Europeiska unionen

https://www.ui.se/landguiden/internationella-organisationer/europeiska-unionen/

Europeiska unionen (EU) grundades 1958 och har som syfte att "främja freden, sina värden och folkens välfärd" (citat ur nu gällande fördrag). Organisationen leds av Europeiska rådet som utgörs av medlemsländernas stats- och regeringschefer. Bland de frågor som EU har att hantera är att skapa tillväxt och välstånd, möta klimathotet och säkra energitillgången för Europa.

EU – Inledning

Europeiska unionen (EU) har under sina snart sju årtionden vuxit till att bli en av de stora globala aktörerna, inte minst genom sin roll som ett av världens största handelsblock.
EU:s styrka bygger på att dess 27 medlemsländer är eniga – vilket också är unionens största sårbarhet eftersom det inte alltid är fallet.

Kärnan i EU kan sägas vara den gemensamma marknaden som varit i kraft sedan 1993 och som suddat ut nationsgränser för varor, tjänster, kapital och människor. Den gemensamma marknaden har därmed etablerat nya sätt att leva, resa, arbeta och handla i Europa.

EU:s inre marknad med cirka 500 miljoner konsumenter har gett unionen en ny tyngd på världsarenan. EU är en attraktiv handelspartner som har kunnat avtala om frihandel eller samarbete där handel ingår, med större delen av världen.

En extra effekt är att när EU ställer tuffa kvalitetskrav på till exempel leksaker eller tillsatser i maten väljer Kina, USA och Ryssland och andra länder ofta att följa efter, för att kunna exportera till världens största marknad.

Nitton av EU:s medlemsländer delar en gemensam valuta, euron, och bedriver en starkt samordnad ekonomisk politik. Samordningen täcker även EU-länder utanför euroområdet, som Sverige. Den globala finanskrisen efter 2007 satte eurosystemet i gungning men strama krisåtgärder räddade dess överlevnad.

Mål och ambitioner

EU har tilldelat sig självt uppdraget att både gå före med tuffa klimatmål och att försöka driva på övriga världen att göra detsamma för att bromsa in den globala uppvärmningen.

EU och dess medlemsländer står tillsammans för mer än hälften av allt bistånd och en stor del av den humanitära katastrofhjälpen i världen.

Unionen har blivit en efterfrågad aktör i samband med kriser runt om i världen. Fredsbevarande EU-trupper har till exempel övervakat ett instabilt läge på Balkan, de första demokratiska valen i Kongo-Kinshasa på 30 år och agerat stötdämpare i konfliktdrabbade Mali.

EU saknar emellertid tyngd som militär aktör. Istället har försvarsalliansen Nato utgjort den yttersta garanten för försvaret av europeiskt territorium. Det faktum att en amerikansk president 2017 ifrågasatte värdet med Nato bidrog till att EU-länderna 2016 beslöt att inleda ett tätare samarbete inom försvar.

EU:s kriser

Mycket lite som EU har gjort de senaste 15–20 åren har varit lätt att genomföra eller skett utan kritik. Det pågår en ständig dragkamp mellan de krafter i Europa som vill utöka samarbetet och de krafter som anser att EU har gått tillräckligt eller alltför långt.

2016 drogs den debatten till sin spets när britterna i en folkomröstning röstade för att lämna EU – brexit. Populistiska partier i Europa till både höger och vänster, som förenats i sin kritik mot EU, hoppades inledningsvis att fler länder skulle vilja följa det brittiska exemplet. Istället växte stödet för EU i den europeiska folkopinionen och inget annat land anslöt sig till Storbritanniens uttåg.

Till EU:s största utmaningar hör hur organisationen ska kunna komma till rätta med att några EU-länders regimer undergräver EU:s värderingar; rättsstaten, demokrati och medborgerliga rättigheter.

Europeiska unionen kan te sig svag: unionen vacklade i eurokrisen, är kritiserad för sin hantering av den stora migrationsvågen till Europa 2015–2016, och är hårt ansatt av populistiska partier och tvekande inför angrepp mot rättsstaten. Samtidigt har dess ekonomiska styrka gjort EU till en världsmakt.

EU – Framväxten

Det europeiska samarbetet föddes ur kontinentens krigströtthet efter två världskrig. Efterkrigstiden surrade av visioner och förhoppningar om ett annorlunda Europa. 1952 inleddes det samarbete som så småningom skulle bli dagens EU.

Det rådde fortsatt militär spänning i Europa även efter andra världskrigets slut 1945. Tre år senare föreslog den store krigshjälten, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, att ett slags Europas förenta stater skulle bildas. Han hade dock aldrig tänkt att Storbritannien skulle ingå.

Olika slag av samarbetsorganisationer byggdes upp vilka förstärkte den uppdelning av Europa i en östlig del och en västlig som funnits under kriget.
I öst bildade Sovjetunionen och dess allierade i Östeuropa ett block – politiskt genom ett samarbete mellan alla kommunistpartier i Europa, ekonomiskt genom samarbetsorganet SEV (oftast kallat Comecon).

I väst lanserade USA Marshallhjälpen, som var ett program för att bygga upp det krigshärjade Europa. Marshallhjälpen hanterades genom Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), föregångare till OECD. På det militära området inledde flera västländer 1949 ett samarbete inom Atlantpakten, som sedan blev försvarsalliansen Nato. Varken Nato eller OEEC var rent europeiska organisationer. USA och Kanada deltog i båda.

Konjakshandlare föreslår en kol- och stålunion

Europarådet grundades 1949 av tio länder och var Europas första försök att ena kontinenten politiskt efter kriget. Men vänner av ett effektivt samarbete blev besvikna. Alla medlemsländer hade vetorätt. Eftersom ett enda land därmed kunde stoppa varje beslut uteblev handlingskraftiga åtgärder.

I Frankrike verkade den före detta konjakshandlaren Jean Monnet. Han trodde på nödvändigheten av samarbete men hade genom ett inhopp i mellankrigstidens stora fredssatsning Nationernas förbund blivit övertygad om att det inte skulle gå att komma någonstans så länge varje land hade vetorätt.

Monnet lyckades övertyga Frankrikes utrikesminister Robert Schuman och den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer om att de två forna krigsmotståndarna Frankrike och Tyskland skulle samla sina viktiga tillgångar av kol och stål i ett gemensamt men oberoende organ, som fick i uppgift att arbeta med det gemensamma bästa för ögonen.

Samarbetet skulle bygga upp de två krigshärjade länderna. Men ett huvudmål var alltid att säkra freden i Europa. Medlemsländerna gavs insyn i varandras kol- och stålindustrier vilka utgör grunden för all vapenproduktion. Monnets förhoppning var att samarbetet med tiden skulle skapa ett förtroende mellan länderna som gjorde det naturligt att gå vidare på fler samhällsområden. Hans yttersta mål var ett slags Europas förenta stater.

Romfördraget undertecknas

Monnets idé, som döptes till Schumanplanen, presenterades den 9 maj 1950 och vann fler anhängare. Vid ett möte i Paris 1951 beslutade Frankrike, Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien att bilda Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) som såg dagens ljus 1952.
Fler europeiska länder erbjöds att gå med. Britter och danskar tackade nej. Svenskarna uppfattade samarbetet som en industrikartell och svarade inte på förfrågan. När EKSG väl kom igång så småningom blev dock Sverige observatör.

Jean Monnet blev generalsekreterare för Kol- och stålgemenskapens ”Höga myndighet”. Han ville gå längre i samarbetet, bilda en europeisk tullunion och bedriva en gemensam jordbruks- och transportpolitik. Medlemsländerna skulle betala in pengar till en central budget för att bekosta gemensamma utgifter.

Hans förslag togs väl emot av de sex länderna i EKSG. I Rom 1957 undertecknade de fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), kallat Romfördraget. Det gäller än och innehåller hela grunden till det EU vi känner idag. Här fastslås avsikten att upprätta en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, kapital och personer samt en gemensam jordbrukspolitik och en detaljerad konkurrenspolitik.

Samtidigt med EEC undertecknades också Euratom­fördraget om kärnkraftssamarbete.

Fler länder ansluter sig

Utanför EEC skapade andra länder i Västeuropa ett samarbete som var mer i deras smak. 1959 bildade Storbritannien, Sverige, Norge, Danmark, Portugal, Schweiz och Österrike Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Även inom Efta skulle tullarna tas bort mellan länderna (dock bara för industrivaror), men de enskilda medlemsländerna behöll egna tullar och handelsavtal mot omvärlden. Det fanns ingen gemensam överordnad myndighet eller budget.

När EEC började visa snabb ekonomisk tillväxt omprövade britterna sin inställning och 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap. Den franske presidenten Charles de Gaulle ville emellertid inte ha med Storbritannien. Han ansåg att landet inte var tillräckligt Europa-inriktat. Därmed föll Storbritanniens ansökan.

1967 slogs de tre fördragen (Kol- och stål, EEC och Euratom) samman under namnet Europeiska gemenskaperna (EG).

När de Gaulle avgick ett par år senare öppnades dörren för Storbritannien som 1973 blev medlem, samtidigt som Danmark och Irland.

EG kom under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet att präglas av ekonomiska kriser och oenighet kring budgeten och jordbruket. Politiskt kom dock under denna tid goda nyheter från södra Europa. En efter en föll de gamla diktaturerna och länderna anslöt sig så snart de kunde till EG som ett bevis på att de nu tillhörde den moderna, demokratiska västvärlden; Grekland 1981 samt Spanien och Portugal 1986.

I mitten av 1980-talet fick EG-kommissionen en dynamisk ordförande, fransmannen Jacques Delors, som såg möjligheten att ta Europa ur en långvarig lågkonjunktur genom att förverkliga Romfördragets vision om en gemensam marknad. Vid ett EG-toppmöte i Milano 1986 klubbades detta mål. En fördragsändring (Enhetsakten) införde samtidigt för första gången majoritetsbeslut, men bara för den inre marknaden.

Den inre marknaden växer fram

Ställda inför risken att bli nedröstade, uppbådade medlemsländerna en helt ny vilja att söka kompromisser. Den 1 januari 1993 stod den inre marknaden i stora delar färdig. Näringslivet hade redan förberett sig och handeln över gränserna tog snabbt fart. Det gav ett ekonomiskt uppsving som i sin tur påtagligt ökade medlemsländernas känsla av gemenskap och förtroende för varandra.

EG:s ekonomiska utveckling ägde rum samtidigt som Östeuropa genomgick stora politiska omvälvningar. Berlinmurens fall 1989 och kommunismens sammanbrott 1990–1991 förändrade Europas politiska karta men skulle instabiliteten smitta väst? Det nya osäkra läget i Europa fick ledarna att sammankalla en regeringskonferens om EG:s framtid. Mitt under förhandlingarna utbröt ett krig i Europa för första gången sedan andra världskriget. Balkankriget gjorde det uppenbart för de politiska ledarna att EG saknade både mandat och medel att ingripa i väpnade konflikter.

I februari 1992 kunde det nya Maastrichtfördraget undertecknas, vilket omvandlade Ekonomiska europeiska gemenskapen till en politisk union, Europeiska unionen (EU). I Maastrichtfördraget ingick ett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete, polissamarbete samt planer för en gemensam valuta.

EU-samarbetet hade därmed börjat komma in på centrala samhällspolitiska områden och för första gången uppstod breda nationella debatter om Europa. Det visade sig finnas en stark opposition mot den snabba utvecklingen.

Sverige går med i EU

I de närmaste grannländerna vaknade emellertid ett nytt intresse för EU när det stod klart att den inre marknaden var på väg att bli en ekonomisk succé. De sju Efta-länderna förhandlade till sig rätten att ingå i den inre marknaden i ett avtal som låg klart i maj 1992. Det så kallade EES-avtalet innebar att Efta-länderna godkände de regler som gällde i EU och lovade att följa även framtida beslut utan att därför ha rätt att rösta om dessa. En viss insyn och förhandlingsrätt ingick.

Innan EES-avtalet hann träda i kraft hade effekterna av Berlinmurens och kommunismens fall förändrat de politiska förutsättningarna. Sverige, Finland och Österrike, som tidigare hade hållit distans till EU på grund av sin neutralitetspolitik, kände sig nu fria att ansöka om regelrätt medlemskap i EU. Även Norge lämnade in en medlems­ansökan.

Den 1 januari 1995 växte EU till 15 medlemsländer med tre nya medlemmar: Sverige, Finland och Österrike. Det norska folket sade däremot för andra gången nej till EU i en folkomröstning och Norge blev kvar i EES-avtalet.

EU hade bråda tider. Planen var att i januari 2002 genom Ekonomiska och monetära unionen (EMU) byta ut francen, D-marken, escudon och andra valutor mot sedlar och mynt i den nya, gemensamma valutan euro. Men först måste alla befinna sig i en ungefärligt likartad ekonomisk situation vilket krävde av flera länder att de sanerade sina ekonomier.

EU utvidgas österut

Samtidigt måste EU ta sitt ansvar för länderna i Central- och Östeuropa vilka var fattiga och politiskt instabila efter att ha gjort sig fria från kommunismen. EU började med att ge generöst ekonomiskt och praktiskt stöd till dessa länders återuppbyggnad. Delvis handlade det om ett hopp att slippa nya ansökningar om medlemskap i unionen. När sådana ansökningar ändå kom stod det klart för alla att EU, trots sin tvekan, inte kunde säga nej till en återförening av det Europa som varit delat i 50 år.

EU ställde sig nu frågan om hur en union med dubbelt så många medlemsländer borde se ut, men i förhandlingarna om att ändra fördraget förblev frågan olöst. Istället gav Amsterdamfördraget, som undertecknades i oktober 1997, bland annat en samordnad sysselsättningspolitik, en (framtida) asyl- och invandringspolitik och från 1999 införlivades gränssamarbetet som pågått i ett separat avtal (Schengen) med EU.
Utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklades så att EU skulle få möjlighet att kunna ta till militära medel för att ingripa i kriser. Det dröjde dock innan det sistnämnda blev verklighet – våren 2003 kunde den första militära insatsen skickas ut, en fredsövervakande styrka i det instabila Makedonien.

Hos öst- och centraleuropéerna växte otåligheten. Medlemskapsförhandlingar pågick sedan 1998 med tolv länder – Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien, Cypern, Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien – men dagen för inträde såg ut att dröja. År 2000 antogs Nicefördraget som löste några – men inte alla – institutionella frågor som föranleddes av att EU nära nog skulle fördubbla sitt medlemsantal.

Flyktingströmmar och terrordåd

Vårvintern 2000 såg det ekonomiska läget ljust ut i Europa. Den inre marknaden hade fått hjulen att rulla, arbetslösheten sjönk, EMU hade städat i ländernas offentliga finanser och IT-boomen spred framtidstro. I Lissabonstrategin enades EU:s stats- och regeringschefer optimistiskt om att på tio år göra Europa till världens mest dynamiska region, med bibehållen social välfärd och en hållbar utveckling. Det skulle ske utan bindande beslut men genom positiv påverkan. En avstämning vid halvtid, 2005, visade att EU-länderna knappt rört sig på många områden och Lissabonprocessen begravdes i tystnad. Den globala finanskrisen som utbröt hösten 2008 förpassade slutgiltigt tioårsprogrammet till skräphögen.

Under de första åren på 2000-talet blev Sydeuropa mål för hundratusentals flyktingar. Grekland och Malta fick uppleva känslan av att vara invandrarländer och tyckte inte om den. Spanien tog emot flera miljoner invandrare för att klara sin ekonomiska boom men hade samtidigt svårt att hantera alla flyktingar som tog sig till landet med båt. Italien hade samma problem. Flyktingmottagandet blev ett gemensamt problem för EU att lösa och en ny EU-byrå, Frontex, sattes upp för att bidra till gränskontrollen vid akuta problem.

Den 11 september 2001 flög islamistiska terrorister in i World Trade Center i New York och i försvarshögkvarteret Pentagon utanför Washington DC, med tusentals dödsoffer som följd. Dådet chockade hela världen, också Europa. Ett europeiskt samarbete mellan polis och åklagare var redan under utveckling men det fick nu högre prioritet. När såväl London som Madrid åren därefter utsattes för terrorattacker förstärktes brottsbekämpningen med samarbete mellan säkerhetspoliserna.

Öst- och Centraleuropa utvecklades snabbt och länderna fick sina datum för EU-inträde: den 1 maj 2004 för tio av dem, den 1 januari 2007 för Bulgarien och Rumänien.

Lissabonfördraget stöter på hinder…

Eftersom utvidgningen närmade sig tog de politiska ledarna tag i EU:s institutionella frågor igen. Den här gången skulle det ske på ett mer demokratiskt sätt för att minska en växande folklig misstro mot det europeiska samarbetet.
2002 tillsattes ett konvent med folkvalda företrädare från 28 europeiska länder. Dessa fick i uppdrag att tänka över vad EU borde göra och hur EU borde fungera. Resultatet blev ett förslag till ”författningsfördrag” (även kallat EU-konstitutionen) där spelregler, syften och värderingar för EU klargjordes. Men EU-ledarnas dittills mest demokratiska fördrag skulle aldrig se dagens ljus. Folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike våren 2005 satte stopp.

I januari 2007 tog Tysklands förbundskansler Angela Merkel nya tag. I snabba förhandlingar rensades blommiga uttryck och omnämnanden av EU-flaggan bort. I oktober samma år antogs dokumentet igen av samma regeringar men nu under namnet Lissabonfördraget. Den här gången undvek alla regeringar utom den irländska att hålla folkomröstning. Det enda folk som fick möjlighet att folkomrösta om Lissabonfördraget sade i juni 2008 nej, och nya diskussioner utbröt om eventuella undantag för Irland. En ny irländsk folkomröstning i oktober 2009 gav ett ja men då vägrade en nyvald EU-kritisk president i Tjeckien att underteckna fördraget.

… men förverkligas till slut

Efter många turer kunde till slut EU få sitt nya fördrag godkänt och i kraft den 1 december 2009. Därmed fick EU en egen utrikeschef liksom en permanent ordförande för EU:s högsta beslutande församling, Europeiska rådet (unionens stats- och regeringschefer). Europaparlamentets inflytande ökade, en europeisk stadga om medborgarnas rättigheter blev juridiskt bindande och antalet EU-kommissionärer minskades till en för varje medlemsland.

I juli 2013 utvidgades EU-kretsen till 28 länder då Kroatien blev medlem. Fler länder på Balkan stod i kö för medlemskap, liksom Turkiet, men inga ansågs vara nära att uppfylla medlemsvillkoren.

Sommaren 2016 drabbades Europasamarbetet av ett allvarligt bakslag då britterna i en folkomröstning sade ja till att lämna unionen. Utträdesprocessen fick benämningen brexit.

