Ekonomiska frågor

EU-fördraget sätter upp ekonomiska mål såväl som samhälleliga, nämligen en ”hållbar utveckling baserad på balanserad ekonomisk tillväxt och prisstabilitet, en konkurrenskraftig marknadsekonomi med full sysselsättning och social rättvisa”.
Det försöker EU åstadkomma genom den inre marknaden, ekonomisk samordning, en gemensam valuta, en tillväxtpolitik och en social agenda.

Inte alla EU-länder har infört euron men alla ingår i EU:s ekonomiska union, EMU, en samordning av nationernas ekonomiska politik. Skälet till samordningen var att man från början räknade med att alla skulle vara en del av den gemensamma valutan. Även om det inte blev fallet har samordningen visat sig vara användbar för att gå igenom och följa upp den ekonomiska utvecklingen.

EMU har en mindre tvingande karaktär för icke-euroländer men upprättar ändå relativt strikta ramar för alla. Eurokrisen från 2009 ledde till att EU-länderna skärpte kraven på en god hushållning.

Varje år planeras och granskas därför ländernas nationella ekonomi och politik enligt ett årsbundet schema:

* I mars varje år levererar EU-kommissionen rapporter om varje enskilt land med detaljerad analys och prognos över ekonomin och potentiella problemområden.

* I april måste alla EU-länder lämna in dels en årlig ekonomisk plan (”konvergensprogram” för icke-euroländer som Sverige, ”stabilitetsprogram” för övriga), dels sin nationella budgetproposition.

*I maj utfärdar EU-kommissionen skräddarsydda rekommendationer till varje land med förslag på åtgärder. Dessa diskuteras och klubbas av finansministrarna i juli.
För euroländerna är övervakningen mer närgången och ett land som inte följer de rekommenderade åtgärderna varnas samt riskerar böter.

* På senhösten lägger EU-kommissionen fram årets tillväxtrapport med förslag till prioriteringar för EU-ländernas ekonomiska politik. Rapporten diskuteras av alla finansministrar som förväntas utgå från dessa när de lägger sina nationella budgetar.

Samtidigt offentliggör kommissionen vilka makroekonomiska obalanser den har funnit i länderna, vilka kan riskera att utveckla sig till en ”bubbla” och göra ett lands ekonomi instabil. Om risken uppfattas som akut kan EU-kommissionen välja att starta en närmare granskning.

*I oktober måste euroländer lämna in sina utkast till nästa års nationella budgetpropositioner. Också dessa nagelfars av EU-kommissionen och kan sluta i rekommendationer om åtgärder. Ett land som möter kritik måste övertyga en kvalificerad majoritet av finansministrarna att gå emot kommissionen för att slippa genomföra korrigeringar.

En regel för nationella budgetar är att utgifterna inte får öka fortare än landets medelsiktiga tillväxt, om man inte kan visa upp intäkter som kan matcha utgifterna. Länder med budgetunderskott ska sikta mot att förstärka sin strukturella budgetbalans årligen med 0,5 procent av BNP.

Euroländer måste i lag införa automatisk korrigering om landets strukturella underskott överstiger 0,5 procent av BNP. Tanken är att EU kan tillåta lite mer flexibilitet om ett land har en stabil strukturell grund.

Ett land som får för stort nationellt budgetunderskott (mer än 3 procent av landets BNP) sätts under EU-kommissionens närgångna övervakning. Landet får korta tidsfrister att lösa problemet på (normalt tre månader). En liknande process finns för att övervaka statlig upplåning. Den slår till om något lands upplåning överstiger 60 procent av BNP.

Generellt är det så att euroländer måste underkasta sig uppmaningar om åtgärder för att korrigera en riskfylld situation medan icke-euroländer inte är tvungna.
Siffror, bedömningar och varningar görs alltid offentliga. Marknaderna brukar driva upp räntorna för ett land som är illa ute och denna extra press betraktas som en välkommen hjälp för att kunna åstadkomma strikt ekonomisk disciplin i EU.

