19, den sjukdom som coronaviruset orsakar. Då hade över tretusen invånare i Kina dött av covid-19.

 

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Andel invånare med tillgång till dricksvatten från en kontrollerad källa
94 procent (2020)
Andel invånare med tillgång till toaletter
92,4 procent (2020)
Spädbarnsdödlighet
5 per 1000 födslar (2021)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
5,6 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård per invånare
583 US dollar (2020)
Andel kvinnor i parlamentet
25 procent (2022)

Kina – Kultur

Den kinesiska civilisation som för 3500 år sedan trädde fram ur förhistoriens dunkel var en redan högt utvecklad bronsålderskultur vid Gula flodens mellersta lopp i kanten av det nordkinesiska slättlandet. Andra kulturcentra kan ha legat i den övre Yangtzedalen och närmare havet norr om dagens Peking.

Under större delen av sin långa historia levde Kina avskärmat från andra avancerade civilisationer. Kineserna kom därför att se sitt land som civilisationens och kulturens centrum – Mittens rike (Zhongguo). Andra folk uppfattades som barbarer. Ovetande om andra högkulturer trodde kineserna sig, liksom européerna, vara överlägsna omvärlden.

Två stora filosofer, båda verksamma femte seklet f Kr, gav upphov till olika traditioner som löper genom Kinas kultur från forntid till nutid: konfucianismen och daoismen. 

Konfucius, som ägnade större delen av sitt liv åt undervisning, utvecklade sin filosofi under samtal med sina lärjungar. En del av Konfucius diskussion med lärjungarna har samlats i Samtalen med K, som räknas till konfucianismens klassiska verk. I Konfucius lära värderas ordning, stabilitet och harmoni högst av allt. Det är givet att underställda är lojala mot sina överordnade, att hustrun lyder mannen, sonen sin far, att yngre lyder äldre och att alla lyder kejsaren, vars befallningar har närmast gudomlig tyngd. Konfucianismen lägger stor vikt vid flit, dygd och starka familjeband. Mycket av detta tankearv lever kvar i dagens kinesiska samhälle. 

Daoismen skapades enligt legenden av tänkaren Lao Zi, Den Gamle Mästaren, som levde kort före Konfucius. Ovisst är dock om han alls har funnits. Läran förkastar materiell strävan, missnöje och habegär och förordar att människan ska dra sig undan världens larm. Daoismen har inspirerat en folklig kinesisk litterär tradition, som skapat poetiska mästerverk. 

Sångernas bok (Shijing) är en berömd antologi med dikter, sammanställd på 500-talet f Kr. De efterföljande dynastierna har alla satt viktiga avtryck i den kinesiska litteraturen. Men mer kända i väst är Mingdynastins (1368–1644) romaner: De tre rikena, Berättelser från träskmarkerna, Gyllene lotus och Qingdynastins stora litterära verk Drömmen i den röda paviljongen. 

En mängd sensationella arkeologiska fynd ger Kina en framträdande plats på kulturens världskarta. Qin-kejsaren Shi Huangdis (221–210 f Kr) underjordiska jättearméer vid Xian, med tusentals lersoldater i naturlig storlek, Mingkejsarnas mäktiga gravar norr om Peking och många andra sevärdheter minner om landets storslagna förflutna. 

Papperet, sidenet, porslinet, kompassen, seismografen och krutet är bara några av Kinas mångskiftande bidrag till mänskligheten. Papper började tillverkas i Kina redan på 200-talet och nådde Europa först omkring tusen år senare. 

Litteraturen hade en storhetstid på 1920- och 1930-talen, då många författare började skriva på vardagligt talspråk istället för gammalt skriftspråk. Men Mao Zedongs direktiv från 1942 om att ”all litteratur måste tjäna partiets syften” hämmade därefter författarna. Under kulturrevolutionen 1966–1976 förbjöds all konst, litteratur och musik som inte tjänade partiet och kommunismen. 

Också efter reformpolitikens början 1978 har ideologisk stränghet växlat om med större konstnärlig frihet. Den nya kinesiska filmen har vunnit världsberömmelse tack vare regissörer som Zhang Yimou (Det röda fältet, Ju Dou – förbjuden kärlek, Den röda lyktan med flera filmer) och Chen Kaige (Barnens kung, Den gula jorden med flera filmer). Jia Zhang-kes film Stilla liv om dammbygget Tre raviner (se Naturtillgångar och energi) vann 2006 priset för bästa film vid filmfestivalen i Venedig. 2014 vann thrillern Svart kol, tunn is av regissören Diao Yinan Guldbjörnen vid Berlins filmfestival. 

2000 fick en kines för första gången Nobelpriset i litteratur. Gao Xingjian, vars mest kända verk är romanerna Andarnas berg och En ensam människas bibel, bor sedan 1988 i Frankrike som politisk flykting. I hemlandet är hans böcker förbjudna. År 2012 fick ännu en kines, Mo Yan som är verksam i landet, ta emot priset. 

Under 1990- och 2000-talen har många kvinnliga författare uppmärksammats. Flera av dem är födda på 1960- och 1970-talen och skildrar den unga rastlösa generationens vilda liv i Peking, Shanghai och andra storstäder. Till andra internationellt erkända nutida kinesiska författare hör Yu Hua, Han Shaogong, Yang Lianke och Su Tong.

Om våra källor

Kina – Äldre historia

Från 200-talet f Kr härskade kejsardynastier i Mittens rike, som Kina kallades av invånarna. Mingkejsarnas trehundraåriga välde följdes på 1600-talet av den manchuriska Qingdynastin, då en omfattande handel med te, siden och porslin byggdes upp med Europa. Men kejsardömet störtades slutligen 1912 försvagat av ekonomiska problem, folkuppror och nederlag i strider mot japaner, ryssar och européer.

Den kinesiska civilisationen anses vara omkring 5000 år gammal, men de äldsta källskrifterna sträcker sig ”bara” drygt 3000 år tillbaka. Sägner och myter om landets ursprung talar om jägare, fiskare och jordbrukare, inte om folkvandringar eller erövringståg. Enligt traditionen styrde den halvt mytiska Xia-dynastin Kinas första stat, men inga arkeologiska bevis för Xia-rikets existens har ännu hittats.

Den följande Shang- eller Yin-dynastin (cirka 1500–1000 f Kr) efterlämnade skriftligt vittnesbörd i form av bronsgjutningar och de omtalade så kallade orakel-benen, ristningar i ben eller sköldpaddsskal. 

Samhället under Zhou-dynastierna (cirka 1000–221 f Kr) brukar jämföras med Europas feodalism från tidig medeltid. När den sista Zhou-dynastin bröt samman i uppror och krig steg Shi Huangdi, härskaren över statsbildningen Qin i nordvästra Kina, fram, kuvade sina rivaler och grundade en ny dynasti, Qin. Hans starka, centralstyrda enhetsstat omfattade i stort sett vad man kan kalla det egentliga Kina. Med sina administrativa reformer och sina försvarsverk, den första Kinesiska muren, kan Shi Huangdi betecknas som Kinas verklige grundare. Hans kejsardöme blev dock kortlivat och föll i ett bondeuppror år 206 f Kr. 

I ett och ett halvt årtusende växlade sedan långa splittringsperioder med lugnare skeden under dynastierna Han, Tang och Song. Materiellt, vetenskapligt och kulturellt nådde Kina en mycket hög utvecklingsnivå och började handla med nästan hela den då kända världen.

I längden kunde inte Song-kejsarna hålla ihop sitt väldiga rike. Vid 1200-talets slut erövrades landet av mongolstyrkor anförda av Khubilai khan (den mongoliske härskaren Djingis khans sonson), som flyttade huvudstaden från Xian till Peking. Sedan också mongolernas välde rasat samman tog den sista inhemska kejsardynastin, Ming, vid år 1368. Ming härskade i nära tre sekler som i stort sett sammanföll med Europas renässans. Dess första skede var en ny storhetstid, då landet vidgades på nytt. Korruption och bondeuppror fick så småningom även Ming-dynastin att förfalla. 

Ännu en nordlig invasion, nu från Manchuriet, lade 1644 Kina under ett nytt främlingsvälde, Qing-dynastin. Den kom att bestå ända till revolutionen 1911. Också dess styre inleddes kraftfullt för att efter hand försvagas och rämna. Nu var det västerlandet som trängde på. Redan under Ming-tiden hade portugiser, ryssar, holländare och engelsmän försökt att handla med kineserna. Men Kinas ledare tvekade inför samröre med ”barbarer” och ville behålla Mittens rike slutet och orört. 

Den stagnerande Qing-dynastin hade inte mycket motståndskraft mot européernas allt aggressivare handelsoffensiv. Kejsarens försök att hindra utlänningarna att betala för kinesiska varor med opium, en vara som var förbjuden i Kina, ledde till det första opiumkriget 1839–1842 mellan Kina och Storbritannien. Kina besegrades och tvingades att avträda Hongkong till britterna och öppna fem hamnstäder för utländska köpmän. Kinas opiumimport svällde okontrollerat med förödande sociala och ekonomiska följder.

Kinesernas förbittring utlöste en ny stor resning, det så kallade Taiping-upproret, vilket riktade sig mot både kejsarregimen och utlänningarna och ödelade stora delar av södra Kina. Innan revolten hade krossats utbröt ännu ett krig mellan Kina och Storbritannien, som nu fick stöd av Frankrike. Genom segern i det andra opiumkriget 1856–1860 kunde européerna diktera nya hårda villkor för en alltmer förnedrad och kraftlös kinesisk regering. 

Vid kusten låg nu ett pärlband av tvångsöppnade hamnstäder, bland dem Shanghai och Guangzhou (Kanton). Ryssland lade beslag på stora områden vid Kinas nordgräns. I kriget 1894–1895 drev Japan, länge avfärdat som en barbarisk dvärgstat, chockartat ut kineserna ur Korea och intog delar av Kina. 

För kineserna, vana vid att se sitt land som civilisationens centrum, skapade alla dessa påtvingade fördrag en djup främlingsfientlighet och ny osäkerhet, som än idag får Kinas ledare att reagera skarpt mot påtryckningar utifrån. Det nationalistiska boxarupproret 1899–1901 var sista försöket att stå emot utländskt inflytande. Stödda av den reaktionära änkekejsarinnan Tzü Hsi gick så kallade boxare, många av dem fattigbönder, till angrepp mot kinesiska och utländska kristna, missionärer och européer som förskansat sig i en del av Peking. Först efter två månader kom brittiska, amerikanska, ryska och australiska trupper till undsättning. De krossade upproret, plundrade Peking och tvingade regeringen till en ny förödmjukande fred. 

Nationalisternas nederlag beredde väg för reformvilliga kinesiska kretsar som ville ta vara på impulser utifrån för att modernisera samhället. När en revolution bröt ut 1911 var kejsardömet försvagat och föll i februari året därpå. 

Det republikanska upproret 1911 blev upptakt till bittra inre motsättningar, som splittrade landet än mer. Sedan revolutionsledaren Sun Yat-sen hade dött 1925 utan att ha lyckats skapa en stark centralmakt försökte hans närmaste man, general Jiang Jieshi (Chiang Kai-shek enligt tidigare skrivning), samla Kina under sin ledning. Först samarbetade hans nationalistparti Kuomintang (Guomindang) med det 1921 grundade kinesiska kommunistpartiet. 1927 vände Jiang abrupt sina trupper emot bundsförvanten och upprättade själv Republiken Kina med säte i Nanjing. 

Kommunisterna, anförda av bland andra bondesonen Mao Zedong, flydde upp i bergen mellan sydprovinserna Hunan och Jiangxi. Hösten 1934 bröt de sig ut genom en årslång kringgående manöver under ständiga strider och oerhörda strapatser – den legendomspunna Långa marschen. Närmare 100 000 soldater, partimedlemmar och anhöriga gav sig ut på vandringen, som kom att gå genom elva provinser. Efter att ha forcerat berg, floder, träsk och snårskog – tidvis i bitande vinterkyla och hela tiden jagade av Kuomintangtrupper – nådde mindre än en tredjedel av rebellarmén fram till Yan’an i provinsen Shaanxi i norr. Där upprättade rörelsen sitt högkvarter. Under marschen steg också Mao Zedong fram som kommunistpartiets obestridlige ledare. 

1936 gick Jiang och kommunisterna i allians mot japanerna, som hade ockuperat Manchuriet i norra Kina och var på väg söderut. När Japan 1937 gick till anfall i närheten av Peking utbröt öppet krig. Kuomintang drevs tillbaka in i västra Kina, medan kommunisterna i norr inledde gerillakrig mot ockupanterna.

Om våra källor

Kina – Modern historia

Efter flera år av inbördeskrig segrade till slut Mao Zedongs kommunister över Kuomintang. Den 1 oktober 1949 utropades Folkrepubliken Kina. Den politik som fördes fick tidvis katastrofala konsekvenser: försöken att snabbt industrialisera landet ledde till att miljoner kineser dog av svält och under kulturrevolutionen utsattes oliktänkande och högutbildade för klappjakt och svåra trakasserier. Efter Maos död 1976 drev Deng Xiaoping igenom marknadsekonomiska reformer som blev startskottet för en rekordsnabb utveckling.

Efter Japans kapitulation 1945 flammade inbördeskriget upp igen. Maos kommunister kunde utan större svårigheter driva en materiellt överlägsen men sönderfallande och korrupt Kuomintang-armé på reträtt. Jiang flydde till ön Taiwan (Formosa), medan kommunistpartiet den 1 oktober 1949 i Peking utropade Folkrepubliken Kina. I maj året därpå blev Sverige första västland att uppta diplomatiska förbindelser med det nya Kina.

Efter kriget slöt partiordföranden Mao snabbt en 30-årig vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen och började med dess hjälp grundligt omdana Kina. Hans revolutionsteorier inriktades på befolkningens absoluta merpart, de utarmade bönderna. Stora insatser gjordes för att införa allmän folkskola och minska analfabetismen. Under 1950-talet organiserades hela landsbygden i ”folkkommuner”, det vill säga jordbrukskollektiv med tiotusentals invånare och egna skolor, sjukstugor, verkstäder och industrier. Privat ägande av åkermark förbjöds. Vid sidan av sina vanliga sysslor skulle bönderna också bygga jordugnar och framställa järn. 

Reformen, Det stora språnget, var ett gigantiskt experiment. Mao ville i en enda kraftsamling utveckla Kina till en industrination på bara något årtionde. Men resultatet blev förödande. Järnet från de primitiva ugnarna gick inte att använda, och böndernas odlingar förföll. Detta och ovanligt dåligt väder gav ett stort produktionsbortfall, som kom att kosta över 20 miljoner kineser livet i svält, sjukdomar och umbäranden. 

Kulturrevolutionen

De svåra slitningar som följde inom partiet utlöste 1966 den Stora proletära kulturrevolutionen, Maos försök att befästa sin ideologi och krossa dem som ville välja en annan väg. Unga partiaktivister, så kallasw rödgardister, mobiliserades i hätska masskampanjer mot alla ”borgerliga element”. Industrin och utbildningen berövades arbetskraft när lärare, administratörer och andra specialister trakasserades och sändes till omskolningsläger. Under några kaotiska år låg nästan all högre utbildning och forskning nere. Förföljelsen blev snart alltmer godtycklig. Tillsammans med hustrun Jiang Qing började Mao rensa ut personer i ledningen som ansågs ha kapitalistiska böjelser. Kaos och stagnation följde. 

Två tilltänkta efterträdare till Mao försvann under kulturrevolutionen: statschefen Liu Shaoqi dog i fångenskap, medan försvarsministern och vice ordföranden Lin Biao – som försett armén med den kända citatbok som brukar kallas Maos lilla röda – omkom 1971 i en flygolycka i Mongoliet, sannolikt under flykt efter ett kuppförsök. 

1976 blev dramatiskt. I januari avled den aktade premiärministern Zhou Enlai och efterträddes av Hua Guofeng. På sommaren tog ett enormt jordskalv över en kvarts miljon människors liv i det nordliga Tangshan. Naturkatastrofer har i Kina traditionellt setts som förebud om härskares fall, och i september dog Mao. Hua Guofeng tog över även som partiledare och lät gripa Maos änka Jiang Qing och hennes sammansvurna i De fyras gäng, som de radikala vänsteraktivisterna kallades. De dömdes för att bland annat ha förvrängt Maos direktiv och själva försökt gripa makten. 

Deng Xiaoping inleder reformer

Kort därpå steg Deng Xiaoping fram som Kinas nye starke man. Deng Xiaoping, en av de ledande politikerna sedan folkrepublikens grundande, tog på nytt plats i partitoppen efter att ha hamnat i onåd under kulturrevolutionen. Han var övertygad om att krisen krävde radikala avsteg från Maos politik och i december 1978 drog han upp riktlinjerna för Kinas andra revolution. Genom avregleringar och plats för privata initiativ skulle man effektivisera ekonomin, öka konsumtionen och höja levnadsstandarden. Bland reformerna märktes friare priser på varor och tjänster, rationalisering av olönsamma statsföretag och experiment med nya ägandeformer som aktier. Den gamla livstida anställningstryggheten togs bort, liksom Maos folkkommuner. Familje­jordbruken kom tillbaka och bönderna fick sälja sina varor på marknaden igen. Samtidigt skulle Kina öppna sig mot omvärlden genom import av teknologi och genom att släppa in utländska investerare. 

Reformernas första år gav snabba, positiva resultat och de flesta kineser fick det bättre. Men nytänkandet mötte också motstånd från dem som riskerade att förlora gamla privilegier. Att somliga plötsligt kunde berika sig, medan andra satt fast i sin knapphet skapade spänningar i samhället. Fusk och korruption kunde breda ut sig när regimens kontroll minskade. 

Deng Xiaoping bemötte kritiken inom parti, förvaltning och militär med utrensningar och föryngringskampanjer. Även om de flesta ledare senare såg reformerna som både nödvändiga och önskvärda kvarstod frågan om hur snabbt och grundligt de skulle införas. Särskilt djup var oenigheten om i vilken grad Kina kunde öppna sitt politiska system för medborgarnas insyn och inflytande. De vänsterkonservativa varnade för kaos om partiet lossade sitt grepp om politiken. 

Massakern vid Himmelska fridens torg

Åren 1987–1989 blossade maktkampen åter upp mellan dem som ville förändra systemet och gammelkommunister i ledarskiktet under Deng. Hu Yaobang, länge en av Dengs nära medarbetare, blev avsatt som partichef 1987 efter stora studentoroligheter och efterträddes av en annan reformist, premiärministern Zhao Ziyang. När Hu dog i april 1989 svällde studenternas sorgemöten i Peking till en fredlig proteströrelse vars kraft överraskade både regimen och omvärlden. Studenter och sympatisörer ockuperade Himmelska fridens torg mitt i huvud­staden och lät sig inte drivas bort, trots hot om insatser av polis och militär. En förödmjukad regering såg demonstranterna ta över stadskärnan och överskugga sovjetledaren Michail Gorbatjovs historiska majbesök. De ställde besvärande frågor till landets högsta ledning om förstelning, korruption och svågerpolitik och krävde större politisk frihet och dialog med ledarna. 

Studenterna stöddes av stora delar av Pekings befolkning, och protesterna spred sig även till flera andra städer. Regeringen stämplade deltagarna som ”kontrarevolutionärer” och införde den 20 maj krigslagar. Efter lång väntan slog regimen till natten till den 4 juni 1989. Inför press och TV från hela världen stormade elittrupper torget med stridsvagnar och krossade revolten. Enligt myndigheterna dödades drygt 300 människor, de flesta soldater, medan utländska observatörer har talat om ”många hundratals”, kanske tusentals dödsoffer. Partichefen Zhao Ziyang, som visat sympati för ungdomarnas krav om än inte för deras metoder, avskedades och ersattes av Deng Xiaopings skyddsling Jiang Zemin. Få tvivlade på att militärattacken godkänts av Deng, även om premiärministern Li Peng och presidenten Yang Shangkun utåt framstod som männen bakom den. Massakern i Peking följdes av en klappjakt på studentledare och oppositionella, samtidigt som reformisterna trängdes tillbaka inom partiet. De flesta västländer fryste temporärt alla förbindelser med Kina av avsky för brutaliteten. 

Efter krisen fick Kinas ledning ägna avsevärd kraft åt att försöka återvinna anseendet och hålla ihop folkrepubliken. I november 1989 och mars 1990 avgick Deng från sina sista officiella poster inom parti respektive statsapparat men kvarstod i kulisserna som landets högste ledare. Ekonomin, som mattats av under den internationella isoleringen, sköt sakta fart igen i takt med att omvärlden återknöt kontakterna med Kina. 

Jiang Zemin blir president

Nationella folkkongressen antog 1993 Dengs ”socialistiska marknadsekonomi” som officiell dogm och skrev in den marknadsstyrda socialismen i grundlagen. Folkkongressen utsåg också hans skyddsling partichefen Jiang Zemin till president. 

Deng Xiaopings död i februari 1997 markerade slutet för ”andra generationens” ledare; åldriga veteraner från kriget och revolutionen (”Första generationen” var Mao Zedong och Zhou Enlai m fl). Den öppna maktkamp som många befarat skulle utbryta efter Dengs död uteblev. ”Tredje generationens” ledare med Jiang Zemin i centrum hade gradvis och utan synbar dramatik tagit över. 1998 utsåg Nationella folkkongressen tidigare finansministern Zhu Rongji till premiärminister efter Li Peng.