EU-politikerna slet vid den här tiden med det akuta problemet att fördela en dryg miljon flyktingar som under 2015 och 2016 kommit till Europa, bland annat från det krigsdrabbade Syrien. Flera östeuropeiska länder vägrade följa fattade beslut om en fördelning av kvotflyktingar. Ungern och Polen utmanade dessutom EU-samarbetet genom att på tvärs mot unionens fördrag inskränka pressfriheten och rättsväsendets oberoende.

Den 29 mars 2017 startade den brittiska regeringen formellt utträdesprocessen. Enligt fördragets utträdesparagraf betydde det att Storbritannien den 29 mars 2019 skulle upphöra att vara EU-medlem. Förhandlingarna mellan Storbritannien och EU om villkoren för britternas utträde och parternas framtida relationer blev dock en komplicerad process. I oktober 2019 låg ett andra avtal färdigt (det första godkändes aldrig av brittiska parlamentet) och landet gick till nyval innan avtalet passerat parlamentet. Storbritannien begärde ett andra uppskov till den 31 januari 2020 då medlemskapet upphörde och en övergångsperiod inträdde fram till 2021. Under tiden skulle ett nytt handels- och samarbetsavtal förhandlas fram med EU (läs mer i STORBRITANNIEN: Aktuell politik).

EU – Uppbyggnaden

EU-samarbetet liknar ingenting annat. Unionen är varken en förbundsstat eller en internationell organisation utan något så ovanligt som ett bindande samarbete mellan självständiga stater. Konstruktionen kan likna ett lapptäcke men har en noga avvägd maktbalans mellan olika instanser.

• Europeiska rådet (toppmötet) samlar stats- och regeringscheferna i medlemsländerna och är högsta instans, drar upp riktlinjer och enas om övergripande steg. Här försvarar varje land sitt nationella intresse.

• EU-kommissionen lägger förslag och övervakar genomförandet. Man ansvarar för det gemensamma bästa, helheten. Kommissionen består av utsedda (höga) tjänstemän från varje medlemsland men får inte ta instruktioner från något land eller annan part.

• Ministerrådet är EU:s lagstiftare, platsen där medlemsländernas regeringar möts för att överlägga och besluta om lagar och regler.

• Europaparlamentet är den andra lagstiftande församlingen och utgör folkets röst. Ledamöterna väljs i direkta val vart femte år och kommer från alla medlemsländer.

• EU-domstolen avgör tvister som uppstår om lagtolkning och garanterar på så vis att lagar och regler följs lika av alla.

En mycket förenklad bild av hur arbetet fungerar ser ut så här: EU-kommissionen lägger lagförslag. Minister­rådet och parlamentet förhandlar och beslutar om förslaget. EU-domstolen fäller det land som inte följer EU:s lagstiftning.

En närmare titt avslöjar förstås att förfarandet och varje parts roll är mer nyanserad än så. Proceduren skiljer sig till exempel beroende på om frågan handlar om utrikespolitik eller miljö. Vad som gäller mer exakt för varje område framgår av EU:s fördrag.

Skälet till att många olika beslutsprocesser vuxit fram inom EU är bland annat den dragkamp som förts mellan förespråkare för en överstatlig utveckling med effektiva, centraliserade beslut och förespråkare för en mellanstatlig linje med maximalt oberoende för medlemsländerna.

Överstatligt…

En överstatlig process innebär att medlemsländerna överlämnar rätten att fatta beslut till EU och måste underkasta sig gemensamt fattade beslut, numera oftast majoritetsbeslut. EU-institutionerna utövar här ett stort inflytande genom sin rätt att lägga förslag och genom att övervaka att beslut genomförs.

Fördelen med överstatlighet är effektiviteten. Det långsammaste landet får inte bestämma takten. De små länderna vinner också i inflytande när gemensamma spelregler ser till att det blir lika för alla. Den överstatliga delen av EU är mer öppen för insyn eftersom den kontrolleras av det folkvalda Europaparlamentet och av EU-domstolen.

Exempel på områden där EU-beslut är överstatliga och tvingande är allt som rör den inre marknaden med sin fria rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Det gäller också beslut om euron, om handel, jordbruk, fiskeri, miljö, arbetsrätt, arbetsmiljö, rättsligt och polisiärt samarbete samt asylpolitiken.

… eller mellanstatligt

I den mellanstatliga linjen behåller den enskilda nationen beslutsmakten och kan välja att avstå från – eller bara utföra delar av – en överenskommen plan. Fördelen är största möjliga nationell handlingsfrihet.

Inom utrikes- och säkerhetspolitiken är de tvingande inslagen få. Ett land är bara förpliktigat att agera solidariskt i en fråga där EU-länderna har enats om en hållning. Inom försvar finns ett mellanstatligt samarbete där unionen kan enas om att gemensamt sända ut militära trupper i fredsbevarande syfte men inget land kan tvingas att delta i eller bidra till en militär aktion.

Beslut om skatter är en nationell kompetens och enbart momsnivåer beslutas gemensamt. EU-ländernas skattemyndigheter bedriver vidare ett icke-bindande samarbete för att förhindra skatteflykt och skattebedrägerier.

På förslag finns dock att införa en gemensam bas för bolagsbeskattning för att undvika skattekonkurrens mellan länderna.

En mellanstatlig form av europeiskt samarbete med inslag av helt frivillig karaktär existerar också. På områden som sysselsättning, pensionssystem och vissa sociala frågor har länderna till exempel valt att sätta upp gemensamma ambitioner men låter det vara frivilligt hur och om varje land uppnår målen. Tanken är att grupptrycket ska få saker att hända.

Europeiska rådet

EU:s högsta styrande organ är Europeiska rådet, eller toppmötet som det kallas i vardagslag. Här möts medlemsländernas stats- och regeringschefer för att dra upp de stora politiska riktlinjerna som ministrar och tjänstemän sedan ska förverkliga.

Europeiska rådet möts minst fyra gånger om året. En gång i tiden var det relativt enkla sammankomster mellan sex, sju eller tio toppolitiker men med tiden har omfattningen vuxit till delegationer med flera tusen människor och tusentals internationella journalister. Av praktiska skäl hålls därför toppmöten ofta i Bryssel.

Toppmötet brukar pågå ungefär en och en halv dag med arbetslunch och arbetsmiddag inlagd i programmet. Talartiderna blir korta när närmare 30 premiärministrar eller presidenter ska hinna få ordet.

Toppmöten är slutna affärer men Europaparlamentets talman bjuds in för ett kort, inledande tal innan själva mötet öppnas. Under eurokrisen från 2009 bjöds ofta Europeiska centralbankens (ECB) chef in för att diskutera med stats- och regeringscheferna. Även militäralliansen Natos chef har fått delta liksom FN:s flyktingkommissarie. EU-kommissionens ordförande sitter alltid med under toppmötet.

Toppmötet har sin egen ordförande som väljs för 2,5 år i taget och ska hålla i dess dagordning. EU:s förste permanente ordförande (”president”) var Belgiens före detta premiärminister Herman Van Rompuy (2009–2014). Polens tidigare premiärminister Donald Tusk hade uppdraget därefter men ersattes i december 2019 av den belgiske före detta premiärministern Charles Michel.

Europeiska rådet är normalt inte plats för formella beslut utan för att lägga fast politisk inriktning. I skriftliga slutsatser slår toppmötet fast vilket arbete EU bör prioritera framöver. Men när det gäller ramarna för EU:s sjuåriga budget, liksom utnämningar till EU:s ledande befattningar, är det här avgörandet faller.
Beslut om att ändra i EU:s fördrag fattas också av toppmötet, som brukar låta det gå via en en regeringskonferens – en instans för att förhandla fram fördragsändringar.

Vårtoppmötet i mars ägnas alltid åt att lägga fast riktlinjer för ekonomisk politik och sysselsättningspolitiken.

Numera har stats- och regeringscheferna i EU nära nog daglig telefonkontakt för att diskutera aktuella frågor men toppmötet förblir en viktig plats för informella samtal, för att knyta personliga kontakter och vänskapsband.

Ministerrådet

EU:s lagstiftning kan liknas vid ett tvåkammarsystem där ministerrådet utgör en kammare och Europaparlamentet den andra. Ministerrådet möts i Bryssel (eller i Luxemburg tre månader om året) och består av en minister från varje medlemsland. Vilka ministrar som möts beror på vilka frågor som ska behandlas. Gäller det miljö samlas miljöministrarna, handlar det om jordbruk är det jordbruksministrarna som träffas. Samordningsansvar ligger på utrikesministrarna när de möts i vad som kallas Allmänna rådet.

Alla frågor som ska upp till ministrarna har först behandlats i någon av ministerrådets cirka 250 arbetsgrupper där tjänstemän från medlemsländernas departement eller myndigheter deltar. När en fråga närmar sig politiskt beslut lyfts den till Coreper, medlemsländernas permanenta representationer i Bryssel, för slutbehandling. I praktiken är det ofta här som kompromisserna mejslas ut.

EU har valt att låta ordförandeskapet för ministerrådet rotera så att medlemsländerna turas om att förbereda och leda ministermöten och arbetsgrupper ett halvår i taget. Sverige var EU-ordförande under andra halvåret 2009 och blir det igen våren 2023.

Ordförandelandet lägger fast dagordningen för rådsmöten. Sittande ordförandeland brukar samordna frågorna med nästföljande och föregående ordförandeland. Ett ordförandeland sägs till 90 procent ägna sig åt ”ärvda” frågor och bara till 10 procent åt frågor som landet själv önskar ta upp.

När ministerrådet antar nya gemensamma regler kan besluten fattas enhälligt eller med majoritet (se nedan), beroende på vilket samarbetsområde beslutet gäller. Majoritetsbeslut infördes först för inre marknadsfrågor 1987 men har efter hand kommit att omfatta de flesta politikområden.

Hur många röster som ett land har i EU:s ministerråd beror på dess folkmängd. Sverige har till exempel 10 röster och Tyskland 29. Fördelningen ger med avsikt de mindre länderna relativt sett större tyngd än de större. Fördelningen är också gjord så att de stora länderna inte ska kunna förena sig mot de små och rösta ned dem.

I kanske nio fall av tio diskuterar ministerrådet sig fram till enighet och behöver inte rösta. Men vid omröstning krävs så kallad dubbel majoritet för de flesta beslut. Då måste ja-rösterna utgöra 55 procent samt representera minst 65 procent av EU:s befolkning.

Det finns möjlighet att blockera ett majoritetsbeslut om minst fyra länder som tillsammans representerar 35 procent av EU:s befolkning gör gemensam sak. I de enstaka fall som ett lagförslag inte kommit från EU-kommissionen eller EU:s utrikeschef gäller 72 procent samt 65 procent av befolkningen.

Enhällighet gäller numera enbart för beslut om större utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, EU:s finanser, nya medlemsländer, medborgarskap, harmonisering av indirekta skatter, harmonisering av socialförsäkringar och socialt skydd, familjerätt, operationellt polissamarbete och om EU-åklagaren. Enhällighet råder när alla länder har röstat för (nedlagda röster räknas inte).

Utrikesministerrådet är speciellt genom att det leds av en europeisk utrikeschef (formellt kallad höge representanten) som också uppträder som EU:s ansikte utåt. Unionens utrikeschef är utrustad med en egen diplomatisk tjänst och ska alltid parallellt inneha posten som vice ordförande i EU-kommissionen. Först på posten blev brittiska Catherine Ashton 2009. Italienskan Federica Mogherini tog över 2014 och från december 2019 är spanjoren Josep Borrell EU:s utrikeschef.

I en informell gruppering möts regelbundet de 19 euroländernas finansministrar för att samordna eurofrågor. De samlas före EU:s finansministermöten. På senare år har ibland icke-euroländer som Sverige fått sitta med och lyssna.
En av eurogruppens finansministrar väljs på 2,5 år till permanent ordförande. För närvarande är det Portugals Mário Centeno. Alltsedan finanskrisen 2010 har eurogruppen också mötts på stats- och regeringschefsnivå, numera två gånger om året.

EU-kommissionen

EU-kommissionen i Bryssel är på många sätt EU:s mest centrala institution med sina tre uppgifter: Att föreslå regler, att verkställa och att övervaka. Kommissionen består av en ordförande och 26 kommissionärer, en från varje medlemsland och utsedda på fem år.

Ordföranden för EU-kommissionen brukar hämtas bland Europas sittande eller tidigare premiärministrar. Personen föreslås av stats- och regeringscheferna, som ska ta hänsyn till hur det senaste valet till Europaparlamentet utföll och sedan väljas av detsamma. Om en majoritet av ledamöterna inte vill godkänna förslaget måste ett nytt namn läggas fram.

När en ny kommissionsordförande skulle utses sommaren 2014 begärde Europaparlamentet att resultatet i EU-valet i maj samma år skulle vara avgörande; den kandidat som fick stöd av den största partigruppen i parlamentet borde få posten (den så kallade ”spitzenkandidat-proceduren”). Den borgerliga framgången i valet resulterade i att kristdemokraten Jean-Claude Juncker från Luxemburg blev EU-kommissionens ordförande från november 2014. Men när det var dags att ersätta honom 2019 föll spitzenproceduren bort och istället utsågs Ursula von der Leyen, tysk försvarsminister (CDU).

De övriga 26 EU-kommissionärsposterna går till personer som föreslås av varje medlemsland i samråd med den nyvalde kommissionsordföranden. De hämtas oftast bland nuvarande eller tidigare regeringsmedlemmar. Varje kommissionär ansvarar för ett politikområde. De ska arbeta för det gemensamma bästa och får inte ta emot instruktioner från sina hemländer eller från partier, företag eller organisationer. Svensk kommissionär är tidigare arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (s) som sitter från december 2019 och fem år framåt. Hennes ansvarsområden är inre säkerhet och migration.

EU-kommissionen utarbetar förslagen till nya regler och lagar. På de allra flesta områden har kommissionen ensamrätt att lägga fram förslag vilket ger den ett starkt grepp om diskussionerna som ska följa. Inom till exempel utrikes- och säkerhetspolitiken kan dock även enskilda medlemsländer lägga fram förslag. Europaparlamentet har för sin del möjlighet att uppmana kommissionen att utreda och föreslå ny lagstiftning. Den möjligheten har också EU-medborgarna genom medborgarinitiativet, om de lyckas samla minst en miljon namnunderskrifter från minst sju länder.

Kommissionens andra viktiga uppgift är att verkställa beslut som ministerrådet fattar, till exempel via de specialiserade EU-byråer och organ som finns – cirka 40 stycken utplacerade i olika EU-länder med uppgifter som arbetsmiljö, mänskliga rättigheter, kemikalier, och så vidare.

En tredje uppgift är att se till att medlemsländerna tillämpar de gemensamma reglerna. Om ett land inte följer reglerna ska kommissionen anmäla landet till EU-domstolen.

Kommissionen är också den institution som representerar EU i förhandlingar med omvärlden, till exempel med handelspartner eller länder som söker EU-medlemskap.

Runt 30 000 personer arbetar i kommissionen varav nära en tredjedel är tolkar eller översättare. Personalen är uppdelad i generaldirektorat för olika ansvarsområden. Nationalitetstillhörigheten bland de anställda ska avspegla den europeiska befolkningens sammansättning.

Generaldirektoraten knyter till sig arbetsgrupper och kommittéer med statliga tjänstemän eller fristående experter från medlemsländerna. En del av kommittéerna deltar i arbetet med blivande regelförslag. Andra förvaltar och beslutar om tekniska detaljfrågor som kan vara nog så viktiga, till exempel listor över förbjudna ingredienser i matvaror eller hanteringen av galna ko-sjukan.

Europaparlamentet

Europaparlamentet är EU:s andra lagstiftande kammare. Europaparlamentet skiljer sig från ett nationellt parlament i Europa bland annat genom att det varken kan föreslå nya lagar eller besluta om skatter. Dess huvudsakliga uppgift är att lagstifta. Om parlamentet inte blir enigt med ministerrådet dör lagförslagen.
Europaparlamentet har veto över avtal med tredje land liksom över EU:s budget vilket ger församlingen ett avsevärt inflytande. Parlamentet följer sedan genom sitt budgetkontrollutskott hur EU:s pengar används och utövar sin rätt att bevilja eller neka de andra institutionerna ansvarsfrihet för hur EU:s medel har förvaltats.

Ännu en källa till inflytande är parlamentets rätt att uttala sig om personutnämningar. Parlamentet ska till exempel välja kommissionens ordförande och sedan godkänna den nya kommissionen i sin helhet (men alltså inte enskilda ledamöter). Det yttrar sig också om revisorerna i revisionsrätten samt om chefen för Europeiska centralbanken (ECB) och utser EU:s ombudsman (se nedan).

Sedan 1979 väljs Europaparlamentets ledamöter vart femte år genom direkta val i medlemsländerna. Valen genomförs i enlighet med den enskilda nationens traditioner. Valdeltagandet brukar vara lägre än i de nationella valen. I maj 2019 valdes 751 ledamöter, varav 20 svenska, från 28 länder.

Parlamentet sammanträder i plenum en vecka i månaden i den franska staden Strasbourg och håller årligen minst sex kortare sammanträden i Bryssel. I perioderna däremellan arbetar ledamöterna i Bryssel. Många försök har gjorts att sätta stopp för den månatliga flyttcirkusen mellan Strasbourg och Bryssel som är både kostsam och opraktisk men förslagen har aldrig vunnit enhällighet.

Ledamöterna grupperar sig inte efter hemland i parlamentet utan samlas i politiska grupper. Över 100 nationella partier finns representerade i Europaparlamentet, uppdelade i sju parlamentsgrupper. De två största grupperna har länge varit gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater och konservativa) och Socialdemokratiska gruppen.

De politiska grupperna är de verkliga maktcentrumen i parlamentet. De gör bland annat upp om vem som ska bli talman, vice talman och ordförande i de 22 fackutskotten, där det egentliga politiska arbetet sker. I debatter och omröstningar är det ibland svårt att urskilja den vanliga höger-vänsterskalan i åsikter eftersom ledamöterna i Europaparlamentet också styrs av nationella eller regionala intressen.

Parlamentet spelade en uppmärksammad roll kring årsskiftet 1998–1999 när uppgifter om maktmissbruk inom EU-kommissionen hade blivit omfattande. En rapport från en oberoende expertkommitté var så graverande att parlamentet hotade att fälla kommissionen om den inte avgick självmant avgick, vilket den då gjorde.

