Europeiska unionen

https://www.ui.se/landguiden/internationella-organisationer/europeiska-unionen/

Europeiska unionen (EU) grundades 1958 och har som syfte att "främja freden, sina värden och folkens välfärd" (citat ur nu gällande fördrag). Organisationen leds av Europeiska rådet som utgörs av medlemsländernas stats- och regeringschefer. Bland de frågor som EU har att hantera är att skapa tillväxt och välstånd, möta klimathotet och säkra energitillgången för Europa.

Inledning

Europeiska unionen (EU) har under sina snart sju decennier vuxit till att bli en av de stora globala aktörerna. Utöver sin starka ställning som världens största handelsblock, intar de europeiska länderna allt oftare en gemensam linje i utrikes- och säkerhetspolitiken.
EU:s styrka bygger på att dess 28 medlemsländer är eniga – men däri ligger också unionens största sårbarhet.

Kärnan i EU kan sägas vara den gemensamma marknaden som varit i kraft sedan 1993 och som suddat ut nationsgränser för varor, tjänster, kapital och människor. Den gemensamma marknaden har därmed etablerat nya sätt att leva, resa, arbeta och handla i Europa.

EU:s inre marknad med cirka 512 miljoner konsumenter har gett unionen en ny tyngd på världsarenan. EU är en attraktiv handelspartner som har kunnat avtala om frihandel eller samarbete där handel ingår, med större delen av världen.
En extra effekt är att när EU ställer tuffa kvalitetskrav på t ex leksaker eller tillsatser i maten väljer Kina, USA och Ryssland ofta att följa efter för att kunna exportera till världens största marknad.

Nitton av EU:s medlemsländer delar en gemensam valuta, euron, och bedriver en starkt samordnad ekonomisk politik. Samordningen täcker även EU-länder utanför eurozonen, som Sverige. Den globala finanskrisen efter 2007 satte eurosystemet i gungning men strama krisåtgärder räddade dess överlevnad.

Tuffa klimatmål

EU har tilldelat sig själv uppdraget att både gå före med tuffa klimatmål och att försöka driva på övriga världen att göra detsamma för att bromsa in den globala uppvärmningen.

EU och dess medlemsländer står tillsammans för mer än hälften av allt bistånd och en stor del av den humanitära katastrofhjälpen i världen.

Unionen har blivit en efterfrågad aktör i samband med kriser runt om i världen. Fredsbevarande EU-trupper har till exempel övervakat ett instabilt läge på Balkan, de första demokratiska valen i Kongo-Kinshasa på 30 år och agerat stötdämpare i konfliktdrabbade Mali.

EU saknar emellertid tyngd som militär aktör. Istället har försvarsalliansen Nato utgjort den yttersta garanten för försvaret av europeiskt territorium. Det faktum att en amerikansk president år 2017 ifrågasatte värdet med Nato bidrog till att EU-länderna 2016 beslöt att inleda ett tätare samarbete inom försvar.

EU:s inhemska kriser

Mycket lite som EU har gjort under de senaste 15–20 åren har varit lätt att genomföra eller skett utan kritik. Det pågår en ständig dragkamp mellan de krafter i Europa som vill utöka samarbetet och de krafter som anser att EU har gått tillräckligt – eller alltför – långt.

2016  drogs den debatten till sin spets när britterna i en folkomröstning röstade för att lämna EU – brexit. Populistiska partier till både höger och vänster som förenats i sin kritik mot EU, hoppades inledningsvis att fler länder skulle vilja följa det brittiska exemplet.  Istället växte stödet för EU i den europeiska folkopinionen och inget annat land anslöt sig till Storbritanniens uttåg.

Kritiserat för sin bristande hantering av den stora migrationsvågen till Europa 2015–2016, hårt ansatt av populistiska partier som vunnit regeringsmakt i flera EU-länder och tvekande inför angrepp mot rättsstaten, kan den Europeiska Unionen te sig svag – samtidigt har dess ekonomiska styrka gjort EU till en världsmakt.

Framväxten

Det europeiska samarbetet föddes ur kontinentens krigströtthet efter två världskrig. Efterkrigstiden surrade av visioner och förhoppningar om ett annorlunda Europa. 1952 inleddes det samarbete som så småningom skulle bli dagens EU.

Det rådde fortsatt militär spänning i Europa även efter andra världskrigets slut 1945. Tre år senare föreslog den store krigshjälten, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, att ett slags Europas förenta stater skulle bildas. Han hade dock aldrig tänkt att Storbritannien skulle ingå.

Det byggdes upp olika slags samarbetsorganisationer, vilket förstärkte den uppdelning av Europa i en östlig del och en västlig som funnits under kriget. I öst bildade Sovjetunionen och dess allierade i Östeuropa ett block – politiskt genom ett samarbete mellan alla kommunistpartier i Europa, ekonomiskt genom samarbetsorganet SEV (oftast kallat Comecon).

I väst lanserade USA Marshallhjälpen, som var ett program för att bygga upp det krigshärjade Europa. Marshallhjälpen hanterades genom Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), föregångare till OECD. På det militära området inledde flera västländer 1949 ett samarbete inom Atlantpakten, som sedan blev försvarsalliansen Nato. Varken Nato eller OEEC var rent europeiska organisationer. USA och Kanada deltog i båda.

Konjakshandlare föreslår en kol- och stålunion

Europarådet grundades 1949 av tio länder och blev Europas första försök att ena kontinenten politiskt. Men vänner av ett effektivt samarbete blev besvikna. Alla medlemsländer hade vetorätt, det vill säga ett enda land kunde stoppa varje beslut, och handlingskraftiga åtgärder uteblev.

I Frankrike verkade den före detta konjakshandlaren Jean Monnet. Han trodde på nödvändigheten av samarbete, men han hade genom ett inhopp i mellankrigstidens stora fredssatsning Nationernas Förbund blivit övertygad om att det inte skulle gå att komma någonstans så länge varje land hade vetorätt.

Monnet lyckades övertyga Frankrikes utrikesminister Robert Schuman och den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer om att de två forna krigsmotståndarna skulle samla sina viktiga tillgångar av kol och stål i ett gemensamt men oberoende organ, som arbetade med det gemensamma bästa för ögonen.

Ett huvudmål var att säkra freden i Europa. Medlemsländerna skulle få insyn i varandras kol- och stålindustrier, vilka utgjorde grunden för all vapenproduktion. Monnets förhoppning var att ett samarbete av det slaget med tiden skulle skapa ett förtroende mellan länderna och göra det naturligt för deltagarna att gå vidare på fler områden. Hans yttersta mål var ett slags Europas förenta stater.

Romfördraget undertecknas

Monnets idé, som döptes till Schumanplanen, presenterades den 9 maj 1950 och fick snart fler anhängare. Vid ett möte i Paris 1951 beslutade Frankrike, Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien att bilda Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) som såg dagens ljus 1952. Fler europeiska länder erbjöds att gå med. Britter och danskar tackade nej. Svenskarna uppfattade samarbetet som en industrikartell och svarade inte på förfrågan. När det väl kom igång så småningom, blev Sverige dock observatör i EKSG.

Jean Monnet blev generalsekreterare för Kol- och stålgemenskapens ”Höga Myndighet”. Han ville gå längre i samarbetet och bilda en europeisk tullunion samt föra en gemensam jordbruks- och transportpolitik. Medlemsländerna skulle betala in pengar till en central budget för att bekosta gemensamma utgifter.

Hans förslag togs väl emot av de sex länderna i EKSG. I Rom 1957 undertecknade de fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), kallat Romfördraget. Det avtalet gäller än och innehåller hela grunden till det EU vi känner idag. Här fastslås avsikten att upprätta en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, kapital och personer samt en gemensam jordbrukspolitik och en detaljerad konkurrenspolitik.

Samtidigt med EEC undertecknades också Euratom­fördraget om kärnkraftssamarbete.

Fler länder ansluter sig

Utanför EEC skapade andra länder i Västeuropa ett samarbete som var mer i deras smak. 1959 bildade Storbritannien, Sverige, Norge, Danmark, Portugal, Schweiz och Österrike Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Även inom Efta skulle tullarna tas bort mellan länderna (dock bara för industrivaror), men de enskilda medlemsländerna behöll egna tullar och handelsavtal mot omvärlden. Det fanns ingen gemensam överordnad myndighet eller budget.

När EEC började visa snabb ekonomisk tillväxt omprövade britterna sin inställning och 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap. Den franske presidenten Charles de Gaulle ville emellertid inte ha med Storbritannien. Han  ansåg att landet inte var tillräckligt Europa-inriktat. Därmed föll Storbritanniens ansökan.  

1967 slogs de tre fördragen (Kol- och stål, EEC och Euratom) samman under namnet Europeiska gemenskaperna (EG).

När de Gaulle avgick ett par år senare öppnades dörren för Storbritannien som 1973 blev medlem tillsammans med Danmark och Irland.

Inom EG kom större delen av 1970-talet och början av 1980-talet att präglas av ekonomiska kriser och oenighet kring budgeten och jordbruket. Politiskt kom dock under denna tid goda nyheter från södra Europa. En efter en föll de gamla diktaturerna och länderna anslöt sig så snart de kunde till EG, som ett bevis på att de nu tillhörde den moderna, demokratiska västvärlden; Grekland 1981 samt Spanien och Portugal 1986.

I mitten av 1980-talet fick EG-kommissionen en dynamisk ordförande, fransmannen Jacques Delors, som såg möjligheten att komma ur en långvarig europeisk lågkonjunktur genom att förverkliga Romfördragets vision om en gemensam marknad. Vid ett EG-toppmöte i Milano 1986 klubbades detta mål. En fördragsändring (Enhetsakten) införde samtidigt för första gången majoritetsbeslut, men bara för den inre marknaden.

Den inre marknaden inrättas

Ställda inför risken att bli nedröstade, uppbådade medlemsländerna en helt ny vilja att söka kompromisser. Den 1 januari 1993 stod den inre marknaden i stora delar färdig. Näringslivet hade redan förberett sig och handeln över gränserna tog snabbt fart. Det gav ett ekonomiskt uppsving som i sin tur påtagligt ökade medlemsländernas känsla av gemenskap och förtroende för varandra.

EG:s ekonomiska utveckling ägde rum samtidigt som Östeuropa genomgick stora politiska omvälvningar. Berlinmurens fall 1989 och kommunismens sammanbrott 1990–1991 förändrade Europas politiska karta men skulle instabiliteten smitta väst? Det nya osäkra läget i Europa fick ledarna att sammankalla en regeringskonferens om EG:s framtid. Mitt under förhandlingarna utbröt ett krig i Europa för första gången sedan andra världskriget. Balkankriget gjorde det uppenbart för de politiska ledarna att EG varken hade mandat eller medel att ingripa i liknande konflikter.

I februari 1992 kunde ett nytt fördrag undertecknas, Maastrichtfördraget som omvandlade den ekonomiska europeiska gemenskapen till en politisk union, Europeiska unionen (EU). I Maastrichtfördraget ingick en framtida gemensam valuta, ett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete samt ett polissamarbete.

Nu hade EU-samarbetet börjat komma in på centrala samhällspolitiska områden, och för första gången uppstod breda nationella debatter om Europa. Det visade sig finnas en stark opposition mot den snabba utvecklingen.

Sverige går med i EU

I de närmaste grannländerna vaknade emellertid ett nytt intresse för EU när det stod klart att den inre marknaden var på väg att bli en ekonomisk succé. I maj 1992 blev ett avtal färdigförhandlat med de sju Efta-länderna. Det så kallade EES-avtalet släppte in Efta på EU:s inre marknad, på villkor att Efta-länderna godkände de regler som gällde och lovade att följa även framtida beslut. En viss insyn och förhandlingsrätt ingick.

Innan avtalet hann träda i kraft hade effekterna av Berlinmurens och kommunismens fall, förändrat de politiska förutsättningarna. Sverige, Finland och Österrike, som tidigare hade hållit distans till EU på grund av sin neutralitetspolitik, kände sig nu fria att ansöka om regelrätt medlemskap i EU. Även Norge lämnade in en medlems­ansökan.

Den 1 januari 1995 växte EU till 15 medlemsländer med tre nya medlemmar: Sverige, Finland och Österrike. Det norska folket sade däremot för andra gången nej till EU i en folkomröstning och Norge blev kvar i EES-avtalet.

EU hade bråda tider. Planen var att i januari 2002 genom Ekonomiska och monetära unionen EMU:s sista fas byta ut francen, D-marken, escudon och andra valutor mot sedlar och mynt i euro. Men först måste länderna sanera sina ekonomier för att klara inträdeskraven och för att befinna sig i en ungefärligt likartad ekonomisk situation.

EU utvidgas österut

Samtidigt måste EU ta sitt ansvar för länderna i Central- och Östeuropa, vilka var fattiga och politiskt instabila efter att ha gjort sig fria från kommunismen. EU började med att ge generöst ekonomiskt och praktiskt stöd till dessa länders återuppbyggnad. Delvis handlade det om ett hopp att slippa nya ansökningar om medlemskap i unionen. När dessa ansökningar ändå kom stod det klart för alla att EU inte kunde säga nej till en återförening av det Europa som varit delat i 50 år.

EU behövde anpassa sitt fördrag till östutvidgningen men frågan om hur en union med dubbelt så många medlemsländer borde se ut, var för svår att svara på. Istället gav Amsterdamfördraget, som undertecknades i oktober 1997, bland annat en samordnad sysselsättningspolitik, en (framtida) asyl- och invandringspolitik och från 1999 införlivades gränssamarbetet som pågått i ett separat avtal (Schengen) med EU.
Utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklades så att EU skulle få möjlighet att kunna ta till militära medel för att ingripa i kriser. Det dröjde dock innan det sistnämnda blev verklighet – våren 2003 kunde den första militära insatsen skickas ut, en fredsövervakande styrka i det instabila Makedonien.

Hos öst- och centraleuropéerna växte otåligheten. Medlemskapsförhandlingar pågick sedan 1998 med tolv länder – Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Cypern, Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien – men dagen för inträde såg ut att dröja. År 2000 antogs Nicefördraget som löste några – men inte alla – institutionella frågor som föranleddes av att EU nära nog skulle fördubbla sitt medlemsantal.

Flyktingströmmar och terrordåd

Vårvintern 2000 såg det ekonomiska läget ljust ut i Europa. Den inre marknaden hade fått hjulen att rulla, arbetslösheten sjönk, EMU hade städat i ländernas offentliga finanser och IT-boomen spred framtidstro. I Lissabonstrategin enades EU:s stats- och regeringschefer optimistiskt om att på tio år göra Europa till världens mest dynamiska region, med bibehållen social välfärd och en hållbar utveckling. Det skulle ske utan bindande beslut, genom positiv påverkan. En avstämning vid halvtid, 2005, visade att EU-länderna knappt rört sig på många områden och Lissabonprocessen begravdes i tystnad. Den globala finanskrisen som utbröt hösten 2008 förpassade slutgiltigt tioårsprogrammet till skräphögen.

Under de första åren på 2000-talet blev Sydeuropa mål för hundratusentals flyktingar. Grekland och Malta fick uppleva känslan av att vara ett invandrarland och tyckte inte om den. Spanien tog emot flera miljoner invandrare för att klara sin ekonomiska boom men hade samtidigt svårt att hantera alla flyktingar som tog sig till landet med båt. Italien hade samma problem. Flyktingmottagandet blev ett gemensamt problem för EU att lösa och en gränsbyrå, Frontex, fick i uppdrag att sköta gränskontrollen.

Den 11 september 2001 sprängde islamistiska terrorister World Trade Center i New York i luften, med tusentals dödsoffer som följd. Dådet chockade hela världen, också Europa. Ett europeiskt samarbete mellan polis och åklagare var redan under utveckling men det fick nu högre prioritet. När såväl London som Madrid åren därefter utsattes för liknande attacker förstärktes brottsbekämpningen med samarbete mellan säkerhetspolisen.

Öst- och Centraleuropa utvecklades snabbt och länderna fick sina datum för EU-inträde: den 1 maj 2004 för tio av dem, den 1 januari 2007 för Bulgarien och Rumänien.

