Framväxten

Det europeiska samarbetet föddes ur kontinentens krigströtthet efter två världskrig. Efterkrigstiden surrade av visioner och förhoppningar om ett annorlunda Europa. 1952 inleddes det samarbete som så småningom skulle bli dagens EU.

Det rådde fortsatt militär spänning i Europa även efter andra världskrigets slut 1945. Tre år senare föreslog den store krigshjälten, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, att ett slags Europas förenta stater skulle bildas. Han hade dock aldrig tänkt att Storbritannien skulle ingå.

Olika slag av samarbetsorganisationer byggdes upp vilka förstärkte den uppdelning av Europa i en östlig del och en västlig som funnits under kriget.
I öst bildade Sovjetunionen och dess allierade i Östeuropa ett block – politiskt genom ett samarbete mellan alla kommunistpartier i Europa, ekonomiskt genom samarbetsorganet SEV (oftast kallat Comecon).

I väst lanserade USA Marshallhjälpen, som var ett program för att bygga upp det krigshärjade Europa. Marshallhjälpen hanterades genom Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), föregångare till OECD. På det militära området inledde flera västländer 1949 ett samarbete inom Atlantpakten, som sedan blev försvarsalliansen Nato. Varken Nato eller OEEC var rent europeiska organisationer. USA och Kanada deltog i båda.

Konjakshandlare föreslår en kol- och stålunion

Europarådet grundades 1949 av tio länder och var Europas första försök att ena kontinenten politiskt efter kriget. Men vänner av ett effektivt samarbete blev besvikna. Alla medlemsländer hade vetorätt. Eftersom ett enda land därmed kunde stoppa varje beslut uteblev handlingskraftiga åtgärder.

I Frankrike verkade den före detta konjakshandlaren Jean Monnet. Han trodde på nödvändigheten av samarbete men hade genom ett inhopp i mellankrigstidens stora fredssatsning Nationernas förbund blivit övertygad om att det inte skulle gå att komma någonstans så länge varje land hade vetorätt.

Monnet lyckades övertyga Frankrikes utrikesminister Robert Schuman och den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer om att de två forna krigsmotståndarna Frankrike och Tyskland skulle samla sina viktiga tillgångar av kol och stål i ett gemensamt men oberoende organ, som fick i uppgift att arbeta med det gemensamma bästa för ögonen.

Samarbetet skulle bygga upp de två krigshärjade länderna. Men ett huvudmål var alltid att säkra freden i Europa. Medlemsländerna gavs insyn i varandras kol- och stålindustrier vilka utgör grunden för all vapenproduktion. Monnets förhoppning var att samarbetet med tiden skulle skapa ett förtroende mellan länderna som gjorde det naturligt att gå vidare på fler samhällsområden. Hans yttersta mål var ett slags Europas förenta stater.

Romfördraget undertecknas

Monnets idé, som döptes till Schumanplanen, presenterades den 9 maj 1950 och vann fler anhängare. Vid ett möte i Paris 1951 beslutade Frankrike, Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien att bilda Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) som såg dagens ljus 1952.
Fler europeiska länder erbjöds att gå med. Britter och danskar tackade nej. Svenskarna uppfattade samarbetet som en industrikartell och svarade inte på förfrågan. När EKSG väl kom igång så småningom blev dock Sverige observatör.

Jean Monnet blev generalsekreterare för Kol- och stålgemenskapens ”Höga myndighet”. Han ville gå längre i samarbetet, bilda en europeisk tullunion och bedriva en gemensam jordbruks- och transportpolitik. Medlemsländerna skulle betala in pengar till en central budget för att bekosta gemensamma utgifter.

Hans förslag togs väl emot av de sex länderna i EKSG. I Rom 1957 undertecknade de fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), kallat Romfördraget. Det gäller än och innehåller hela grunden till det EU vi känner idag. Här fastslås avsikten att upprätta en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, kapital och personer samt en gemensam jordbrukspolitik och en detaljerad konkurrenspolitik.

Samtidigt med EEC undertecknades också Euratom­fördraget om kärnkraftssamarbete.

