Europeiska unionen

EU – Inledning

Europeiska unionen (EU) är en av de stora globala aktörerna, inte minst genom sin roll som ett av världens största handelsblock. EU:s styrka bygger på att dess 27 medlemsländer är eniga – vilket också är unionens största sårbarhet eftersom det inte alltid är fallet.

Kärnan i EU kan sägas vara den inre marknaden som varit i kraft sedan 1993 och som suddat ut nationsgränser för varor, tjänster, kapital och människor. Den gemensamma marknaden har därmed etablerat nya sätt att leva, resa, arbeta och handla i Europa.

EU:s inre marknad med cirka 450 miljoner konsumenter har gett unionen en ny tyngd på världsarenan. EU är en attraktiv handelspartner som har kunnat avtala om frihandel eller samarbete där handel ingår, med större delen av världen.

En extra effekt av EU-marknadens storlek är att länder som Kina, USA och Ryssland, och många andra, ofta väljer att följa efter när EU reglerar och till exempel ställer tuffa krav på leksaker, tillsatser i maten eller användares rättigheter på internet. 

Av EU:s 27 medlemsländer har 21 en gemensam valuta, euron, och de bedriver en starkt samordnad ekonomisk politik. Samordningen täcker även EU-länder utanför euroområdet, som Sverige. 

Mål och ambitioner

EU har tilldelat sig självt uppdraget att både gå före med tuffa klimatmål och att försöka driva på övriga världen att göra detsamma för att bromsa in den globala uppvärmningen.

EU och dess medlemsländer står tillsammans för runt hälften av allt bistånd och en stor del av den humanitära katastrofhjälpen i världen.

Unionen genomför också civila samt militära insatser i samband med kriser runt om i världen. Fredsbevarande EU-trupper övervakar till exempel ett instabilt läge i Bosnien (sedan 2004) och och agerar stötdämpare i det konfliktdrabbade Mali.

EU saknar emellertid tyngd som militär aktör. Sedan 2016 har EU-länderna ett visst samarbete om försvarsfrågor, en ambition som skärptes efter Rysslands storinvasion i Ukraina i februari 2022 och den amerikanske presidenten Donald Trumps ifrågasättande av USA:s vilja att försvara Europa inom ramen för försvarsalliansen Nato som länge utgjort den yttersta garanten för försvaret av europeiskt territorium. (Läs om krisen i relationen mellan Europa och USA här).

EU:s kriser

Mycket lite som EU har gjort de senaste cirka 20 åren har varit lätt att genomföra eller skett utan kritik. Det pågår en ständig dragkamp mellan de krafter i Europa som vill utöka samarbetet och de krafter som anser att EU har gått tillräckligt eller alltför långt. Den debatten drogs till sin spets 2016 när britterna i en folkomröstning röstade för att lämna EU – brexit. Det brittiska initiativet har dock inte fått några efterföljare.

En av EU:s största utmaningar kommer inifrån. Det är frågan om hur organisationen ska klara att effektivt bromsa politiker i EU-länder att aktivt undergräva EU-principer om rättsstaten, demokrati och medborgerliga rättigheter, så som skett i till exempel Ungern och Polen.

Europeiska unionen kan te sig svag: unionen vacklade i eurokrisen 2009, är kritiserad för sin hantering av den stora migrationsvågen till Europa 2015–2016, samt är hårt ansatt av populistiska partier och tvekande inför angrepp mot rättsstaten. Samtidigt har dess ekonomiska styrka gjort EU till en världsmakt och varje ny kris – covid-19-pandemin, energikrisen, Rysslands krig mot Ukraina och USA:s nyckfullhet under Donald Trump – tycks svetsa länderna mer samman.

EU – Framväxten

Det europeiska samarbetet föddes ur kontinentens krigströtthet efter två världskrig. Efterkrigstiden surrade av visioner och förhoppningar om ett annorlunda Europa. Det samarbete som så småningom skulle bli dagens EU inleddes 1952 då sex länder bildade Europeiska kol- och stålunionen. I och med Romfördraget 1957 lades grunden för det som tio år senare blev Europeiska gemenskaperna, EG. Ytterligare fem medlemsländer hade tillkommit när EG genom Maastrichtfördraget omvandlades till Europeiska unionen (EU) 1993. I dag består EU av 27 länder.

Det rådde fortsatt militär spänning i Europa även efter andra världskrigets slut 1945. Tre år senare föreslog den store krigshjälten, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, att ett slags Europas förenta stater skulle bildas. Han hade dock aldrig tänkt att Storbritannien skulle ingå.

Ett flertal samarbetsorganisationer byggdes upp men de förstärkte den uppdelning av Europa i en östlig del och en västlig som funnits under kriget. I väst lanserade USA Marshallhjälpen, ett program för att bygga upp det krigshärjade Europa, genom OEEC, föregångaren till OECD. På det militära området inledde flera västländer 1949 ett samarbete som blev försvarsalliansen Nato där både USA och Kanada deltog.

I öst bildade Sovjetunionen och dess allierade i Östeuropa ett block.

Från kol och stål till Romfördraget

Jean Monnet, en fransk för detta konjakshandlare med goda internationella kontakter, föreslog Frankrikes utrikesminister Robert Schuman och Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer att de två forna krigsmotståndarna Frankrike och Tyskland borde enas i ett praktiskt samarbete som kunde föda ett nytt förtroende. Idén var att de två länderna skulle lägga sina tillgångar av kol och stål under ett gemensamt men fristående organ i ett samarbete som skulle bygga upp de två krigshärjade länderna. Ett huvudmål var att säkra freden i Europa.

Döpt till Schumanplanen presenterades idén offentligt den 9 maj 1950 och vann anhängare. Vid ett möte i Paris 1951 beslutade Frankrike, Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien att bilda Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) vilken såg dagens ljus 1952.

Fler europeiska länder erbjöds att gå med. Britter och danskar tackade nej. Svenskarna uppfattade samarbetet som en industrikartell och svarade inte på förfrågan. När EKSG väl kom i gång blev dock Sverige observatör.

Monnets förhoppning var att det växande förtroendet skulle göra det naturligt att utöka samarbetet till fler samhällsområden och även den ambitionen förverkligades. I Rom 1957 undertecknade de sex länderna fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen (European Economic Community, EEC), kallat Romfördraget.  Detta gäller ännu och innehåller grunden till det EU vi känner i dag. Här fastslås avsikten att upprätta en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, kapital och personer med en gemensam jordbrukspolitik och en detaljerad konkurrenspolitik.

Samtidigt med EEC undertecknades också fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen, Euratomfördraget, om kärnkraftssamarbete.

Utanför EEC skapade andra länder i Västeuropa ett samarbete som var mer i deras smak. Storbritannien, Sverige, Norge, Danmark, Portugal, Schweiz och Österrike bildade 1959 Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Även inom Efta skulle tullarna tas bort mellan länderna (dock bara för industrivaror), men de enskilda medlemsländerna behöll egna tullar och handelsavtal mot omvärlden. Det fanns ingen gemensam överordnad myndighet eller budget.

Fler länder ansluter sig

De tre fördragen (Kol- och stål, EEC och Euratom) samlades 1967 samman under namnet Europeiska gemenskaperna (EG).

Storbritannien, Danmark och Irland blev medlemmar 1973.

EG kom under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet att präglas av ekonomiska kriser och oenighet kring budgeten och jordbruket. EG växte dock i antal medlemmar när de gamla diktaturerna i Sydeuropa föll en efter en, och anslöt sig så snart de kunde: Grekland 1981 samt Spanien och Portugal 1986.

I mitten av 1980-talet fick EG-kommissionen en dynamisk ordförande, fransmannen Jacques Delors, som ville ta Europa ur en långvarig lågkonjunktur genom att förverkliga Romfördragets vision om en gemensam marknad. Vid ett EG-toppmöte i Milano 1986 klubbades detta mål. En fördragsändring (Enhetsakten) införde samtidigt för första gången majoritetsbeslut, men bara för den inre marknaden.

Den inre marknaden växer fram

Inför risken att bli nedröstade uppbådade medlemsländerna en ny vilja att söka kompromisser. Den 1 januari 1993 stod den inre marknaden i stora delar färdig. Näringslivet hade redan förberett sig och handeln över gränserna tog snabbt fart. Det gav ett ekonomiskt uppsving som i sin tur påtagligt ökade medlemsländernas känsla av gemenskap och förtroende för varandra.

EG:s ekonomiska utveckling ägde rum samtidigt som Östeuropa genomgick stora politiska omvälvningar. Berlinmurens fall 1989 och kommunismens sammanbrott 1990–1991 förändrade Europas politiska karta. Sommaren 1991 bröt krig ut i Europa för första gången sedan andra världskriget, i samband med Jugoslaviens upplösning. Det blev uppenbart för de politiska ledarna att EG saknade både mandat och medel att ingripa i väpnade konflikter.

I februari 1992 kunde EG-länderna enas om ett uppdaterat fördrag, Maastrichtfördraget, vilket omvandlade EEC till en politisk union, Europeiska unionen (EU). I Maastrichtfördraget ingick ett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete, polissamarbete samt planer för en gemensam valuta.

EU-samarbetet hade därmed börjat komma in på centrala samhällspolitiska områden och för första gången uppstod breda nationella debatter om Europa. Det visade sig finnas en stark opposition mot den snabba utvecklingen.

Sverige går med i EU

I de närmaste grannländerna vaknade emellertid ett nytt intresse för EU när det stod klart att den inre marknaden var på väg att bli en ekonomisk succé. De sju länderna i Efta förhandlade till sig rätten att ingå i den inre marknaden i ett avtal som låg klart i maj 1992. Det så kallade EES-avtalet innebar att Eftaländerna godkände de regler som gällde i EU och lovade att följa även framtida beslut utan att därför ha rätt att rösta om dessa. En viss insyn och förhandlingsrätt ingick.

Innan EES-avtalet hann träda i kraft kom Berlinmurens och kommunismens fall vilket gjorde att Sverige, Finland och Österrike, som hade hållit distans till EU på grund av sin neutralitetspolitik, kände sig fria att ansöka om regelrätt medlemskap i EU. Även Norge lämnade in en medlemsansökan.

Den 1 januari 1995 växte EU till 15 medlemsländer med tre nya medlemmar: Sverige, Finland och Österrike. Det norska folket sade däremot för andra gången nej till EU i en folkomröstning och Norge blev kvar i EES-avtalet.

EU hade bråda tider. Planen var att i januari 2002 genom Ekonomiska och monetära unionen (EMU) byta ut francen, D-marken, escudon och andra valutor mot sedlar och mynt i den nya, gemensamma valutan euro. Men först måste alla befinna sig i en ungefärligt likartad ekonomisk situation vilket krävde av flera länder att de sanerade sina ekonomier. Amsterdamfördraget, som undertecknades i oktober 1997, gav sedan EU bland annat en samordnad sysselsättningspolitik, asyl- och invandringspolitik och införlivade gränssamarbetet Schengen i EU.

Utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklades så att EU skulle få möjlighet att kunna ta till militära medel för att ingripa i kriser. Våren 2003 kunde den första militära insatsen skickas ut, en fredsövervakande styrka i det instabila Makedonien.

EU utvidgas österut

Samtidigt måste EU ta sitt ansvar för länderna i Central- och Östeuropa som var fattiga och politiskt instabila efter att ha levt länge under sovjetisk kommunism. De ville helst genast bli EU-medlemmar fullt ut. Trots en viss tvekan inför att ta ombord länder utan längre tradition av marknadsekonomi eller demokrati, kunde EU inte säga nej till en återförening av det Europa som varit delat i 50 år.

Medlemskapsförhandlingar inleddes 1998 med tolv länder – Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Cypern, Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien. Samtidigt ställde sig EU frågan hur unionen med snart dubbelt så många medlemsländer borde se ut för att fungera.

Ännu ett uppdaterat EU-fördrag – Nicefördraget som antogs år 2000 – löste några men inte alla institutionella frågor som utvidgningen förde med sig.

Flyktingströmmar och nya medlemmar

Under de första åren på 2000-talet blev Sydeuropa mål för hundratusentals flyktingar. Grekland och Malta fick uppleva känslan av att vara invandrarländer och tyckte inte om den. Spanien tog emot flera miljoner invandrare för att klara sin ekonomiska boom men hade samtidigt svårt att hantera alla flyktingar som tog sig till landet med båt. Italien hade samma problem. Flyktingmottagandet blev ett gemensamt problem för EU att lösa och en ny EU-byrå, Frontex, sattes upp för att bidra till gränskontrollen vid akuta problem.

Öst- och Centraleuropa utvecklades snabbt och tio av dessa länder blev EU-medlemmar den 1 maj 2004 medan det dröjde till den 1 januari 2007 för Bulgarien och Rumänien.

Under 2007 gjordes EU-länderna ännu ett försök att lösa sina interna frågor. Det första försöket till nytt fördrag förkastades i flera folkomröstningar men tvättades och kunde i oktober det året antas under namnet Lissabonfördraget. EU fick sitt nya fördrag godkänt och i kraft den 1 december 2009.

Därmed fick EU en egen utrikeschef liksom en permanent ordförande för EU:s högsta beslutande församling, Europeiska rådet (ländernas stats- och regeringschefer). Europaparlamentets inflytande ökade, en europeisk stadga om medborgarnas rättigheter blev juridiskt bindande och antalet EU-kommissionärer minskades till en för varje medlemsland.

I juli 2013 utvidgades EU-kretsen till 28 länder då Kroatien blev medlem medan ett tiotal andra länder blev kvar i kön för medlemskap.

Ny flyktingvåg

EU-politikerna slet vid den här tiden med det akuta problemet att fördela en dryg miljon flyktingar som under 2015 och 2016 kommit till Europa. Flera östeuropeiska länder vägrade följa fattade beslut om en fördelning av kvotflyktingar. Ungern och Polen utmanade dessutom EU-samarbetet genom att på tvärs mot unionens fördrag inskränka pressfriheten och rättsväsendets oberoende.

Sommaren 2016 drabbades Europasamarbetet av ett bakslag då britterna i en folkomröstning sade ja till att lämna unionen. Utträdesprocessen fick benämningen brexit. Storbritannien lämnade EU formellt den 31 januari 2020 och medlemskapet ersattes med ett relativt enkelt handels- och samarbetsavtal i maj 2021.

Ett mer långsiktigt problem – klimatförändringarna – ledde från sommaren 2020 till ett batteri av nya reformförslag för hela samhällsekonomin med målet satt till klimatneutralitet senast år 2050.

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt storskaliga angrepp på Ukraina ställde sig EU omedelbart på Ukrainas sida och organiserade de hårdaste ekonomiska sanktionerna i unionens historia mot Moskva. Därtill kom nödhjälpleveranser, säkra korridorer för landtransporter av export- och importvaror via grannländer och sammankoppling av Ukrainas elnät till det europeiska. Framförallt har EU gett Ukraina miljarder i både militärt stöd och civilt.

Ukraina godkändes dessutom som kandidat för EU-medlemskap i juni 2022 liksom även Moldavien medan Georgien godkändes som ansökarland (läs mer i Georgien: Inrikespolitik och författning). Medlemskapsförhandlingar inleddes med de båda kandidatländerna sommaren 2024.

EU – Uppbyggnaden

EU-samarbetet liknar ingenting annat. Unionen är varken en förbundsstat eller en internationell organisation utan något så ovanligt som ett bindande samarbete mellan självständiga stater. Konstruktionen kan likna ett lapptäcke men har en noga avvägd maktbalans mellan olika instanser. De centrala organen är EU-kommissionen, Europeiska rådet (toppmötet), ministerrådet, EU-parlamentet och EU-domstolen.

EU kan sägas lagstifta i ett system med två kammare, övervakat av en Högsta domstol. Så långt liknar systemet en stat. Men i stället för en regering finns två institutioner: Dels toppmötet eller Europeiska rådet (ska inte förväxlas med Europarådet) som består av varje medlemslands stats- eller regeringschef vilka lägger fast de stora dragen i EU-politiken. Dels EU-kommissionen som omvandlar riktlinjerna till konkreta lagförslag och övervakar att lagar genomförs.

De två lagstiftande kamrarna är ministerrådet, platsen där medlemsländernas regeringar möts för att överlägga och besluta om lagar och regler och Europaparlamentet (ofta kallat EU-parlamentet) dit ledamöter väljs i direkta val i varje medlemsland vart femte år.

Medan EU-kommissionens uppdrag är att se till helheten och det gemensamma bästa, kan medlemsländerna fritt försvara sina nationella intressen i ministerrådet och på toppmötet. Folkets röst ska återspeglas i parlamentet. EU-domstolen sliter eventuella tvister mellan alla inblandade om hur lag och avtal ska tolkas.

En närmare titt avslöjar förstås att förfarandet och varje parts roll är mer nyanserad än så. Proceduren skiljer sig till exempel beroende på om frågan handlar om utrikespolitik eller miljö. Vad som gäller mer exakt för varje område framgår av EU:s fördrag. (Institutionerna presenteras mer utförligt längre ner.)

Skälet till att många olika beslutsprocesser vuxit fram inom EU är bland annat den dragkamp som förts mellan å ena sidan förespråkare för en överstatlig utveckling med effektiva, centraliserade beslut och å andra sidan förespråkare för en mellanstatlig linje med maximalt oberoende för medlemsländerna.

Överstatligt…

En överstatlig process innebär att medlemsländerna avstår rätten att fatta nationella beslut och i stället underkastar sig vad som har bestämts gemensamt, numera oftast i majoritetsbeslut. EU-kommissionen utövar här stort inflytande genom sin rätt att lägga förslag och genom att övervaka att beslut genomförs.

Fördelen med överstatlighet är effektiviteten. Det långsammaste landet får inte bestämma takten. De små länderna vinner i inflytande när gemensamma spelregler ser till att det blir lika för alla. Den överstatliga delen av EU är mer öppen för insyn eftersom den kontrolleras av det folkvalda Europaparlamentet och av EU-domstolen.

Exempel på områden där EU-beslut är överstatliga och tvingande är allt som rör den inre marknaden med sin fria rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Det gäller också beslut om euron, om handel, jordbruk, fiskeri, miljö, arbetsrätt, arbetsmiljö, rättsligt och polisiärt samarbete samt asylpolitiken.

… eller mellanstatligt

I den mellanstatliga linjen behåller den enskilda nationen beslutsmakten och kan välja att avstå från – eller bara utföra delar av – en överenskommen plan. Fördelen är största möjliga nationella handlingsfrihet.

Inom utrikes- och säkerhetspolitiken är de tvingande inslagen få. Ett land är bara förpliktigat att agera solidariskt i en fråga där EU-länderna har enats om en hållning. Inom försvar finns ett mellanstatligt samarbete där unionen kan enas om att gemensamt sända ut militära trupper i fredsbevarande syfte men inget land kan tvingas att delta i eller bidra till en militär aktion.

