EU – Inre marknaden

Den inre marknaden blev på många sätt upptakten till det EU vi känner idag. Friheten att resa, arbeta, studera och göra affärer i andra EU-länder har ökat handeln och skapat nya sätt att leva för européerna. Den inre marknaden har samtidigt gjort EU till en av världens största ekonomiska aktörer.

Idén att avskaffa gränserna mellan länderna för varor, tjänster, kapital och arbetstagare fanns med redan från 1950-talet men blev inte verklighet förrän på 1990-talet, efter en lång och djup lågkonjunktur i Europa. Genom att erbjuda företagen en större hemmamarknad skulle den ökade konkurrensen ge konsumenterna fler, bättre och billigare varor och tjänster.

Innan gränskontrollerna togs bort måste lagar och regler för varor och tjänster bli likalydande i alla EU-länder eller lika nog för att kunna godtas av alla. Inget medlemsland ville släppa in varor eller företag som höll låg standard. Det gick trögt för medlemsländerna att enas om gemensamma regler fram till 1987 då man släppte på kravet om enhällighet. För alla beslut gällande den inre marknaden räckte det därefter med kvalificerad majoritet vilket fick fart på förhandlingarna. Att en tidsgräns sattes bidrog också; den 1 januari 1993 kunde gränsbommarna lyftas.

När den inre marknaden blev verklighet sjönk priserna märkbart på till exempel telefonsamtal, bilar och flygbiljetter. Europa fick ett lågprisflyg, regionala flygplatser blev en framgångssaga och weekendturism utanför huvudstäderna blev ett nytt turistfenomen.

Tio år senare, 2003, räknade EU-kommissionen fram att den inre marknaden fram till dess hade skapat 2,5 miljoner nya jobb och ökat BNP-tillväxten med 1,8 procent eller 164,5 miljarder euro. Idag räknar EU-kommissionens experter med att den inre marknaden genererar en vinst på 427 miljarder euro per år eller en årlig ökning med mellan 3 och 4 procent av BNP.

En stor del av tillskottet beror på ökad handel. Genom att skapa världens största och rikaste konsumentmarknad, mer integrerad än den amerikanska marknaden, blev EU en av världens största handelsaktörer.

En oväntad vinst har blivit att EU:s regler tenderar att kopieras av andra länder i något som forskningen döpt till Brysseleffekten. Den bygger på att EU oftast sätter högre normer för produkter än andra länder och att internationellt näringsliv väljer att följa med uppåt, för att få lov att sälja på unionens inre marknad. Det blir ofta enklare för andra länder att anta liknande normer eftersom företag som regel föredrar att förhålla sig till en standard i stället för flera.

Fri rörlighet för arbetskraft är en av den inre marknadens fyra friheter, vilken gäller arbetare, företagare, arbetssökande, studenter och pensionärer. Detta ledde inledningsvis till en del irritation när låglöneländer i Öst- och Centraleuropa blev en del av EU. Fackförbund i några EU-länder ansåg att rörligheten kunde pressa lönenivåerna när företagen fick möjlighet att hämta in arbetskraft vana vid betydligt lägre löner. Andra kritiserade att de gästande EU-medborgarna vann rätt till sociala förmåner i värdlandet. EU ville dock inte begränsa rörligheten utan har försökt lösa tvisterna – och framför allt brott mot reglerna – genom att skärpa kontrollerna.

EU:s tjänstemarknad har däremot aldrig riktigt fått fart vilket är anmärkningsvärt eftersom 70–75 procent av ekonomin numera utgörs av tjänster.

Redan 2005 gjordes ett försök att komplettera den inre marknaden med en gemensam marknad för finansiella tjänster – fondsparande, banksparande och aktiehandel. Men den globala finanskrisen som slog till bara några år senare skrämde många europeiska aktörer att hålla sig inom sina nationella hemmamarknader. Flera försök att en europeisk kapitalmarknad har gjorts sedan dess. Det senaste försöket inleddes 2025, nu omdöpt till Spar- och Investeringsunion.