Lissabonfördraget stöter på hinder…

Eftersom utvidgningen gick på räls tog de politiska ledarna tag i EU:s institutionella frågor igen. Den här gången skulle det ske på ett mer demokratiskt sätt för att minska en växande folklig misstro mot det europeiska samarbetet. 2002 tillsattes ett konvent med folkvalda företrädare från 28 europeiska länder. De fick i uppdrag att tänka över vad EU borde göra och hur EU borde fungera. Resultatet blev ett förslag till ”författningsfördrag” (även kallat EU-konstitutionen) där spelregler, syften och värderingar för EU klargjordes. Men EU-ledarnas dittills mest demokratiska fördrag skulle aldrig se dagens ljus. Folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike våren 2005 satte stopp för detta.

I januari 2007 tog Tysklands förbundskansler Angela Merkel nya tag. I snabba förhandlingar rensades blommiga uttryck och omnämnanden av EU-flaggan bort. I oktober samma år antogs dokumentet igen, av samma regeringar, men nu under namnet Lissabonfördraget. Den här gången undvek alla regeringar utom den irländska att hålla folkomröstning. Det enda folk som fick möjlighet att folkomrösta om Lissabonfördraget sade i juni 2008 nej, och nya diskussioner utbröt om eventuella undantag för Irland. En ny irländsk folkomröstning i oktober 2009 gav ett ja men löste ändå inte alla problem eftersom Tjeckiens EU-kritiska president istället vägrade underteckna fördraget.

… men förverkligas till slut

Efter många turer kunde så EU få sitt nya fördrag godkänt och det trädde i kraft den 1 december 2009. Därmed fick EU en europeisk utrikesminister och en permanent ordförande för EU:s högsta beslutande församling, Europeiska rådet. Europaparlamentets inflytande ökade, stadgan om medborgarnas rättigheter blev juridiskt bindande och antalet EU-kommissionärer minskades till en för varje medlemsland.

I juli 2013 utvidgades EU-kretsen till 28 länder då Kroatien blev medlem. Fler länder på Balkan stod i kö för medlemskap vilket även Turkiet gjorde, men inga ansågs vara nära att uppfylla medlemsvillkoren.

Sommaren 2016 drabbades så Europasamarbetet av ett allvarligt bakslag då britterna i en folkomröstning sade ja till att lämna unionen. Utträdesprocessen fick benämningen brexit.

EU-politikerna slet vid den här tiden med det akuta problemet att fördela en dryg miljon flyktingar som under 2015 och 2016 kommit till Europa, bland annat från det krigsdrabbade Syrien. Flera östeuropeiska länder vägrade följa fattade beslut om en fördelning av kvotflyktingar. Ungern och Polen utmanade dessutom EU-samarbetet genom att på tvärs mot unionens fördrag, inskränka pressfriheten och rättsväsendets oberoende.

Den 29 mars 2017 startade den brittiska regeringen formellt utträdesprocessen. Enligt fördragets utträdesparagraf betydde det att Storbritannien den 29 mars 2019 skulle upphöra att vara EU-medlem men förhandlingarna om villkoren för britternas utträde och parternas framtida relationer blev en komplicerad process. Först efter många långa förhandlingsrundor och ett brittiskt nyval i december 2019 kunde ett avtal om utträde godkännas (läs mer i STORBRITANNIEN: Aktuell politik). Den 31 januari 2020 lämnade Storbritannien formellt EU och organisationens styrande organ. Nu pågår en elva månader lång övergångsperiod innan Storbritannien även lämnar EU:s inre marknad.

Uppbyggnaden

EU-samarbetet liknar ingenting annat. Unionen är varken ett statsförbund eller en internationell organisation utan något så ovanligt som ett bindande samarbete mellan självständiga stater. Konstruktionen kan likna ett lapptäcke men har en noga avvägd maktbalans mellan olika instanser.

• Europeiska rådet (toppmötet) samlar stats- och regeringscheferna i medlemsländerna och är högsta instans, drar upp riktlinjer och enas om övergripande steg. Här försvarar varje land sitt nationella intresse.

• EU-kommissionen lägger förslag och övervakar genomförande. Man ansvarar för det gemensamma bästa, helheten. Kommissionen består av utsedda (höga) tjänstemän från varje medlemsland men får inte ta instruktioner från något land eller annan part.

• Ministerrådet är EU:s lagstiftare, platsen där medlemsländernas regeringar möts för att överlägga och besluta om lagar och regler.

• Europaparlamentet är den andra lagstiftande församlingen och utgör folkets röst. Ledamöterna väljs i direkta val vart femte år och kommer från alla medlemsländer.

• EU-domstolen avgör tvister som uppstår om lagtolkning och garanterar på så vis att lagar och regler följs lika av alla.

En mycket förenklad bild av hur arbetet fungerar ser ut så här: EU-kommissionen lägger lagförslag. Minister­rådet och parlamentet förhandlar och beslutar om förslaget. EU-domstolen fäller det land som inte följer EU:s lagstiftning.
En närmare titt avslöjar förstås att förfarandet och varje parts roll är mer nyanserad än så. Proceduren skiljer sig t ex beroende på om frågan handlar om utrikespolitik eller miljö. Vad som gäller mer exakt för varje område, framgår av EU:s fördrag.

Skälet till att många olika beslutsprocesser vuxit fram inom EU är bland annat den dragkamp som förts mellan förespråkare för en överstatlig utveckling med centraliserade beslut och förespråkare för en mellanstatlig linje med maximalt oberoende för medlemsländerna.

Överstatligt…

En överstatlig process innebär att medlemsländerna överlämnar rätten att fatta beslut till EU och måste underkasta sig gemensamt fattade beslut, numera oftast majoritetsbeslut. EU-institutionerna utövar här ett stort inflytande genom sin rätt att lägga förslag och genom att övervaka att beslut genomförs.

Fördelen med överstatlighet är att EU blir mer handlingskraftigt. Det långsammaste landet får inte bestämma takten. De små länderna vinner också i inflytande när gemensamma spelregler ser till att det blir lika för alla. Den överstatliga delen av EU är mer öppen för insyn eftersom den kontrolleras av det folkvalda Europaparlamentet och av EU-domstolen.

Exempel på områden där EU-beslut är överstatliga och tvingande, är allt som rör den inre marknaden med sin fria rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Det gäller också beslut om euron, om handel, jordbruk, fiskeri, miljö, arbetsrätt, arbetsmiljö, rättsligt och polisiärt samarbete samt asylpolitiken.

… eller mellanstatligt

I den mellanstatliga linjen behåller den enskilda nationen beslutsmakten och kan välja att avstå från – eller bara utföra delar av – en överenskommen plan.

Inom utrikes- och säkerhetspolitiken är de tvingande inslagen få. Ett land är bara förpliktigat att agera solidariskt i en fråga där EU-länderna har enats om en hållning. Inom försvar finns ett mellanstatligt samarbete där Unionen kan enas om att gemensamt sända ut militära trupper i fredsbevarande syfte men inget land kan tvingas att delta i eller bidra till en militär aktion.

Beslut om skatter är nationell kompetens och enbart momsnivåer beslutas gemensamt. EU-ländernas skattemyndigheter bedriver vidare ett icke-bindande samarbete för att förhindra skatteflykt och skattebedrägerier.
På förslag finns dock att införa en gemensam bas för bolagsbeskattning för att undvika skattekonkurrens mellan länderna. Ett annat förslag är att införa en säljskatt på IT-företag som annars helt kan undgå skatt i Europa.

En mellanstatlig form av samarbete med inslag av helt frivillig karaktär existerar också. På områden som sysselsättning, pensionsreformer och vissa sociala frågor har länderna till exempel valt att sätta upp gemensamma ambitioner men låter det vara frivilligt hur och om varje land uppnår målen. Tanken är att grupptrycket ska få saker att hända.

Europeiska rådet

EU:s högsta styrande organ är Europeiska rådet, eller toppmötet som det kallas i vardagslag. Här möts medlemsländernas stats- och regeringschefer för att dra upp de stora politiska riktlinjerna som ministrar och tjänstemän sedan ska förverkliga.

Europeiska rådet möts minst fyra gånger om året. En gång i tiden var det relativt enkla sammankomster mellan sex, sju eller tio toppolitiker men med tiden har omfattningen vuxit till delegationer med flera tusen människor och 2000–3000 internationella journalister. Av praktiska skäl hålls därför toppmöten ofta i Bryssel.

Toppmötet brukar pågå ungefär en och en halv dag med arbetslunch och arbetsmiddag inlagd i programmet. Talartiderna blir korta när närmare 30 premiärministrar eller presidenter ska hinna få ordet.

Toppmöten är slutna affärer men Europaparlamentets talman bjuds in för ett kort, inledande tal innan själva mötet öppnas. Under eurokrisen från 2009 bjöds ofta Europeiska centralbankens (ECB) chef in till toppmötet för att diskutera med stats- och regeringscheferna. Även militäralliansen Natos chef har fått delta liksom FN:s flyktingkommissarie. EU-kommissionens ordförande sitter alltid med under toppmötet.

Toppmötet har sin egen ordförande som väljs för 2,5 år i taget och ska hålla i toppmötets dagordning. EU:s förste ”president” var Belgiens före detta premiärminister Herman Van Rompuy (2009-2014). Polens före detta premiärministern Donald Tusk hade uppdraget från december 2014 och fem år framåt. Tusk efterträddes av belgaren Charles Michel den 1 december 2019. 

Europeiska rådet är normalt inte plats för formella beslut utan för politisk inriktning. I skriftliga slutsatser slår toppmötet fast vilket arbete EU bör prioritera framöver. Men när det gäller ramarna för EU:s sjuåriga budget liksom utnämningar av EU:s topposter, är det här avgörandet faller.
Beslut om att ändra i EU:s fördrag fattas också av toppmötet, som brukar låta det gå via en en regeringskonferens – en instans för att förhandla fram fördragsändringar.

Vårtoppmötet i mars ägnas alltid åt att lägga fast riktlinjer för ekonomisk politik och sysselsättningspolitiken.

Numera har stats- och regeringscheferna i EU nära nog daglig telefonkontakt för att diskutera aktuella frågor men toppmötet förblir en viktig plats för informella samtal, för att knyta personliga kontakter och vänskapsband.

Ministerrådet

EU:s lagstiftning kan liknas vid ett tvåkammarsystem där ministerrådet utgör en kammare och Europaparlamentet den andra. Ministerrådet möts i Bryssel (eller i Luxemburg tre månader om året) och består av en minister från varje medlemsland. Vilka ministrar som möts beror på vilka frågor som ska behandlas. Gäller det miljö samlas miljöministrarna, handlar det om jordbruk är det jordbruksministrarna som möts. Samordningsansvar ligger på utrikesministrarna när de möts i vad som kallas Allmänna rådet.

Alla frågor som ska upp till ministrarna har först behandlats i någon av ministerrådets cirka 250 arbetsgrupper där tjänstemän från medlemsländernas departement eller myndigheter deltar. När en fråga närmar sig politiskt beslut lyfts den till Coreper, medlemsländernas permanenta representationer i Bryssel, för slutbehandling. I praktiken är det ofta här som kompromisserna mejslas ut.

EU har valt att låta ordförandeskapet för ministerrådet rotera så att medlemsländerna turas om att förbereda och leda ministermöten och arbetsgrupper ett halvår i taget. Sverige var senast EU-ordförande under andra halvåret 2009. Från 1 januari till 30 juni 2020 håller Kroatien i ordförandeklubban. 

Ordförandelandet lägger fast dagordningen för rådsmöten. Sittande ordförandeland brukar samordna frågorna med nästföljande och föregående ordförandeland. Ett ordförandeland sägs till 90 procent ägna sig åt ”ärvda” frågor och bara till 10 procent åt frågor som landet själv önskar ta upp.

När ministerrådet antar nya gemensamma regler kan besluten fattas enhälligt eller med majoritet (se nedan), beroende på vilket samarbetsområde beslutet gäller. Majoritetsbeslut infördes först för inre marknadsfrågor 1987 men har efterhand kommit att omfatta allt fler politikområden.

Hur många röster som ett land har i EU:s ministerråd beror på dess folkmängd. Sverige har till exempel 10 röster och Tyskland 29 röster. Fördelningen ger med avsikt de mindre länderna relativt sett större tyngd än de större. Fördelningen är också gjord så att de stora länderna inte ska kunna förena sig mot de små och rösta ned dem.

I kanske nio fall av tio diskuterar ministerrådet sig fram till enighet och behöver inte gå till omröstning. Men vid omröstning krävs så kallad dubbel majoritet för de flesta beslut. Då måste ja-rösterna utgöra 55 procent (för närvarande 16 av 28 länder) plus representera minst 65 procent av EU:s befolkning.

Det finns möjlighet att blockera ett majoritetsbeslut om minst fyra länder, som tillsammans representerar 35 procent av EU:s befolkning, gör gemensam sak. I de enstaka fall som ett lagförslag inte kommit från EU-kommissionen eller EU:s utrikesminister gäller 72 procent (21 av 28 länder) samt 65 procent av befolkningen.

Enhällighet gäller numera enbart för beslut om större utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, EU:s finanser, nya medlemsländer, medborgarskap, harmonisering av indirekta skatter, harmonisering av socialförsäkringar och socialt skydd, familjerätt, operationellt polissamarbete och om EU-åklagaren. Enhällighet råder när alla länder har röstat för (nedlagda röster räknas inte).

Utrikesministerrådet är speciellt genom att det leds av en europeisk utrikesminister (formellt kallad högste representanten) som också uppträder som EU:s ansikte utåt. EU:s utrikesminister är utrustad med en egen diplomatisk tjänst och ska alltid parallellt inneha posten som vice ordförande i EU-kommissionen. Först på posten blev brittiska Catherine Ashton som tillträdde 2009. Ashton efterträddes hösten 2014 av italienskan Frederica Mogherini som i sin tur blev avlöst av spanjoren Josep Borell Fontelles den 1 december 2019.

I en informell gruppering möts regelbundet de 19 euroländernas finansministrar för att samordna eurofrågor. De samlas före EU:s finansministermöten. På senare år har ibland icke-euroländer som Sverige fått sitta med några gånger.
En av eurogruppens finansministrar väljs på 2,5 år till permanent ordförande. Sedan finanskrisen 2010 har eurogruppen också mötts på stats- och regeringschefsnivå och numera sker det två gånger om året.

EU-kommissionen

EU-kommissionen i Bryssel är på många sätt EU:s mest centrala institution med sina tre uppgifter: att föreslå regler, att verkställa och övervaka. Kommissionen består av en ordförande och 27 kommissionärer, en från varje medlemsland och utsedda för fem år.

Ordföranden för EU-kommissionen brukar hämtas bland Europas sittande eller tidigare premiärministrar. Personen föreslås av stats- och regeringscheferna, som ska ta hänsyn till hur det senaste valet till Europaparlamentet utföll, och ska sedan väljas av Europaparlamentet. Om en majoritet av ledamöterna inte vill godkänna förslaget måste ett nytt namn läggas fram.

När en ny kommissionsordförande skulle utses sommaren 2014 begärde Europaparlamentet att resultatet i EU-valet i maj samma år skulle vara avgörande; den kandidat som fick stöd av den största partigruppen i parlamentet borde få posten, den så kallade ”spitzenkandidat-proceduren”. Stats- och regeringscheferna kunde inte svara med motsvarande enighet utan gav efter. Den borgerliga valövervikten resulterade därför i att kristdemokraten Jean-Claude Juncker från Luxemburg blev EU-kommissionens ordförande från november  2014. Juncker ersattes den 1 december 2019 av Ursula von der Leyen från Tyskland.

De övriga 27 EU-kommissionärsposterna går till personer som föreslås av varje medlemsland, i samråd med den nyvalde kommissionsordföranden. De hämtas så gott som alltid bland nuvarande eller tidigare regeringsmedlemmar. Varje kommissionär ansvarar för ett politikområde. De ska arbeta för det gemensamma bästa och får inte ta emot instruktioner från sina hemländer eller från partier, företag eller organisationer. Svensk kommissionär från januari 2015 till sista november 2019 var den tidigare Europaministern Cecilia Malmström (liberal). Hennes ansvarsområde var handelsfrågor. Ny svensk kommissionär är socialdemokraten Ylva Johansson som har ansvar för migration.

