EU – Handelspolitik och bistånd

EU utgör världens största marknad och är därmed en av världens tyngsta handelsaktörer. Men EU:s idé om global öppenhet och samarbete utmanas av internationella handelskrig.

Handelspolitiken är helt och hållet gemensam och sköts till vardags av EU-kommissionen. Eftersom EU är en tullunion – där länderna har gemensamma tullar mot resten av världen – är det omöjligt för ett medlemsland att sluta egna avtal med länder utanför samarbetet.

Avgifterna som EU-ländernas tullverk tar upp vid gränsen går till 75 procent in i EU:s budget. Resten behåller medlemsländerna för sin egen förvaltning. Från 2027 får EU-länderna en gemensam tullbyrå, fortsatt med nationella tullkontor i varje land.

EU-kommissionen är den part som förhandlar fram handelsavtal med omvärlden för EU-ländernas räkning. Det finns få vita fläckar på EU:s handelskarta; unionen har handelsavtal eller samarbetsavtal med handel som inslag, med snart sagt alla länder i världen. Tills vidare fattas bara ett fåtal länder i Afrika samt en grupp länder som gränsar till Ryssland (till exempel Kazakstan och Turkmenistan) och de allra största: Kina och USA.

Handelsförhandlingar var enkelt ganska länge för det starka europeiska handelsblocket och EU kunde t ex tillföra en klausul om mänskliga rättigheter så att EU kan frysa avtalet vid grova överträdelser, liksom en klausul som kräver att motparten respekterar sociala minimivillkor för arbetstagare. Vissa avtal har belagts med en klimatklausul – till exempel avtalen med Kanada, Japan och Mercosur.

På senare år har EU också fattat beslut som tvingar importörer att ta kostnader för klimatet. Från 2027 är till exempel import till EU förbjuden av en lång rad varor som vållat avskogning vid tillverkningen.

EU har även beslutat att från 2027 ta ut en koldioxidavgift på import av varor som vållat CO2-utsläpp, lika hög som vad EU-industrin betalar i utsläppsavgifter.

Många handelsavtal

Norge, Island och Liechtenstein har ingått den mest omfattande överenskommelsen med unionen, EES-avtalet. Det ger länderna i princip fri tillgång till EU:s inre marknad mot att de accepterar såväl existerande som framtida regler, betalar en avgift och accepterar EU-domstolen som högsta tvistlösningsinstans. Schweiz har liknande tillgång via en lång rad separata avtal.

Det samarbete som EU sedan decennier haft med regioner i sitt närmaste grannskap österut och söderut, innehåller likaså avtal om handel (se avsnitt om utrikespolitik) där handelsvillkoren är särskilt förmånliga.

EU hade från 1997 ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland. Försök att uppdatera avtalet har stupat på politisk oenighet, först på grund av tvister som Polen och Lettland har haft med Ryssland, sedan på grund av Moskvas annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. De rekordbreda sanktionerna som EU infört efter Rysslands storskaliga anfall mot Ukraina våren 2022 har omöjliggjort i stort sett alla handelsrelationer.

I Asien är Japan, som enskilt land, EU:s näst största partner. Sedan 2019 har parterna ett brett handelsavtal och ett strategiskt samarbete.

EU har ett handelsavtal med Nya Zeeland i kraft sedan 2024. Med Australien undertecknades ett avtal i mars 2026.

EU har länge haft täta relationer med Asean vars medlemsländer i Sydöstasien tillsammans utgör viktiga handelspartner. Sedan 2015 är ett brett handelsavtal i kraft med Sydkorea, sedan 2020 med Vietnam och sedan februari 2026 med Singapore. 2025 blev ett frihandelsavtal med Indonesien klart som väntas träda i kraft 2027. Med Indien slöts i januari 2026 ett större ramavtal som inväntar godkännande av företrädare för båda parter.

EU har haft partnerskapsavtal (bistånd, handel och samarbete) sedan 1970-talet med 79 länder i Afrika, Karibien och i Söderhavet, varav 48 länder söder om Afrika. På senare år har detta kompletterats med regionala avtal i östra respektive västra Afrika.

EU utgör därmed den största investeraren i Afrika. I början av 2022 utlovade EU större investeringar än någonsin tidigare (150 miljarder euro fram till 2030). Detta löfte hängde ihop med försöken att förmå afrikanska stater att hindra utvandring och ta tillbaka oönskade migranter liksom att bekämpa terrorism.

EU har frihandelsavtal med ett flertal länder i Latinamerika. Ett regionalt avtal med Mercous trädde provisoriskt i kraft i maj 2026 men ska prövas av EU-domstolen innan det blir permanent. Dessutom finns ett avtal om nära samarbete med en grupp länder i Anderna (Ecuador, Peru och Colombia).