Efter en boom under första halvan av 1990-talet påverkades den kinesiska ekonomin av finanskrisen som drabbade östra och sydöstra Asien hösten 1997. Efterfrågan sjönk på kinesiska varor i regionen och ledde till minskad export. Kinas ekonomiska tillväxt fortsatte dock, om än inte med samma rekordfart, under slutet av 1990-talet.

I takt med Kinas framryckning som växande handelsnation blev det allt mer prioriterat att förbättra banden med väst. 2001 fick Kina medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO), och samma år blev det klart att de olympiska spelen skulle hållas i Peking 2008. När Kina efter terrordåden i USA den 11 september 2001 slöt upp bakom den amerikanske presidenten George W Bushs globala ”krig mot terrorismen” kunde det ses som ytterligare ett steg in i den internationella gemenskapen. 

Den fjärde ledargenerationen

En fjärde generation politiska ledare tog våren 2003 över styret av Kina. Hu Jintao, som några månader tidigare valts till kommunistpartiets ledare, utsågs till ny president medan Wen Jiabao blev ny premiärminister. Men Jiang Zemin behöll till en början ett stort inflytande över politiken. Flera nyvalda ledamöter i de högsta partiinstanserna var hans bundsförvanter och han förblev ledare för den mäktiga Centrala militärkommissionen (se Utrikespolitik och försvar) fram till september 2004, då Hu Jintao övertog även denna uppgift. 

Medan Jiang Zemin satte landets ekonomiska utveckling i främsta rummet, något som särskilt gynnade affärseliten, försökte Hu Jintao och Wen Jiabao stärka sin maktbas genom att utlova sociala förbättringar för landets fattiga. Det framstod som allt mer akut för den politiska ledningen att bevara stabiliteten i landet och lugna det pyrande missnöjet på landsbygden (se Sociala förhållanden). Antalet massprotester och liknande ”incidenter” rapporterades 2005 ha ökat till 87 000, jämfört med 58 000 år 2003. 

Vid kommunistpartiets plenarmöte hösten 2005 godkändes en femårig utvecklingsplan som hade fokus på att förbättra den sociala välfärden. Två år senare skrevs presidentens teori om ekonomisk utveckling in i partistadgan vid kommunistpartiets kongress 2007. Den företrädde en mer ”vetenskaplig syn på utveckling” och en vision om ”det harmoniska samhället”, vilket i stora drag innebar att ekonomisk tillväxt inte skulle få ske på bekostnad av miljön och konsekvenserna för människors välbefinnande måste vägas in. Den sociala oron skulle bemötas genom satsningar på utbildningsreformer, utbyggd hälsovård, miljöskydd och andra åtgärder för att utveckla landsbygden. 

Den nya ledningen satte in krafttag mot korruptionen. 2005 dömdes en tidigare minister för mark och resurser till livstidsfängelse för mutbrott och 2006 avskedades en toppolitiker och partisekreterare i Shanghai, Chen Liangyu. Han misstänktes för att vara involverad i en större korruptionshärva, där pensionsfondspengar använts till investeringar i fastigheter och vägbyggen. Avskedandet ansågs av bedömare vara ett sätt för Hu Jintao att stärka sin ställning i Shanghai, den tidigare presidenten Jiang Zemins främsta maktbas. Muthärvan svällde därefter med ett 50-tal gripna. (Chen Liangyu dömdes 2008 till 18 års fängelse.) 

Ett annat problem var den undermåliga kontrollen av livsmedel och läkemedel. Sommaren 2007 avrättades den tidigare chefen för det statliga livsmedels- och läkemedelsorganet efter att ha tagit emot mutor från företag i utbyte mot att de skulle slippa nödvändiga kontroller av läkemedelsprodukter. 2008 uppdagades att tusentals kinesiska barn fått skador på njurarna, och sex av dem hade avlidit, efter att ha druckit mjölkpulver som innehållit det giftiga ämnet melamin. Skandalen drabbade exporten av kinesiska mjölkprodukter, då flera länder drog in försäljningen. Ett tjugotal personer ställdes inför rätta: några dömdes till döden, andra till livstids fängelse. Efter skandalen skärptes reglerna för livsmedel och tillsatser. 

President Hu Jintao valdes åter till kommunistpartiets generalsekreterare vid partikongressen i oktober 2007. Bland de nya medlemmar som valdes in i politbyråns ständiga utskott ansågs Xi Jinping, parti­sekreterare i Shanghai, och Li Keqiang, partisekreterare i provinsen Liaoning, särskilt lovande. När Nationella folkkongressen möttes i mars utsågs Xi till vicepresident och Li till vicepremiärminister. Hu Jintao och Wen Jiabao omvaldes bägge för ytterligare en femårsperiod. 

Samtidigt med folkkongressens årliga möte pågick oroligheter i Tibet med sammandrabbningar mellan munkar, civila och säkerhetstrupper (se Tibet). Även i de närliggande provinserna Sichuan och Gansu protesterade tibetaner. Rapporter kom om flera dödsfall. Regimen skickade fler soldater för att snabbt slå ned protesterna och undvika negativ publicitet inför det stundande sommar-OS i Peking augusti 2008. Men försöken misslyckades och regeringen kom istället att kritiseras hårt i omvärlden för att ha använt övervåld i Tibet. 

Efter en svår jordbävning med drygt 69 000 döda i provinsen Sichuan i maj samma år ökade de internationella sympatierna för Kina. Premiärminister Wen Jiabao utmålades i de statliga medierna som den som personligen ledde räddningsarbetet, vilket tillsammans med hans engagemang för de drabbade bidrog till att hans popularitet bland folket ökade. Till en början tilläts medierna rapportera ovanligt fritt om katastrofen. Men när hård kritik framfördes mot korrupta makthavare och byggherrar som låtit bygga undermåliga hus som fallit samman i jordbävningen stramades mediebevakningen åt. 

Sommar-OS 2008

Bara fyra dagar före OS-starten den 8 augusti i Peking, dödades 16 polismän i staden Kashgar i Xinjiang. Dådet misstänktes vara en terrorattack utförd av militanta uiguriska separatister (se Xinjiang). Den redan rigorösa bevakningen inför OS hårdnade efter attentatet. Inga incidenter störde de olympiska spelen, men regimen kritiserades för det hårda klimatet för mänskliga rättigheter. 

Reaktionerna på det så kallade Charta -08 – ett upprop för flerpartisystem, pressfrihet och ett oberoende rättsväsende – visade åter att regimen inte tolererade någon form av politisk opposition. Flera tusen personer skrev under manifestet, som lagts ut på internet i december 2008 av trehundra regimkritiker. En av dem var demokratiaktivisten Liu Xiaobo som 2009 dömdes till elva års fängelse. Året därpå fick han Nobels fredspris för ”sin långa kamp utan våld för grundläggande mänskliga rättigheter i Kina”. 

När den internationella finanskrisen spred sig till Kina hösten 2008 varnade president Hu Jintao för att det försämrade ekonomiska läget skulle komma att bli ett test för partiets kapacitet att styra landet. Regimen satte in massiva krisinsatser för motsvarande 600 miljarder dollar för att stimulera ekonomin. Vid slutet av 2009 började den ekonomiska situationen ljusna (se Ekonomi). 

Hösten 2012 blossade konflikten med Japan om ögruppen Diaoyu (Senkaku på japanska) i Östkinesiska havet åter upp (se Utrikespolitik och försvar). Våldsamma anti-japanska demonstrationer hölls på många håll. Den kinesiska ledningen tillät protesterna men ville inte att de skulle gå överstyr – i synnerhet inte med tanke på den nära förestående partikongressen senare under hösten då en ny kinesisk ledning skulle utses efter att de nuvarande ledarna fullgjort sina två mandatperioder.

Xi Jinping väljs till ny ledare

Hösten 2012 påbörjades åter det byte av Kinas högsta ledare som äger rum en gång per decennium. Som väntat utnämndes 59-årige Xi Jinping, vars far haft en hög ställning inom kommunistpartiet, till ny generalsekreterare för partiet vid dess kongress i november. 

När landets högsta lagstiftande församling Nationella folkkongressen möttes i mars året därpå utsågs Xi till ny president efter Hu Jintao medan Li Keqiang övertog premiärministerposten från Wen Jiabao. Xi Jinping blev också vald till den tunga posten som ordförande för partiets Centrala militärkommission (se Utrikespolitik och försvar). 

President Xi blev snabbt populär bland folket för sina krafttag mot korruptionen, begränsningar av partipamparnas lyxliv och de patriotiska talen om Kina som en nation på väg att återfå sin forna glans. Hans hustru – den glamorösa och folkkära sångerskan Peng Liyuan – bidrog till den positiva uppmärksamheten.

Det blev tidigt uppenbart att Xi gärna ville jämföra sig själv med den tidigare ledaren Deng Xiaoping och liksom denne framstå som en reformernas man. Som nybliven partiledare gjorde Xi Jinping en rundresa till den rika provinsen Guandong i december 2012 – en upprepning av en berömd resa söderut som Deng Xiaoping gjorde 1992. Många bedömare tolkade det som en signal om att Xi liksom Deng ville prioritera ekonomiska reformer och öppenhet mot omvärlden. 

Politiska reformer

Förväntningarna var stora inför plenarmötet med partiets central­kommitté i november 2013. Nya kinesiska ledare har traditionellt använt detta tredje plenarmöte till att presentera större förändringar och paralleller drogs åter till Deng Xiaoping och mötet 1978, som lanserade öppnandet av den kinesiska ekonomin. 

Vid mötet meddelades att marknadskrafterna skulle få en större roll i ekonomin (se Ekonomi) inom det rådande systemet socialism med kinesiska förtecken. En ny grupp skulle bildas för att leda det djupgående reformarbetet, medan det även skulle upprättas en särskild statlig kommitté för säkerhetsfrågor som rör internationella relationer och militära frågor. Xi blev ordförande för bägge, och fortsatte därmed en redan tydlig trend där makt samlades kring presidenten. Två andra viktiga nyheter från mötet var att ettbarnspolitiken skulle lättas upp ytterligare (se Befolkning och språk) och att de ökända omskolnings- och arbetslägren skulle upphöra. 

Under 2014 utlovades även reformer av rättsväsendet. Men de som haft förhoppningar om att reformviljan även skulle omfatta åtgärder för demokrati, yttrandefrihet och politisk öppenhet blev besvikna. Kontrollen över medierna skärptes och övervakningen av internet och sociala medier blev hårdare (se Massmedier). Regimen slog 2013–2014 till mot den nybildade Nya medborgarrörelsen och dömde dess grundare advokaten Xu Zhiyong till fyra års fängelse. Rörelsen drev frågor om politiska och civila rättigheter och hade lanserat ett förslag om att partitjänstemän skulle tvingas redovisa sina tillgångar, som ett sätt att motverka korruption. 

Kampen mot korruption

Xi Jinping inledde även den mest omfattande kampanjen mot korruptionen på flera årtionden. Enligt presidenten skulle korruptionen bekämpas på alla nivåer i samhället, såväl bland ”tigrar” som ”flugor”.

Bedömare menade att den korruptionsutredning som sommaren 2014 inleddes mot landets förre säkerhetschef Zhou Yongkang, tidigare medlem av politbyråns ständiga utskott och en av Kinas mäktigaste personer, inte i första hand handlade om att komma åt ”tigrar” utan snarare var slutfasen i en politisk maktkamp inom kommunist­partiet där nu Xi och hans anhängare segrat. Maktspelet hade kommit upp i dagsljuset i samband med skandalen kring Bo Xilai, den karismatiske, vänsterpopulistiske partisekreteraren i Chongqing. Bo, som spåtts en framtid inom den absoluta partitoppen, dömdes i september 2013 till livstids fängelse för korruption och maktmissbruk. Skandalen som skakade partietablissemanget i grunden rullades upp i samband med att Bos fru blev misstänkt för att ha mördat en brittisk affärsman våren 2012. Hon dömdes senare för mordet. 

Flera av Bos anhängare har blivit föremål för korruptionsutredningar efter hans fall. Zhou Yongkang var Bo Xilais mäktigaste beskyddare. Även inom militären har höga chefer dömts för korruption, däribland toppgeneralerna Guo Boxiong och Xu Caihou. Sedan Xis antikorruptionskampanj inleddes 2012 har hundratusentals tjänstemän straffats, flera hundra av dessa har haft höga positioner på provins- eller riksnivå.

Om våra källor

Kina – Politiskt system

Kina har ett lagstiftande parlament, Nationella folkkongressen, som utser en president och en premiärminister. Men det hålls inga fria och rättvisa val under demokratiska former. I själva verket styrs landet sedan 1949 av kommunistpartiet. Dess högsta ledare kontrollerar såväl regeringen som militären.

Kinas författning från 1982 har ändrats fem gånger: 1988, 1993, 1999, 2004 och 2018. I författningen fastslås att landet är en socialistisk stat där all makt ligger hos folket. Men det är en socialism med ”kinesiska särdrag”, vilket har legitimerat marknadsekonomiska inslag. I den senaste författningsändringen gjordes också ett tillägg som betonade att det kinesiska kommunistpartiets ledarskap är avgörande för den kinesiska socialismen. Det gav uttryck för en ny strategi hos den politiska ledningen att ge partiet en nyckelroll i samhället och befästa dess inflytande över statsapparaten. Tidigare har det setts som önskvärt att försöka hålla partiorganisationen åtskild från statsapparaten, men idag är målet att partiet och statsmakten allt mer ska integreras.

 Kina är i praktiken en enpartistat, även om det finns åtta små partier vid sidan av kommunistpartiet. Dessa så kallade demokratiska partier utgör ingen opposition utan samarbetar med kommunistpartiet. Ett försök 1998 att utmana det kommunistiska maktmonopolet med ett nytt fristående parti, Kinas demokratiska parti (KDP), kvästes brutalt av regimen.

Kommunistpartiets främsta beslutande organ är centralkommittén. Denna utser i sin tur politbyrån (för närvarande 25 ledamöter), vars kärna är det ständiga utskottet (som för närvarande har sju medlemmar). Vid en partikongress vart femte år utses medlemmarna i de olika partiinstanserna.

Statsmaktens högsta organ är Nationella folkkongressen, med omkring 3 000 ledamöter, som samlas i Peking varje vår. Folkkongressen utser höga befattningshavare, däribland presidenten, vicepresidenten och premiärministern, och antar finansplan och budget. Under resten av året sköts lagstiftningen av Nationella folkkongressens verkställande kommitté, som står under partitoppens kontroll. Det finns också en rådgivande konferens, Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens (KFPRK), som saknar formell makt men ska fungera som ett slags konsultativt organ åt folkkongressen med ett par tusen medlemmar, bland annat deltar representanter för partier och organisationer som godkänts av kommunistpartiet samt representanter för etniska minoriteter.

Högsta verkställande makt är regeringen (statsrådet), som väljs av folkkongressen och leds av premiärministern. Regeringen utses för en femårsperiod och ministrarna får omväljas en gång. Tidigare fanns även en begränsning för presidenten och vicepresidenten på två mandatperioder, men denna ströks i författningsändringen 2018 (se vidare Aktuell politik).

Ute i landet styr regionalt och lokalt tillsatta folkkongresser och ”regeringar”. Valen till alla folkkongresser utom de på lokal nivå är indirekta, det vill säga ledamöterna utses inte i allmänna val utan av representanterna i den folkkongress som står närmast under i hierarkin. Provinsernas folkkongresser väljer till exempel vart femte år ledamöter till Nationella folkkongressen. Valen till folkkongresserna på lokal nivå är däremot direkta, men även här ställer partiet samman kandidatlistorna. Allmän rösträtt råder från 18 år. 

1987 började friare val hållas på lokal nivå – till byråd och byledare – med oberoende kandidater. Men valen, som idag organiserats i ett stort antal av landets byar, mindre städer och distrikt, har haft problem med bland annat korruption och röstköp. Även direktval av borgmästare har prövats på några håll. 

Kina indelas administrativt i 22 provinser, fyra storstadsområden (Peking, Shanghai, Tianjin och Chongqing), fem så kallade autonoma regioner (Tibet, Xinjiang, Inre Mongoliet, Ningxia och Guangxi) samt de återlämnade kolonierna Hongkong och Macao, vilka båda kallas Särskild administrativ region (SAR). Författningen slår fast att även Taiwan är en del av folkrepubliken och att de två Kina ska återförenas. Kina räknar därför Taiwan som landets 23:e provins. 

Kommunistpartiet i Kina är världens största parti med cirka 90 miljoner medlemmar. Huvuddelen av dem som arbetar inom statsförvaltningen beräknas vara partimedlemmar och ett medlemskap är mer eller mindre nödvändigt för att kunna nå viktiga positioner i samhället även inom näringslivet och kultursfären. Men kommunistpartiets popularitet har minskat på senare år i takt med att korruption och maktfullkomlighet spridit sig i de egna leden. Den nuvarande kinesiska ledningens försöker återskapa partiets maktställning i samhället och återvinna förtroende för partiet bland befolkningen. Den hårda antikorruptionskampanj som Xi Jinping satte igång när han tillträdde som president har drabbat många partimedlemmar och den har även lett till att regelverk och utbildning för att förhindra korruption har stärkts inom partiet (se även Aktuell politik och Demokrati och rättigheter).

Ett system av statliga folkdomstolar på tre nivåer med ordinarie domare och lekmän som bisittare utgör ryggraden i Kinas rättsskipning. Vid sidan av dessa finns också militärrätter och specialdomstolar. Högsta Folkdomstolen i Peking övervakar och ansvarar för domstolarnas arbete. Nationella folkkongressen utser ordföranden för Högsta folkdomstolen för som högst två femårsperioder. Sedan 2014 pågår en omfattande reformering av rättsväsendet.

Om våra källor

Kina – Demokrati och rättigheter

Kina är en enpartistat som styrs under auktoritära former av kommunistpartiet. Trots att många politiska och medborgerliga rättigheter garanteras i författningen finns liten respekt för dessa i praktiken. Sedan Xi Jinping blev landets president 2013 har det politiska förtrycket hårdnat samtidigt som presidenten knutit allt mer av makten till sig själv.

På pappret har Kina flerpartisystem, men det fåtal partier som är tillåtna kontrolleras av kommunistpartiet (se även Politiskt system). Försök till politisk opposition slås skoningslöst ned och otaliga regimkritiker har fängslats genom åren. En av de mest kända är Liu Xiaobo, som fick Nobels fredspris 2010 för sin kamp för demokrati. Han dömdes till elva års fängelse för samhällsomstörtande verksamhet och dog i cancer 2017 medan han avtjänade sitt straff.

Det förekommer inga fria och allmänna val till politiska poster – de direkta val som finns till partikongresser på distriktsnivå och till by-råd är även de hårt styrda. Oberoende kandidater som står utanför kommunistpartiet motarbetas och utsätts för olika former av trakasserier.

En lång rad mänskliga rättigheter finns inskrivna i Kinas grundlag. Samtidigt är det förbjudet att ”sabotera det socialistiska systemet”. 2004 gjordes ett tillägg i författningen om att ”staten ska respektera och skydda mänskliga rättigheter”. Men den kinesiska staten uppfyller långt ifrån grundlagens utfästelser. Mänskliga rättigheter kränks på ett stort antal områden.

Enligt människorättsorganisationer finns tusentals politiska fångar eller samvetsfångar. Regimkritiker har förts bort för omskolning i arbetsläger utan åtal eller rättegång eller sitter häktade i hemliga fängelser. 2013 beslöt kommunistpartiet att stänga landets 260 arbetsläger, inrättade efter sovjetiskt mönster på 1950-talet. Men enligt människorättsorganisationer har en del läger varit kvar i bruk samtidigt som andra former av inspärrningar har utnyttjats såsom psykiatriska sjukhus och hemliga fängelser. Sedan andra halvan av 2010-talet har regimen ökat försöken att tysta människorättsaktivister, advokater och journalister. De utsätts för trakasserier, frihetsberövanden och våld.

Tortyr förbjöds 1996 men förekommer fortfarande enligt människorättsorganisationer. På senare tid har även offentliga erkännanden, en praxis från tiden under Mao som har sina rötter i kejsarmaktens Kina, åter tagits i bruk. Dessa påtvingade TV-sända erkännanden visar inte bara kinesiska medborgare utan även utlänningar.

En av dem som gjort offentligt avbön är den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai. Han drev en bokhandel i Hongkong som gav ut böcker med satiriska skildringar av högt uppsatta kinesiska politiker. Han greps i Thailand 2015 och fördes till Kina. I början av 2016 sände den kinesiska statliga TV-kanalen CCTV en intervju med där han sade att han återvänt till Kina för att avtjäna ett straff för inblandning i en trafikolycka för många år sedan. Han släpptes i oktober 2017 men frihetsberövades igen i januari 2018. Enligt den kinesiska regeringen hade han brutit mot kinesisk lag och han skulle ställas inför rätta utifrån denna. Han dömdes år 2020 till tio års fängelse  för att ha försett utländsk makt med underrättelser.

