EU – Framväxten

Det europeiska samarbetet föddes ur kontinentens krigströtthet efter två världskrig. Efterkrigstiden surrade av visioner och förhoppningar om ett annorlunda Europa. Det samarbete som så småningom skulle bli dagens EU inleddes 1952 då sex länder bildade Europeiska kol- och stålunionen. I och med Romfördraget 1957 lades grunden för det som tio år senare blev Europeiska gemenskaperna, EG. Ytterligare fem medlemsländer hade tillkommit när EG genom Maastrichtfördraget omvandlades till Europeiska unionen (EU) 1993. I dag består EU av 27 länder.

Det rådde fortsatt militär spänning i Europa även efter andra världskrigets slut 1945. Tre år senare föreslog den store krigshjälten, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, att ett slags Europas förenta stater skulle bildas. Han hade dock aldrig tänkt att Storbritannien skulle ingå.

Ett flertal samarbetsorganisationer byggdes upp men de förstärkte den uppdelning av Europa i en östlig del och en västlig som funnits under kriget. I väst lanserade USA Marshallhjälpen, ett program för att bygga upp det krigshärjade Europa, genom OEEC, föregångaren till OECD. På det militära området inledde flera västländer 1949 ett samarbete som blev försvarsalliansen Nato där både USA och Kanada deltog.

I öst bildade Sovjetunionen och dess allierade i Östeuropa ett block.

Från kol och stål till Romfördraget

Jean Monnet, en fransk för detta konjakshandlare med goda internationella kontakter, föreslog Frankrikes utrikesminister Robert Schuman och Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer att de två forna krigsmotståndarna Frankrike och Tyskland borde enas i ett praktiskt samarbete som kunde föda ett nytt förtroende. Idén var att de två länderna skulle lägga sina tillgångar av kol och stål under ett gemensamt men fristående organ i ett samarbete som skulle bygga upp de två krigshärjade länderna. Ett huvudmål var att säkra freden i Europa.

Döpt till Schumanplanen presenterades idén offentligt den 9 maj 1950 och vann anhängare. Vid ett möte i Paris 1951 beslutade Frankrike, Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien att bilda Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) vilken såg dagens ljus 1952.

Fler europeiska länder erbjöds att gå med. Britter och danskar tackade nej. Svenskarna uppfattade samarbetet som en industrikartell och svarade inte på förfrågan. När EKSG väl kom i gång blev dock Sverige observatör.

Monnets förhoppning var att det växande förtroendet skulle göra det naturligt att utöka samarbetet till fler samhällsområden och även den ambitionen förverkligades. I Rom 1957 undertecknade de sex länderna fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen (European Economic Community, EEC), kallat Romfördraget. Detta gäller ännu och innehåller grunden till det EU vi känner i dag. Här fastslås avsikten att upprätta en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, kapital och personer med en gemensam jordbrukspolitik och en detaljerad konkurrenspolitik.

Samtidigt med EEC undertecknades också fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen, Euratomfördraget, om kärnkraftssamarbete.

Utanför EEC skapade andra länder i Västeuropa ett samarbete som var mer i deras smak. Storbritannien, Sverige, Norge, Danmark, Portugal, Schweiz och Österrike bildade 1959 Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Även inom Efta skulle tullarna tas bort mellan länderna (dock bara för industrivaror), men de enskilda medlemsländerna behöll egna tullar och handelsavtal mot omvärlden. Det fanns ingen gemensam överordnad myndighet eller budget.

Fler länder ansluter sig

De tre fördragen (Kol- och stål, EEC och Euratom) samlades 1967 samman under namnet Europeiska gemenskaperna (EG).

Storbritannien, Danmark och Irland blev medlemmar 1973.

EG kom under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet att präglas av ekonomiska kriser och oenighet kring budgeten och jordbruket. EG växte dock i antal medlemmar när de gamla diktaturerna i Sydeuropa föll en efter en, och anslöt sig så snart de kunde: Grekland 1981 samt Spanien och Portugal 1986.