EU-kommissionen utarbetar förslagen till nya regler och lagar. På de allra flesta områden har kommissionen ensamrätt att lägga fram förslag, vilket ger den ett starkt grepp om diskussionerna som ska följa. Inom till exempel utrikes- och säkerhetspolitiken kan dock även enskilda medlemsländer lägga fram förslag. Europaparlamentet har för sin del möjlighet att uppmana kommissionen att utreda och föreslå ny lagstiftning. Den möjligheten har också EU-medborgarna genom medborgarinitiativet, om de lyckas samla minst en miljon namnunderskrifter från minst sju länder.

Kommissionens andra viktiga uppgift är att verkställa beslut som ministerrådet fattar, till exempel via de specialiserade EU-byråer och organ som finns – cirka 40 stycken utplacerade i olika EU-länder med uppgifter som arbetsmiljö, mänskliga rättigheter, kemikalier, osv.

En tredje uppgift är att se till att medlemsländerna tillämpar de gemensamma reglerna. Om ett land inte följer reglerna ska kommissionen anmäla landet till EU-domstolen.

Kommissionen är också den institution som representerar EU i förhandlingar med omvärlden, till exempel med handelspartner eller länder som söker EU-medlemskap.

Runt 30 000 personer arbetar i kommissionen, varav nära en tredjedel är tolkar eller översättare. Personalen är uppdelad i generaldirektorat för olika ansvarsområden. Nationalitetstillhörigheten bland de anställda ska avspegla den europeiska befolkningens sammansättning.

Generaldirektoraten knyter till sig arbetsgrupper och kommittéer med statliga tjänstemän eller fristående experter från medlemsländerna. En del av kommittéerna deltar i arbetet med blivande regelförslag. Andra förvaltar och beslutar om tekniska detaljfrågor som kan vara nog så viktiga, till exempel listor över förbjudna ingredienser i matvaror eller hanteringen av galna ko-sjukan.

Europaparlamentet

Europaparlamentet är EU:s andra lagstiftande kammare. Europaparlamentet skiljer sig från ett nationellt parlament i Europa bland annat genom att det varken kan föreslå nya lagar eller besluta om skatter. Dess huvudsakliga uppgift är att lagstifta. När parlamentet inte når enighet med ministerrådet, dör lagförslagen.
Europaparlamentet har veto över avtal med tredje land liksom över EU:s budget vilket ger församlingen ett avsevärt inflytande. Parlamentet följer sedan hur EU:s pengar används genom sitt budgetkontrollutskott och utövar sin rätt att bevilja eller neka de andra institutionerna ansvarsfrihet för hur EU:s medel har förvaltats.

En annan källa till inflytande är parlamentets rätt att uttala sig om personutnämningar. Parlamentet ska till exempel välja kommissionens ordförande och sedan godkänna den nya kommissionen i sin helhet (men alltså inte enskilda ledamöter). Det yttrar sig också om revisorerna i revisionsrätten samt om chefen för Europeiska centralbanken (ECB) och utser EU:s ombudsman (se nedan).

Sedan 1979 väljs Europaparlamentets ledamöter vart femte år genom direkta val i medlemsländerna. Valen genomförs i enlighet med den enskilda nationens traditioner. Valdeltagandet brukar vara lägre än i de nationella valen. Det parlament som valdes i maj 2014 fick 751 ledamöter från 28 länder varav 20 är svenska. Nästa val hålls mellan den 23 och 26 maj i alla EU-länder, i Sverige söndag den 26 maj.

Parlamentet sammanträder i plenum en vecka i månaden i den franska staden Strasbourg och håller dessutom årligen minst sex kortare sammanträden i Bryssel. I perioderna däremellan arbetar ledamöterna i Bryssel. Många försök har gjorts att sätta stopp för den månatliga flyttcirkusen mellan Strasbourg och Bryssel som är både kostsam och opraktisk, men förslagen har aldrig vunnit enhällighet.

Ledamöterna grupperar sig inte efter hemland i parlamentet utan samlas i politiska grupper. Över 100 nationella partier finns representerade i Europaparlamentet, uppdelade i sju parlamentsgrupper. De två största grupperna har länge varit gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater och konservativa) och Socialdemokratiska gruppen.

De politiska grupperna är parlamentets verkliga maktcentra. De gör bland annat upp om vem som ska bli talman, vice talman och ordförande i de cirka 20 fackutskotten, där det egentliga politiska arbetet sker. I debatter och omröstningar är det ibland svårt att urskilja den vanliga höger-vänsterskalan i åsikter eftersom ledamöterna i Europaparlamentet också styrs av nationella eller regionala intressen.

Parlamentet spelade en avgörande och uppmärksammad roll kring årsskiftet 1998–1999, när uppgifterna om maktmissbruk inom EU-kommissionen hade blivit omfattande. En rapport från en oberoende expertkommitté var så graverande att parlamentet hotade att fälla kommissionen, om den inte avgick självmant avgick, vilket den då gjorde.

Parlamentet fick också uppmärksamhet hösten 2004 när ledamöterna inte ville godkänna en nyutnämnd kommission på grund av att en kommissionär uttalat sig på ett sätt som uppfattades som nedsättande gentemot homosexuella och kvinnor. Parlamentet fick även den gången sin vilja igenom. 2012 fällde Europaparlamentet ett internationellt handelsavtal, Acta, som redan var undertecknat av ett 30-tal länder i världen varav 22 EU-regeringar. Acta kunde därmed inte träda i kraft.

Frågan om hur stor makt Europaparlamentet ska ha diskuteras ofta. Som EU:s enda direkt folkvalda organ har det kämpat för ökat inflytande – och vunnit det steg för steg. Vetot över budgeten har använts till att stärka parlamentets roll. Likaså har vetot över avtal med tredje land eller nya medlemsländer utnyttjats i detta syfte.

Varje ny fördragsändring som EU gjort har gett parlamentet mer att säga till om så att det  nu har delad beslutanderätt med ministerrådet över lagstiftning på i stort sett alla politikområden. Utanför ledamöternas direkta inflytande ligger i stort sett bara skattepolitik samt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Domstolen

När det uppstår tvister om hur EU:s regler eller beslut ska tolkas är det EU-domstolen som avgör. Domstolen kan utdöma böter till länder som inte följer EU:s regler. Den kan också underkänna beslut som kommissionen, ministerrådet och parlamentet har fattat om dessa inte är förenliga med EU:s fördrag.

EU-domstolen fungerar som vägvisare för nationella domstolar när de ska tolka EU:s lagar och regler så att de följs lika av alla, överallt. När komplicerade ärenden ska avgöras kan därför – i vissa fall måste – nationella domstolar begära förhandsbesked från EU-domstolen, som talar om hur reglerna bör tolkas i det särskilda fallet. Det är dock alltid den nationella domstolen som därefter avkunnar dom i målet.

EU-domstolen består av två avdelningar. Den övre instansen, som bär namnet EU-domstolen, har hand om alla principiella avgöranden, alla mål mot medlemsstater samt lämnar förhandsbesked till nationella domstolar.

Domstolen består av en domare från vart och ett av de 28 medlemsländerna samt elva så kallade generaladvokater, som förbereder ärenden. Domarna utses på sex år av medlemsländernas regeringar efter en granskning i en rådgivande kommitté. Domstolen sammanträder sällan med alla domare utan oftare i grupper om tre eller fem. Vid ett särskilt viktigt ärende sitter 15 domare.

Den lägre instansen, tribunalen, handlägger mål där en privatperson eller ett företag klagat över EU-institutioners beslut, mål om statsstöd och strafftullar samt personalärenden. Tribunalen kan också pröva om en EU-institution är skadeståndsskyldig. Där sitter 45 domare men sammanträder som regel i grupper om tre eller fem. Om målet är särskilt komplicerat sitter 15 domare.

Övriga institutioner och organ

En femte och tung EU-institution är revisionsrätten, som har till uppgift att granska hur EU:s finanser sköts, till exempel utbetalningen av jordbruks- eller regionalstöd. Revisionsrätten rapporterar årligen till Europaparlamentet vilket ska bevilja eller neka EU-institutionerna ansvarsfrihet för räkenskaperna.

Revisionsrätten påtalar inte bara fall av felaktig bokföring, ekonomiska oegentligheter och bedrägerier utan utvärderar dessutom nyttan av EU-stödet. Rättens betydelse har vuxit i takt med att kampen mot fusket inom EU har blivit en politiskt viktig fråga. Institutionen har sitt säte i Luxemburg. Ledningen utgörs av en företrädare från varje medlemsland som sitter på sex år.

EU har vidare två tunga remissorgan, Ekonomiska och sociala kommittén (Ecosoc) och regionkommittén som ska yttra sig och ge synpunkter innan beslut om nya regler fattas på deras område.

I Ecosoc sitter företrädare för bland annat fackföreningar, samt arbetsgivar-, jordbruks- och miljöorganisationer. Regionkommittén består av representanter för regioner och kommuner (från Sverige tolv personer från landstingen och kommunerna). De rådgivande organen har vardera 353 ledamöter, utsedda på fem år.

Bland de viktigaste fackorganen märks Europeiska centralbanken (ECB) i Frankfurt, som självständigt ansvarar för den gemensamma penning- och valutapolitiken, bestämmer räntan och har ensamrätt att trycka eurosedlar. I ECB finns också en enhet som övervakar större banker inom ramen för bankunionen.
Svenska Riksbanken sitter med i ECB:s allmänna råd som sammanträder fyra gånger om året men inte i ECB:s styrelse där bara euroländer ingår.

Europeiska bankmyndigheten (EBA) i Paris består av tre specialiserade nätverk som övervakar finansiell stabilitet hos banker och finansiella institutioner.

Europeiska investeringsbanken (EIB) i Luxemburg fördelar de pengar som EU-länderna anslår för lån till utvecklingsprojekt inom EU och i utvecklingsländer.

Europol i holländska Haag är en sambandscentral för poliser och tullare, som samordnar bekämpningen av internationell brottslighet. Eurojust är ett permanent nätverk av åklagare, också i Haag.

I Luxemburg finns Eurostat, som samlar in statistik från de europeiska länderna och sammanställer faktaunderlag.

För medborgarna finns sedan 1995 en europeisk ombudsman i Strasbourg som tar emot och utreder klagomål på EU-tjänstemäns eller institutionernas sätt att sköta sina uppgifter.

EU har ytterligare ett stort antal specialbyråer med varierande uppdrag men som alltid står för sakkunskapen genom att samla in information och utreda sina frågor. Däribland finns till exempel läkemedelsmyndigheten i Amsterdam (som även beviljar läkemedelstillstånd, den europeiska livsmedelsbyrån (som bl a utvärderar tillsatser), miljöbyrån i Köpenhamn (med expertis om miljöfarlighet i olika ämnen), smittskyddsbyrån i Stockholm, narkotikabyrån i Lissabon, ett centrum för övervakning av rasism i Wien, en IT-byrå, ett centrum för maritim säkerhet liksom en gemensam flygkontroll.

Beslutsfattandet

Det är framför allt tre institutioner som är inblandade när nya EU-regler ska beslutas: Kommissionen, parlamentet och ministerrådet. Förslag till nya regler kommer i stort sett alltid från kommissionen. Undantaget är utrikespolitiken där ett medlemsland kan lägga förslag.

EU-kommissionen tar hjälp för att få fram underlag till sina förslag. Alla uppslag diskuteras i första hand med nationella departement och myndigheter men också med Europaparlamentets olika fackutskott. Kommissionen har vidare expertkommittéer att tillgå dit forskare och branschexperter inbjuds.

Påverkan från utomstående intressegrupper är stor. Lobbyister från företag, regioner, konsumentorganisationer, miljögrupper och en mängd branschförbund finns på plats i Bryssel. De måste registrera sig offentligt och uppge vilka de arbetar för.

Kommissionen inleder ofta ett större lagstiftningsarbete med att bjuda in till ”hearings”. Många gånger formuleras därefter en ”grönbok” med en analys av läget och olika förslag till lösningar som läggs ut för kommentarer.

Konsultationer görs ofta via internet, vissa enbart för intressegrupper, andra öppna även för medborgarna.

När ett formellt lagförslag ligger klart, konsulteras regionkommittén och Ecosoc (se ovan). Lagförslagen går samtidigt till EU-ländernas nationella parlament.

EU-förslag ska alltid kontrolleras mot subsidiaritetsprincipen som säger att beslut ska tas på lägsta effektiva nivå – central, nationell eller lokal nivå. För varje nytt förslag måste kommissionen motivera varför ett EU-beslut anses nödvändigt.

Nationella parlament har möjlighet att ”dra ett gult kort” om de anser att EU-kommissionen har misstagit sig och lagt ett förslag som egentligen skulle hanteras på nationell nivå. Om en tredjedel av alla nationella parlament är överens, måste lagförslaget gå tillbaka för omvärdering.

Om ministerrådet och parlamentet inte kan enas om en viss lagstiftning finns en förlikningsprocess där ett mindre antal deltagare försöker nå en kompromiss. Denna förlikningskommitté har sex veckor på sig. Om den misslyckas kan parlamentet skrota förslaget.

Denna formella process har efter 2009 kommit att ersättas av en informell process, kallad trilog, där ministerrådet, parlamentet och EU-kommissionen i en liten och sluten grupp försöker enas. Därefter uppmanar parterna sina respektive huvudmän att rösta för kompromissen.

Trilogen har förkortat processen avsevärt och runt 85 procent av lagstiftningen har på det sättet kunnat tas redan vid en första omröstning i parlamentet (de formella procedurerna brukar ge två ”läsningar.”)
Tills vidare sker dessa triloger utan insyn men det har på senare tid höjts krav på att öppna processen, t ex av EU:s ombudsman.

När ministerrådet och Europaparlamentet blivit överens utfärdar rådet en rättsakt. Dessa finns i flera former. De viktigaste rättsakterna är förordningar och direktiv, som skapar gemensamma regler. En förordning gäller omedelbart som lag i medlemsländerna. Ett direktiv ska omsättas i nationell lagstiftning inom en viss tid – det ger medlemsstaten lite större utrymme att anpassa lagstiftningen nationellt.

Dessutom kan ministerrådet utfärda beslut, rekommendationer och yttranden. Beslut är bara bindande för den part det riktar sig till, till exempel ett land, ett företag eller en enskild person.

För det rättsliga samarbetet finns så kallade rambeslut vilka samordnar nationella lagar (dessa tas med enhällighet). Rekommendationer och yttranden är aldrig bindande.

Lissabonfördraget har minskat EU:s många beslutsprocedurer från flera dussin till fem. Majoritetsomröstningar är huvudregel. Enhällighet finns kvar för bland annat ändringar av fördraget, skatter samt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (då en nedlagd röst räknas som ingen röst).

Skulle alla medlemsländer vara eniga kan ett politikområde där besluten enligt fördraget ska fattas med enhällighet övergå till majoritetsomröstning (den så kallade passerellen eller gångbron).

Demokrati och insyn

Sedan länge har EU-ländernas regeringar försökt införa större öppenhet i EU-samarbetet. Det har lett till mer information till pressen, TV-sända principdebatter i ministerrådet och offentliga beslutsprotokoll från rådet när det stiftar lagar. Parlamentet har alltid varit en mycket öppen institution med möjlighet för medborgare att följa både plenum- och utskottsdebatter.

Våren 2001 antog EU en offentlighetsprincip för EU-handlingar. Den går mycket långt efter europeiska förhållanden men inte lika långt som den svenska. Reglerna kräver att institutionerna för register över alla handlingar och svarar på en begäran om insyn i ett dokument inom 15 arbetsdagar. Det måste finnas ett väl grundat motiv för att neka att lämna ut en handling.

EU:s senaste fördrag (se Framväxten) har också öppnat för större insyn och inflytande. Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009 gjorde t ex ministerrådets lagstiftande möten till öppna möten. De nationella parlamenten får tillgång till nya EU-förslag vid samma tidpunkt som deras regeringar och har möjlighet att bromsa lagförslag som inte respekterar subsidiaritetsprincipen. Fördraget har tillerkänt det civila samhället en roll som remissinstans och EU-kommissionen konsulterar regelbundet intresseorganisationer om nya förslag.