Kraftmätning med USA

När den inre marknaden kom till stånd 1993 växte EU i styrka som handelsområde vilket gjorde att européerna vågade utmana världens dåvarande största handelsblock, USA. En av de första tvisterna handlade om Europas rätt att vägra importera kött från hormonbehandlade amerikanska djur. Senare konflikter har handlat om bananimport, genmodifierade varor, Hollywoods filmdominans och import av klorinbehandlad kyckling.

När Donald Trump återkom som USA:s president i januari 2025 införde han nya tullar mot hela omvärlden. Rättsväsendet i USA har ingripit och ändrat förutsättningarna men Trump har hittat nya sätt att upprätthålla sin tullvägg.

EU valde sommaren 2025 att acceptera en ojämlik överenskommelse med Trump-administrationen i hopp om att vinna en stabil handelsrelation. Uppgörelsen gav USA rätt till 15 procents tull på större delen av europeisk import men 50 procent på stål- och aluminium. EU skulle också investera i USA samt köpa bland annat olja och gas för totalt över 1 000 miljarder dollar inom tre år. EU åtog sig att ha 0 procent tull på amerikansk import. Läs om USA:s tullkrig här. 

Kraftmätning med Kina

Mellan EU och Kina sker världens näst största handelsutbyte till ett värde av uppemot 2 miljarder euro per dag. Det råder ett stort handelsöverskott till Pekings fördel vilket frustrerar EU-länderna som fruktar att kinesiska billig import (delvis statsstödd) kan slå ut europeisk industri. EU:s och Kinas handel bygger enbart på begränsade tekniska avtal.

På senare år har EU tagit fram nya handelsinstrument för att skydda europeiskt näringsliv mot vad man uppfattar som illojal konkurrens. Sedan 2023 finns ett skärpt instrument för att bromsa konkurrens från företag som finansieras av statsstöd. EU-kommissionen inledde under 2024 flera utredningar mot kinesiska bolag i olika sektorer vilket till exempel resulterat i strafftullar på kinesiska elbilar.
Sedan 2024 kan EU-kommissionen också ingripa om ett icke-europeiskt bolag deltar i en offentlig upphandling i EU men använder sig av statligt stöd från hemlandet för att konkurrera med lägre priser.

I några europeiska länder har kinesiska investeringar i strategisk industri väckt oro för att Kina ska vilja utnyttja möjligheter till politiskt inflytande. Enligt en EU-förordning från 2019 måste utländska investeringar i strategiska sektorer, som till exempel hamnar eller avancerad elektronik, granskas innan de godkänns, när investeraren är statsägd eller nära kopplad till en utländsk stat.

Bistånd

EU och dess medlemsländer är tillsammans världens största biståndsgivare, största donator vid humanitära kriser och numera även av klimatbistånd. EU stod 2025 för 41 procent av världens bistånd.

Till det reguljära biståndet kommer humanitär katastrofhjälp som EU väljer att förmedla via etablerade biståndsorganisationer, till exempel Röda Korset eller Läkare utan gränser.

Bistånd är inte en exklusiv EU-behörighet. Bara ungefär en femtedel av det europeiska biståndet förmedlas via EU, medan fyra femtedelar kommer från de enskilda medlemsstaternas nationella utvecklingssamarbete med deras respektive mottagarländer.

EU-länderna har samordnat sina nationella och sitt europeiska bistånd så att alla strävar mot samma mål, inte dubblerar stöd till något land eller ställer något fattigt land helt utan. Prioriteringen är att utrota fattigdomen i världen och skapa en hållbar tillväxt, byggt på FN:s mål för hållbar utveckling till 2030.

Biståndet går till insatser för exempelvis hälsovård, utbildning och stöd till näringslivet men innehåller samtidigt krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

I sitt biståndsarbete har EU ett särskilt handels- och biståndsavtal med 79 så kallade AVS-länder (många är gamla kolonier till europeiska länder). EU beslöt 2014 att börja dra ned biståndet till tillväxtekonomier som Kina och Brasilien och i stället inrikta sig mot världens fattigaste länder.

Efter 2014 har särskilt fokus hamnat på klimatåtgärder eftersom många fattiga länder befinner sig geografiskt i riskzonen för effekter av klimatförändringarna. För åren 2021–2027 ligger biståndsbudgeten till fattiga länder på cirka 50 miljarder euro varav minst en tredjedel ska användas till klimatinsatser.

Trots världsrekord i bistånd uppfyller majoriteten av EU-länderna inte FN-målet, det vill säga att biståndet ska motsvara 0,7 procent av varje medlemslands bruttonationalinkomst (BNI). Biståndet från Europa har fallit på senare mår trots att fler länder nu räknar in flyktingmottagande som bistånd.

År 2023 nådde bara fyra EU-länder målet på 0,7 procent: Sverige, Danmark, Tyskland, och Luxemburg. Genomsnittet för EU-ländernas bistånd var samma år 0,57 procent av BNI.