I mitten av 1980-talet fick EG-kommissionen en dynamisk ordförande, fransmannen Jacques Delors, som ville ta Europa ur en långvarig lågkonjunktur genom att förverkliga Romfördragets vision om en gemensam marknad. Vid ett EG-toppmöte i Milano 1986 klubbades detta mål. En fördragsändring (Enhetsakten) införde samtidigt för första gången majoritetsbeslut, men bara för den inre marknaden.

Den inre marknaden växer fram

Inför risken att bli nedröstade uppbådade medlemsländerna en ny vilja att söka kompromisser. Den 1 januari 1993 stod den inre marknaden i stora delar färdig. Näringslivet hade redan förberett sig och handeln över gränserna tog snabbt fart. Det gav ett ekonomiskt uppsving som i sin tur påtagligt ökade medlemsländernas känsla av gemenskap och förtroende för varandra.

EG:s ekonomiska utveckling ägde rum samtidigt som Östeuropa genomgick stora politiska omvälvningar. Berlinmurens fall 1989 och kommunismens sammanbrott 1990–1991 förändrade Europas politiska karta. Sommaren 1991 bröt krig ut i Europa för första gången sedan andra världskriget, i samband med Jugoslaviens upplösning. Det blev uppenbart för de politiska ledarna att EG saknade både mandat och medel att ingripa i väpnade konflikter.

I februari 1992 kunde EG-länderna enas om ett uppdaterat fördrag, Maastrichtfördraget, vilket omvandlade EEC till en politisk union, Europeiska unionen (EU). I Maastrichtfördraget ingick ett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete, polissamarbete samt planer för en gemensam valuta.

EU-samarbetet hade därmed börjat komma in på centrala samhällspolitiska områden och för första gången uppstod breda nationella debatter om Europa. Det visade sig finnas en stark opposition mot den snabba utvecklingen.

Sverige går med i EU

I de närmaste grannländerna vaknade emellertid ett nytt intresse för EU när det stod klart att den inre marknaden var på väg att bli en ekonomisk succé. De sju länderna i Efta förhandlade till sig rätten att ingå i den inre marknaden i ett avtal som låg klart i maj 1992. Det så kallade EES-avtalet innebar att Eftaländerna godkände de regler som gällde i EU och lovade att följa även framtida beslut utan att därför ha rätt att rösta om dessa. En viss insyn och förhandlingsrätt ingick.

Innan EES-avtalet hann träda i kraft kom Berlinmurens och kommunismens fall vilket gjorde att Sverige, Finland och Österrike, som hade hållit distans till EU på grund av sin neutralitetspolitik, kände sig fria att ansöka om regelrätt medlemskap i EU. Även Norge lämnade in en medlemsansökan.

Den 1 januari 1995 växte EU till 15 medlemsländer med tre nya medlemmar: Sverige, Finland och Österrike. Det norska folket sade däremot för andra gången nej till EU i en folkomröstning och Norge blev kvar i EES-avtalet.

EU hade bråda tider. Planen var att i januari 2002 genom Ekonomiska och monetära unionen (EMU) byta ut francen, D-marken, escudon och andra valutor mot sedlar och mynt i den nya, gemensamma valutan euro. Men först måste alla befinna sig i en ungefärligt likartad ekonomisk situation vilket krävde av flera länder att de sanerade sina ekonomier. Amsterdamfördraget, som undertecknades i oktober 1997, gav sedan EU bland annat en samordnad sysselsättningspolitik, asyl- och invandringspolitik och införlivade gränssamarbetet Schengen i EU.

Utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklades så att EU skulle få möjlighet att kunna ta till militära medel för att ingripa i kriser. Våren 2003 kunde den första militära insatsen skickas ut, en fredsövervakande styrka i det instabila Makedonien.