Slutligen har ”medborgarinitiativet” tillkommit där medborgarna kan begära nya EU-lagar. Det kräver att man kan visa upp en miljon namnunderskrifter från minst sju EU-länder inom ett år.

Ett första medborgarinitiativ godkändes i mars 2014, vilket begärde att EU ska garantera alla medborgare tillgång till friskt vatten och resulterade i skärpta krav på nationella myndigheter. EU-kommissionen har sedan följt upp initiativet ”Stoppa djurförsök” med en något skarpare lagstiftning liksom infört bättre insyn i hur EU-instanser gör sin vetenskapliga utvärdering.

Initiativet ”Skydda fosters rättigheter” avslogs däremot. Två dussin andra initiativ fick aldrig in tillräckligt med röster.

Budgeten

EU:s budget är konstruerad så att varje land betalar en avgift grundad på dess välstånd (räknat i bruttonationalinkomst, BNI) och får bidrag, likaså grundat på landets välstånd. Rika länder betalar alltså in mer och fattiga får större bidrag.

En EU-budget måste gå jämnt upp eftersom unionen inte får låna pengar för att täcka underskott och inte heller får beskatta medborgarna. Det finns ett tak för hur stor EU-budgeten får vara: 1,23 procent av ländernas samlade BNP. Hittills har utgifterna aldrig hamnat så högt.

EU:s utgiftsbudget för år 2018 var drygt 160 miljarder euro (1 640 miljarder kronor) vilket motsvarade 0,85 procent av EU-ländernas totala BNP. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges utgiftsbudget samma år uppgick till 999 miljarder kronor.

EU:s intäkter hämtas alltså från medlemsländerna och är av tre slag:
• Välståndsavgiften baserar sig på varje lands bruttonationalinkomst och är den största delen av medlemsavgiften (runt 75 procent)
• Momsavgiften räknas ut på varje lands momsbas (cirka 11 procent)
• Tullar, jordbruksavgifter, ränteinkomster och skatter från EU-anställda (14 procent)

Pengarna används sedan till olika stöd och större delen går på så sätt tillbaka till medlemsländerna. Utgifterna fördelar sig ungefär så här:

• Strukturfonder (35,6 procent)
• Jordbruk (30 procent)
• Landsbygdsutveckling, miljö och fiske (11,5 procent)
• Tillväxt, forskning och utbildning (9 procent)
• Administration och löner (5,8 procent)
• Bistånd och utrikespolitik (5,7 procent)
• Rättsliga frågor, asyl, medborgarskap (1,3 procent)

De länder som tjänar mest i form av bidrag på EU-medlemskapet är alltså länder med regioner där genomsnittsinkomsten är mycket låg eller som bedriver jordbruk.

Ett land som Sverige betalar mer än det får tillbaka. År 2018 betalade Sverige 39,5 miljarder kronor i EU-avgift och fick 12,9 miljarder kronor tillbaka genom olika EU-bidrag.

Hur stor EU:s budget ska vara och hur den grovt ska fördelas, läggs fast för sju år i taget av stats- och regeringscheferna. Dessa måste vara helt överens eftersom budgetbeslut kräver enhällighet. Därefter ska den godkännas av Europaparlamentet.

Nuvarande flerårsbudget löper mellan åren 2014 och 2020. En årlig, mer detaljerad, budget fastställs sedan varje höst av ministerrådet och Europaparlamentet efter förslag av EU-kommissionen. Skulle parterna inte bli överens i tid rullar det senaste årets budget vidare.

Budgeten 2014–2020

Sjuårsbudgeten för åren 2014–2020 förhandlades fram i efterdyningen av Europas djupaste finansiella kris sedan 1930-talet. För första gången skars en EU-budget ned, med cirka 6 procent jämfört med föregående period.

Totalt har EU haft 960 miljarder euro att spendera under dessa sju år (ungefär 8 460 miljarder kr) fördelat enligt punkterna ovan. Summan motsvarar 0,95 procent av medlemsländernas samlade BNI (bruttonationalinkomst).

Anslagen till jordbruket minskade något i den rullande budgeten medan stödet till landsbygdsutveckling och regionalpolitiska anslag ökade något. Forskningsanslaget steg kraftigt (med 30 procent från tidigare år).

Ett nytt inslag var en investeringsfond för tillväxt och jobb (EFSI). Utifrån små anslag men EU-garantier på stora belopp skulle fonden dra igång tillväxtprojekt där andra aktörer bidrog med finansiering upp till 315 miljarder euro. Facit sommaren 2018 var att 898 projekt hade startats över hela Europa med en finansiering på totalt 335 miljarder euro, alltså över målet. EU beslöt att gå vidare mot ett mål om 500 miljarder euro.

Storbritanniens EU-utträde innebär att cirka 12 procent av EU:s budget faller bort. Inför dessa framtidsutsikter har en överväldigande majoritet av EU-länderna förklarat sig villiga att öka sin medlemsavgift till EU – för att gemensamt kunna hantera nya utmaningar som försvarssamarbete, migration och antiterrorsamarbete.

Verksamheten

"Europeiska unionen (EU) ska ha som mål att främja freden, sina värden och folkens välfärd." Redan i EU-fördragets inledning framgår att det europeiska samarbetets mål är lika mycket politiska som ekonomiska.

Kärnan i EU-samarbetet är framförallt den gemensamma marknaden. EU:s senaste fördrag anger som överordnat mål att EU ska erbjuda ett gränslöst område där medborgarna kan resa, bo, arbeta och studera fritt, erbjuda en öppen marknad för alla varor och tjänster, utjämna regionala olikheter och ha en gemensam valuta.

Grundläggande värderingar

Medan alla var överens om denna ekonomiska del, vållade den politiska sidan av EU långa och hetsiga diskussioner bland det hundratal europeiska parlamentariker som under 2000-talets första år hade fått i uppdrag att skapa en ny konstitution som tydligt talade om vad EU skulle tjäna till. Helt avgörande för dessa politiker var att slå fast vilka värden som skulle ligga till grund för EU.

Artikel 2 fick därför lyda: ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter.” Mångfald, tolerans och jämställdhet mellan könen letade sig likaså in i inledningen liksom de mänskliga fri- och rättigheterna.

Detta var inte bara retorik i största allmänhet. Under 1990-talet hade främlingsfientliga partier stora framgångar på det nationella planet i Europa, vilket i förlängningen kunde leda till att de också nådde inflytande i EU-samarbetet. Med främlingsfientlighetens mörka skugga som bakgrund och med osäkerhet över hur de nyss demokratiserade östeuropeiska länderna skulle utvecklas, valde EU att göra det till ett brott för ett medlemsland att åsidosätta grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Ett land som upprepat grovt bryter mot EU:s värderingar kan fråntas sin rösträtt i EU av de övriga medlemsländerna. Men ett sådant ingripande kräver enhällighet. EU-institutionerna hade därför svårt att agera kraftfullt mot Ungern när landet började nagga medborgerliga rättigheter i kanterna under Viktor Orbáns regering från 2010. EU har heller inte klarat att korrigera medlemsländer som t ex varit ovilliga att ge romerna likvärdigt utrymme i samhället eller att komma till rätta med Polen när landet bland annat inskränkt den högsta domstolens oberoende.

Privatlivets skydd

En av de rättigheter som EU-fördraget ger medborgarna är rätt till privatlivets skydd. Det visade sig svårt att upprätthålla när plattformar som Facebook, Google och Twitter visade sig samla in och sälja information om sina användare kommersiellt. I den nya ekonomin är data enormt värdefullt.
EU har därför först förhandlat med USA och att ge EU-medborgare skydd för sina personuppgifter, därefter skärpt reglerna i EU så att en medborgare till exempel kan urkräva ”rätten att glömmas”, med andra ord ett krav att ta bort vissa uppgifter ur sökresultaten (dock inte själva dokumenten).

Våren 2018 trädde det hittills tuffaste personskyddet i kraft, den så kallade GDPR-lagen (General Data Protection Regulation) som begär av alla Internetplattformar att de söker användarens uttryckliga tillstånd innan deras uppgifter säljs vidare och att de informeras innan detta sker. Ett stort ansvar lades också på alla insamlare av personuppgifter (företag, föreningar och myndigheter) som förbjuds behålla icke-nödvändig information (för deras huvudsakliga uppgift), avkrävs att informera användare och kunder om vilken information de har om dem och noggranna register så att övervakande myndigheter enkelt kan se om de repsketerar reglerna.

Att begränsa EU

En viktig princip, som politikerna ville slå fast redan inledningsvis, är att EU inte får inkräkta hur mycket som helst på nationalstaten. EU-politikerna hade flera gånger överraskats av konsekvenser av sina egna beslut, som till exempel när EU-domstolen meddelade att fri rörlighet för tjänster innebär att patienter kan får vård utförd i annat EU-land på sin nationella sjukförsäkrings bekostnad.

Sådana överraskningar ledde till att det numera är fastslaget i fördraget att: ”varje befogenhet som inte tilldelats EU i fördragen, tillhör medlemsländerna.” Vidare ska EU respektera ländernas särart, lokalt självstyre och subsidiaritetsprincipen (EU-beslut kan tas endast i de fall där beslut på lokal eller nationell nivå inte uppfyller syftet lika väl).

Det demokratiska underskottet

EU:s växande inflytande över medlemsländernas samhällspolitik har lett till kritik och protester i många länder. Redan 1992 stack den danska befolkningen en käpp i hjulet för denna trend genom att säga nej till det senaste EU-fördraget i en folkomröstning. Den franska, holländska och irländska befolkningen skulle 10–15 år senare göra detsamma.

EU-motståndet har stegvis pressat fram ett öppnare samarbete där medborgare och intresseorganisationer ges fler möjligheter att göra sig hörda. EU:s beslutande församling, ministerrådet, håller till exempel öppna möten när det överlägger om lagstiftning eller håller allmänna debatter. Detsamma gör den andra beslutande församlingen, Europaparlamentet, vars plenum och utskottsmöten är öppna för allmänheten.

EU har numera en svenskinspirerad offentlighetsprincip som ger allmänheten rätt att begära ut offentliga handlingar. De nationella parlamenten får del av nya lagförslag samtidigt som deras regeringar och kan bidra med synpunkter. Om en tredjedel av dem anser att förslaget inkräktar på subsidiaritetsprincipen (se ovan) måste kommissionen göra ett nytt övervägande innan den går vidare.

Utöver remissorganen Regionkommíttén och Ecosoc (se Uppbyggnaden) måste kommissionen också konsultera det övriga civilsamhället. Det görs dels via öppna konsultationer på internet, dels via överläggningar i Bryssel dit direkt berörda parters intresseorganisationer bjudits in.

Medborgarna kan numera bidra genom att uppmana EU-kommissionen att lägga ett lagförslag via ”medborgarinitiativet”, en insamling av minst en miljon namnunderskrifter från minst sju medlemsländer.

Ekonomin

Den gemensamma valutan euron ersatte i januari 2002 slutgiltigt francen, D-marken, liran och en rad andra nationella valutor. Alla EU-länder kunde inte eller ville inte överge en så stor del av nationalstatens suveränitet. Sverige, Danmark och Storbritannien valde att inte delta. Sex EU-länder till står utanför euron eftersom de ännu inte uppfyller alla ekonomiska villkor. Inträdeskraven är en låg statsskuld, statsfinanser i balans, låg inflation, en växelkurs i balans och låg ränta.

De länder som inte är med i valutasamarbetet deltar inte när eurozonens finansministrar möts för att diskutera ekonomisk samordning en gång i månaden. De kommer in i diskussionerna dagen efter, när det samlade EU håller finansministermöte.

Alla EU-länder ingår dock i EU:s ekonomiska union. Denna har en mindre tvingande karaktär för icke-euroländer men upprättar ändå relativt strikta ramar för alla. Eurokrisen från 2009 ledde till att EU-länderna skärpte kraven på en god hushållning.

Det ekonomiska året för ett EU-land ser numera ut som följer:
På senhösten lägger EU-kommissionen fram en årlig tillväxtrapport med förslag till prioriteringar för EU-ländernas ekonomiska politik. Den diskuteras av alla finansministrar som förväntas utgå från denna när de sedan lägger nationella budgetar.

Samtidigt offentliggör kommissionen vilka makroekonomiska obalanser den funnit i länderna som riskerar utveckla sig till en ”bubbla” och göra ekonomin instabil. EU-kommissionen kan välja att inleda en närmare granskning om en risk för stabiliteten uppfattas akut.

I mars levererar EU-kommissionen landrapporter med detaljerad analys och prognos över ekonomin och potentiella problemområden.
I april måste alla EU-länder lämna in dels en årlig ekonomisk plan (”konvergensprogram” för icke-euroländer som Sverige, ”stabilitetsprogram” för övriga), dels sin nationella budgetproposition.

I maj utfärdar EU-kommissionen skräddarsydda rekommendationer till varje land med förslag på åtgärder. Dessa diskuteras och klubbas av finansministrarna i juli.
För euroländerna är övervakningen hårdare och ett land som inte följer de rekommenderade åtgärderna varnas samt riskerar böter.

I oktober måste euroländer lämna in sina utkast över nästa års nationella budgetpropositioner. Också dessa nagelfars av EU-kommissionen och kan sluta i rekommendationer om åtgärder. Det kritiserade landet måste övertyga en kvalificerad majoritet av finansministrarna att gå emot kommissionen för att slippa genomföra korrigeringar.

En regel för nationella budgetar är att utgifterna inte får öka fortare än landets medelsiktiga tillväxt, om man inte kan visa upp intäkter som kan matcha utgifterna. Länder med budgetunderskott ska sikta mot att förstärka sin strukturella budgetbalans årligen med 0,5 procent av BNP.

Euroländer måste i lag införa automatisk korrigering om landets strukturella underskott överstiger 0,5 procent av BNP. Tanken är att EU kan tillåta lite mer flexibilitet om ett land har en stabil strukturell grund.

Sedan euron infördes har det land som får för stort nationellt budgetunderskott (3 procent av landets BNP) satts under EU-kommissionens närgångna övervakning. Landet får korta tidsfrister att lösa problemet på (normalt tre månader). Efter eurokrisen infördes en liknande process för att övervaka statlig upplåning. Den slår till om upplåningen överstiger 60 procent av BNP.

Generellt är det så att euroländer måste underkasta sig uppmaningar om åtgärder för att korrigera en riskfylld situation medan icke-euroländer inte är tvungna.
Siffror, bedömningar och varningar offentliggörs alltid. Marknaderna brukar driva upp räntorna för ett land som är illa ute och denna extra press betraktas som en välkommen extra hjälp för att kunna åstadkomma en strikt ekonomisk disciplin i EU.

Valutan

Euron fick en solid start och hade efter några år med stabil växelkurs och låg inflation etablerat sig som en världens mest åtråvärda valutor. Men i kölvattnet av den globala finanskris som utlöstes med full kraft 2008, avslöjades sprickor i flera europeiska länders ekonomier.

I starten av år 2008 respekterade alla euroländer regeln om att inte ha ett större underskott i statsbudgeten än 3 procent av BNP. Sommaren 2010 överskred samtliga euroländer den gränsen liksom de flesta övriga EU-länder.

Till detta kom upptäckten att eurolandet Grekland i flera år hade ljugit om sin ekonomiska situation för att få vara med i eurozonen. Det blev tumult på marknaderna och övriga euroländer tvingades låna ut pengar akut. Som motkrav ställdes Grekland nära nog under tvångsförvaltning. De lån som höll landet under armarna betalades ut i omgångar, först efter att krisåtgärder hade röstats igenom det grekiska parlamentet.

Irland fick därnäst be om stöd sedan landets regering hade lovat täcka alla irländska bankers förluster, vilket snabbt resulterade i stora hål i statskassan. Därefter var det Portugals tur att vända sig till kollegerna för akuta nödlån.

I de drabbade länderna demonstrerade människor mot påtvingade nedskärningar och åtstramningar. Från tyska, finländska och holländska väljare kom istället ilskna protester mot att behöva hjälpa andra länder när tiderna redan var svåra. Det stod klart att den relativa självständighet i ekonomiska frågor som euroländerna behållit, trots gemensam valuta, blivit ohållbar. När en kraschade drogs de andra med.

