EU – Inre marknaden

Den inre marknaden blev på många sätt upptakten till det EU vi känner idag. Friheten att resa, arbeta, studera och göra affärer i andra EU-länder har ökat handeln och skapat nya sätt att leva för européerna.
Den gjorde samtidigt EU till en av världens största ekonomiska aktörer med det inflytande som följer av detta.

Idén att avskaffa gränserna mellan länderna för varor, tjänster, kapital och arbetstagare fanns med redan från 1950-talet men blev inte verklighet förrän flera årtionden senare, i januari 1993, efter en lång och djup lågkonjunktur i Europa. Genom att erbjuda företagen en större hemmamarknad skulle den ökade konkurrensen ge konsumenterna fler, bättre och billigare varor och tjänster.

Innan gränskontrollerna togs bort måste lagar och regler för varor och tjänster bli likalydande i alla EU-länder eller lika nog att kunna godtas av alla. Inget medlemsland ville släppa in varor eller företag som höll låg standard. Det gick trögt för EG-länderna att enas om gemensamma regler fram till 1987 då man släppte på kravet om enhällighet. För alla beslut gällande den inre marknaden räckte det därefter med kvalificerad majoritet vilket fick fart på förhandlingarna. Att en tidsgräns sattes bidrog också; den 1 januari 1993 kunde gränsbommarna lyftas.

Tio år senare, 2003, räknade EU-kommissionen fram att den inre marknaden till dess hade skapat 2,5 miljoner nya jobb och ökat BNP-tillväxten med 1,8 procent eller 164,5 miljarder euro. Fördelat per hushåll var det 5 700 euro (runt 55 000 kronor).

Priserna sjönk märkbart till exempel på telefonsamtal, bilar och flygbiljetter. Europa fick ett lågprisflyg, regionala flygplatser blev en framgångssaga och weekendturism utanför huvudstäderna blev ett nytt turistfenomen.

Däremot har EU:s tjänstemarknad aldrig riktigt kommit till stånd vilket är anmärkningsvärt eftersom cirka 75 procent av ekonomin numera utgörs av tjänster.

Tjänstedirektivet som kom 2010 hade som syfte att förenkla för tjänsteföretag att verka på andra sidan en nationsgräns. Det gjorde dock ingen tydlig skillnad. 2017 inleddes försök på nytt att undanröja envist kvarhängande hinder för tjänstehandeln. Från 2020 ska till exempel många administrativa steg för såväl företag som medborgare kunna göras elektroniskt, från en lättillgänglig portal.

Redan 2005 gjordes ett försök att komplettera den inre marknaden med en gemensam marknad för finansiella tjänster – fondsparande, banksparande och aktiehandel. Men den globala finanskrisen som slog till bara några år senare skrämde många att backa tillbaka till sina nationella hemmamarknader.
EU-kommissionen drog 2015 igång ett nytt arbete med att försöka skapa en europeisk kapitalmarknad. En bredare handel, även utanför bankerna, skulle minska sårbarheten i det europeiska systemet inför framtida finanskriser. Men det har visat sig vara svårt att enas om nya regler som öppnar de nationella kapitalmarknaderna.

Att resa med tåg i Europa är märkligt krångligt eftersom passagerartrafik på tåg är ett annat exempel på en tjänst som förblivit nationellt kontrollerad i det längsta. Det finns inte ens ett gemensamt biljettsystem som säljer elektroniska biljetter liksom flyget har. Från 2020 finns dock nya EU-regler som gör att alla EU-länder måste öppna inhemsk passagerartrafik på järnväg för konkurrens.

En ”digital agenda” fick mycket hög prioritet av en ny EU-kommissionen i december 2019. Europa ligger efter såväl USA som Kina när det gäller ny teknik vilket gör de europeiska länderna mer sårbara och att näringslivet hamnat på efterkälken.

Redan 2014 lanserades en första digital agenda som bland annat ledde till att EU-länderna började utveckla molntjänster gemensamt och att bygga egna europeiska superdatorer (med så stor minneskapacitet att de kan göra blixtsnabba uträkningar med enorma mängder data). Nästa steg blir att ta fram projekt inom AI (artificiell intelligens) som kan användas inom sjukvård, jordbruk och säkerhet, till exempel. EU behöver komma ifatt på andra områden som blockkedjor (system för att verifiera digitala transaktioner, t ex kryptovalutor), kvantdatorer, algoritmer och trygg överföring av data.