Beslut om skatter är en nationell kompetens. Enbart momsnivåer beslutas gemensamt. 

En tredje form av europeiskt samarbete existerar också vilken är mellanstatlig och av helt frivillig karaktär. För till exempel arbetslöshet, pensionssystem, utbildning och fattigdom har länderna valt att formulera gemensamma ambitioner men låter det vara frivilligt hur och om varje land uppnår målen. Tanken är att grupptrycket ska få saker att hända.

Europeiska rådet

EU:s högsta styrande organ är Europeiska rådet, eller toppmötet som det kallas i vardagslag. Här möts medlemsländernas stats- och regeringschefer för att dra upp de stora politiska riktlinjerna som ministrar och tjänstemän sedan ska förverkliga.

Europeiska rådet möts minst fyra gånger om året. En gång i tiden var det relativt enkla sammankomster mellan sex, sju eller tio toppolitiker men med tiden har omfattningen vuxit till 27 stats- och regeringschefer, inbjudna gästtalare, nationella delegationer med flera tusen människor och tusentals internationella journalister. Av praktiska skäl hålls toppmötena i Bryssel.

Toppmötet brukar pågå ungefär en och en halv dag med arbetslunch och arbetsmiddag inlagd i programmet. Talartiderna blir korta när närmare 30 premiärministrar eller presidenter ska hinna få ordet.

Toppmöten är slutna men Europaparlamentets talman bjuds in för ett kort, inledande tal innan själva mötet öppnas. Under eurokrisen från 2009 bjöds ofta Europeiska centralbankens (ECB) chef in för att diskutera med stats- och regeringscheferna. Även militäralliansen Natos chef har fått delta liksom FN:s flyktingkommissarie. EU-kommissionens ordförande sitter alltid med under toppmötet.

Toppmötet har sin egen ordförande som väljs för 2,5 år i taget och ska hålla i dess dagordning. EU:s första permanenta ordförande (”president”) var Belgiens före detta premiärminister Herman Van Rompuy (2009–2014). Polens tidigare premiärminister Donald Tusk hade uppdraget därefter. Han ersattes 2019 av den belgiske före detta premiärministern Charles Michel. Från 1 december 2024 heter rådsordförande António Costa (tidigare portugisisk premiärminister).

Europeiska rådet är normalt inte plats för formella beslut utan för att lägga fast politisk inriktning. I skriftliga slutsatser slår toppmötet fast vilket arbete EU bör prioritera framöver. Men när det gäller ramarna för unionens sjuåriga budget, liksom utnämningar till EU:s ledande befattningar, är det här avgörandet faller.
Beslut om att ändra i EU:s fördrag fattas också av toppmötet, som brukar låta det gå via en en regeringskonferens – en instans för att förhandla fram fördragsändringar.

Vårtoppmötet i mars ägnas alltid åt att lägga fast riktlinjer för ekonomisk politik och sysselsättningspolitiken.

Numera har stats- och regeringscheferna i EU nära nog daglig telefonkontakt för att diskutera aktuella frågor men toppmötet förblir en viktig plats för informella samtal, för att knyta personliga kontakter och vänskapsband.

Ministerrådet

EU:s lagstiftningsprocess kan alltså liknas vid ett tvåkammarsystem där ministerrådet utgör en kammare och Europaparlamentet den andra. Ministerrådet möts i Bryssel (eller i Luxemburg tre månader om året) och består av en minister från varje medlemsland. Vilka ministrar som möts beror på vilka frågor som ska behandlas. Gäller det miljö samlas miljöministrarna, handlar det om jordbruk är det jordbruksministrarna som träffas. Samordningsansvar ligger på utrikesministrarna när de möts i vad som kallas Allmänna rådet.

Alla frågor som ska upp till ministrarna har först behandlats i någon av ministerrådets cirka 250 arbetsgrupper där tjänstemän från medlemsländernas departement eller myndigheter deltar. När en fråga närmar sig politiskt beslut lyfts den till Coreper, medlemsländernas permanenta representationer i Bryssel, för slutbehandling. I praktiken är det ofta här som kompromisserna mejslas ut.

EU har valt att låta ordförandeskapet för ministerrådet rotera så att medlemsländerna turas om att förbereda och leda ministermöten och arbetsgrupper ett halvår i taget. Sverige var EU-ordförande under andra halvåret 2009 och våren 2023.

Ordförandelandet lägger fast dagordningen för rådsmöten men brukar samordna frågorna med nästföljande och föregående ordförandeland. Ett ordförandeland sägs till 90 procent ägna sig åt ”ärvda” frågor och bara till 10 procent åt frågor som landet själv önskar ta upp.

När ministerrådet antar nya gemensamma regler kan besluten fattas enhälligt eller med majoritet (se nedan), beroende på vilket samarbetsområde beslutet gäller. Majoritetsbeslut infördes först för inre marknadsfrågor 1987 men har efter hand kommit att omfatta de flesta politikområden.

Hur många röster som ett land har i EU:s ministerråd beror på dess folkmängd. Sverige har till exempel 10 röster och Tyskland 29. Fördelningen ger med avsikt de mindre länderna relativt sett större tyngd än de större. Fördelningen är också gjord så att de stora länderna inte ska kunna förena sig mot de små och rösta ned dem.

I kanske nio fall av tio diskuterar ministerrådet sig fram till enighet och behöver inte rösta. Men vid omröstning krävs så kallad dubbel majoritet för de flesta beslut. Då måste ja-rösterna utgöra 55 procent samt representera minst 65 procent av EU:s befolkning.

Det finns möjlighet att blockera ett majoritetsbeslut om minst fyra länder som tillsammans representerar 35 procent av EU:s befolkning gör gemensam sak. I de enstaka fall som ett lagförslag inte kommit från EU-kommissionen eller EU:s utrikeschef gäller 72 procent samt 65 procent av befolkningen.

Enhällighet gäller numera enbart för beslut om större utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, EU:s finanser, nya medlemsländer, medborgarskap, harmonisering av indirekta skatter, harmonisering av socialförsäkringar och socialt skydd, familjerätt, operationellt polissamarbete och om EU-åklagaren. Enhällighet råder när alla länder har röstat för (nedlagda röster räknas inte).

Utrikesministerrådet är speciellt genom att det leds av en europeisk utrikeschef (formellt kallad höge representanten) som också uppträder som EU:s ansikte utåt. Unionens utrikeschef är utrustad med en egen diplomatisk tjänst och ska alltid parallellt inneha posten som vice ordförande i EU-kommissionen. Först på posten blev brittiska Catherine Ashton 2009. Italienskan Federica Mogherini tog över 2014 och spanjoren Josep Borrell 2019. EU:s utrikeschef sedan december 2024 är estländska Kaja Kallas.

I en informell gruppering möts regelbundet de 20 euroländernas finansministrar för att samordna eurofrågor. De samlas före EU:s finansministermöten. Icke-euroländer som Sverige kan oftast delta som observatörer, åtminstone i delar av mötet.
En av eurogruppens finansministrar väljs på 2,5 år till permanent ordförande. För närvarande är det Greklands Kyriakis Pierrakakis. Alltsedan finanskrisen 2010 har eurogruppen också mötts på stats- och regeringschefsnivå.

EU-kommissionen

EU-kommissionen i Bryssel är på många sätt unionens mest centrala institution med sina tre uppgifter: att föreslå regler, att verkställa och att övervaka. Kommissionen består av en ordförande och 26 kommissionärer, en från varje medlemsland och utsedda på fem år.

Ordföranden för EU-kommissionen brukar hämtas bland Europas sittande eller tidigare premiärministrar. Personen föreslås av stats- och regeringscheferna, som ska ta hänsyn till hur det senaste valet till Europaparlamentet utföll. Parlamentet ska sedan godkänna personen. Om en majoritet av ledamöterna inte vill godkänna förslaget måste ett nytt namn läggas fram.

Sedan 2019 är tyska Ursula von der Leyen ordförande för EU-kommissionen, förlängd för ett andra mandat fram till 2029.

De övriga 26 EU-kommissionärsposterna går till personer som föreslås av varje medlemsland i samråd med den nyvalda kommissionsordföranden. De hämtas oftast bland nuvarande eller tidigare regeringsmedlemmar. Varje kommissionär ansvarar för ett politikområde. De ska arbeta för det gemensamma bästa och får inte ta emot instruktioner från sina hemländer eller från partier, företag eller organisationer. Svensk kommissionär från december 2024 med ansvar för miljö, vatten och cirkulär ekonomi är tidigare svensk EU-minister, Jessica Roswall (M).

EU-kommissionen utarbetar förslagen till nya regler och lagar. På de allra flesta områden har kommissionen ensamrätt att lägga fram förslag vilket ger den ett starkt grepp om diskussionerna som ska följa. Inom till exempel utrikes- och säkerhetspolitiken kan dock även enskilda medlemsländer lägga fram förslag. Europaparlamentet har för sin del möjlighet att uppmana kommissionen att utreda och föreslå ny lagstiftning. Den möjligheten har också EU-medborgarna genom medborgarinitiativet, om de lyckas samla minst en miljon namnunderskrifter från minst sju länder.

Kommissionens andra viktiga uppgift är att verkställa beslut som ministerrådet fattar, till exempel via de specialiserade EU-byråer och organ som finns – cirka 40 stycken utplacerade i olika EU-länder med uppgifter som arbetsmiljö, mänskliga rättigheter, kemikalier, och så vidare.

En tredje uppgift är att se till att medlemsländerna tillämpar de gemensamma reglerna. Om ett land inte följer reglerna ska kommissionen anmäla landet till EU-domstolen.

Kommissionen är också den institution som representerar EU i förhandlingar med omvärlden, till exempel med handelspartner eller länder som söker EU-medlemskap.

Runt 30 000 personer arbetar i kommissionen varav nära en tredjedel är tolkar eller översättare. Personalen är uppdelad i generaldirektorat för olika ansvarsområden. Nationalitetstillhörigheten bland de anställda ska avspegla den europeiska befolkningens sammansättning.

Generaldirektoraten knyter till sig arbetsgrupper och kommittéer med statliga tjänstemän eller fristående experter från medlemsländerna. En del av kommittéerna deltar i arbetet med blivande regelförslag. Andra förvaltar och beslutar om tekniska detaljfrågor som kan vara nog så viktiga, till exempel att ta fram vaccin mot covid-19 eller att göra upp listor över förbjudna ingredienser i matvaror.

Europaparlamentet

Europaparlamentet är EU:s andra lagstiftande kammare. Det skiljer sig från ett nationellt parlament i Europa bland annat genom att det varken kan föreslå nya lagar eller besluta om skatter. Dess huvudsakliga uppgift är att lagstifta. Om parlamentet inte blir enigt med ministerrådet dör lagförslagen.
Europaparlamentet har veto över avtal med tredje land liksom över EU:s budget vilket ger församlingen avsevärt inflytande. Parlamentet följer sedan genom sitt budgetkontrollutskott hur EU:s pengar används och utövar sin rätt att bevilja eller neka de andra institutionerna ansvarsfrihet för hur unionens medel har förvaltats.

Ännu en källa till inflytande är parlamentets rätt att uttala sig om personutnämningar. Parlamentet ska till exempel godkänna kommissionens ordförande liksom den nya kommissionen i sin helhet (men alltså inte enskilda ledamöter). Det yttrar sig också om revisorerna i revisionsrätten samt om chefen för Europeiska centralbanken (ECB) och utser EU:s ombudsman (se nedan).

Sedan 1979 väljs Europaparlamentets ledamöter vart femte år genom direkta val i medlemsländerna. Valen genomförs i enlighet med den enskilda nationens traditioner. Valdeltagandet brukar vara lägre än i de nationella valen. I juni 2024 valdes 720 ledamöter in från 27 länder, varav 21 från Sverige.

Parlamentet sammanträder i plenum en vecka i månaden i den franska staden Strasbourg och håller årligen minst sex kortare sammanträden i Bryssel. I perioderna däremellan arbetar ledamöterna i Bryssel. Många försök har gjorts att sätta stopp för den månatliga flyttcirkusen mellan Strasbourg och Bryssel som är både kostsam och opraktisk men förslagen har aldrig vunnit enhällighet.

Ledamöterna grupperar sig inte efter hemland i parlamentet utan samlas i politiska grupper. Över 100 nationella partier finns representerade i Europaparlamentet, uppdelade i åtta parlamentsgrupper:

• Den största partigruppen är kristdemokratiska och konservativa  EPP som domineras av tyska CDU/CSU där bland andra svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår. Den har 188 mandat.
• Näst störst med 136 mandat är den socialdemokratiska gruppen S&D, där svenska Socialdemokraterna är med.
• Därefter följer den nya ytterhögergruppen Patrioter för Europa (PFE) som domineras av Marine Le Pens franska Nationell samling (tidigare Front National) och ungerska tidigare regeringspartiet Fidesz. Den har 84 mandat.
• Fjärde störst är nationalkonservativa ECR med 78 mandat. Störst i denna grupp är Italiens bröder och polska Lag och rättvisa (PIS). Här ingår Sverigedemokraterna.
• Nummer fem i storleksordning är den liberala gruppen Renew Europe med svenska Centerpartiet och Liberalerna, liksom den franske presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans. Den har 77 mandat.
• Sedan kommer den Gröna gruppen/EFA som har 53 mandat. Förutom gröna partier ingår tre piratpartister och några mindre självständighetspartier, till exempel från Katalonien. Här ingår svenska Miljöpartiet.
• Sjunde störst är Vänstern med bland annat Det okuvliga Frankrike, tyska Die Linke och italienska Femstjärnerörelsen. Även det svenska vänsterpartiet finns här. Vänstern har 46 mandat.
• Den minsta och åttonde partigruppen är ny och domineras av tyska ytterhögerpartiet AFD som bildat ESN (Europas suveräna nationer) tillsammans med flera mycket små partier från Östeuropa men också med det franska extremhögerpartiet Återerövring. ESN har 25 mandat.

Ytterligare 32 ledamöter har ingen partigrupp utan sitter som fristående ledamöter. Här återfinns till exempel sex personer från det tyska partiet BSW som brutit sig ut ur Die Linke för att få vara invandringskritiska. Här finns en ledamot som fått lämna AFD på grund av misstankar om spioneri för Rysslands räkning. Här finns också en ung cypriotisk influerare, en grekisk kommunist och två tyska komiker som bedriver politisk satir via sitt parti Die Partei.

De politiska grupperna är de verkliga maktcentrumen i parlamentet. De gör bland annat upp om vem som ska bli talman, vice talman och ordförande i de 20 fackutskotten där det egentliga politiska arbetet sker. I debatter och omröstningar är det ibland svårt att urskilja den traditionella höger-vänsterskalan i åsikter eftersom ledamöterna i Europaparlamentet också styrs av nationella eller regionala intressen.

Frågan om hur stor makt Europaparlamentet ska ha diskuteras ofta. Som EU:s enda direkt folkvalda organ har det kämpat för ökat inflytande – och vunnit det steg för steg. Vetot över budgeten har använts till att stärka parlamentets roll. Likaså har vetot över avtal med tredje land eller nya medlemsländer utnyttjats i detta syfte.

Varje ny fördragsändring som EU gjort har gett parlamentet mer att säga till om så att det nu har delad beslutanderätt med ministerrådet om lagstiftning på i stort sett alla politikområden. Utanför ledamöternas direkta inflytande ligger i stort sett bara skattepolitik samt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

EU-domstolen

När det uppstår tvister om hur EU:s regler eller beslut ska tolkas är det Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) som avgör. Den kan utdöma böter till länder som inte följer unionens regler. Den kan också underkänna beslut som kommissionen, ministerrådet och parlamentet har fattat om dessa inte är förenliga med EU:s fördrag.

EU-domstolen fungerar som vägvisare för nationella domstolar när de ska tolka EU:s lagar och regler så att de följs lika av alla, överallt. När komplicerade ärenden ska avgöras kan därför – i vissa fall måste – nationella domstolar begära förhandsbesked från EU-domstolen, som talar om hur reglerna bör tolkas i det särskilda fallet. Det är dock alltid den nationella domstolen som därefter avkunnar dom i målet.

EU-domstolen består av två avdelningar. Den övre instansen, som bär namnet domstolen, har hand om alla principiella avgöranden, alla mål mot medlemsstater samt lämnar förhandsbesked till nationella domstolar.

Domstolen består av en domare från vart och ett av de 27 medlemsländerna samt elva så kallade generaladvokater, som förbereder ärenden. Domarna utses på sex år av medlemsländernas regeringar efter en granskning i en rådgivande kommitté.

Den lägre instansen, tribunalen, handlägger mål där en privatperson eller ett företag klagat över EU-institutioners beslut, mål om statsstöd och strafftullar. Tribunalen kan också pröva om en EU-institution är skadeståndsskyldig.

Övriga institutioner och organ

En femte och tung EU-institution är revisionsrätten som har till uppgift att granska hur EU:s finanser sköts, till exempel utbetalningen av jordbruks- eller regionalstöd. Revisionsrätten rapporterar årligen till Europaparlamentet vilket ska bevilja eller neka EU-institutionerna ansvarsfrihet för räkenskaperna.

Revisionsrätten påtalar inte bara fall av felaktig bokföring, ekonomiska oegentligheter och bedrägerier utan utvärderar dessutom nyttan av EU-stödet. Rättens betydelse har vuxit i takt med att kampen mot fusket inom EU har blivit en politiskt viktig fråga. Institutionen har sitt säte i Luxemburg. Ledningen utgörs av en företrädare från varje medlemsland som sitter på sex år.

EU har vidare två tunga remissorgan, Ekonomiska och sociala kommittén (Ecosoc) och regionkommittén, som ska yttra sig och ge synpunkter innan beslut om nya regler fattas på deras område.

I Ecosoc sitter företrädare för bland annat fackföreningar, samt arbetsgivar-, jordbruks- och miljöorganisationer, varav 14 är svenskar. Regionkommittén består av representanter för regioner och kommuner (från Sverige politiker från regionförbund och kommuner). De rådgivande organen har vardera 329 ledamöter, utsedda på fem år.

Bland de viktigaste fackorganen märks Europeiska centralbanken (ECB) i Frankfurt, som självständigt ansvarar för den gemensamma penning- och valutapolitiken, bestämmer räntan och har ensamrätt att trycka eurosedlar. I ECB finns också en enhet som övervakar större banker inom ramen för bankunionen.
Svenska Riksbanken sitter med i ECB:s allmänna råd, men inte i ECB:s styrelse där bara euroländer ingår.

Europeiska bankmyndigheten (EBA) i Paris består av tre specialiserade nätverk som övervakar finansiell stabilitet hos banker och finansiella institutioner.

Europeiska investeringsbanken (EIB) i Luxemburg fördelar de pengar som EU-länderna anslår för lån till utvecklingsprojekt inom EU och i utvecklingsländer.