Parlamentet fick också uppmärksamhet hösten 2004 när ledamöterna inte ville godkänna en nyutnämnd kommission på grund av att en kommissionär uttalat sig på ett sätt som uppfattades som nedsättande gentemot homosexuella och kvinnor. Parlamentet fick även den gången sin vilja igenom. 2012 fällde Europaparlamentet ett internationellt handelsavtal, Acta, som redan var undertecknat av ett 30-tal länder i världen varav 22 EU-regeringar. Acta kunde därmed inte träda i kraft.

Frågan om hur stor makt Europaparlamentet ska ha diskuteras ofta. Som EU:s enda direkt folkvalda organ har det kämpat för ökat inflytande – och vunnit det steg för steg. Vetot över budgeten har använts till att stärka parlamentets roll. Likaså har vetot över avtal med tredje land eller nya medlemsländer utnyttjats i detta syfte.

Varje ny fördragsändring som EU gjort har gett parlamentet mer att säga till om så att det nu har delad beslutanderätt med ministerrådet om lagstiftning på i stort sett alla politikområden. Utanför ledamöternas direkta inflytande ligger i stort sett bara skattepolitik samt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Domstolen

När det uppstår tvister om hur EU:s regler eller beslut ska tolkas är det Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) som avgör. Den kan utdöma böter till länder som inte följer unionens regler. Den kan också underkänna beslut som kommissionen, ministerrådet och parlamentet har fattat om dessa inte är förenliga med EU:s fördrag.

EU-domstolen fungerar som vägvisare för nationella domstolar när de ska tolka EU:s lagar och regler så att de följs lika av alla, överallt. När komplicerade ärenden ska avgöras kan därför – i vissa fall måste – nationella domstolar begära förhandsbesked från EU-domstolen, som talar om hur reglerna bör tolkas i det särskilda fallet. Det är dock alltid den nationella domstolen som därefter avkunnar dom i målet.

EU-domstolen består av två avdelningar. Den övre instansen, som bär namnet domstolen, har hand om alla principiella avgöranden, alla mål mot medlemsstater samt lämnar förhandsbesked till nationella domstolar.

Domstolen består av en domare från vart och ett av de 27 medlemsländerna samt elva så kallade generaladvokater, som förbereder ärenden. Domarna utses på sex år av medlemsländernas regeringar efter en granskning i en rådgivande kommitté. 

Den lägre instansen, tribunalen, handlägger mål där en privatperson eller ett företag klagat över EU-institutioners beslut, mål om statsstöd och strafftullar. Tribunalen kan också pröva om en EU-institution är skadeståndsskyldig.

Övriga institutioner och organ

En femte och tung EU-institution är revisionsrätten som har till uppgift att granska hur EU:s finanser sköts, till exempel utbetalningen av jordbruks- eller regionalstöd. Revisionsrätten rapporterar årligen till Europaparlamentet vilket ska bevilja eller neka EU-institutionerna ansvarsfrihet för räkenskaperna.

Revisionsrätten påtalar inte bara fall av felaktig bokföring, ekonomiska oegentligheter och bedrägerier utan utvärderar dessutom nyttan av EU-stödet. Rättens betydelse har vuxit i takt med att kampen mot fusket inom EU har blivit en politiskt viktig fråga. Institutionen har sitt säte i Luxemburg. Ledningen utgörs av en företrädare från varje medlemsland som sitter på sex år.

EU har vidare två tunga remissorgan, Ekonomiska och sociala kommittén (Ecosoc) och regionkommittén, som ska yttra sig och ge synpunkter innan beslut om nya regler fattas på deras område.

I Ecosoc sitter företrädare för bland annat fackföreningar, samt arbetsgivar-, jordbruks- och miljöorganisationer. Regionkommittén består av representanter för regioner och kommuner (från Sverige tolv politiker från regionförbund och kommuner). De rådgivande organen har vardera 353 ledamöter, utsedda på fem år.

Bland de viktigaste fackorganen märks Europeiska centralbanken (ECB) i Frankfurt, som självständigt ansvarar för den gemensamma penning- och valutapolitiken, bestämmer räntan och har ensamrätt att trycka eurosedlar. I ECB finns också en enhet som övervakar större banker inom ramen för bankunionen.
Svenska Riksbanken sitter med i ECB:s allmänna råd, men inte i ECB:s styrelse där bara euroländer ingår.

Europeiska bankmyndigheten (EBA) i Paris består av tre specialiserade nätverk som övervakar finansiell stabilitet hos banker och finansiella institutioner.

Europeiska investeringsbanken (EIB) i Luxemburg fördelar de pengar som EU-länderna anslår för lån till utvecklingsprojekt inom EU och i utvecklingsländer.

Europol i nederländska Haag är en sambandscentral för poliser och tullare, som samordnar bekämpningen av internationell brottslighet. Eurojust är ett permanent nätverk av åklagare, också i Haag.

I Luxemburg finns Eurostat, som samlar in statistik från de europeiska länderna och sammanställer faktaunderlag.

För medborgarna finns en EU-ombudsman i Strasbourg som tar emot och utreder klagomål på EU-tjänstemäns eller institutionernas sätt att sköta sina uppgifter.

Den senaste EU-myndigheten att inrättas är Europeiska arbetsbyrån som ska placeras i slovakiska Bratislava och övervaka att det inte fuskas med regler kring fri rörlighet för personer, bland annat för utstationerad arbetskraft.

EU har ytterligare ett stort antal specialbyråer med varierande uppdrag men som alltid står för sakkunskapen genom att samla in information och utreda sina frågor. Däribland finns till exempel läkemedelsmyndigheten i Amsterdam (som även beviljar läkemedelstillstånd, livsmedelsbyrån (som bland annat utvärderar tillsatser), miljöbyrån i Köpenhamn (med expertis om miljöfarlighet i olika ämnen), smittskyddsbyrån i Stockholm, narkotikabyrån i Lissabon, ett centrum för övervakning av rasism i Wien, en IT-byrå, ett centrum för maritim säkerhet liksom en gemensam flygkontroll.

Beslutsfattandet

Det är framför allt tre institutioner som är inblandade när nya EU-regler ska beslutas: Kommissionen, parlamentet och ministerrådet. Förslag till nya regler kommer i stort sett alltid från kommissionen. Undantaget är utrikespolitiken där ett medlemsland kan lägga förslag.

EU-kommissionen tar hjälp för att få fram underlag till sina förslag. Alla uppslag diskuteras i första hand med nationella departement och myndigheter men också med Europaparlamentets fackutskott. Kommissionen har vidare expertkommittéer att tillgå dit forskare och branschexperter inbjuds.

Påverkan från utomstående intressegrupper är stor. Lobbyister från företag, regioner, konsumentorganisationer, miljögrupper och en mängd branschförbund finns på plats i Bryssel. De måste registrera sig offentligt och uppge vilka de arbetar för.

Kommissionen inleder ofta ett större lagstiftningsarbete med att bjuda in till utfrågningar. Ibland formuleras därefter en ”grönbok” med en analys av läget och förslag till lösningar som läggs ut för kommentarer.

Konsultationer görs via internet, vissa öppna enbart för intressegrupper, andra öppna för alla medborgare.

När ett formellt lagförslag ligger klart konsulteras regionkommittén och Ecosoc (se ovan). Lagförslagen går samtidigt till EU-ländernas nationella parlament.

EU-förslag ska alltid kontrolleras mot subsidiaritetsprincipen som säger att beslut ska tas på lägsta effektiva nivå – central, nationell eller lokal nivå. För varje nytt förslag måste kommissionen motivera varför ett EU-beslut anses nödvändigt.

Nationella parlament har möjlighet att ”dra ett gult kort” om de anser att EU-kommissionen har misstagit sig och lagt ett förslag som egentligen skulle hanteras på nationell nivå. Om en tredjedel av alla nationella parlament är överens måste lagförslaget gå tillbaka till EU-kommissionen för omvärdering.

Om ministerrådet och parlamentet inte kan enas om en viss lagstiftning finns en förlikningsprocess där ett mindre antal deltagare försöker nå en kompromiss. Denna förlikningskommitté har sex veckor på sig. Om den misslyckas kan parlamentet skrota förslaget.

Denna formella process har dock efter 2009 kommit att ersättas av en informell process, kallad trialog, där ministerrådet, parlamentet och EU-kommissionen i en liten och sluten grupp försöker enas. Därefter uppmanar parterna sina respektive huvudmän att rösta för kompromissen.

Trialogen förkortar processen och runt 85 procent av lagstiftningen har på det sättet kunnat tas redan vid en första omröstning i parlamentet (de formella procedurerna brukar ge två ”läsningar”.)

Tills vidare sker dessa trialoger utan insyn men det har på senare tid höjts krav på att öppna processen, bland annat av EU:s ombudsman.

När ministerrådet och Europaparlamentet blivit överens utfärdar rådet en rättsakt. Dessa finns i flera former. De viktigaste rättsakterna är förordningar och direktiv, som skapar gemensamma regler. En förordning gäller omedelbart som lag i medlemsländerna. Ett direktiv ska omsättas i nationell lagstiftning inom en viss tid – det ger medlemsstaten lite större utrymme att anpassa lagstiftningen nationellt.

Dessutom kan ministerrådet utfärda beslut, rekommendationer och yttranden. Beslut är bara bindande för den part det riktar sig till, till exempel ett land, ett företag eller en enskild person.

För det rättsliga samarbetet finns så kallade rambeslut vilka samordnar nationella lagar (dessa tas med enhällighet). Rekommendationer och yttranden är aldrig bindande.

Lissabonfördraget har minskat EU:s många beslutsprocedurer från flera dussin till fem. Majoritetsomröstningar är huvudregel. Enhällighet finns kvar för bland annat ändringar av fördraget, skatter samt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (då en nedlagd röst räknas som ingen röst).

Skulle alla medlemsländer vara eniga kan ett politikområde där besluten enligt fördraget ska fattas med enhällighet övergå till majoritetsomröstning (den så kallade passerellen eller gångbron).

Demokrati och insyn

Sedan länge har EU-ländernas regeringar försökt införa större öppenhet i EU-samarbetet. Det har lett till mer information till pressen, TV-sända principdebatter i ministerrådet och offentliga beslutsprotokoll från rådet när det stiftar lagar. Parlamentet har alltid varit en mycket öppen institution med möjlighet för medborgare att följa både plenum- och utskottsdebatter.

Våren 2001 antog EU en offentlighetsprincip för EU-handlingar. Den går mycket långt efter europeiska förhållanden men inte lika långt som den svenska. Reglerna kräver att institutionerna för register över alla handlingar och svarar på en begäran om insyn i ett dokument inom 15 arbetsdagar. Det måste finnas ett väl grundat motiv för att neka att lämna ut en handling.

EU:s senaste fördrag (se Framväxten) har också öppnat för större insyn och inflytande. Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009 gjorde till exempel att ministerrådets lagstiftande möten blev öppna. De nationella parlamenten får tillgång till nya EU-förslag vid samma tidpunkt som deras regeringar och har möjlighet att bromsa lagförslag som inte respekterar subsidiaritetsprincipen. Fördraget har tillerkänt intresseorganisationer en roll som remissinstans och EU-kommissionen konsulterar därför dessa regelbundet om nya förslag.

Slutligen har ”medborgarinitiativet” tillkommit där medborgarna kan begära nya EU-lagar. Det kräver att man kan visa upp en miljon namnunderskrifter från minst sju EU-länder inom ett år.

Ett första medborgarinitiativ godkändes i mars 2014, vilket begärde att EU ska garantera alla medborgare tillgång till friskt vatten och resulterade i skärpta krav på nationella myndigheter. EU-kommissionen har sedan följt upp initiativet ”Stoppa djurförsök” med en något skarpare lagstiftning. Initiativet ”Skydda fosters rättigheter” avslogs däremot. Ett 20-tal andra initiativ fick aldrig in tillräckligt med röster.

EU – Budgeten

EU:s budget är konstruerad så att varje land betalar en avgift grundad på dess välstånd och får bidrag också byggt delvis på sin ekonomiska situation. Rika länder betalar alltså in mer och fattiga får större bidrag.

En EU-budget måste alltid gå jämnt upp. Unionen får inte låna pengar och heller inte beskatta medborgare eller företag.
Det finns ett tak för hur stor EU-budgeten får vara: 1,23 procent av ländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI). Hittills har utgifterna aldrig hamnat så högt.

EU:s budget för 2019 låg på 166 miljarder euro (över 1 700 miljarder kronor) vilket ungefär motsvarade 1 procent av EU-ländernas totala BNI. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges utgiftsbudget samma år uppgick till drygt 1 000 miljarder kronor.

EU:s intäkter hämtas alltså från medlemsländerna och är av tre slag:

Välståndsavgiften baserar sig på varje lands bruttonationalinkomst och är den största delen av medlemsavgiften (runt 75 procent)
• Momsavgiften räknas ut på varje lands momsbas (cirka 11 procent)
• Tullar, jordbruksavgifter, ränteinkomster och skatter från EU-anställda (14 procent)

Pengarna används sedan till olika stöd och större delen går på så sätt tillbaka till medlemsländerna. Utgifterna fördelar sig ungefär så här:

•Strukturfonder (36 procent)
• Jordbruk (30 procent)
• Landsbygdsutveckling, miljö och fiske (11 procent)
• Tillväxt, forskning och utbildning (9 procent)
• Administration och löner (6 procent)
• Bistånd och utrikespolitik (6 procent)
• Rättsliga frågor, asyl, medborgarskap (drygt 1 procent)

De länder som får störst bidrag är alltså länder med regioner där genomsnittsinkomsten är mycket låg eller som bedriver jordbruk.

Ett land som Sverige betalar mer än det får tillbaka. År 2019 betalade Sverige 41 miljarder kronor i EU-avgift och väntades få cirka 12,5 miljarder kronor tillbaka genom olika EU-bidrag.

Hur stor EU:s budget ska vara och hur den grovt ska fördelas läggs fast sju år i taget av stats- och regeringscheferna. Dessa måste vara helt överens eftersom budgetbeslut kräver enhällighet. Därefter ska den godkännas av Europaparlamentet.

Nuvarande flerårsbudget löper mellan 2014 och 2020. En årlig, mer detaljerad, budget fastställs sedan varje höst av ministerrådet och Europaparlamentet efter förslag av EU-kommissionen. Skulle parterna inte bli överens i tid rullar det senaste årets budget vidare.

Budgeten 2014–2020

Sjuårsbudgeten för 2014–2020 förhandlades fram i efterdyningarna av Europas djupaste finansiella kris sedan 1930-talet. För första gången skars en EU-budget ned, med cirka 6 procent jämfört med föregående period.

Totalt har EU haft 960 miljarder euro att spendera under dessa sju år (ungefär 8 500 miljarder kronor) fördelat enligt punkterna ovan. Summan motsvarar 0,95 procent av medlemsländernas samlade BNI.

Anslagen till jordbruket minskade något i den rullande budgeten medan stödet till landsbygdsutveckling och regionalpolitiska anslag ökade något. Forskningsanslaget steg kraftigt (med 30 procent från tidigare år).

Ett nytt inslag var en investeringsfond för tillväxt och jobb (EFSI). Utifrån små anslag men EU-garantier på stora belopp skulle fonden dra igång tillväxtprojekt där andra aktörer bidrog med finansiering upp till 315 miljarder euro. Facit sommaren 2018 var att cirka 900 projekt hade startats över hela Europa med en finansiering på totalt 335 miljarder euro, alltså över målet. EU beslöt att gå vidare mot ett mål om 500 miljarder euro.

Budgeten 20212027

Storbritanniens EU-utträde innebär att cirka 12 procent av EU:s budget faller bort. Inför dessa framtidsutsikter förklarade hela 23 av EU:s länder att de var villiga att öka sin medlemsavgift till EU – för att gemensamt kunna hantera nya utmaningar som försvarssamarbete, migration och antiterrorsamarbete. Men EU-kommissionens förslag till ny sjuårsbudget (på 1 280 miljarder euro eller 1,1 procent av EU-ländernas samlade BNI) kan ha förskräckt för flera ändrade åsikt.

I förslaget till ny sjuårsbudget ingår bland annat att minska bidragen till jordbruket och regionalpolitiken – de två största budgetposterna – men att öka anslagen till forskning, försvar och säkerhet samt migration. 25 procent av budgeten skulle styras till klimatåtgärder (inom de olika budgetposterna, till exempel till jordbruk eller forskning).

En ny idé är att ge EU rätten till nya egna intäkter. På förslag är en avgift på all plast som inte återvinns, att vidarebefordra en del av bolagsskatten eller av de intäkter som försäljningen av EU:s koldioxidutsläppsrätter ger till medlemsländerna.
Kommissionen har också föreslagit att vissa bidrag kan kopplas till krav på att mottagarlandet respekterar rättsstatens principer.

EU – Inre marknaden

Den inre marknaden blev på många sätt upptakten till det EU vi känner idag. Friheten att resa, arbeta, studera och göra affärer i andra EU-länder har ökat handeln och skapat nya sätt att leva för européerna.
Den gjorde samtidigt EU till en av världens största ekonomiska aktörer med det inflytande som följer av detta.

Idén att avskaffa gränserna mellan länderna för varor, tjänster, kapital och arbetstagare fanns med redan från 1950-talet men blev inte verklighet förrän flera årtionden senare, i januari 1993, efter en lång och djup lågkonjunktur i Europa. Genom att erbjuda företagen en större hemmamarknad skulle den ökade konkurrensen ge konsumenterna fler, bättre och billigare varor och tjänster.

Innan gränskontrollerna togs bort måste lagar och regler för varor och tjänster bli likalydande i alla EU-länder eller lika nog att kunna godtas av alla. Inget medlemsland ville släppa in varor eller företag som höll låg standard. Det gick trögt för EG-länderna att enas om gemensamma regler fram till 1987 då man släppte på kravet om enhällighet. För alla beslut gällande den inre marknaden räckte det därefter med kvalificerad majoritet vilket fick fart på förhandlingarna. Att en tidsgräns sattes bidrog också; den 1 januari 1993 kunde gränsbommarna lyftas.

Tio år senare, 2003, räknade EU-kommissionen fram att den inre marknaden till dess hade skapat 2,5 miljoner nya jobb och ökat BNP-tillväxten med 1,8 procent eller 164,5 miljarder euro. Fördelat per hushåll var det 5 700 euro (runt 55 000 kronor).

Priserna sjönk märkbart till exempel på telefonsamtal, bilar och flygbiljetter. Europa fick ett lågprisflyg, regionala flygplatser blev en framgångssaga och weekendturism utanför huvudstäderna blev ett nytt turistfenomen.