Två områden där EU trots allt är långt framme jämfört med övriga världen är dels spridningen av bredband med bra uppkoppling till företag och medborgare i Europa, dels att reglera ny teknik så att den verkar för samhällets bästa. 

Fri rörlighet för arbetskraft är en av de fyra friheter som den inre marknaden bygger på. Men den rörligheten ledde snart till irritation på flera håll, inte minst när låglöneländer i Öst- och Centraleuropa blev en del av EU. Östeuropéer som flyttat västerut var inte alltid välkomna.

På några håll ansåg facken att rörligheten i förlängningen sänkte lönerna (lönedumpning) när företagen kunde anställa medborgare från andra EU-länder till betydligt lägre löner än de gängse. På andra håll kom kritik mot att de gästande EU-medborgarna vann rätt till sociala förmåner i värdlandet.

EU vill inte begränsa rörligheten men har försökt lösa tvisterna – och framför allt brottmot reglerna – genom att skärpa kontrollerna bland annat av tillfälligt utstationerad arbetskraft, liksom av vägtransporter där lönedumpning blivit ett problem.

Konkurrenspolitik

Rättvisa och lika villkor för alla företag på marknaden var från starten en grundsten för EU:s inre marknadsprojekt. Konkurrensen ska driva fram bra produkter och tjänster till bästa möjliga pris för konsumenterna. EU:s konkurrensregler har därför tillämpats tufft.

Grundreglerna är:
 Storföretag får inte utnyttja sin dominans på marknaden genom att till exempel begränsa konkurrensen eller tvinga en svagare affärspartner att acceptera orimliga affärsvillkor.
• Uppköp eller sammanslagningar av företag får inte leda till så stor dominans att konsumenterna inte längre har kvar några alternativ.
 Samarbete mellan företag i syfte att slippa konkurrens är förbjudet. Det gäller överenskommelser om priser, försäljningsvillkor eller uppdelning av marknaden.
• Monopol, antingen de är statliga eller privata, är i princip förbjudna. Stat eller kommun får inte gynna sina offentligt ägda företag på en kommersiell marknad.

Kommissionen är EU:s ”konkurrenspolis”. Dess tjänstemän har rätt att gå in på ett företag och beslagta affärsdokument. Företag som bryter mot konkurrensreglerna kan dömas till böter på upp till 30 procent av årsomsättningen. Mellan 1990 och 2015 utdömde EU-kommissionen böter för illegala karteller på drygt 6 miljarder euro (cirka 60 miljarder kronor).

När konkurrensreglerna ska efterlevas väcker det ibland motstånd och krav på särbehandling. I Sverige förbjöd EU till exempel Volvo lastvagnar och Scania att slå samman sin långtradartillverkning av konkurrensskäl vilket väckte svensk kritik. Varken Paris eller Berlin var nöjda när tyska Siemens och franska Alstom inte fick gå ihop på järnvägsmarknaden 2019.

Konkurrensreglerna riktar sig i första hand mot stora bolag medan små företag eller affärsverksamhet med små belopp i regel undantas. EU-kommissionens konkurrensavdelning har tagit sig an internationella jättar när de ansetts dominera på ett otillbörligt sätt, som amerikanska Microsoft och Google vilka fått betala miljardböter och tvingats ändra sina affärsmetoder.

Det väckte stor uppmärksamhet när EU-kommissionen vintern 2016 hade synpunkter på skatt, som en konkurrensfråga. Kommissionen dömde ut ett förmånligt irländskt skatteavtal för Apple som ett brott mot rättvis konkurrens eftersom det gynnar ett enskilt företag framför andra. Fiat, McDonalds, Ikea med flera storbolag står också i skottgluggen för otillbörligt gynnsamma skatterabatter i Luxemburg och Nederländerna.

2020 är diskussionen om konkurrenspolitik något annorlunda. EU har en öppen marknad där utländska företag kan konkurrera fritt med de europeiska, delta i all offentlig upphandling till exempel medan EU:s företag inte släpps in på samma sätt i USA och verkligen inte i Kina. En intensiv politisk debatt pågår därför om sätt att skydda europeiska företag – göra villkoren mer jämbördiga – bland annat genom att ändra konkurrensreglerna så att europeiska företag får gynnas.

Energimarknad

EU har länge försökt skapa en gemensam energimarknad. En stegvis avreglering i mitten av 2000-talet tvingade till exempel dominerande energibolag (som regel de gamla statliga bolagen) att öppna sina nät för konkurrenter och gav kunder rätt att köpa energi från andra än inhemska producenter.