Europol i nederländska Haag är en sambandscentral för poliser och tullare, som samordnar bekämpningen av internationell brottslighet. Eurojust är ett permanent nätverk av åklagare, också i Haag.

I Luxemburg finns Eurostat, som samlar in statistik från de europeiska länderna och sammanställer faktaunderlag.

För medborgarna finns en EU-ombudsman i Strasbourg som tar emot och utreder klagomål på EU-tjänstemäns eller institutionernas sätt att sköta sina uppgifter.

Den senaste EU-myndigheten att inrättas är Eppo, en europeisk åklagarmyndighet placerad i Luxemburg vars uppdrag är att utreda och föra till åtal bedrägerier mot EU-budgeten.

EU har ytterligare ett stort antal specialbyråer med varierande uppdrag men som alltid står för sakkunskapen genom att samla in information och utreda sina frågor. Däribland finns till exempel läkemedelsmyndigheten i Amsterdam (som beviljar läkemedelstillstånd), livsmedelsbyrån (som bland annat utvärderar tillsatser), miljöbyrån i Köpenhamn (med expertis om miljörisker i olika ämnen), smittskyddsbyrån i Stockholm (kunskap om pandemier), narkotikabyrån i Lissabon, Europeiska arbetsbyrån i Bratislava (ska övervaka att det inte fuskas med regler för fri rörlighet för personer, till exempel utstationerad arbetskraft), ett centrum för övervakning av rasism i Wien, en IT-byrå, ett centrum för maritim säkerhet liksom en gemensam flygkontroll.

Beslutsfattandet

Det är framför allt tre institutioner som är inblandade när nya EU-regler ska beslutas: kommissionen, parlamentet och ministerrådet. Förslag till nya regler kommer i stort sett alltid från kommissionen. Undantaget är utrikespolitiken där ett medlemsland kan lägga förslag.

EU-kommissionen tar hjälp för att få fram underlag till sina förslag. Alla uppslag diskuteras i första hand med nationella departement och myndigheter men också med Europaparlamentets fackutskott. Kommissionen har vidare expertkommittéer att tillgå dit forskare och branschexperter inbjuds.

Påverkan från utomstående intressegrupper är stor. Lobbyister från företag, regioner, konsumentorganisationer, miljögrupper och en mängd branschförbund finns på plats i Bryssel. De måste registrera sig offentligt och uppge vilka de arbetar för.

Kommissionen inleder ofta ett större lagstiftningsarbete med att bjuda in till utfrågningar. 

Konsultationer görs via internet, vissa öppna enbart för intressegrupper, andra öppna för alla medborgare.

När ett formellt lagförslag ligger klart konsulteras ofta regionkommittén och Ecosoc (se ovan). Lagförslagen går samtidigt till EU-ländernas nationella parlament.

EU-förslag ska alltid kontrolleras mot subsidiaritetsprincipen som säger att beslut ska tas på lägsta effektiva nivå – central, nationell eller lokal nivå. För varje nytt förslag måste kommissionen motivera varför ett EU-beslut anses nödvändigt.

Nationella parlament har möjlighet att ”dra ett gult kort” om de anser att EU-kommissionen har misstagit sig och lagt ett förslag som egentligen skulle hanteras på nationell nivå. Om en tredjedel av alla nationella parlament är överens måste lagförslaget gå tillbaka till EU-kommissionen för omvärdering.

Om ministerrådet och parlamentet inte kan enas om en viss lagstiftning finns en förlikningsprocess där ett mindre antal deltagare försöker nå en kompromiss. Denna förlikningskommitté har sex veckor på sig. Om den misslyckas kan parlamentet skrota förslaget.

Denna formella process har dock efter 2009 kommit att ersättas av en informell process, kallad trilog, där ministerrådet, parlamentet och EU-kommissionen i en liten och sluten grupp försöker enas. Därefter uppmanar parterna sina respektive huvudmän att rösta för kompromissen. 

Trilogen förkortar processen vilket gjort att efter hand har i stort sett all lagstiftning börjat tas med den modellen. 

Tills vidare sker dessa triloger utan insyn men det har höjts krav på att öppna processen, bland annat av EU:s ombudsman.

När ministerrådet och Europaparlamentet blivit överens utfärdar rådet en rättsakt. Dessa finns i flera former. De viktigaste rättsakterna är förordningar och direktiv, som skapar gemensamma regler. En förordning gäller omedelbart som lag i medlemsländerna. Ett direktiv ska omsättas i nationell lagstiftning inom en viss tid – det ger medlemsstaten lite större utrymme att anpassa lagstiftningen nationellt.

Dessutom kan ministerrådet utfärda beslut, rekommendationer och yttranden. Beslut är bara bindande för den part det riktar sig till, till exempel ett land, ett företag eller en enskild person.

För det rättsliga samarbetet finns så kallade rambeslut vilka samordnar nationella lagar (dessa tas med enhällighet). Rekommendationer och yttranden är aldrig bindande.

Lissabonfördraget från 2009 skar ned EU:s beslutsprocedurer från flera tiotal till fem. Majoritetsomröstningar är huvudregel. Enhällighet finns kvar för bland annat ändringar av fördraget, skatter samt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (då en nedlagd röst räknas som ingen röst).

Skulle alla medlemsländer vara eniga kan ett politikområde där besluten enligt fördraget ska fattas med enhällighet övergå till majoritetsomröstning (den så kallade passerellen eller gångbron).

Demokrati och insyn

EU-parlamentet har alltid varit en öppen institution med möjlighet för medborgare att följa både plenum- och utskottsdebatter och EU-länderna har strävat efter att också öppna andra delar av EU-samarbetet för insyn. 

Våren 2001 antog EU en offentlighetsprincip för EU-handlingar. Den går mycket långt efter europeiska förhållanden men inte lika långt som den svenska. Reglerna kräver att institutionerna för register över alla handlingar och svarar på en begäran om insyn i ett dokument inom 15 arbetsdagar. Det måste finnas ett väl grundat motiv för att neka att lämna ut en handling. Visselblåsare har fått ett starkt lagligt skydd för att kunna offentliggöra felaktigheter eller brott som begås i europeisk administration eller i något av EU-länderna.

Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009 gjorde att ministerrådets lagstiftande möten blev öppna, delvis tv-sända och med offentliga protokoll. De nationella parlamenten får tillgång till nya EU-förslag vid samma tidpunkt som deras regeringar och har möjlighet att bromsa lagförslag som inte respekterar subsidiaritetsprincipen. Fördraget tilldelar intresseorganisationer en roll som remissinstans och EU-kommissionen konsulterar därför dessa regelbundet om nya förslag.

Slutligen tillkom ”medborgarinitiativet” där medborgarna kan begära nya EU-lagar. Det kräver dock att man kan samla in en miljon namnunderskrifter från minst sju EU-länder inom loppet av ett år.

Ett allra första medborgarinitiativ godkändes i mars 2014, enligt vilket EU ska garantera alla medborgare tillgång till friskt vatten. Det resulterade i skärpta krav på nationella myndigheter.

Totalt har över 130 godkända medborgarinitiativ sett dagens ljus men bara en handfull har klarat hela processen och blivit del av EU:s lagstiftningsprocess.

EU – Budgeten

EU:s budget är konstruerad så att varje medlemsland betalar en avgift grundad på dess välstånd och varje land får bidrag utifrån sin ekonomiska situation. Rika länder betalar in mer och fattiga får större bidrag.

En EU-budget måste alltid gå jämnt upp eftersom unionen i princip inte får låna till verksamheten eller beskatta medborgare eller företag. Det finns ett tak satt för hur stor EU-budgeten får vara: 1,46 procent av ländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI). Hittills har utgifterna aldrig hamnat så högt.

Hur stor EU:s budget ska vara och hur den grovt ska fördelas, läggs fast för sju år framåt av stats- och regeringscheferna. Dessa måste vara helt överens eftersom budgetbeslut kräver enhällighet. Därefter ska långtidsbudgeten godkännas av Europaparlamentet som har veto.

Nuvarande flerårsbudget löper mellan 2021 och 2027 och är på 1 270 mdr euro. En årlig, mer detaljerad, budget fastställs sedan varje höst av ministerrådet och Europaparlamentet efter förslag av EU-kommissionen. Skulle parterna inte bli överens i tid rullar det senaste årets budget vidare.

EU:s budget för år 2024 låg på 142,6 miljarder euro (cirka 1 612 miljarder kr) vilket motsvarade 0,8 procent av EU-ländernas samlade BNI. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges statsbudget låg på 1 747 miljarder kr år 2024.

EU:s intäkter hämtas alltså från medlemsländerna och är av tre slag:

• Välståndsavgiften baserar sig på varje lands bruttonationalinkomst och är den största delen av medlemsavgiften (runt 75 procent)
• Momsavgiften räknas ut på varje lands momsbas (cirka 11 procent)
• Tullar, jordbruksavgifter, ränteinkomster och skatter från EU-anställda (14 procent)

Pengarna används sedan till olika stöd. Större delen går på så sätt tillbaka till medlemsländerna. Utgifterna fördelar sig ungefär så här:

• Strukturfonder (33,5 procent)
• Jordbruk, landsbygdsutveckling, miljö och fiske (32 procent)
• Tillväxt, forskning och digitalisering (12 procent)
• Administration och löner (6,5 procent)
• Bistånd, grannländer och utrikespolitik (9 procent)
• Migration och gränsförvaltning (2 procent)
• Säkerhet och försvar (1,3 procent)

De länder som får störst bidrag är länder med regioner där genomsnittsinkomsten är mycket låg eller som bedriver jordbruk.

Ett land som Sverige betalar mer än det får tillbaka men hur mycket, skiljer sig år för år. Åren 2020–2025 har Sverige årligen betalat mellan 41 miljarder och 52 miljarder kronor till EU:s budget, och fått tillbaka mellan 14 miljarder och 32 miljarder kronor i olika EU-bidrag.

Budgeten 2021–2027

Storbritanniens utträde innebar att cirka 12 procent av EU:s budget föll bort och när en ny sjuårsbudget skulle slutförhandlas sommaren 2020 tyngdes medlemsländerna av covid-19-pandemin. Trots problemen enades EU-länderna om en budget i samma storleksordning som tidigare.

Det fanns flera nyheter i denna långtidsbudget, till exempel att 30 procent av alla anslag inom alla utgiftsområden ska avsättas för klimatrelaterade åtgärder. Digitalisering ska prioriteras. En försvarsfond sattes upp för första gången (på 8 miljarder euro) och området hälsa förstärktes för att kunna förbereda EU inför en framtida pandemi. En ny intäktskälla för EU godkändes – en avgift på medlemsländerna på plast som inte återvunnits.

En stor nyhet var EU-ländernas beslut att ett land som inte respekterar rättssäkerheten utan äventyrar EU:s finanser genom att till exempel blunda för korruption, kan nekas bidrag ur EU-budgeten och återhämtningsfonden. Som en följd nekades både Ungern och Polen sina andelar i väntan på att de skulle korrigera brister i sina respektive rättsväsen.

Utöver långtidsbudgeten valde EU-länderna att gemensamt låna ihop till en fond avsedd att stödja medlemsländernas ekonomiska återhämtning efter pandemin. EU får i princip inte låna till sina utgifter men denna fond, kallad NextGenEU kunde tillåtas, dels för att det var en investeringsfond, dels för att lånen togs av de enskilda länderna (även om EU står som garant). NextGenEU nådde 800 miljarder euro varav drygt hälften betalats ut som bidrag och resten som lån till medlemsländerna. Bidraget till Sverige blev ca 40 miljarder kronor. För att få ut sin del av fonden måste varje land leverera en plan som visar hur:

• minst 30 procent ska gå till klimatinvesteringar;
• minst 20 procent ska användas för digitala satsningar;
• reformer ska genomföras för att modernisera ekonomin

Kommande budget

EU-länderna inledde våren 2026 samtal om sjuårs-budgeten för åren 2028-2034. EU-kommissionens förslag blev hårt kritiserat, bland annat för att man föreslår att öka EU-budgeten till 1,26 procent av EU-ländernas samlade BNI (jämfört med 1,1 procent innevarande period). Totalt handlar det då om ca 2 000 miljarder euro.

Det innehåller nyheter som t ex att regionalfonden och jordbrukspolitiken skulle slås ihop och medlen fördelas utifrån nationella utvecklingsplaner. En krismekanism skulle kunna utlösas för stödlån till EU-länder i djup kris, värd 400 miljarder euro. EU skulle få en försvarsunion med 131 miljarder euro i kassan. 100 miljarder skulle avsättas för Ukraina.
För att inte alltför mycket höja EU-ländernas nationella bidrag, föreslås att flera klimatavgifter, en tobaksskatt och en avgift på storbolag, skulle gå till EU-budgeten.

EU – Inre marknaden

Den inre marknaden blev på många sätt upptakten till det EU vi känner idag. Friheten att resa, arbeta, studera och göra affärer i andra EU-länder har ökat handeln och skapat nya sätt att leva för européerna. Den inre marknaden har samtidigt gjort EU till en av världens största ekonomiska aktörer.

Idén att avskaffa gränserna mellan länderna för varor, tjänster, kapital och arbetstagare fanns med redan från 1950-talet men blev inte verklighet förrän på 1990-talet, efter en lång och djup lågkonjunktur i Europa. Genom att erbjuda företagen en större hemmamarknad skulle den ökade konkurrensen ge konsumenterna fler, bättre och billigare varor och tjänster.

Innan gränskontrollerna togs bort måste lagar och regler för varor och tjänster bli likalydande i alla EU-länder eller lika nog för att kunna godtas av alla. Inget medlemsland ville släppa in varor eller företag som höll låg standard. Det gick trögt för medlemsländerna att enas om gemensamma regler fram till 1987 då man släppte på kravet om enhällighet. För alla beslut gällande den inre marknaden räckte det därefter med kvalificerad majoritet vilket fick fart på förhandlingarna. Att en tidsgräns sattes bidrog också; den 1 januari 1993 kunde gränsbommarna lyftas.

När den inre marknaden blev verklighet sjönk priserna märkbart på till exempel telefonsamtal, bilar och flygbiljetter. Europa fick ett lågprisflyg, regionala flygplatser blev en framgångssaga och weekendturism utanför huvudstäderna blev ett nytt turistfenomen.

Tio år senare, 2003, räknade EU-kommissionen fram att den inre marknaden fram till dess hade skapat 2,5 miljoner nya jobb och ökat BNP-tillväxten med 1,8 procent eller 164,5 miljarder euro. Idag räknar EU-kommissionens experter med att den inre marknaden genererar en vinst på 427 miljarder euro per år eller en årlig ökning med mellan 3 och 4 procent av BNP.

En stor del av tillskottet beror på ökad handel. Genom att skapa världens största och rikaste konsumentmarknad, mer integrerad än den amerikanska marknaden, blev EU en av världens största handelsaktörer.

En oväntad vinst har blivit att EU:s regler tenderar att kopieras av andra länder i något som forskningen döpt till Brysseleffekten. Den bygger på att EU oftast sätter högre normer för produkter än andra länder och att internationellt näringsliv väljer att följa med uppåt, för att få lov att sälja på unionens inre marknad. Det blir ofta enklare för andra länder att anta liknande normer eftersom företag som regel föredrar att förhålla sig till en standard i stället för flera.

Fri rörlighet för arbetskraft är en av den inre marknadens fyra friheter, vilken gäller arbetare, företagare, arbetssökande, studenter och pensionärer. Detta ledde inledningsvis till en del irritation när låglöneländer i Öst- och Centraleuropa blev en del av EU.  Fackförbund i några EU-länder ansåg att rörligheten kunde pressa lönenivåerna när företagen fick möjlighet att hämta in arbetskraft vana vid betydligt lägre löner. Andra kritiserade att de gästande EU-medborgarna vann rätt till sociala förmåner i värdlandet. EU ville dock inte begränsa rörligheten utan har försökt lösa tvisterna – och framför allt brott mot reglerna – genom att skärpa kontrollerna.

EU:s tjänstemarknad har däremot aldrig riktigt fått fart vilket är anmärkningsvärt eftersom 70–75 procent av ekonomin numera utgörs av tjänster.

Redan 2005 gjordes ett försök att komplettera den inre marknaden med en gemensam marknad för finansiella tjänster – fondsparande, banksparande och aktiehandel. Men den globala finanskrisen som slog till bara några år senare skrämde många europeiska aktörer att hålla sig inom sina nationella hemmamarknader. Flera försök att en europeisk kapitalmarknad har gjorts sedan dess. Det senaste försöket inleddes 2025, nu omdöpt till Spar- och Investeringsunion.

Att resa med tåg i Europa har förblivit märkligt krångligt och inte heller godstrafiken är särskilt välutvecklad. Här har länderna varit ovilliga att ändra nationella regler och framförallt att bygga om rälsen så att tåg kan rulla enkelt över gränserna. Nya regler gör emellertid att alla EU-länder måste öppna inhemsk passagerartrafik på järnväg för konkurrens, och järnvägsaktörernas förbund CER har tagit ett första steg mot ett europeiskt biljettsystem.

Energimarknaden är ett annat exempel där europeisk integration gått trögt. Sedan 2015 har EU försökt skapa en energiunion som kunde maximalt utnyttja den energi som finns i Europa genom fler och enklare leveranser över nationsgränser för att möta toppar och dalar i tillgång och behov. Det kräver en hel el gemensamma regler men framför allt att det byggs också ett förbättrat nätverk av energiledningar.

Försöken har gått trögt av flera skäl. Energi är en absolut nödvändighet för alla länder och medlemsländerna vill ogärna avstå från beslutanderätten över den. Enligt fördraget är energi också en delad kompetens mellan EU och medlemsländerna. Marknaden, produktionen och handeln med el är en EU-angelägenhet medan staterna har kontroll över energiskatter, vilka energikällor man önskar liksom rätten att sluta egna energiavtal med tredje land.

Yttre press har dock gett energiunionen ny skjuts. Dels av klimatskäl – EU måste gå bort från fossil energi och över till förnybar, om det lagstadgade målet ska uppnås att vara klimatneutralt år 2050.
Dels för att EU-länderna för sin egen säkerhets skull måste göra sig fri ett långvarigt beroende av importerad energi.

De två behoven förstärker varandra. Europas övergång till förnybar energi tog extra fart när rysk olja och gas behövde försvinna ur mixen. År 2025 stod förnybar energi för nära hälften av energikonsumtionen i EU med vindkraft som ledande källa men solkraft som snabbast växande. Importen, i stort sett enbart av fossil energi, började falla år 2022 och minskningen har stadigt fortsatt men användning av importerad energi är fortsatt hög.

