Handelspolitik och bistånd

EU utgör världens största marknad och är därmed en av världens tyngsta handelsaktörer. Men EU:s idé om global öppenhet och samarbete utmanas av de internationella handelskrig som brutit ut.

Handelspolitiken är helt och hållet gemensam och sköts till vardags av EU-kommissionen. Eftersom EU är en tullunion – alltså att länderna har gemensamma tullar mot resten av världen – är det omöjligt för ett medlemsland att sluta egna avtal med länder utanför samarbetet. Avgifterna som ländernas tullverk tar upp vid gränsen går till 80 procent in i EU:s budget. Resten behåller medlemsländerna för sin egen förvaltning.

EU vill se en globalt reglerad handel med gemensam tvistlösning som i Världshandelsorganisationen (WTO). Men den har länge haft svårt att komma vidare, till exempel när det gäller att öppna tjänstehandeln, på grund av oenighet mellan världens länder. Tvistlösningspanelerna i WTO kan dessutom inte längre bemannas eftersom USA lägger veto mot nya tillsättningar.

Det var 2017 som USA:s president Donald Trump började tala om att överge regelbaserade lösningar, riva upp handelsavtal och sätta USA främst – att låta starkaste part vinna. Han lade strafftullar på import av stål och aluminium och startade fler handelskonflikter med Kina.

Ställd inför den oväntade utmaningen från USA har EU lagt ner extra kraft på att förhandla fram egna, mycket breda handelsavtal med övriga världen (även med USA). EU söker dessutom partner i Kanada, Japan och var det går, för att hitta en alternativ tvistlösning sedan WTO:s högsta panel slutade fungera i december 2019 på grund av domarbrist.

EU-kommissionen är den part som förhandlar handelsavtal med omvärlden för EU-ländernas räkning. Det finns få vita fläckar på EU:s handelskarta; unionen har handels- eller samarbetsavtal med handel som inslag, med snart sagt alla länder i världen. Tills vidare fattas bara ett fåtal länder i Afrika samt en grupp länder som gränsar till Ryssland (till exempel Kazakstan och Turkmenistan).

EU:s växande styrka som handelsområde tack vare den inre marknaden, har gjort att européerna vågat utmana världens tidigare största handelsblock, USA. En av de första tvisterna handlade om Europas rätt att vägra importera kött från hormonbehandlade amerikanska djur. Senare konflikter har handlat om bananimport, genmodifierade varor, Hollywoods filmdominans, stålimport och import av klorinbehandlad kyckling. 2018 lade president Trump strafftullar på import av stål och aluminium av skäl som handlade om nationell säkerhet. EU anmälde tullarna till WTO men svarade också med egna avgifter på import från USA av apelsinjuice och motorcyklar bland annat.

Norge, Island och Liechtenstein har ingått den mest omfattande överenskommelsen med unionen, EES-avtalet. Det ger länderna i princip fri tillgång till EU:s inre marknad mot att de accepterar såväl existerande som framtida regler, betalar en avgift och accepterar EU-domstolen som högsta tvistlösningsinstans. Schweiz har liknande tillgång via en lång rad separata avtal.

EU har sedan 1997 ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland. Försök att uppdatera avtalet har stupat på politisk oenighet, först på grund av tvister som Polen och Lettland har haft med Ryssland, sedan på grund av Moskvas annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. De ekonomiska sanktioner som EU efter annekteringen av Krim riktade mot Ryssland har försvårat relationerna. Moskva har svarat med importförbud på varor från EU.

Sedan 2009 agerar EU österut inom ramen för det så kallade Östliga partnerskapet” med Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina. Samarbetet täcker politisk dialog, handel och finansiellt stöd till utveckling.

EU har samlat relationerna till andra närliggande stater i ett ”europeiskt grannskapsområde”. Det rör sig om 16 länder öster- och söderut men av politiska skäl faller ibland vissa bort (2017 till exempel Syrien, Libyen och Vitryssland). Övriga länder som ingår är Algeriet, Armenien, Azerbajdzjan, Egypten, Georgien, Israel, Jordanien, Libanon, Moldavien, Marocko, Palestina, Tunisien och Ukraina. Här ingår handel, demokratistöd och politisk dialog liksom finansiellt stöd (15,7 miljarder euro2014 till 2020).

EU har sedan 1995 på liknande sätt drivit en Medelhavsunion med handel, samhällsreformer, studentutbyte etc. Trots flera nystarter har den unionen aldrig riktigt fått eget liv.

Mellan EU och Kina sker världens näst största handelsutbyte till ett värde av cirka 1 miljard euro per dag. Det råder ett stort handelsöverskott till Pekings fördel. EU:s och Kinas handel bygger enbart på högst begränsade tekniska avtal medan ett bredare investeringsavtal förhandlats en längre tid utan att nå i mål.
 
Kontakterna med Peking är täta men periodvis ansträngda. Kina är detill exempelportland vars varor oftast måste återkallas. Kina är också det land som oftast drabbas av så kallade antidumpningsavgifter för attill exempelportvaror bedöms säljas under tillverkningspris. Kina har även fått kritik för att se mellan fingrarna när företag kopierar kända europeiska märkesvaror.

I några europeiska länder har kinesiska investeringar väckt oro. 2018 antogs en EU-förordning som anses vara riktad mot Kina. Den säger att utländska investeringar i strategiskt viktigt näringsliv (som till exempel hamnar eller avancerad elektronik) måste granskas i förväg när investeraren är statsägd eller nära kopplad till en utländsk stat.