Från slutet av 2010-talet har även medborgare från andra länder frihetsberövat i växande utsträckning i Kina (se Kalendarium).

Etniska minoriteter kan formellt delta i olika styrande partiorgan och i statsapparaten, men partiet sätter ramarna för deras medverkan och den är i hög grad symbolisk. Minoriteter når sällan högre partiposter, något som även gäller kvinnor.  Ingen kvinna har valts till politbyråns ständiga utskott (se Politiskt system).

I grundlagen är landets alla nationaliteter jämställda och deras rättigheter och intressen skyddade. Minoriteterna i de autonoma regionerna åtnjuter enligt lag en särskilt hög grad av självstyre, men i verkligheten har praxis varierat starkt.

Minst en miljon uigurer och andra muslimska minoriteter rapporteras sedan andra halvan av 2010-talet ha spärrats in i särskilda så kallade utbildnings- och omskolningsläger i regionen Xinjiang. Enligt myndigheterna har syftet varit att bekämpa extremism. Det finns också uppgifter om att hundratusentals människor från dessa minoriteter tvingats plocka bomull för hand på de stora odlingar som finns i regionen. En rapport i augusti 2022 från kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) vittnade om de omfattande och svåra kränkningar av mänskliga rättigheter som har ägt rum mot uigurer och andra främst muslimska minoriteter i Xinjiang. Det fanns trovärdiga uppgifter om bland annat systematisk tortyr och tvångsmedicinering och enligt rapporten kan kränkningarna utgöra brott mot mänskligheten.

FN och det internationella samfundet har fått hård kritik av människorättsorganisationer för passivitet när det gäller människorättsbrotten i Xinjiang. FN:s råd för mänskliga rättigheter har inte diskuterat uppgifterna i rapporten. Vid en omröstning i oktober 2022 röstade en majoritet av medlemsstaterna nej till en motion från västländer om att diskutera frågan. Flera utvecklingsländer lojala med Kina röstade emot eller lade ned sin röst.

FN:s människorättsrapportörer har också kritiserat Kina för att systematiskt använda påtvingad yrkesutbildning och omflyttningar av arbetskraft som ett sätt att hindra tibetaner att utöva sin religion och kultur.

Även situationen i Hongkong har uppmärksammats av frivilligorganisationer och i FN:s människorättsorgan. Efter demokratiprotester har det kinesiska kommunistpartiet stärkt sin kontroll över "den särskilda administrativa regionen" bland annat genom att införa en kontroversiell säkerhetslag och tysta regimkritiker (se även Hongkong).

Författningen garanterar trosfrihet och rätt att demonstrera. Men detta gäller inte i praktiken. Religiösa samfund är strikt övervakade av en särskild statlig myndighet för religiös kontroll (se Religion) och kristna och muslimer utsätts för förföljelse.
Partiet och staten har en stark kontroll över ideella organisationer.

Yttrandefrihet och medier

I Kina, liksom i andra auktoritära stater, uppfattar regimen massmediernas roll helt annorlunda än i väst. Tidningar, radio och TV ska inte främst förmedla nyheter och granska makthavare utan framför allt fostra folket och vara språkrör för regimens politik. Tider med extremt torftig och ensidig propaganda har avlösts av perioder med relativ frihet för massmedierna. Sedan demokratiupproret 1989 har massmedierna verkat under strikt övervakning.

Yttrandefrihet och pressfrihet är inskrivet i författningen, men Kina är ett av de länder i världen där medierna är hårdast kontrollerade. Under 2010-talet, framför allt under dess andra hälft,  skärptes kontrollen över massmedierna  ytterligare, särskilt censuren på internet blev allt mer rigid. Den negativa utvecklingen har fortsatt under 2020-talet. År 2023 låg Kina näst sist på Reportrar utan gränsers rankning av pressfriheten i världens länder, bara Nordkorea hade ett sämre resultat (se rankningslistan  här).

Många ämnen är förbjudna för medierna att beröra, i synnerhet allt som anses kunna hota kommunistpartiets maktställning. En särskild myndighet sammanställer dagligen listor över aktuella tabubelagda frågor och uppmaningar om vad medier bör ta upp. Etermediernas inslag granskas ofta i förväg. Vissa områden öppnades i viss grad för journalistisk granskning, till exempel korruption, men bara så länge rapporteringen inte bedöms som ett hot mot regimen.

Journalister praktiserar ett stort mått av självcensur. Den som bryter mot reglerna kan avskedas, utsättas för trakasserier, eller dömas till fängelsestraff. Särskilt journalister som har försett utländska tidningar med uppgifter har råkat illa ut under de senaste åren. Även utländska journalister fick i början av 2010-talet i ökad grad känna på regimens inskränkningar. Så nekades journalister från stora utländska tidningar, däribland The New York Times, visum efter att artiklar publicerats om de jättelika förmögenheter som kinesiska toppolitiker tillskansat sig, däribland den tidigare premiärministern Wen Jiabao och hans familj.

Det kinesiska systemet för att kontrollera internet är det mest utvecklade i världen; dagligen arbetar flera tusen anställda i myndigheternas tjänst med att censurera och övervaka innehåll och sprida regimvänliga yttranden på nätet. Tusentals internetkaféer och enskilda webbsidor har stängts och åtkomsten till otaliga internationella webbplatser med ”skadligt” material, såsom utländska nyhetssajter, har blockerats genom den så kallade ”stora kinesiska brandväggen”. Västerländska dataföretag har bidragit till att bygga upp en tekniskt sofistikerad internetcensur.

År 2013 använde omkring två tredjedelar av landets drygt 600 miljoner internetanvändare sociala medier som mikrobloggtjänsten Weibo och andra inhemska alternativ till de förbjudna Twitter och Facebook. Sociala medier hade blivit en kanal för kineser att påtala orättvisor och komma åt korrumperade tjänstemän. Myndigheterna agerade 2013 för att täppa till denna ventil för missnöje. Några inflytelserika bloggare dömdes till fängelse sedan en ny lag tillkommit som förbjöd spridning av falska rykten eller förtal på nätet, andra trakasserades eller fördes bort av polisen.

Det internationella internetföretaget Google stängde 2010 sin sökmotor på kinesiska internet. Skälet uppgavs vara regimens stränga internetcensur. Samtidigt styrde företaget om kinesiska användare till sin söktjänst i Hongkong. Det verkliga motivet till Googles agerande ansågs av bedömare vara attacker av hackare som spårats till Kina. Målet för attackerna var konton tillhörande kinesiska människorättsaktivister.

Enstaka försök har gjorts att introducera privat ägande bland pressen på 2000-talet, men i huvudsak ägs dagstidningarna direkt eller indirekt av kommunistpartiet eller staten.

Övervakning och censur av internet förstärktes ytterligare när en ny cybersäkerhetslag trädde i kraft 2017. Olika nya metoder för att begränsa digital kommunikation via mobiler och datorer infördes. Även olika former av artificiell intelligens och tekniker för ansiktsigenkänning och kameraövervakning i stadsmiljö och offentliga färdmedel tillämpas. Inhemska populära sociala medieplattformen Wechat övervakar till exempel noga diskussioner på forumet så att de överensstämmer med statliga föreskrifter.

Korruption

President Xi Jinping har sedan han kom till makten bedrivit en massiv kampanj mot korruption. Den har av bedömare även setts som ett medel för honom att slå ut politiska rivaler. Sedan 2012 har hundratusentals anställda inom den kinesiska stats- och partiapparaten, inklusive militären, som blivit föremål för den massiva korruptionskampanjen. Enligt experter och människorättsorganisationer har korruptionsbekämpningen haft effekter framför allt på uppvisandet av den enorma rikedom som korrupta partikadrer tidigare kunnat exponera offentligt. Fortfarande är korruption inom stats- partiapparaten utbredd, inte minst på lokal nivå och inom domstolsväsendet. Korruption, mutor och förskingring är vanligt när det handlar om försäljning och övertagande av land i samband med företagsinvesteringar och infrastrukturprojekt.

Det är kommunistpartiet – och inte det ordinarie rättsväsendet – som utreder partimedlemmar som misstänks för korruption. Partiet har ett eget organ som granskar disciplinfrågor. 2018 inrättade Nationella folkkongressen en särskild nationell övervakningskommission som skulle ansvara för granskning av korruption såväl inom partiet som inom staten.

Kina låg på plats 76 på organisationen Transparency Internationals korruptionsindex för 2023 (se här). 

Rättsväsen och rättssäkerhet

Under de senaste två årtiondena har rättsväsendet reformerats för att i högre grad motsvara det moderna samhällets och de internationella kontakternas krav. Kommunistpartiet utövar starkt inflytande över domstolarna på alla nivåer; partiet beslutar om domslut särskilt i politiskt viktiga fall och tillsätter domare. Ett stort problem inom rättsväsendet är den omfattande korruptionen.

Dödsstraff kan utdömas för drygt ett femtiotal brott från knarkhandel och korruption till rån, mord och samhällsomstörtande verksamhet.

Antalet årliga avrättningar är en väl bevarad statshemlighet, men det är fler än i något annat land och fler än i alla andra länder totalt. Avrättningarna har dock minskat under det senaste decenniet och målsättningen från beslutsfattarna är att de ska fortsätta att minska. Tidigare har siffran uppskattats till 8 000–12 000 avrättningar om året. Den av människorättsorganisationer hårt kritiserade användningen av organ från avrättade fångar fasades ut i och med att ett nytt system för organdonation som ska bygga på frivilliga donatorer offentliggjordes 2012.

Sedan 2007 måste alla dödsdomar som utfärdas godkännas av Högsta domstolen. Förändringen motiverades officiellt med att det var ett sätt att förhindra felaktiga domar. Under senare år har några fall där oskyldiga dömts uppmärksammats i medierna. Lokala domstolar har uppmanats vara mer restriktiva med dödsdomar.

Från 2015 hårdnade regeringens inställning till jurister och advokater som verkade för mänskliga rättigheter och som försvarat aktivister i rättegångar. Flera hundra advokater och jurister greps, några fick hårda fängelsestraff medan andra hölls i förvar utan kontakt med omvärlden.

Förhållandena i fängelserna är enligt rapporter mycket svåra. Överbeläggning är vanligt och många fångar har vittnat om tortyr, våldtäkter och andra övergrepp. Politiska fångar och människorättsaktivister har ofta nekats sjukvård och mediciner.

Kina – Aktuell politik

President Xi Jinping har tagit ett allt starkare grepp om makten i Kina. Kommunistpartiets kontroll över samhället har stärkts och förtrycket har ökat. Gränsen på två mandatperioder slopades för presidentposten 2018 och vid partikongressen 2022 omvaldes Xi som kommunistpartiets generalsekreterare för en tredje gång.

Under Kinas ledare Xi Jinpings första femårsperiod vid makten började det byggas upp en personkult kring honom. President Xi blev snabbt populär bland folket för sina krafttag mot korruptionen, begränsningar av partipamparnas lyxliv och de patriotiska talen om Kina som en nation på väg att återfå sin forna glans. Hans hustru – den glamorösa och folkkära sångerskan Peng Liyuan – bidrog till den positiva uppmärksamheten. I folkmun och partiprogandan kom Xi att kallas ”ordförande för allt” i takt med att han gradvis tog över kontrollen över de viktigaste posterna i landets ledning. Xi har inte bara varit generalsekreterare för kommunistpartiet sedan hösten 2012 och president sedan våren 2013 utan han är även ordförande både för partiets mäktiga centrala militärkommission och motsvarigheten inom statsförvaltningen. Han har även utsett sig själv till högste befälhavare för militären. Sedan 2016 har han också fått erkännandet av partiet att kallas dess ”kärna”, ett begrepp myntat av den förre ledaren Deng Xiaoping, som visar på en särställning inom partiets ledning. Xi är, tillsammans med sina närmaste inom partitoppen, ordförande för inflytelserika strategi- och policygrupper och kommittéer inom partiet som bland annat drar upp riktlinjerna för det pågående reformarbetet.

 

Xi banar väg för fortsatt makt

Vid kommunistpartiets 19:e partikongress i oktober 2017 omvaldes Xi Jinping till generalsekreterare för en andra mandatperiod. Om Xi gjort som de senaste årtiondenas kinesiska ledare skulle han vid denna partikongress lyft in nya kandidater till politbyråns ständiga utskott för att ge en signal om vilka som skulle ta över partiledarskapet och ledningen av landet om fem år, då det skulle vara dags för ett personskifte enligt författningen. Men bland de fem nya ledamöter som valdes in i det ständiga utskottet fanns inga tänkbara nya ledare; samtliga hade fyllt 60 år, vilket innebar att de inom några års tid skulle behöva bytas ut på grund av sin ålder enligt de rådande reglerna. Bara Xi Jinping och premiärminister Li Kekiang behöll sina platser i utskottet. Att dessutom hela 70 procent av platserna i partiets främsta beslutande församling, centralkommittén, tillsattes med nya ledamöter innebar också ett gyllene tillfälle för Xi att utse personer som var lojala med honom.

När Nationella folkkongressen samlades några månader senare i mars 2018 för sitt årliga möte fick Xi inte bara förnyat förtroende som landets president, utan delegaterna beslöt också att slopa begränsningen i författningen på två mandatperioder för presidenten och vicepresidenten.  Allt tydde på att Xis mål var att fortsätta att ha en ledande roll i landets styre under ytterligare en period.

 Xi omvald vid den 20:e partikongressen

Under den 20:e partikongressen i oktober 2022  omvaldes Xi Jinping mycket riktigt som kommunistpartiets generalsekreterare för en tredje femårsperiod. Samtidigt lyckades han även se till att samtliga sex medlemmar i partiets topporgan, det ständiga utskottet, var lojala med honom själv. Det var en tydlig signal om att det kollektiva ledarskap som tidigare varit en ledstjärna för partiledningen nu definitivt lagts på hyllan. Xi Jinping befäste därmed sin ställning som den mäktigaste kinesiske ledaren sedan Mao Zedong.

Den mest uppmärksammade av de nya delegaterna i ständiga utskottet var Li Qiang , som tidigare arbetat under Xi och sedan 2017 varit partisekreterare i Shanghai där han lett långvariga och ifrågasatta nedstängningar av jättestaden under utbrott av coronapandemin. Li lyftes fram som nummer två i utskottet, trots att han saknade regeringserfarenhet, och han väntades utses till premiärminister vid Nationella folkkongressen 2023 efter den avgående Li Keqiang. Den senare har stått för en mer marknadsinriktad ekonomisk politik än presidenten som förordar mer statlig styrning. Även Hu Chunhua, den förre presidenten Hu Jintaos skyddsling som en gång lyftes fram som en blivande efterträdare till Xi,  förlorade sin plats inte bara i utskottet utan även i politbyrån, trots att han hade många år kvar till att nå den sedvanliga åldersgränsen för ledamöter. Ingen kvinna finns med bland partieliten sedan den enda kvinnan i politbyrån, vicepremiärminister Sun Chunlan som haft en viktig roll i bekämpningen av coronapandemin (se nedan), gått i pension. Ingen kvinna har hittills valts in i det ständiga utskottet.

Xi Jinpings lära

Ett bevis för Xis växande makt är att hans politiska lära ”Xi Jinpings tankar om socialism med kinesiska särdrag för en ny era” har skrivits in i partistadgarna, där hittills ingen kinesisk ledare under sin livstid, förutom Mao själv, fått såväl sin lära som sitt namn inskrivna. Skrivningarna fördes även in i landets konstitution och hösten 2021 kom ännu ett bevis för Xis starka ställning som ledare när kommunistpartiet antog en historisk resolution om partiets historieskrivning. Tidigare har sådana resolutioner bara antagits under Mao 1945 och Deng 1981. Resolutionen sågs som ett avstamp för en ny era under Xi Jinping samtidigt som den satte punkt för den tillväxtorienterade era som Deng hade inlett.

 Xis tankegångar är grundade i såväl marxism som nationalism. Hans vision om ”den kinesiska drömmen” handlar om att Kina ska återfå sin forna kejsargloria och återuppstå som stormakt. Något som Kina hunnit långt med att försöka förverkliga i den nya tredje era som inletts av Xi, där Kina ska ta plats i centrum av världen efter att ha bidat sin tid medan det blivit rikt. Den ekonomiska framgångssagan ska fortsätta, och Kina ska mellan 2035 och 2050 ta klivet fram som ett mäktigt, modernt socialistiskt land, där alla invånare har ett visst mått av välstånd.

För att de storslagna framtidsvisionerna ska kunna uppfyllas anser den kinesiska ledningen kring Xi att partiet har en avgörande roll, inte minst för att kunna hålla ihop och leda landet framåt. Ett av syftena med Xis massiva satsning på att bekämpa korruptionen (se Modern historia och Demokrati och rättigheter) har varit att återskapa förtroendet bland invånarna för kommunistpartiet. Partiets ställning har under de senaste årtiondena underminerats av att en del medlemmar har berikat sig, men också av inkompetens och brist på ambitioner.

Målet är att kommunistpartiet ska dominera staten, ekonomin och hela samhället i stort. Partiets inflytande över det politiska beslutsfattandet har befästs genom att organ inom statsförvaltningen underordnats partiinstitutioner. Den mäktiga Nationella övervakningskommissionen som bildades 2018 (se Demokrati och rättigheter) och som ska leda korruptionsbekämpningen inte bara inom partiet utan även bland övriga statsanställda är ett exempel på partiets stärkta roll och på att partiet och staten alltmer håller på att integreras. Den centrala partiledningen har dessutom tagit ett starkare grepp om de regionala partistyrena i provinserna, som ofta kritiserats för att driva egna intressen och för att ha lite väl fria tyglar.

I det stora reformarbete som bedrivs har propagandan en helt central roll. Slagorden är många och maskineriet för att nå ut med dem till det kinesiska folket är gigantiskt och omfattar både sociala medier och traditionella kanaler. Ett stort arbete pågår för att utbilda partimedlemmar över hela Kina i Xi Jinpings politiska lära, som ska vara en ledstjärna för hela samhället. Den ses som ett viktigt kitt för att hålla ihop det jättelika landet och bibehålla förtroendet för partistaten.

En viktig milstolpe i propagandaarbetet var kommunistpartiets hundraårsjubileum i juli 2021. Flera månader före firandet visades patriotiska filmer på biograferna och i TV om de framgångar som partiet åstadkommit.

Orosmolnen hopar sig

Men samtidigt är den kinesiska ledningen väl medveten om de stora risker som finns. De kommunistiska regimernas fall i Sovjetunionen och Östeuropa i början av 1990-talet och demokratirevolutioner som i Ukraina 2004 och 2014 ses som avskräckande exempel på vad som skulle kunna hända.

Vikten av att partiet har kontroll över försvarsmakten har betonats av Xi, som sett till att knyta militären hårdare till partiet (se Utrikespolitik och försvar). Allt som kan hota stabiliteten i samhället och innebära ett hot mot partiets ledarskap har fortsatt att ses som en risk. Stora resurser läggs på säkerhetsarbete och övervakningsteknologi inom landet. Västerländska idéer om demokrati och mediernas oberoende ses som möjliga hot mot stabiliteten i landet om de skulle få fäste.

Regimen vill till varje pris förhindra att sociala oroligheter och mass- och proteströrelser eskalerar. Antalet upplopp och protester ökade stadigt under 2000-talets första decennium, då de av inhemska forskare uppskattades till ca 180 000. Protesterna har ofta handlat om orättvisa jobbvillkor eller bönder som förlorat sin arrenderade mark, och möjlighet till försörjning, när lokala pampar sålt den dyrt till byggföretag. De allvarliga miljöproblemen på många håll i landet (se Naturtillgångar och energi) har varit en annan orsak till protester liksom skandaler kring otjänliga livsmedel. Samtidigt ser regimen också fortsatta krav och protester från separatister och demokratiaktivister i Tibet och Xinjiang som ett av de största säkerhetshoten.

En grund till oro för partiledningen är även den stadigt sjunkande ekonomiska tillväxten Det finns en oro för att det ska leda till uppsägningar och arbetslöshet för fler invånare, vilket kan ge upphov till protester. Ett ökande välfärdsgap mellan fattiga och rika och fortsatta inkomstklyftor mellan stad och landsbygd skulle förvärra situationen. Det finns en insikt hos ledarna i Peking om att fortsatt ekonomisk tillväxt och ökande välfärd, liksom ett fast arbete och en inkomst för individen, är viktiga förutsättningar för att hålla kineserna nöjda med kommunistpartiets styre. 2021 meddelade Xi Jinping att målet att utrota den absoluta fattigdomen i landet var uppfyllt. Han har under senare år även propagerat för “välstånd för alla” som en väg att jämna ut de djupa ekonomiska klyftorna i samhället, något som kopplats ihop med en våg av statliga tillslag mot teknik- och IT-bolag i Kina.

Det svajiga ekonomiska läget i landet (se även Ekonomisk översikt) har under början av 2020-talet förvärrats av coronapandemin.