Under 2022 hade energikostnaderna blivit skyhöga i EU-länderna pga en akut brist på gas globalt i kombination med att den största olje- och gasleverantören Ryssland ströp leveranserna som en effekt av kriget i Ukraina. Våren 2026 steg istället oljepriserna som en följd av att USA startade krig med Iran. EU har svarat med att satsa stora resurser på att bygga ut mer förnybar energi ännu fortare och även att driva på för en snabbare övergång till el.

Framtidens inre marknad

2024 stod frågan om konkurrenskraft högt i kurs i EU-politiken för det rådde en allmän bild av att Europa halkat efter USA och Kina. Den våren levererade fd centralbankschefen Mario Draghi en rapport om den inre marknaden till EU-toppmötet. Rapporten pekade ut 383 specifika punkter som väntade på reform och på integrering för att kunna leverera ett större välstånd. Här ingick områden som det första inre marknads-projektet inte haft med: Digitalisering, AI, blockchains, elektronisk valuta, rymden, kritiska mineraler och försvar.

Alla EU-ledare tog i december 2024 i hand på att genomföra förslagen men nära två år senare hade bara 10 procent genomförts och på hälften hade inget arbete alls påbörjats.

Konkurrenspolitik

Rättvisa och lika villkor för alla företag på marknaden var från starten en grundsten för EU:s inre marknad. Konkurrensen ska driva fram bra produkter och tjänster till bästa möjliga pris för konsumenterna. EU:s konkurrensregler har därför tillämpats tufft.

Grundreglerna är:

• Storföretag får inte utnyttja sin dominans på marknaden genom att till exempel begränsa konkurrensen eller tvinga en svagare affärspartner att acceptera orimliga affärsvillkor
• Uppköp eller sammanslagningar av företag får inte leda till så stor dominans att konsumenterna inte längre har kvar några alternativ
• Samarbete mellan företag i syfte att slippa konkurrens är förbjudet. Det gäller överenskommelser om priser, försäljningsvillkor eller uppdelning av marknaden
• Monopol, antingen de är statliga eller privata, är i princip förbjudna. Stat eller kommun får inte gynna sina offentligt ägda företag på en kommersiell marknad

Kommissionen är EU:s ”konkurrenspolis”. Dess tjänstemän har rätt att gå in på ett företag och beslagta affärsdokument. Företag som bryter mot konkurrensreglerna kan dömas till böter på upp till 30 procent av årsomsättningen.

Konkurrensreglerna riktar sig i första hand mot stora bolag medan små företag eller affärsverksamhet med små belopp i regel undantas. EU-kommissionens konkurrensavdelning har tagit sig an internationella jättar när de ansetts dominera på ett otillbörligt sätt, som amerikanska Microsoft och Google vilka fått betala miljardböter och tvingats ändra sina affärsmetoder.

Det väckte stor uppmärksamhet när EU-kommissionen vintern 2016 hade synpunkter på skatt, som en konkurrensfråga. Kommissionen dömde ut ett förmånligt irländskt skatteavtal för Apple som ett brott mot rättvis konkurrens eftersom det gynnade ett enskilt företag framför andra.

De senaste åren har diskussionen om konkurrenspolitik fått ett annat fokus. På EU:s marknad kan utländska företag konkurrera fritt medan EU:s företag inte släpps in på samma sätt i USA och verkligen inte i Kina. En intensiv politisk debatt har lett till nya regler för att skydda europeiska företag – göra villkoren mer jämbördiga. Det sker bland annat genom att konkurrensreglerna ändras så att europeiska företag får gynnas. Nya regler kan hindra icke-europeiska företag att vinna kontrakt som lagts ut på offentlig upphandling om de till exempel konkurrerar med hjälp av statsstöd. Samtidigt kräver EU att unionens företag får motsvarande frihet på andra marknader som utländska företag har på den europeiska.

Forskning och innovation

EU är världens största internationella forskningsområde. För åren 2021–2027 omfattar EU:s forskningsbudget drygt 100 miljarder euro.

EU-fonderna går till gemensamma gränsöverskridande projekt där europeiska universitet kan delta. Men forskningsområdet är också öppet för forskare från övriga världen. Totalt deltog forskare från 150 länder i olika projekt under åren 2014–2020.

Tre uttalade mål för det pågående ramprogrammet Horisont Europa är:

• att förstärka EU:s vetenskapliga och tekniska spetskompetens samt att stötta politiska prioriteringar som grön omställning och digitala utveckling
• att utveckla ett hållbart samhälle
• att förbättra Europas potential för innovation i syfte att stärka konkurrenskraften och skapa jobb

Fem områden har företräde: klimatanpassning, kampen mot cancer, friska hav och vattendrag, klimatneutrala och smarta städer samt god markhälsa och livsmedel. En separat fond (EDF) avdelar samtidigt 8 miljarder euro till forskning och utveckling inom försvarsområdet.

EU:s forsknings- och innovationsverksamhet har som ambition att vara maximalt öppen för bidrag från hela samhället och för forskare från andra delar av världen. Även forskningsresultaten ska vara öppna. Bland annat har EU utvecklat ett öppet europeiskt ”moln” för att forskningsvärlden enkelt ska kunna dela sina resultat med kollegor, European Open Science Cloud.

Hur mycket av EU:s forskningspengar som hamnar i respektive medlemsland beror på hur duktiga forskare är på att söka och hur bra deras projekt är. Sverige vinner numera större forskningsanslag än vad som motsvarar vårt lands storlek i EU.

Trots detta utförs och finansieras fortfarande huvuddelen av all europeisk forskning nationellt.

EU-länderna uppmanas av EU att spendera 3 procent av sin BNP årligen på forskning och innovation (1 procent från den offentliga sektorn). Bara Belgien, Danmark, Finland, Sverige, Tyskland och Österrike nådde upp till den ambitionen år 2024 där EU-genomsnittet låg på 2,3 procent.

EU – Ekonomiska frågor

Vid sidan av ekonomiska mål som tillväxt, prisstabilitet och konkurrenskraft omfattar EU-fördraget samhällsambitioner som full sysselsättning och social rättvisa. Samtliga dessa mål försöker EU uppnå genom den inre marknaden, ekonomisk samordning, en gemensam valuta, en tillväxtpolitik och en social agenda.

EU-länderna ägnar sig åt en långtgående ekonomisk samordning eftersom ekonomierna är så tätt sammanknutna. Vad den ene gör, påverkar den andre.

Alla EU-länder ingår därför i EU:s ekonomiska union, EMU, även de länder som inte använder valutan euro. EMU har en mindre tvingande karaktär för icke-euroländer men upprättar ändå relativt strikta ramar för alla.

Eurokrisen 2009–2015, då några medlemsländer hamnade i kris med snabbt växande statsskulder, ledde till att EU skärpte kraven på att alla medlemsländer skulle ha en god finansiell hushållning.

Tre grundläggande krav på länderna har följt med under åren:

• en låg statsskuld
• ett lågt budgetunderskott
• räntan och inflation under kontroll

Från 2024 gäller en ny ordning som bland annat ska strama åt övervakning och uppföljning men samtidigt ge länderna lite större handlingsutrymme för att kunna investera. Tanken är att undvika att upprepa det misstag som gjords under eurokrisen då skulddrabbade medlemsländer tvingades betala av sina lån så fort att de inte längre kunde investera vilket låste fast dem i underskott.

Varje år ska alla medlemsländer lämna in en finans- och strukturplan med finanspolitiska åtaganden samt investerings- och reformåtaganden. Den nationella planen ska tas fram i samarbete med bland annat landets parlament och arbetsmarknadens parter.

Planens åtaganden ska stämma överens med de rekommendationer om ekonomisk politik som EU har utfärdat för varje land (se nedan), men också med landets energi- och klimatplan (NECP) liksom med landets digitala planering.

Tidigare gällde att ett lands statsskuld inte fick uppgå till mer än 60 procent av BNP. Detta krav har nu ersatts av krav på att alla länder upprättar en ”utgiftsbana” som löper över fyra år. Planen ska granskas av EU-kommissionen innan den överlämnas till EU:s finansministrar som ska godkänna den.

Om ett lands utgifter tydligt avviker från planen, till exempel genom hög skuldsättning, kan EU-kommissionen inleda ett så kallat ”förfarande”. Det innebär en närgången granskning av landets ekonomiska politik med tydliga krav om en återgång till den tänkta planen. På samma sätt kan ett ”förfarande” dras i gång om ett land avviker tydligt från regeln om att lands budgetunderskott inte får överstiga motsvarande 3 procent av BNP.

För att åtgärda problemen har ett land fyra år på sig men det kan förlängas till sju år för att ge möjlighet för nödvändiga investeringar. Stora statsskulder ska som regel minskas i en takt om 0,5 procent om året och euroländer kan bötfällas om detta inte sker.

Medlemsländernas ekonomiska planer ska lämnas in varje vår. Som underlag ska de använda EU-kommissionens traditionella ”vårpaket” vilket bland annat innehåller analys av det makroekonomiska läget i EU, av konkurrenskraften, den gröna utvecklingen, social rättvisa (arbetsmarknad) och inte minst kommissionens rekommenderade åtgärder för varje land.

EU-kommissionen levererar också årligen detaljerade analyser och prognoser över ekonomin i varje enskilt land med konkreta rekommendationer om åtgärder.

Euron

En gemensam valuta, euron, ersatte i januari 2002 slutgiltigt den franska francen, den tyska D-marken, den italienska liran och en rad andra nationella valutor. Danmark och Storbritannien hade förhandlat fram undantag för att slippa delta, Sverige valde att stå utanför utan formellt undantag.

Ytterligare fyra EU-länder står utanför euron eftersom de ännu inte uppfyller de ekonomiska inträdeskraven (Polen, Ungern, Tjeckien och Rumänien). Kraven är bland annat låg statsskuld, statsfinanser i balans, låg inflation, en växelkurs i balans och låg ränta över tid.

De länder som inte är med i valutasamarbetet deltar i princip bara som observatörer när euroområdets finansministrar möts en gång i månaden för att diskutera ekonomisk samordning.

Euron fick en solid start 2002 och hade efter några år med stabil växelkurs och låg inflation etablerat sig som en världens mest åtråvärda reservvalutor. Men i kölvattnet av den globala finanskrisen från 2008 utlöstes en eurokris när sprickor i flera europeiska länders ekonomier avslöjades.

I början av 2008 respekterade alla euroländer regeln om att inte ha ett större underskott i statsbudgeten än 3 procent av BNP. Sommaren 2010 överskred samtliga euroländer den gränsen liksom de flesta övriga EU-länder.

Grundarna av EU:s monetära union (EMU) hade med avsikt låtit bli att skapa ett räddningsinstrument för länder som misskött sin ekonomi. Inget skuldsatt land skulle nämligen räkna med att bli utlöst av övriga. Men när skuldkrisen såg ut att kunna spridas till hela valutaområdet beviljade euroländerna ändå bilaterala nödlån (från stat till stat) och en europeisk räddningsfond inrättades för att bistå vid akuta betalningskriser.

Euroländerna bestämde sig i slutändan för att inte överge euron utan att hålla samman och krympa sin nationella ekonomiska frihet. Stramare övervakning infördes. En tillfällig kriskassa (ESM) har gjorts permanent och en bankunion har skapats för att undvika att slarvande banker under en ny finanskris tömmer ett lands statskassa.

Men även om bankunionen funnits på plats i några år saknas ett avgörande element, en gemensam fond för att rädda en storbank vars konkurs annars skulle skada hela det finansiella systemet. I stället finns nationella fonder. Det är framför allt Tyskland och några rikare länder som tills vidare motsatt sig att ta det sista steget. Sverige och Danmark står tills vidare utanför bankunionen men kan gå med om de vill.

Ännu längre än bankunionen har en gemensam kapitalmarknad diskuterats. Tanken är bland annat att göra det enklare och säkrare för europeiska företag och medborgare att skaffa sig kapital, eller spara, i andra länder. Att sprida riskerna anses kunna göra den europeiska ekonomin mindre sårbar vid en ny finanskris men planerna på en gemensam kapitalmarknad låter vänta på sig.

Tillväxt- och regionalpolitik

Sammantaget förväntas den inre marknaden, utrikeshandel och en god finansiell hushållning hos medlemsländerna leda till ekonomisk tillväxt. Men EU gör dessutom speciella satsningar på tillväxt i de regioner i Europa som sackar efter.

Regionalpolitiken finansieras genom så kallade strukturfonder vilka är EU:s största utgiftspost (33,5 procent av budgeten).

Att EU:s regionalpolitiska bidrag kallas strukturstöd har ett skäl: bidragen ska vara hjälp till självhjälp och bygga sunda strukturer. För att få stöd ska en region dra upp en flerårig utvecklingsplan som ska godkännas av EU-kommissionen innan bidragen betalas ut.

Sedan 2010 har termen ”bidrag” allt oftare ersatts av termen ”investering”, vilket markerar en kursändring där tillväxtskapande insatser kommit mer i fokus och där bidragen lika ofta kan utgöras av förmånliga lån.

Ett utslag av det tänkandet ledde 2014 till EU-fonden för strategiska investeringar (EFSI, även kallad Juncker-planen). Avsikten var att ”investera” Europa ur den lågkonjunktur som följt på den globala finanskrisen 2008–2012.

Fonden fick ett lågt grundkapital på runt 16 miljarder euro, tänkt att fungera som ett startskott för att locka med partnerns och få i gång lönsamma investeringsprojekt. Precis som EU-kommissionen hade hoppats multiplicerade privata och offentliga kapitalinsatser startkapitalet flera gånger om. Pengarna finansierade över 900 tillväxtprojekt i EU-länderna.

För 2021–2027 fick EFSI ett nytt namn – InvestEU. Till InvestEU bidrog EU med 26,2 miljarder euro i garantier i hopp om att det skulle generera totalt 372 miljarder euro i investeringar under budgetperioden. 

EU:s regelrätta strukturfonder startar med betydligt större summor i kassan – totalt över 392 miljarder euro för åren 2021–2027. De kanaliseras via Sammanhållningsfonden som går till EU:s fattigaste regioner (Östeuropa till 80 procent samt Grekland och Portugal) och fyra fonder som alla länder kan söka medel ur: Just Transition Fund (som ger stöd till regioner som drabbas ekonomiskt av övergången till klimatteknologi), Europeiska Havs- och Fiskerifonden liksom Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF).

Pengarna ska gå till hållbar tillväxt, allt som kan skapa arbete, är klimatsmart och ökar välståndet. Det kan handla om att höja utbildningsnivån, hjälpa svagare grupper in på arbetsmarknaden, rusta upp nedslitna stadsdelar, införa IT i småföretag eller att hitta alternativ sysselsättning när lantbruk eller fiske läggs ned.

EU-program ska alltid samfinansieras. Unionen bidrar som regel med 50 procent medan den andra delen ska komma från en nationell part, främst stat eller kommuner, näringsliv eller organisationer, medan lokalt föreningsliv kan bidra med frivilligarbete. Hur detta ser ut i Sverige framgår av ett avtal, partnerskapsöverenskommelsen, som regeringen träffat med EU-kommissionen.

Sverige kan hämta ut drygt 24 miljarder kronor från EU:s regional- och socialfond 2021–2027. Tillsammans med svenska insatser landar regionalbidragen då på det dubbla för hela sjuårsperioden.

I Sverige är det regionala myndigheter, Tillväxtverket och Jordbruksverket som fördelar stöden.

Ett medlemsland kan också söka medel ur Globaliseringsfonden vilken ger stöd till vidareutbildning av arbetare som förlorat jobben på grund av globaliseringen. EU har även en Solidaritetsfond för naturkatastrofer som upprättades efter stora översvämningar i Europa 2002.

Under covidpandemin och fram till 2022 fanns också Sure, en fond på 100 miljarder euro som stöttade företag som permitterade anställda i stället för att avskeda dem.

Arbetsmarknad och socialpolitik

Fördragets mål om en ”hållbar tillväxt med sociala framsteg” innebär att EU också ser på hur arbetsmarknaden utvecklas. EU-länderna har en gemensam arbetsmarknad sedan 1993 men EU:s behörighet att reglera arbetslivet är begränsat. De enskilda medlemsländerna hanterar nationellt frågor om sysselsättning, löner, arbetsmarknadsparternas relationer och i princip all socialpolitik.

Arbetsrätt och arbetsmiljö är däremot EU:s område vilket lett till en rad regler om bland annat arbetstider, skyddsutrustning, farliga miljöer och, på senare år, regler för den som arbetar inom den så kallade gigekonomin med dess tillfälliga jobb.

Arbetsmarknadens parter har en stark ställning som remissinstanser i EU och erbjuds att förhandla fram europeiska kollektivavtal när övergripande problem på arbetsmarknaden behöver lösas. Först om parterna misslyckas med det ska EU välja lagstiftningsvägen.

EU:s fördrag ger arbetstagare insyn och medbestämmande i arbetslivet samt rättigheter som att arbeta i annat EU-land, att organisera sig fackligt och att strejka. Diskriminering på grund av kön, ålder eller nationalitet får inte förekomma vid rekrytering, i lönesättning eller för arbets- eller pensionsvillkor.

Sedan fri rörlighet för arbetstagare infördes 1993 kan EU-medborgare fritt söka jobb och arbeta i andra EU-länder. Efter EU:s utvidgning österut under 00-talet har detta skapat irritation i några medlemsländer eftersom välståndsklyftan gjort att många östeuropéer tagit arbete i Västeuropa.

I Sverige har låglönekonkurrensen på arbetsmarknaden upprört flera fackförbund. Företag har till exempel möjlighet att placera arbetskraft tillfälligt i Sverige till hemlandets lön. EU-domstolen slog 2007 fast att så länge Sverige inte har allmängiltiga kollektivavtal ska utländska kollektivavtal betraktas som giltiga precis som svenska. 2017 kortades den tillåtna perioden som en arbetstagare kan vara utstationerad i annat land och kontrollerna skärptes för att undvika fusk.

Frågor om arbetslöshet och sysselsättning är alltså nationell domän fortfarande men sedan 1990-talet har medlemsländerna haft ett nära utbyte på området. En årlig europeisk sysselsättningsstrategi har på senare år kopplats samman med tillväxtarbetet och införlivats med EU:s ekonomiska samordning.

Eurokrisens hårda effekt på vanliga människor fick EU-kommissionen att 2017 kraftsamla på det sociala området och lansera en ”social pelare” i 20 punkter.

Den tar upp bland annat arbetstagarnas tillträde till en öppnare och mer rättvis arbetsmarknad, ökad jämställdhet, chanser till vidareutbildning, socialt skyddsnät, ett fungerande familjeliv, och så vidare. Mer konkreta förslag har tillkommit efter hand, såsom en europeisk minimilön eller en europeisk fond för arbetslösa (för ett land i akut betalningskris).