Däremot har EU:s tjänstemarknad aldrig riktigt kommit till stånd vilket är anmärkningsvärt eftersom cirka 75 procent av ekonomin numera utgörs av tjänster.

Tjänstedirektivet som kom 2010 hade som syfte att förenkla för tjänsteföretag att verka på andra sidan en nationsgräns. Det gjorde dock ingen tydlig skillnad. 2017 inleddes försök på nytt att undanröja envist kvarhängande hinder för tjänstehandeln. Från 2020 ska till exempel många administrativa steg för såväl företag som medborgare kunna göras elektroniskt, från en lättillgänglig portal.

Redan 2005 gjordes ett försök att komplettera den inre marknaden med en gemensam marknad för finansiella tjänster – fondsparande, banksparande och aktiehandel. Men den globala finanskrisen som slog till bara några år senare skrämde många att backa tillbaka till sina nationella hemmamarknader.
EU-kommissionen drog 2015 igång ett nytt arbete med att försöka skapa en europeisk kapitalmarknad. En bredare handel, även utanför bankerna, skulle minska sårbarheten i det europeiska systemet inför framtida finanskriser. Men det har visat sig vara svårt att enas om nya regler som öppnar de nationella kapitalmarknaderna.

Att resa med tåg i Europa är märkligt krångligt eftersom passagerartrafik på tåg är ett annat exempel på en tjänst som förblivit nationellt kontrollerad i det längsta. Det finns inte ens ett gemensamt biljettsystem som säljer elektroniska biljetter liksom flyget har. Från 2020 finns dock nya EU-regler som gör att alla EU-länder måste öppna inhemsk passagerartrafik på järnväg för konkurrens.

En ”digital agenda” fick mycket hög prioritet av en ny EU-kommissionen i december 2019. Europa ligger efter såväl USA som Kina när det gäller ny teknik vilket gör de europeiska länderna mer sårbara och att näringslivet hamnat på efterkälken.

Redan 2014 lanserades en första digital agenda som bland annat ledde till att EU-länderna började utveckla molntjänster gemensamt och att bygga egna europeiska superdatorer (med så stor minneskapacitet att de kan göra blixtsnabba uträkningar med enorma mängder data). Nästa steg blir att ta fram projekt inom AI (artificiell intelligens) som kan användas inom sjukvård, jordbruk och säkerhet, till exempel. EU behöver komma ifatt på andra områden som blockkedjor (system för att verifiera digitala transaktioner, t ex kryptovalutor), kvantdatorer, algoritmer och trygg överföring av data.

Två områden där EU trots allt är långt framme jämfört med övriga världen är dels spridningen av bredband med bra uppkoppling till företag och medborgare i Europa, dels att reglera ny teknik så att den verkar för samhällets bästa. 

Fri rörlighet för arbetskraft är en av de fyra friheter som den inre marknaden bygger på. Men den rörligheten ledde snart till irritation på flera håll, inte minst när låglöneländer i Öst- och Centraleuropa blev en del av EU. Östeuropéer som flyttat västerut var inte alltid välkomna.

På några håll ansåg facken att rörligheten i förlängningen sänkte lönerna (lönedumpning) när företagen kunde anställa medborgare från andra EU-länder till betydligt lägre löner än de gängse. På andra håll kom kritik mot att de gästande EU-medborgarna vann rätt till sociala förmåner i värdlandet.

EU vill inte begränsa rörligheten men har försökt lösa tvisterna – och framför allt brottmot reglerna – genom att skärpa kontrollerna bland annat av tillfälligt utstationerad arbetskraft, liksom av vägtransporter där lönedumpning blivit ett problem.

Konkurrenspolitik

Rättvisa och lika villkor för alla företag på marknaden var från starten en grundsten för EU:s inre marknadsprojekt. Konkurrensen ska driva fram bra produkter och tjänster till bästa möjliga pris för konsumenterna. EU:s konkurrensregler har därför tillämpats tufft.

Grundreglerna är:
 Storföretag får inte utnyttja sin dominans på marknaden genom att till exempel begränsa konkurrensen eller tvinga en svagare affärspartner att acceptera orimliga affärsvillkor.
• Uppköp eller sammanslagningar av företag får inte leda till så stor dominans att konsumenterna inte längre har kvar några alternativ.
 Samarbete mellan företag i syfte att slippa konkurrens är förbjudet. Det gäller överenskommelser om priser, försäljningsvillkor eller uppdelning av marknaden.
• Monopol, antingen de är statliga eller privata, är i princip förbjudna. Stat eller kommun får inte gynna sina offentligt ägda företag på en kommersiell marknad.

Kommissionen är EU:s ”konkurrenspolis”. Dess tjänstemän har rätt att gå in på ett företag och beslagta affärsdokument. Företag som bryter mot konkurrensreglerna kan dömas till böter på upp till 30 procent av årsomsättningen. Mellan 1990 och 2015 utdömde EU-kommissionen böter för illegala karteller på drygt 6 miljarder euro (cirka 60 miljarder kronor).

När konkurrensreglerna ska efterlevas väcker det ibland motstånd och krav på särbehandling. I Sverige förbjöd EU till exempel Volvo lastvagnar och Scania att slå samman sin långtradartillverkning av konkurrensskäl vilket väckte svensk kritik. Varken Paris eller Berlin var nöjda när tyska Siemens och franska Alstom inte fick gå ihop på järnvägsmarknaden 2019.

Konkurrensreglerna riktar sig i första hand mot stora bolag medan små företag eller affärsverksamhet med små belopp i regel undantas. EU-kommissionens konkurrensavdelning har tagit sig an internationella jättar när de ansetts dominera på ett otillbörligt sätt, som amerikanska Microsoft och Google vilka fått betala miljardböter och tvingats ändra sina affärsmetoder.

Det väckte stor uppmärksamhet när EU-kommissionen vintern 2016 hade synpunkter på skatt, som en konkurrensfråga. Kommissionen dömde ut ett förmånligt irländskt skatteavtal för Apple som ett brott mot rättvis konkurrens eftersom det gynnar ett enskilt företag framför andra. Fiat, McDonalds, Ikea med flera storbolag står också i skottgluggen för otillbörligt gynnsamma skatterabatter i Luxemburg och Nederländerna.

2020 är diskussionen om konkurrenspolitik något annorlunda. EU har en öppen marknad där utländska företag kan konkurrera fritt med de europeiska, delta i all offentlig upphandling till exempel medan EU:s företag inte släpps in på samma sätt i USA och verkligen inte i Kina. En intensiv politisk debatt pågår därför om sätt att skydda europeiska företag – göra villkoren mer jämbördiga – bland annat genom att ändra konkurrensreglerna så att europeiska företag får gynnas.

Energimarknad

EU har länge försökt skapa en gemensam energimarknad. En stegvis avreglering i mitten av 2000-talet tvingade till exempel dominerande energibolag (som regel de gamla statliga bolagen) att öppna sina nät för konkurrenter och gav kunder rätt att köpa energi från andra än inhemska producenter.

Det räckte dock inte för att åstadkomma en sammanhängande europeisk energimarknad. I Danmark tvingas man till exempel fortfarande stänga sina vindkraftsturbiner under särskilt blåsiga dagar. Elöverskottet borde kunna säljas till Nordtyskland där kolkraftverken arbetar för fullt men ledningar har saknats mellan länderna.

2015 startades nya initiativ under samlingsnamnet Europeiska energiunionen. Avsikten är att maximalt utnyttja den energi som finns i Europa genom att leverera över landgränser så att toppar och dalar i energitillgången kan jämnas ut. Det kräver en del gemensamma regler men framförallt att det byggs nya gas- och elledningar.

Fortfarande är flaskhalsarna många och det önskade flödet av energi över gränserna dröjer. EU har därför styrt regionalstöd och särskilda energianslag till infrastrukturprojekt som sammanbinder ländernas energiförbindelser. Nya ledningar länkar nu till exempel Sverige, Baltikum, Polen och Tyskland medan andra binder samman Spanien och Frankrike.

Lissabonfördraget gör energipolitik till mer av en gemensam angelägenhet för EU-länderna. Bland annat har det inneburit att medlemsländerna åtagit sig att solidariskt hjälpa andra EU-länder vid en akut energikris.

Energi förblir dock en delad kompetens mellan EU och medlemsländerna. Staterna behåller kontrollen över viktiga delar av energipolitiken som energiskatter, rätten att besluta vilka energikällor man önskar (kärnkraft ogillas i några länder och uppskattas i andra) liksom rätten att sluta egna energiavtal med tredje land.

Forskning och innovation

EU är världens största internationella forskningsområde. För åren 2014–2020 var EU:s forskningsbudget 80 miljarder euro stor i programmet Horisont 2020. Summan föreslås öka till 100 miljarder euro för de nästa sju åren.

EU-fonderna går till gemensamma gränsöverskridande projekt vilket gör att europeiska universitet måste söka samarbeten på andra sidan gränsen för att kvalificera sig.

För 2014–2020 gällde tre huvudområden: framstående forskning (bland annat med stipendier till enskilda forskare), industriellt ledarskap (bland annat med anslag till små- och medelstora företag) samt forskning kring samhälleliga utmaningar. Den sista punkten omfattar hälsa, välmående och demografi, livsmedelssäkerhet, ren energi, gröna transporter, klimatåtgärder, ett inkluderande samhälle, samt ett tryggt och innovativt samhälle.

Här ingick också en handlingsplan kallad ”innovationsunion” som gick ut på att göra något åt en traditionell tröghet i Europa, svårigheten att gå från forskningsresultat till att faktiskt få ut varor och tjänster på marknaden.

Forskning inriktades på att stärka Europas plats i en digital värld med ett annat stort samarbete, att bygga superdatorer för snabba beräkningar av massdata. Här ingår också EU-satsningar på 5G-tekniken, utveckling av robotteknik och ”sakernas internet” det vill säga internets samspel med apparater som kan kopplas upp och styra via nätet (hushållsapparater, fordon, spelkonsoler med mera). Framöver ska den inriktningen förstärkas bland annat med stora satsningar på artificiell intelligens, blockkedjor och algoritmer.

De närmaste sju åren blir framför allt klimat ett återkommande tema.

Hur mycket av EU:s forskningspengar som hamnar i respektive medlemsland beror på hur duktiga forskare är på att söka och hur bra deras projekt är. Sverige vann tidigare större forskningsanslag än vad som motsvarar vårt lands storlek i EU men har fallit tillbaka på senare år.

Trots den stora EU-budgeten utförs och finansieras fortfarande huvuddelen av europeisk forskning nationellt.

EU-länderna uppmanas av EU att spendera 3 procent av sin BNP årligen på forskning och innovation (1 procent från den offentliga sektorn). Bara Sverige, Danmark, Tyskland och Österrike nådde upp till den ambitionen år 2017 där EU-genomsnittet låg på 2,07 procent.

EU:s forskning och innovation har ambitionen att vara maximalt öppna, för bidrag från hela samhället och för forskare från andra delar av världen. Även forskningsresultaten ska vara öppna. Bland annat håller EU på att ta fram ett öppet europeiskt ”moln” för att forskningsvärlden enkelt ska kunna dela sina resultat med kollegor.

EU – Ekonomiska frågor

EU-fördraget sätter upp ekonomiska mål såväl som samhälleliga, nämligen en ”hållbar utveckling baserad på balanserad ekonomisk tillväxt och prisstabilitet, en konkurrenskraftig marknadsekonomi med full sysselsättning och social rättvisa”.
Det försöker EU åstadkomma genom den inre marknaden, ekonomisk samordning, en gemensam valuta, en tillväxtpolitik och en social agenda.

Inte alla EU-länder har infört euron men alla ingår i EU:s ekonomiska union, EMU, en samordning av nationernas ekonomiska politik. Skälet till samordningen var att man från början räknade med att alla skulle vara en del av den gemensamma valutan. Även om det inte blev fallet har samordningen visat sig vara användbar för att gå igenom och följa upp den ekonomiska utvecklingen.

EMU har en mindre tvingande karaktär för icke-euroländer men upprättar ändå relativt strikta ramar för alla. Eurokrisen från 2009 ledde till att EU-länderna skärpte kraven på en god hushållning.

Varje år planeras och granskas därför ländernas nationella ekonomi och politik enligt ett årsbundet schema:

* I mars varje år levererar EU-kommissionen rapporter om varje enskilt land med detaljerad analys och prognos över ekonomin och potentiella problemområden.

* I april måste alla EU-länder lämna in dels en årlig ekonomisk plan (”konvergensprogram” för icke-euroländer som Sverige, ”stabilitetsprogram” för övriga), dels sin nationella budgetproposition.

*I maj utfärdar EU-kommissionen skräddarsydda rekommendationer till varje land med förslag på åtgärder. Dessa diskuteras och klubbas av finansministrarna i juli.
För euroländerna är övervakningen mer närgången och ett land som inte följer de rekommenderade åtgärderna varnas samt riskerar böter.

* På senhösten lägger EU-kommissionen fram årets tillväxtrapport med förslag till prioriteringar för EU-ländernas ekonomiska politik. Rapporten diskuteras av alla finansministrar som förväntas utgå från dessa när de lägger sina nationella budgetar.

Samtidigt offentliggör kommissionen vilka makroekonomiska obalanser den har funnit i länderna, vilka kan riskera att utveckla sig till en ”bubbla” och göra ett lands ekonomi instabil. Om risken uppfattas som akut kan EU-kommissionen välja att starta en närmare granskning.

*I oktober måste euroländer lämna in sina utkast till nästa års nationella budgetpropositioner. Också dessa nagelfars av EU-kommissionen och kan sluta i rekommendationer om åtgärder. Ett land som möter kritik måste övertyga en kvalificerad majoritet av finansministrarna att gå emot kommissionen för att slippa genomföra korrigeringar.

En regel för nationella budgetar är att utgifterna inte får öka fortare än landets medelsiktiga tillväxt, om man inte kan visa upp intäkter som kan matcha utgifterna. Länder med budgetunderskott ska sikta mot att förstärka sin strukturella budgetbalans årligen med 0,5 procent av BNP.

Euroländer måste i lag införa automatisk korrigering om landets strukturella underskott överstiger 0,5 procent av BNP. Tanken är att EU kan tillåta lite mer flexibilitet om ett land har en stabil strukturell grund.

Ett land som får för stort nationellt budgetunderskott (mer än 3 procent av landets BNP) sätts under EU-kommissionens närgångna övervakning. Landet får korta tidsfrister att lösa problemet på (normalt tre månader). En liknande process finns för att övervaka statlig upplåning. Den slår till om något lands upplåning överstiger 60 procent av BNP.

Generellt är det så att euroländer måste underkasta sig uppmaningar om åtgärder för att korrigera en riskfylld situation medan icke-euroländer inte är tvungna.
Siffror, bedömningar och varningar görs alltid offentliga. Marknaderna brukar driva upp räntorna för ett land som är illa ute och denna extra press betraktas som en välkommen hjälp för att kunna åstadkomma strikt ekonomisk disciplin i EU.

Euron

En gemensam valuta, euron, ersatte i januari 2002 slutgiltigt den franska francen, den tyska D-marken, den italienska liran och en rad andra nationella valutor. Danmark och Storbritannien hade redan förhandlat fram undantag för att slippa delta, Sverige gjorde detsamma utan formellt undantag.
Ytterligare sex EU-länder står utanför euron eftersom de ännu inte uppfyller de ekonomiska inträdeskraven. Kraven är bland annat låg statsskuld, statsfinanser i balans, låg inflation, en växelkurs i balans och låg ränta över tid.

De länder som inte är med i valutasamarbetet deltar som regel inte när euroområdets finansministrar möts en gång i månaden för att diskutera ekonomisk samordning. De brukar släppas in i diskussionerna efteråt, när det samlade EU håller finansministermöte. På senare år har emellertid även de utanförstående tillåtits sitta med och lyssna.

Euron fick en solid start 2002 och hade efter några år med stabil växelkurs och låg inflation etablerat sig som en världens mest åtråvärda reservvalutor. Men i kölvattnet av den globala finanskrisen från 2008 och framåt utlöstes en eurokris när sprickor i flera europeiska länders ekonomier avslöjades under pressen.

I början av 2008 respekterade alla euroländer regeln om att inte ha ett större underskott i statsbudgeten än 3 procent av BNP. Sommaren 2010 överskred samtliga euroländer den gränsen liksom de flesta övriga EU-länder.

Till detta kom upptäckten att eurolandet Grekland i flera år hade ljugit om sin ekonomiska situation för att få vara med i valutaunionen. Det blev tumult på marknaderna och övriga euroländer tvingades låna ut pengar akut för att landet inte skulle gå i konkurs. Som motkrav ställdes Grekland nära nog under tvångsförvaltning. De lån som höll landet under armarna betalades ut i omgångar, först efter det att krisåtgärder hade röstats igenom i det grekiska parlamentet.

Irland fick därnäst be om stöd sedan landets regering hade lovat att täcka alla irländska bankers förluster, vilket snabbt resulterade i stora hål i statskassan. Därefter var det Portugals tur att vända sig till kollegerna för akuta nödlån.

I de drabbade länderna demonstrerade människor mot påtvingade nedskärningar och åtstramningar. Tyska, finländska och nederländska väljare svarade med ilskna protester över att behöva hjälpa andra länder när tiderna redan var svåra. Det stod klart att den relativt stora självständighet i ekonomiska frågor som euroländerna behållit, trots gemensam valuta, hade blivit ohållbar. När ett land kraschade drogs de andra med.

Grundarna av EU:s monetära union (EMU) hade med avsikt låtit bli att skapa ett räddningsinstrument för länder som misskött sin ekonomi. Inget skuldsatt land skulle nämligen räkna med att bli utlöst av övriga. Men när skuldkrisen såg ut att kunna spridas till hela valutaområdet beviljade euroländerna ändå bilaterala nödlån (från stat till stat) till de mest utsatta länderna och en europeisk räddningsfond inrättades för att bistå vid akuta betalningskriser.

Europeiska centralbanken (ECB) blev under krisen en högst aktiv part i räddningen av euroområdet. På eget initiativ pumpade ECB bland annat ut pengar via billiga lån till europeiska banker för att undvika att hela ekonomin avstannade, därefter gick man in och stödköpte statsobligationer.

I april 2016 hade EU som helhet återvunnit samma ekonomiska nivå som före krisen. Irland, Portugal och Spanien hade på några år lyckats ta sig ur sina djupa svackor. Men Grekland förblev utsatt, dels för att landet bristfälligt genomfört avtalade reformer, dels för att lånen vuxit sig så stora att alla intäkter gick till avbetalningar, vilket ströp alla chanser till tillväxt. Situationen ledde till bittra gräl om svek mellan politiker från olika länder och hot förekom om att kasta ut Grekland ur EMU. Först sommaren 2018 stod det sydeuropeiska landet åter på egna ben ekonomiskt.