Coronapandemin

I slutet av 2019 upptäcktes ett nytt coronavirus i staden Wuhan i provinsen Hubei. Viruset bedömdes komma från en skaldjurs- och köttmarknad och flera av de smittade fick allvarliga luftvägssymtom och lungproblem. Det dröjde dock till i januari 2020 innan omvärlden informerades om smittan som då hunnit sprida sig även till Europa och USA via resenärer. Spridningen av covid-19, som sjukdomen som det nya coronaviruset orsakade döptes till, sammanföll med firandet av det kinesiska nyåret, då kineser brukar resa för att träffa släkt och familj i hela landet. Myndigheterna agerade genom att ställa in tåg, bussar och flyg och en tid därefter infördes hårda karantänsregler och hård övervakning i Hubei och på andra håll i landet. Wuhan stängdes snabbt ned och samma metoder användes senare för att tackla smittspridningen i andra städer. Det ledde till att Kina lyckades bättre än många andra länder med att kontrollera smittspridningen, som klassades som en pandemi av Världshälsoorganisationen (WHO).

Den dåliga behandlingen av läkare som i ett tidigt skede försökte varna för det dödliga viruset möttes av upprörda reaktioner i bland annat sociala medier. En av dessa läkare var Li Wenliang som förhördes och straffades av polis efter att han i en gruppchatt varnat för sjukdomen. Han blev själv sjuk i covid-19 efter att ha smittats av en patient och dog i början av 2020. En statlig utredning fastlade att polismyndigheten i Wuhan ”agerat otillbörligt”, vilket ledde till en offentlig ursäkt. Högt uppsatta tjänstemän i Hubei men även i andra delar av Kina fick sparken för att de hade misskött sina ansvarsområden och missat att agera i tid. För den kinesiska regeringen och kommunistpartiet var det samtidigt viktigt att förhindra kritik, både i och utanför landet, mot den kinesiska hanteringen av pandemin. Myndigheterna lade snart locket på för kritik i medier och statuerade exempel genom att straffa bloggare i Wuhan som skrev om pandemin.

Sommaren 2020 blev två vaccin mot covid-19 som tillverkats av kinesiska läkemedelsföretag godkända i landet trots att testningen av dem ännu inte var slutförd. Massvaccinationer av befolkningen inleddes därefter. Kina delade även med sig av vaccin till övriga världen, precis som man tidigare skänkt munskydd och provtagningsinstrument till bland annat europeiska länder.

Kina gav i februari 2021 en grupp från WHO tillstånd att besöka landet för att utreda hur det nya coronaviruset hade uppstått. Gruppen bedömde i sin rapport att viruset troligen hade kommit från fladdermöss men att det krävdes fler utredningar. Samtidigt har WHO dock inte helt uteslutit en teori om att viruset spridits genom att ett misstag begåtts i ett biologiskt laboratorium i staden Wuhan som bland annat undersöker olika typer av coronavirus och utför experiment på fladdermöss. Kina har dock bestämt avvisat detta och varit emot ytterligare undersökningar. I början av 2023 började laboratorieteorin åter att dryftas sedan nya bevis sades ha framkommit i USA.

Under 2022 inleddes en ny våg av coronapandemin. Vågen orsakades av den smittsamma virusvarianten omikron och antalet sjukdomsfall ökade lavinartat till de högsta nivåerna sedan pandemin startade. President Xi betonade vikten av att hålla fast vid den framgångsrika nolltoleransen för att bekämpa viruset – en strategi som lett till få dödsfall jämfört med många andra länder och som av makthavarna lyftes fram som ett föredöme både inför omvärlden och de egna invånarna. Men när megastäder som Shenzen och Shanghai fick stänga ner och miljontals människor sattes i karantän steg oron för de ekonomiska konsekvenserna. Den snabba spridningen berodde enligt medicinska bedömare på att över hälften av befolkningen över 70 år endast hade vaccinerats en gång i kombination med att de inhemska vaccin som användes inte gav så högt skydd. För första gången på två år rapporterades nya dödsfall i covid-19. 

Protester mot coronapolitiken

Den fortsatta smittspridningen och nya nedstängningar ledde till stora umbäranden för invånarna. Många hade inte fått tillräckligt med mat och andra förnödenheter för att klara flera veckor i karantän och konsekvenserna för företag och handel var stora. Enstaka folkliga protester förekom i bland annat Shanghai och i Lhasa i Tibet. Trots det folkliga missnöjet och trots att stora delar av omvärlden hade öppnat sina samhällen och istället för nedstängningar valt att  satsa på vård och vaccinationer, höll kommunistpartiet och Xi Jinping fast vid den prestigeladdade nolltoleranspolitiken, och stödet för denna bekräftades vid den 20:e partikongressen i oktober.

Men bara någon månad senare utbröt folkliga protester på flera håll i landet mot nollpolicyn. De utlöstes av en lägenhetsbrand i den autonoma regionen Xinjiangs huvudstad Ürümqi som krävde tio dödsoffer. I inlägg i kinesiska sociala mediekanaler hävdades att de som bodde i lägenheten hade varit inlåsta och att räddningstjänsten inte kunnat ta sig fram på grund av coronarestriktionerna. Större demonstrationer hölls i Peking och Shanghai och i flera andra stora städer och även på universitetsområden till stöd för offren och i protest mot coronapolitiken. Samtidigt rapporterades det om slagord från demonstranter i Shanghai mot Xi och kommunistpartiet. Protesterna kvästes av polisen och en del demonstranter uppges ha gripits. 

Regeringen beskyllde “grupper med baktankar” för att ha kopplat lägenhetsbranden till coronapolitiken och därmed satt igång spiralen av protester. Kort därefter meddelade nationella hälsomyndigheten att masstestning inte längre göras och att covidsjuka skulle kunna vistas hemma istället för i centralkarantän. Nedstängningar av samhället skulle inte heller förekomma i samma omfattning som förut. Samtidigt lovade hälsovårdsmyndigheter att snabba på vaccineringen av de äldre i befolkningen mot covid-19.  

Från kommunistpartiets sida framhölls att de hårda restriktioner som varit en del av nolltoleranspolitiken nu kunde lättas eftersom omikronvarianten av coronaviruset inte längre hade lika allvarliga följder samt att fokus hädanefter skulle vara på vaccinering och mediciner. Senare meddelades även att kravet på att  inresande i landet skulle testas och vistas i karantän skulle slopas från början av 2023.  

Det dröjde inte länge innan det kom rapporter om en explosionsartad spridning av coronaviruset i Kina och överfulla sjukhus och bårhus. Den officiella statistiken visade trots detta på ett lågt antal dödsfall, något som kritiserades av WHO som menade att kriterierna för vad som skulle räknas som covid-19-relaterade dödsfall var för snäva.

I februari 2023, några veckor innan Nationella folkkongressen skulle hålla sitt årliga möte, tillkännagav den högsta partiledningen att covid-19 besegrats. Enligt myndigheterna hade omkring 80 000 människor dött i sjukdomen sedan restriktionerna hävdes i slutet av förra året. Men vissa bedömare i omvärlden hävdade att många dödsfall inte hade registrerats och att läkare undvikit att beskriva dödsorsaken som coronarelaterad.

Vid Nationella folkkongressens möte i början av mars samma år var försöken att få ekonomin på fötter efter pandemin en central fråga. Som väntat omvaldes Xi Jinping som landets president för en tredje mandatperiod och  Xis nära bundsförvant Li Qiangs skulle utses till premiärminister efter den avgående Li Keqiang.

 

Läs mer om den löpande politiska och ekonomiska utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Kina i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Styrd forskning i Kina hotar akademisk forskning globalt (2021-02-15)
Corona hotar Xi – attackerna på Sverige del av försvaret (2020-03-18)
Människorättsjurister i Kina grips om de utövar sitt yrke (2018-12-09)
Xi Jinpings Kina vill inta huvudscenen i världen (2017-11-07)

Fakta – politik

Officiellt namn
Zhonghua Renmin Gongheguo/ Folkrepubliken Kina
Statsskick
republik, enhetsstat
Statschef
president Xi Jinping (2013–)
Regeringschef
premiärminister Li Qiang (2023–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
inga partier av vikt finns förutom Kinas kommunistparti
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
inga partier av vikt finns förutom Kinas kommunistparti
Valdeltagande
inga allmänna val hålls
Kommande val
nationella folkkongressen utser regering och president 2028

Hongkong

Finans- och handelsmetropolen Hongkong vid Kinas södra kust är sedan 1997 en ”särskild administrativ region” inom Kina.  Återlämnandet efter 150 år som brittisk koloni skedde enligt formeln ”ett land, två system” för att Hongkong skulle kunna behålla sitt kapitalistiska system, öppna samhälle och oberoende rättsväsen. Efter omfattande demokratiprotester i Hongkong i slutet av 2010-talet har Peking infört en kontroversiell säkerhetslag och tystat fria medier och regimkritiker.

Hongkong (Xianggang på pinyin) vid Kinas sydkust är ett skärgårdsområde som består av Hongkongön, omkring 230 öar till, halvön Kowloon och ett fastlandsområde kallat New Territories, som upptar 97 procent av landytan på drygt 1   000 kvadratkilometer. 

Hongkong är starkt kuperat med brant, snårig bergsterräng och upp till 1 000 meter höga toppar på fastlandet. Mindre än en tiondel av landytan är odlingsbar. Klimatet är subtropiskt med regn och hetta under sommarmånaderna. Under vintern är luften sval och torr.  

Det tättbefolkade Hongkong hade enligt uppskattningar år 2023 cirka 7,5 miljoner invånare. Officiella språk är engelska och kinesiska. De flesta Hongkongbor talar kantonesiska, en från rikskinesiskan starkt avvikande dialekt. Viktigaste religioner är buddism, daoism (taoism) och kristendom, men det finns också muslimer och hinduer.  

Historia 

Redan på 1700-talet började européer inrätta handelsstationer i södra Kina, och 1841 besatte en brittisk flottstyrka Hongkongön. Året därpå avträdde Kina formellt ön, som blev brittisk kronkoloni och frihamn, och snart måste kineserna ge upp också halvön Kowloon. Dagens omfång fick Hongkong 1898, då britterna arrenderade New Territories på 99 år. Sedan kommunisterna övertagit Kina 1949 strömmade över en miljon flyktingar till Hongkong. Samtidigt inledde kolonin en intensiv, exportinriktad industrialisering. Kläder, klockor, hemelektronik och leksaker ”Made in Hong Kong” spreds över världen. 

Relationerna Hongkong-Kina har präglats av ömsesidiga intressen. Området har länge varit en för Kina värdefull öppning mot omvärlden, samtidigt som Hongkong varit beroende av Kina för sin försörjning med mat och vatten. Kolonialregimen undvek därför bråk med den mäktiga grannen. Sedan Peking vägrat förlänga arrendeavtalet enades Storbritannien och Kina 1984 om att kolonin skulle återlämnas 1997 och bli en ”särskild administrativ region” (SAR) i folkrepubliken. Formeln ”ett land, två system” gav Hongkong avtalsfäst rätt att behålla sin kapitalism, sin samhällsordning och alla medborgerliga fri- och rättigheter i minst 50 år. Många var skeptiska till dessa löften, särskilt efter Kinas brutala kväsande av demokratiupproret i Peking 1989. I ett försök att stilla oron började Storbritannien i sista stund och mot Pekings bestämda vilja att bygga ut den direktdemokrati som under kolonialåren varit högst begränsad. Så utökades bland annat antalet valbara platser i det lokala parlamentet.  
 
Efter 13 års spänd nedräkning halades Storbritanniens flagga över Hongkong natten till den 1 juli 1997 och ersattes av Kinas.  

Politik 

I enlighet med 1984 års fördrag sköter Kina idag Hongkongs utrikespolitik och försvar och har sista ordet i alla större frågor. I övrigt ska regionen styras lokalt. Regeringschefen, som ersatt den brittiske guvernören, tillsätts på fem år av centralregeringen i Peking. Kandidater till posten nomineras av en särskild valkommitté, som idag består av 1 500 ledamöter vilka valts ut från näringslivet och olika yrkesgrupper i samhället. 

Regeringschefen ansvarar för regionen inför centralregeringen i Peking och leder lokalregeringen (verkställande rådet, Executive Council, Exco). Den lagstiftande församlingen (lagstiftande rådet, Legislative Council, Legco) har idag 90 ledamöter. Legco utökades med 10 platser 2012 och 20 platser år 2021. Då gjordes även genomgripande förändringar som innebar att 20 av platserna i Legco idag tillsätts i direkta val. Av de övriga Legco-ledamöterna utses 40 av den särskilda valkommittén bland de egna medlemmarna medan 30 väljs av olika samhällsgrupper och av näringslivet i så kallade funktionella valkretsar. De så kallade funktionella grupperna representerar krafter som är positiva till Pekings inflytande över Hongkong. 

Valen i Hongkong 

Hongkongs politiska landskap brukar delas in i två läger: ”demokratiförespråkare” respektive ”Pekingvänliga”.   I Hongkongs första val under Kinas styre 1998 blev det Pekingkritiska  Demokratiska partiet (Democratic Party) största parti och behöll denna ställning också i valet två år senare.  Men från 2004 har den Pekingvänliga gruppen haft regeringsmakten och majoritet i den lagstiftande församlingen (legco).  Det Pekingvänliga partiet DAB (Democratic Alliance for the Betterment and Progress of Hong Kong) blev störst i valen 2008 och 2012.  

Många i den Pekingvänliga gruppen sätter Hongkongs ekonomiska och sociala utveckling i främsta rummet och är övertygade om att ett nära samarbete med de styrande i Peking är det som gynnar Hongkong bäst. Det har även funnits en uppfattning om att en demokratisering skulle kunna innebära att de skulle förlora politiska och ekonomiska privilegier, ett system som har varit viktigt för Pekings kontroll över Hongkong . 

 År 2002 omvaldes Tung Chee-hwa, som hade varit regeringschef sedan övergången till kinesiskt styre, för ytterligare fem år. Han efterträddes 2005 av Donald Tsang som omvaldes i mars 2007.  Valkommittén utsåg i mars 2012 Leung Chun-ying till ny regeringschef efter Tsang. Leung fick cirka två tredjedelar av rösterna. 


 Proteströrelsen Occupy Central 

De kinesiska ledarna lovade tidigt att införa direkta, allmänna val till regeringschefsposten år 2017. En ny rörelse, Occupy Central, varnade sommaren 2014 för att den skulle ockupera Hongkongs affärsdistrikt om inte valsystemet gjordes om i mer demokratisk riktning. Det fanns även bland aktivisterna de som ansåg att en demokratisering inte skulle kunna komma till stånd så länge Hongkong är en del av Kina och som därför förespråkade självständighet.  

Samma sommar presenterade Peking sin plan för hur ett system med allmänna, fria val skulle se ut. Enligt detta skulle Hongkongborna själva få utse sin ledare men kandidaterna skulle först ha fått stöd och plockats ut i en särskild nomineringsprocess, något som fortsatt skulle ge Peking stort inflytande. I månadsskiftet september–oktober ockuperade studenter tillsammans med Occupy Centralrörelsen och demokratiaktivister gator i centrala Hongkong i protest mot planerna. Polis ingrep vid flera tillfällen mot demonstranterna. I oktober 2014 möttes Hongkongs politiska ledning och representanter för studentrörelser som deltog i demonstrationerna för att försöka hitta en lösning på konflikten. Ännu i december 2014 pågick protesterna. I samband med att polisen utrymde ett par av områdena som ockuperats av demonstranter utbröt handgemäng. Kort därefter uppmanade ledarna för Occupy Centralrörelsen anhängare och studentaktivister som fortfarande demonstrerade att avbryta protesterna, vilket också skedde. 

Första kvinnliga regeringschefen 

I valet till Legco i september 2016 behöll Pekingvänliga politiker som tidigare en majoritet av platserna, men demokratianhängarna fick ytterligare tre platser vilket gav dem totalt 30 platser i rådet. De var därmed tillräckligt många för att kunna blockera större ändringar i grundlagen. En handfull av kandidaterna i demokratigruppen var unga aktivister som deltagit i protesterna 2014, däribland Nathan Law, en av Occupy Centralrörelsens studentledare och en av grundarna till det nya partiet Demosisto. Ett annat nytt parti som fick plats i Legco var Youngspiration. I samband med att två nya ledamöter från Youngspiration skulle sväras in i oktober 2016 uppstod bråk eftersom de vägrade erkänna Hongkong som en del av Kina. Aktivisterna stoppades då från att inta sina platser i den lagstiftande församlingen (se Kalendarium).  

I valet till regeringschef i mars 2017 utsågs den Pekingstödda kandidaten Carrie Lam till Leung Chun-yings efterträdare. Leung hade meddelat att han inte ville ställa upp för omval. Valet skedde på samma sätt som tidigare val, eftersom frågan om en ändring av valsystemet lagts på is efter det att demokratianhängare i Legco 2015 sagt nej till det förslag som hade Pekings stöd (se ovan). Carrie Lam var Hongkongs första kvinnliga ledare.  

Massprotesterna 2019–2020 

I mitten av 2019, skakades Hongkong av nya massprotester, som växte till att bli de våldsammaste på många årtionden. Hundratusentals Hongkongbor protesterade mot ett lagförslag från Hongkongregeringen om att tillåta att brottslingar lämnas ut till Kina. Det fanns bland annat en oro bland många invånare för att ett utlämningsavtal med Kina skulle ge Peking ökad möjlighet att komma åt demokratiaktivister och politisk opposition. Gatuprotesterna fortsatte trots att Hongkongledaren Carrie Lam skjutit upp debatten om förslaget i Legco på obestämd tid. Demonstranterna krävde att förslaget helt skulle strykas och att Carrie Lam själv skulle avgå. Protesterna eskalerade under juli och början av augusti med våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis, vilket inte minst berodde på att polisen bemötte demonstranterna med allt större brutalitet.  Oroligheterna medförde skarpa varningar från Peking. Demonstranternas krav hade nu utvidgats till att inte bara handla om att dra tillbaka lagförslaget om utlämning utan även om amnesti för demonstranter som gripits av polisen, oberoende granskning av polisvåld och, inte minst, att upplösa Legco och omedelbart införa allmän rösträtt för alla. Som en symbol för kraven höll demonstranterna upp fem fingrar och ropade ”fem krav. Vi accepterar inget annat ”. 

Protesterna nådde sin kulmen med ockupationen av Hongkongs Polytekniska universitet i november 2019. Ett antal unga aktivister försökte då försvara universitetsområdet mot den tungt beväpnade Hongkongpolisen. För första gången ledde också sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter till att två människor förlorade livet efter skador som de fått under demonstrationerna. Det förekom även våldsamheter mellan demokratiaktivister och regeringstrogna Hongkongbor. När belägringen avslutades några dagar senare och polisen hade gripit över tusen aktivister blev demonstrationerna åter mer fredliga. 

Coronapandemin 
I de direkta valen till Hongkongs 18 distriktsförsamlingar i november 2019 röstade många Hongkongbor på prodemokratiska partier. Dessa fick en överväldigande majoritet av platserna och tog över kontrollen över alla församlingarna utom en.  

Nyårsdagen 2020 slöt, enligt organisatörerna, åter omkring en miljon invånare upp i en protestmarsch. Men i februari 2020 började protesterna att mattas av. Det berodde inte minst på att många Hongkongbor undvek att vistas i stora folksamlingar på grund av oro för att smittas av det nya coronaviruset, som hade börjat sprida sig snabbt i Kina från december 2019. 

Hongkong lyckades genom strikta åtgärder förhindra att spridningen av viruset tog fart i regionen. Mot slutet av våren, då restriktioner för att förhindra smittspridning gradvis börjat hävas, genomfördes åter mindre protester på sina håll. Myndigheterna meddelade dock att förbudet mot större folkansamlingar kvarstod, vilket innebar att den årliga demonstrationen till minne av massakern vid Himmelska fridens torg i Peking den 4 juni 1989 inte skulle kunna äga rum. Trots det samlades demokratianhängare för att protestera mot Pekings beslut i slutet av maj 2020 om att driva igenom säkerhetslagstiftning i Hongkong. Flera av dem greps senare för att ha deltagit i demonstrationen. 

Nationell säkerhetslag införs av Peking 

I juni 2020 antog Nationella folkkongressens ständiga utskott en nationell säkerhetslag i Hongkong. Den lagstiftande församlingen Legco kringgicks genom beslutet. Genom lagen blev det bland annat förbjudet att ägna sig åt omstörtande verksamhet, terrorism, självständighetssträvande och att samarbeta med utländska krafter i syfte att underminera den nationella säkerheten. Lagen sågs som ett maktmedel för Peking att säkra kontroll och kväsa demokratisträvanden i Hongkong. Kort efter det att säkerhetslagen trätt i kraft i juli började välkända demokratianhängare gripas med hänvisning till lagstiftningen. Lagen möttes av stark kritik både från omvärlden och från demokratianhängare i Hongkong. USA införde sanktioner mot Hongkongs högsta ledare Carrie Lam och högt uppsatta tjänstemän genom att bland annat frysa bankkonton och förbjuda affärsutbyten medan flera länder, däribland Storbritannien, Frankrike och Tyskland rev upp avtal med Hongkong om ömsesidig utlämning av medborgare misstänkta för brott.  

I augusti meddelade Hongkongregeringen att valet till den lagstiftande församlingen, som skulle ha hållits i september 2020, skulle skjutas upp i ett år på grund av covid-19-pandemin. 