Trots starkt svenskt motstånd kom i september 2022 ett beslut om minimilöner. Det innebär att alla länder ska skapa lönesättningssystem som ger utrymme för fackförbund att delta. En minimilön ska vara minst 60 procent av landets medianlön. Direktivet undantar länder med kollektivavtalssystem (som Sverige, Danmark och Finland) från de flesta paragrafer.

Under 2000-talet letade sig socialpolitiska frågor in i EU-samarbetet eftersom medborgare som jobbar i andra EU-länder behövde få saker som sjukförsäkring, pension och a-kassan lösta. EU-medborgare verksamma i annat EU-land har rätt till liknande sociala förmåner som medborgarna i värdlandet. EU-domstolen har dock fastslagit att skyddsnätet enbart gäller dem som arbetar i ett annat EU-land, inte alla som rör sig över en landgräns.

Fattigdomsbekämpning

EU-länderna bedriver också sedan länge ett (icke-bindande) samarbete om bekämpning av fattigdom och social utslagning. Efter att den ekonomiska krisen slagit till 2013 ansågs 24 procent eller över 120 miljoner européer vara fattiga eller befinna sig i riskzonen för att hamna i fattigdom. För 2025 var siffran 20,9 procent eller 92,7 miljoner människor.

EU:s socialfond (ESF+) är ett annat instrument för att motverka fattigdom men då genom mer långsiktiga projekt. Socialfonden (på 99 miljarder euro 2021–2027) används till exempel till kompetenshöjning i arbetslivet, att öka jämställdheten och integration på arbetsmarknaden samt att motarbeta arbetslösheten.

En mindre del av pengarna avsätts för akut hjälp till de allra fattigaste med nödvändigheter som mat, kläder eller tvål. De medlemsländer som berörs förväntas bidra till nödhjälpen för sina medborgare.

EU – Utrikes- och säkerhetspolitik

EU:s utrikespolitik har gått från välvillig diplomati med grund i internationella avtal till att handla om strategisk geopolitik, uppmärksam på faror och hot i omvärlden. En central fråga är Rysslands krig i Ukraina.

Handel och den inre marknaden stod länge i centrum för EU-samarbetet medan utrikespolitiken förblev nationell. Medlemsländerna resonerade om stora händelser i världen men kände sig sällan kallade att ingripa. En oroligare omvärld fick på sent 1990-tal EU att utforma mer av en gemensam utrikespolitik men fortfarande baserad på enhälliga beslut, alla måste vara överens.

Genom Lissabonfördraget 2009 introducerades majoritetsbeslut på några utrikespolitiska områden men de viktigaste besluten kräver fortfarande enhällighet. Överordnade beslut som rör politikens inriktning tas med enhällighet medan kvalificerad majoritet gäller för operativa beslut, det vill säga hur ett utrikespolitiskt beslut ska förverkligas.

Fördraget begär i princip att alla medlemsländer är solidariska med ett beslut även om de blivit nedröstade. Det innebär framför allt att ett EU-land inte ska motarbeta fattade beslut. Möjligheten finns ändå att ”konstruktivt avstå” från att aktivt genomföra ett utrikespolitiskt beslut. Det är en lucka som i första hand skapades för att neutrala länder i EU (numera bara Cypern, Irland, Malta och Österrike) skulle slippa tvingas till insatser av något slag.

Sedan 2009 har EU också en gemensam ”utrikesminister” som företräder unionen utåt och leder överläggningarna när medlemsländernas utrikesministrar samlas till möte. Sedan 2011 har denne en diplomatisk tjänst (EEAS) att luta sig mot. Officiellt kallas denna person för hög representant. Posten innehas sedan den 1 december 2024 av Kaja Kallas från Estland.

På 2020-talet började principen om enhällighet uppfattas som ett direkt hinder för unionen, till exempel när en överväldigande majoritet av EU-länder ville anta sanktioner mot ett utomstående land men stoppades av en enskild medlem. Men även om många EU-regeringar vill ha bort vetorätten inom utrikespolitik, är det ett beslut som kräver enhällighet.

USA, Ryssland och Kina

EU:s syn på omvärlden har traditionellt legat nära USA:s men en spricka uppstod under Donald Trumps första tid som president 2017–2021. Sedan Donald Trump på nytt tillträtt som president i början av 2025 uppstod snabbt djup kris i relationerna mellan USA och EU (och även inom Nato). Trump-administrationen antog en nationell säkerhetsstrategi där Europa utpekades som ett hot mot USA och den västerländska civilisationen. President Trump hotade att ”ta” Grönland (som råder under EU-landet Danmark) och öppnade sedan ett krig mot Iran med stora ekonomiska återverkningar på sina allierade i Europa vilka inte hade tillfrågats. Politiskt växte avståndet mellan parterna vilket bidrog till EU-ländernas beslut att kraftigt satsa på sitt eget försvar (läs mer om krisen med USA här).

Ryssland har uppfattats som ett växande säkerhetspolitiskt hot mot EU sedan 2014 då landet erövrade Krimhalvön från Ukraina och understödde ryskspråkiga separatisters försök att utropa självständiga stater i östra Ukraina. Ryssland spädde på oron genom att finansiera högerextrema rörelser för att påverka politiska val i EU-länder, till exempel brexit-omröstningen 2016 och presidentvalet i Frankrike 2017. Först efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 kom dock EU att bestämt ta avstånd från den stora grannen i öst.

EU belade Ryssland med de mest långtgående sanktionerna i unionens historia. Från oktober 2022 går det inte längre att flyga från Ryssland till något EU-land. Ett stort antal högt uppsatta ryssar, däribland president Vladimir Putin, fick inreseförbud samtidigt som deras tillgångar i Europa frystes eller beslagtogs. Det ryska finansiella systemet isolerades genom att ryska storbanker stängdes av från det internationella betalningssystemet Swift samtidigt som tillgångar utomlands tillhöriga den ryska centralbanken frystes. 2024 beslöt EU att använda den ränta som fortfarande tickade in på den ryska statens kapital i Europa, till att stötta Ukraina. Sanktioner mot teknologiska produkter gav rysk industri fick stora problem. Läs mer om sanktionerna här. 

Svårare var det att enas om att stoppa importen av rysk gas och olja som gav stora inkomster till den ryska krigskassan. Från december 2022 slutade EU-länderna i stort sett att köpa rysk olja (ett undantag gjordes för Ungern). Frågan om gas var knivigare att lösa eftersom några medlemsländer ansåg det vara omöjligt att klara sig utan. Efter 2027 förbjuds dock rysk gasimport helt.

Parallellt stödde såväl EU samlat som enskilda medlemsländer Ukraina med pengar, vapen, nödhjälp och flyktingmottagande. I juni 2022 accepterades Ukraina som ett kandidatland för EU-medlemskap, och i juni 2024 gavs grönt ljus för regeringen i Kiev att börja förhandla EU-medlemskap.

Kina står långt ifrån EU politiskt men mycket nära kommersiellt.  Bland annat behandlingen av minoritetsfolket uigurer och hotet mot Taiwan utgör politiska stötestenar. Kommersiellt är det största problemet Kinas generösa statsstöd till sina företag vilket ger dem en kraftig konkurrensfördel framför europeiskt näringsliv.

Men EU:s beroende av Kina, till exempel av tillgången till kritiska mineraler som Kina dominerar och som krävs för all elektronik, har fått EU att tveka att agera mot Kina.

EU definierar numera sitt förhållande till Kina utifrån flera aspekter samtidigt: ”En partner i samarbeten, en konkurrent i handel och en rival i politiska system.” (Läs mer om relationen till Kina i Handelspolitik och bistånd.)

Närmaste grannarna

EU:s relationer med de närmaste grannländer har länge handlat om den inre marknaden med fri rörlighet för människor, varor och tjänster. Genom EES-avtalet har Norge, Island och Liechtenstein fått tillgång till den inre marknaden. Samma sak gäller för Schweiz genom flera bilaterala avtal (se även Handelspolitik och bistånd) och alla fyra ingår i gränssamarbetet Schengen. Det gör inte grannen Storbritannien som valt att stanna vid några ganska enkla handelsarrangemang.
På senare år har det politiska samarbetet också ökat, inte minst säkerhetspolitiskt.

EU har också haft en bredare grannskapspolitik med som syfte att stärka stabiliteten i närområdet. Länder har grupperats utifrån deras geografi och EU har regionvis stöttat dem finansiellt och praktiskt till en ökad handel och en demokratisk utveckling. På senare år har emellertid en explosiv geopolitisk utveckling gång på gång brutit sönder dessa tänkta grupper.

I sydöst finns en rad europeiska länder som länge önskat bli EU-medlemmar men inte klarat inträdesvillkoren: Albanien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien samt Turkiet. Som kandidatländer får de en särskilt generös behandling. De utvärderas för framsteg individuellt.

För länder i Nordafrika (Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko) samt Mellanöstern (Israel, Palestina, Jordanien, Libanon och Syrien) och Gulfen (Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Quatar och Saudiarabien) har EU:s Medelhavspakt syftat till stabilitet.

Migrantflöden har dock lett till spänningar som utmynnat i att EU försökt uppnå överenskommelser med några nordafrikanska länder. EU fortsätter att försöka stödja Palestina men kriget med Israel har ställt det normala samarbetet på huvudet. Med länderna i Gulfen har EU bl a börjat söka avtal om gasleveranser, om utlämning av kriminella och - efter Irankriget 2026 - inlett samtal om stärkta relationer.

Österut har EU:s Östliga Partnerskap sedan 2009 haft samma mål för Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien samt Ukraina. De tre senare har dock övergått till att bli potentiella framtida EU-länder medan Armenien önskar söka om medlemskap och Belarus sedan en längre tid helt uteslutits pga delaktighet i Rysslands attacker.

Efter 2021 har EU samlat finansieringen för samtliga program under ett globalt paraply kallat NDICI (Neighbourhood, Development and International Cooperation – Global Europe). Avsikten är att ge EU största möjliga flexibilitet att i en snabbrörlig värld kunna omfördela resurser.

Stöd till Afrika

EU stöttade de afrikanska länderna när de 2002 ville bygga upp ett samarbete inspirerat av det europeiska. Resultatet blev Afrikanska unionen som har 55 medlemsländer och bas i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Sedan 2007 har AU och EU en gemensam strategi och ett partnerskap för utveckling och utbyte som följs upp med en handlingsplan och med årliga toppmöten. Aktuella frågor är alltid tillväxt och kampen mot fattigdom samt EU:s prioriterade frågor om samarbete kring att minska migrationen och öka kampen mot terrorism. På senare år har EU också intresserat sig för avtal om sällsynta mineraler.

Afrikanska länder hör till de största mottagarna av europeiskt bistånd (Se Handel och bistånd).

Band till Asien

Inspirerad – eller utmanad – av Kinas infrastrukturprojekt Sidenvägsinitiativet (Belt and Road Initiative, BRI), skapade EU-kommissionen år 2021 en strategi kallad Global Gateway. Målet var ursprungligen att knyta samman asiatiska länder med Europa men det har utvidgats till att täcka även Afrika och Latinamerika.
Runt 300 miljarder euro har avsatts för en blandning av affärsavtal och utvecklingsstöd som under åren 2021–2027 ska kunna gå till att bygga transport-, energi- och digitala länkar samt knyta närmare band mellan människor.

Samma år, 2021, utformade EU för första gången en europeisk strategi för den indo-pacifiska regionen som ju inte minst omfattar de stora ekonomierna Kina, Indien och Japan och de nya regionala makterna Indonesien, Malaysia och Vietnam. Strategin fokuserar på att få ekonomiskt samarbete och handel att fungera smärtfritt.

Försvars- och säkerhetspolitik

EU-samarbetet var inte avsett att ägna sig åt försvarsfrågor och fördraget säger till exempel att unionens budget inte får användas till driftsutgifter ”i samband med operationer som har militära eller försvarsmässiga konsekvenser.”

EU-länderna har alltså nationella försvar och nationell försvarspolitik. Dock ingår 23 av EU:s 27 länder i Nato där alla medlemmar har åtagit sig att bistå ett Natoland som attackerats (art 5).

Tre EU-länder är militärt neutrala men har ett nära försvarssamarbete med Nato (Irland, Malta och Österrike). Cypern har sökt men inte vunnit Natomedlemskap eftersom halva landet lyder under Turkiet sedan turkiska trupper invaderade den norra delen av önationen 1974. ­­­

EU har sedan tidigt 2000-tal genomfört många civila krisuppdrag internationellt. Valövervakning, juridisk assistans, polisutbildning och demokratiuppbyggnad är några uppgifter som EU har hjälpt krisdrabbade länder med. EU strävar efter att i första hand agera med partners på plats, som hjälporganisationer, och med stöd av FN.

Steg för steg har dock försvarsfrågor letat sig in i samarbetet. Sedan 2003 har EU-länderna i olika grupperingar genomfört ett dussintal fredsbevarande militära uppdrag internationellt. Det har till exempel skett i Mali, Centralafrikanska republiken och Bosnien samt utanför Somalias kust (piratbekämpning). Sedan 2007 har också EU-länderna turats om att organisera en snabbinsatsstyrka på cirka 1 500 soldater som i princip stått redo att kunna rycka ut på tio dagar. Möjligheten har aldrig utnyttjats. Fredsbevarande militära insatser är alltid frivilliga för medlemsländerna. Ett land som valt att avstå kan dock inte sätta stopp för själva insatsen. Sverige har valt att delta varje gång.

I EU:s fördrag från 2009 fördes två klausuler in som kräver solidaritet mellan EU-länder i kris. Artikel 42, punkt 7 säger att ett EU-land som angripits kan begära stöd och assistans från övriga EU-länder ”utan att påverka den särskilda karaktären hos vissa länders säkerhets- och försvarspolitik”. Det sistnämnda ger alltså alliansfria länder rätt att neka bidra militärt.

Artikel 222 handlar också om solidaritet och ett lands rätt till assistans av övriga EU-medlemmar. Här nämns specifikt en terrorattack, naturkatastrof eller annan katastrof. I vilken form assistansen ska ske nämns inte men det ställs inte krav på att sända soldater.

EU antog 2016 en global säkerhetsstrategi som identifierade de största aktuella hoten mot Europas säkerhet, bland annat instabila länder i Europas närhet och terrorism men också klimatförändringarna och oreglerad migration. Strategin sammanföll i tid med president Donald Trumps uttalanden om att militäralliansen Nato är överspelad.

Osäkerheten om vad det uttalandet egentligen betydde för USA:s vilja att bidra till försvaret av Europa, kopplat till en ökad rysk aggression, gjorde att EU:s stats- och regeringschefer valde att satsa på en stärkt europeisk försvarskapacitet, däribland:

• Pesco (Permanent Structured Cooperation) där 26 länder utvecklar försvarsresurser. Sverige deltar i några av dessa, bland annat ett som handlar om sjukvård och ett som rör sig om ett utbildningscenter
• MPCC (Military Planning and Conduct Capability) där EU:s fem kommandocentraler för militära uppdrag har kombinerats i en enda
• Ett ”militärt Schengen,” som ska göra det möjligt för trupper att snabbt förflytta sig i Europa över gränserna, vilket inte går idag
• Mer gemensam upphandling via försvarsbyrån EDA (European Defence Agency)
• En försvarsfond på 8 miljarder euro för åren 2021–2027 (utanför EU:s budget)

EU-fördraget tillåter gemensamma inköp liksom utveckling av vapen och försvarsförmågor eftersom det klassas som en industrifråga. Utanför EU-ramen har länderna inlett försiktiga resonemang om behovet av ett europeiskt militärt ben i Nato.

År 2022 kom en konkret och detaljerad uppföljning i form av EU:s strategiska kompass för försvar och säkerhet. Den innehåller bland annat:

• upprättande av en snabb utryckningsstyrka vid kris på 5 000 soldater
• tillhandahållande av 200 säkerhetsexperter ska kunna sändas ut inom 30 dagar till ”komplexa omgivningar”
• regelbundna militärövningar till lands och till sjöss
• snabbare beslutsgång
• snabbt tillgängliga anslag för uppdrag i European Peace Facility, en fond som kan användas för snabba utbetalningar till militära ändamål
• stora satsningar på cyberhot och hybridhot liksom nära samarbete med Nato

Rymden

EU:s rymdpolitik som startade blygsamt kring 2005 avsåg civil användning och att säkra en plats för europeiskt näringsliv på området. Men i en orolig tid har försvarsfrågor också börjat ta plats.

Kriget i Ukraina visade hur trupper i ett krig blir beroende av satellitinformation, i det fallet från amerikanska Starlink. Det ledde till satsningar på ett europeiskt alternativ (Iris2). USA:s nedskärningar av satellitövervakning av haven och väderformationer inspirerade likaså EU att öka europeiska satsningar.

EU:s rymdprogram för åren 2021–2027 fick en rekordstor budget på 17 miljarder euro och EU-kommissionen har föreslagit att dubbla EU:s rymdprogram efter 2028.
Till det kommer det separata europeiska rymdprogrammet ESA (20 EU-länder plus Norge, Schweiz och Storbritannien). ESA:s budget för åren 2025-2027 slog likaså rekord (drygt 22 miljarder euro).

EU:s egna rymdprogram består av fem komponenter: Galileo, Copernicus, Egnos, GovSatCom, SSA och har nyligen utökats med ett sjätte: IRIS².

EU:s globala satellitnavigeringssystem Galileo har 30 satelliter i rymden som används för gps-navigering och mobiltrafik, att övervaka skogsbränder, hjälpa sjöräddningen och spana på misstänkta fartyg. Galileos mobiltelefonspositionering är fritt att använda, Open Service, och är mer korrekt än det amerikanska gps. Sedan 2018 finns det i alla nya bilar som byggs i EU via eCall-systemet som automatiskt ringer räddningstjänst vid en större olycka och meddelar var bilen finns.

För samhällsviktig verksamhet och försvarsmakter inom EU finns en krypterad tjänst, Public Regulated Service (PRS) som blockerar positioneringsinformation från att förändras (jamming) av obehöriga.

GovSatCom är ett kommunikationssystem som kan användas för skyddade samtal mellan polis och myndigheter under en akut kris som till exempel en större terrorattack.

Jordobservationsprogrammet Copernicus erbjuder fri och öppen övervakning av mark och hav liksom klimattjänster. Copernicus används till miljöskydd, planering inom jordbruk, fiske och skogsbruk med mera. Via Copernicus kan till exemepel alla som vill följa hur skogsbränder utvecklas, timme för timme.

Egnos används för att förbättra precisionen hos globala satellitnavigeringssystem.  

Space Situational Awareness (SSA) tar fram aktuell information om situationen i rymden, inklusive de hot som finns både mot infrastruktur i rymden och på marken. En uppgift är att hålla kolla på rymdskrot från tidigare rymdfärder.