Euroländerna bestämde sig i slutändan för att inte överge euron utan att hålla samman och krympa sin nationella ekonomiska frihet. Stramare övervakning infördes. En tillfällig kriskassa (ESM) har gjorts permanent och en bankunion har skapats för att undvika att slarvande banker under en ny finanskris tömmer ett lands statskassa.

Bankunionen flyttar framför allt beslutet om en konkursdrabbad bank från nationalstaten till EU, eller mer bestämt till en avdelning under Europeiska centralbanken. Det visade sig under den globala finanskrisen att EU-länderna var så snabba att rädda sina nationella banker undan problem att de tömde sina egna statskassor. Om en bank vet att den alltid blir räddad, lyder logiken, kommer den alltid att vilja ta risker för att tjäna mycket pengar. När räddningsbeslutet ligger centralt, istället för i händerna på hemlandets politiker, finns ingen automatiskt trygghet för banker och därför antas de bli försiktigare.

Men även om bankunionen funnits på plats i några år saknas ett avgörande element, en gemensam fond för att rädda en storbank vars konkurs annars skulle skada hela det finansiella systemet. Istället finns nationella fonder. Det är framför allt Tyskland och några rikare länder som tills vidare motsatt sig att ta det sista steget.

Sverige och Danmark står tills vidare utanför bankunionen men kan om de vill gå med.

Skattebetalarna fick betala den förra finanskrisen två gånger – först genom att stater räddade sina banker, sedan när stater tvingades skära ner offentliga utgifter som a-kassa, sjukförsäkringar, pensioner och statsanställdas löner. För att det inte ska hända igen finns dels bankunionen, dels har euroländerna beslutat att skapa en separat ”eurobudget” kallad BICC (budgetinstrument för konvergens och konkurrenskraft).

Den ska kunna gå in när ett land befinner sig i akut betalningskris och bidra till investeringar. Problemet blir annars lätt att alla landets inkomster går åt att betala skulder vilket stryper ekonomin och står i vägen för en återhämtning.

Även här har en grupp rikare länder med Tyskland i spetsen velat hålla tillbaka så instrumentet blir mycket litet.

Planer på en gemensam kapitalmarknad har mött samma tröghet. Tanken här är bland annat att göra det enklare och säkrare för europeiska företag men också medborgare att skaffa sig kapital (eller spara i) andra länder, men också att gå via företagsobligationer istället för att alltid låna eller spara i bank. Att sprida riskerna anses kunna göra den europeiska ekonomin mindre sårbar vid en ny finanskris.

Frågan kvarstår om euroländerna har gjort tillräckligt för att stå emot en framtida global finanskris eller om enskilda länder fortfarande kan dra ner det övriga euroområdet i kris och lågkonjunktur. Vintern 2020 utgjorde Italiens höga skuldsättning och svaga banksoliditet ett sådant orosmoment.

Många ekonomer hävdar också att det framgångsrika Tyskland faktiskt förvärrar det ekonomiska läget i Europa genom att spara sina rekordstora exportinkomster istället för att investera och därmed få hjulen att rulla.

Tillväxt- och regionalpolitik

Sammantaget förväntas den inre marknaden, utrikeshandel och ländernas goda hushållning leda till ekonomisk tillväxt. Men EU gör dessutom speciella satsningar på tillväxt i de regioner i Europa som sackar efter.

Regionalpolitiken finansieras genom så kallade strukturfonder vilka är EU:s största utgiftspost (34 procent av budgeten).

Att EU:s regionalpolitiska bidrag kallas strukturstöd har ett skäl: bidragen ska vara hjälp till självhjälp och bygga sunda strukturer. För att få stöd ska en region dra upp en flerårig utvecklingsplan som ska godkännas av EU-kommissionen innan bidragen betalas ut.

Sedan 2010 har termen ”bidrag” allt oftare ersatts av termen ”investering”, vilket markerar en kursändring där tillväxtskapande insatser kommit mer i fokus och där bidragen lika ofta kan utgöras av förmånliga lån.

Ett utslag av det tänkandet ledde 2014 till EU-fonden för strategiska investeringar (EFSI, även kallad Juncker-planen). Avsikten var att ”investera” Europa ur den lågkonjunktur som följt på den globala finanskrisen 2008–2012.

Fonden fick ett lågt grundkapital på runt 16 miljarder euro, tänkt att fungera som ett startskott för att locka med partnerns och få igång lönsamma investeringsprojekt. 2018 beräknade EU-kommissionen att privata och offentliga kapitalinsatser,precis som man hoppats, hade multiplicerat startkapitalet flera gånger om och nått summan 335 miljarder euro. Pengarna finansierade 900 tillväxtprojekt i EU-länderna.

EU-regeringarna beslöt att fortsätta och satsa på målet om totalt 500 miljarder euro till 2020.

EU:s regelrätta strukturfonder startar med betydligt större summor i kassan – totalt över 350 miljarder euro för åren 2014–2020. De kanaliseras via tre huvudfonder: Sammanhållningsfonden som går till EU:s fattigaste regioner i Östeuropa (till 80 procent), Grekland och Portugal, samt Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF) vilka alla regioner kan söka pengar ur.

Pengarna ska gå till hållbar tillväxt, allt som kan skapa arbete, är klimatsmart och ökar välståndet. Det kan handla om att höja utbildningsnivån, hjälpa svagare grupper in på arbetsmarknaden, rusta upp nedslitna stadsdelar, införa IT i småföretag eller att hitta alternativ sysselsättning när lantbruk eller fiske läggs ned.

EU-program ska alltid samfinansieras. Unionen bidrar som regel med 50 procent medan den andra delen ska komma från en nationell part, främst stat eller kommuner, näringsliv eller organisationer, medan lokalt föreningsliv kan bidra med frivilligarbete. Hur detta ser ut i Sverige framgår av ett avtal, partnerkapsöverenskommelsen, som regeringen träffat med EU-kommissionen.

Sverige kan hämta ut cirka 15 miljarder kronor från EU:s regional- och socialfond 2014–2020. Tillsammans med svenska insatser landar regionalbidragen då på runt 29 miljarder kronor för hela sjuårsperioden. Räknas EU:s och svenska jordbruks-, landsbygds- och fiskerisatsningar in blir slutsumman 67 miljarder kronor.

I Sverige är det regionala myndigheter, Tillväxtverket och Jordbruksverket som fördelar stöden.

Ett medlemsland kan också söka medel ur Globaliseringsfonden vilken ger stöd till vidareutbildning av arbetare som förlorat jobben på grund av globaliseringen. EU har även en Solidaritetsfond för naturkatastrofer som upprättades efter stora översvämningar i Europa 2002. Efter stormen Gudrun i januari 2005 fick Sverige assistans med 700 miljoner kronor ur den fonden.

Arbetsmarknad och socialpolitik

Fördragets mål om en ”hållbar tillväxt med sociala framsteg” innebär att EU också ser på hur arbetsmarknaden utvecklas. EU-länderna har en gemensam arbetsmarknad sedan 1993 men EU:s behörighet att reglera arbetslivet är begränsat. De enskilda medlemsländerna sköter frågor om sysselsättning, löner, arbetsmarknadsparternas relationer och i princip all socialpolitik.

Arbetsrätt och arbetsmiljö är däremot EU:s område vilket lett till en rad regler om bland annat arbetstider, skyddsutrustning, farliga miljöer och på senare år regler för den som arbetar inom den så kallade gigekonomin med dess tillfälliga jobb

Arbetsmarknadens parter har en stark ställning som remissinstanser i EU och erbjuds att förhandla fram kollektivavtal när övergripande problem på arbetsmarknaden behöver lösas. Först om parterna misslyckas med det ska EU gå lagstiftningsvägen.

EU:s fördrag ger arbetstagare rättigheter som till exempel att arbeta i annat EU-land,  insyn och medbestämmande i arbetslivet samt att organisera sig fackligt och att strejka. Diskriminering på grund av kön, ålder eller nationalitet får inte förekomma vid rekrytering, i lönesättning eller för arbets- eller pensionsvillkor.

Sedan fri rörlighet för arbetstagare infördes 1993 kan EU-medborgare fritt söka jobb och arbeta i andra EU-länder. Efter EU:s utvidgning österut under 00-talet har detta skapat irritation i några medlemsländer eftersom välståndsklyftan gjort att många östeuropéer tagit arbete i Västeuropa.

I Sverige har låglönekonkurrensen på arbetsmarknaden upprört flera fackförbund. Företag har till exempel möjlighet att placera arbetskraft tillfälligt i Sverige till hemlandets lön. EU-domstolen slog 2007 fast att så länge Sverige inte har allmängiltiga kollektivavtal ska utländska kollektivavtal betraktas som giltiga precis som svenska. 2017 kortades den tillåtna perioden som en arbetstagare kan vara utstationerad i annat land och kontrollerna skärptes för att undvika fusk.

Frågor om arbetslöshet och sysselsättning är alltså nationell domän fortfarande men sedan 1990-talet har medlemsländerna haft ett nära utbyte på området. En europeisk sysselsättningsstrategi uppdateras årligen och EU-kommissionen följer upp hur länderna lyckas med att få in fler människor på arbetsmarknaden.

Under 2000-talet letade sig socialpolitiska frågor in i EU-samarbetet eftersom medborgare som jobbar i andra EU-länder behövde få saker som sjukförsäkring, pension och a-kassan lösta. EU-medborgare verksamma i annat EU-land har rätt till liknande sociala förmåner som medborgarna i värdlandet. I flera länder har det utgjort en källa till irritation. EU-domstolen har dock fastslagit att skyddsnätet enbart gäller dem som arbetar i ett annat EU-land, inte alla som rör sig över en landgräns.

Finanskrisens hårda effekt på vanliga människor fick EU-kommissionen att 2017 vilja kraftsamla på det sociala området. En ”social pelare” i 20 punkter lanserades på ett toppmöte i Göteborg hösten 2017.

Den tar upp bland annat arbetstagarnas tillträde till en öppnare och mer rättvis arbetsmarknad, ökad jämställdhet, chanser till vidareutbildning, socialt skyddsnät, ett fungerande familjeliv, och så vidare. Andra förslag har tillkommit efteråt, såsom en europeisk minimilön (t ex 60 procent av landets medellön) eller en europeisk fond för arbetslösa (för ett land i akut betalningskris).

Flera av dessa idéer oroar svenska politiker som fruktar att det kan leda till mer EU-lagstiftning inom familjepolitik eller på arbetsmarknaden, ett område som i Sverige regleras via kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförbund.

Fattigdomsbekämpning

EU-länderna bedriver också sedan länge ett (icke-bindande) samarbete om bekämpning av fattigdom och social utslagning. Efter att den ekonomiska krisen slagit till2013 ansågs 24 procent eller över 120 miljoner européer vara fattiga eller befinna sig i riskzonen för att hamna i fattigdom. 2017 var siffran nere i 16,9 procent. Ambitionen är att 2020 ska minst 20 miljoner människor ha lyfts ut ur riskzonen.

Det finns en EU-fond – Fead – för akut hjälp till de allra fattigaste med nödvändigheter som mat, kläder eller tvål. Fead har 3,8 miljarder euro att fördela för åren 2014–2020 men berört medlemsland ska bidra med 15 procent av nödhjälpen den tar emot.

EU:s socialfond (ESF) är också ett instrument för att motverka fattigdom men då genom mer långsiktiga projekt. Socialfonden (på 70 miljarder euro 2014–2020) används t ex till kompetenshöjning i arbetslivet, att öka jämställdheten och integration på arbetsmarknaden samt att motarbeta arbetslösheten. 

EU – Utrikes- och säkerhetspolitik

EU har kallats den ”mjuka makten” till skillnad från USA eftersom man framför allt gör civila insatser internationellt, snarare än militära. Den europeiska utrikespolitiken försvagas av att de 27 EU-länderna inte alltid är överens. Enigheten sattes på prov när Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022. 

EU:s utrikespolitik har länge bedrivits med enhällighet vilket tenderar att göra den långsam och tvekande. Fortfarande fattas viktiga beslut, som till exempel om sanktioner mot ett annat land, bara om alla kan enas. De utrikespolitiska hållningar som EU ändå kan enas om måste medlemsländerna respektera och får inte motarbeta.

Sedan 2009 har unionen en ”utrikeschef” som officiellt går under titeln höge representanten. I december 2019 tog spanske Josep Borrell över den posten och företräder därmed EU utåt och leder överläggningarna när medlemsländernas utrikesministrar samlas. Överordnade beslut (politikens inriktning) kräver enhällighet medan kvalificerad majoritet räcker för operativa beslut (hur ett utrikespolitiskt beslut ska förverkligas).

Enigheten har ofta varit svårfångad, till exempel i fråga om hur EU-länderna bör agera i förhållande till Ryssland som några av EU:s medlemsländer traditionellt stått nära.

Ryssland kom allt mer att uppfattas som ett säkerhetspolitiskt från 2014 då landet erövrade halvön Krim från Ukraina och understödde ryskspråkiga separatisters försök att utropa självständiga stater i östra Ukraina. Ryssland spädde på oron genom att finansiera vissa högerextrema rörelser och försöka påverka politiska val i EU-länder. 

Rysslands erövring av Krim ledde till att EU införde sanktioner mot drygt tjugo ryssar som belades med inreseförbud och fick sina tillgångar i EU frysta, men det var inget jämfört med de sanktioner som EU i full enighet införde efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. Då beslutade EU om de mest långtgående sanktionerna mot Ryssland någonsin. Ett stort antal högt uppsatta ryssar, däribland president Vladimir Putin, belades med sanktioner och det ryska finansiella systemet isolerades genom att ryska storbanker stängdes av från det internationella betalningssystemet Swift samtidigt som tillgångar utomlands tillhöriga den ryska centralbanken frystes med mera (läs mer om EU:s sanktioner här).

Svårare var det att enas om att stoppa importen till EU av rysk gas och olja som medlemsländerna är starkt beroende av samtidigt som importen ger stora tillskott till den ryska statskassan. I maj 2022 presenterade EU-kommissionen ett sjätte sanktionspaket som bland annat omfattade en plan för att fasa ut all rysk olja från medlemsländerna inom ett halvår, och raffinerade oljeprodukter, som bensin, inom 9 månader. Ungern och Slovakien som mest beroende av import från Ryssland erbjöds en förlängd tidtabell men var inte nöjda med förslaget så förhandlingarna drog ut på tiden.     

Vid sidan av sanktionerna har EU beslutat om omfattande stödpaket till Ukraina. I mitten av maj 2022 hade EU utlovat sammanlagt 2 miljarder euro i hjälp. 

EU har traditionellt legat nära den amerikanska synen på omvärlden men en spricka mellan de två blev tydlig i samband med president Donald Trumps tillträde 2017. Sprickan överbryggades när Joe Biden tog över i Vita huset från januari 2021 och återställde de nära relationerna med Europa. Sedan Ryssland invaderade Ukraina har EU och USA  haft ett tätt samarbete. 

EU:s närmaste relationer med grannländer har dels handlat om att öppna den inre marknaden med fri rörlighet för människor, varor och tjänster (Norge, Island och Liechtenstein i EES-avtalet samt Schweiz), dels om att uppmuntra till reformer för att uppnå EU-medlemskap (Balkan och Turkiet).

2009 grundades det Östliga partnerskapet som omfattar Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Belarus och Ukraina. Samarbetet syftar till att fördjupa det politiska samarbetet och den ekonomiska integrationen mellan medlemsländerna och EU.

Inom ramen för EU:s grannskapspolitik pågår ett liknande samarbete om utveckling med tolv länder runt Medelhavet (Algeriet, Armenien, Azerbajdzjan, Egypten, Georgien, Israel, Jordanien, Libanon, Marocko, Tunisien, Ukraina och Vitryssland). Ytterligare fyra har varit aktuella men är vilande (Libyen, Moldavien, Palestina och Syrien).

EU assisterade de afrikanska länderna när de 2002 ville bygga upp ett samarbete inspirerat av det europeiska. Resultatet blev Afrikanska unionen som har 55 medlemsländer och bas i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Sedan 2007 har AU samt EU en gemensam strategi för utveckling och utbyte som följs upp med en handlingsplan och med årliga toppmöten. Särskilt aktuella frågor är alltid migration, utvecklingsbistånd och kampen mot terrorism.

Försvars- och säkerhetspolitik

EU-länderna har nationella försvar och nationell försvarspolitik. De allra flesta ingår i militäralliansen Nato där alla medlemmar åtagit sig att rycka ut om ett medlemsland skulle attackeras. 22 av EU:s länder är Natomedlemmar och ytterligare fem EU-länder har ett mycket nära försvarssamarbete med Nato (Finland, Sverige, Irland, Malta och Österrike). Det lämnar ett enda EU-land utanför kretsen (Cypern). Icke-EU-länder som USA, Kanada och Turkiet är också medlemmar i Nato.

Att kalla EU för en ”mjuk makt” i jämförelsen med USA är inte fel eftersom unionen prioriterat att använda sig av handel, diplomati och ett förebyggande arbete för att påverka omvärlden snarare än militära insatser.

EU har genomfört många civila krisuppdrag internationellt. Valövervakning, juridisk assistans, polisutbildning och demokratiuppbyggnad är några uppgifter som EU har assisterat krisdrabbade länder med. EU strävar alltid efter att i första hand agera med partner och med stöd av FN.

Under det första decenniet efter millennieskiftet tog EU några försiktiga nya steg när det gäller militärt samarbete. Sedan 2003 har EU-länderna i olika grupperingar genomfört ett dussintal fredsbevarande militära uppdrag internationellt. Det har till exempel skett i Mali, Centralafrikanska republiken och Bosnien samt för att hejda pirater utanför Somalia. Sedan 2007 har också EU-länderna turats om att organisera en snabbinsatsstyrka på cirka 1 500 soldater som i princip stått redo att kunna rycka ut på tio dagar. Möjligheten har aldrig utnyttjats.

Fredsbevarande militära insatser är alltid frivilliga för medlemsländerna. Sverige har deltagit flera gånger. Ett land som valt att avstå kan inte sätta stopp för själva insatsen.

Sedan 2009 finns två klausuler i EU:s fördrag som kräver solidaritet i kris mellan EU-länder.

Artikel 42, punkt 7 säger att ett EU-land som angripits kan begära stöd och assistans från övriga EU-länder ”utan att påverka den särskilda karaktären hos vissa länders säkerhets- och försvarspolitik”. Det sistnämnda ger alliansfria länder rätt att vägra bidra militärt.