Att resa med tåg i Europa har förblivit märkligt krångligt och inte heller godstrafiken är särskilt välutvecklad. Här har länderna varit ovilliga att ändra nationella regler och framförallt att bygga om rälsen så att tåg kan rulla enkelt över gränserna. Nya regler gör emellertid att alla EU-länder måste öppna inhemsk passagerartrafik på järnväg för konkurrens, och järnvägsaktörernas förbund CER har tagit ett första steg mot ett europeiskt biljettsystem.

Energimarknaden är ett annat exempel där europeisk integration gått trögt. Sedan 2015 har EU försökt skapa en energiunion som kunde maximalt utnyttja den energi som finns i Europa genom fler och enklare leveranser över nationsgränser för att möta toppar och dalar i tillgång och behov. Det kräver en hel el gemensamma regler men framför allt att det byggs också ett förbättrat nätverk av energiledningar.

Försöken har gått trögt av flera skäl. Energi är en absolut nödvändighet för alla länder och medlemsländerna vill ogärna avstå från beslutanderätten över den. Enligt fördraget är energi också en delad kompetens mellan EU och medlemsländerna. Marknaden, produktionen och handeln med el är en EU-angelägenhet medan staterna har kontroll över energiskatter, vilka energikällor man önskar liksom rätten att sluta egna energiavtal med tredje land.

Yttre press har dock gett energiunionen ny skjuts. Dels av klimatskäl – EU måste gå bort från fossil energi och över till förnybar, om det lagstadgade målet ska uppnås att vara klimatneutralt år 2050.
Dels för att EU-länderna för sin egen säkerhets skull måste göra sig fri ett långvarigt beroende av importerad energi.

De två behoven förstärker varandra. Europas övergång till förnybar energi tog extra fart när rysk olja och gas behövde försvinna ur mixen. År 2025 stod förnybar energi för nära hälften av energikonsumtionen i EU med vindkraft som ledande källa men solkraft som snabbast växande. Importen, i stort sett enbart av fossil energi, började falla år 2022 och minskningen har stadigt fortsatt men användning av importerad energi är fortsatt hög.

Under 2022 hade energikostnaderna blivit skyhöga i EU-länderna pga en akut brist på gas globalt i kombination med att den största olje- och gasleverantören Ryssland ströp leveranserna som en effekt av kriget i Ukraina. Våren 2026 steg istället oljepriserna som en följd av att USA startade krig med Iran. EU har svarat med att satsa stora resurser på att bygga ut mer förnybar energi ännu fortare och även att driva på för en snabbare övergång till el.

Framtidens inre marknad

2024 stod frågan om konkurrenskraft högt i kurs i EU-politiken för det rådde en allmän bild av att Europa halkat efter USA och Kina. Den våren levererade fd centralbankschefen Mario Draghi en rapport om den inre marknaden till EU-toppmötet. Rapporten pekade ut 383 specifika punkter som väntade på reform och på integrering för att kunna leverera ett större välstånd. Här ingick områden som det första inre marknads-projektet inte haft med: Digitalisering, AI, blockchains, elektronisk valuta, rymden, kritiska mineraler och försvar.

Alla EU-ledare tog i december 2024 i hand på att genomföra förslagen men nära två år senare hade bara 10 procent genomförts och på hälften hade inget arbete alls påbörjats.

Konkurrenspolitik

Rättvisa och lika villkor för alla företag på marknaden var från starten en grundsten för EU:s inre marknad. Konkurrensen ska driva fram bra produkter och tjänster till bästa möjliga pris för konsumenterna. EU:s konkurrensregler har därför tillämpats tufft.