Under de kommande månaderna greps och dömdes demokratiaktivister som deltagit i proteströrelsen liksom publicister, akademiker, jurister och studenter. Den kände demokratiaktivisten Joshua Wong dömdes tillsammans med ytterligare två studentaktivister till fängelse. De som kunde dömas i enlighet med den nya säkerhetslagen för handlingar som begåtts efter att lagen börjat gälla fick stränga straff.  

Valsystemet görs om 

I november 2020 avgick samtliga demokratiförespråkare i Legco sedan Hongkongregeringen tvingat fyra demokratianhängare att lämna sina platser. Beslutet att stänga av ledamöterna fattades i enlighet med en ny lag som antagits av den nationella folkkongressens ständiga utskott i Kina. Lagen gör det möjligt att utesluta parlamentariker som anses hota den nationella säkerheten, utan att det krävs ett beslut i domstol. 

Några månader senare införde Nationella folkkongressen ytterligare åtgärder för att slå ned demokratisträvandena i Hongkong. Vid folkkongressens årliga möte beslöts att valsystemet i Hongkong skulle ändras så att endast personer lojala med Kinas kommunistparti får ta plats i lagstiftande och styrande organ. Alla kandidater i valen ska granskas utifrån sina politiska åsikter av en särskild kommitté med sju medlemmar. Därtill utökades antalet platser i Legco (se ovan) samtidigt som antalet direktvalda ledamöter minskades. Valkommittén, som sedan tidigare utser Hongkongs regeringschef, utökades till 1 500 ledamöter och förändringar genomfördes för hur Legco-ledamöterna utses, bland annat skulle en del av dem utgöras av medlemmar i valkommittén (se ovan).  Pekings avsikt var att kraftigt reducera de folkvalda kandidaternas, och då särskilt demokratiförespråkarnas, inflytande över styret av Hongkong.  

Valet 2021 

Valet till den lagstiftande församlingen den 19 december 2021 skedde enligt det nya valsystemet. Alla kandidater till Legco hade fått grönt ljus av den särskilda granskningskommittén. Därmed fanns inga medlemmar av det stora oppositionspartiet Demokratiska partiet med och inte heller några Pekingkritiska kandidater. Endast omkring 30 procent av de registrerade väljarna deltog i valet till de 20 direktvalda platserna.  Det Pekingtrogna partiet DAB fick 19 platser i Legco. 

En ny våg av coronapandemin  fick svåra konsekvenser för Hongkong våren 2022. I mitten av mars var antalet personer som insjuknade per dygn uppe i över 20 000. Det rapporterades även att antalet Hongkongbor som avled i sjukdomen var över 200 under de senaste dygnen. Därmed hade över 5 000 människor dött i covid-19 och över 95 procent av dödsfallen hade ägt rum under den senaste månaden. Ett skäl till att Hongkong drabbades så hårt var att andelen äldre som fått vaccin var förhållandevis låg i kombination med att staden är så tätt befolkad.

I början av maj 2022 hölls åter val till posten som Hongkongs regeringschef efter att Carrie Lam meddelat att hon inte tänkte ställa upp för en ny mandatperiod. Tidigare säkerhetschefen John Lee Ka-chiu hade nominerats av valkommittén och utsågs till ny regeringschef. Han var en av dem som låg bakom den kontroversiella utlämningslagen som utlöste massdemonstrationerna år 2019. 

I början av 2024 meddelade regeringschefen Lee att Hongkong skulle utarbeta en egen lokalt utarbetad nationell säkerhetslag, som skulle gå i linje med den säkerhetslag för Hongkong som tidigare antagits av den nationella folkkongressen i Peking. Den skulle även den bekämpa “hot från externa krafter och lokal terrorism” och innehålla paragrafer om försök till uppvigling och uppror samt spioneri.

Ekonomi 

Hongkong har länge varit en viktig handels- och finansmetropol. Denna ställning har Hongkong kunnat få med hjälp av ett gynnsamt läge, britternas liberala ekonomiska styre och de kinesiska invånarnas skicklighet och slit. Ekonomin är starkt beroende av handel med omvärlden och av finanssektorn. Pekings växande ekonomiska och politiska kontroll över området har dock gjort Hongkong mindre attraktivt för utländska investerare under senare år.
Tillverkningsindustrins betydelse har minskat, då många fabriker flyttat in i den kinesiska grannprovinsen Guangdong, där lönerna är lägre.
Lungsjukdomen Sars orsakade 2003 en tillfällig nedgång i ekonomin, i synnerhet turismen och transportsektorn drabbades. Även den globala finanskrisen 2008–2009 drabbade den öppna exportberoende ekonomin. Inhemsk konsumtion har dock börjat spela en viktig roll för ekonomin liksom den stadigt ökande turismen, främst från fastlandet. 
Även coronapandemin vid början av 2020-talet har påverkat den ekonomiska utvecklingen. 
Hongkong har en av världens livligast trafikerade hamnar och är en viktig port för omvärldens Kinahandel. Hongkong bedriver fortfarande sin handel separat. Kursen på regionens valuta, hongkongdollarn, är knuten till USA-dollarns kurs.  

 Läs mer om den löpande politiska och ekonomiska utvecklingen i Kinas kalendarium

LÄSTIPS - läs mer om Hongkong i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet
Hongkongs förlorade frihet spetsar till konflikt inom EU (2021-03-02) 

Macao

Macao styrdes av Portugal som en koloni i över 440 år innan det 1999 åter blev en del av Kina, som en "särskild administrativ region”. Turism är en viktig näring och idag kommer många turister inte minst från övriga Kina till Macao, som sedan länge också är känt som ett spelparadis. 

Macao, sex mil väster om Hongkong, består av en udde och de båda öarna Taipa och Coloane. Området hyser ca 660 000 invånare på blott 21 kvadratkilometer mark.  

Trots att 95 procent av befolkningen är kineser var portugisiska det officiella språket under kolonialtiden, och förvaltningen dominerades av portugiserna. Före överlämnandet till Kina började dock en övergångsprocess där kinesiskan (kantonesiska) jämställdes med portugisiska.  

Historia och politik 

Från portugisernas ankomst på 1500-talet var Macao den första handelsknutpunkten mellan öst och väst. 1557 brukar anges som det år då Portugal etablerade sin koloni. När britterna 1841 grundade sin kronkoloni i Hongkong avtog Macaos ekonomiska betydelse. 1887 erkände Kina området som portugisiskt territorium, men Macaos storhetstid var då över. 
 
Efter militärkuppen och revolutionen i Portugal 1974 erbjöds Kina att återfå området men avböjde. När de båda länderna 1979 upprättade diplomatiska förbindelser gavs Macao i stället ställning som ”kinesiskt territorium under portugisisk förvaltning” med guvernör och statsstöd från Portugal. 
 
Sedan det brittisk-kinesiska avtalet om Hongkong undertecknats vidtog förhandlingar också om Macaos framtid. 1987 enades regeringarna i Lissabon och Peking om en Hongkongliknande lösning, och den 20 december 1999 inlemmades Macao i Kina som en ”särskild administrativ region” med löfte om att i minst 50 år få behålla sin livsstil och kapitalistiska ekonomi. Till Kinas styresman i regionen utsågs affärsmannen Edmund Ho Hau-wah. Han omvaldes 2004. 
 
Till sin hjälp har Macaos ledare en lokal regering. Det finns också ett delvis folkvalt lagstiftande råd (antalet platser utökades från 29 till 33 i samband med valet 2013). Viktiga beslut avgörs på högsta nivå i Peking. 
 
Sommaren 2009 utsågs Fernando Chui till att efterträda Edmund Ho som områdets högste chef. Fernando Chui omvaldes i augusti 2014 för ännu en femårsperiod. Valkommittén som utsåg honom hade utökats med 100 ledamöter till 400. Dessförinnan försökte demokratiaktivister hålla en inofficiell omröstning bland invånarna. Omröstningen gällde om Macaos nästa ledare skulle utses direkt i allmänna val av folket år 2019. Polisen ingrep dock och kväste omröstningen. I augusti 2019 vann Ho Iat Seng valet till ny ledare i Macau och i september utnämndes han till posten av centralregeringen i Peking. Ho Iat Seng och den nya Macauregeringen tillträdde i december samma år.  
 
I valet till den lagstiftande församlingen i september 2017 utsåg folket 14 av de 33 ledamöterna (12 mandat går till olika yrkes- och samhällsgrupper medan sju mandat tillsätts direkt av Macaostyrets chef). Liksom i tidigare val segrade Pekingvänliga grupper eller representanter för spelindustrin. De tog hem nio av de folkvalda platserna, medan prodemokratiska partier fick fem platser, en mer än i valet 2013. 

Inför valet till det lagstiftande rådet i september 2021 diskvalificerades 21 kandidater. De flesta av dem demokratianhängare.  De anklagades bland annat för att ha deltagit i uppmärksammanden av årsdagen för massakern på Himmelska fridens torg 1989. 

I själva valet den 12 september, då de direktvalda platserna skulle tillsättas, vann endast två kandidater från demokratilägret platser i det lagstiftande rådet. Valdeltagandet var ovanligt lågt, endast 42 procent, något som representanter för valkommittén menade berodde på dåligt väder och restriktioner på grund av coronapandemin. Andra bedömare menade att förbudet mot demokratikandidater kunde vara en av orsakerna till att så få röstade. 

Ekonomi 

Macao behöll sitt kapitalistiska ekonomiska system efter att det blev en del av Kina 1999.  Macao är det enda ställe i Kina där kasinospel är tillåtet. Den ökande strömmen turister från övriga Kina är också en viktig inkomstkälla. 

Kasinospel är ännu den viktigaste näringen tillsammans med turism.  Det finns en handfull kasinoföretag. Men beslutsfattarna strävar efter att bredda den ekonomiska basen i Macao. 

Sedan slutet av 2010-talet har Peking inte bara stärkt sin politiska kontroll över Macao utan även styrt upp ekonomin. Macao slogs 2021 ihop med den närliggande regionen Guangdong i en egen ekonomisk zon med skatter och strategier som ska bidra till att bredda ekonomin. Spelindustrins betydelse ska minskas och i stället ska finanssektorn, högteknologisk produktion, turism och handel utvecklas. Macaos regering har även tillsatt regeringsrepresentanter som ska övervaka kasinoföretagen. Många av dem ägs av amerikanska bolag, vilket innebär att spelinkomster förs vidare till USA, något som myndigheterna vill sätta stopp för.

Många turister, särskilt från övriga Kina där kasinospel är förbjudet, lockas årligen till ”Asiens Las Vegas” – Macao är världens största spelcentrum. Andra kommer för att ta del av territoriets kulturella och historiska sevärdheter. 
 
På 1990-talet hotade blodiga uppgörelser mellan rivaliserande ligor, triader, att skrämma bort turisterna. Idag samarbetar Macao, Hongkong och Kina för att bekämpa organiserad brottslighet. Under andra halvan av 00-talet skakades Macao av en omfattande korruptionsskandal med kopplingar till en lokal regeringstjänsteman. Korruption har fortsatt vara ett stort problem i området. 

Tibet

Tibet är en självstyrande region i västra Kina. Det kallas ibland ”världens tak” eftersom det ligger på en högplatå 4 000 meter över havet. Bland tibetanerna finns många som anser att Tibet, en gång ett eget kungadöme, har rätt att vara en egen stat. Tibetanerna är buddister och deras andlige ledare Dalai lama befinner sig sedan flera årtionden tillbaka i landsflykt. Munkuppror och demonstrationer har bidragit till att Pekings kontroll över Tibet hårdnat, och invånarnas möjligheter att använda sitt språk och utöva sin religion och kultur har begränsats. 

Den självstyrande regionen Tibet (Xizang på pinyin) ligger i västra Kina på en högplatå på 4 000 meters höjd. Tibet har en yta på över 1,2 miljoner kvadratkilometer. Där bor drygt 3,6 miljoner invånare, enligt folkräkningen 2020.

Tibet består av jordens största högplatå och är omgivet av väldiga bergskedjor: Himalaya, Karakorum och Kunlun. 

Klimatet på nordplatån är ytterst hårt med pinande blåst och sträng kyla året om. Bara i de djupaste floddalarna finns skog och odlingsmark. Tibetanerna, som anses härstamma från nomader i Centralasien, har i årtusenden levt på de sydliga högslätterna med sina hjordar av jakar, getter och får. 

Det finns även tibetaner i de kinesiska grannprovinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan. Därutöver lever tibetaner även i grannländerna Bhutan, Nepal och Indien. Av invånarna i Tibet är enligt folkräkningen från 2020 cirka 90 procent etniska tibetaner. En del bedömare hävdar att han-kineserna och andra icke-tibetaner utgör en större del av befolkningen. Tibetanska och rikskinesiska är officiella språk. 
 
Tibetansk litteratur, som var särskilt rik under 700-talet och följande sekler, består mest av teologiska kommentarer och utvecklar en särform av buddismen: lamaismen. Religionen genomsyrar samhället, och lamaismens högste präst Dalai lama dyrkas som tibetanernas andliga ledare.  

Historia och politik 

På 600-talet förenade sig tibetanerna i ett militärt starkt kungarike. 600 år senare kom Tibet under mongoliskt herravälde, följt av prästvälde under mongolernas beskydd. Från den tiden vill dagens ledare i Peking räkna Tibet som en oavskiljbar del av Kina. På 1800-talet blev Tibet föremål för konflikt mellan stormakterna Kina, Ryssland och Storbritannien. 1904 trängde brittiska trupper ända in i huvudstaden Lhasa. Sex år senare gick Kina åter in i Tibet, sedan Storbritannien erkänt Kinas överhöghet över området. Efter kejsardömets fall i Kina 1912 fördrevs de kinesiska trupperna. Den självständighet som utropades för Tibet stadfästes dock aldrig internationellt. 1950 invaderade åter kinesiska styrkor, och Tibet tvingades erkänna Kinas överhöghet mot att kineserna lovade att respektera tibetanernas religion och seder. I praktiken började dock landet omdanas radikalt för att helt inlemmas i Kina. Efter en rad uppror och en misslyckad revolt 1959 flydde Tibets fjortonde Dalai lama, Tenzin Gyatso, till norra Indien med hundratusen anhängare och upprättade en exilregering där. 1965 blev Tibet en autonom region i Folkrepubliken Kina. Under kulturrevolutionen hårdnade greppet, religionen undertrycktes och tusentals tibetanska kloster förstördes. 
 
Pekingregeringen har lagt ner stora belopp på social och ekonomisk utveckling, då området är strategiskt viktigt för Kina. Ändå är tibetanernas levnadsstandard avsevärt lägre än den genomsnittlige kinesens. 2005 stod en 110 mil lång järnväg till Lhasa från provinsen Qinghai färdig – en förbindelse som enligt kritiska röster öppnar än mer för ekonomisk exploatering av Tibet. 
 
På 1980-talet började kineserna visa större förståelse för regionens etniska och kulturella särart. Åtskilliga kloster, raserade av Maos rödgardister, byggdes upp och Dalai lamas residens Potalapalatset renoverades. Antikinesiska kravaller har brutit ut i Lhasa sedan 1980-talet i samband med den årliga stora bönehögtiden, då pilgrimerna samlas vid det gamla Jokhang-templet. Protesterna har hårdhänt slagits ned. 
 
2008 utvecklades fredliga demonstrationer anordnade av munkar i Lhasa till sammandrabbningar mellan munkar, civila och säkerhetstrupper. Protesterna spred sig även till tibetaner i närliggande provinser. Ledarna i Peking skickade fler trupper till Tibet och kontrollen skärptes. Officiella källor uppgav att 19 personer hade dödats av demonstranter, medan tibetanska exilorganisationer beräknade att minst ett hundratal personer dödats av kinesiska soldater. Enligt tibetanska exilorganisationer fängslades minst 700 tibetaner, minst hälften var munkar och nunnor. 
 
Kinas dåvarande premiärminister Wen Jiabao anklagade Dalai lama för att ha planerat proteststormen som ett försök att sabotera sommar-OS i Peking i augusti samma år. Det förnekades emellertid av Dalai lama, som hade uppmanat demonstranterna att upphöra med protesterna. Men han anklagade samtidigt Peking för ett ”kulturellt folkmord” på tibetanerna. 
 
Dalai lama, som 1989 fick Nobels fredspris för sin ickevåldskamp, insisterar på att Kina ska garantera och respektera tibetanernas demokratiska fri- och rättigheter och ge dem avsevärt större självstyre än de har idag, så kallad ”meningsfull autonomi”. Han har aldrig begärt full självständighet för Tibet utan godtagit att Kina får fortsätta att styra områdets utrikes- och försvarspolitik. Kinas regering accepterade inte Dalai lamas val av Panchen Lama (näst högste andlige ledare) 1995 utan utsåg en egen företrädare. Under 00-talet höll Peking och representanter för Dalai lama flera samtal, men sedan 2010 har den kinesiska regeringen inte längre velat ha en dialog kring Tibetfrågan.
 
I mars 2011 meddelade den 75-årige Dalai lama att han ville avgå som politisk ledare för exilregeringen. Däremot tänkte han kvarstå som tibetanernas andlige ledare. Den 20 mars samma år hölls val av ny ledare för exilregeringen och val till det tibetanska exilparlamentet. Lobsang Sangay, en tibetansk jurist från Indien som utbildat sig vid Harvard i USA, fick drygt hälften av rösterna och tillträdde i augusti som ny regeringschef och därmed Dalai lamas politiske efterträdare. Sangay omvaldes som regeringschef i april 2016. År 2021 efterträddes han av Penpa Tsering.
 
I början av 2010-talet rapporterade människorättsorganisationer om att två miljoner tibetaner tvångsförflyttats till nya områden där byar skapas under ledning av partitjänstemän med syfte att utveckla en socialistisk landsbygd. Sedan 2009 har 130 tibetaner, varav många buddistmunkar, tänt eld på sig själva i protest mot det kinesiska förtrycket. Kinesiska myndigheter har svarat med att skärpa kontrollen och flera personer har fängslats för att, som det påstås, ha uppmanat till självbränning.  

Kinas nolltoleranspolitik under coronapandemin förvärrade situationen i regionen. Enligt Freedom House utnyttjades pandemin för att ytterligare begränsa religiösa sammankomster i tibetanska områden.

Vid början av 2020-talet låg Tibet på sista plats i den årliga genomgången av Freedom House över läget när det gäller politiska och medborgerliga rättigheter i världen. FN:s människorättsrapportörer kritiserade våren 2023 även Peking för att använda obligatoriska program för yrkesutbildning samt omflyttningar av arbetskraft som ett sätt att systematiskt hindra tibetaner i Tibet att utöva sin religion och kultur. Enligt FN-rapportörerna hade hundratusentals tibetanska barn dessutom, ofta under tvång, skickats till internatskolor utan att ha möjlighet att upprätthålla sin egen kultur och sitt språk genom undervisning.

Ekonomi 

Pekingregeringen har lagt ner stora belopp på social och ekonomisk utveckling, då Tibet är strategiskt viktigt för Kina. Ändå är tibetanernas levnadsstandard avsevärt lägre än den genomsnittlige kinesens. 2005 stod en 110 mil lång järnväg till Lhasa från provinsen Qinghai färdig – en förbindelse som enligt kritiska röster har öppnat än mer för ekonomisk exploatering av Tibet.  

Xinjiang

Den omfattande inflyttningen av han-kineser till den autonoma regionen Xinjiang har lett till stora spänningar. Bofasta uigurer har missgynnats ekonomiskt och hindrats från att utöva sin religion och andra rättigheter. Efter en rad terrordåd utförda av uiguriska separatister inledde Peking från mitten av 2010-talet en kampanj mot "extremism" och skärpte övervakningen i regionen. Rapporter om omskolningsläger med hundratusentals uigurer och andra muslimska minoriteter har väckt hård kritik i omvärlden.

Som en karg och väldig utpost mot Centralasien ligger den autonoma regionen Xinjiang i Kinas nordvästligaste hörn. Med en yta mer än tre gånger så stor som Sveriges utgör regionen en sjättedel av Kina. Över 90 procent av området består av berg, öknar och svårforcerad terräng.  

Av Xinjiangs omkring 21 miljoner invånare (folkräkning 2010) tillhör de flesta turkisktalande, muslimska folkgrupper, varav uigurerna – ett av Kinas 55 officiellt erkända minoritetsfolk – är den största med 8-10 miljoner. Den kinesiska invandringen i regionen har varit kraftig de senaste årtiondena och drygt 40 procent uppskattas vara han-kineser. Några år in på 2010-talet meddelade Kinas ledning att uigurer skulle börja förflyttas till provinser i Kinas inland, som ett sätt att skapa ökad integration med han-kineser och minska separatiststrävanden i Xinjiang. 

Historia och politik 

Historiskt har Xinjiang varit en viktig länk mellan öst och väst. Här passerade ökenkaravanerna med munkar och handelsmän på den mytomspunna Sidenvägen. Vid flera tillfällen under historiens gång har ugiurer försökt skapa ett muslimskt Östturkestan, men sedan kommuniststyrkornas maktövertagande i Kina 1949 är Xinjiang inlemmat i folkrepubliken. Inte alla uigurer har dock accepterat det kinesiska styret, något som bland annat berott på att de ofta inte fått ta del av inkomsterna från Xinjiangs rika naturresurser i lika stor utsträckning som inflyttade han-kineser. Missnöjet har förstärkts av att den kinesiska ledningen begränsat uigurerna och andra muslimska minoriteters möjligheter till att praktisera sin religion.  