Krisåtgärder

Grundarna av EU:s monetära union (EMU) hade med avsikt låtit bli att skapa ett räddningsinstrument för länder som misskötte sin ekonomi. Inget skuldsatt land skulle kunna räkna med att lösas ut av övriga. Men när skuldkrisen såg ut att kunna spridas till hela eurozonen beviljades ändå (bilaterala) nödlån till de mest utsatta länderna och en (europeisk) räddningsfond inrättades för att bistå vid akuta betalningskriser.

Den europeiska centralbanken (ECB) blev under krisen en högst aktiv part i räddningen av eurozonen. På eget initiativ pumpade ECB bland annat ut pengar via billiga lån till europeiska banker för att undvika att hela ekonomin avstannade, därefter gick man in och stödköpte statsobligationer.

I april 2016 hade EU som helhet återvunnit samma ekonomiska nivå som före krisen. Irland, Portugal och Spanien hade på några år lyckats ta sig ur sina djupa svackor. Men Grekland förblev utsatt, dels för att landet bristfälligt genomfört avtalade reformer, dels för att lånen blivit så stora att alla intäkter gick till att betala av på lånen vilket ströp alla chanser till tillväxt. Situationen ledde till bittra gräl om svek mellan politiker från olika länder och hot förekom om att kasta ut Grekland ur EMU. Först sommaren 2018 stod Grekland åter på egna ben ekonomiskt.

Många bedömare blev överraskade av att eurosamarbetet inte sprack under krisen. Euroländerna bestämde sig i slutändan för att hålla samman och krympa sin nationella ekonomiska frihet. En bankunion skapades för att undvika att slarvande banker under en ny finanskris tömmer ett lands statskassa.
 
Frågan är dock öppen om euroländerna har gjort tillräckligt eller om enskilda länder fortfarande kan skapa problem för samarbetsparterna. Våren 2018 utgjorde Italiens höga skuldsättning och svaga banksoliditet ett nytt orosmoment, förvärrat av att en ny italiensk regering invände mot EU:s krav om budgetdisciplin.

Flyktingkrisen

Sommaren 2015 började mängder av flyktingar komma till de grekiska öarna. Innan årets slut hade en miljon människor, främst flyktingar från krigets Syrien, sökt sig dit. Grekland förmådde inte hantera denna stora mängd människor som självmant började vandra norrut i Europa. I början togs de väl emot men när folkströmmarna bara fortsatte slog bromsen till. Flera EU-länder, däribland Sverige, införde gränskontroller och började skicka nyanlända migranter tillbaka söderut.

EU-länderna hade i september röstat för att fördela de många flyktingarna sinsemellan. Men unionens östra medlemsländer, som blivit nedröstade, vägrade att följa beslutet. I den handlingsförlamning som uppstod lade EU-kommissionen fram ett nytt förslag om att massmigration automatiskt ska leda till en omfördelning när ett land tagit emot 150 procent av en ”normal” migrantintagning. Det land som då inte tar emot sin beskärda del ska betala övriga 2,5 miljoner kronor per flykting. Förslaget stötte genast på motstånd och var i början av 2019 inte närmare beslut.

 

Inre marknaden och konkurrens

Den inre marknaden blev på många sätt upptakten till det EU vi känner idag. Friheten att resa, arbeta, studera och göra affärer i andra EU-länder har ökat handeln och skapat nya sätt att leva för européerna.

Idén att avskaffa gränserna mellan länderna för varor, tjänster, kapital och arbetstagare fanns med redan från 1950-talet men blev inte verklighet förrän flera decennier senare, 1993, efter en lång och djup lågkonjunktur i Europa. Genom att erbjuda företagen en större hemmamarknad skulle den ökade konkurrensen ge konsumenterna fler, bättre och billigare varor samt tjänster.

Innan gränskontrollerna togs bort måste lagar och regler för varor och tjänster bli likalydande i alla EU-länder. Inget medlemsland ville släppa in varor eller företag som höll för låg standard. Det gick trögt för EG-länderna att enas om gemensamma regler fram till 1987 då de släppte på kravet om enhällighet. För alla beslut gällande den inre marknaden räckte det därefter med kvalificerad majoritet vilket fick fart på arbetet. Att en tidsgräns sattes bidrog också; den 1 januari 1993 kunde gränsbommarna lyftas.

Tio år senare räknade EU-kommissionen fram en sorts facit. Den gemensamma marknaden uppskattades på tio år ha skapat 2,5 miljoner nya jobb och ökat BNP-tillväxten med 1,8 procent eller 164,5 miljarder euro. Fördelat per hushåll var det 5 700 euro (runt 55 000 kronor).

För en hel del varor märks skillnaden i pris tydligt. Det gäller till exempel telefonsamtal, bilar och flygbiljetter. Europa fick ett lågprisflyg, många regionala flygplatser har därför kunnat få större trafik och weekendturism utanför huvudstäderna blev ett nytt turistfenomen.

För andra varor men framförallt för tjänster uteblev tydliga prisvinster och den väntade konkurrensen över gränserna, till exempel inom energi, banktjänster eller tåg. 2005 kompletterades därför den inre marknaden med en gemensam marknad för finansiella tjänster – fondsparande, banksparande och aktiehandel kan nu ske på vilken marknadsplats som helst i Europa under samma kontroll. Den globala finanskrisen som kom några år senare skrämde dock många att att backa tillbaka till sina nationella hemmamarknader.

EU-kommissionen drog 2015 igång ett nytt arbete med att försöka skapa en europeisk kapitalmarknad till 2019. En bredare handel, även utanför bankerna, kan minska sårbarheten i det europeiska systemet för nya finanskriser. Men det har visat sig vara svårt att enas om nya regler som öppnar de nationella kapitalmarknaderna.

Tjänstedirektivet som kom 2010 hade som syfte att förenkla för tjänsteföretag att verka på andra sidan en nationsgräns. 2017 inleddes nya försök att undanröja envist kvarhängande  hinder för tjänstehandeln. Från 2020 ska till exempel många administrativa steg för såväl företag som medborgare kunna göras elektroniskt, från en lättillgänglig portal.

Passagerartrafik på tåg är ett annat exempel på tjänst som förblivit nationellt kontrollerad i det längsta. Från 2020 öppnas inhemsk passagerartrafik på järnväg för konkurrens.

EU arbetar sedan 2015 på en gemensam energimarknad under namnet Europeiska Energiunionen. Det kräver en del gemensamma regler men framförallt nya gas- och elledningar som gör det möjligt att leverera energi över gränserna så att toppar och dalar i energitillgången kan jämnas ut.

EU har sedan 2014 en ”digital agenda” med en samling initiativ som ska bidra till att Europa blir konkurrenskraftigt inom ny teknologi, med till exempel stöd till forskning, för företag att utveckla digitala tjänster, bredbandsuppkoppling till fler orter, anpassning av lagstiftning till en digital verklighet, och så vidare. 

Fri rörlighet för arbetskraft har visat sig leda till irritation på flera håll, inte minst under krisår och arbetslöshet. Östeuropéer som flyttat västerut var inte alltid välkomna. På några håll ansåg facken att rörligheten i förlängningen ledde till lägre löner (lönedumpning) när företagen kunde anställa medborgare från andra EU-länder till betydligt lägre löner än de gängse. På andra håll kom kritik mot att EU-medborgare vann rätt till sociala förmåner i värdlandet. EU ville inte begränsa rörligheten men försökte lösa problemen genom att skärpa kontrollerna, bland annat av tillfälligt utstationerad arbetskraft.

Konkurrens

EU bedriver en hård konkurrenspolitik där villkoren ska vara lika för alla företag på marknaden.
 Storföretag får inte missbruka sin dominans på marknaden genom att begränsa konkurrensen eller tvinga en svagare affärspartner att acceptera orimliga affärsvillkor.
 Samarbete mellan företag i syfte att minska konkurrensen är förbjudet. Det gäller överenskommelser om priser, försäljningsvillkor eller uppdelning av marknaden.
• Statliga eller privata monopol är i princip förbjudna. Stat eller kommun får inte gynna offentliga företag på en kommersiell marknad.
• Uppköp eller sammanslagningar av företag får inte leda till så dominerande företag att konsumenterna inte längre har kvar några alternativ.

Kommissionen är EU:s ”konkurrenspolis.” Dess tjänstemän har rätt att gå in på ett företag och beslagta affärsdokument. Företag som bryter mot konkurrensreglerna kan dömas till böter på upp till 30 procent av årsomsättningen. Mellan 1990 och 2015 utdömde EU-kommissionen böter för illegala karteller på drygt 6,25 miljarder euro (cirka 58,5 miljarder kronor).

När konkurrensreglerna ska efterlevas väcker det ibland motstånd och krav på särbehandling. I Sverige förbjöd EU till exempel Volvo Lastvagnar och Scania att slå samman sin långtradartillverkning av konkurrensskäl vilket väckte svensk kritik. Det vållade likaså ilska i Italien när det statliga flygbolaget Alitalia 2008 nekades nya statsstöd sedan tidigare statliga stöd inte kunnat rädda bolaget.

Konkurrensreglerna riktar sig i första hand mot stora bolag medan små företag eller små summor i regel undantas. EU-kommissionens konkurrensavdelning har tagit sig an internationella jättar när de ansetts dominera på ett otillbörligt sätt, som amerikanska Microsoft och Apple vilka fått betala miljardböter och tvingats ändra affärsmetoder.

Det var kontroversiellt när EU-kommissionen vintern 2016 utdömde ett förmånligt irländskt skatteavtal för Apple som ett brott mot rättvis konkurrens. Fiat, McDonalds, Ikea med flera storbolag står också i skottgluggen för otillbörligt gynnsamma skatterabatter i Luxemburg och Nederländerna.

Konsumentpolitik

Ett konsumentskydd på hög nivå är ett EU-mål sedan Maastrichtfördraget 1993. En avdelning på EU-kommissionen arbetar med konsumentfrågor som livsmedelssäkerhet, produktregler mot farliga varor, svartlistning av farliga flygbolag, lagstiftning mot oskälig marknadsföring eller assistans till konsumenter som köper en time share-lägenhet i annat land eller handlar på nätet.

EU har skapat nätverk mellan medlemsländernas myndigheter så att en farlig produkt snabbt kan dras tillbaka i hela EU. Konsumenter kan gratis få hjälp på sitt eget språk med att reklamera en vara eller tjänst köpt i ett annat land (i Sverige på Konsument Europa).

Handelspolitik

EU utgör världens största marknad och har blivit världens största handelsaktör. Handelspolitiken är helt och hållet gemensam och sköts av EU-kommissionen.

EU är en tullunion vilket innebär att länderna har gemensamma tullar mot resten av världen och att det är omöjligt för ett EU-land att sluta egna avtal med länder utanför EU.

Tullavgifterna som ländernas tullverk tar upp vid gränsen går till 80 procent in i EU:s budget. Resten behåller medlemsländerna för sin egen administration.

EU vill se en globalt reglerad handel med gemensam tvistlösning som i WTO. Men WTO har länge haft svårt att komma vidare i handelsavregleringar på grund av oenighet mellan världens länder. Tvistlösningspanelerna har inte kunnat bemannas ordentligt eftersom USA har lagt veto mot nya tillsättningar.
Under 2017 började USAs president Donald Trump tala om att överge regelbaserade lösningar, riva upp handelsavtal och sätta USA främst – att låta starkaste part vinna. Han la strafftullar på import av stål och aluminium och öppnade fler handelskonflikter med Kina.
Ställd inför både WTO:s svårigheter och den oväntade utmaningen från USA, har EU lagt ned ännu mer kraft på att förhandla fram egna, mycket breda handelsavtal med övriga världen, även med USA.

EU-kommissionen är den part som förhandlar handelsavtal med omvärlden för EU-ländernas räkning. Det finns få vita fläckar på EU:s handelskarta; unionen har handels- eller samarbetsavtal med handel som inslag, med snart sagt alla länder i världen. Tills vidare fattas bara ett fåtal länder i Afrika samt en grupp länder som gränsar till Ryssland (till exempel Kazakstan och Turkmenistan).

EU:s styrka som handelsblock har gjort att européerna vågade utmana världens tidigare största handelsblock, USA. En av de första tvisterna handlade om Europas rätt att vägra importera kött från hormonbehandlade amerikanska djur. Senare konflikter har handlat om bananimport, genmodifierade varor, Hollywoods filmdominans, stålimport och import av klorinbehandlad kyckling. Under 2018 la president Trump strafftullar på import av stål- och aluminium vilket drabbade även EU. EU svarade med tullar på amerikansk import av apelsinjuice och motorcyklar bland annat och anmälde USA till WTO för brott mot internationella handelsregler.

Trots tvisterna är USA unionens största handelspartner liksom EU är USA:s. EU och USA har sedan 1990-talet förhandlat om att riva handelshinder – inte alltid med framgång. Mellan 2013 och 2016 förhandlade EU och USA om att bilda ett frihandelsområde,  så kallat Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP).

Eftersom det knappt fanns några tullar kvar i transatlantisk handel, gällde förhandlingen främst att anpassa och erkänna varandras varu- och tjänsteregler. Detta mötte stark kritik i Europa. Likaså ogillade många tvistlösningen ISDS som ger investerare möjlighet att stämma stater om politiska beslut skadar deras investeringar.
Vintern 2016 bordlades förhandlingarna, kort efter att Donald Trump tillträtt som ny amerikansk president. Hösten 2018 återupptogs förhandlingar, dock med lägre förväntningar och utan ett klart uttalat mål.

Norge, Island och Liechtenstein har ingått det mest omfattande avtalet med unionen, EES-avtalet. Det ger länderna i princip fri tillgång till EU:s inre marknad mot att de accepterar såväl existerande som framtida regler, betalar en avgift och accepterar EU-domstolen som högsta tvistlösningsinstans. Schweiz har liknande tillgång via en lång rad separata avtal.

EU har sedan 1997 ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland. Försök att uppdatera avtalet har stupat på politisk oenighet, först på grund av tvister som Polen och Lettland har haft med sin ryske granne, sedan på grund av Rysslands annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. De ekonomiska sanktioner som EU efter annekteringen av Krim riktade mot Ryssland har försvårat relationerna. Ryssland har svarat med importförbud på varor från EU.

Sedan 2009 agerar EU österut inom ramen för det så kallade ”östra partnerskapet” med grannländerna Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina. Samarbetet täcker politisk dialog, handel och finansiellt stöd till utveckling.

EU har samlat relationerna till andra närliggande länder i ett ”europeiskt grannskapsområde”. Det rör sig om 16 grannländer öster- och söderut men av politiska skäl faller ibland vissa länder bort (2017 till exempel Syrien, Libyen och Vitryssland). Övriga länder som ingår är Algeriet, Armenien, Azerbadjan, Egypten, Georgien, Israel, Jordanien, Libanon, Moldavien, Marocko, Palestina, Tunisien och Ukraina. Här ingår handel, demokratistöd och politisk dialog liksom finansiellt stöd (15,7 miljarder euro under åren 2014 till 2020).

EU har sedan 1995 på liknande sätt drivit en Medelhavsunion med handel, samhällsreformer, studentutbyte etc. Trots flera nystarter har den unionen inte riktigt fått eget liv.

Mellan EU och Kina sker världens näst största handelsutbyte till ett värde av cirka 1 miljard euro per dag. Det råder ett stort handelsöverskott till Kinas fördel. EU:s och Kinas handel bygger på tekniska avtal medan ett bredare investeringsavtal förhandlats en längre tid utan att nå i mål.
 
Kontakterna med Kina är täta men periodvis ansträngda. Kina är det exportland vars varor oftast måste återkallas. Kina är också det land som oftast drabbas av så kallade antidumpningsavgifter för att exportvaror bedöms säljas under tillverkningspris. Kina har även fått kritik för att se mellan fingrarna när företag kopierar kända europeiska märkesvaror.

I några europeiska länder har kinesiska investeringar väckt oro. Under 2018 antogs en EU-förordning som anses vara riktad mot Kina. Förordningen säger att utländska investeringar i strategiskt viktigt näringsliv (som t ex hamnar eller avancerad elektronik) måste granskas i förväg, särskilt när investeraren är statsägd eller nära kopplad till en utländsk stat.