Som enskilt land är Japan EU:s näst största partner i Asien. I december 2017 enades parterna om ett nytt och bredare handelsavtal där Japan lovar undanröja flera hinder. Parterna diskuterar också ett strategiskt samarbete.
Under sommaren 2018 inleddes också förhandlingar om breda handelsavtal med Australien och Nya Zeeland.

EU har länge haft täta relationer med Asean (tio sydostasiatiska länder) som tillsammans utgör en viktig handelspartner. EU tecknade 2018 frihandelsavtal med Vietnam och Singapore, och förhandlar med Indonesien och Thailand. Sedan 2015 är ett brett handelsavtal i kraft med Sydkorea, ett av de första av den ”nya generationens” avtal. Med det avses att eftersom tullar sällan utgör handelshinder numera måste handelsavtal innehålla regelharmonisering eller erkännande av varandras regler för att kunna göra någon skillnad.

EU är Afrikas största investerare, långt större än både USA och Kina, och har utlovat nya investeringar till ett värde av 54 miljarder euro fram till 2020. Detta löfte hänger ihop med försöken att förmå afrikanska stater att hindra utvandring och ta tillbaka oönskade migranter. Investeringsstöd, bistånd, utbildning och demokratiuppbyggnad i nya samarbeten prövas med till exempel Mali, Nigeria, Etiopien och Sudan.

EU har haft partnerskapsavtal (bistånd, handel och samarbete) sedan 1970-talet med 40 afrikanska länder söder om Sahara och har på senare år kompletterat dessa via regionala avtal med Östafrika (fem länder) och Västafrika (16 länder).

EU har frihandelsavtal med samtliga länder i Latinamerika utom Venezuela. Dessutom finns ett relativt nytt avtal om nära samarbete med en grupp länder i Anderna (Ecuador, Peru och Colombia) samt ett regionalt avtal med Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay samt Venezuela som för tillfället är avstängt. 2019 blev också ett nytt avtal med Mexiko i princip färdigt.

Krav på rättvis handel

Alla EU:s handelsavtal innehåller numera en klausul om mänskliga rättigheter som gör att EU kan frysa kontakterna med det andra landet vid grova överträdelser. EU har också börjat införa en klausul i sina handelsavtal med krav på avtalspartner om att respektera sociala minimivillkor för arbetstagare.
På senare tid har en klimatklausul tillkommit, med krav om att föra en klimatvänlig politik, till exempel i Kanada-avtalet från 2017 och i EU:s Japanavtal från 2018. Att införa permanenta klimatklausuler i alla handelsavtal är för närvarande under debatt i EU. Dessutom diskuteras att införa ett slags koldioxodtull på importvaror. Det skulle då användas till att jämna ut konkurrensvillkoren för EU:s näringsliv, vars företag åläggs att bidra till klimatarbetet.

Eftersom EU som sagt har världens största marknadsplats ger det unionen möjlighet att ställa hårda villkor på det land som söker tillträde. Men än så länge har EU inte löst frågan om hur man sedan ska kunna övervaka att handelspartner faktiskt för önskad politik.

Bistånd

EU och dess medlemsländer är tillsammans världens största biståndsgivare, största donator vid humanitära kriser och numera även av klimatbistånd.EU står för drygt hälften av världens bistånd.

Till det reguljära biståndet kommer humanitär katastrofhjälp  som EU väljer att förmedla via etablerade biståndsorganisationer, m till exempel Röda Korset eller Läkare utan gränser.

Bistånd är inte en exklusiv EU-behörighet. Bara ungefär en femtedel av det europeiska biståndet förmedlas via EU, medan fyra femtedelar kommer från de enskilda medlemsstaternas nationella utvecklingssamarbete med deras respektive mottagarländer.

EU-länderna har dock sedan 2003 samordnat sina nationella och sitt europeiska bistånd så att alla strävar mot samma mål, inte dubblerar stöd till något land eller ställer något fattigt land helt utan. Prioriteringen är att utrota fattigdomen i världen och skapa en hållbar tillväxt, byggt på FNs mål för hållbar utveckling till 2030.
Biståndet går till insatser för exempelvis hälsovård, utbildning och stöd till näringslivet men innehåller samtidigt krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

I sitt biståndsarbete har EU ett särskilt handels- och biståndsavtal med 79 så kallade AVS-länder (många är gamla kolonier till europeiska länder). 2014 beslöt EU att börja dra ned biståndet till tillväxtekonomier som Kina och Brasilien och istället inrikta sig mot världens fattigaste länder.

Efter 2014 har särskilt fokus hamnat på klimatåtgärder eftersom många fattiga länder befinner sig geografiskt i riskzonen för effekter av klimatförändringarna. För åren 2014–2020 har EU och EU:s medlemsländer gemensamt utlovat 2 miljarder euro årligen i bistånd till klimatinsatser i fattiga länder.

Trots världsrekord i bistånd klarar inte EU-länderna av att nå det FN-mål som man enats om, att biståndet 2015 skulle vara uppe i 0,7 procent av varje medlemslands BNI (bruttonationalinkomst). Biståndet har istället minskat både globalt och från Europa trots att fler länder nu räknar in mottagande av flyktingar som bistånd.
2018 nådde bara fyra EU-länder målet på 0,7 procent: Danmark, Luxemburg, Storbritannien och Sverige. Genomsnittet för EU-ländernas bistånd var samma år 0,47 procent av BNI.

Varukorg

Totalt 0