Efter terroristdåden i USA i september 2001 anklagade centralregeringen i Peking uiguriska separatister i regionen för att stå i kontakt med terrornätverket al-Qaida. Regimen ville därmed legitimera bekämpandet av Xinjiangseparatisterna som ett led i det USA-ledda globala ”kriget mot terrorism”. 2002 stämplade FN separatistorganisationen Östturkestans islamiska rörelse som en terroriströrelse. 
 
2005 inledde de kinesiska myndigheterna en hård kampanj för att utrota ”de tre onda tingen”: terrorism, separatism och religiös extremism. Men våld och oroligheter fortsatte.  2007 dödades 18 misstänkta terrorister vid ett polisangrepp mot ett misstänkt terroristutbildningsläger och 2008 dödades 16 poliser i ett attentat i staden Kashgar. Extremistiska uiguriska grupper misstänktes ligga bakom dådet. 

Sommaren 2009 utbröt omfattande sammandrabbningar mellan uigiurer och han-kineser i staden Ürümqi. Omkring 200 personer dödades och närmare 1 700 skadades. Oroligheterna började med att runt 3 000 uigurer protesterade mot konflikter flera veckor tidigare i en fabrik i sydöstra Kina som lett till att två uigurer dödades. Över 1 400 personer greps av polisen. 200 av dem ställdes senare inför rätta för delaktighet i upploppen. Efter kravallerna i Ürümqi svarade den kinesiska regimen med att skärpa övervakningen i regionen. 

Under 2010-talets första hälft inträffade flera attentat som enligt myndigheterna hade utförts av uiguriska separatister. Våldsdåd ägde även rum utanför Xinjiang. Hösten 2013 körde en bil med uigurer in i en skara turister på Himmelska fridens torg i Peking och våren 2014 dödades 31 människor i ett knivattentat av fem uigurer på järnvägsstationen i Kunming i sydvästra Kina.  I Xinjiang ledde ett attentat i Ürümqi då bilar körde rakt in i en torgmarknad med han-kineser till att 39 människor förlorade livet. Förövarna var uigurer enligt myndigheterna. 

Säkerhetsstyrkor fortsatte samtidigt med tillslagen mot uigurer. Sommaren 2014 dödades ett 60-tal ”terrorister” och ett stort antal civila i samband med ett sådant tillslag. Kinas ledning hävdar att rörelser utanför landet med koppling till extrema islamiströrelser ligger bakom våldsamheterna i Xinjiang och på andra håll i landet. Vissa bedömare menar att myndigheterna överdriver hotet för att få en ursäkt att slå till mot uigurisk opposition.  

Efter attentaten 2014 bytte regeringen i Peking till en ny, bredare taktik som hade som mål att stoppa all "extremism" i regionen för att kunna bevara stabilitet och ordning. Främsta medlet för att uppnå detta var att försöka assimilera uigurer och andra etniska minoriteter. Det innebar att i ännu högre grad än tidigare motverka olika former av religiösa och kulturella yttringar. Möjligheterna för uigurer att använda uiguriska i samhället snörptes åt och det blev förbjudet med läromedel på uiguriska i skolan. Därtill stärktes polisens grepp om regionen ytterligare och olika former av övervakning sattes in såsom kameraövervakning och teknik för ansiktsigenkänning.  

Från 2016 började vanliga uigurer som hade visat tecken på någon form av ”onormalt beteende”, till exempel genom att läsa mycket i koranen eller klä sig på islamiskt sätt, att föras till särskilda så kallade omskolningsläger, där de kunde spärras in i ett år eller längre utan någon rättslig utredning. Rapporter som läckte ut från dessa läger till omvärlden mot slutet av 2010-talet vittnade om svåra förhållanden och övergrepp. Enligt människorättsorganisationer, däribland Human Rights Watch, var närmare en miljon uigurer och andra etniska minoriteter frihetsberövade i sådana läger. 

Kinas interneringsläger har kritiserats hårt av människorättsorganisationer och tagits upp i FN. När FN:s råd för mänskliga rättigheter möttes sommaren 2019 skrev 22 länder ett gemensamt brev där de krävde att inspärrningen i läger och övergreppen skulle upphöra. Hösten 2019 införde USA restriktioner för att få visum för kinesiska regimanställda som hade koppling till frihetsberövandet av uigurer och andra minoriteter i Xinjiang. Även kinesiska företag som till exempel förser säkerhetstjänsten med teknisk utrustning för övervakning har svartlistats. 

FN:s kontor för mänskliga rättigheter OHCHR har upprepat behovet att genomföra oberoende undersökningar av uppgifterna om systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter i Xinjiang. Rapporter vittnar om att Peking på ett systematiskt sätt använt sig av olika metoder för att minska uigurernas födelsetakt däribland påtvingade steriliseringar och abort.  

Den kinesiska ledningen förnekade till en början att lägren fanns, men ändrade efter ett tag strategi genom att hävda att det själva verket handlade om en form av internat som ger utbildning i olika yrken och i kinesiska som ett sätt att förhindra att terrorism och extremism får fäste bland utsatta grupper.  Många uigurer har svårt att få arbete och han-kinesernas dominans över ekonomin är fortsatt stor, något som underblåser spänningarna mellan de bägge folkgrupperna. 

Ekonomi 

Xinjiang är rikt på naturtillgångar. Här finns flera viktiga mineraler som kol, järn, zink, krom och nickel samt, inte minst, Kinas största reserver av olja och naturgas. Även jordbruket spelar en viktig ekonomisk roll med bland annat stora bomulls- och lavendelodlingar. Fårskötsel är utbrett och regionen producerar ull till resten av landet. Sedan flera år tillbaka görs stora satsningar på att utveckla industrier och bygga ut infrastruktur i regionen. 

Xinjiangs geografiska läge vid Kinas nordvästra gräns har medfört att regionen länge haft stor betydelse för Kinas handel västerut med andra asiatiska länder och Europa. Staden Kashgar var en viktig knutpunkt för handeln längs den historiska Sidenvägen då kamelkaravaner fraktade varor fram och tillbaka mellan Kina och Europa. Idag är staden och hela regionen Xinjiang en viktig länk i Kinas nya så kallade Sidenvägsinitiativ (på engelska även kallat Belt and Road Initiative, BRI). Det jättelika prestigeprojektet lanserades 2013 och ska koppla samman och bygga transportvägar, gasledningar, kraftverk, hamnar med mera för att underlätta handel och transporter mellan Asien, Europa och Afrika, över både land och hav. Från Kashgar löper en av Sidenvägsinitiativets så kallade ekonomiska korridorer till Pakistan och ytterligare två sådana korridorer utgår från Xinjiang. Som ett led i detta har Peking satsat stora resurser på investeringar i infrastruktur i regionen. Det handlar bland annat om motorvägar och linjer för höghastighetståg. 

Kina – Utrikespolitik och försvar

Efter att länge ha legat lågt och byggt upp sin ekonomiska och militära styrka har Kina på allvar tagit steget ut på världsarenan som en ledande aktör. Utrikespolitiken har blivit mer aktiv och påstridig och landet har stärkt sin närvaro både regionalt och globalt. Omsvängningen framställs av den kinesiska ledningen som ett led i att förverkliga drömmen om Kinas nationella återfödelse. 

När Xi Jinping inledde sin andra period vid makten 2017–2018 presenterades den nya, förändrade utrikespolitiken. Nu var det inte längre den tidigare ledaren Deng Xiaopings ledord om att ”dölja sina förmågor och bida sin tid” och att ”inte försöka ta ledningen” som gällde utan i stället Xis riktlinjer om att Kina aktivt skulle försvara sina intressen och försöka påverka internationellt med sitt synsätt. Målet var att göra Kina ännu starkare, något som också skulle ske genom att fortsätta den pågående upprustningen och moderniseringen av försvarsmakten (se nedan) och genom att utveckla nya partnerskap och allianser. Samtidigt sågs det som viktigt att Kina skulle uppträda som en ansvarstagande stormakt.

Kinas Sidenvägsinitiativ (Belt and Road Initiative, BRI) skulle bidra till att uppnå de nya målen. Jättesatsningen på nya ”sidenvägar” handlar om att genom kinesiska investeringar i infrastruktur koppla samman och underlätta handel och transporter mellan Asien, Europa och Afrika. BRI består dels av en landbaserad del som lanserades 2013, dels av satsningar på omfattande sjöfartsleder, hamnar och annan infrastruktur till havs. Sidenvägsinitiativet är tänkt att generera flera tusen miljarder kronor i investeringar runt om i världen. Kina har gärna framställt det som ett utvecklingsprojekt som ska hjälpa omvärlden och utvecklingsländer att öka sitt välstånd och bygga viktig infrastruktur. Men det finansieras huvudsakligen med hjälp av kinesiska lån till länderna som deltar. BRI har därför även kritiserats för att det medfört att utvecklingsländer har skuldsatt sig gentemot Kina, vilket gör dem känsliga för kinesisk påverkan.

Kinas utlåning till BRI-projekt har minskat betydligt på senare år och flera projekt har drabbats av problem bland annat på grund av bristande kartläggning av risker. Ändå hade Peking vid början av 2020-talet undertecknat över 200 samarbetsavtal  med över 150 länder.

Många traditionella prioriteringar har samtidigt fortsatt att vara viktiga i utrikespolitiken, inte minst betonandet av Kinas territoriella anspråk på Taiwan och ögrupper i Syd- och Östkinesiska haven (se nedan); dessa pekas fortsatt ut som ”kärnintressen”.

Ökad rivalitet med andra stormakter

Kinas pågående globala expansion har mötts av misstänksamhet av USA och EU såväl som av Japan, Indien och Australien. Inte minst ses det som oroväckande att den kinesiska ledningen sagt sig vilja påverka och förändra den globala ordningen som styr världen och vill framhålla sitt ekonomiska och politiska system som ett alternativ till liberal demokrati i västvärldens tappning. 

Samtidigt har det från många håll i omvärlden också setts som positivt att Kina intagit en aktivare roll internationellt, deltagit mer i FN-sammanhang och varit villigt att ta på sig ett större ansvar i fredsbevarande operationer.

Kina lanserade även i början av 2020-talet det Globala utvecklingsinitativet (Global development initiative, GDI). Initiativet ska främja fattigdomsbekämpning, livsmedelstillgång och klimat- och miljöarbete och andra frågor som är viktiga för utvecklingsländer. 

Peking har även försökt ta på sig en global medlarroll. Det senaste och mest uppmärksammade exemplet på detta är då Iran och Saudiarabien i mars 2023 enades om att återuppta diplomatiska förbindelser efter åratal av frostiga relationer. Överenskommelsen slöts i Peking och sågs av bedömare som en stor diplomatisk framgång för Kina. 

Det kinesiska ledarskapet lyfte fram överenskommelsen som ett resultat av det Globala säkerhetsinitiavet (Global Security initiative, GSI) som presenterades av Xi Jinping 2022. GSI lanseras av Kina som en ny modell för internationell säkerhet, som bygger på att ingen stat ska utvidga sin säkerhet på bekostnad av någon annans med icke-inblandning i andra staters angelägenheter och staters okränkbara suveränitet som ledstjärnor.  

President Xi Jinping har även tagit initiativ för att få ett slut på det fullskaliga ryska invasionskriget i Ukraina som inleddes 2022 (se nedan), men dessa försök har mött kritik från västländer för att inte vara allvarligt menade och för att gynna ryska intressen.

Relationerna med Ryssland

När folkrepubliken föddes 1949 stödde USA den rivaliserande kinesiska regimen på Taiwan och försökte isolera den nya kommunistiska staten på fastlandet. Kina lierade sig istället med Sovjetunionen och blev beroende av sovjetiskt militärt och ekonomiskt bistånd. Men den ideologiska klyftan mellan Moskva och Peking växte, och Kina anklagade ryssarna för att eftersträva världsherravälde. Korta men blodiga strider utkämpades 1969 vid gränsfloden Amur (Heilongjiang). 

Ett banbrytande Pekingbesök av president Richard Nixon 1972 inledde ett närmande mellan USA och Kina. 1979 normaliserades relationen helt sedan USA accepterat att bryta med Taiwan. Under 1980-talet försökte Kina ha vänskapliga band till både USA och Sovjet, men det var först med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs Kinabesök 1989 som de kinesisk-sovjetiska förbindelserna återknöts fullt ut. Efter Sovjet­unionens kollaps 1991 erkände Kina de före detta sovjetrepublikernas självständighet. Flera gamla rysk-kinesiska tvister om den 430 mil långa gränsen i öster avslutades under 1990-talet och 2008 kunde länderna även lägga en tvist om två öar till handlingarna. 

Relationen till Ryssland är idag viktig för Kina, särskilt på grund av importen av rysk olja och naturgas. Ryssland är i sin tur angeläget om kinesiska investeringar. När väst införde sanktioner mot Ryssland efter dess erövring av halvön Krim från Ukraina 2014 intensifierade Moskva sitt samarbete med Peking, inte minst när det gällde handel. Enligt ett avtal från 2014 ska Kina köpa stora mängder rysk gas under en 30-årsperiod. Sedan dess har Kina och Ryssland även ökat sin samordning i säkerhetsfrågor och sitt militära samarbete genom gemensamma övningar och vapenköp.

Under det senaste årtiondet har Kinas och Rysslands auktoritära makthavare även förenats i konkurrensen med stormakten USA och stått på samma sida i de spänningar som uppstått med länder som värnar om liberal demokrati och en fungerande rättsstat. 

Vid ett möte inför vinter-OS i Peking 2022 bekräftade Xi Jinping och den ryske presidenten Vladimir Putin i en gemensam lång kommuniké den goda relationen mellan länderna, som nu uppgavs vara varmare än på länge. De enades samtidigt om ökad naturgasexport från Ryssland till Kina och tog gemensamt avstånd från både Nato-utvidgning nära Rysslands gränser och USA:s ”negativa inverkan på fred och stabilitet” i Asien-Stillahavsregionen. Det ryska militära angreppet mot Ukraina i februari 2022 försatte Kinas ledning i ett känsligt läge. Peking ville å ena sidan inte uppfattas som att det stödde Rysslands agerande och därigenom avvek från den för Kina centrala principen om att inte kränka andra länders suveränitet och territoriella integritet, men å den andra inte heller ta ställning emot Ryssland. Istället valde regeringen att uppmana parterna att undvika att läget försämras ytterligare och att lösa konflikten på diplomatisk väg.

Peking har fortsatt att inta en tvetydig hållning till det pågående kriget och har till exempel ofta lagt ned sin röst i FN-omröstningar med koppling till detta. I februari 2023 presenterade Kina en fredsplan om bland annat eldupphör och start för fredssamtal samt att sanktioner mot Ryssland ska hävas men planen sade inget om rysk reträtt från ockuperade områden (se vidare Ukraina: Utrikespolitik och försvar).

En del bedömare menade att krisen kan komma att bidra till att göra Ryssland än mer beroende av Kina och till att ytterligare föra samman de båda länderna i en konfrontation med västländerna.

Ryssland och Kina samarbetar även inom Shanghai Cooperation Organization och har inom ramen för detta regionala samarbete genomfört gemensamma militärövningar.  I organisationen ingår även Indien och Pakistan ingår sedan 2017 och de för Kina, inte minst ur energisynpunkt, viktiga central­asiatiska grannländerna. En del bedömare menar att Kina tagit tillfället i akt att ytterligare öka sitt inflytande i Centralasien efter det att Ryssland är upptaget med kriget mot Ukraina. 

Relationerna med USA

Det stora ekonomiska utbytet mellan USA och Kina har gjort länderna allt mer politiskt beroende av varandra under de senaste årtiondena. Relationerna förbättrades under 1990-talet och 2000-talets första decennium, med avbrott för två politiska kriser: Natos bombning av Kinas ambassad i Belgrad 1999 under försvarsalliansens flygkrig mot Jugoslavien samt en incident 2001 då ett amerikanskt signalspaningsplan tvingades nödlanda på ön Hainan efter att ha kolliderat i internationellt luftrum med ett kinesiskt jaktplan. Kinas stöd i USA:s globala kamp mot terrorismen och landets till en början aktiva roll som medlare i förhandlingarna med Nordkorea om dess kärnvapenprogram bidrog till att stärka de amerikansk-kinesiska relationerna. Samtidigt komplicerades förbindelserna av många frågor. För USA:s del gällde det Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter, piratkopiering av märkesvaror samt det gigantiska amerikanska underskottet i handelsbalansen med Kina (se Utrikeshandel). 

Under den globala finanskrisen från 2008 blev svagheterna i den amerikanska ekonomin uppenbara samtidigt som Kina framstod som starkare än någonsin genom sitt innehav av amerikanska värdepapper för flera hundra miljarder dollar och sin gigantiska valutareserv. Efter Xi Jinpings tillträde som ny kinesisk president 2013 kom relationerna att bli mer ansträngda. Peking ogillar USA:s ökade engagemang i Östasien, vilket bland annat uppfattas som ett sätt att hindra Kina från att återta sin rättmätiga stormaktsroll i regionen. USA har å sin sida upprepade gånger kritiserat Kinas agerande i Syd- och Östkinesiska haven (se nedan). Att Kinas militär utpekades som delaktig i cyberattacker och -spionage mot amerikanska företag och tidningar underlättade inte kontakterna mellan länderna. 

Med Donald Trumps tillträde som amerikansk president 2017 ökade spänningarna än mer. USA:s nationella säkerhetsstrategi från samma år markerade ett tydligt skifte i synen på Kina, som framställdes som ett direkt hot mot USA:s säkerhet och välfärd. Under slutet av 2010-talet bröt dessutom ett handelskrig ut mellan de båda jättarna (se Utrikeshandel).

Men det är inte bara Kinas ekonomiska framfart som oroar USA utan även den kinesiska utvecklingen av högteknologisk industri: flera kinesiska företag idag är världsledande inom bland annat artificiell intelligens och telekommunikationer. USA gjorde under slutet av 2010-talet allt för att försöka hindra den kinesiska telekommunikationsjätten Huawei från att bygga nya mobilnät, 5G, i olika länder och stoppa dess utrustning från att användas av amerikanska företag. Huawei har stått bakom 5G-utbyggnaden i ett stort antal länder, inte minst bland dem som deltar i Sidenvägsinitiativet. Washington har varnat för att företaget skulle kunna användas av Peking för att spionera, vilket Huawei bestämt förnekar, och USA har tryckt på för att amerikanska partnerländer, inte minst i Europa, ska stoppa företaget. Därtill har USA några år in på 2020-talet försökt begränsa Kinas tillgång till komponenter för att tillverka halvledare och annan avancerad teknisk utrustning genom att införa exportbegränsningar och övertyga andra länder om att göra detsamma.

Vid början av 2020-talet bidrog även uppgifterna om allvarliga övergrepp och kränkningar av uigurernas rättigheter i Xinjiang samt Pekings tillslag mot demokratiaktivister i Hongkong till att ytterligare kyla ned relationerna mellan de båda stormakterna. De båda länderna införde sanktioner mot varandra som riktades såväl mot företag som mot enskilda individer. 

Med Joe Biden som amerikansk president försökte USA i ökad utsträckning bygga samarbeten med stater med lika värderingar för att möta Kinas växande makt. Sommaren 2021 märktes denna nya enighet till exempel i G7-gruppens gemensamma uttalande som uppmanade Kina att stödja stabilitet och fred i Taiwansundet, där Peking på senare tid genomfört flera militärövningar och inflygningar med militärflyg nära Taiwan. Även vid Nato-toppmötet i Bryssel i juni lyftes hotet från Kina fram och medlemsländerna lovade att tillsammans stå emot ”systematiska utmaningar från Kina”.  På hösten samma år bildade USA tillsammans med Australien och Storbritannien den nya säkerhetspakten Aukus, som underförstått var inriktad på att möta hotet från Kina och säkerhetssamarbetet mellan Indien, Japan, USA och Australien inom ramen för Quad har fått ny fart.

I augusti 2022 avbröt Peking allt samarbete med USA som en protest mot det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosis besök i Taiwan. Inför G20-ländernas möte på indonesiska Bali i november samma år träffades dock de båda ländernas presidenter och kom då överens om att återuppta ett samarbete bland annat på klimatområdet. Men i början av 2023 förbistrades kontakterna mellan länderna åter efter att USA skjutit ned en kinesisk förmodad övervakningsballong som färdats på hög höjd över landet i flera dagar.  Ännu en misstänkt luftfarkost sköts senare ned över Alaska. I protest ställde USA in ett utrikesministerbesök i Peking och lade till en handfull kinesiska teknikföretag med koppling till luftövervakningsprogrammet på listan över bannlysta företag som inte får ta del av amerikansk teknikexport.