Euron

En gemensam valuta, euron, ersatte i januari 2002 slutgiltigt den franska francen, den tyska D-marken, den italienska liran och en rad andra nationella valutor. Danmark och Storbritannien hade redan förhandlat fram undantag för att slippa delta, Sverige gjorde detsamma utan formellt undantag.
Ytterligare sex EU-länder står utanför euron eftersom de ännu inte uppfyller de ekonomiska inträdeskraven. Kraven är bland annat låg statsskuld, statsfinanser i balans, låg inflation, en växelkurs i balans och låg ränta över tid.

De länder som inte är med i valutasamarbetet deltar som regel inte när euroområdets finansministrar möts en gång i månaden för att diskutera ekonomisk samordning. De brukar släppas in i diskussionerna efteråt, när det samlade EU håller finansministermöte. På senare år har emellertid även de utanförstående tillåtits sitta med och lyssna.

Euron fick en solid start 2002 och hade efter några år med stabil växelkurs och låg inflation etablerat sig som en världens mest åtråvärda reservvalutor. Men i kölvattnet av den globala finanskrisen från 2008 och framåt utlöstes en eurokris när sprickor i flera europeiska länders ekonomier avslöjades under pressen.

I början av 2008 respekterade alla euroländer regeln om att inte ha ett större underskott i statsbudgeten än 3 procent av BNP. Sommaren 2010 överskred samtliga euroländer den gränsen liksom de flesta övriga EU-länder.

Till detta kom upptäckten att eurolandet Grekland i flera år hade ljugit om sin ekonomiska situation för att få vara med i valutaunionen. Det blev tumult på marknaderna och övriga euroländer tvingades låna ut pengar akut för att landet inte skulle gå i konkurs. Som motkrav ställdes Grekland nära nog under tvångsförvaltning. De lån som höll landet under armarna betalades ut i omgångar, först efter det att krisåtgärder hade röstats igenom i det grekiska parlamentet.

Irland fick därnäst be om stöd sedan landets regering hade lovat att täcka alla irländska bankers förluster, vilket snabbt resulterade i stora hål i statskassan. Därefter var det Portugals tur att vända sig till kollegerna för akuta nödlån.

I de drabbade länderna demonstrerade människor mot påtvingade nedskärningar och åtstramningar. Tyska, finländska och nederländska väljare svarade med ilskna protester över att behöva hjälpa andra länder när tiderna redan var svåra. Det stod klart att den relativt stora självständighet i ekonomiska frågor som euroländerna behållit, trots gemensam valuta, hade blivit ohållbar. När ett land kraschade drogs de andra med.

Grundarna av EU:s monetära union (EMU) hade med avsikt låtit bli att skapa ett räddningsinstrument för länder som misskött sin ekonomi. Inget skuldsatt land skulle nämligen räkna med att bli utlöst av övriga. Men när skuldkrisen såg ut att kunna spridas till hela valutaområdet beviljade euroländerna ändå bilaterala nödlån (från stat till stat) till de mest utsatta länderna och en europeisk räddningsfond inrättades för att bistå vid akuta betalningskriser.

Europeiska centralbanken (ECB) blev under krisen en högst aktiv part i räddningen av euroområdet. På eget initiativ pumpade ECB bland annat ut pengar via billiga lån till europeiska banker för att undvika att hela ekonomin avstannade, därefter gick man in och stödköpte statsobligationer.

I april 2016 hade EU som helhet återvunnit samma ekonomiska nivå som före krisen. Irland, Portugal och Spanien hade på några år lyckats ta sig ur sina djupa svackor. Men Grekland förblev utsatt, dels för att landet bristfälligt genomfört avtalade reformer, dels för att lånen vuxit sig så stora att alla intäkter gick till avbetalningar, vilket ströp alla chanser till tillväxt. Situationen ledde till bittra gräl om svek mellan politiker från olika länder och hot förekom om att kasta ut Grekland ur EMU. Först sommaren 2018 stod det sydeuropeiska landet åter på egna ben ekonomiskt.