IRIS² (Infrastructure for Resilience, Interconnectivity and Security by Satellite) ska sammanbinda ca 290 satelliter som går i låg och mellanlåg omloppsbana runt jorden för att erbjuda i första hand polis och militär säkra kommunikationer liksom möjligheter att spåra rörelser på marken. Planen är att IRIS² ska rullas ut 2029 och vara i full gång år 2030.

Sedan 2025 förhandlar EU-länderna om att införa en rymdlag, som skulle dels hantera faran med den växande mängden rymdskrot och klimatfrågor dels också försvarsfrågor som cybersäkerhet.

EU – Handelspolitik och bistånd

EU utgör världens största marknad och är därmed en av världens tyngsta handelsaktörer. Men EU:s idé om global öppenhet och samarbete utmanas av internationella handelskrig.

Handelspolitiken är helt och hållet gemensam och sköts till vardags av EU-kommissionen. Eftersom EU är en tullunion – där länderna har gemensamma tullar mot resten av världen – är det omöjligt för ett medlemsland att sluta egna avtal med länder utanför samarbetet. Avgifterna som ländernas tullverk tar upp vid gränsen går till 75 procent in i EU:s budget. Resten behåller medlemsländerna för sin egen förvaltning.

Kraftmätning med USA

När den inre marknaden kom till stånd 1993 växte EU i styrka som handelsområde vilket gjorde att européerna vågade utmana världens dåvarande största handelsblock, USA. En av de första tvisterna handlade om Europas rätt att vägra importera kött från hormonbehandlade amerikanska djur. Senare konflikter har handlat om bananimport, genmodifierade varor, Hollywoods filmdominans och import av klorinbehandlad kyckling.

Under Donald Trumps första fyra år på presidentposten (2017–2021) började den amerikanska regeringen tala om att överge regelbaserade lösningar, riva upp handelsavtal och sätta USA främst – att låta starkaste part vinna. Trump införde strafftullar på import av stål och aluminium (inklusive mot EU) och startade flera handelskonflikter med Kina. Han gav sig också på Världshandelsorganisationen (WTO) som han menade behandlade USA orättvist vid tvister. USA har lagt veto mot nya tillsättningar i de paneler som hanterar tvistlösning inom WTO. Överprövningspanelen är därför obemannad sedan 2019.

När EU ställdes inför dessa inväntade utmaningar från amerikansk sida lade unionen ned extra kraft på att förhandla fram egna, mycket breda handelsavtal med övriga världen (även med USA).

Donald Trumps efterträdare Joe Biden intog en mer försonlig linje men tvisterna med Kina fortsatte och han höll fast vid vetot mot WTO-utnämningarna. Även strafftullarna bestod men president Biden bevljade Europa kvoter som var stora nog för att upprätthålla tidigare handelsvolymer. När Donald Trump återkom som president i januari 2025 började han införa nya tullar mot hela omvärlden. Rättsväsendet i USA har ingripit och ändrat förutsättningarna men Trump har hittat nya sätt att upprätthålla sin tullvägg. Läs om USA:s tullkrig här.    

Många handelsavtal

EU-kommissionen är den part som förhandlar fram handelsavtal med omvärlden för EU-ländernas räkning. Det finns få vita fläckar på EU:s handelskarta; unionen har handelsavtal eller samarbetsavtal med handel som inslag, med snart sagt alla länder i världen. Tills vidare fattas bara ett fåtal länder i Afrika samt en grupp länder som gränsar till Ryssland (till exempel Kazakstan och Turkmenistan) och de allra största: Kina och USA.

Norge, Island och Liechtenstein har ingått den mest omfattande överenskommelsen med unionen, EES-avtalet. Det ger länderna i princip fri tillgång till EU:s inre marknad mot att de accepterar såväl existerande som framtida regler, betalar en avgift och accepterar EU-domstolen som högsta tvistlösningsinstans. Schweiz har liknande tillgång via en lång rad separata avtal.

EU hade från 1997 ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland. Försök att uppdatera avtalet har stupat på politisk oenighet, först på grund av tvister som Polen och Lettland har haft med Ryssland, sedan på grund av Moskvas annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. De rekordbreda sanktionerna som EU infört efter Rysslands storskaliga anfall mot Ukraina våren 2022 har omöjliggjort i stort sett alla handelsrelationer.

År 2009 skapade EU det så kallade Östliga partnerskapet som omfattade Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina. Samarbetet ska täcka politisk dialog, handel och finansiellt stöd till utveckling, men förutsättningarna har förändrats (se Utrikes- och säkerhetspolitik).

EU har samlat relationerna till andra närliggande stater i ett ”europeiskt grannskapsområde”. Utöver länderna i Östliga partnerskapet handlar det om länderna i Nordafrika samt fem länder i Mellanöstern (Syrien, Libanon, Israel, Palestina och Jordanien). Här ingår handel, demokratistöd och politisk dialog liksom finansiellt stöd.

EU har sedan 1995 på liknande sätt försökt skapa en form för relationer med länderna runt Medelhavet vilket har resulterat i Medelhavsunionen som för ett stillsamt liv med årliga konferenser om angelägna ämnen.

Underskott mot Kina

Mellan EU och Kina sker världens näst största handelsutbyte till ett värde av uppemot 2 miljarder euro per dag. Det råder ett stort handelsöverskott till Pekings fördel. EU:s och Kinas handel bygger enbart på högst begränsade tekniska avtal medan ett bredare investeringsavtal förhandlats en längre tid utan att gå i mål.
 
Kontakterna med Peking är täta men periodvis ansträngda till exempel då kinesiska varor måste återsändas på grund av bristande kvalitet eller beläggas med antidumpningsavgifter inom EU då de bedöms säljas under tillverkningspris.

Sedan 2023 finns ett skärpt instrument för att bromsa konkurrens från företag som finansieras av statsstöd. EU-kommissionen inledde under 2024 flera utredningar mot kinesiska bolag i olika sektorer vilket till exempel resulterat i strafftullar på kinesiska elbilar.

Sedan 2024 kan EU-kommissionen också ingripa om ett icke-europeiskt bolag deltar i en offentlig upphandling i EU men använder sig av statligt stöd från hemlandet för att konkurrera med lägre priser.

I några europeiska länder har kinesiska investeringar i strategisk industri väckt oro för att Kina ska vilja utnyttja möjligheter till politiskt inflytande. Enligt en EU-förordning från 2019 måste utländska investeringar i strategiska sektorer, som till exempel hamnar eller avancerad elektronik, granskas innan de godkänns om investeraren är statsägd eller nära kopplad till en utländsk stat.

I Asien är Japan, som enskilt land, EU:s näst största partner. I december 2017 enades parterna om ett nytt och bredare handelsavtal där Japan lovar undanröja flera handelshinder. Parterna diskuterar också ett strategiskt samarbete.

Under sommaren 2018 inledde EU förhandlingar om breda handelsavtal med Australien och Nya Zeeland. Det sistnämnda blev klart sommaren 2022.

EU har länge haft täta relationer med Asean vars medlemsländer i Sydostasien tillsammans utgör viktiga handelspartner. EU tecknade 2018 frihandelsavtal med Vietnam och Singapore. Med Indonesien har ett frihandelsavtal undertecknats och väntas träda i kraft 2027, och med Indien slöts 2026 ett ramavtal som slutgiltigt måste godkännas av företrädare för båda parter. Sedan 2015 är ett brett handelsavtal i kraft med Sydkorea.

EU utgör den största investeraren i Afrika. I början av 2022 utlovade EU större investeringar än någonsin tidigare (150 miljarder euro fram till 2030). Detta löfte hängde ihop med försöken att förmå afrikanska stater att hindra utvandring och ta tillbaka oönskade migranter liksom att bekämpa terrorism. Vid ett nytt toppmöte 2025 specificerades en del mål utan att några nya stora finansiella utfästelser gjordes.

EU har haft partnerskapsavtal (bistånd, handel och samarbete) sedan 1970-talet med 79 länder i Afrika, Karibien och i Söderhavet, varav 48 länder söder om Afrika. På senare år har detta kompletterats med regionala avtal i östra respektive västra Afrika. 

EU har frihandelsavtal med ett flertal länder i Latinamerika. Ett regionalt avtal med Mercosur undertecknades i januari 2026 men ska prövas av EU-domstolen innan det kan träda i kraft. Dessutom finns ett avtal om nära samarbete med en grupp länder i Anderna (Ecuador, Peru och Colombia).

Krav på rättvis handel

Alla EU:s handelsavtal innehåller numera en klausul om mänskliga rättigheter som gör att EU kan frysa kontakterna med det andra landet vid grova överträdelser. EU har också börjat införa en klausul i sina handelsavtal som kräver att motparten respekterar sociala minimivillkor för arbetstagare.

Vissa avtal har också behäftats med en klimatklausul – till exempel avtal med Kanada, Japan och Mercosur.

EU har också beslutat att från hösten 2026 börja ta ut en koldioxidavgift på import som ska motsvara vad industrin i EU betalar i ustläppsavgifter och därmed göra konkurrensen på EU-marknaden mer likvärdig.

Bistånd

EU och dess medlemsländer är tillsammans världens största biståndsgivare, största donator vid humanitära kriser och numera även av klimatbistånd. EU stod 2023 för 42 procent av världens bistånd.

Till det reguljära biståndet kommer humanitär katastrofhjälp som EU väljer att förmedla via etablerade biståndsorganisationer, till exempel Röda Korset eller Läkare utan gränser.

Bistånd är inte en exklusiv EU-behörighet. Bara ungefär en femtedel av det europeiska biståndet förmedlas via EU, medan fyra femtedelar kommer från de enskilda medlemsstaternas nationella utvecklingssamarbete med deras respektive mottagarländer.

EU-länderna har dock sedan 2003 samordnat sina nationella och sitt europeiska bistånd så att alla strävar mot samma mål, inte dubblerar stöd till något land eller ställer något fattigt land helt utan. Prioriteringen är att utrota fattigdomen i världen och skapa en hållbar tillväxt, byggt på FN:s mål för hållbar utveckling till 2030.

Biståndet går till insatser för exempelvis hälsovård, utbildning och stöd till näringslivet men innehåller samtidigt krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

I sitt biståndsarbete har EU ett särskilt handels- och biståndsavtal med 79 så kallade AVS-länder (många är gamla kolonier till europeiska länder). EU beslöt 2014 att börja dra ned biståndet till tillväxtekonomier som Kina och Brasilien och i stället inrikta sig mot världens fattigaste länder.

Efter 2014 har särskilt fokus hamnat på klimatåtgärder eftersom många fattiga länder befinner sig geografiskt i riskzonen för effekter av klimatförändringarna. För åren 2021–2027 ligger biståndsbudgeten till fattiga länder på cirka 50 miljarder euro varav minst en tredjedel ska användas till klimatinsatser.

Trots världsrekord i bistånd klarar inte majoriteten EU-länderna av att uppfylla det FN-mål som man åtagit sig, det vill säga att biståndet ska motsvara 0,7 procent av varje medlemslands bruttonationalinkomst (BNI). Biståndet från Europa har i stället minskat trots att fler länder börjat räkna in flyktingmottagande som bistånd.

År 2023 nådde bara fyra EU-länder målet på 0,7 procent: Sverige, Danmark, Tyskland, och Luxemburg. Genomsnittet för EU-ländernas bistånd var samma år 0,57 procent av BNI.

EU – Medborgarnas Europa

Finns det ett medborgarnas Europa? Det finns i alla fall både rättigheter och möjligheter för den som är medborgare i ett EU-land.

Mycket i EU-samarbetet börjar i den inre marknaden och där återfinns även medborgarnas mest påtagliga rättigheter och möjligheter, nämligen rätten att resa, studera, arbeta och leva i det EU-land man själv väljer.

Denna fria rörlighet som gäller alla EU-medborgare har förbättrats på flera sätt. Dels har en EU-medborgare som arbetar i ett annat EU-land rätt till i princip samma sociala förmåner som landets egna medborgare – sjukvård, sjukförsäkring, barnbidrag, pension, osv. Där ett land kräver att man arbetar in en rättighet (semesterdagar till exempel) ställs samma krav på den inflyttade personen.

Den som vill flytta på vinst och förlust kan under sex månader få sin a-kassa hemifrån utbetald i det land där man söker arbete. Det finns en portal för jobbsökare (Eures) för den som vill söka jobb hemifrån.

Att studera i ett annat EU-land är också fritt men med brasklappen att man är skyldig att klara sitt uppehälle, till exempel genom stipendier eller studielån.

En EU-medborgare på resa har rätt till akut sjukvård. Det är även möjligt att få planerad sjukvård i annat EU-land ersatt av hemlandets försäkringskassa, om man ansökt om detta i förväg.

En EU-medborgares rätt att rösta i EU-valet följer med även om man flyttat till ett annat EU-land. Man har också rätt att ställa upp för att bli invald i Europaparlamentet.

Skyddade rättigheter

Som EU-medborgare har man även de mest grundläggande fri- och rättigheterna skyddade, oavsett om man befinner sig i sitt eget land eller någon annanstans. I ”stadgan över medborgerliga rättigheter” finns en hel katalog som till exempel rätten att vara medlem i en förening, att demonstrera, strejka, politisk frihet och religionsfrihet, rätten att gifta sig, att utbilda sig, driva företag, osv.

Här ingår förbud mot rasism, diskriminering och slavhandel liksom påbud om jämställdhet.

Rätt till insyn
På 2000-talet öppnades EU:s lagstiftningsprocess som fram till dess skett i en något sluten krets för att ge medborgarna större insyn.

EU-medborgarna fick i sammanhanget en offentlighetsprincip av svensk modell, alltså rätten att begära insyn i EU-dokument.

EU-kommissionen ålades att utöka sina konsultationer med det civila samhället före lagförslag. Det sker dels i utfrågningar där medborgar- och intresseorganisationer bjuds in, dels via öppna konsultationer på nätet där alla kan bidra med synpunkter.

Nationella parlament fick samtidigt större insyn och tidigare tillgång till EU-förslagen.

EU:s ministerråd håller numera öppna (TV-sända) möten när de lagstiftar.
En EU-ombudsman tar emot och utreder klagomål på tjänstemän i EU:s institutioner.

Den största nyheten var kanske medborgarinitiativet där medborgare kan uppmana EU-kommissionen att lägga lagförslag om en fråga som de anser behöver åtgärdas. Det måste vara en fråga som EU har kompetens över och samla minst en miljon namnunderskrifter från minst sju EU-länder för att EU-kommissionen ska behöva agera.

EU:s stats- och regeringschefer beslöt i december 2019 att under två år arrangera konferenser över hela EU för att låta väljarna diskutera EU:s framtid. Tanken var att debatter skulle genomföras i alla länder men detta skedde lite nyckfullt, delvis på grund av covidpandemin. Den svenska regeringen organiserade t ex inga sådana.
På europeiskt plan organiserades några större paneler som diskuterade hur EU borde agera på fyra områden:

• ekonomi, jobb och social rättvisa;
• utbildning, kultur och ungdom;
• digital omvandling;
• EU i världen/migration

Det utmynnade i en rapport med rekommendationer till EU-regeringarna. Ingen uppföljning hade skett i slutet av 2024. 

Den demokratiska debatten

EU har sedan några år granskat hur medlemsländerna lever upp till kravet på att vara en rättsstat. Som ett av fyra delområden ingår mediefrihet vilken har visat sig vara angripen i flera länder. EU har därför parallellt lagstiftat för att bland annat skydda oberoende medias möjligheter att arbeta. Några exempel är krav på att public service (såsom SVT och Sveriges Radio) ska vara redaktionellt fristående, ha en tillräcklig budget och en ledning och styrelse som anställs på meriter och i princip inte får sparkas innan deras mandat löpt ut.

Vem som äger media ska vara offentligt. Oberoende medier ska ha en redaktion som står fri från ägarens inblandning i journalistiken. Visselblåsare som anmäler allvarliga missförhållanden får inte straffas eller sparkas.

Enligt EU:s nya lag för digitala tjänster måste företag som handhar IT-plattformar snabbt ta ned inlägg som strider mot lagen, till exempel sådana som uppmuntrar till våld, rasism och terrorism. Förbudet gäller även barnpornografiskt material. Politisk reklam med en betalande avsändare måste ange vem avsändaren är, anonyma politiska konton blir inte tillåtet. Att utnyttja AI till att förfalska en persons framträdande förbjuds.

Privatlivets skydd

En av de rättigheter som EU-fördraget stipulerar är rätt till privatlivets helgd. Det har visat sig svårt att upprätthålla i en värld med nätplattformar som Facebook, Google och Twitter vilka samlar in och säljer information om sina användare. I den nya ekonomin är alla personuppgifter enormt värdefulla.

EU införde tidigt ”rätten att glömmas bort” för medborgare, med andra ord rätten att kräva av de stora plattformarna att ta bort känsliga uppgifter om dem ur sökresultaten (dock inte själva dokumenten).

Våren 2018 trädde det hittills tuffaste personskyddet i kraft, den så kallade GDPR-lagen (General Data Protection Regulation) som begär av alla internetplattformar att de söker användarens uttryckliga tillstånd innan deras uppgifter säljs vidare och att de informeras innan detta sker.

Dessa regler skärptes från februari 2024 när lagen om digitala tjänster (DSA) trädde i kraft med bland annat extra starkt skydd för barn och krav på tydligare information och medvetet godkännande från användare.

Ett stort ansvar läggs på alla insamlare av personuppgifter (företag, föreningar och myndigheter). De förbjuds att behålla icke-nödvändig information (utöver för deras huvudsakliga uppgift), avkrävs att informera användare och kunder om vilken information de har och att föra noggranna register så att övervakande myndigheter enkelt kan se om reglerna har följts. På europeisk mark är alla världens bolag skyldiga att respektera dessa regler. EU förhandlar dessutom om skydd för personers privatliv i samband med regler för utbyte av data i avtal med andra länder.  Med USA har EU kommit överens om ett nytt ramverk där dataskyddet för européer i USA har stärkts.

Jämställdhet

Jämställdhet mellan könen är ett av målen i EU:s fördrag. I den nuvarande EU-kommissionen är 11 av 27 medlemmar kvinnor, det vill säga 40 procent.

EU hade jämställdhet som ett mål redan i de första fördragen EU-domstolen har förtydligat vad det innebär för krav på medlemsländerna, till exempel att hindra arbetsgivare att diskriminera något av könen i arbetslivet. EU har haft framgång när det gäller att se till att pensionsvillkor inte verkar diskriminerande men att genomföra EU:s lagstiftning om ”lika lön för lika jobb” har varit svårare. EU-kommissionen följer årligen upp löneklyftan mellan könen. År 2022 hade kvinnor i EU i genomsnitt 12,7 procent lägre lön än män. Estland låg sämst till med 21–22 procents löneskillnad medan Luxemburg fanns i topp med bara 0,7 procent (i Sverige var siffran drygt 11 procent). Att gå till domstol och klaga på löneskillnader är inte enkelt eftersom det är svårt att bevisa i enskilda fall att en persons lön beror på kön och inte meriter.