Fler länder ansluter sig

Utanför EEC skapade andra länder i Västeuropa ett samarbete som var mer i deras smak. 1959 bildade Storbritannien, Sverige, Norge, Danmark, Portugal, Schweiz och Österrike Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Även inom Efta skulle tullarna tas bort mellan länderna (dock bara för industrivaror), men de enskilda medlemsländerna behöll egna tullar och handelsavtal mot omvärlden. Det fanns ingen gemensam överordnad myndighet eller budget.

När EEC började visa snabb ekonomisk tillväxt omprövade britterna sin inställning och 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap. Den franske presidenten Charles de Gaulle ville emellertid inte ha med Storbritannien. Han ansåg att landet inte var tillräckligt Europa-inriktat. Därmed föll Storbritanniens ansökan.

1967 slogs de tre fördragen (Kol- och stål, EEC och Euratom) samman under namnet Europeiska gemenskaperna (EG).

När de Gaulle avgick ett par år senare öppnades dörren för Storbritannien som 1973 blev medlem, samtidigt som Danmark och Irland.

EG kom under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet att präglas av ekonomiska kriser och oenighet kring budgeten och jordbruket. Politiskt kom dock under denna tid goda nyheter från södra Europa. En efter en föll de gamla diktaturerna och länderna anslöt sig så snart de kunde till EG som ett bevis på att de nu tillhörde den moderna, demokratiska västvärlden; Grekland 1981 samt Spanien och Portugal 1986.

I mitten av 1980-talet fick EG-kommissionen en dynamisk ordförande, fransmannen Jacques Delors, som såg möjligheten att ta Europa ur en långvarig lågkonjunktur genom att förverkliga Romfördragets vision om en gemensam marknad. Vid ett EG-toppmöte i Milano 1986 klubbades detta mål. En fördragsändring (Enhetsakten) införde samtidigt för första gången majoritetsbeslut, men bara för den inre marknaden.

Den inre marknaden växer fram

Ställda inför risken att bli nedröstade, uppbådade medlemsländerna en helt ny vilja att söka kompromisser. Den 1 januari 1993 stod den inre marknaden i stora delar färdig. Näringslivet hade redan förberett sig och handeln över gränserna tog snabbt fart. Det gav ett ekonomiskt uppsving som i sin tur påtagligt ökade medlemsländernas känsla av gemenskap och förtroende för varandra.

EG:s ekonomiska utveckling ägde rum samtidigt som Östeuropa genomgick stora politiska omvälvningar. Berlinmurens fall 1989 och kommunismens sammanbrott 1990–1991 förändrade Europas politiska karta men skulle instabiliteten smitta väst? Det nya osäkra läget i Europa fick ledarna att sammankalla en regeringskonferens om EG:s framtid. Mitt under förhandlingarna utbröt ett krig i Europa för första gången sedan andra världskriget. Balkankriget gjorde det uppenbart för de politiska ledarna att EG saknade både mandat och medel att ingripa i väpnade konflikter.

I februari 1992 kunde det nya Maastrichtfördraget undertecknas, vilket omvandlade Ekonomiska europeiska gemenskapen till en politisk union, Europeiska unionen (EU). I Maastrichtfördraget ingick ett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete, polissamarbete samt planer för en gemensam valuta.

EU-samarbetet hade därmed börjat komma in på centrala samhällspolitiska områden och för första gången uppstod breda nationella debatter om Europa. Det visade sig finnas en stark opposition mot den snabba utvecklingen.

Sverige går med i EU

I de närmaste grannländerna vaknade emellertid ett nytt intresse för EU när det stod klart att den inre marknaden var på väg att bli en ekonomisk succé. De sju Efta-länderna förhandlade till sig rätten att ingå i den inre marknaden i ett avtal som låg klart i maj 1992. Det så kallade EES-avtalet innebar att Efta-länderna godkände de regler som gällde i EU och lovade att följa även framtida beslut utan att därför ha rätt att rösta om dessa. En viss insyn och förhandlingsrätt ingick.