Euroländerna bestämde sig i slutändan för att inte överge euron utan att hålla samman och krympa sin nationella ekonomiska frihet. Stramare övervakning infördes. En tillfällig kriskassa (ESM) har gjorts permanent och en bankunion har skapats för att undvika att slarvande banker under en ny finanskris tömmer ett lands statskassa.

Bankunionen flyttar framför allt beslutet om en konkursdrabbad bank från nationalstaten till EU, eller mer bestämt till en avdelning under Europeiska centralbanken. Det visade sig under den globala finanskrisen att EU-länderna var så snabba att rädda sina nationella banker undan problem att de tömde sina egna statskassor. Om en bank vet att den alltid blir räddad, lyder logiken, kommer den alltid att vilja ta risker för att tjäna mycket pengar. När räddningsbeslutet ligger centralt, istället för i händerna på hemlandets politiker, finns ingen automatiskt trygghet för banker och därför antas de bli försiktigare.

Men även om bankunionen funnits på plats i några år saknas ett avgörande element, en gemensam fond för att rädda en storbank vars konkurs annars skulle skada hela det finansiella systemet. Istället finns nationella fonder. Det är framför allt Tyskland och några rikare länder som tills vidare motsatt sig att ta det sista steget.

Sverige och Danmark står tills vidare utanför bankunionen men kan om de vill gå med.

Skattebetalarna fick betala den förra finanskrisen två gånger – först genom att stater räddade sina banker, sedan när stater tvingades skära ner offentliga utgifter som a-kassa, sjukförsäkringar, pensioner och statsanställdas löner. För att det inte ska hända igen finns dels bankunionen, dels har euroländerna beslutat att skapa en separat ”eurobudget” kallad BICC (budgetinstrument för konvergens och konkurrenskraft).

Den ska kunna gå in när ett land befinner sig i akut betalningskris och bidra till investeringar. Problemet blir annars lätt att alla landets inkomster går åt att betala skulder vilket stryper ekonomin och står i vägen för en återhämtning.
Även här har en grupp rikare länder med Tyskland i spetsen velat hålla tillbaka så instrumentet blir mycket litet.

Planer på en gemensam kapitalmarknad har mött samma tröghet. Tanken här är bland annat att göra det enklare och säkrare för europeiska företag men också medborgare att skaffa sig kapital (eller spara i) andra länder, men också att gå via företagsobligationer istället för att alltid låna eller spara i bank. Att sprida riskerna anses kunna göra den europeiska ekonomin mindre sårbar vid en ny finanskris.

Frågan kvarstår om euroländerna har gjort tillräckligt för att stå emot en framtida global finanskris eller om enskilda länder fortfarande kan dra ner det övriga euroområdet i kris och lågkonjunktur. Vintern 2020 utgjorde Italiens höga skuldsättning och svaga banksoliditet ett sådant orosmoment.

Många ekonomer hävdar också att det framgångsrika Tyskland faktiskt förvärrar det ekonomiska läget i Europa genom att spara sina rekordstora exportinkomster istället för att investera och därmed få hjulen att rulla.

Tillväxt- och regionalpolitik

Sammantaget förväntas den inre marknaden, utrikeshandel och ländernas goda hushållning leda till ekonomisk tillväxt. Men EU gör dessutom speciella satsningar på tillväxt i de regioner i Europa som sackar efter.

Regionalpolitiken finansieras genom så kallade strukturfonder vilka är EU:s största utgiftspost (34 procent av budgeten).

Att EU:s regionalpolitiska bidrag kallas strukturstöd har ett skäl: bidragen ska vara hjälp till självhjälp och bygga sunda strukturer. För att få stöd ska en region dra upp en flerårig utvecklingsplan som ska godkännas av EU-kommissionen innan bidragen betalas ut.