2022 enades medlemsländerna om att kräva att alla bolagsstyrelser senast sommaren 2026 representeras till minst 40 procent av det underrepresenterade könet. Bara Frankrike och Italien lever upp till det kravet. I Sverige är siffran 37 procent.

Nya EU-lagar ska alltid kontrolleras så att de inte slår orättvist mot endera kön.

EU bedriver flera projekt mot kvinnovåld och sexhandel, och EU:s strukturfonder används för att stärka jämställdheten på arbetsplatser.

Konsumentpolitik

Ett konsumentskydd på hög nivå är ett EU-mål sedan Maastrichtfördraget slöts 1993. Hit hör frågor som livsmedelssäkerhet, till exempel produktregler mot farliga varor. När ett land upptäckt en farlig produkt som måste dras in har EU-kommissionen en central roll i att ta emot anmälningar och varna övriga länder.

EU har infört rätten till ersättning för passagerare om flyget, tåget eller bussen blir mycket försenad. EU-kommissionen utfärdar också en årlig genomgång av farliga flygbolag där de värsta svartlistas.

EU har satt upp ett nätverk av konsumentmyndigheter – Konsument Europa – som kan hjälpa konsumenter som lurats av bedragare, utomlands eller på nätet. Konsumentmyndigheterna hjälper till att översätta vid språksvårigheter och kan hänvisa vidare till advokat där det behövs.

Folkhälsa

Sjuk- och hälsovård är nationella behörigheter men den fria rörligheten har kommit att påverka området. Alla EU-medborgare har till exempel rätt till akut vård om de skulle bli sjuka i ett annat medlemsland.

EU-medborgare kan också söka planerad vård utomlands som de kan begära kostnadsersättning för från sin försäkringskassa. Ett villkor är att man inte kunnat få vård inom rimlig tid i hemlandet och – ett svenskt villkor – att man anmäler sina vårdplaner till Försäkringskassan i förväg. Knappt 2 000 svenskar om året utnyttjar den möjligheten.

EU ansvarar för att följa och varna för smittsamma sjukdomar om dessa skulle nå Europa och kan samordna arbetet med att stoppa en hotande epidemi (EU-byrån för detta, ECDC, finns i Solna). Under svininfluensans epidemiska spridning 2010 förmedlade EU vaccin mellan de länder som hade mycket och dem som stod utan. När fågelinfluensan 2016 nådde Europa kunde EU ta till tvingande åtgärder för att stoppa utbredningen.

I samband med covid 19-pandemin 2020 slöt EU-kommissionen avtal om framtagande av vaccin. EU:s läkemedelsmyndighet EMA följde utvecklingsarbetet för att snabbt kunna godkänna ett vaccin och en ordning gjordes upp för att fördela vaccinet mellan länderna. EU upprättade också ett gemensamt elektroniskt vaccinpass för att göra det enklare för vaccinerade att resa under pandemin.

Efter pandemin har samarbetet om hälsovård fått ett nytt uppsving inom EU.

EU:s budget för hälsofrågor mångdubblades för perioden 2021–2027 samtidigt som ett arbete drogs i gång med syfte att skärpa EU:s beredskap och befogenheter inför en framtida pandemi. Resultatet blev programmet EU4Health med en budget på drygt 5 miljarder euro till krisberedskap inför en framtida pandemi.

Ett annat resultat av den nya samarbetsviljan är ett nära samarbete om brist på specifika läkemedel. Detta är ett återkommande problem i de flesta länder. Lösningen ser i princip ut så att via en gemensam databas hjälps man åt att varna om kommande brister liksom att i en bristsituation dela på de läkemedel som finns inom EU.

EU är också i färd med att skapa en databas med elektroniska sjukjournaler för patienter från alla EU-länder. Patienten ska alltid kunna få tillgång till sin egen journal men också kunna bevilja vårdpersonal i ett annat EU-land tillgång till den. Databasen ska vara klar 2026.

Europeiska medborgare kan hämta ut medicin på recept utskrivna i sitt eget land på apotek i andra EU-länder. En överföring av elektroniska recept finns tills vidare bara som ett frivilligt utbyte mellan ett tiotal EU-länder så papperskopia är det säkrare valet vid resa.

I övrigt stöder EU hälsokampanjer och samarbete för att uppmuntra till en hälsosammare livsstil med mer motion, bättre matvanor samt minskad tobaksanvändning En större (frivillig) satsning har gjorts för att motarbeta cancer.

I Lissabon finns ett EU-center som samlar in information kring narkotika och narkotikamissbruk.

Utbildning

EU bygger en europeisk utbildningssfär utifrån tanken att utbildning är nyckeln till både tillväxt, jobb och personlig utveckling. Satsningarna handlar inte minst om att stötta EU-medborgares möjlighet att utnyttja sin fria rörlighet.

När det gäller utbildningspolitik är EU:s roll att stödja och samordna men inte reglera. En stark grund är att de europeiska universiteten har gjort sina utbildningar jämförbara så att en universitetsexamen från något av 48 länder (EU samt 20 närliggande länder) erkänns i samtliga. EU-länderna har också enats om att ta fram ett system som gör att medlemsländerna kan godkänna varandras högskoleutbildningar.

EU:s stolthet Erasmusprogrammet har sedan det lanserades för 30 år sedan finansierat stipendier för miljontals europeiska studenter som kunnat plugga utomlands i minst sex månader. Även utan Erasmusstipendium har studenter rätt att studera i andra EU-länder och ta med sitt studiestöd hemifrån. Runt 30 000 svenska ungdomar utnyttjar detta varje år. Bland populära studieorter finns lettiska Vilna och polska Gdansk men Köpenhamn är kanske det allra vanligaste alternativet för svenska utlandsstudenter.

Utbildning anses ett så viktigt inslag i en fungerande samhällsekonomi att sektorn granskas vid EU:s årliga analys av varje medlemsland (se Ekonomiska frågor) vilket innebär att kritik och rekommendationer om reformer kan följa.

Under åren 2025–2030 vill EU-kommissionen höja synligheten ännu mer på området genom att satsa på en ”Europeisk Kunskapsunion.” Det handlar bland annat om EU-ländernas stora behov av rätt utbildad arbetskraft för att klara den teknologiska omställning som pågår.
EU kan också styra strukturfonder och andra EU-medel till satsningar om just att höja utbildningsnivån i medlemsländerna.

EU-länderna har satt ett antal frivilliga mål för utbildningspolitiken, bland annat att minska andelen ungdomar som hoppar av gymnasiet utan betyg till högst 10 procent, att få 40 procent att studera vidare efter gymnasiet och att öka antalet EU-medborgare som genomgår vidareutbildning i vuxen ålder.

Ett finansiellt mål är att alla EU-länder borde spendera 5 procent av sin statsbudget på utbildning årligen. 2022 var det målet nästan uppfyllt (4,7 procent i genomsnitt).

En annan ambition är att garantera alla skolor uppkoppling till internet och att införa digitala kunskaper som en del av undervisningen.

Planen är att alla länder senast år 2030:

• ska ha minst 96 procent av små barn på förskola;
• att inte fler än 9 procent hoppar av skolan;
• att inte mer än 15 procent misslyckas med grundämnen som läsning och matte;
• att högst 15 procent i gymnasiet saknar digital baskunskap;
• att minst 45 procent av alla 25–34-åringar studerar vid högskola eller universitet

Kultur och sport

På kulturområdet får EU enbart stödja och samordna vad som görs nationellt. EU:s mål är att bevara mångfalden och det gemensamma europeiska kulturarvet men också att skapa sysselsättning.

Av kulturbudgeten för åren 2021–2027 går 58 procent till media – europeisk film, TV-program och datorspel. 33 procent är avsatt att finansiera projekt inom den kulturella och kreativa sektorn. 8 procent ska användas till projekt som korsar och överskrider sektorsgränser.

Via ett relativt nytt EU-program, ”Music Moves Europe” ska man sprida europeisk musik.

Det finns dessutom ytterligare en fond som används speciellt till att bevara och sprida det europeiska kulturarvet. På plattformen Europeana har man till exempel digitaliserat arkiv, bibliotek och museer så att den som vill via datorn kan beskåda nära 60 000 konstskatter eller museiföremål.

”Europas kulturhuvudstad” utses årligen genom att låta kandidaterna tävla om äran och de krönta är numera minst två, ibland tre.  

År 2025 fick tyska Chemnitz och gränsstaden mellan Slovenien och Italien Nova Gorizia/Nova Gorica dela på äran. Svenska städer har bara utsetts två gånger till europeisk kulturhuvudstad, 1998 var det Stockholm och 2014 Umeå, men 2029 väntas antingen Kiruna eller Uppsala bli Europas kulturhuvudstad. 

TV-sändningar får dels EU-stöd för kulturinsatser men faller också under den inre marknaden som en vara eller tjänst. Eftersom sändningarna går över gränserna och enskilda länder inte längre rent tekniskt kan skydda sig mot oönskat innehåll har EU beslutat om gemensamma regler. TV-direktivet förbjuder till exempel pornografi, rasism, och hets mot folkgrupp samt begränsar reklamsändningar riktade mot barn liksom under pågående nyhetsprogram. I direktivet finns en omdiskuterad regel som säger att minst hälften av de program som EU-ländernas TV-kanaler sänder ska vara producerade i Europa. Regeln kom till som ett försök att bromsa det massiva inflödet av amerikanska TV-program.

Från september 2020 har EU utvidgat TV-reglerna till alla streamingtjänster som Netflix eller Disney+ eftersom det är där många numera ser film och serier. Kravet på europeiskt innehåll på dessa digitala plattformar är 30 procent. 17 europeiska länder har dessutom infört nationella krav på streamingtjänsterna att investera i lokal film- och TV-produktion eller betala en avgift. Sverige har valt att avstå från detta krav medan övriga nordiska länder gör det.

Reklam får inte uppgå till mer än 20 procent av sändningen per timme under kvällstid.

2018 reglerade EU upphovsrätten i en digital värld med syfte att skydda författares, journalisters och fotografers verk på internet. De nya reglerna var dock väldigt omstridda och beslutet kunde bara med knappa siffror gå igenom. Kritiker ansåg att de tvingar fram censur (krav på att undersöka juridisk upphovsrätt för allt som uppladdas till nätet) och begränsar kreativiteten.

Lissabonfördraget från 2009 införde en dimension av sport och idrott i EU-samarbetet vilken uttrycks i fyraåriga arbetsplaner för nätverkande och informationsutbyte. Det handlar framför allt om att sprida hälsofrämjande fördelar av sport, att motarbeta dopning och uppgjorda matcher samt att följa upp de ekonomiska aspekterna av idrott.

EU – Gränser och invandring

EU-samarbetet slår fast att inga gränser ska finnas mellan medlemsländerna men de yttre gränserna mot omvärlden ska vara desto hårdare. Den ambitionen har prövats hårt och många avsteg har gjorts.

1995 tog en handfull otåliga EU-länder bort gränskontrollerna sinsemellan efter att först ha samordnat visumfrågor och polissamarbete. Avtalet som låg till grund för detta samarbete slöts i den lilla orten Schengen i Luxemburg som därmed gav namn åt gränssamarbetet. Fler länder anslöt sig och 1999 införlivades Schengensamarbetet i EU.

Storbritannien och Irland ville inte gå med i Schengen utan valde att behålla sina gränskontroller mot kontinenten. Cypern har ansökt om inträde men ansökan har ännu inte beviljats. Samma sak gällde tidigare även Kroatien, Rumänien och Bulgarien men Kroatien fick sin ansökan godkänd hösten 2022 och blev medlem av Schengen den 1 januari 2023. Rumänien och Bulgarien fick partiellt tillträde till Schengen 31 mars 2024 i fråga om sjöfart och flygtrafik men gränskontrollerna på land blev kvar på grund av motstånd från Österrike som fruktade ett inflöde av flyktingar från Rumänien och Bulgarien om gränserna skulle öppnas. Vid årsskiftet 2024/2025 hade Österrike emellertid gett upp sitt motstånd och Bulgarien och Rumänien blev fullvärdiga medlemmar Schengen den 1 januari 2025. Även Norge, Island och Schweiz, deltar i Schengensamarbetet. De är visserligen inte med i EU men har via avtal tillträde till EU:s inre marknad.

I Schengensamarbetet ingår en gemensam databas med alla länders efterlysningar på antingen personer eller föremål som stulna vapen eller bilar. Alla poliser inom Schengen liksom alla gränsvakter vid yttre gränsövergångar har tillgång till databasen.

EU-länderna har skärpt de yttre gränskontrollerna flera gånger och på flera sätt, bland annat efter att Europa drabbats av många terrorattentat 2015–2019 och igen efter den stora flyktingvågen 2015–2016. Till exempel kontrolleras nu utresor ur EU liksom, för första gången, EU-medborgare som återvänder efter en resa utanför unionen.

Flera EU-länder har dessutom i kortare eller längre perioder stängt sina egna gränser. Våren 2020 ledde till exempel rädslan för covidpandemin till tillfälligt stängda gränser. Några länder har inte upphävt de gränskontroller man införde 2015–2016 och andra har tillkommit. 2024 fanns gränskontroller till Frankrike, Italien, Slovenien, Österrike, Tyskland, Danmark, Sverige, Norge och Finland.

Schengenområdets yttre gränser övervakas av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, kallad Frontex. Sedan 2017 har Frontex fått ökade resurser och byrån har nu en lägescentral som övervakar situationen 24 timmar om dygnet, rycker ut vid problem, jagar människosmugglare och arrangerar returresor för asylsökande som fått avslag.

Migration

Varje medlemsland avgör självt hur stor invandring det vill ha. De flesta EU-länder har sedan 2000-talets början kraftigt begränsat arbetskraftsinvandring utom för människor med spetskompetens eller forskare. På senare år har flera länder åter börjat söka arbetskraft utomlands. Polen har till exempel välkomnat närmare en halv miljon arbetare från Asien sedan 2015, Italien och Spanien tar emot hundratusentals årligen för arbete i jordbruket samt hotellnäringen och Tyskland söker aktivt arbetare i Indien och Brasilien för fabriksarbete.

Flyktingar faller dock under FN:s flyktingkonvention som alla EU-länder är anslutna till. Det innebär att politiskt förföljda har rätt att få en ansökan om asyl prövad i det EU-land de når fram till. Sedan 2005 är asylfrågor gemensam politik inom EU. De avgörs med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet är medbeslutande.

EU har utformat gemensamma regler för hur asylmottagande ska ske och har en gemensam syn på vilka rättigheter asylsökande har medan ansökan behandlas (rätt till tak över huvudet, sjukvård och skolgång för barnen). Rätten att överklaga ett avslag är också reglerad.

EU har dessutom enats om att det första medlemsland som en flykting anländer till ska pröva ansökan om asyl (Dublinförordningen). En flykting som därefter fortsätter till ett annat EU-land kan alltså sändas tillbaka till det första landet.

Under 2010-talet började systemet att knaka i fogarna när EU-regler om transportöransvar gjort det mycket svårare för flyktingar att flyga eller ta tåg till Europa. Bolagen blev skyldiga att se till att alla passagerare hade visum och skicka tillbaka dem som inte hade det. Därmed började flyktingarna söka sig nya vägar till Europa, ofta genom att korsa Medelhavet i mer eller mindre sjödugliga båtar. Först fick Spanien, sedan Italien och Grekland, ta emot växande flyktingströmmar som kom med båt. Hösten 2015 brast systemet när kriget i Syrien fick mängden flyktingar att öka dramatiskt. Många vägrade att stanna i ”första säkra EU-land” vilket var Grekland och började i stället vandra norrut, utan papper eller tillstånd.

För att bromsa strömmen av migranter förhandlade EU-ledarna våren 2016 fram ett avtal med Turkiet om att stoppa överfarterna via Egeiska havet. I utbyte lovade EU att bidra ekonomiskt till flyktingmottagandet i Turkiet.

EU har senare gjort försök att sluta liknande avtal med utreseländer som Nigeria, Mali, Etiopien och Libyen om att stoppa flyktingströmmen. EU har lovat bidra med bistånd, tillväxtprojekt och utbildningssatsningar för att komma till rätta med orsakerna till att människor vill lämna sina hemländer. Dessa avtal har dock visat sig svåra att få på plats.

Ett nytt förslag till migrationshantering började diskuteras 2017. Det krävdes många förhandlingsrundor innan EU-kommissionen, medlemsländerna och EU-parlamentet kunde enas om en slutlig migrationspakt vilken klubbades igenom våren 2024. De nya reglerna som ska vara genomförda sommaren 2026 innebär att EU:s flyktingpolitik blivit stramare. Ansökningsprocessen ska förkortas, i princip ske vid gränsen och migranter utan verkliga asylskäl ska avvisas snabbare. Om det uppstår ett stort tryck av migranter mot ett visst land är övriga EU-länder skyldiga att bidra. Det kan ske genom att ta över migranter som söker asyl, genom att finansiera mottagande eller bidra med nödvändiga resurser. EU-kommissionen ska följa läget och föreslå omfördelning när det behövs.

Samtidigt beslutade EU om enklare förfaranden för att länder ska kunna ta emot legal arbetskraft och locka till sig högt kvalificerade personer.  

Flyktingvåg från öst

Rysslands anfallskrig mot Ukraina från februari 2022 ledde till en ny flyktingvåg. Inom några månader hade EU-länderna tagit emot 3–4 miljoner flyktingar. Den här gången utnyttjade man dock ett särskilt EU-direktiv, massflyktsdirektivet, vilket beviljar tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd för minst ett, högst tre år. Det innebar att alla ukrainare kunde börja arbeta och gå i skola från dag ett, utan att gå igenom den långdragna ansökningsprocessen. Skyddsdirektivet har förlängts och gäller för närvarande till mars 2026.

EU ställde sig dock mindre välkomnande till ryssar och beslöt ungefär ett halvår efter krigets utbrott att dra tillbaka de förenklade turistvisum som hade varit i kraft. Några EU-länder som gränsar mot Ryssland valde att avvisa alla ryssar. Samtidigt förbjöds alla flyg till eller från Ryssland vilket försvårat resandet ytterligare.

EU – Klimat och miljö

År 2050 ska EU vara världens första klimatneutrala region. Vägen dit går via en ambitiös och detaljerad plan som kallas den europeiska gröna given. Klimatpolitiken ska dessutom genomföras med bibehållen biologisk mångfald och social jämlikhet.

Klimatet har sedan 2019 varit EU:s högsta prioritet och tillåts därför genomsyra allt annat arbete. EU:s sjuårsbudget för åren 2021–2027 viker 30 procent av pengarna till klimatrelaterat arbete vilket täcker alla sektorer (regionalpolitik, jordbruk, forskning med flera). Detta gäller också EU:s extra investeringsbudget på 750 miljarder euro samtidigt som EU:s investeringsbank åtagit sig att låna ut 1 triljon euro före 2030 till klimatrelaterade investeringar.