Innan EES-avtalet hann träda i kraft hade effekterna av Berlinmurens och kommunismens fall förändrat de politiska förutsättningarna. Sverige, Finland och Österrike, som tidigare hade hållit distans till EU på grund av sin neutralitetspolitik, kände sig nu fria att ansöka om regelrätt medlemskap i EU. Även Norge lämnade in en medlems­ansökan.

Den 1 januari 1995 växte EU till 15 medlemsländer med tre nya medlemmar: Sverige, Finland och Österrike. Det norska folket sade däremot för andra gången nej till EU i en folkomröstning och Norge blev kvar i EES-avtalet.

EU hade bråda tider. Planen var att i januari 2002 genom Ekonomiska och monetära unionen (EMU) byta ut francen, D-marken, escudon och andra valutor mot sedlar och mynt i den nya, gemensamma valutan euro. Men först måste alla befinna sig i en ungefärligt likartad ekonomisk situation vilket krävde av flera länder att de sanerade sina ekonomier.

EU utvidgas österut

Samtidigt måste EU ta sitt ansvar för länderna i Central- och Östeuropa vilka var fattiga och politiskt instabila efter att ha gjort sig fria från kommunismen. EU började med att ge generöst ekonomiskt och praktiskt stöd till dessa länders återuppbyggnad. Delvis handlade det om ett hopp att slippa nya ansökningar om medlemskap i unionen. När sådana ansökningar ändå kom stod det klart för alla att EU, trots sin tvekan, inte kunde säga nej till en återförening av det Europa som varit delat i 50 år.

EU ställde sig nu frågan om hur en union med dubbelt så många medlemsländer borde se ut, men i förhandlingarna om att ändra fördraget förblev frågan olöst. Istället gav Amsterdamfördraget, som undertecknades i oktober 1997, bland annat en samordnad sysselsättningspolitik, en (framtida) asyl- och invandringspolitik och från 1999 införlivades gränssamarbetet som pågått i ett separat avtal (Schengen) med EU.
Utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklades så att EU skulle få möjlighet att kunna ta till militära medel för att ingripa i kriser. Det dröjde dock innan det sistnämnda blev verklighet – våren 2003 kunde den första militära insatsen skickas ut, en fredsövervakande styrka i det instabila Makedonien.

Hos öst- och centraleuropéerna växte otåligheten. Medlemskapsförhandlingar pågick sedan 1998 med tolv länder – Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Cypern, Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien – men dagen för inträde såg ut att dröja. År 2000 antogs Nicefördraget som löste några – men inte alla – institutionella frågor som föranleddes av att EU nära nog skulle fördubbla sitt medlemsantal.

Flyktingströmmar och terrordåd

Vårvintern 2000 såg det ekonomiska läget ljust ut i Europa. Den inre marknaden hade fått hjulen att rulla, arbetslösheten sjönk, EMU hade städat i ländernas offentliga finanser och IT-boomen spred framtidstro. I Lissabonstrategin enades EU:s stats- och regeringschefer optimistiskt om att på tio år göra Europa till världens mest dynamiska region, med bibehållen social välfärd och en hållbar utveckling. Det skulle ske utan bindande beslut men genom positiv påverkan. En avstämning vid halvtid, 2005, visade att EU-länderna knappt rört sig på många områden och Lissabonprocessen begravdes i tystnad. Den globala finanskrisen som utbröt hösten 2008 förpassade slutgiltigt tioårsprogrammet till skräphögen.

Under de första åren på 2000-talet blev Sydeuropa mål för hundratusentals flyktingar. Grekland och Malta fick uppleva känslan av att vara invandrarländer och tyckte inte om den. Spanien tog emot flera miljoner invandrare för att klara sin ekonomiska boom men hade samtidigt svårt att hantera alla flyktingar som tog sig till landet med båt. Italien hade samma problem. Flyktingmottagandet blev ett gemensamt problem för EU att lösa och en ny EU-byrå, Frontex, sattes upp för att bidra till gränskontrollen vid akuta problem.

Den 11 september 2001 flög islamistiska terrorister in i World Trade Center i New York och i försvarshögkvarteret Pentagon utanför Washington DC, med tusentals dödsoffer som följd. Dådet chockade hela världen, också Europa. Ett europeiskt samarbete mellan polis och åklagare var redan under utveckling men det fick nu högre prioritet. När såväl London som Madrid åren därefter utsattes för terrorattacker förstärktes brottsbekämpningen med samarbete mellan säkerhetspoliserna.