Artikel 222 handlar också om rätt till assistans och här nämns specifikt tillfällen när ett land utsätts för en terrorattack, naturkatastrof eller annan katastrof. Vilken form assistansen ska ta nämns inte och det krävs inte av något land att sända soldater.

Sommaren 2016 antog EU en global säkerhetsstrategi som identifierade de största aktuella hoten mot Europas säkerhet. Hoten anses bland annat vara instabila länder i Europas närhet, terrorism, klimatförändringarna och oreglerad migration. Svaren på hoten ansågs ännu en gång i första hand vara förbättrade relationer genom handel, integration och samarbete, men nu tillkom behovet för EU att kunna svara för säkerheten på eget territorium och i närområdet.

Strategin sammanföll i tid med den amerikanske presidenten Trumps uttalanden om att militäralliansen Nato är överspelad och att det land som vill ha USA:s beskydd måste betala för sig.

Osäkerheten om vad det egentligen betyder för försvaret av Europa, kopplat till ökad rysk aggression, förmådde EU:s stats- och regeringschefer att satsa på en större europeisk försvarskapacitet.

EU-ländernas brister i militär kapacitet ska avhjälpas bland annat genom Pesco (permanent strukturerat samarbete) där 25 länder samarbetar i cirka 50 konkreta försvarsprojekt. Sverige deltar i några av dessa, bland annat ett som handlar om sjukvård och ett som rör sig om ett utbildningscenter.

EU:s fem kommandocentraler för militära uppdrag har kombinerats i en enda, MPCC. Ett arbete med att skapa ett ”militärt Schengen” har inletts, det vill säga att göra det möjligt för trupper att snabbt förflytta sig i Europa över gränserna, vilket inte går idag. Samtidigt satsar EU mer på forskning och stärker den gemensamma upphandlingen inom försvaret via sin försvarsbyrå EDA.

EU-kommissionen vill ur den kommande sjuårsbudgeten anslå 5,5 miljarder euro per år till försvarsändamål.

Rymden

Under det kalla kriget pågick en kapplöpning om att vara först till rymden mellan de två supermakterna Sovjetunionen och USA. Sovjet var först med att sända ut en av sina kosmonauter i rymden medan amerikanerna var först med att sätta en människa på månen.

Efter det föll rymden delvis i glömska men ny teknik har gjort ämnet högaktuellt igen.

Den som kontrollerar rymden kan också kontrollera de allt viktigare satelliterna. De hjälper oss att hitta rätt på jorden genom gps, används för mobiltelefoners signaler, övervakar skogsbränder, hjälper sjöräddningen, ser när odlade musslor ska skördas och övervakar trupprörelser, för att nämna bara några användningsområden.

EU startade 2005 ett europeiskt rymdprogram och har nu sänt upp 26 (av totalt 28) satelliter. Galileos signaler når för närvarande 1 miljard telefoner på jorden.
I snart alla bilar i EU finns Ecall vilket tack vare Galileo sänder signaler så att räddningstjänst direkt kan se var en bil befinner sig om föraren ringt in en olycka och snabbt behöver hjälp.

Under namnet PRS (Public Regulated Service) används satelliten till krypterade samtal mellan polis och myndigheter som till exempel kan behöva tala ostört under en akut kris som en större terrorattack.

Rymdprogrammet har också Copernicus som erbjuder fri och öppen övervakning av mark och hav liksom klimattjänster, och så vidare, samt Egnos, regional satellitnavigering. Nya arbetsuppgifter är till exempel att varna för solstormar och att avvärja rymdskrot – som har lämnats av tidigare rymdfärder men som så småningom trillar ner vilket kan få tragiska följder.

För EU är det värdefullt att vara med i rymdsatningar för att säkra en plats för europeiskt näringsliv på området.

Rymden spelar samtidigt en allt viktigare roll för försvaret. Vad det kan innebära debatteras intensivt i EU, inte minst sedan USA under 2019 beslöt att sätta upp en ”Space Force” inom sitt försvar.

EU – Handelspolitik och bistånd

EU utgör världens största marknad och är därmed en av världens tyngsta handelsaktörer. Men EU:s idé om global öppenhet och samarbete utmanas av de internationella handelskrig som brutit ut.

Handelspolitiken är helt och hållet gemensam och sköts till vardags av EU-kommissionen. Eftersom EU är en tullunion – alltså att länderna har gemensamma tullar mot resten av världen – är det omöjligt för ett medlemsland att sluta egna avtal med länder utanför samarbetet. Avgifterna som ländernas tullverk tar upp vid gränsen går till 80 procent in i EU:s budget. Resten behåller medlemsländerna för sin egen förvaltning.

EU vill se en globalt reglerad handel med gemensam tvistlösning som i Världshandelsorganisationen (WTO). Men den har länge haft svårt att komma vidare, till exempel när det gäller att öppna tjänstehandeln, på grund av oenighet mellan världens länder. Tvistlösningspanelerna i WTO kan dessutom inte längre bemannas eftersom USA lägger veto mot nya tillsättningar.

Det var 2017 som USA:s president Donald Trump började tala om att överge regelbaserade lösningar, riva upp handelsavtal och sätta USA främst – att låta starkaste part vinna. Han lade strafftullar på import av stål och aluminium och startade fler handelskonflikter med Kina.

Ställd inför den oväntade utmaningen från USA har EU lagt ner extra kraft på att förhandla fram egna, mycket breda handelsavtal med övriga världen (även med USA). EU söker dessutom partner i Kanada, Japan och var det går, för att hitta en alternativ tvistlösning sedan WTO:s högsta panel slutade fungera i december 2019 på grund av domarbrist.

EU-kommissionen är den part som förhandlar handelsavtal med omvärlden för EU-ländernas räkning. Det finns få vita fläckar på EU:s handelskarta; unionen har handels- eller samarbetsavtal med handel som inslag, med snart sagt alla länder i världen. Tills vidare fattas bara ett fåtal länder i Afrika samt en grupp länder som gränsar till Ryssland (till exempel Kazakstan och Turkmenistan).

EU:s växande styrka som handelsområde tack vare den inre marknaden, har gjort att européerna vågat utmana världens tidigare största handelsblock, USA. En av de första tvisterna handlade om Europas rätt att vägra importera kött från hormonbehandlade amerikanska djur. Senare konflikter har handlat om bananimport, genmodifierade varor, Hollywoods filmdominans, stålimport och import av klorinbehandlad kyckling. 2018 lade president Trump strafftullar på import av stål och aluminium av skäl som handlade om nationell säkerhet. EU anmälde tullarna till WTO men svarade också med egna avgifter på import från USA av apelsinjuice och motorcyklar bland annat.

Norge, Island och Liechtenstein har ingått den mest omfattande överenskommelsen med unionen, EES-avtalet. Det ger länderna i princip fri tillgång till EU:s inre marknad mot att de accepterar såväl existerande som framtida regler, betalar en avgift och accepterar EU-domstolen som högsta tvistlösningsinstans. Schweiz har liknande tillgång via en lång rad separata avtal.

EU har sedan 1997 ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland. Försök att uppdatera avtalet har stupat på politisk oenighet, först på grund av tvister som Polen och Lettland har haft med Ryssland, sedan på grund av Moskvas annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. De ekonomiska sanktioner som EU efter annekteringen av Krim riktade mot Ryssland har försvårat relationerna. Moskva har svarat med importförbud på varor från EU.

Sedan 2009 agerar EU österut inom ramen för det så kallade Östliga partnerskapet” med Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina. Samarbetet täcker politisk dialog, handel och finansiellt stöd till utveckling.

EU har samlat relationerna till andra närliggande stater i ett ”europeiskt grannskapsområde”. Det rör sig om 16 länder öster- och söderut men av politiska skäl faller ibland vissa bort (2017 till exempel Syrien, Libyen och Vitryssland). Övriga länder som ingår är Algeriet, Armenien, Azerbajdzjan, Egypten, Georgien, Israel, Jordanien, Libanon, Moldavien, Marocko, Palestina, Tunisien och Ukraina. Här ingår handel, demokratistöd och politisk dialog liksom finansiellt stöd (15,7 miljarder euro2014 till 2020).

EU har sedan 1995 på liknande sätt drivit en Medelhavsunion med handel, samhällsreformer, studentutbyte etc. Trots flera nystarter har den unionen aldrig riktigt fått eget liv.

Mellan EU och Kina sker världens näst största handelsutbyte till ett värde av cirka 1 miljard euro per dag. Det råder ett stort handelsöverskott till Pekings fördel. EU:s och Kinas handel bygger enbart på högst begränsade tekniska avtal medan ett bredare investeringsavtal förhandlats en längre tid utan att nå i mål.
 
Kontakterna med Peking är täta men periodvis ansträngda. Kina är detill exempelportland vars varor oftast måste återkallas. Kina är också det land som oftast drabbas av så kallade antidumpningsavgifter för attill exempelportvaror bedöms säljas under tillverkningspris. Kina har även fått kritik för att se mellan fingrarna när företag kopierar kända europeiska märkesvaror.

I några europeiska länder har kinesiska investeringar väckt oro. 2018 antogs en EU-förordning som anses vara riktad mot Kina. Den säger att utländska investeringar i strategiskt viktigt näringsliv (som till exempel hamnar eller avancerad elektronik) måste granskas i förväg när investeraren är statsägd eller nära kopplad till en utländsk stat.

Som enskilt land är Japan EU:s näst största partner i Asien. I december 2017 enades parterna om ett nytt och bredare handelsavtal där Japan lovar undanröja flera hinder. Parterna diskuterar också ett strategiskt samarbete.
Under sommaren 2018 inleddes också förhandlingar om breda handelsavtal med Australien och Nya Zeeland.

EU har länge haft täta relationer med Asean (tio sydostasiatiska länder) som tillsammans utgör en viktig handelspartner. EU tecknade 2018 frihandelsavtal med Vietnam och Singapore, och förhandlar med Indonesien och Thailand. Sedan 2015 är ett brett handelsavtal i kraft med Sydkorea, ett av de första av den ”nya generationens” avtal. Med det avses att eftersom tullar sällan utgör handelshinder numera måste handelsavtal innehålla regelharmonisering eller erkännande av varandras regler för att kunna göra någon skillnad.

EU är Afrikas största investerare, långt större än både USA och Kina, och har utlovat nya investeringar till ett värde av 54 miljarder euro fram till 2020. Detta löfte hänger ihop med försöken att förmå afrikanska stater att hindra utvandring och ta tillbaka oönskade migranter. Investeringsstöd, bistånd, utbildning och demokratiuppbyggnad i nya samarbeten prövas med till exempel Mali, Nigeria, Etiopien och Sudan.

EU har haft partnerskapsavtal (bistånd, handel och samarbete) sedan 1970-talet med 40 afrikanska länder söder om Sahara och har på senare år kompletterat dessa via regionala avtal med Östafrika (fem länder) och Västafrika (16 länder).

EU har frihandelsavtal med samtliga länder i Latinamerika utom Venezuela. Dessutom finns ett relativt nytt avtal om nära samarbete med en grupp länder i Anderna (Ecuador, Peru och Colombia) samt ett regionalt avtal med Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay samt Venezuela som för tillfället är avstängt. 2019 blev också ett nytt avtal med Mexiko i princip färdigt.

Krav på rättvis handel

Alla EU:s handelsavtal innehåller numera en klausul om mänskliga rättigheter som gör att EU kan frysa kontakterna med det andra landet vid grova överträdelser. EU har också börjat införa en klausul i sina handelsavtal med krav på avtalspartner om att respektera sociala minimivillkor för arbetstagare.

På senare tid har en klimatklausul tillkommit, med krav om att föra en klimatvänlig politik, till exempel i Kanada-avtalet från 2017 och i EU:s Japanavtal från 2018. Att införa permanenta klimatklausuler i alla handelsavtal är för närvarande under debatt i EU. Dessutom diskuteras att införa ett slags koldioxodtull på importvaror. Det skulle då användas till att jämna ut konkurrensvillkoren för EU:s näringsliv, vars företag åläggs att bidra till klimatarbetet.

Eftersom EU som sagt har världens största marknadsplats ger det unionen möjlighet att ställa hårda villkor på det land som söker tillträde. Men än så länge har EU inte löst frågan om hur man sedan ska kunna övervaka att handelspartner faktiskt för önskad politik.

Bistånd

EU och dess medlemsländer är tillsammans världens största biståndsgivare, största donator vid humanitära kriser och numera även av klimatbistånd.EU står för drygt hälften av världens bistånd.

Till det reguljära biståndet kommer humanitär katastrofhjälp  som EU väljer att förmedla via etablerade biståndsorganisationer, m till exempel Röda Korset eller Läkare utan gränser.

Bistånd är inte en exklusiv EU-behörighet. Bara ungefär en femtedel av det europeiska biståndet förmedlas via EU, medan fyra femtedelar kommer från de enskilda medlemsstaternas nationella utvecklingssamarbete med deras respektive mottagarländer.

EU-länderna har dock sedan 2003 samordnat sina nationella och sitt europeiska bistånd så att alla strävar mot samma mål, inte dubblerar stöd till något land eller ställer något fattigt land helt utan. Prioriteringen är att utrota fattigdomen i världen och skapa en hållbar tillväxt, byggt på FNs mål för hållbar utveckling till 2030.
Biståndet går till insatser för exempelvis hälsovård, utbildning och stöd till näringslivet men innehåller samtidigt krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

I sitt biståndsarbete har EU ett särskilt handels- och biståndsavtal med 79 så kallade AVS-länder (många är gamla kolonier till europeiska länder). 2014 beslöt EU att börja dra ned biståndet till tillväxtekonomier som Kina och Brasilien och istället inrikta sig mot världens fattigaste länder.

Efter 2014 har särskilt fokus hamnat på klimatåtgärder eftersom många fattiga länder befinner sig geografiskt i riskzonen för effekter av klimatförändringarna. För åren 2014–2020 har EU och EU:s medlemsländer gemensamt utlovat 2 miljarder euro årligen i bistånd till klimatinsatser i fattiga länder.

Trots världsrekord i bistånd klarar inte EU-länderna av att nå det FN-mål som man enats om, att biståndet 2015 skulle vara uppe i 0,7 procent av varje medlemslands BNI (bruttonationalinkomst). Biståndet har istället minskat både globalt och från Europa trots att fler länder nu räknar in mottagande av flyktingar som bistånd.
2018 nådde bara fyra EU-länder målet på 0,7 procent: Danmark, Luxemburg, Storbritannien och Sverige. Genomsnittet för EU-ländernas bistånd var samma år 0,47 procent av BNI.

EU – Medborgarnas Europa

Finns det ett medborgarnas Europa? Det finns i alla fall både rättigheter och möjligheter. Fram Under en tvåårsperiod fram till 2022 har nu medborgarna själva chansen att ha en åsikt om saken i en konferens om hur det framtida EU bör se ut.

Mycket i EU-samarbetet börjar i den inre marknaden och där återfinns även medborgarnas mest påtagliga rättigheter och möjligheter, nämligen rätten att resa, studera, arbeta och leva i det EU-land man själv väljer.

Denna fria rörlighet som gäller alla EU-medborgare har förbättrats på flera sätt. Dels har en EU-medborgare som arbetar i ett annat EU-land rätt till i princip samma sociala förmåner som landets egna medborgare – sjukvård, sjukförsäkring, barnbidrag, pension, osv. Där det krävs att man arbetar in en rättighet (semesterdagar t ex) ställs samma krav på den inflyttade personen.

Den som vill flytta på vinst och förlust kan under sex månader få sin a-kassa hemifrån utbetald i det land där man söker arbete. Det finns en portal för jobbsökare (Eures) för den som vill söka jobb hemifrån.

Att studera i ett annat EU-land är också fritt men med brasklappen att man är skyldig att klara sitt uppehälle, t ex genom stipendier eller studielån.

En EU-medborgare på resa har rätt till akut sjukvård. Det är även möjligt att få planerad sjukvård i annat EU-land ersatt av hemlandets försäkringskassa, om man ansökt om detta i förväg.

En EU-medborgares rätt att rösta i EU-valet följer med även om man flyttat till ett annat EU-land. Man har också rätt att ställa upp för att bli invald i Europaparlamentet.

Som EU-medborgare har man även de mest grundläggande fri- och rättigheterna skyddade, oavsett om man befinner sig i sitt eget land eller någon annanstans. I ”stadgan över medborgerliga rättigheter” finns en hel katalog som t ex rätten att vara medlem i en förening, att demonstrera, strejka, politisk frihet och religionsfrihet, rätten att gifta sig, att utbilda sig, driva företag, osv.

Här ingår förbud mot rasism, diskriminering och slavhandel liksom påbud om jämställdhet.

På 2000-talet öppnades EU:s lagstiftningsprocess som fram till dess skett i en något sluten krets för att ge medborgarna större insyn.

EU-medborgarna fick i sammanhanget en offentlighetsprincip av svensk modell, alltså rätten att begära insyn i EU-dokument.

EU-kommissionen ålades att utöka sina konsultationer med det civila samhället före lagförslag. Det sker dels i utfrågningar där medborgar- och intresseorganisationer bjuds in, dels via öppna konsultationer på nätet där alla kan bidra med synpunkter.

Nationella parlament fick samtidigt större insyn och tidigare tillgång till EU-förslagen.

EU:s ministerråd håller numera öppna (TV-sända) möten när de lagstiftar.
En EU-ombudsman tar emot och utreder klagomål på tjänstemän i EU:s institutioner.

Den största nyheten var kanske medborgarinitiativet där medborgare sedan november 2009 kan uppmana EU-kommissionen att lägga lagförslag om en fråga som de anser behöver åtgärdas. Det måste vara en fråga som EU har kompetens över och minst en miljon namnunderskrifter från minst sju EU-länder krävs för att EU-kommissionen ska behöva agera.

Hittills har fyra medborgarinitativ godkänts och bara ett har lett till ny lagstiftning: ett direktiv om rätten till rent vatten från 2018. Två andra (om glyfosat och att stoppa djurförsök) ledde till åtgärder men gick inte så långt som initiativtagarna hade begärt. Det fjärde (om att förbjuda abort) avslogs.

EU:s stats- och regeringschefer beslöt i december 2019 att inleda två år av folkliga konferenser över hela EU för att låta väljarna diskutera EU:s framtid. Vad detta sedan ska utmynna i är inte klart men att omformulera EU:s fördrag är en möjlighet.

Privatlivets skydd

En av de rättigheter som EU-fördraget ger medborgarna är rätt till privatlivets skydd. Det har visat sig svårt att upprätthålla i en värld med nätplattformar som Facebook, Google och Twitter vilka samlar in och säljer information om sina användare. I den nya ekonomin är alla personuppgifter enormt värdefulla.