Det räckte dock inte för att åstadkomma en sammanhängande europeisk energimarknad. I Danmark tvingas man till exempel fortfarande stänga sina vindkraftsturbiner under särskilt blåsiga dagar. Elöverskottet borde kunna säljas till Nordtyskland där kolkraftverken arbetar för fullt men ledningar har saknats mellan länderna.

2015 startades nya initiativ under samlingsnamnet Europeiska energiunionen. Avsikten är att maximalt utnyttja den energi som finns i Europa genom att leverera över landgränser så att toppar och dalar i energitillgången kan jämnas ut. Det kräver en del gemensamma regler men framförallt att det byggs nya gas- och elledningar.

Fortfarande är flaskhalsarna många och det önskade flödet av energi över gränserna dröjer. EU har därför styrt regionalstöd och särskilda energianslag till infrastrukturprojekt som sammanbinder ländernas energiförbindelser. Nya ledningar länkar nu till exempel Sverige, Baltikum, Polen och Tyskland medan andra binder samman Spanien och Frankrike.

Lissabonfördraget gör energipolitik till mer av en gemensam angelägenhet för EU-länderna. Bland annat har det inneburit att medlemsländerna åtagit sig att solidariskt hjälpa andra EU-länder vid en akut energikris.

Energi förblir dock en delad kompetens mellan EU och medlemsländerna. Staterna behåller kontrollen över viktiga delar av energipolitiken som energiskatter, rätten att besluta vilka energikällor man önskar (kärnkraft ogillas i några länder och uppskattas i andra) liksom rätten att sluta egna energiavtal med tredje land.

Forskning och innovation

EU är världens största internationella forskningsområde. För åren 2014–2020 var EU:s forskningsbudget 80 miljarder euro stor i programmet Horisont 2020. Summan föreslås öka till 100 miljarder euro för de nästa sju åren.

EU-fonderna går till gemensamma gränsöverskridande projekt vilket gör att europeiska universitet måste söka samarbeten på andra sidan gränsen för att kvalificera sig.

För 2014–2020 gällde tre huvudområden: framstående forskning (bland annat med stipendier till enskilda forskare), industriellt ledarskap (bland annat med anslag till små- och medelstora företag) samt forskning kring samhälleliga utmaningar. Den sista punkten omfattar hälsa, välmående och demografi, livsmedelssäkerhet, ren energi, gröna transporter, klimatåtgärder, ett inkluderande samhälle, samt ett tryggt och innovativt samhälle.

Här ingick också en handlingsplan kallad ”innovationsunion” som gick ut på att göra något åt en traditionell tröghet i Europa, svårigheten att gå från forskningsresultat till att faktiskt få ut varor och tjänster på marknaden.

Forskning inriktades på att stärka Europas plats i en digital värld med ett annat stort samarbete, att bygga superdatorer för snabba beräkningar av massdata. Här ingår också EU-satsningar på 5G-tekniken, utveckling av robotteknik och ”sakernas internet” det vill säga internets samspel med apparater som kan kopplas upp och styra via nätet (hushållsapparater, fordon, spelkonsoler med mera). Framöver ska den inriktningen förstärkas bland annat med stora satsningar på artificiell intelligens, blockkedjor och algoritmer.

De närmaste sju åren blir framför allt klimat ett återkommande tema.

Hur mycket av EU:s forskningspengar som hamnar i respektive medlemsland beror på hur duktiga forskare är på att söka och hur bra deras projekt är. Sverige vann tidigare större forskningsanslag än vad som motsvarar vårt lands storlek i EU men har fallit tillbaka på senare år.

Trots den stora EU-budgeten utförs och finansieras fortfarande huvuddelen av europeisk forskning nationellt.

EU-länderna uppmanas av EU att spendera 3 procent av sin BNP årligen på forskning och innovation (1 procent från den offentliga sektorn). Bara Sverige, Danmark, Tyskland och Österrike nådde upp till den ambitionen år 2017 där EU-genomsnittet låg på 2,07 procent.

EU:s forskning och innovation har ambitionen att vara maximalt öppna, för bidrag från hela samhället och för forskare från andra delar av världen. Även forskningsresultaten ska vara öppna. Bland annat håller EU på att ta fram ett öppet europeiskt ”moln” för att forskningsvärlden enkelt ska kunna dela sina resultat med kollegor.

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

Varukorg

Totalt 0