Kinas agerande i förhållande till Nordkorea har varit en orsak till irritation från amerikansk sida. Kina har kritiserats av USA för att inte göra tillräckligt för att pressa Nordkorea att avbryta sitt kärnvapenprogram. Nordkorea har sedan det kalla krigets slut varit en nära bundsförvant till Kina. Peking har stött FN-sanktioner mot Nordkorea, men de kinesiska ledarna har inte velat ta till allt för hårda metoder för att undvika att regimen i Pyongyang kollapsar. Inte minst finns det i Kina en stark oro för en flyktinganstormning in i landet över den gemensamma gränsen. Men den kinesiska ledningen oroas också över ett scenario där ett framtida återförenat Korea, liksom Sydkorea idag, är lierat med USA (se Nordkorea: Utrikespolitik och försvar respektive Sydkorea: Utrikespolitik och försvar).

Taiwanfrågan

Taiwanfrågan är central för förbindelserna mellan Kina och USA och viktig för de kinesiska kontakterna med övriga världen. Kinas ledare har velat använda den modell som gällt för Hongkongs införlivande i Kina, ”ett land, två system, också när det gäller Taiwan. Den kinesiska ledningen betraktar formellt sin motpart på Taiwan som en illegal utbrytarregim och verkar oförtrutet för att ön åter ska inlemmas i Kina. Kina har varit medlem i FN med permanent plats i säkerhetsrådet sedan världsorganisationen grundades 1945. Länge företräddes dock landet av regimen i Taiwan. Först 1971 kunde Folkrepubliken Kina ta säte i FN på Taiwans bekostnad.

Kinesiska militära manövrer utanför Taiwan var 1996 nära att utlösa en internationell kris. Spänningen ökade åter 2004 sedan Taiwans president föreslagit en folkomröstning om en ny författning. Året därpå antog Nationella folkkongressen en lag som tillät användning av militärt våld ”om Taiwan skulle utropa sin självständighet”. Sedan Taiwan fått ett Pekingvänligare styre 2008 förbättrades kontakterna markant. En överenskommelse om fasta flygförbindelser mellan Kina och Taiwan nåddes samma år och 2010 ingick parterna ett avtal om handelslättnader. År 2014 hölls de första officiella samtalen på regeringsnivå mellan Kina och Taiwan sedan 1949. Vid mötet enades man om att upprätta en fast direktkanal för kommunikation mellan regeringarna. 

Efter maktskiftet i Taiwan 2016 blev klimatet mellan Kina och Taiwan i ett slag iskallt. Peking markerade sitt missnöje med den nya taiwanesiska ledningen, som tydligt tagit ställning för Taiwans oberoende ställning under president Tsai Ing-wen, med att från sommaren 2016 avbryta de officiella kontakterna med Taipei samtidigt som man också började motarbeta Taiwans deltagande i internationella organisationer och konferenser. Ett framgångsrikt diplomatiskt krig, ofta med hjälp av ekonomiska lockbeten, inleddes också för att förmå det fåtal länder som hade officiella relationer med Taiwan att bryta med Taipei och istället odla relationer med Peking (se även Taiwan: Utrikespolitik och försvar). 2018 upprepade president Xi Jinping åter att Peking inte utesluter att med militärt våld förena Taiwan med folkrepubliken. Tsai ing-wen omvaldes som Taiwans president i januari 2020 och relationerna förblev därefter mycket spända med fortsatta hot och markeringar från Pekings sida, bland annat i form av militärövningar med stridsflyg nära Taiwan.  I augusti 2022 genomförde kinesisk militär den mest omfattande militärövningen sedan 1990-talet som svar på ett besök i Taiwan av talmannen för USA:s representanthus, Nancy Pelosi. Bland annat provsköts flera kortdistansrobotar över Taiwan, krigsfartyg gjorde intrång på taiwanesiskt vatten medan sjöfart och flygtrafik stod stilla.

USA har länge skyddat Taiwan från försök till militära maktövertaganden från fastlandet. Den amerikanska försäljningen av vapen till Taiwan har orsakat spänningar mellan Kina och USA. Samtidigt har USA tydliggjort att man inte stöder taiwanesiska självständighetssträvanden och är emot försök att ändra den rådande säkerhetsbalansen.

Relationerna med EU

Efter en tid av allt isigare relationer har EU från slutet av 2022 strävat efter att återuppta dialogen med Kina. Flera ledare från EU-länder, som den franske presidenten Emmanuel Macron, tyske förbundkanslern Olaf Scholz, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och andra höga EU-chefer och diplomater har besökt Kina. Målet har varit att normalisera kontakterna och att öka det ekonomiska utbytet och affärsförbindelser, som även påverkats negativt av restriktionerna i Kina under coronapandemin.

Från Pekings sida, och enligt vissa bedömare även från EU-ländernas sida,  finns det stort intresse av att blåsa nytt liv i det investeringsavtal mellan Kina och EU som parterna hade förhandlat om sedan 2014. Avtalet, som skulle ha ersatt de olika bilaterala avtal som finns mellan EU-länder och Kina, fick läggas på is 2021 sedan EU-parlamentet hade vägrat att ratificera det. Då hade Kina och EU-länderna hamnat på kollisionskurs efter det att Peking samma vår hade infört sanktioner mot fyra organisationer i Europa och mot tio enskilda personer däribland EU-parlamentariker och forskare. Sanktionerna uppgavs vara ett svar på EU-sanktioner mot ansvariga kinesiska statstjänstemän och företag med koppling till svåra kränkningar av mänskliga rättigheter i Xinjiang (se även Demokrati och rättigheter respektive Xinjiang).

Även Pekings ekonomiska påtryckningar och hot mot Litauen relaterat till Vilnius stöd för Taiwan har påverkat relationerna mellan EU och Kina (se även Litauen: Utrikespolitik och försvar).

Från EU:s sida, såväl som från enskilda regeringar, har det också understrukits att en god relation med Kina är avhängig att landet verkar för en rättvis fred i Ukraina och inte bistår Ryssland med vapenleveranser.

Sydöstasiatiska grannländer

Kontakterna med länderna inom den sydöstasiatiska samarbets­organisationen Asean har förbättrats sedan Kina under 1990-talet inledde samarbete med organisationen och från 2010 har Kina och Asean ett gemensamt frihandelsområde. 

Men det finns en oro bland de sydöstasiatiska grannländerna för att Kina ska använda sin ekonomiska och militära överlägsenhet till att tilltvinga sig rätten till omtvistade havsområden, öar och rev i det olje- och gasrika Sydkinesiska havet. Havet är även viktig källa till fisk och det har också stor betydelse för internationell handel och sjöfart, då en betydande andel av handeln i världen fraktas med lastfartyg via dessa farvatten. Sedan början av 2010-talet har spänningarna i havsområdet successivt ökat. Kina och Vietnam tvistar om rätten till Paracelöarna (som Kina erövrade från Vietnam 1974) och patrullbåtar respektive fiske­fartyg från bägge länder har varit inblandade i olika skärmytslingar. Kinesisk oljeborrning utanför ögruppen ledde under 2010-talet till konfrontationer till havs, protester och stängningar av kinesiska fabriker i Vietnam och försämrade relationer. 

Spänningarna kring ögruppen Spratly, som Kina gör anspråk på i konflikt med bland annat Vietnam, Filippinerna och Malaysia, ökade från slutet av 00-talet i takt med att Kina höjde aktiviteten i området och tonläget. 2007 sänkte kinesisk militär en vietnamesisk fiskebåt som Kina ansåg befann sig på kinesiskt territorialvatten i närheten av ögruppen. 2012 uppstod en konfrontation mellan filippinska och kinesiska militärbåtar sedan kinesiska fiskare upptäckts vid revet Scarborough shoal. Kina har också sedan 2013 hämtat upp sand från havsbotten som placerats på reven i ögruppen för att förstärkta och bygga ut dem. Mot slutet av 2010-talet uppdagades det att Kina anlagt robotförsvar, landningsbanor och militära radar- och kommunikationsfaciliteter på vissa av reven i Paracel- och Spratlyöarna. Därtill började Kina med kryssningstrafik i dessa farvattnen och flera militära övningar har också hållits i området på senare år.

Kinas agerande har delvis fått till följd att motparterna i ökad utsträckning sökt stöd hos USA. Från amerikansk sida har man riktat skarp kritik mot Pekings militarisering av de omstridda områdena. USA har låtit amerikanska militärfartyg passera i Sydkinesiska havet i särskilda operationer för att värna om ”navigationsfriheten”, som ett sätt att hålla havet öppet för internationell sjöfart.

Att Kina vägrat att hantera gränstvisterna genom internationell tvistlösning och krävt att det hela måste lösas bilateralt har förvärrat situationen. Filippinerna tog frågan till FN:s permanenta skiljedomstol i Haag 2013, som 2016 slog fast att de kinesiska anspråken inte "har någon laglig grund". Kina meddelade dock att det inte accepterade beslutet. Bara ett år efter domen gick Filippinernas nye president Rodrigo Duterte med på att diskutera frågan bilateralt. Samarbete inleddes på en rad områden och Filippinerna utlovades stora lån av Kina. Men maktskiftet i Filippinerna 2022 innebar att landet sökte ökat försvarssamarbete med dess traditionella bundsförvant USA. Bland annat fick amerikanska soldater stationeras på ytterligare fyra militära baser i norra delen av Filippinerna. Samtidigt med det tätare samarbetet mellan USA och Filippinerna har antalet skärmytslingar mellan kinesiska och filippinska fartyg i Sydkinesiska havet blivit fler och spänningarna trappats upp. Under 2023 rammades filippinska fiskefartyg och kustbevakningsbåtar av  kinesiska fartyg vid flera tillfällen i närheten reven Scarborough shoal och Second Thomas.

Relationerna med Indien och Japan

Konkurrensen mellan Kina och Indien har ökat under senare år i takt med att länderna vuxit i ekonomisk och militär styrka samtidigt som deras inflytande i regionen ökat. 2003 lyckades Indien och Kina lösa delar av den gränskonflikt som har pågått sedan 1962, då Indien förlorade ett kort gränskrig. Kina har formellt gett upp anspråken på den indiska delstaten Sikkim. Länderna har ett omfattande handelsutbyte och har genomfört gemensamma militärövningar, trots att vissa gränsfrågor ännu är olösta. 2013 ingick Indien och Kina ett avtal om gränsförsvarssamarbete i syfte att undvika konfrontationer i de omstridda, gemensamma gränstrakterna i Himalaya. 2017 blossade gränskonflikten upp mellan de båda länderna igen då Indien anklagade Kina för att bygga vägar på omstritt område. Spänningar lindrades något efter möten mellan Indiens premiärminister Narendra Modi och Xi Jinping.

Relationerna störs dock även av Kinas samarbete med Indiens ärkefiende Pakistan, bland annat genom Sidenvägsinitiativet, samtidigt som det pågår en kamp om inflytande i Indiska oceanen. Peking ser också med oblida ögon på att Indien låter den tibetanska exilregeringen och den religiösa ledaren Dalai Lama verka i landet.

Japan är en av Kinas största handelspartner, men historiska ärr från kriget på 1930- och 1940-talen har svårt att läka. Folkliga protester mot Japan har blossat upp med jämna mellanrum, till exempel 2005 då en nyutgiven japansk lärobok ansågs negligera de japanska överträdelserna under krigsåren. Även japanska politikers besök i Yasukunitemplet i Tokyo, som hedrar japanska militärer som dog i andra världskriget, har bidragit till frostiga relationer mellan länderna under början av 2000-talet. 

Japan och Kina har en olöst konflikt om ögruppen Diaoyu (Senkaku på japanska). De åtta obebodda öarna kontrolleras av Japan men Kina och Taiwan gör också anspråk på dem. Även havsgränsen mellan Japan och Kina är omtvistad. 2010 avbröts de diplomatiska förbindelserna tillfälligt mellan länderna sedan en tvist uppstod efter att en kinesisk fiskebåt kolliderat med två japanska militärfartyg i närheten av de omstridda öarna. Konflikten fick en nytändning 2012 sedan japanska regeringen beslutat att köpa några av de omtvistade öarna av en privat ägare. Kina införde 2013 en särskild flygzon (ADIZ) i Östkinesiska havet, bland annat över den omtvistade ögruppen, där det krävdes att flygplan skulle rapportera sin närvaro. Japan lämnade in en officiell protest medan Sydkorea och USA kritiserade zonen. Spänningarna kring ögruppen har fortsatt i takt med att Peking låter kinesiska fartyg passera i farvattnen nära ögruppen. Samtidigt skedde en upptining i relationerna mellan Kina och Japan mot slutet av 2010-talet och i oktober 2018 kom Japans premiärminister Shinzo Abe till Peking för det första bilaterala toppmötet på sju år.

Förhoppningar om en bestående uppvärmning av relationerna har dock hittills kommit på skam. 2023 ökade spänningarna åter efter att Japan börjat släppa ut renat radioaktivt kylvatten från kärnkraftverket Fukushima. Det ledde till att Peking införde importförbud på japansk fisk och fiskeriprodukter (se Japan Utrikespolitik).

Vapenexport och försvar

Under slutet av 2010-talet har Kina satsat mer resurser på försvaret än något annat land i världen, näst USA. Under årtiondet har försvarsbudgeten ökat med omkring 10 procent varje år. Målet är att landet 2049, när folkrepubliken fyller hundra år, ska räknas som en militär makt av världsklass.

Den militära försvarsmakten, Folkets befrielsearmé (PLA), är en viktig maktfaktor i Kina. Betydelsen av att behålla kontrollen över de väpnade styrkorna har lyfts fram av Xi Jinping, som säkrat såväl partiets som sin egen ledning över PLA, bland annat genom omorganisationer. Högsta statliga försvarsorgan är Centrala militärkommissionen. Också kommunistpartiet har en militärkommission. Xi Jinping är ordförande i båda. 2013 tillsattes även en nationell säkerhetskommission, också den under Xi Jinpings ledning, för att utarbeta säkerhetsstrategier för både intern och extern säkerhet.

Under folkrepublikens första årtionden var militären en utpräglad massarmé, vars blotta storlek, nära fem miljoner man, skulle avskräcka angripare. Sedan dess har armén mer än halverats i en process där Kinas försvar görs mer flexibelt, högteknologiskt och rörligt. En särskild raketstyrka har bildats samt en rymd- och cyberenhet som även svarar för elektronisk krigföring. Medan tonvikten har minskat på armén har flottan och flygvapnet byggts ut. Flottan har idag ett stort antal militärfartyg och ubåtar.

Kina sprängde sin första atombomb 1964 och en vätebomb tre år senare. Idag anses landet ha hundratals kärnvapen som kan nå stora delar av Asien, de flesta av dem landbaserade men också ett antal som kan avfyras från ubåt. Efter en provsprängning 1996 inledde Kina ett frivilligt stopp för sina kärnvapenprov. 

Kina genomförde 2010 ett test av ett missilförsvarssystem och demonstrerade därmed hur långt landet hunnit när det gäller avancerad vapenteknologi. Här ingår även utveckling av missilbestyckade ubåtar, krigsfartyg, olika obemannade robotflygplan, så kallade drönare, och stridsflygplan. Provflygningar under 2011 med ett nytt stridsflygplan, J20, införskaffandet av ett tidigare sovjetiskt hangarfartyg som rustats upp, samt utvecklingen av ett inhemskt hangarfartyg var ytterligare tecken på Kinas växande militära styrka. Militären uppges även satsa på cyberkrigföring och cyber­spionage. Och hösten 2021 rapporterades Kina ha utfört ett test av en hypersonisk robot, något som väckte oro bland annat i USA.

Under 2000-talet har relationerna med många utvecklingsländer styrts av Kinas växande energi- och råvarubehov. Kinesiska investeringar i och handel med afrikanska och latinamerikanska länder har ökat, liksom Kinas vapenexport till dessa stater. 

Kina började delta i fredsbevarande FN-operationer vid början av 1990-talet. Under början av 2000-talet ökade landet sitt deltagande i olika FN-operationer, huvudsakligen handlade det om icke-militär personal. Mot slutet av 2010-talet bidrog Kina i växande grad även med militärer till allt fler FN-insatser.

2017 upprättade militären sin första militärbas utanför Kina i Djibouti på Afrikas horn. Meningen var att underlätta för kinesiska trupper att delta i operationer mot pirater utanför Somalias kust och i Adenbukten.

EU har sedan dödsskjutningarna på Himmelska fridens torg 1989 ett vapenembargo mot Kina. Även USA har ett förbud mot vapenförsäljning till landet.


LÄSTIPS
 - läs mer om Kina i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Kinesiskt vågspel i Sydasien (2020-08-14)
Kina vill vara med och utnyttja Arktis möjligheter (2017-12-04)
Xi Jinpings Kina vill inta huvudscenen i världen (2017-11-07)

FÖRDJUPNING om Kina finns även i Världspolitikens Dagsfrågor
Kinas nya sidenvägar - Århundradets projekt (Nr 10 2018)

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
965 000 man (2022)
Flygvapnet
395 000 man (2022)
Flottan
260 000 man (2022)
Militärutgifter i andel av BNP
1,74 procent (2021)
Militärutgifter i andel av statsbudgeten
5,0 procent (2021)

Kina – Ekonomisk översikt

Kinas ekonomiska utveckling efter 1978 har varit snabbare än något annat lands. Kina är världens näst största ekonomi efter USA – mätt i bruttonationalprodukt (BNP) – och inom några års tid beräknas den kinesiska ekonomin ha vuxit om den amerikanska. Men tillväxttakten har gradvis bromsat in på senare år och en omställning pågår till en mer konsumtionsstyrd, tekniskt avancerad och miljömässigt hållbar ekonomi.

Mätt i köpkraft (PPP) var Kinas ekonomi större än USA:s redan 2014, enligt statistik från Internationella valutafonden. Men räknat i BNP per invånare hamnar Kina ännu långt efter västeuropeiska länder och USA, även om fattigdomen i landet har minskat kraftigt. Det är ett prioriterat mål från Kinas ledning att landet ska uppnå status som höginkomstland, idag räknas Kina enligt Världsbanken som ett övre medelinkomstland.  År 2021 uppgav Kinas ledning att den absoluta fattigdomen hade utrotats.

Den officiella linjen är att Kina ska vara en ”socialistisk marknadsekonomi”. Men staten har fortfarande en stark roll i ekonomin och kontrollerar flera områden som bedöms vara viktiga för landet bland annat banksektorn, energi och telekommunikationer. Samtidigt har den privata delen av ekonomin ökat under senare år och utländska företag har också släppts in allt mer på den kinesiska marknaden.

Finanskrisen

En framväxande exportindustri har med stöd av utländska investeringar varit den främsta drivkraften bakom Kinas ekonomiska expansion. Särskilt intensiv har utvecklingen varit i Kinas kustprovinser och i sydprovinserna Guangdong, Fujian och Hainan. Detta har lett till stora skillnader i lönearbetares inkomster mellan olika landsändar och till spänningar mellan kustregionerna och provinserna i inlandet och i väster. Regeringen har prioriterat försök att öppna västprovinserna för privata investeringar för att få igång tillväxten där. 

Under 2008 avtog den snabba tillväxttakten på grund av den globala finanskrisen. Kinesiska exportföretag noterade en kraftigt minskad efterfrågan. Kinas ledning genomförde från hösten 2008 ett omfattande stimulanspaket för att stoppa avmattningen i ekonomin. Bland annat skulle närmare 600 miljarder dollar under en tvåårsperiod användas för nya järnvägar och annan infrastruktur. Genom åtgärderna kunde Kina avvärja allvarligare följder av krisen.

Men åren av fokus på snabb ekonomisk tillväxt med kraftiga investeringar, omfattande utlåning och exportinriktning har skapat strukturella svagheter i ekonomin såsom ökad skuldsättning, överkapacitet och ineffektivitet, samtidigt som landets miljö har fått betala ett högt pris (se även Industri och Naturtillgångar och energi).

Nya reformer

Även om de statskontrollerade företagen har blivit färre och lönsamheten hos en del av dem ökat genom privatiseringar och sammanslagningar fortsätter många att vara en börda för den kinesiska ekonomin. Gynnsamma lån från de statliga bankerna har hållit igång ineffektiva statliga jättar, medan privata småföretag ofta tvingats söka lån hos lånehajar och från så kallade skuggbanker. Banksektorn har tidvis haft problem med ”dåliga” lån som statsföretagen inte kunnat betala ränta på eller betala tillbaka. Vid flera tillfällen har regeringen för att förhindra en begynnande bankkris fått skjuta till kapital till bankerna samtidigt som utlåningsreglerna har skärpts. Under 2010-talet hade många lokalregeringar i landet därtill dragit på sig höga skulder som de hade svårt att finansiera.

 I femårsplanen för perioden 2021–2025 är det ett mål att ekonomin ska bli mer driven av ökad inhemsk konsumtion och egna forskningsinnovationer samtidigt som landet ska bli självförsörjande inom tekniksektorn, enligt ett koncept som döpts till ”dubbel cirkulation”. Utvecklingen har bland annat drivits fram av geopolitiska spänningar och handelstvister med USA och andra västländer. 

Att stimulera en ökande konsumtion har dock inte visat sig vara så lätt eftersom bristande tillit till välfärdssystemet gör att kineserna ofta lägger undan pengar för framtida bruk. Regeringen har kontrat med åtgärder för att öka sysselsättningen och ge invånarna mer pengar i plånboken genom höjda löner, sänkta skatter och satsningar på socialförsäkringar.