EU införde tidigt ”rätten att glömmas” för medborgare, med andra ord rätten att kräva av de stora plattformarna att ta bort känsliga uppgifter om dem ur sökresultaten (dock inte själva dokumenten).

Våren 2018 trädde det hittills tuffaste personskyddet i kraft, den så kallade GDPR-lagen (General Data Protection Regulation) som begär av alla internetplattformar att de söker användarens uttryckliga tillstånd innan deras uppgifter säljs vidare och att de informeras innan detta sker.

Ett stort ansvar läggs på alla insamlare av personuppgifter (företag, föreningar och myndigheter). De förbjuds att behålla icke-nödvändig information (utöver för deras huvudsakliga uppgift), avkrävs att informera användare och kunder om vilken information de har och att föra noggranna register så att övervakande myndigheter enkelt kan se om reglerna har följts.

EU har förhandlat fram avtal med USA om att ge unionens medborgare skydd för sina personuppgifter med möjlighet för européer att överklaga om så inte sker. Det gör det möjligt för företag att utväxla personuppgifter inom ramen för avtalet, utan att behöva frukta att bli stämda.

På europeisk mark är amerikanska bolag tvungna att respektera EU:s regler som GDPR.

Jämställdhet

Jämställdhet mellan könen är ett av målen i EU:s fördrag och ett ständigt pågående arbete inom unionen.

Under ordförande Ursula von der Leyen var den senaste EU-kommissionen mycket nära att få en lika fördelning av könen men några kandidater sorterades bort i parlamentets granskning och ställningen slutade på 15 män och 12 kvinnor.
Inom kommissionen är dock målet att få lika många kvinnor på chefsposter som män. Tills vidare ligger siffran på 36 procent.

EU hade redan i de första fördragen jämställdhet som ett mål vilket gjort att EU-domstolen bidragit med domar som hindrar arbetsgivare att göra skillnad på könen i arbetslivet. Att åtgärda olika pensionsvillkor har gått men EU:s lagstiftning om ”lika lön för lika jobb” har varit svårare. EU-kommissionen följer upp löneklyftan mellan könen och rapporterar årligen läget (drygt 16 procent lägre för kvinnor och där är Tyskland samt Storbritannien bland de sämsta). Att gå till domstol om löneskillnader är inte enkelt eftersom det är svårt att bevisa i enskilda fall att en persons lön beror på kön och inte meriter.

Nya EU-lagar ska alltid kontrolleras så att de inte slår orättvist mot endera kön.
EU bedriver flera projekt mot kvinnovåld och sexhandel, och EU:s strukturfonder används för att stärka jämställdheten på arbetsplatser.

Konsumentpolitik

Ett konsumentskydd på hög nivå är ett EU-mål sedan Maastrichtfördraget 1993. I arbetet ingår frågor som livsmedelssäkerhet såsom produktregler mot farliga varor. EU-kommissionen har en central roll i att ta emot en anmälan och varna alla, om ett land upptäckt en farlig produkt som måste dras in.

EU har infört rätten för passagerare till ersättning om flyget, tåget eller bussen blir mycket försenad. EU-kommissionen utfärdar också för flygpassagerarnas säkerhet en årlig genomgång av farliga flygbolag där de värsta svartlistas.

EU har satt upp ett nätverk av konsumentmyndigheter – Konsument Europa – som kan hjälpa konsumenter som lurats utomlands eller när man handlat på nätet att få rätt, att översätta vid språksvårigheter och att hänvisa vidare till advokat där det behövs.

Folkhälsa

Sjuk- och hälsovård är nationella behörigheter men den fria rörligheten har kommit att påverka området. Alla EU-medborgare har till exempel rätt till akut vård om de skulle bli sjuka i ett annat medlemsland.

EU-medborgare kan också söka planerad vård utomlands som de kan begära kostnadsersättning för från sin försäkringskassa. Ett villkor är att man inte kunnat få vård inom rimlig tid i hemlandet och – ett svenskt villkor – att man anmäler sina vårdplaner till försäkringskassan i förväg. Knappt 2 000 svenskar om året utnyttjar den möjligheten.

Våren 2018 föreslog EU-kommissionen att medlemsländerna ska kunna dela patientjournaler och andra medicinska data över gränserna. Några länder har gått före (Finland och Estland) och delar sedan 2019 patientjournaler med varandra. Ytterligare 20 länder är intresserade av att följa exemplet (däribland Sverige).
Finland och Estland har samtidigt gått i bräschen för så kallade e-recept, alltså att låta medborgare hämta ut receptbelagd medicin utskriven i grannlandet.

20 EU-länder (även Sverige) har kommit överens om att upprätta en gemensam databas för genetiska uppgifter, genomer, som bland annat kan underlätta att skapa individuellt anpassade läkemedel.

Vidare har nätverk för europeisk spetskompetens inom sjukvård satts upp. Ett samarbete om sakkunskap om sällsynta sjukdomar finns också.

Alla dessa initativ är dock frivilliga åtaganden från länderna. Vad EU faktiskt har befogenhet till är att samordna, stödja och bidra till arbetet för en förbättrad folkhälsa. EU har en budget på cirka 450 miljoner euro till detta för åren 2014–2020.

Bland annat samlas information om narkotika och missbruk in (ett övervakningscenter finns i Lissabon). EU-kommissionen ger även stöd till hälsokampanjer och samarbete för att uppmuntra till en hälsosammare livsstil med mer motion, bättre matvanor samt minskad tobaksanvändning.

EU ansvarar också för att följa och varna för smittsamma sjukdomar om dessa skulle nå Europa och kan samordna arbetet med att stoppa en hotande epidemi. Under svininfluensans epidemiska spridning 2010 förmedlade EU vaccin mellan de länder som hade mycket och dem som stod utan. När fågelinfluensan 2016 nådde Europa kunde EU ta till tvingande åtgärder för att stoppa utbredningen.

Utbildning

EU bygger en europeisk utbildningssfär utifrån tanken att utbildning är nyckeln till både tillväxt, jobb och personlig utveckling. Satsningarna handlar inte minst om att stötta EU-medborgares möjlighet att utnyttja sin fria rörlighet.

När det gäller utbildningspolitik är EU:s roll att stödja och samordna men inte reglera. En stark grund är att de europeiska universiteten har gjort sina utbildningar jämförbara så att en universitetsexamen från något av 48 länder (EU samt 20 närliggande länder) erkänns i samtliga. EU går vidare med att få även gymnasie- och högstadiebetyg allmänt erkända.

EU:s stolthet Erasmusprogrammet har på 30 år finansierat stipendier för minst nio miljoner europeiska studenter att läsa utomlands i minst sex månader. Numera befinner sig två miljoner studenter hela tiden ute på ett Erasmusstipendium. Ytterligare två miljoner ingår årligen bland Erasmusstipendiater från andra kategorier; lärare, elever på yrkesutbildningar eller lärlingar, i vuxenutbildning, idrottare eller på utbyte mellan skolor.

Även utan Erasmusstipendium finns en rätt att studera i andra EU-länder och att kunna ta med sitt studiestöd hemifrån. Mellan 25 000 och 30 000 svenska ungdomar utnyttjar detta varje år. Bland de mer populära studieorterna är lettiska Vilna och polska Gdansk där svenskar kan studera medicin på engelska.

Unionen styr också strukturfonder och andra EU-medel mot satsningar just till att höja utbildningsnivån i medlemsländerna.

EU har också som målsättning att alla europeiska barn ska ha läst två andra språk än sitt modersmål när de lämnar skolan och att minst 100 000 ungdomar mellan 18 och 30 år skulle ha deltagit i volontärarbete i ett annat EU-land före 2020.

EU-länderna satte år 2000 ett antal frivilliga mål för utbildningspolitiken. Det första var att minska andelen ungdomar som hoppar av gymnasiet utan betyg till högst 10 procent. 2010 låg genomsnittet på 14 procent och 2018 var det under 11 procent.

Samma år gick i genomsnitt 39 procent av ungdomarna i EU vidare till högre utbildning än gymnasium, mycket nära det mål som satts (40 procent).

Ett tredje mål var att öka antalet EU-medborgare som genomgår vidareutbildning i vuxen ålder, så kallat livslångt lärande till 15 procent. Under 2016 genomgick 11 procent av arbetsstyrkan någon form av vuxenutbildning.

Ett finansiellt mål är att alla EU-länder borde spendera 5 procent av sin statsbudget på utbildning årligen. 2016 var det målet nästan uppfyllt (4,7 procent i genomsnitt).

En ny ambition från 2018 är att garantera alla skolor uppkoppling till internet och att införa digitala kunskaper som en del av undervisningen.

Kultur och sport

På kulturområdet får EU enbart stödja och samordna vad som görs nationellt. EU:s mål är att bevara mångfalden och det gemensamma europeiska kulturarvet men också att skapa sysselsättning.

Kulturbudgeten för 2014–2020 är på nästan 1,5 miljarder euro. Drygt 30 procent går till att stödja kultursamarbeten över gränserna, nätverk och kulturhuvudstaden (se nedan), inklusive att översätta böcker från små språk.

13 procent är avsatt för att finansiera projekt inom den kulturella och kreativa sektorn. Mer än hälften av budgeten anslås till europeisk film, TV-program och datorspel. Det finns dessutom ytterligare en fond som används till att bevara och sprida det europeiska kulturarvet. På plattformen Europeana har man digitaliserat arkiv, bibliotek och museer så att den som vill kan beskåda nära 60 000 konstskatter eller museiföremål.

”Europas kulturhuvudstad” utses årligen och är numera alltid två. 2014 var Umeå Europas kulturhuvudstad tillsammans med lettiska Riga. 2020 är det Galway på Irland och Rijeka i Kroatien.

Under 2018 inleddes ett nytt EU-program, ”Music Moves Europe”, för att sprida europeisk musik.

TV-sändningar faller framför allt under den inre marknaden. Eftersom sändningarna går över gränserna och enskilda länder inte längre rent tekniskt kan skydda sig mot oönskat innehåll har EU beslutat om gemensamma regler. TV-direktivet förbjuder pornografi, rasism, hets mot folkgrupp, etcetera, och begränsar reklamsändningar riktade mot barn-TV liksom under pågående nyhetsprogram.
I direktivet finns en omdiskuterad regel som säger att minst hälften av de program som EU-ländernas TV-kanaler sänder ska vara producerade i Europa. Regeln kom till som ett försök att bromsa det massiva inflödet av amerikanska TV-program.

Hösten 2018 beslöt EU att utvidga reglerna för innehåll i TV-sändningar (begränsad reklam, förbud mot pornografi och våldsbejakande budskap, förbud mot sponsring av tobaksbolag, osv) till alla digitala plattformar eftersom det är där, istället för via traditionell TV, som många, framför allt barn och ungdomar, ser film och serier.
Kravet på europeiskt innehåll blir 30 procent vilket då även gäller för plattformar som Netflix, Viasat, Youtube och Facebook, osv. Reklam får inte uppgå till mer än 20 procent av sändningen per timme kvällstid.
De nya reglerna träder i kraft i september 2020.

EU reglerade 2018 upphovsrätten i en digital värld med syfte att skydda författares, journalisters och fotografers verk på internet. De nya reglerna var dock väldigt omstridda och kunde bara med knappa siffror gå igenom. Kritiker ansåg att de tvingar fram censur (krav på att undersöka juridisk upphovsrätt för allt som uppladdas till nätet) och begränsar kreativiteten.

Lissabonfördraget från 2009 införde en dimension av sport och idrott i EU-samarbetet vilken uttrycks i fyraåriga arbetsplaner för nätverkande och informationsutbyte. Det handlar framför allt om att sprida hälsofrämjande fördelar av sport, att motarbeta dopning och uppgjorda matcher samt att följa upp de ekonomiska aspekterna av idrott.

EU – Gränser och invandring

Tanken med EU-samarbetet är att inga gränser ska finnas mellan medlemsländerna. De yttre gränserna ska vara desto hårdare. Den ambitionen sattes på prov när cirka en miljon migranter anlände till Europa hösten 2015.

1995 tog en handfull otåliga EU-länder bort gränskontrollerna sinsemellan efter att först ha samordnat visumfrågor och polissamarbete. Avtalet som låg till grund för detta samarbete slöts i den lilla orten Schengen i Luxemburg som därmed gav namn åt gränssamarbetet. Fler länder anslöt sig och 1999 införlivades Schengensamarbetet i EU.

Två EU-länder ville inte gå med i Schengen, Storbritannien och Irland som valde att behålla sina gränskontroller mot kontinenten. EU-länderna Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien har ansökt men anses ännu inte mogna att ingå. Istället deltar Norge, Island och Schweiz, tre länder som visserligen inte är med i EU men som via avtal har tillträde till EU:s inre marknad.

I Schengensamarbetet ingår en gemensam databas med alla länders efterlysningar på antingen personer eller föremål som stulna vapen eller bilar. Alla poliser inom Schengen liksom alla gränsvakter vid yttre gränsövergångar har tillgång till databasen.

EU-länderna har skärpt de yttre gränskontrollerna flera gånger och på flera sätt sedan Europa drabbats av terrorattentat och efter den stora flyktingvågen 2015. Frontex, ett gränskontrollsamarbete som sedan 00-talet använts för att övervaka besvärliga gränsövergångar och jaga människosmugglare, omvandlades 2017 till EU:s gräns- och kustbevakning. Frontex fick utökade befogenheter och tilldelades 10 000 extra anställda. Hårdare regler för gränskontroll har införts, till exempel vid utresor liksom för första gången kontroller av EU-medborgare som återvänder efter en utlandsresa.

Migration

Varje medlemsland avgör självt hur stor invandring det vill ha. De flesta EU-länder tar numera inte emot allmän arbetskraftsinvandring, enbart människor med spetskompetens eller forskare.

Flyktingar faller dock under FNs flyktingkonvention som alla EU-länder är anslutna till. Det innebär att politiskt förföljda har rätt att få en ansökan om asyl prövad i det EU-land hen når fram till. Sedan 2005 är asylfrågor gemensam politik inom EU, den avgörs med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet är medbeslutande.

EU har utformat gemensamma regler för hur asylmottagande ska ske, för asylsökandes rättigheter som tak över huvudet, sjukvård och skolgång för barnen medan ansökan behandlas, samt rätten att kunna överklaga ett avslag.

EU har dessutom enats om att det första medlemsland som en flykting anländer till ska pröva ansökan om asyl (Dublinförordningen). En flykting som därefter fortsätter till ett annat EU-land kan alltså sändas tillbaka till det första landet.

Under 2010-talet började systemet att knaka i fogarna när EU-regler om transportöransvar gjort det omöjligt för flyktingar att flyga eller ta tåg (bolagen blev skyldiga att se till att alla passagerare hade visum och skicka tillbaka dem som inte hade det). Först fick Spanien, sedan Italien och Grekland, ta emot växande flyktingströmmar via vingliga båtar över Medelhavet. Hösten 2015 brast systemet när kriget i Syrien fick mängden flyktingar att öka dramatiskt. Många vägrade att stanna i Grekland och började vandra norrut, utan papper eller tillstånd.

EU-länderna fattade i september 2015 ett beslut om att fördela de asylsökande lite jämnare mellan mottagarländerna. Den flyktingkvot som ett medlemsland tilldelades tog hänsyn till bland annat landets storlek, bruttonationalprodukt (BNP), arbetslöshetssiffror och hur många migranter som landet tidigare tagit emot.

Några östeuropeiska länder vägrade dock att ta emot flyktingarna. Andra länder lovade att hjälpa till men gjorde föga i praktiken. Samtidigt återinförde sex länder tillfälligt sina gränskontroller med start i Österrike och Tyskland och vidare norrut till Danmark, Sverige och Finland. Våren 2020 förlängdes dessa tillfälliga kontroller än en gång.

Ett nytt förslag har sedan 2017 diskuterats i EU om en automatisk fördelning av flyktingar när ett land får onormalt stora mängder asylansökningar. I förslaget ingår att ett land som inte hjälper till att ta flyktingar skulle få betala för att kompensera de länder som tar emot. Tills vidare har ingen enighet nåtts.

För att bromsa migrantströmmen förhandlade EU-ledarna våren 2016 fram ett avtal med Turkiet om att stoppa överfarterna via Egeiska havet. I utbyte lovade EU att bidra ekonomiskt till flyktingmottagandet i Turkiet.

EU inledde därefter försök att också sluta avtal med utreseländer som Nigeria, Mali, Etiopien och Libyen om att stoppa flyktingströmmen. EU har lovat bidra med bistånd, tillväxtprojekt och utbildningssatsningar för att komma till rätta med orsakerna till att människor vill lämna sina hemländer. Dessa avtal har dock visat sig svåra att få på plats.

EU – Klimat och miljö

År 2050 ska EU vara världens första klimatneutrala region. Vägen dit går via en ambitiös och detaljerad plan som kallas den gröna given (Green Deal). Klimatpolitiken ska dessutom genomföras med bibehållen biologisk mångfald och social jämlikhet.

Klimatet är högsta prioritet och är tänkt att genomsyra allt annat. Europas ekonomi ska läggas om. När EU:s sjuårsbudget läggs ska 25 procent av pengarna vikas direkt för klimatåtgärder men även andra budgetposter (regionalpolitik, jordbruk, forskning, och så vidare) ska inrymma klimataspekter

Utrikespolitiskt tar EU på sig att driva på resten av världen att följa det europeiska exemplet.

För att utjämna villkoren för europeiskt näringsliv övervägs en klimattull på alla importvaror.

EU antog redan 2006 ett globalt sett tufft åtgärdspaket för att minska klimatförändringarna. Konkreta mål sattes för 2020. Att uppnå alla mål visade sig inte helt lätt.

Redan fyra år i förväg hade EU med råge klarat det första av sina tre klimatmål – att 2020 ha minskat koldioxidutsläppen med 20 procent jämfört med 1990 (det ser ut att hamna på minus 25 procent).

Ett nytt mål har satts upp för 2030, minus 40 procents utsläpp.

Även det andra målet har förverkligats; att 20 procent av den energi som förbrukas inom EU ska alstras ur förnybara energikällor. Men det är ett genomsnitt. Det är högst olika hur enskilda länder står sig. Sverige har till exempel 49 procent förnybart medan Malta har 10 procent.

Det nya målet blir att nå 27 procents andel till 2030.

Ett delmål – att få fordonsflottan att gå till 10 procent på förnybara drivmedel – har inte lyckats utan ser ut att stanna på cirka 8 procent. Bara två länder har chans att klara 10 procent till 2020, Sverige och Finland, medan en handfull länder ännu inte nått upp till 3 procent.