Öst- och Centraleuropa utvecklades snabbt och länderna fick sina datum för EU-inträde: den 1 maj 2004 för tio av dem, den 1 januari 2007 för Bulgarien och Rumänien.

Lissabonfördraget stöter på hinder…

Eftersom utvidgningen närmade sig tog de politiska ledarna tag i EU:s institutionella frågor igen. Den här gången skulle det ske på ett mer demokratiskt sätt för att minska en växande folklig misstro mot det europeiska samarbetet.
2002 tillsattes ett konvent med folkvalda företrädare från 28 europeiska länder. Dessa fick i uppdrag att tänka över vad EU borde göra och hur EU borde fungera. Resultatet blev ett förslag till ”författningsfördrag” (även kallat EU-konstitutionen) där spelregler, syften och värderingar för EU klargjordes. Men EU-ledarnas dittills mest demokratiska fördrag skulle aldrig se dagens ljus. Folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike våren 2005 satte stopp.

I januari 2007 tog Tysklands förbundskansler Angela Merkel nya tag. I snabba förhandlingar rensades blommiga uttryck och omnämnanden av EU-flaggan bort. I oktober samma år antogs dokumentet igen av samma regeringar men nu under namnet Lissabonfördraget. Den här gången undvek alla regeringar utom den irländska att hålla folkomröstning. Det enda folk som fick möjlighet att folkomrösta om Lissabonfördraget sade i juni 2008 nej, och nya diskussioner utbröt om eventuella undantag för Irland. En ny irländsk folkomröstning i oktober 2009 gav ett ja men då vägrade en nyvald EU-kritisk president i Tjeckien att underteckna fördraget.

… men förverkligas till slut

Efter många turer kunde till slut EU få sitt nya fördrag godkänt och i kraft den 1 december 2009. Därmed fick EU en egen utrikeschef liksom en permanent ordförande för EU:s högsta beslutande församling, Europeiska rådet (unionens stats- och regeringschefer). Europaparlamentets inflytande ökade, en europeisk stadga om medborgarnas rättigheter blev juridiskt bindande och antalet EU-kommissionärer minskades till en för varje medlemsland.

I juli 2013 utvidgades EU-kretsen till 28 länder då Kroatien blev medlem. Fler länder på Balkan stod i kö för medlemskap, liksom Turkiet, men inga ansågs vara nära att uppfylla medlemsvillkoren.

Sommaren 2016 drabbades Europasamarbetet av ett allvarligt bakslag då britterna i en folkomröstning sade ja till att lämna unionen. Utträdesprocessen fick benämningen brexit.

EU-politikerna slet vid den här tiden med det akuta problemet att fördela en dryg miljon flyktingar som under 2015 och 2016 kommit till Europa, bland annat från det krigsdrabbade Syrien. Flera östeuropeiska länder vägrade följa fattade beslut om en fördelning av kvotflyktingar. Ungern och Polen utmanade dessutom EU-samarbetet genom att på tvärs mot unionens fördrag inskränka pressfriheten och rättsväsendets oberoende.

Den 29 mars 2017 startade den brittiska regeringen formellt utträdesprocessen. Enligt fördragets utträdesparagraf betydde det att Storbritannien den 29 mars 2019 skulle upphöra att vara EU-medlem. Förhandlingarna mellan Storbritannien och EU om villkoren för britternas utträde och parternas framtida relationer blev dock en komplicerad process. I oktober 2019 låg ett andra avtal färdigt (det första godkändes aldrig av brittiska parlamentet) och landet gick till nyval innan avtalet passerat parlamentet. Storbritannien begärde ett andra uppskov till den 31 januari 2020 då medlemskapet upphörde och en övergångsperiod inträdde fram till 2021. Under tiden skulle ett nytt handels- och samarbetsavtal förhandlas fram med EU (läs mer i STORBRITANNIEN: Aktuell politik).

Varukorg

Totalt 0