Sedan 2010 har termen ”bidrag” allt oftare ersatts av termen ”investering”, vilket markerar en kursändring där tillväxtskapande insatser kommit mer i fokus och där bidragen lika ofta kan utgöras av förmånliga lån.
Ett utslag av det tänkandet ledde 2014 till EU-fonden för strategiska investeringar (EFSI, även kallad Juncker-planen). Avsikten var att ”investera” Europa ur den lågkonjunktur som följt på den globala finanskrisen 2008–2012.

Fonden fick ett lågt grundkapital på runt 16 miljarder euro, tänkt att fungera som ett startskott för att locka med partnerns och få igång lönsamma investeringsprojekt. 2018 beräknade EU-kommissionen att privata och offentliga kapitalinsatser,precis som man hoppats, hade multiplicerat startkapitalet flera gånger om och nått summan 335 miljarder euro. Pengarna finansierade 900 tillväxtprojekt i EU-länderna.

EU-regeringarna beslöt att fortsätta och satsa på målet om totalt 500 miljarder euro till 2020.

EU:s regelrätta strukturfonder startar med betydligt större summor i kassan – totalt över 350 miljarder euro för åren 2014–2020. De kanaliseras via tre huvudfonder: Sammanhållningsfonden som går till EU:s fattigaste regioner i Östeuropa (till 80 procent), Grekland och Portugal, samt Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF) vilka alla regioner kan söka pengar ur.

Pengarna ska gå till hållbar tillväxt, allt som kan skapa arbete, är klimatsmart och ökar välståndet. Det kan handla om att höja utbildningsnivån, hjälpa svagare grupper in på arbetsmarknaden, rusta upp nedslitna stadsdelar, införa IT i småföretag eller att hitta alternativ sysselsättning när lantbruk eller fiske läggs ned.

EU-program ska alltid samfinansieras. Unionen bidrar som regel med 50 procent medan den andra delen ska komma från en nationell part, främst stat eller kommuner, näringsliv eller organisationer, medan lokalt föreningsliv kan bidra med frivilligarbete. Hur detta ser ut i Sverige framgår av ett avtal, partnerkapsöverenskommelsen, som regeringen träffat med EU-kommissionen.

Sverige kan hämta ut cirka 15 miljarder kronor från EU:s regional- och socialfond 2014–2020. Tillsammans med svenska insatser landar regionalbidragen då på runt 29 miljarder kronor för hela sjuårsperioden. Räknas EU:s och svenska jordbruks-, landsbygds- och fiskerisatsningar in blir slutsumman 67 miljarder kronor.

I Sverige är det regionala myndigheter, Tillväxtverket och Jordbruksverket som fördelar stöden.

Ett medlemsland kan också söka medel ur Globaliseringsfonden vilken ger stöd till vidareutbildning av arbetare som förlorat jobben på grund av globaliseringen. EU har även en Solidaritetsfond för naturkatastrofer som upprättades efter stora översvämningar i Europa 2002. Efter stormen Gudrun i januari 2005 fick Sverige assistans med 700 miljoner kronor ur den fonden.

Arbetsmarknad och socialpolitik

Fördragets mål om en ”hållbar tillväxt med sociala framsteg” innebär att EU också ser på hur arbetsmarknaden utvecklas. EU-länderna har en gemensam arbetsmarknad sedan 1993 men EU:s behörighet att reglera arbetslivet är begränsat. De enskilda medlemsländerna sköter frågor om sysselsättning, löner, arbetsmarknadsparternas relationer och i princip all socialpolitik.

Arbetsrätt och arbetsmiljö är däremot EU:s område vilket lett till en rad regler om bland annat arbetstider, skyddsutrustning, farliga miljöer och på senare år regler för den som arbetar inom den så kallade gigekonomin med dess tillfälliga jobb

Arbetsmarknadens parter har en stark ställning som remissinstanser i EU och erbjuds att förhandla fram kollektivavtal när övergripande problem på arbetsmarknaden behöver lösas. Först om parterna misslyckas med det ska EU gå lagstiftningsvägen.