Japan är EU:s näst största partner i Asien. I december 2017 enades parterna om ett nytt och bredare handelsavtal där Japan lovar undanröja flera handelshinder. Parterna diskuterar också ett strategiskt samarbete.
Under sommaren 2018 inleddes också förhandlingar om breda handelsavtal med Australien och Nya Zeeland.

EU har länge haft täta relationer med Asean (tio sydasiatiska länder) som tillsammans utgör EU:s tredje största handelspartner. EU tecknade 2018 frihandelsavtal med Vietnam och med Singapore, förhandlar med Indonesien och slöt redan 2011 ett brett handelsavtal med Sydkorea, ett av de första av den ”nya generationens” avtal. Med ”nya generationen” avses att eftersom tullar sällan utgör handelshinder numera måste handelsavtal innehålla regelharmonisering eller erkännande av varandras regler för att kunna göra någon skillnad.

EU håller årliga toppmöten med Afrikanska Unionen som man har ett tio år gammalt partnerskapsavtal med.

EU är Afrikas största investerare, långt större än både USA och Kina och har utlovat nya investeringar för ett värde av 54 miljarder euro fram till 2020. Detta löfte hänger ihop med försök att förmå afrikanska stater hindra utvandring och ta tillbaka migranter. Investeringsstöd, bistånd, utbildning och demokratiuppbyggnad i nya samarbeten som prövas med till exempel Mali, Nigeria, Etiopien och Sudan.

EU har sedan 1970-talet haft partnerskapsavtal (bistånd, handel och samarbete) med 40 afrikanska länder söder om Sahara och har på senare år kompletterat dessa via regionala avtal med Östafrika (fem länder) och Västafrika (16 länder).

EU har frihandelsavtal med samtliga länder i Latinamerika utom Venezuela. Dessutom avslutades nyligen förhandlingar om ett närmare samarbete med  gruppen länder i Anderna (Ecuador, Peru och Colombia) samtidigt som förhandlingar pågår om att stärka ett lösare regionalt avtal med Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Venezuela),

2018 blev ett nytt avtal med Mexiko i princip färdigt.

Krav för handel

Alla EU:s handelsavtal innehåller numera en klausul om mänskliga rättigheter som gör att EU kan frysa kontakterna med det andra landet vid grova överträdelser. Detta har skett flera gånger. EU har också börjat införa en klausul med krav på klimatvänlig politik, t ex i Kanada-avtalet från 2017 och i EU:s Japan-avtal från 2018.

Jordbruks-, fiske- och regionalpolitik

EU:s jordbrukspolitik har långe varit hårt kritiserat men rader av reformer har förändrat mycket. Idag är överproduktionen borta och jordbrukare ersätts för miljö- och klimatarbete.

Inom EU arbetar cirka 22 miljoner människor inom jordbruket – dock inte heltid utan siffran kan omräknas till 10 miljoner heltidsarbeten. Tillsammans med livsmedelsindustrin står jordbrukssektorn för 3,6 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalprodukt (BNP).

När Europasamarbetet inleddes några år efter andra världskriget var utgångspunkten för jordbrukspolitiken naturligt nog att se till att det fanns mat för medborgarna samt att trygga landsbygdsbefolkningens levnadsstandard.

De målen är inte borta, att rädda kvar småskaligheten är t ex ett av de viktigare målen. Europa med sina många familjejordbruk har gårdar som ligger i genomsnitt på 15 hektar vilket kan jämföras med USA:s mycket färre jordbrukare (2 miljoner) med gårdar på 180 hektar. Men EU:s jordbrukspolitik på 2000-talet har kommit att handla mer om att se till att EU-medborgarna har tillgång till giftfria, hälsosamma livsmedel, att skydda miljön och att bevara landskapen. Till det har kommit kravet att motarbeta klimatförändringarna.

Under protester från lantbrukarna införde EU stegvis inslag av marknadsekonomi i jordbrukspolitiken vilket fick slut på 1970- och 80-talets överproduktion. Sedan 2005 betalar EU inte längre ut produktionsstöd. Istället går EU-bidragen till gårdarna i form av ett inkomststöd. Det ger lantbrukaren frihet att själv välja vad han eller hon vill producera och enklare att satsa på vad marknaden efterfrågar.

Ny teknologi gav Europa ett mer effektivt jordbruk men också mer av stordrift. EU:s jordbruksbidrag förstärkte förmodligen den utvecklingen. Teknikintensiva storjordbruk tycks ligga bakom en rad livsmedelsskandaler som avslöjades under 1990 och 2000-talet.

1996 bröt galna ko-sjukan ut i Storbritannien. Den orsakade mänskliga tragedier och ekonomisk katastrof innan den nådde Frankrike, Belgien och Tyskland. 1999 avslöjades det att dioxin hade blandats i djurfoder i Belgien och att fodret sedan gått på export. Ett brittiskt utbrott av mul- och klövsjuka 2001 kostade landet motsvarande 40 miljarder kronor. 2013 stod det klart att bristfälliga livsmedelskontroller gjort att hästkött kunnat ersätta oxfilé i livsmedel som sålts över hela Europa.

EU har svarat med skärpta regler, bland annat om spårning och märkning av jordbruksprodukter. Sedan 2013 utgår gårdsstöd enbart till den lantbrukare som följer EU:s krav på ren miljö, öppna landskap, god djurhållning och hög hygienisk standard. EU satte samtidigt ett tak för högsta maximala stöd till en enskild mottagare.

Jordbruksbidragen utgör inte längre EU:s största utgiftsområde (det är numera regionalpolitiken) men fortfarande går cirka 30 procent av EU-budgeten till jordbrukssektorn plus ytterligare 10 procent till klimatåtgärder, landsbygdsutveckling, miljö och krisstöd.

Jordbruket har också varit en sektor där det fuskats mycket (upp till 12 procent av bidragen i början av 2000-talet enligt EU:s revisionsrätt). För att begränsa fusket bötfälls numera det medlemsland som har betalat ut för mycket till en jordbrukare. Detta har gett de nationella myndigheterna anledning att vara extra noggranna med utbetalningar och det tidigare svinnet i jordbruksstöd har minskat rejält. År 2017 fann EU:s revisorer felaktiga utbetalningar i bara 2,4 procent.

En annan hårt kritiserad del av EU:s jordbrukspolitik har varit att skyddet för europeiska bönder gjort det omöjligt för fattiga länder att bygga upp ett livskraftig jordbruk som kan konkurrera på världsmarknaden. EU har dock tagit bort sina skyddstullar mot världens fattiga länder och avskaffat exportstödet till EU:s bönder.
Men EU skyddar fortfarande sina lantbrukare med olika former av marknadsstöd och EU-länderna kan kompensera sina lantbrukare vid en kris, som t ex för torkan i Sverige sommaren 2018. Där hamnar utvecklingsländer fortfarande på efterkälken.

Fiske

EU förvaltar gemensamt medlemsländernas fiskevatten. Unionen fördelar kvoter till varje lands fiskeflotta och man enas gemensamt om vilka fiskeredskap som är tillåtna. EU-kommissionen förhandlar avtal med omkringliggande länder om utbyte av fiskerättigheter.

Målet är ett hållbart fiske, att stödja kustregioner som är beroende av fiske och att erbjuda hälsosamma fiskeprodukter till befolkningen.

Fiskets största problem är att flera fiskarter är på väg att fiskas ut. Ett första försök att råda bot på detta var en reform som gick ut på att ersätta fiskare som skrotade äldre fiskebåtar. Reformen moderniserade fiskeflottan, men eftersom nyare båtar visade sig kunna ta upp ännu större fångster på färre antal yrkesfiskare, kvarstod problemet med överfiske.

Sedan 2003 arbetar EU med flerårsplaner för fisket. Stödet till nya fiskebåtar har tagits bort och kontrollen av tjuvfiske har skärpts. Fiskekvoterna av särskilt hotade arter har skärpts genom fleråriga återhämtningsplaner byggda på vetenskaplig expertis. Bland annat har torskfisket i Östersjön begränsats avsevärt.

Ett återkommande problem har länge varit att EU-ländernas fiskeriministrar tillåtit höga kvoter för att glädja sina fiskare istället för att följa vetenskapliga råd om vad som var hållbart fiske. En fiskerireform 2013 införde därför hållbarhet som princip för europeiskt fiske. Mellan 2015 och 2020 ska bara kvoter tillåtas som medger att fiskebestånden överlever på sikt. Trots det, säger kritiker, sätts fortfarande ohållbart höga fiskekvoter.

Regionalpolitik

Regionalpolitiken är europeisk helt och hållet och bedrivs med syfte att utjämna klyftor både inom länder och mellan medlemsländerna genom att öka tillväxten. De åtgärder som genomförs i detta syfte finansieras så kallade strukturfonder vilka är EU:s största utgiftspost (cirka 34 procent av budgeten).

EU:s regionalpolitiska bidrag kallas strukturstöd av en anledning; bidragen ska vara hjälp till självhjälp. Därför bygger strukturprogram alltid på planer för en långsiktig utveckling. Planerna ska dras upp av den berörda regionen själv och sedan godkännas av EU-kommissionen.

Sedan 2010 har termen ”bidrag” allt oftare ersatts av termen ”investering”, vilket markerar en kursändring där tillväxtskapande insatser kommit mer i fokus och där bidragen lika ofta kan utgöras av förmånliga lån.
Ett utslag av det tänkandet ledde 2014 till inrättandet av en EU-fond för strategiska investeringar(EFSI, även kallad Juncker-planen). Avsikten var att ”investera” Europa ur den lågkonjunktur som följt på den globala finanskrisen 2008–2012.

Fonden fick ett lågt grundkapital på runt 16 miljarder euro, tänkt att fungera som ett startskott för att locka med parterns och få igång lönsamma investeringsprojekt. 2018 beröknade EU-kommissionen att privata och offentliga kapitalinsatser hade multiplicerat startkapitalet flera gånger om och nått summan 335 miljarder euro, vilket använts för knappt 900 olika tillväxtprojekt i EU-länderna.

EU-regeringarna beslöt att fortsätta och satsa på målet om 500 miljarder euro till 2020.

EU:s regelrätta strukturfonder startar med betydligt mer i kassan – totalt 351,8 miljarder euro för åren 2014–2020. De kanaliseras via tre huvudfonder: Sammanhållningsfonden som går till EU:s fattigaste länder i Östeuropa, Grekland och Portugal, Europeiska regionala utvecklingsfonden(Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF).

Pengarna ska gå till hållbar tillväxt, allt som kan skapa arbete, är klimatsmart och ökar välståndet. Det kan handla om att höja utbildningsnivån, hjälpa svagare grupper in på arbetsmarknaden, rusta upp nedslitna stadsdelar, införa IT i småföretag eller att hitta alternativ sysselsättning när lantbruk eller fiske läggs ned.

EU-program ska alltid samfinansieras. EU bidrar som regel med 50 procent medan den andra delen ska komma från en nationell part, främst stat eller kommuner, näringsliv eller organisationer medan lokalt föreningsliv kan bidra med frivilligarbete. Hur detta ser ut i Sverige framgår av ett avtal, kallat Partnerskapsöverenskommelsen, som regeringen träffat med EU-kommissionen.

Sverige kan hämta ut cirka 15 miljarder kronor från EU:s regionalfond och socialfond under åren 2014–2020. Tillsammans med svenska insatser landar regionalbidragen då på runt 29 miljarder kronor för sjuårsperioden. Räknas EU:s och svenska jordbruks-, landsbygds- och fiskerisatsningar in blir slutsumman 67 miljarder kronor.

I Sverige är regionala myndigheter, Tillväxtverket och Jordbruksverket som fördelar stöden.

Ett medlemsland kan också söka medel ur Globaliseringsfonden, som beviljar stöd till vidareutbildning av arbetare som förlorat jobben på grund av globaliseringen. EU har även en Solidaritetsfond för naturkatastrofer som upprättades efter stora översvämningar i Europa 2002. Efter stormen Gudrun i januari 2005 fick Sverige assistans med 700 miljoner kronor ur den fonden.

Miljö, klimat och energi

Miljöpolitiken har en kortare historia i EU än samarbetet kring näringslivet. Men trots en sen start har den blivit en framgång. Varje beslut om skärpning leder till förbättringar i så många länder att den sammanlagda effekten blir stor.

Genom Amsterdamfördraget från 1999 blev principen om hållbar utveckling ett grundläggande mål för EU. Det betyder att i alla beslut som tas på EU-nivå ska miljösynpunkter vägas in och eventuell miljöpåverkan granskas.

Två principer på miljöområdet ska vara vägledande. Den ena är försiktighetsprincipen, som säger att om en vara inte är bevisat ofarlig så ska den inte godkännas. Den andra kallas ”förorenaren betalar” och går ut på att det företag, den industri eller den bransch som vållar miljöskador ska stå för kostnaderna.

EU lägger fast fleråriga miljöprogram. Det nuvarande programmet löper till år 2020 och har tre huvudmål: skydda och bevara EU:s naturresurser, göra EU till en resurseffektiv, grön och konkurrenskraftig ”lågkolsekonomi” samt skydda EU-medborgarna från miljö- och hälsofaror. Ett av de större projekten är att göra ekonomin ”cirkulär” med vilket menas att ta in miljöeffekter redan vid utformandet av en produkt eller tjänst, i form av miljövänliga materiel, krav på förpackning, slutlig återvinning, osv.

Till EU:s framgångar inom miljöpolitiken hör regleringen av kemikalier som tvingade fram en genomgång av alla kemikalier på marknaden. De farligaste förbjöds direkt, i varje fall det existerar ett mindre farligt alternativ förbjuds de farligare versionerna och alla övriga kemikalier måste registreras så att användningen kan dokumenteras.

Till avdelningen blandad framgång hör skyddet av den biologiska mångfalden. Ungefär 20 procent av EU:s yta har avsatts som naturområden där flora och fauna ska skyddas. Trots det går arbetet alltför långsamt med att rädda många växt- och djurarter undan utrotning.

Till miljöpolitikens misslyckanden måste räknas att transportsektorns utsläpp inte har kunnat minskas trots EU-lagstiftning utan tvärtom har ökat sedan 1990. Det gäller såväl vägtransporter som flyget.

EU har också reglerat vatten- och luftkvaliteten, antagit en strategi för avfallshantering samt arbetar mot störande ljud.

Klimatet

År 2006 antog EU världens tuffaste åtgärdspaket för att minska klimatförändringarna. 2016 hade EU redan överskridit det första av sina fyra klimatmål för 2020 – att minska koldioxidutsläppen med 20 procent jämfört med 1990 (minskningen var då 23 procent). Målet har nu höjts till 40 procents minskning till år 2030.

Även det andra målet ser ut att förverkligas;  att 20 procent av den energi som förbrukas inom EU ska alstras ur förnybara energikällor . EU  använde 17 procent förnybar energi år 2017. Det nya målet blir att nå 27 procents andel till 2030.
Det tredje målet – att få fordonsflottan att gå på 10 procent förnybara drivmedel - är möjligen inom räckhåll tack vare elbilars popularitet (7,1 procent 2016).
Det fjärde målet bedöms också vara fullt möjligt; att minska energiförbrukningen med 20 procent jämfört med 2005. EU-länderna hade 2016 sparat mer energi än det satta målet (2 procent över) men ett par kalla vintrar sänkte det resultatet något.

Målet för 2030 blir 30 procent.

Inom FN-kretsen har EU haft blandad framgång med att få övriga världen med sig på ett globalt klimatavtal. Överenskommelsen i Paris år 2015 vann många anhängare, däribland de största utsläppsländerna USA och Kina, men 2018 beslöt USA:s president Donald Trump att USA inte ska genomföra sitt åtagande.

Forskarna bedömer dock att Parisavtalet har gett för lite och kommit försent för att klara FN:s ambition att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Trots detta sa FN:s klimatpanel hösten 2018 att världen kan fortfarande rädda situationen men då måste många, nya åtgärder vidtas och det måste ske snabbt.

Energi

Energi är en het politisk fråga på flera sätt. Det handlar om att säkra tillgången till energi i en värld där resurserna minskar och efterfrågan ökar. Det handlar också om klimatet eftersom olja, kol och naturgas bär ansvaret för de största utsläppen av växthusgaser. Slutligen påverkas säkerhetspolitiken eftersom EU-länderna måste importera 54 procent av sin energi, främst från Ryssland och Mellanöstern.