För att ingen tvekan ska råda, har EU gjort sitt mål om klimatneutralitet till lag.

EU antog redan 2006 ett globalt sett tufft åtgärdspaket med konkreta mål. Alla mål uppfylldes i tid.

• År 2020 skulle koldioxidutsläppen ha minskat med 20 procent jämfört med 1990. Detta uppfylldes fyra år i förväg. År 2020 var minskningen på 31 procent.
• År 2020 skulle 20 procent av den energi som förbrukas inom EU komma från förnybara energikällor. Slutsiffran blev 21,3 procent.
• År 2020 slutligen skulle 20 procent av energikonsumtionen sparats in. Tack vare covidpandemin och nedstängningarna lyckades man oväntat klara även detta för att hamna på minus 25 procent.

Men år 2020 hade man också insett att de uppfyllda målen inte alls räcker till utan att mycket skarpare åtgärder krävs. Det nya målet för 2030 sattes till minus 55 procent utsläpp jämfört med 1990 och målet för år 2050 blev alltså noll.

Alla sektorer åläggs därför att göra mycket mer för klimatet och för den biologiska mångfalden. EU:s utsläppshandel – där industri och kraftproducenter tvingas betala för de utsläpp man gör – har skärpts och utökats till fler branscher. Jordbruk och skogsbruk har fått skarpa mål att uppfylla, genom att låta en del mark förbli obrukad eller ostörd så att kol kan lagras i växtlighetens biomassa genom fotosyntesen. Transporter inriktas på elmotorer och batterier för att kunna fasa ut fossila bränslen i bilar kring 2030.

För att europeiskt näringsliv inte ska ha sämre konkurrensvillkor än övriga världen, har en utsläppsavgift planerats för alla importvaror vars produktion skapat utsläpp. Avgiftens storlek blir motsvarande vad europeiska företag inom samma sektor betalar via utsläppshandeln. De företag som redan erlägger klimatavgifter i sitt hemland får kvitta dessa.

År 2022 råkade de ambitiösa klimatambitionerna ut för en svår utmaning – en akut energikris förvärrad av Rysslands krig i Ukraina.  För att klara energibehovet beviljade EU många undantag och särvillkor för användande av fossilt bränsle.

Samtidigt som det var negativt för klimatarbetet, växte viljan att sluta förlita sig på olja och gas som visat sig vara så osäkert för att i stället satsa mer än någonsin på förnybara energikällor.

Inom FN-kretsen har EU haft blandad framgång med att få övriga världen med sig på ett globalt klimatavtal. Överenskommelsen i Paris 2015 vann många anhängare, däribland de största utsläppsländerna USA och Kina. Men USA hoppade av under president Trump. Hans efterträdare Biden lät USA återinträda men satte sedan klimatarbetet lite på paus under 2022 års energikris. Detsamma gjorde Kina.

När Donald Trump återinträdde som president 2025 var en av hans första åtgärder att åter ta USA ur avtalet.  

Forskarna bedömer dessutom att även Parisavtalet är otillräckligt för att klara FN:s ambition att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Flera uppföljande klimattoppmöten har trots det inte lyckats få med världens länder på nya åtaganden.

Miljöpolitik

EU:s miljöpolitik uppstod som något av en eftertanke i kölvattnet på unionens stora inre marknadsprojekt. Satsningar på industrin krävde att miljökraven följde efter. Men trots en sen start för europeisk miljöpolitik har den blivit en framgång. Varje beslut om skärpning i EU innebär förbättringar i så många länder samtidigt, att den sammanlagda effekten blir stor.

Genom Amsterdamfördraget från 1999 blev principen om hållbar utveckling ett grundläggande mål för EU. Det betyder att miljösynpunkter ska vägas in i alla beslut som tas på EU-nivå och att alla förslag ska granskas i förväg för sin miljöpåverkan.

Två principer på miljöområdet ska vara vägledande. Den ena är försiktighetsprincipen, som säger att om en vara inte är bevisat ofarlig ska den inte godkännas. Den andra kallas ”förorenaren betalar” och går ut på att det företag, den industri eller den bransch som vållar miljöskador ska stå för kostnaderna. Den senare principen har dock i stort sett aldrig använts i praktiken.

EU lägger fast fleråriga miljöprogram. Det nuvarande löper till 2030 och har sex huvudmål vilka alla är relaterade till klimatpolitik och biologisk mångfald.

Ett av de större EU-projekten är att göra ekonomin ”cirkulär”. Med det menas att ta in miljöpåverkan redan vid utformningen av en produkt eller tjänst i form av krav på miljövänliga material, på förpackning och på transporter, hela vägen fram till den slutliga återvinningen. Krav på detta tas efterhand in i regler för tillverkning inom alla sektorer.

Till EU:s framgångar inom miljöpolitiken hör den reglering som tvingade fram en genomgång av alla kemikalier på marknaden. De farligaste förbjöds direkt, och i varje fall där det existerar ett mindre farligt alternativ förbjuds de farligare versionerna och alla övriga kemikalier måste registreras så att användningen kan dokumenteras.

EU:s kemikalieregler har fått global spridning och tillämpas numera av världens största kemikoncerner.

Till miljöpolitikens misslyckanden hör det faktum att transportsektorns utsläpp inte har minskat trots EU-lagstiftning utan tvärtom har ökat sedan 1990. Det gäller såväl vägtransporter som flyget och fartygstrafiken.

Till avdelningen blandad framgång hör skyddet av den biologiska mångfalden. Ungefär 20 procent av EU:s yta har avsatts som naturområden där flora och fauna ska skyddas. Trots det går arbetet alltför långsamt med att rädda många växt- och djurarter undan utrotning. I den nya gröna given blir dock biologisk mångfald en av huvudprioriteringarna vid sidan om klimatet. Ett mål som har satts upp är att återställa 20 procent av Europas skadade natur och vattendrag till 2030.

EU:s vattendirektiv från 2010 ställde redan höga krav på medlemsländernas sätt att skydda vattendrag, badvatten och dricksvatten. En särskild politik har utformats för att rädda haven.  Sedan 2021 finns en särskild strategi för att bevara marken som är en viktig faktor för att stabila ekosystem men som far illa av olika orsaker som erosion, utsläpp och miljögifter eller alltför mycket bebyggelse.

Inte heller konsumenter slipper undan. En aktionsplan för att minska miljö- och klimatskadlig konsumtion utarbetades under 2021. Från 2025 är det förbjudet att importera varor som under sin tillverkning har vållat avskogning.

EU – Jordbruk, skog och fiske

EU:s jordbrukspolitik har länge varit hårt kritiserad men målet – att säkra livsmedelstillgång till befolkningen – har blivit aktuellt på nytt.

När Europasamarbetet inleddes några år efter andra världskriget var utgångspunkten för jordbrukspolitiken att se till att det fanns mat för medborgarna samt att trygga landsbygdsbefolkningens levnadsstandard. Det första målet upplevdes i många år som överflödigt men med senare års livsmedels- och transportkriser har det börjat kännas aktuellt på nytt. Livsmedelssäkerhet i betydelsen trygg tillgång till mat finns numera med i EU:s strategiska framtidsdokument.

EU:s tidigare bidragssystem gynnade ett intensivt, storskaligt jordbruk vilket ledde till överproduktion och lager av osålda varor. Ett flertal reformer har steg för steg infört marknadsekonomin i systemet. Stödet är numera ett gårdsstöd som utgår oavsett vad lantbrukaren väljer att odla eller producera, vilket ska leda till att konsumenternas efterfrågan blir styrande. Gårdsbidraget är dock kopplat till att jordbrukaren följer EU:s krav på miljöskydd, öppna landskap, djurskydd och klimatinsatser.

Flera livsmedelsskandaler och svåra boskapsepidemier har lett till skärpta regler om spårning och märkning av jordbruksprodukter för att nya skandaler ska kunna spåras bakåt och kvävas i sin linda.

Trots att man samtidigt satte ett EU-tak för maximalt stöd till en enskild mottagare, går det mesta av jordbruksstödet till relativt få, mycket stora mottagare.

Fortfarande bedrivs ändå i Europa mycket småskaligt jordbruk med gårdar på i snitt 15 hektar vilket kan jämföras med USA där genomsnittet för en gård ligger på 180 hektar.

Jordbruksbidragen utgör en krympande andel av EU:s budget men är fortfarande EU:s näst största utgiftsområde. För åren 2021–2027 går drygt 33 procent av EU-budgeten till jordbrukssektorn, fiskeri, landsbygdsutveckling, miljö och krisstöd. Cirka en tredjedel av jdessa pengar ska gå till klimatrelaterade insatser, miljö och djurskydd.

Nya utmaningar och krav väntar EU:s bönder genom unionens gröna giv. En ny strategi ska ge en hållbar livsmedelsproduktion ”från jord till bord”. Det betyder bland annat mindre bekämpningsmedel och konstgödsel men det behöver också omfatta nya sätt att klara den torka som redan nått delar av Europa liksom andra omslag i väderförhållanden som stormar och översvämningar.

Tre konkreta mål för 2030 är:

• Risker och användande av farliga bekämpningsmedel ska halveras,
• Minst 10 procent av jordbruksarealen ska ha landskapselement som gynnar biologisk mångfald,
• På minst 20 procent av jordbruksarealen ska ekologiskt jordbruk bedrivas.

Samtidigt ger ny teknik andra förutsättningar för jordbruket. Artificiell intelligens, drönare och övervakning från EU-satelliten Copernicus hjälper bönder att bruka jorden optimalt.

Skogen

I Sverige är många lantbrukare också skogsägare. EU har ingen bindande gemensam politik för skog men påverkar ändå skogsbruket på många sätt genom till exempel import- och exportregler, finansregler, naturskyddsområden, biologisk mångfald, vattenregler, artskydd och förstås genom klimatpolitiken.

Sedan 2018 finns t ex en EU-förordning för mark och markanvändning (LULUCF) som sätter bindande mål för medlemsländerna om ökad inlagring av kol i skog, mark och träprodukter (utgöra kolsänka). Mellan åren 2026 och 2030 ska till exempel Sverige binda 235 miljoner ton koldioxid vilket kan bli snudd på omöjligt utan att minska takten i skogsavverkningen.

Vid sidan om alla krav arbetar EU-kommissionen för att tre miljarder nya träd planteras före 2030.

Haven och fisket

Haven och fisket hamnar i nytt fokus när EU:s gröna giv ska omsättas i praktiken.

EU förvaltar gemensamt medlemsländernas fiskevatten. Unionen fördelar kvoter till varje lands fiskeflotta och man enas gemensamt om vilka redskap, tidpunkter och former för fiske som är tillåtna. EU-kommissionen förhandlar avtal med omkringliggande länder om utbyte av fiskerättigheter.

Målet har varit ett hållbart fiske, att stödja kustregioner som är beroende av näringen och att erbjuda hälsosam mat till befolkningen. Sedan 2003 arbetar EU med flerårsplaner för fisket. Stödet till nya båtar har tagits bort och kontrollen av tjuvfiske har skärpts. Fångstkvoterna för särskilt hotade arter har skärpts genom fleråriga återhämtningsplaner byggda på vetenskaplig expertis. En reform 2013 införde hållbarhet som princip för europeiskt fiske men trots det, säger kritiker, fastslår EU:s fiskeriministrar fortfarande ohållbart höga kvoter.

Föroreningen av haven är ett akut problem. EU har infört förbud mot engångsplast. Storföretag har fått göra frivilliga åtaganden för att minska plastanvändning och förpackningsmaterial. Skärpta avfallsregler för fartyg att ta avfallet i hamn har införts (gäller även småbåtshamnar) för att minska dumpning till havs. Fiskare kompenseras för att avlämna förstörda nät som annars lämnas i havet.

Den nya klimatpolitiken från 2020 kommer med nya mål för haven och fisket. Utfiskningen av vissa arter måste helt upphöra och haven måste skyddas. Saltängar och andra våtmarker behöver skyddas eftersom de liksom havet binder koldioxid. Målet är att till 2030 ha utsett 20 procent av skadade ekosystem i hav och vattendrag.

EU – Brott och straff

När EU rev nationsgränserna kunde även brottslingar börja röra sig fritt mellan medlemsländerna. Motdraget blev polissamarbetet Europol som följts av fler former av gemensam brottsbekämpning.

Europol startade 1999 som en sambandscentral. Ett par poliser från varje nationell poliskår placerades i ett högkvarter i Haag och förmedlade kontakter mellan nationell polis när den sökte misstänkta på andra sidan en gräns. Poliserna började så småningom samla in information för att kunna analysera brottsmönster och därefter att samordna razzior mot organiserade brottslingar som opererar i flera EU-länder.

Europol har vuxit från drygt 300 poliser och tulltjänstemän 2001 till 1 432 poliser och tulltjänstemän 2024. Dessutom har 35 andra länder, till exempel USA, Australien och Colombia, valt att stationera sambandspoliser vid Europol för att kunna samarbeta med européerna. Interpol, amerikanska FBI liksom amerikansk skattemyndighet och New York-polisen hör till ett dussin organisationer som finns fysiskt placerade i Europols byggnad.

Europols uppdrag idag är att fokusera på grov, gränsöverskridande brottslighet. Vart fjärde år dras en EU-strategi upp som identifierar aktuella brottshot och sedan ligger till grund för operativa planer. Cyberbrott står till exempel högt på listan liksom människosmuggling, vapenhandel och miljöbrott.

Sedan 2008 kan EU-ländernas poliskårer få tillgång till varandras databaser med information om brottslingars eller brottsmisstänktas uppgifter, inklusive fingeravtryck och DNA. Polissamarbetet sker på alla nivåer, till exempel i ett nätverk för de högsta polischeferna, ett nätverk för förebyggande av brottslighet och en polishögskola (Cepol), belägen i ungerska Budapest. Tull- och gränspolis samarbetar också och har en gemensam databas över efterlysta personer och gods, fingeravtryck, och så vidare.

Samarbetet äger även rum på marknivå där poliser från olika länder hjälps åt att övervaka till exempel fotbollsmatcher, demonstrationer eller resande ombord på tåg. Polis nära en gräns kan beviljas rätt att till exempel fortsätta ett förföljande av misstänkt över en gräns och sedan också att gripa personen även om man inte längre befinner sig i hemlandet.

Sedan 2007 har EU-länderna samarbetat om terrorbekämpning, numera via en anti-terrorenhet hos Europol. Ända sedan attacken mot New York och Washington DC den 11 september 2001 har även EU-ländernas säkerhetspoliser haft regelbundna kontakter och ett närmare utbyte. Senare terrordåd i Paris, Bryssel och Berlin har dock avslöjat att viljan och förmågan att dela med sig ibland sviktar. Viktig information har långt ifrån alltid delats i tid.

Åklagare och domstol

Samordningen när det gäller brottsbekämpning har utökats till fler delar av rättsväsendet sedan det visat sig att det kunde vara svårt att få fällande domar vid brott som berörde fler än ett EU-land eftersom det finns så olika syn på bevis, på lagliga polismetoder och dessutom olika stränga straff.

För att kunna föra avslöjande om brott till åtal har EU upprättat ett europeiskt nätverk mellan åklagare, Eurojust (European Union Agency for Criminal Justice Cooperation). Med bas i Haag mittemot Europols högkvarter hjälper åklagare till med att utreda brott och hantera bevisföring mot misstänkta brottslingar när brott begåtts i annat land.

Eurojust kan inte självt föra brott till åtal i något medlemsland, det kan bara nationella åklagare. 24 av EU-länderna har därför (via ett så kallat fördjupat samarbete) inrättat en särskild åklagarmyndighet, kallad Eppo (European Public Prosecutor's Office). Eppo kan väcka åtal för brott begångna mot unionens ekonomiska intressen – till exempel svindleri med EU-bidrag. Åklagarmyndigheten som placerats i Luxemburg startade sin verksamhet sommaren 2021. Sverige ansökte hösten 2024 om att få ansluta sig.

Även nationella domstolar i EU-länder kan bidra till brottsjakten, till exempel genom att godkänna bevis som inhämtats av polis i utlandet, eller att låta verkställa en dom i Sverige även om den utdömts i ett annat EU-land. En domstol kan utfärda en arresteringsorder mot en misstänkt i ett annat EU-land som då ska gripas av polisen där.

Brottslingars ekonomiska tillgångar kan frysas av domstol, oavsett i vilket EU-land dessa finns. Den som dömts till fängelse över sex månader för brott i ett annat EU-land ska skickas tillbaka till sitt hemland för att avtjäna straffet.

EU-länderna har valt att samordna sina straffsatser för flera grova brott så att ingen ska erbjuda särskilt lindriga straff.

Slutligen kan medborgare få rättshjälp om de utsätts för brott i annat land och söka kompensation ur en europeisk brottsfond.

På den svenska hemmafronten har EU:s polissamarbete inspirerat till nya arbetsmetoder. Svensk och dansk polis kan numera patrullera tillsammans, anropa varandras radiobilar och får fortsätta en påbörjad polisjakt i varandras länder samt gripa personer på varandras territorium. Svensk och finländsk polis samarbetar också vid gränsen i Haparanda/Torneå. Hittills sker det enbart med planerade insatser (till exempel en demonstration vid gränsen) men ett avtal från maj 2018 gör det möjligt att också akut kunna rycka ut eller patrullera tillsammans.

Räddningstjänst

Vid naturkatastrofer bistår EU-ländernas räddningstjänster varandra. Torra somrar uppstår till exempel ofta skogsbränder och brandmän från grannländerna hjälper då till.

Detta har skett i form av frivilligt samarbete genom EU:s civilskyddsmekanism, som mottar larm och tar in besked om vad andra länder har av resurser tillgängliga för att hjälpa. Det är en viktig avlastning för t ex brandbekämpare att mitt under brinnande kris slippa den uppgiften.

Efter fler och värre bränder, stormar och översvämningar i Europa beslutade EU-länderna 2017 att utöka samarbetet genom att sätta upp en särskild organisation för katastrofbekämpning RescEU. Där ingår EU:s 27 länder plus 10 grannländer (Albanien, Bosnien-Hercegovina, Island, Moldavien, Montenegro, Nordmakedonien, Norge, Serbien, Turkiet och Ukraina).

RescEU har tillgång till utrustning (brandbekämpningsflyg, evakueringsflyg, fältsjukhus, pumpanordningar och så vidare) som kan användas av det land som begär assistans. I övrigt fortsätter nationella räddningstjänster att sända den personal de har tillgänglig.

Sedan starten 2001 har EU:s räddningstjänst inom ramen för civilskyddsmekanismen och RescEU ryckt ut över 700 gånger. Den största operationen som genomförts pågick under 2022 i form av hjälpsändningar till Ukraina.