EU utvidgas österut

Samtidigt måste EU ta sitt ansvar för länderna i Central- och Östeuropa som var fattiga och politiskt instabila efter att ha levt länge under sovjetisk kommunism. De ville helst genast bli EU-medlemmar fullt ut. Trots en viss tvekan inför att ta ombord länder utan längre tradition av marknadsekonomi eller demokrati, kunde EU inte säga nej till en återförening av det Europa som varit delat i 50 år.

Medlemskapsförhandlingar inleddes 1998 med tolv länder – Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Cypern, Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien. Samtidigt ställde sig EU frågan hur unionen med snart dubbelt så många medlemsländer borde se ut för att fungera.

Ännu ett uppdaterat EU-fördrag – Nicefördraget som antogs år 2000 – löste några men inte alla institutionella frågor som utvidgningen förde med sig.

Flyktingströmmar och nya medlemmar

Under de första åren på 2000-talet blev Sydeuropa mål för hundratusentals flyktingar. Grekland och Malta fick uppleva känslan av att vara invandrarländer och tyckte inte om den. Spanien tog emot flera miljoner invandrare för att klara sin ekonomiska boom men hade samtidigt svårt att hantera alla flyktingar som tog sig till landet med båt. Italien hade samma problem. Flyktingmottagandet blev ett gemensamt problem för EU att lösa och en ny EU-byrå, Frontex, sattes upp för att bidra till gränskontrollen vid akuta problem.

Öst- och Centraleuropa utvecklades snabbt och tio av dessa länder blev EU-medlemmar den 1 maj 2004 medan det dröjde till den 1 januari 2007 för Bulgarien och Rumänien.

Under 2007 gjordes EU-länderna ännu ett försök att lösa sina interna frågor. Det första försöket till nytt fördrag förkastades i flera folkomröstningar men tvättades och kunde i oktober det året antas under namnet Lissabonfördraget. EU fick sitt nya fördrag godkänt och i kraft den 1 december 2009.

Därmed fick EU en egen utrikeschef liksom en permanent ordförande för EU:s högsta beslutande församling, Europeiska rådet (ländernas stats- och regeringschefer). Europaparlamentets inflytande ökade, en europeisk stadga om medborgarnas rättigheter blev juridiskt bindande och antalet EU-kommissionärer minskades till en för varje medlemsland.

I juli 2013 utvidgades EU-kretsen till 28 länder då Kroatien blev medlem medan ett tiotal andra länder blev kvar i kön för medlemskap.

Ny flyktingvåg

EU-politikerna slet vid den här tiden med det akuta problemet att fördela en dryg miljon flyktingar som under 2015 och 2016 kommit till Europa. Flera östeuropeiska länder vägrade följa fattade beslut om en fördelning av kvotflyktingar. Ungern och Polen utmanade dessutom EU-samarbetet genom att på tvärs mot unionens fördrag inskränka pressfriheten och rättsväsendets oberoende.

Sommaren 2016 drabbades Europasamarbetet av ett bakslag då britterna i en folkomröstning sade ja till att lämna unionen. Utträdesprocessen fick benämningen brexit. Storbritannien lämnade EU formellt den 31 januari 2020 och medlemskapet ersattes med ett relativt enkelt handels- och samarbetsavtal i maj 2021.

Ett mer långsiktigt problem – klimatförändringarna – ledde från sommaren 2020 till ett batteri av nya reformförslag för hela samhällsekonomin med målet satt till klimatneutralitet senast år 2050.

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt storskaliga angrepp på Ukraina ställde sig EU omedelbart på Ukrainas sida och organiserade de hårdaste ekonomiska sanktionerna i unionens historia mot Moskva. Därtill kom nödhjälpleveranser, säkra korridorer för landtransporter av export- och importvaror via grannländer och sammankoppling av Ukrainas elnät till det europeiska. Framförallt har EU gett Ukraina miljarder i både militärt stöd och civilt.

Ukraina godkändes dessutom som kandidat för EU-medlemskap i juni 2022 liksom även Moldavien medan Georgien godkändes som ansökarland (läs mer i Georgien: Inrikespolitik och författning). Medlemskapsförhandlingar inleddes med de båda kandidatländerna sommaren 2024.