EU har länge försökt skapa en gemensam energimarknad. En stegvis avreglering i mitten av 2000-talet tvingade t ex dominerande energibolag att öppna sina nät för konkurrenter och gav kunder rätt att köpa energi från andra än inhemska producenter.
Det räckte inte för att åstadkomma en sammanhängande marknad. I Danmark tvingas man till exempel fortfarande stänga sina vindkraftsturbiner under särskilt blåsiga dagar. Elöverskottet borde kunna säljas till Nordtyskland där kolkraftverken arbetar för fullt men ledningar har saknats mellan länderna.

EU har därför styrt regionalstöd och särskilda energianslag till infrastrukturprojekt som sammanbinder ländernas energiförbindelser. Nya ledningar länkar nu t ex Sverige, Baltikum, Polen och Tyskland medan andra binder samman Spanien och Frankrike.

Med Lissabonfördraget blev energipolitiken mer av en gemensam angelägenhet för EU-länderna. Med stöd av detta samlade sig EU-ledarna 2015 till beslut om en europeisk energiunion. Fler energinätverk byggs ut över gränserna, ny teknologi möjliggör en smartare energianvändning och konkurrensen mellan energibolag har skärpts genom tydligare prissättning. Dessutom har medlemsländerna åtagit sig att solidariskt hjälpa ett land vid en akut energikris.

Energi förblir dock en delad kompetens mellan EU och medlemsländerna. Staterna behåller kontrollen över viktiga delar av energipolitiken som energiskatter, rätten att besluta vilka energikällor man önskar (kärnkraften ogillas i några länder och uppskattas i andra) liksom rätten att sluta egna energiavtal med tredje land.

EU-kommissionen har försökt att få sista ordet när det gäller energiavtal med tredje land, för att till exempel kunna bromsa avtal som ökar EU:s importberoende. Men EU-länderna har bara accepterat att informera Bryssel i förväg.

Utrikes- och säkerhetspolitik

EU har kallats den ”mjuka makten” eftersom man till skillnad från USA framförallt gör civila insatser internationellt, snarare än militära. Den europeiska utrikespolitiken försvagas också av att EU-länderna har förbehållit sig rätten till nationella ställningstaganden.

EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är bara gemensam i den bemärkelsen att medlemsländerna är bundna att inte driva en utrikespolitik som går stick i stäv med den gemensamma hållning som EU lyckas enas om.

Sedan 2009 har unionen en ”utrikesminister” (för närvarande italienskan Federica Mogherini) som företräder EU utåt och leder utrikesministrarnas överläggningar. Operativa beslut inom utrikespolitiken tas med kvalificerad majoritet medan enhällighet gäller för överordnade beslut.

Enigheten kan dock vara svårfångad, som till exempel om hur EU-länderna bör agera mot Ryssland som allt mer uppfattas som ett säkerhetspolitiskt hot sedan landets president Vladimir Putin annekterade den ukrainska Krimhalvön 2014 och rysk militär blandade sig i striderna i östra Ukraina. Ryssland har spätt på oron genom att finansiera vissa högerextrema rörelser och försöka påverka politiska val i EU-länder. Några EU-länder står emellertid nära regeringen i Moskva och det har inte alltid varit lätt att enas om till exempel ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Det finns  ändå en framväxande utrikespolitisk samsyn i EU vilket kan ses i relationerna med Iran, Israel och Kina där européerna tenderar att bedriva en egen politik.

EU-länderna har länge haft ett utbyte och samarbete inom säkerhets- och försvarspolitik men det har brukat ske på mellanstatlig nivå, vilket i praktiken ställer EU-kommissionen, Europaparlamentet och EU-domstolen utan inflytande.

Försvaret av varje medlemslands nationella territorium har framförallt förblivit en helt nationell fråga. EU kan därför ha alliansfria länder (Sverige, Finland, Malta, Österrike och Irland) sida vid sida med länder som ingår i militärallians (Nato med bland andra USA, Kanada och Turkiet).

Under 2000-talet har dock nya steg tagits när det gäller militärt samarbete. Sedan 2003 har EU-länderna i olika grupperingar genomfört ett dussintal fredsbevarande militära uppdrag internationellt. Det har till exempel skett i Mali, Centralafrikanska republiken och Bosnien samt för att hejda pirater utanför Somalia.

Fredsbevarande militära insatser är alltid frivilliga för medlemsländerna. Ett land som valt att inte delta kan dock inte sätta stopp för själva insatsen. Sverige har deltagit flera gånger.

Sedan 2007 har också EU haft en snabbinsatsstyrka på cirka 1 500 soldater som i princip stått redo att kunna rycka ut på tio dagar. Möjligheten har aldrig utnyttjats.

Att kalla EU för den ”mjuka makten” är dock inte fel eftersom Unionen prioriterat att använda sig av handel, diplomati och ett förebyggande arbete för att påverka omvärlden. EU har genomfört nära dubbelt så många civila krisuppdrag internationellt, som militära. Valövervakning, juridisk assistans, polisutbildning och demokratiuppbyggnad är några uppgifter som EU har assisterat krisdrabbade länder med. EU strävar alltid efter att i första hand agera multilateralt och med stöd av FN.

Det finns en solidaritetsklausul i EU:s fördrag som säger att varje EU-land ska ge assistans till ett annat EU-land som utsätts för en terrorattack, naturkatastrof eller annan katastrof. Klausulen anger inte vilken form den assistansen ska ta sig och den kräver inte av något land att sända soldater i händelse av militärt angrepp.

Sommaren 2016 antog EU en global säkerhetsstrategi som identifierade de största aktuella hoten mot Europas säkerhet. Hoten anses bland annat vara: Instabla länder i Europas närhet, terrorism, klimatförändringarna och oreglerad migration. Svaret på hoten ansågs ännu en gång vara förbättrade relationer genom handel, integration och samarbete.

Säkerhetsstrategin öppnade också för ett ökat samarbete i försvarsfrågor. Detta sammanföll i tid med den amerikanske presidenten Trumps uttalanden om att militäralliansen Nato är överspelat och att det land som vill ha amerikanskt beskydd måste betala för sig.

EU:s stats- och regeringschefer har reagerat med att besluta satsa på att ge Europa en starkare försvarskapacitet genom närmare samarbete.

Redan påbörjat är till exempel inrättandet av en gemensam militär kommandocentral, Pesco (permanent strukturerat samarbete) med ett knappt  tjog försvarsinitiativ, ökad samordning vid  upphandling av försvarsmateriel och fler FoU-projekt inom försvarsområdet.

EU-kommissionen vill anslå 5,5 miljarder euro per år ur budgeten för dessa militära ändamål.

Bistånd

EU och dess medlemsländer är tillsammans världens största biståndsgivare och donator vid humanitära kriser. EU står för drygt hälften av världens bistånd medan USA bidrar med 20 procent.

Med ett totalt bistånd på 75,5 miljarder euro 2016 är EU ohotat som världens största biståndsgivare. Till det kommer humanitär katastrofhjälp (1,77 miljarder euro 2016) som EU väljer att förmedla via etablerade biståndsorganisationer, som Röda Korset och Läkare utan gränser.

Bistånd är inte en exklusiv EU-behörighet. Bara ungefär en femtedel av det europeiska biståndet förmedlas via EU medan fyra femtedelar kommer från medlemsländernas nationella bistånd som förmedlas bilateralt.

EU-länderna har sedan 2003 arbetat med att samordna sina nationella och sitt europeiska bistånd så att alla strävar mot samma mål, inte dubblerar stöd till något land eller ställer något fattigt land helt utan. Prioriteringen är att utrota fattigdomen i världen och skapa en hållbar tillväxt. Biståndet går till insatser för exempelvis hälsovård, utbildning och stöd till näringslivet men innehåller samtidigt krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

I sitt biståndsarbete har EU ett särskilt handels- och biståndsavtal med 79 så kallade ACP-länder (många är gamla kolonier till europeiska länder). 2014 beslöt EU att börja dra ned biståndet till tillväxtekonomier som Kina och Brasilien och istället fokusera på världens fattigaste länder.

Trots världsrekordet i bistånd klarar inte EU-länderna av att nå det mål som man enats om, nämligen FN:s ambition att biståndet 2015 skulle vara uppe i 0,7 procent av varje medlemslands BNI (bruttonationalinkomst). Efter 2009 sjönk det istället i flera europeiska länder för att åter börja stiga först 2013. År 2016 nådde fem EU-länder målet på 0,7 procent: Danmark, Luxemburg, Storbritannien, Sverige och Tyskland. Genomsnittet för EU-ländernas bistånd var samma år 0,47 procent av BNI.

Gränser och invandring

Tanken med EU-samarbetet är att inga gränser ska finnas mellan medlemsländerna. De yttre gränserna ska vara desto hårdare. Den ambitionen sattes på prov när cirka en miljon migranter anlände till Europa hösten 2015.

År 1995 tog en handfull otåliga EU-länder bort gränskontrollerna sinsemellan efter att först ha samordnat visumfrågor och polissamarbete. Avtalet som låg till grund för detta samarbete slöts i den lilla orten Schengen i Luxemburg som därmed gav namn åt gränssamarbetet. Fler länder anslöt sig och 1999 införlivades Schengensamarbetet i EU. Storbritannien och Irland valde dock att ställa sig utanför och behöll sina gränskontroller mot kontinenten.

Utanför samarbetet står också Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien som ännu inte anses mogna att delta. Däremot deltar Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein som alla har avtalat om tillträde till den inre marknaden fast de inte är EU-medlemmar.

I Schengensamarbetet ingår en gemensam databas som innehåller uppgifter om alla länders efterlysningar på antingen personer eller föremål som stulna vapen eller bilar. Alla poliser inom Schengen liksom alla gränsvakter vid yttre gränsövergångar har tillgång till databasen.

Varje medlemsland avgör självt hur stor invandring det vill ha. De flesta EU-länder tar dock numera enbart emot högutbildad arbetskraft eller forskare.

Flyktingar faller dock under FN:s flyktingkonvention som säger att alla politiskt förföljda har rätt att få asyl och ska därför tas emot i alla EU-länder.  Sedan 2005 är frågor om asyl gemensamma inom EU, beslutas med kvalificerad majoritet och med Europaparlamentet som medbeslutande.

EU har gemensamma regler för hur asylmottagande ska ske, för asylsökandes rättigheter som tak över huvudet, sjukvård och skolgång för barnen medan ansökan behandlas, samt rätten att kunna överklaga ett avslag.

EU har dessutom enats om att det första medlemsland som en flykting anländer till ska pröva ansökan om asyl (Dublinförordningen). En flykting som fortsätter till ett annat EU-land kan alltså sändas tillbaka till det första landet.

Under 2010-talet började systemet att knaka i fogarna när EU-regler om transportöransvar gjort det omöjligt för flyktingar att flyga eller ta tåg (bolagen blev skyldiga att se till att alla passagerare hade visum och skicka tillbaka dem som inte hade det.) Först blev det Spanien, sedan Italien och Grekland som fick ta emot växande flyktingströmmar via vingliga båtar över Medelhavet. Sommaren 2015 brast systemet när kriget i Syrien fick mängden av flyktingar att öka dramatiskt. Många vägrade stanna i Grekland och började vandra norrut, utan papper eller tillstånd.

EU-länderna fattade i september 2015 ett beslut om att fördela de asylsökande lite mer jämnt mellan mottagarländerna. Den flyktingkvot som ett medlemsland tilldelades tog hänsyn till bland annat landets storlek, bruttonationalprodukt (BNP), arbetslöshetssiffror och hur många migranter landet tidigare tagit emot.

Några östeuropeiska länder vägrade dock ta emot flyktingarna. Andra länder lovade i teorin att hjälpa till men gjorde föga i praktiken. Samtidigt återinförde sex länder sina gränskontroller tillfälligt med start i Österrike och Tyskland och vidare norrut till Danmark, Sverige och Finland. Hösten 2018 förlängdes dessa tillfälliga kontroller än en gång.

Ett nytt förslag har diskuterats sedan 2017 om en automatisk fördelning av flyktingar när ett land får onormalt stora mängder asylansökningar men ingen enighet har nåtts.

Däremot kunde EU-länderna enas om att skärpa de yttre gränskontrollerna. Frontex, som sedan 2000-talet använts för att övervaka besvärliga gränsövergångar och jaga människosmugglare, omvandlades till EU:s gräns- och kustbevakning med utökade befogenheter. Hårdare regler för gränskontroll infördes, som kontroller även av inresande EU-medborgare.

För att bromsa migrantströmmen förhandlade EU-ledarna våren 2016 fram ett avtal med Turkiet om att stoppa överfarten över Egeiska havet. I utbyte lovade EU att bidra ekonomiskt till flyktingmottagandet i Turkiet. EU inledde därefter ett arbete med att försöka ingå avtal med utreseländer som Nigeria, Mali, Etiopien och Libyen om att stoppa flyktingströmmen. EU har lovat bidra med bistånd, tillväxtprojekt och utbildningssatsningar med målet att angripa orsakerna till att människor vill lämna sitt hemland.

Brott och straff

När EU rev nationsgränserna kunde även brottslingar börja röra sig fritt mellan medlemsländerna. EU skapade därför polissamarbetet Europol som sedan kompletterats  med fler former av brottsbekämpande samarbeten.

Europol startade som en sambandscentral av poliser från nationella poliskårer som 1999 placerades i ett högkvarter i Haag. Poliserna samlade in information för att analysera brottsmönster och började så småningom också samordna tillslag mot organiserad brottslighet som opererar i flera EU-länder.

Europols uppdrag idag är att fokusera på grov, gränsöverskridande brottslighet. Europol i Haag har vuxit från drygt 300 poliser år 2001 till över 1 000 poliser år 2016. Dessutom har 14 andra länder, till exempel USA, Australien och Colombia, valt att stationera minst en sambandspolis på Europol för att lättare kunna samarbeta med européerna.

Vart fjärde år dras en EU-strategi upp som identifierar aktuella brottshot och sedan ligger till grund för operativa planer. 2018 stod  t ex cyberbrott högt på listan liksom  människosmuggling, illegal vapenhandel och miljöbrott.

Sedan 2008 kan EU-ländernas poliskårer få tillgång till varandras databaser med information om brottslingars eller brottsmisstänktas uppgifter, inklusive fingeravtryck och DNA. Tull- och gränspolis samarbetar också och har en gemensam databas över efterlysta personer och gods, fingeravtryck, osv.

Polissamarbetet sker på alla nivåer, t ex i ett nätverk för de högsta polischeferna, ett nätverk för förebyggande av brottslighet och en polishögskola (Cepol), belägen i ungerska Budapest.

Det sker också på marknivå där poliser från olika länder hjälps åt att övervaka t ex  fotbollsmatcher, demonstrationer eller resande ombord på tåg. Polis nära en gräns kan få rätt att t ex fortsätta ett förföljande av misstänkt och även gripa en person på andra sidan gränsen.

Sedan 2007 har EU-länderna samarbetet mer om terrorbekämpning och det sker numera framförallt från ett anti-terrorcenter på Europol i Haag. Ända sedan terrorattacken i New York 2001 har även EU-ländernas säkerhetspoliser haft regelbundna kontakter och ett närmare utbyte. Senare terrorattacker i Paris, Bryssel och Berlin har dock avslöjat att viljan och förmågan att dela med sig ibland sviktar. Viktig information har långt ifrån alltid delats i tid.

2001 fick EU också ett europeiskt nätverk mellan åklagare för att kunna föra avslöjanden om brott till åtal. Eurojust, med bas i Haag strax intill Europol, hjälper till med att hantera bevisföring mot misstänkta brottslingar när brott begåtts i annat land. En åklagare kan utfärda en arresteringsorder som måste verkställas av polis i andra EU-länder.

Eurojust kan dock inte själv föra brott till åtal i något medlemsland. År 2017 valde därför 16 av EU:s 28 länder att via ett så kallat fördjupat samarbete, inrätta en särskild EU-åklagare (kallat EPPO) som själv kan väcka åtal. Denne åklagare ska arbeta med brott begångna mot EU:s intressen som svindleri med EU-bidrag samt med terrorbrott. Sverige valde att inte delta från start.