Grundreglerna är:

• Storföretag får inte utnyttja sin dominans på marknaden genom att till exempel begränsa konkurrensen eller tvinga en svagare affärspartner att acceptera orimliga affärsvillkor
• Uppköp eller sammanslagningar av företag får inte leda till så stor dominans att konsumenterna inte längre har kvar några alternativ
• Samarbete mellan företag i syfte att slippa konkurrens är förbjudet. Det gäller överenskommelser om priser, försäljningsvillkor eller uppdelning av marknaden
• Monopol, antingen de är statliga eller privata, är i princip förbjudna. Stat eller kommun får inte gynna sina offentligt ägda företag på en kommersiell marknad

Kommissionen är EU:s ”konkurrenspolis”. Dess tjänstemän har rätt att gå in på ett företag och beslagta affärsdokument. Företag som bryter mot konkurrensreglerna kan dömas till böter på upp till 30 procent av årsomsättningen.

Konkurrensreglerna riktar sig i första hand mot stora bolag medan små företag eller affärsverksamhet med små belopp i regel undantas. EU-kommissionens konkurrensavdelning har tagit sig an internationella jättar när de ansetts dominera på ett otillbörligt sätt, som amerikanska Microsoft och Google vilka fått betala miljardböter och tvingats ändra sina affärsmetoder.

Det väckte stor uppmärksamhet när EU-kommissionen vintern 2016 hade synpunkter på skatt, som en konkurrensfråga. Kommissionen dömde ut ett förmånligt irländskt skatteavtal för Apple som ett brott mot rättvis konkurrens eftersom det gynnade ett enskilt företag framför andra.

De senaste åren har diskussionen om konkurrenspolitik fått ett annat fokus. På EU:s marknad kan utländska företag konkurrera fritt medan EU:s företag inte släpps in på samma sätt i USA och verkligen inte i Kina. En intensiv politisk debatt har lett till nya regler för att skydda europeiska företag – göra villkoren mer jämbördiga. Det sker bland annat genom att konkurrensreglerna ändras så att europeiska företag får gynnas. Nya regler kan hindra icke-europeiska företag att vinna kontrakt som lagts ut på offentlig upphandling om de till exempel konkurrerar med hjälp av statsstöd. Samtidigt kräver EU att unionens företag får motsvarande frihet på andra marknader som utländska företag har på den europeiska.

Forskning och innovation

EU är världens största internationella forskningsområde. För åren 2021–2027 omfattar EU:s forskningsbudget drygt 100 miljarder euro.

EU-fonderna går till gemensamma gränsöverskridande projekt där europeiska universitet kan delta. Men forskningsområdet är också öppet för forskare från övriga världen. Totalt deltog forskare från 150 länder i olika projekt under åren 2014–2020.

Tre uttalade mål för det pågående ramprogrammet Horisont Europa är:

• att förstärka EU:s vetenskapliga och tekniska spetskompetens samt att stötta politiska prioriteringar som grön omställning och digitala utveckling
• att utveckla ett hållbart samhälle
• att förbättra Europas potential för innovation i syfte att stärka konkurrenskraften och skapa jobb

Fem områden har företräde: klimatanpassning, kampen mot cancer, friska hav och vattendrag, klimatneutrala och smarta städer samt god markhälsa och livsmedel. En separat fond (EDF) avdelar samtidigt 8 miljarder euro till forskning och utveckling inom försvarsområdet.

EU:s forsknings- och innovationsverksamhet har som ambition att vara maximalt öppen för bidrag från hela samhället och för forskare från andra delar av världen. Även forskningsresultaten ska vara öppna. Bland annat har EU utvecklat ett öppet europeiskt ”moln” för att forskningsvärlden enkelt ska kunna dela sina resultat med kollegor, European Open Science Cloud.

Hur mycket av EU:s forskningspengar som hamnar i respektive medlemsland beror på hur duktiga forskare är på att söka och hur bra deras projekt är. Sverige vinner numera större forskningsanslag än vad som motsvarar vårt lands storlek i EU.

Trots detta utförs och finansieras fortfarande huvuddelen av all europeisk forskning nationellt.

EU-länderna uppmanas av EU att spendera 3 procent av sin BNP årligen på forskning och innovation (1 procent från den offentliga sektorn). Bara Belgien, Danmark, Finland, Sverige, Tyskland och Österrike nådde upp till den ambitionen år 2024 där EU-genomsnittet låg på 2,3 procent.