Tillväxten sjunker

Kinas ledning vill inte heller att tillväxten ska betonas på samma sätt som tidigare. Femårsplanen fram till 2025 markerar ett skifte från kvantitativ tillväxt i tidigare utvecklingsplaner till en mer kvalitativt orienterad utveckling med ökad fokus på jämlikhet, grön teknik och hållbarhet.  Det framställs som viktigare att tillväxten är hållbar, att den sker i samklang med miljön och att den inte slukar lika mycket energi och därmed är mindre kostsam. Men den ekonomiska tillväxten får samtidigt inte bli alltför låg, eftersom det kan drabba finanssektorn och leda till sociala oroligheter. I slutet av 2010-talet var tillväxten betydligt flera procentenheter lägre än de siffror på över 10 procent som rapporterades under 2000-talets första årtionde. 

De ekonomiska utmaningarna är stora framöver. Den kinesiska arbetsstyrkan har nått sitt högsta antal och de som är i arbetsför ålder kommer successivt att bli färre samtidigt som befolkningen åldras och det blir fler att försörja. Därtill har lönenivåerna ökat under andra halvan av 2010-talet vilket har lett till att en del utländska företag flyttat sin verksamhet till nya låglöneländer. Fastighetssektorn lider av stora problem med spekulation och hög skuldsättning och det finns en oro bland beslutshavarna att det ska påverka resten av ekonomin. 

Regeringen fick vid decennieskiftet även ta till krafttag för att hantera konsekvenserna av utbrottet av ett nytt coronavirus i landet. Nedstängningen av fabriker och företag när karantänregler började gälla för att begränsa smittspridningen drabbade såväl tjänstesektorn som tillverkningsindustrin. Exporten föll med drygt 17 procent under de två första månaderna år 2020 och detaljhandeln minskade med 20 procent. Från mars hade läget förbättrats något i takt med att företag åter öppnade och människor kunde återvända till sina arbeten och den kinesiska ekonomin återhämtade sig snabbare än stora delar av omvärlden. Starkt export bidrog till en tillväxt 2021 på 8 procent, men under året därpå försämrades läget. Nya utbrott av coronapandemin möttes åter med tuffa restriktioner, vilket åter lamslog den ekonomiska aktiviteten i landet. Först mot slutet av året valde regeringen att häva restriktionerna, vilket fick till följd att viruset spreds som en löpeld. Samtidigt fortsatte problemen på bostadsmarknaden.  Även om tillväxtmålet för 2022 på 5,5 procent var lägre satt än på många år kunde det inte uppnås. BNP växte endast med cirka 3 procent vilket var det lägsta resultatet på närmare ett halvt sekel. 

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per invånare
12 720 US dollar (2022)
BNP-tillväxt
3,0 procent (2022)
Total BNP
17 963 171 miljoner US dollar (2022)
Jordbrukets andel av BNP
7,3 procent (2022)
Industrins andel av BNP
39,9 procent (2022)
Servicesektorns andel av BNP
52,8 procent (2022)
Inflation
2,2 procent (2022)
Statsskulden i andel av BNP
77,1 procent (2022)
Utlandsskuld
2 702 505 miljoner US dollar (2021)
Valuta
yuan (även renminbi)
Mottaget bistånd per invånare
US dollar (2021)

Kina – Naturtillgångar, energi och miljö

Kina är gynnat av naturen, och fyndigheterna av stenkol och järnmalm hör till världens rikaste. Landet är världens största producent av kol och även den främsta användaren. Att regeringen under senare tid har satsat resurser på att bygga nya kolkraftverk ses som ett hot på många håll i omvärlden mot de globala försöken att stoppa klimatförändringarna. 

Tillgångarna av kol, som framför allt finns i norr, är stora och med nuvarande utvinning beräknas kolet räcka i 250 år. Men mycket av kolet är av låg kvalitet.

Den inhemska oljan pumpas främst upp i nordöstra Kina, men nya oljekällor söks i Sydkinesiska havet samt i de inre västliga delarna av landet. Behovet av olja är emellertid stort och Kina importerar mycket olja från andra länder. Kina har även egna reserver av fossilgas (naturgas) men importerar gas från bland annat Centralasien och Ryssland. Kina är också en av världens få producenter av en rad andra sällsynta metaller som behövs i högteknologiska industrier. Andra betydelsefulla naturtillgångar är guld, bauxit, brunsten, bly, aluminium och tenn.

Kina producerar mest vattenkraft i världen. Ett gigantiskt kraftverksbygge inleddes 1994 vid Tre raviner i Yangtze­floden. Dammen, som fullt ut togs i bruk först 2012, är tänkt att förbättra elförsörjning, sjöfart och konstbevattning och hindra floden att svämma över. Projektet har kritiserats för skadliga återverkningar på miljön och minst 1,3 miljoner människor tvingades flytta i samband med bygget.

2021 öppnades ännu ett gigantiskt vattenkraftverk i Yangtzeflodens övre del, mellan provinserna Yunnan och Sichuan. Baihetan är världens näst största vattenkraftsdamm efter Tre raviner.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Energianvändningen har ökat kraftigt i takt med den ekonomiska utvecklingen och Kina är idag världens största konsument av energi såväl som en ledande producent. Behovet täcks till tre femtedelar av kol, strax under en femtedel av olja och till en mindre del av fossilgas (naturgas). Förnybara energikällor bidrar till omkring en sjättedel av energibehovet. Solenergi, vindkraft och biobränslen bidrar med ungefär lika stor andel vardera. Kina är idag det land i världen som producerar mest förnybar energi. Även kärnkraften håller på att byggas ut.

Koleldade kraftverk bidrar med nära två tredjedelar av elförsörjningen medan omkring en tredjedel kommer från förnybara källor, där vattenkraft dominerar.

KLIMAT OCH MILJÖ

Centralregeringen har under 2000-talet tagit miljöproblemen i Kina (se nedan) på allt större allvar. Hårdare miljölagar har införts och under 2010-talet har Kina även tagit på sig en mer aktiv roll i det globala samarbetet för att motarbeta klimatförändringarna.

Kina är det land i världen som släpper ut mest växthusgaser och det svarar ensamt för drygt en fjärdedel av utsläppen totalt sett. Men räknat per person har nästan 30 länder större utsläpp än Kina.

De kinesiska utsläppen började öka vid millennieskiftet då landets rekordsnabba tillväxt inleddes. Därefter steg de brant fram till år 2012 då kurvan planade ut under några år för att åter börja växa från 2017 och framåt.

Kina har lämnat in en uppdaterad klimatplan i enlighet med Parisavtalet och i denna satt en tidsgräns – år 2030 – för när landets utsläpp inte längre ska få öka. Dessutom utlovas det i klimatplanen och i landets långsiktiga strategi (LTS) att nettonollutsläpp ska uppnås före år 2060. Den kinesiska ledningen har även lovat att öka andelen icke-fossila bränslen i energiförsörjningen till en fjärdedel.

2021 inleddes ett internt  system för handel med utsläppsrätter  att minska utsläppen av växthusgaser. Till en början gäller utsläppsrätterna endast för energisektorn, som står för en stor del av koldioxidutsläppen. Men systemet väntas så småningom appliiceras även inom andra sektorer.

Klimatutmaningar

Liksom många andra större ekonomier bedöms Kina ha en relativt god beredskap för att hantera klimatförändringarna. I klimatanpassningsindexet ND-Gain ligger det på plats 39 (se hela listan här). När det gäller sårbarhet ligger landet dock sämre till, vilket bland annat beror på landets redan känsliga ekosystem, hoten mot biologiskt mångfald och problemen med vattenresurser.

Klimatförändringarna förväntas föra med sig att torka, översvämningar och värmeböljor blir vanligare. I många fall är det den fattiga landsbygdsbefolkningen som drabbas hårdast, men extremhetta kan också utgöra en stor hälsofara i landets megastäder.

Övriga miljöproblem

Luftföroreningar är ännu ett stort problem i storstäderna även om läget förbättrades under andra halvan av 2010-talet. Den omfattande användningen av kol bidrar till nedsmutsningen. Det gäller även den växande bilismen. Den förorenade luften leder till att invånare dör i förtid till följd av luftvägs- och hjärt- och kärlsjukdomar. Målet är att gradvis ersätta användningen av kol i hushållen med fossilgas..

För att minska den farliga koleldningen pågår även en utbyggnad av kärnkraften och nya miljövänliga metoder för kolanvändningen prövas. Samtidigt oroas klimatexperter av att Kina mot slutet av 2010-talet började bygga flera nya kolkraftverk, och angav ekonomiska skäl, samtidigt som det också finansierat byggen av kolkraftverk i andra länder, bland annat som en del av Sidenvägsinitiativet (Belt and Road initiative, BRI, se Urikespolitik och försvar).

De gigantiska anläggningarna för vattenkraft ska göra det lättare för Kina att uppnå sina klimatmål. Men de har mött kritik från bland annat miljöorganisationer för att ändra förutsättningarna för djur- och växtliv och även leda till problem med vattentillgång etcetera i Yangtzeflodens nedre lopp. Experter menar också att antalet jordskred har ökat och att risken för översvämningar kvarstår riskerar även att orsaka problem

Kina har även planer på att bygga ett ännu större vattenkraftverk i Tibet, landets största längs med floden Yarlung Tsangpo, som även grannlandet Indien hämtar vatten från. Bedömare har uttryckt oro för vad det kan betyda för möjligheterna att bevara tibetansk kultur men även pekat på att det kan påverka tillgången på vatten i Indien.

Slöseriet med vattenresurserna är stort och vattenförsörjningen är hotad. Myndigheterna har i allt högre grad tvingats ta av grundvattnet, vars nivå har sjunkit varje år. Ett annat problem är förorenat vatten och att många av floderna i inlandet har klassats som otjänliga för mänskligt bruk. Skogsavverkning har lett till jordförstöring i norr och översvämningar i söder.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per invånare
2 237 kilo oljeekvivalenter (2014)
Elkonsumtion per invånare
3 927 kilowattimmar, kWh (2014)
Andel av befolkningen med tillgång till elektricitet
100 procent (2021)
Andel av landsbygdsbefolkningen med tillgång till elektricitet
100 procent (2021)
Utsläpp av växthusgaser totalt
12942,87 miljoner ton CO2ekvivalenter (2020)
Utsläpp av växthusgaser per invånare
9,17 ton koldioxidekvivalenter (2020)
Utsläpp av koldioxid totalt
10 944 686 tusen ton (2020)
Utsläpp av koldioxid per invånare
7,8 ton (2020)
Utsläpp av metangas totalt
1 186 285 tusen ton koldioxidekvivalenter (2020)

Kina – Jordbruk och fiske

Jordbruket har alltid spelat en viktig roll för att mätta den kinesiska befolkningen. Än idag är omkring en fjärdedel av den arbetande befolkningen sysselsatt inom jordbruket, trots att dess bidrag till BNP minskat sedan mitten av 1980-talet.

Under 2000-talet har växande export tillsammans med ökad inhemsk efterfrågan på annat än spannmål medfört att skördarna av frukt, grönsaker och oljeväxter såväl som köttproduktionen ökat. Fortfarande odlar dock merparten av bönderna spannmål, och Kinas ledare har inte velat slopa ambitionen att landet ska vara till 95 procent självförsörjande på ris och vete, ett mål som nåddes 2010. Stora skördar uppnås med hjälp av rikligt med gödnings- och bekämpningsmedel. Samtidigt har det lett till övergödning och andra miljöproblem (se Naturtillgångar och energi). Konstbevattning av marken är utbrett.

En trend vid mitten av 2010-talet var att mindre jordbruk slogs ihop till större enheter, vilket bland annat gjorde det möjligt att investera i jordbruksmaskiner. Odlingen har också blivit effektivare på många håll till följd av bättre teknik och beslutsfattarna har stora planer på att artificiell intelligens ska kunna användas inom jordbruket till exempel genom robotar som kan mata djur, diagnosticera sjukdomar och skydda grödor. Förhoppningen är att på sikt kunna överbrygga den klyfta som finns när det gäller utveckling och välfärd mellan landsbygden och i städerna. Samtidigt har antalet invånare som försörjer sig som bönder minskat på senare år i takt med att många landsbygdsbor söker sig till större städer.

Ris är en viktig gröda som främst odlas i söder där man kan få två–tre skördar om året. I norra delen av landet överväger vete, korn och majs. Sötpotatis, sparris, vitlök, potatis och sockerrör är andra viktiga grödor. Mycket av proteinet i kosten kommer fortfarande från soja och andra bönor men kött och i synnerhet fläsk har blivit allt viktigare och produktionen har ökat. Den egna grisköttsproduktionen räcker inte utan landet måste importera från andra länder. Bland den inhemska animalieproduktionen dominerar fläsk, fjäderfä och komjölk. Fisket vid kusten och i floder och sjöar är betydande, men fiskodling i dammar spelar en ännu större roll.

1978 års reformer inledde en grundlig omdaning av landsbygden. När folkkommunerna försvann återupptogs familjejordbruket. Bönderna skulle leverera en kvot till staten medan överskottet kunde säljas till högre pris på marknaden. Eftersom bönderna inte äger sin jord, utan arrenderar den, har de inte mycket att sätta emot när lokalpolitiker beslutar att marken ska säljas. Kommunistpartiet lanserade 2008 en reform som gjorde det möjligt för bönder att överlåta eller hyra ut sina odlingsrätter, som i genomsnitt inte var större än en fotbollsplan i storlek.

Om våra källor

Fakta – jordbruk och industri

Jordbrukets andel av BNP
7,3 procent (2022)
Andel av landytan som används för jordbruk
56,1 procent (2018)
Andel av landytan som är skogbevuxen
23,3 procent (2020)
Industrins andel av BNP
39,9 procent (2022)

Kina – Industri

Industrin har varit och är en viktig drivkraft för Kinas ekonomiska utveckling. Den privatägda industrisektorn har expanderat under de senaste två årtiondena medan de statliga företagens andel av produktionen har minskat. Men de stora statliga företagen dominerar inom industrisektorer som ses som särskilt viktiga för landet som energi, transport och telekommunikationer.

Låga industrilöner och chansen att etablera sig på ”världens största marknad” har lockat utländska placerare till Kina. Med hjälp av investeringar från omvärlden har industrin moderniserats och nya tillväxtbranscher vuxit fram. Idag är Kina världsledande på tillverkning av så skilda produkter som bomullstyg, kemiska gödningsmedel, stål och cement.

Tung industri dominerar fortfarande men under 2000-talet har den snabbaste tillväxten kunnat ses inom IT-produkter, telekommunikation, elektroniska varor och bilindustrin. Kinas bilindustri har vuxit till en av världens största och landet ligger även i framkant när det gäller elbilar. Det högteknologiska kunnandet har bland annat hämtats upp från utländska investerare från Taiwan och USA. Men Kina har inlett en ambitiös satsning ”Made in China 2025” vars mål är att bygga upp en avancerad högteknologisk industri, inte minst inom robotteknik och artificiell intelligens, elektriska fordon och informationsteknologi. År 2049 ska Kina vara världsledande på dessa områden, vilket ska bidra till en stabil ekonomisk tillväxt. Satsningen ska göra Kina mindre beroende av import av elektroniska komponenter och material till sin industri – dessa ska istället i högre utsträckning produceras inom landet.

Kina lägger stora resurser på forskning och utveckling av alltifrån passagerarflygplan till avancerad vapenteknologi. Även inom rymdindustrin görs omfattande satsningar och Kina är idag en ledande rymdnation. Kina genomförde som tredje land i världen, efter USA och Sovjetunionen en månlandning 2013 med en robot och 2019 landade en kinesisk rymdfarkost på månen, rymdsonden Chang'e-4. Det var första gången som en farkost landade på den sida av månen som är vänd bort från jorden. Två år senare lyckades Kina även landsätta en farkost (rover) på Mars, något som bara USA och Sovjetunionen gjort tidigare. Kina har numera även en egen rymdstation, Tiangong, (Himlens palats).

Den viktiga gruvindustrin har regeringen under senare år försökt reformera: mindre gruvor har gått samman medan andra stängts, såväl på grund av bristande säkerhet som på grund av olönsamhet. Mot slutet av 2010-talet har det anlagts nya kolgruvor.

Under 2010-talet har överkapacitet, framför allt inom stål- och cementindustrin, varit ett stort problem, orsakat av minskad efterfrågan i omvärlden såväl som inom landet. I vissa provinser har fabriker startats utan att ha fått tillstånd. Myndigheterna har svarat med att skärpa kontrollen och reglerna för etablering av företag samtidigt som tillgången till banklån begränsats inom industrier där det produceras mer än vad det finns avsättning för.

Om våra källor

Kina – Utrikeshandel

Kina är en av världens ledande handelsnationer och är sedan 2001 medlem i Världshandelsorganisationen (WTO). Exporten har ökat kraftigt under 2000-talet, bortsett från under den globala finanskrisen.

Textilier, kläder, leksaker och skor är viktiga exportvaror, men under 2000-talet har maskiner och elektronik dominerat exporten. En stor del av produktionen för export utgörs av varor som tillverkats, eller satts samman av importerade komponenter på fabriker som fått stöd av utländska investerare eller har utländska huvudägare. Framställningen av avancerade tekniska produkter kräver import av maskiner och elektronik samt även av stål. Kina planerar att i större utsträckning på egen hand fylla behoven av tekniska insatsdelar inom landet, så att landet blir mindre beroende av import.

Kinas behov av att köpa råvaror från andra länder har vuxit under det senaste decenniet, inte minst när det gäller järnmalm, koppar och olja. Även importen av livsmedel har ökat. 

Vid slutet av 2010-talet hade omkring 140 länder Kina som främsta handelspartner och Kina hade slutit frihandelsavtal med ett tjugotal länder. Landet har även ett avtal om frihandel med den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen Asean. I slutet av 2020 undertecknade Kina ett avtal om ett större regionalt frihandelssamarbete, RCEP, med Aseanländerna, Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea. RCEP trädde i kraft år 2022. Idag har samtliga länder ratificerat avtalet som omfattar nästan en tredjedel av världens befolkning och står för en lika stor andel av världens samlade BNP

USA står utanför RCEP, som har setts som ett kinesiskt svar på det stora amerikanska handelsinitiativet TPP, vilket döptes om till CPTPP efter att  Washington dragit sig ur samarbetet 2017.  År 2021 ansökte dock Kina om medlemskap även i CPTPP.  Geopolitiska spänningar och pågående handelstvister med Australien gjorde dock att bedömare ansåg att det skulle komma att dröja innan ett kinesiskt medlemskap beviljades av medlemmarna i CPTPP.

Kinas blomstrande utrikeshandel har bidragit till att skapa världens största valutareserv. Det stora kinesiska överskottet i handeln med EU och USA har tidvis gett upphov till störningar i relationerna. Under några år i början av 2000-talet kritiserade USA och EU Kina för att medvetet behålla ett lågt värde på den inhemska valutan yuan för att gynna utrikeshandeln. Från 2010 har växelkursen för yuan gjorts mer flexibel och regimen har låtit valutan stiga gentemot dollarn.

USA har kritiserat Kina för att föra en ekonomisk politik som ger landet orättvisa fördelar i handelsutbytet; det höga amerikanska underskottet i den bilaterala handeln har länge setts som ett stort problem. Kina anklagas även för att stjäla teknik och immaterialrättsliga tillgångar som patent och varumärken samtidigt som det faktum att det inte är en regelrätt marknadsekonomi och ger statsägda företag konkurrensfördelar kritiseras. Inte minst mot bakgrund av den snabba högteknologiska utvecklingen och landets höga ambitioner (se Industri).

Sommaren 2018 bröt ett handelskrig ut mellan de båda handelsjättarna. USA införde tullar för motsvarande 50 miljarder dollar på olika kinesiska importvaror. Kina svarade med att införa tullar på varor som importerades från USA. Under september samma år kom åter nya tullavgifter från USA, varpå Kina genast svarade med egna tullar på amerikansk import. Handelskonflikten fortsatte under 2019, vilket fick till följd att den bilaterala handeln minskade. Samtidigt pågick förhandlingar av och till mellan de båda länderna. I början av 2020 nåddes en frist i handelskriget då länderna enades om ett första delavtal, som bland annat innehöll löften från Kina om att öka importen från USA med motsvarande 200 miljarder dollar och att stärka regler för patent och andra immaterialrättigheter. I gengäld skulle USA sänka de nya amerikanska tullsatserna på kinesiska varor.  

Kinas export gick länge främst till Hongkong, beroende på att en stor del av Kinas utrikeshandel har gått den vägen för att därifrån exporteras vidare. Hongkongs handel sköts fortfarande separat.

 

Om våra källor

Fakta – utrikeshandel

Varuexport
3 593 601 miljoner US dollar (2022)
Varuimport
2 715 999 miljoner US dollar (2022)
Bytesbalans
317,3 miljarder US dollar (2021)
Varuhandeln i andel av BNP
35 procent (2022)
Viktigaste exportvaror
elektronik, maskiner, textilier och skor, transport- elkraft- och medicinsk utrustning, kemikalier
Största handelspartner
USA, Japan, Sydkorea