EU:s fördrag ger arbetstagare rättigheter som till exempel att arbeta i annat EU-land,  insyn och medbestämmande i arbetslivet samt att organisera sig fackligt och att strejka. Diskriminering på grund av kön, ålder eller nationalitet får inte förekomma vid rekrytering, i lönesättning eller för arbets- eller pensionsvillkor.

Sedan fri rörlighet för arbetstagare infördes 1993 kan EU-medborgare fritt söka jobb och arbeta i andra EU-länder. Efter EU:s utvidgning österut under 00-talet har detta skapat irritation i några medlemsländer eftersom välståndsklyftan gjort att många östeuropéer tagit arbete i Västeuropa.

I Sverige har låglönekonkurrensen på arbetsmarknaden upprört flera fackförbund. Företag har till exempel möjlighet att placera arbetskraft tillfälligt i Sverige till hemlandets lön. EU-domstolen slog 2007 fast att så länge Sverige inte har allmängiltiga kollektivavtal ska utländska kollektivavtal betraktas som giltiga precis som svenska. 2017 kortades den tillåtna perioden som en arbetstagare kan vara utstationerad i annat land och kontrollerna skärptes för att undvika fusk.

Frågor om arbetslöshet och sysselsättning är alltså nationell domän fortfarande men sedan 1990-talet har medlemsländerna haft ett nära utbyte på området. En europeisk sysselsättningsstrategi uppdateras årligen och EU-kommissionen följer upp hur länderna lyckas med att få in fler människor på arbetsmarknaden.

Under 2000-talet letade sig socialpolitiska frågor in i EU-samarbetet eftersom medborgare som jobbar i andra EU-länder behövde få saker som sjukförsäkring, pension och a-kassan lösta. EU-medborgare verksamma i annat EU-land har rätt till liknande sociala förmåner som medborgarna i värdlandet. I flera länder har det utgjort en källa till irritation. EU-domstolen har dock fastslagit att skyddsnätet enbart gäller dem som arbetar i ett annat EU-land, inte alla som rör sig över en landgräns.

Finanskrisens hårda effekt på vanliga människor fick EU-kommissionen att 2017 vilja kraftsamla på det sociala området. En ”social pelare” i 20 punkter lanserades på ett toppmöte i Göteborg hösten 2017.

Den tar upp bland annat arbetstagarnas tillträde till en öppnare och mer rättvis arbetsmarknad, ökad jämställdhet, chanser till vidareutbildning, socialt skyddsnät, ett fungerande familjeliv, och så vidare. Andra förslag har tillkommit efteråt, såsom en europeisk minimilön (t ex 60 procent av landets medellön) eller en europeisk fond för arbetslösa (för ett land i akut betalningskris).

Flera av dessa idéer oroar svenska politiker som fruktar att det kan leda till mer EU-lagstiftning inom familjepolitik eller på arbetsmarknaden, ett område som i Sverige regleras via kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförbund.

Fattigdomsbekämpning

EU-länderna bedriver också sedan länge ett (icke-bindande) samarbete om bekämpning av fattigdom och social utslagning. Efter att den ekonomiska krisen slagit till2013 ansågs 24 procent eller över 120 miljoner européer vara fattiga eller befinna sig i riskzonen för att hamna i fattigdom. 2017 var siffran nere i 16,9 procent. Ambitionen är att 2020 ska minst 20 miljoner människor ha lyfts ut ur riskzonen.

Det finns en EU-fond – Fead – för akut hjälp till de allra fattigaste med nödvändigheter som mat, kläder eller tvål. Fead har 3,8 miljarder euro att fördela för åren 2014–2020 men berört medlemsland ska bidra med 15 procent av nödhjälpen den tar emot.

EU:s socialfond (ESF) är också ett instrument för att motverka fattigdom men då genom mer långsiktiga projekt. Socialfonden (på 70 miljarder euro 2014–2020) används t ex till kompetenshöjning i arbetslivet, att öka jämställdheten och integration på arbetsmarknaden samt att motarbeta arbetslösheten. 

Varukorg

Totalt 0