För motorfordon sätts inget nytt mål upp.

Det tredje målet, att minska energiförbrukningen med 20 procent jämfört med 2005, nåddes inte. EU-länderna kommer 2020 istället att ligga på en energikonsumtion över sparmålet, med mer än 5 procent.

Det nya målet för 2030 är satt till 30 procent.

Inom FN-kretsen har EU haft blandad framgång med att få övriga världen med sig på ett globalt klimatavtal. Överenskommelsen i Paris 2015 vann många anhängare, däribland de största utsläppsländerna USA och Kina, men 2018 beslöt den amerikanske presidenten Donald Trump att USA inte ska genomföra sitt åtagande.

Forskarna bedömer att till och med Parisavtalet är otillräckligt för att klara FN:s ambition att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Ändå misslyckades ett uppföljande klimattoppmöte i Madrid i december 2019 med att enas om nya åtaganden.

Miljöpolitik

EU:s miljöpolitik uppstod som något av en eftertanke i kölvattnet på unionens stora inre marknadsprojekt. Satsningar på industrin krävde att miljökraven följde efter. Men trots en sen start för europeisk miljöpolitik har den blivit en framgång. Varje beslut om skärpning leder till förbättringar i så många länder att den sammanlagda effekten blir stor.

Genom Amsterdamfördraget från 1999 blev principen om hållbar utveckling ett grundläggande mål för EU. Det betyder att i alla beslut som tas på EU-nivå ska miljösynpunkter vägas in och eventuell miljöpåverkan granskas.

Två principer på miljöområdet ska vara vägledande. Den ena är försiktighetsprincipen, som säger att om en vara inte är bevisat ofarlig ska den inte godkännas. Den andra kallas ”förorenaren betalar” och går ut på att det företag, den industri eller den bransch som vållar miljöskador ska stå för kostnaderna. Den har dock i stort sett aldrig använts i praktiken.

EU lägger fast fleråriga miljöprogram. Det nuvarande löper till 2020 och har tre huvudmål: skydda och bevara EU:s naturresurser, göra unionen till en resurseffektiv, grön och konkurrenskraftig ”lågkolsekonomi” samt skydda EU-medborgarna från miljö- och hälsofaror. Ett av de större projekten är att göra ekonomin ”cirkulär”. Med det menas att ta in miljöpåverkan redan vid utformningen av en produkt eller tjänst, i form av miljövänliga material, krav på förpackning, slutlig återvinning, och så vidare.

Till EU:s framgångar inom miljöpolitiken hör den reglering som tvingade fram en genomgång av alla kemikalier på marknaden. De farligaste förbjöds direkt, och i varje fall där det existerar ett mindre farligt alternativ förbjuds de farligare versionerna och alla övriga kemikalier måste registreras så att användningen kan dokumenteras.

Till miljöpolitikens misslyckanden måste räknas att transportsektorns utsläpp inte har minskat trots EU-lagstiftning utan tvärtom har ökat sedan 1990. Det gäller såväl vägtransporter som flyget och fartygstrafiken.

Till avdelningen blandad framgång hör skyddet av den biologiska mångfalden. Ungefär 20 procent av EU:s yta har avsatts som naturområden där flora och fauna ska skyddas. Trots det går arbetet alltför långsamt med att rädda många växt- och djurarter undan utrotning. I den nya gröna given blir dock biologisk mångfald en av huvudprioriteringarna vid sidan om klimatet. Tydliga mål ska sättas upp, liksom EU tidigare gjort för klimatet, och en strategi läggas fram i mars 2020.

I den gröna given ingår att lägga om hela samhällsekonomin till att steg för steg bli en cirkulär ekonomi. En produkts livscykel ska redan från start ha utformatsmed hänsyn till miljöpåverkan, vilka material som används, återvinningsmöjligheter och hur avfallshanteringen ska se ut.

Fastighets- och byggsektorn ska bidra genom att tänka energisnålt och använda förnybara material. Engångsplast är till exempel på väg att förbjudas.

EU:s energiproduktion och konsumtion ska miljö- och klimatanpassas maximalt i såväl industrin som i fordon och transporter, liksom i uppvärmning.

EU – Jordbruk, skog och fiske

EU:s jordbrukspolitik har länge varit hårt kritiserad men flera förändringar har gjort att överproduktionen idag är borta. Jordbrukare ersätts också numera för miljö- och klimatarbete.

Inom EU arbetar cirka 22 miljoner människor inom jordbruket – dock inte heltid utan siffran kan omräknas till knappt 10 miljoner heltidsarbeten. Tillsammans med livsmedelsindustrin står jordbrukssektorn för 3,6 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalprodukt (BNP).

När Europasamarbetet inleddes några år efter andra världskriget var utgångspunkten för jordbrukspolitiken naturligt nog att se till att det fanns mat för medborgarna samt att trygga landsbygdsbefolkningens levnadsstandard. De målen är inte borta, att rädda kvar småskaligheten är till exempel fortsatt ett mål. Europa med sina miljoner familjejordbruk har gårdar på i genomsnitt 15 hektar vilket kan jämföras med USA:s mycket färre bönder(2 miljoner) med gårdar på 180 hektar.

Under många protester från lantbrukarna har EU stegvis infört inslag av marknadsekonomi i jordbrukspolitiken, vilket fått slut på den överproduktion som fanns på 1970- och 80-talen när mjölk och kött som inte kunde säljas samlades i stora lager.

Ny teknikgav Europa ett effektivt jordbruk men också mer av stordrift, vilket kan ha förstärkts av EU:s jordbruksbidrag. Teknikintensiva storjordbruk tycks ligga bakom en rad livsmedelsskandaler som avslöjades under 1990 och 2000-talet.

1996 bröt galna ko-sjukan ut i Storbritannien. Den orsakade mänskliga tragedier och ekonomisk katastrof på landsbygden och spreds till Frankrike, Belgien och Tyskland.

1999 avslöjades det att dioxin hade blandats i djurfoder i Belgien och att fodret sedan gått på export runt i Europa. Ett brittiskt utbrott av mul- och klövsjuka 2001 kostade landet motsvarande 40 miljarder kronor. 2013 stod det klart att bristfälliga livsmedelskontroller i flera EU-länder gjort att hästkött kunnat ersätta oxfilé i livsmedel som sålts över hela Europa.

EU:s jordbrukspolitik på 2000-talet har som en följd av detta styrts mer och mer i riktningen att trygga att EU-medborgarna har tillgång till giftfria, hälsosamma livsmedel, att skydda miljön liksom att bevara landskapen. Sedan 2005 betalar EU inte längre ut produktionsstöd till lantbrukare. Istället går EU-bidragen till gårdarna i form av ett inkomststöd.

Gårdsstöd utgår enbart till den bondesom följer EU:s krav på ren miljö, öppna landskap, god djurhållning och hög hygienisk standard. EU har infört skärpta regler om spårning och märkning av jordbruksprodukter så att nya skandaler ska kunna stoppas snabbt vidsin källa.

Det nya systemet ger lantbrukaren frihet att själv välja vad han eller hon vill producera och förväntas då satsa på vad marknaden efterfrågar.
EU satte samtidigt ett tak för maximalt stöd till en enskild mottagare.

Jordbruksbidragen utgör inte längre EU:s allra största utgiftsområde (det är numera regionalpolitiken) men fortfarande i den senaste EU-budgeten (2014–2020) föreslås cirka 30 procent av EU-budgeten gå till jordbrukssektorn plus ytterligare 10 procent till klimatåtgärder, landsbygdsutveckling, miljö och krisstöd.

Jordbruket har varit en sektor där det fuskats mycket (upp till 12 procent av bidragen i början av 2000-talet enligt EU:s revisionsrätt). För att begränsa fusket började EU bötfälla det medlemsland som betalat ut för mycket till en bonde (som sedan själv får dra in de felaktiga utbetalningarna från jordbrukaren). Detta har gett de nationella myndigheterna skäl att vara extra noggranna med utbetalningar och det tidigare svinnet i jordbruksstöd har minskat rejält. 2019 fann EU:s revisorer i stort sett inga felaktiga utbetalningar.

En annan hårt kritiserad del av EU:s jordbrukspolitik har varit att skyddet för europeiska bönder gjort det omöjligt för fattiga länder att bygga upp ett livskraftigt jordbruk som kan konkurrera på världsmarknaden. EU har dock tagit bort sina skyddstullar mot världens fattiga länder och avskaffat exportstödet till EU:s bönder.

Men EU skyddar fortfarande sina lantbrukare med olika former av marknadsstöd och EU-länderna kan kompensera sina lantbrukare vid en kris, som till exempel för torkan i Sverige sommaren 2018. Där hamnar utvecklingsländer fortfarande på efterkälken.

Nya utmaningar och krav väntar EU:s bönder när deras roll i att möta klimatförändringarna formuleras i EU:s gröna giv. En ny strategi ska ge en hållbar livsmedelsproduktion ”från jord till bord”. Det betyder bland annat mindre bekämpningsmedel och konstgödsel men det behöver också omfatta nya sätt att klara den torka som redan nått delar av Europa liksom andra omslag i väderförhållanden som stormar och översvämningar.

Samtidigt ger ny teknik andra förutsättningar för jordbruket med till exempel artificiell intelligens, drönare eller övervakning från EU-satelliten Copernicus som hjälper bönder att bruka jorden optimalt.

Skogen

I Sverige är många lantbrukare också skogsägare. EU har ingen skogspolitik som sådan, utöver de krav som ställs på markägare att skydda utpekade naturreservat på deras mark.

Men även här innebär klimatarbetet att förutsättningarna förändras. Varje fällt träd frisläpper koldioxid. Varje träd som står kvar binder koldioxid. Det gör att skogsbruket hamnat under lupp.

EU-regler för markanvändning som kom 2018 erkände dock svenskt skogsbruks insatser för att agera klimatvänligt. Under den gröna given väntar emellertid en omprövning av tidigare regler för skogen. En ny EU-prioritering på att rädda biologisk mångfald kommer likaså att bli ett skäl att se över svenskt skogsbruk.

Många företag och privatpersoner som vill placera sitt kapital så att det gagnar klimatet har idag svårt att bedöma det i de investeringar som erbjuds. EU håller därför på att sätta upp kriterier för vad som kan räknas som klimatvänliga investeringar. Även här kan skogsbruket komma i kläm.

Haven och fisket

Haven och fisket hamnar i nytt fokus när EU:s gröna giv ska omsättas i praktiken på samma sätt som för jord- och skogsbruket.

EU förvaltar gemensamt medlemsländernas fiskevatten. Unionen fördelar kvoter till varje lands fiskeflotta och man enas gemensamt om vilka redskap som är tillåtna. EU-kommissionen förhandlar avtal med omkringliggande länder om utbyte av fiskerättigheter.

Målet har varit ett hållbart fiske, att stödja kustregioner som är beroende av näringen och att erbjuda hälsosam mat till befolkningen. Sedan 2003 arbetar EU med flerårsplaner för fisket. Stödet till nya båtar har tagits bort och kontrollen av tjuvfiske har skärpts. Fångstkvoterna för särskilt hotade arter har skärpts genom fleråriga återhämtningsplaner byggda på vetenskaplig expertis. Bland annat har torskfisket i Östersjön begränsats avsevärt.

Ett återkommande problem har länge varit att EU-ländernas fiskeriministrar tillåtit höga kvoter för att glädja sina fiskare, istället för att följa vetenskapliga råd om vad som är hållbara nivåer. En reform 2013 införde hållbarhet som princip för europeiskt fiske men trots det, säger kritiker, fastslås fortfarande ohållbart höga kvoter.

Den nya klimatpolitiken från 2020 kommer emellertid med nya mål för haven och fisket. Utfiskningen av vissa arter måste upphöra och haven måste skyddas. Saltängar och andra våtmarker behöver skyddas eftersom de liksom havet binder koldioxid.

Föroreningen av haven är ett akut problem. EU har infört förbud mot engångsplast. Storföretag har fått göra frivilliga åtaganden för att minska plastanvändning och förpackningsmaterial. Skärpta avfallsregler för hamnar, även småbåtshamnar, har införts för att minska avfall till havs. Fler liknande åtgärder väntas.

EU – Brott och straff

När EU rev nationsgränserna kunde även brottslingar börja röra sig fritt mellan medlemsländerna. Motdraget blev polissamarbetet Europol som följts av fler former av gemensam brottsbekämpning.

Europol startade 1999 som en sambandscentral. Ett par poliser från varje nationell poliskår placerades i ett högkvarter i Haag och förmedlade kontakter mellan nationell polis när den sökte misstänkta på andra sidan en gräns. Poliserna började så småningom samla in information för att kunna analysera brottsmönster och därefter att samordna razzior mot organiserade brottslingar som opererar i flera EU-länder.

Europol har vuxit från drygt 300 poliser 2001 till över 1 000 poliser 2019. Dessutom har 17 andra länder, till exempel USA, Australien och Colombia, valt att stationera minst en sambandspolis vid Europol för att kunna samarbeta med européerna.

Europols uppdrag idag är att fokusera på grov, gränsöverskridande brottslighet. Vart fjärde år dras en EU-strategi upp som identifierar aktuella brottshot och sedan ligger till grund för operativa planer. 2018 stod till exempel cyberbrott högt på listan liksom människosmuggling, vapenhandel och miljöbrott. Men även inbrott fördes upp på listan sedan kringresande stöldligor blivit allt vanligare i Europa.

Sedan 2008 kan EU-ländernas poliskårer få tillgång till varandras databaser med information om brottslingars eller brottsmisstänktas uppgifter, inklusive fingeravtryck och DNA. Polissamarbetet sker på alla nivåer, till exempel i ett nätverk för de högsta polischeferna, ett nätverk för förebyggande av brottslighet och en polishögskola (Cepol), belägen i ungerska Budapest. Tull- och gränspolis samarbetar också och har en gemensam databas över efterlysta personer och gods, fingeravtryck, och så vidare.

Samarbetet äger likaså rum på marknivå där poliser från olika länder hjälps åt att övervaka till exempel fotbollsmatcher, demonstrationer eller resande ombord på tåg. Polis nära en gräns kan beviljas rätt att till exempel fortsätta ett förföljande av misstänkt över en gräns och sedan också att gripa personen även om man inte längre befinner sig i hemlandet.

Sedan 2007 har EU-länderna samarbetat om terrorbekämpning, numera via en anti-terrorenhet hos Europol. Ända sedan attacken mot New York och Washington DC 2001 har även EU-ländernas säkerhetspoliser haft regelbundna kontakter och ett närmare utbyte. Senare terrordåd i Paris, Bryssel och Berlin har dock avslöjat att viljan och förmågan att dela med sig ibland sviktar. Viktig information har långt ifrån alltid delats i tid.

Åklagare och domstol

Brottsbekämpningen har utökats till fler delar av rättsväsendet sedan det visat sig att det kunde vara svårt att få fällande domar vid brott som berörde fler än ett EU-land. Skälet är att det finns så olika syn på bevis, på lagliga polismetoder och dessutom olika stränga straff.

2001 satte EU upp ett europeiskt nätverk mellan åklagare, Eurojust, för att kunna föra avslöjanden om brott till åtal. Med bas i Haag mittemot Europols högkvarter hjälper åklagare till med att hantera bevisföring mot misstänkta brottslingar när brott begåtts i annat land.

Eurojust kan inte självt föra brott till åtal i något medlemsland, det kan bara nationella åklagare. 2017 beslöt därför 23 av EU:s då 28 länder att via ett så kallat fördjupat samarbete, inrätta en särskild EU-åklagare (kallat Eppo) som kan väcka åtal för brott begångna mot unionens ekonomiska intressen som till exempel svindleri med EU-bidrag. EPPO placeras i Luxemburg och förväntas komma igång under andra halvan av 2020. Sverige har valt att inte delta.

Även nationella domstolar i EU-länder kan bidra till brottsjakten, till exempel genom att godkänna bevis som inhämtats av polis i utlandet, eller att låta verkställa en dom i Sverige även om den utdömts i ett annat EU-land. En domstol kan utfärda en arresteringsorder mot en misstänkt i ett annat EU-land som då ska gripas av polisen där.

Brottslingars ekonomiska tillgångar kan frysas av domstol, oavsett i vilket EU-land dessa finns. Den som dömts till fängelse över sex månader för brott i ett annat EU-land ska skickas tillbaka till sitt hemland för att avtjäna straffet.

EU-länderna har valt att samordna sina straffsatser för flera grova brott så att ingen ska erbjuda särskilt lindriga straff.

Slutligen kan medborgare få rättshjälp om de utsätts för brott i annat land och söka kompensation ur en europeisk brottsfond.

På den svenska hemmafronten har EU:s polissamarbete inspirerat till nya arbetsmetoder. Svensk och dansk polis kan numera patrullera tillsammans, anropa varandras radiobilar och får fortsätta en påbörjad polisjakt i varandras länder samt gripa personer på varandras territorium. Svensk och finländsk polis samarbetar också vid gränsen i Haparanda/Torneå. Hittills sker det enbart med planerade insatser (till exempel en demonstration vid gränsen) men ett avtal från maj 2018 gör det möjligt att också akut kunna rycka ut eller patrullera tillsammans.

Räddningstjänst

Sedan flera år har EU-ländernas nationella räddningstjänster bistått varandra vid naturkatastrofer. I södra Europa uppstår till exempel ofta skogsbränder torra somrar och brandmän från grannländerna hjälper då till.

2001 satte EU upp en mekanism för detta, i princip ett kontor för att motta larm och snabbt se till att det gick vidare till alla i närheten. Det var en viktig avlastning för brandbekämpare att mitt under brinnande kris slippa ringa runt och fråga vad som finns tillgängligt i form av personal och utrustning att låna utan istället bara behöva rapportera in sina behov. Landet som utnyttjar hjälpen ersätter övriga för kostnader.

2017 hade klimatförändringarna förvärrat och förökat antal bränder, stormar och översvämningar i Europa så EU-länderna beslöt att utöka samarbetet genom att sätta upp Resceu.

Redan innan det stod klart inträffade EU:s hittills största gemensamma räddningsinsats i Sverige sommaren 2018. Nio brandkårer, 67 brandbilar, sex helikoptrar och sju flygplan kastades in för att få stopp på skogsbränder samtidigt som EU:s satellit Copernicus sände upplysningar för att styra brandbekämparna rätt.

Resceu kommer att ha tillgång till utrustning (brandbekämpningsflyg, pumpanordningar och så vidare) som kan användas av det land som begär assistans. I övrigt fortsätter nationella räddningstjänster att sända den personal de har tillgänglig.