Inom EU kan även domstolar bidra till brottsjakten, t ex genom att godkänna bevis som inhämtats av polis i utlandet, eller att låta verkställa en dom i Sverige även om den utdömts i ett annat EU-land. Brottslingars ekonomiska tillgångar kan frysas av en domstol, oavsett i vilket EU-land tillgångarna finns. Den som dömts för brott i ett annat EU-land kan mot sitt nekande skickas tillbaka till sitt hemland för att avtjäna straffet. För flera grova brott har EU-länderna valt att samordna sina straffsatser.

Slutligen kan medborgare få rättshjälp om de utsätts för brott i annat land och söka kompensation ur en europeisk brottsfond.

På den svenska hemmafronten har EU:s polissamarbete också lett till nya arbetsmetoder. Svensk och dansk polis kan numera patrullera tillsammans, kan anropa varandras radiobilar och har rätt att fortsätta en påbörjad polisjakt i varandras länder samt gripa personer på varandras territorium. Svensk och finländsk polis samarbetar också vid gränsen i Haparanda/Torneå, hittills enbart med planerade insatser (en demonstration vid gränsen) men ett avtal från maj 2018 ska göra det möjligt att också akut kunna rycka ut tillsammans, liksom att att patrullera tillsammans.

Arbetsmarknad och socialpolitik

EU-länderna har en gemensam arbetsmarknad men EU:s behörighet att reglera arbetslivet är begränsat. De enskilda medlemsländerna sköter sysselsättning, löner, arbetsmarknadsparternas relationer och i princip all socialpolitik.

Arbetsrätt och arbetsmiljö är EU:s område vilket lett till en rad regler om bland annat arbetstider, skyddsutrustning, farliga miljöer och på senare år, regler för den som arbetar inom den så kallade ”gigekonomin.”

Arbetsmarknadens parter har en stark ställning som remissinstanser i EU och erbjuds att förhandla fram kollektivavtal när övergripande problem på arbetsmarknaden behöver lösas. Först om parterna misslyckas med det, ska EU gå lagstiftningsvägen.

EU:s fördrag ger arbetstagare rättigheter som till exempel rätten att arbeta i annat EU-land, rätten till insyn och medbestämmande i arbetslivet samt rätten att organisera sig fackligt. Diskriminering på grund av kön, ålder eller nationalitet får inte förekomma vid rekrytering, lönesättning eller för pensionsvillkor.

Däremot sköts frågor som rör arbetslöshet och sysselsättning på nationell nivå, även om medlemsländerna sedan 1990-talet haft ett nära utbyte på området. En europeisk sysselsättningsstrategi uppdateras årligen och EU-kommissionen följer upp hur länderna arbetar med att få in fler människor på arbetsmarknaden.

Sedan fri rörlighet för arbetstagare infördes 1993 kan EU-medborgare söka arbete och arbeta i andra EU-länder. Efter EU:s utvidgning österut under 2000-talet har detta skapat irritation i några medlemsländer eftersom välståndsklyftan gjorde att många östeuropéer tog arbete i Västeuropa.

I Sverige har låglönekonkurrensen på arbetsmarknaden upprört några fackförbund. Företag har till exempel möjlighet att placera arbetskraft tillfälligt i Sverige till hemlandets lön. EU-domstolen slog 2007 fast att så länge Sverige inte har allmängiltiga kollektivavtal kan även utländska kollektivavtal betraktas som giltiga. År 2017 kortades den tillåtna perioden som en arbetstagare kan vara utstationerad i annat land och kontrollerna skärptes för att undvika fusk.

Under 2000-talet letade sig socialpolitiska frågor in i EU-samarbetet, bland annat som ett erfarenhetsutbyte om pensionssystem och socialförsäkringar. Eftersom EU-medborgare verksamma i annat EU-land har rätt till liknande sociala förmåner som medborgarna i deras värdland,  går också en del arbete åt att  jämföra och lagstifta kring det.

I flera länder har det utgjort en källa till irritation att EU-medborgare vunnit rätt till samma sociala skyddsnät som landets egna medborgare. EU-domstolen har dock fastslagit att skyddsnätet enbart gäller dem som arbetar i ett annat EU-land.

2017 lanserade EU-kommissonen en ”social pelare” i 20 punkter för att ge arbetstagare stärkt tillträde till en mer öppen och rättvis arbetsmarknad. Flera punkter oroade dock den svenska riksdagen som fruktade att det kan leda till mer lagstiftning på arbetsmarknaden, ett område som i Sverige regleras via kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförbund.

EU bedriver också ett (icke-bindande) samarbete om bekämpning av fattigdom och social utslagning. Efter den ekonomiska krisen, år 2013, ansågs 24 procent eller över 120 miljoner européer vara fattiga eller befinna sig i riskzonen för att hamna i fattigdom. 2017 var siffran nere i 116, 9 miljoner. Ambitionen är att år 2020 ska minst 20 miljoner människor ha lyfts ut ur riskzonen.

Det finns en EU-fond – Fead – för akut hjälp till de allra fattigaste med nödvändigheter som mat, kläder eller tvål. Fead har 3,8 miljarder euro att fördela för åren 2014–2020 men berört medlemsland ska bidra med 15 procent till nödhjälpen.

EU:s socialfond (ESF) kan också användas för att motverka fattigdom med mer långsiktiga projekt. Socialfonden (på 70 miljarder euro för åren 2014-2020) används framförallt till kompetenshöjning i arbetslivet, att öka jämstäldheten och integration på arbetsmarknaden och att motarbeta arbetslösheten. 

Globaliseringsfonden (150 miljoner för åren 2014–2020), kan ge omställningsbidrag när företag tvingats lägga ned.

Folkhälsa

Sjukvård sköts av medlemsländerna men den fria rörligheten har påverkat detta politikområde. Alla EU-medborgare har till exempel rätt till akut vård om de skulle bli sjuka i ett annat EU-land.

EU-medborgare kan också söka planerad vård utomlands som de kan begära kostnadsersättning från sin försäkringskassa. Ett villkor är att man inte kunnat få vård inom rimlig tid i hemlandet och – i Sverige – att man anmäler sina vårdplaner till försäkringskassan i förväg. Knappt 2 000 svenskar om året utnyttjar den möjligheten.

EU kan samordna, stödja och bidra med mervärde till arbetet på en förbättrad  folkhälsa och har en budget på cirka 450 miljoner euro till detta för åren 2014–2020.
Det sker bland annat genom insamling av information om narkotikautveckling (ett övervakningscenter finns i Lissabon), stöd till hälsokampanjer och samarbete för att uppmuntra till en hälsosammare livsstil med mer motion, bättre matvanor samt minskad tobaksanvändning.

Vidare har nätverk för europeisk spetskompetens inom sjukvård satts upp. På förslag är att upprätta center för sällsynta sjukdomar för att samla den sakkunskap som finns.

Våren 2018 föreslog EU-kommissionen att EU-länderna ska kunna dela patientjournaler och andra medicinska data över gränserna.
14 EU-länder, däribland Sverige, har också beslutat att upprätta en gemensam databas för genetisk data som bland annat kan underlätta att skapa personaliserade läkemedel.

EU ansvarar också för att följa och varna för smittsamma sjukdomar om dessa når Europa och kan samordna arbetet med att stoppa en hotande epidemi. När fågelinfluensan nådde Europa kunde EU ta till tvingande åtgärder för att stoppa utbredningen. Under svininfluensans epidemiska spridning 2010 förmedlade EU vaccin mellan de länder som hade mycket och de som stod utan.

Utbildning

EU går in för att skapa en europeisk utbildningssfär, i tanken att utbildning är nyckeln till både tillväxt, jobb och personlig utveckling. Satsningarna handlar inte minst om att stötta EU-medborgares möjlighet att utnyttja sin fria rörlighet.

När det gäller utbildningspolitik är EU:s roll att stödja och samordna men inte reglera.

Olika mål inom området går under samlingsnamnet ”European Education Area”.
En grundpelare är att de europeiska universiteten gjort utbildningar och examen jämförbara så att en universitetsexamen från något av 48 länder (EU samt 20 närliggande länder) numera erkänns av samtliga. EU går vidare med att få även gymnasie- och högstadiebetyg erkända.

EU:s stolthet Erasmusprogrammet har på 30 år finansierat stipendier för nio miljoner europeiska studenter som kunnat läsa utomlands i minst sex månader. Erasmus utökades först även till lärare, därefter till yrkesutbildningar och lärlingar, vuxenutbildning samt utbyte mellan skolor.

Även utan Erasmusstipendium finns en rätt att studera i andra EU-länder och att kunna ta med sitt studiestöd. Mellan 25- 30 000 svenska ungdomar utnyttjar detta varje år. Bland de mer populära studieorterna är lettiska Vilna och polska Gdansk där svenskar kan studera medicin på engelska.

EU har också som målsättning att alla europeiska barn ska ha läst två andra språk än sitt modersmål när de lämnar skolan och att minst 100 000 ungdomar mellan 18 och 30 år ska ha deltagit i volontärarbete i annat EU-land före 2020.

EU-länderna satte år 2000 ett antal frivilliga mål för utbildningspolitiken. Det första var att att minska antalet ungdomar som hoppar av gymnasiet utan betyg till högst 10 procent. 2010 låg genomsnittet på 14 procent och 2016 var det nere i 11 procent.

Samma år gick i genomsnitt  39 procent av ungdomarna i EU vidare till högre utbildning än gymnasium, mycket nära det mål som satts (40 procent).

Ett tredje mål var att öka antalet EU-medborgare som genomgår vidareutbildning i vuxen ålder, så kallat ”livslångt lärande” till 15 procent. Under året 2016 genomgick 11 procent av arbetsstyrkan någon form av vuxenutbildning.

Ett finansiellt mål är att alla EU-länder borde spendera 5 procent av sin statsbudget på utbildning årligen. 2016 var det målet nästan uppfyllt (4,7 procent i genomsnitt).

En diskussion pågår om att öka ambitionsnivån för år 2025 till exempel till högst 5 procent avhopp från gymnasiet och 25 procent i vuxenutbildning (ett mål de skandinaviska länderna redan överträffar).

EU styr också strukturfonder och andra EU-medel mot satsningar just till att höja utbildningsnivån i medlemsländerna.

En ny ambition från 2018 är att garantera alla skolor uppkoppling till Internet och att införa digitala kunskaper som en del av undervisningen.

Forskning, innovation och rymden

Mellan 70 procent och 80 procent av forskningen i EU:s länder utförs och finansieras på nationell basis men EU har ett samordningsuppdrag för forskning, målet att öka gränsöverskridande projekt och en gemensam budget för det ändamålet. Denna har efterhand vuxit till att bli världens största budget för gränsöverskridande forskning.

För åren 2014–2020 fördelas nästan 80 miljarder euro till europeiska forsknings- och innovationsprojekt. Dessa projekt ska finnas inom tre huvudområden: Framstående forskning (bland annat med stipendier till enskilda forskare), industriellt ledarskap (bland annat med anslag till små- och medelstora företag) samt forskning kring samhälleliga utmaningar. Den sista punkten omfattar hälsa, välmående och demografi, livsmedelssäkerhet, ren energi, gröna transporter, klimatåtgärder, ett inkluderande samhälle, samt ett tryggt och innovativt samhälle.

Hur mycket av EU:s forskningspengar som hamnar i respektive medlemsland beror på hur duktiga forskare är på att söka och hur bra deras projekt är. Sverige brukar vara framgångsrikt och vinna större forskningsanslag än som motsvarar vårt lands storlek i EU.

EU-länderna uppmanas dessutom att spendera 3 procent av sin BNP årligen på forskning (1 procent från den offentliga sektorn). Bara Sverige och Tyskland nådde upp till den ambitionen år 2016 där EU-genomsnittet låg på 2,03 procent.

Det europeiska forskningsområdet har kompletterats med vad man kallat en ”innovationsunion” där syftet är att stärka förmågan att utnyttja forskningsframgångar till att skapa produkter och tjänster.

Forskning och innovation har ambitionen att vara maximalt öppna, för bidrag från hela samhället och för forskare från andra delar av världen. Även forskningsresultaten ska vara öppna.

Ett samarbetsprojekt handlar om att skapa ett öppet europeiskt ”moln” för forskningsvärlden.

Forskningen har också styftet att stärka Europas plats i en digital värld med ett annat stort samarbete, att bygga superdatorer för snabba beräkningar av massdata. Här ingår också EU-satsningar på 5G-tekniken, robotik och ”Internet-of-Things.”

Rymden

EU har under 2000-talet gjort stora investeringar i rymden via tre huvudprogram:
Copernicus – jordobservation.
Galileo – satellit för civil användning av platsbestämning.
EGNOS – ett krypterat system som används av blåljuspersonal som polis, militär, ambulanser, och så vidare.

Rymden har blivit alltmer intressant med Internets intåg och de europeiska satelliterna har blivit oundgängliga för meteorologer, för att följa skogsbrändser eller översvämningar, för jordbrukare, inom trafikplanering, osv. Galileo utgör samtidigt ett alternativ till det amerikanska (militära) GPS-systemet.

Mellan 2014 och 2020 spenderar EU 12 miljarder euro på rymden.

År 2017 antog EU en rymdstrategi med målen att optimera samhällsnyttan, stärka den europeiska rymdindustrin, att stärka Europas oberoende tillgång till rymden och EU till en global aktör.

Kultur, kreativitet och sport

I fråga om kultur får EU enbart stödja och samordna vissa aktioner. Målet för kulturpolitiken är att bevara mångfalden och det gemensamma europeiska kulturarvet samt att skapa sysselsättning.

För åren 2014–2020 finns en budget på 1,46 miljarder euro. Drygt 30 procent går till att stödja kultursamarbeten över gränserna, nätverk och kulturhuvudstaden (se nedan), inkluisive att översätta böcker från små språk.

13 procent är avsatt för att finansiera projekt inom den kulturella och kreativa sektorn. Mer än hälften av budgeten anslås till europeisk film, TV-program och dataspel. Det finns dessutom ytterligare en fond som bland annat används till att bevara och sprida det europeiska kulturarvet. På plattformen Europeana har man digitaliserat arkiv, bibliotek och muséer så att den som vill kan beskåda nära 60 000 konstskatter eller musieföremål.

”Europas kulturhuvudstad” utses årligen och är numera alltid två. 2014 var Umeå Europas kulturhuvudstad tillsammans med lettiska Riga. 2018 var det Valetta på Malta och Leeuwarden i Nederländerna.

Under 2018 inleddes ett nytt EU-program ”Music Moves Europé” för att sprida europeisk musik.

TV faller framförallt under den inre marknaden. Eftersom sändningarna går över gränserna och enskilda länder inte längre rent tekniskt kan skydda sig mot oönskat innehåll har EU beslutat om gemensamma regler. TV-direktivet förbjuder pornografi, rasism, hets mot folkgrupp etc.

I direktivet finns en omdiskuterad regel som säger att minst hälften av de program som EU-ländernas TV-kanaler sänder ska vara producerade i Europa. Regeln kom till som ett försök att bromsa det massiva inflödet av amerikanska TV-program.

Digitalt

Hösten 2018 beslöt EU att utvidga reglerna för innehåll i TV-sändningar (begränsad reklam, pornografi, osv) till alla digitala plattformar eftersom det är där istället för via traditionell TV som många, framförallt barn och ungdomar, ser film och serier. Kravet på europeiskt innehåll blir 30 procent vilket då även gäller för plattformar som Netflix, Visat, Youtube och FacebookEU, osv. De nya reglerna träder i kraft tidigast vintern 2020.

EU reglerade under 2018 även upphovsmannarätten i en digital värld med syfte att skydda författares, journalisters och fotografers verk på Internet. De nya reglerna mötte mycket kritik mot att det tvingar fram censur (krav på att undersöka juridisk upphovsmannarätt för allt som uppladdas till nätet) och begränsar kreativiteten.

Sport

Lissabonfördraget från 2009 införde en europeisk dimension av sport och idrott i EU-samarbetet vilken uttrycks i fyraåriga arbetsplaner för nätverkande och informationsutbyte. Det handlar framförallt om att sprida hälsofrämjande fördelar av sport, att motarbeta doping och uppgjorda matcher samt att följa upp de ekonomiska aspekterna av idrott.