Utrikes- och säkerhetspolitik

EU har kallats den ”mjuka makten” eftersom man till skillnad från USA framförallt gör civila insatser internationellt, snarare än militära. Den europeiska utrikespolitiken försvagas också av att EU-länderna har förbehållit sig rätten till nationella ställningstaganden.

EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är bara gemensam i den bemärkelsen att medlemsländerna är bundna att inte driva en utrikespolitik som går stick i stäv med den gemensamma hållning som EU lyckas enas om.

Sedan 2009 har unionen en ”utrikesminister” (för närvarande italienskan Federica Mogherini) som företräder EU utåt och leder utrikesministrarnas överläggningar. Operativa beslut inom utrikespolitiken tas med kvalificerad majoritet medan enhällighet gäller för överordnade beslut.

Enigheten kan dock vara svårfångad, som till exempel om hur EU-länderna bör agera mot Ryssland som allt mer uppfattas som ett säkerhetspolitiskt hot sedan landets president Vladimir Putin annekterade den ukrainska Krimhalvön 2014 och rysk militär blandade sig i striderna i östra Ukraina. Ryssland har spätt på oron genom att finansiera vissa högerextrema rörelser och försöka påverka politiska val i EU-länder. Några EU-länder står emellertid nära regeringen i Moskva och det har inte alltid varit lätt att enas om till exempel ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Det finns  ändå en framväxande utrikespolitisk samsyn i EU vilket kan ses i relationerna med Iran, Israel och Kina där européerna tenderar att bedriva en egen politik.

EU-länderna har länge haft ett utbyte och samarbete inom säkerhets- och försvarspolitik men det har brukat ske på mellanstatlig nivå, vilket i praktiken ställer EU-kommissionen, Europaparlamentet och EU-domstolen utan inflytande.

Försvaret av varje medlemslands nationella territorium har framförallt förblivit en helt nationell fråga. EU kan därför ha alliansfria länder (Sverige, Finland, Malta, Österrike och Irland) sida vid sida med länder som ingår i militärallians (Nato med bland andra USA, Kanada och Turkiet).

Under 2000-talet har dock nya steg tagits när det gäller militärt samarbete. Sedan 2003 har EU-länderna i olika grupperingar genomfört ett dussintal fredsbevarande militära uppdrag internationellt. Det har till exempel skett i Mali, Centralafrikanska republiken och Bosnien samt för att hejda pirater utanför Somalia.

Fredsbevarande militära insatser är alltid frivilliga för medlemsländerna. Ett land som valt att inte delta kan dock inte sätta stopp för själva insatsen. Sverige har deltagit flera gånger.

Sedan 2007 har också EU haft en snabbinsatsstyrka på cirka 1 500 soldater som i princip stått redo att kunna rycka ut på tio dagar. Möjligheten har aldrig utnyttjats.

Att kalla EU för den ”mjuka makten” är dock inte fel eftersom Unionen prioriterat att använda sig av handel, diplomati och ett förebyggande arbete för att påverka omvärlden. EU har genomfört nära dubbelt så många civila krisuppdrag internationellt, som militära. Valövervakning, juridisk assistans, polisutbildning och demokratiuppbyggnad är några uppgifter som EU har assisterat krisdrabbade länder med. EU strävar alltid efter att i första hand agera multilateralt och med stöd av FN.

Det finns en solidaritetsklausul i EU:s fördrag som säger att varje EU-land ska ge assistans till ett annat EU-land som utsätts för en terrorattack, naturkatastrof eller annan katastrof. Klausulen anger inte vilken form den assistansen ska ta sig och den kräver inte av något land att sända soldater i händelse av militärt angrepp.

Sommaren 2016 antog EU en global säkerhetsstrategi som identifierade de största aktuella hoten mot Europas säkerhet. Hoten anses bland annat vara: Instabla länder i Europas närhet, terrorism, klimatförändringarna och oreglerad migration. Svaret på hoten ansågs ännu en gång vara förbättrade relationer genom handel, integration och samarbete.

Säkerhetsstrategin öppnade också för ett ökat samarbete i försvarsfrågor. Detta sammanföll i tid med den amerikanske presidenten Trumps uttalanden om att militäralliansen Nato är överspelat och att det land som vill ha amerikanskt beskydd måste betala för sig.

EU:s stats- och regeringschefer har reagerat med att besluta satsa på att ge Europa en starkare försvarskapacitet genom närmare samarbete.

Redan påbörjat är till exempel inrättandet av en gemensam militär kommandocentral, Pesco (permanent strukturerat samarbete) med ett knappt  tjog försvarsinitiativ, ökad samordning vid  upphandling av försvarsmateriel och fler FoU-projekt inom försvarsområdet.

EU-kommissionen vill anslå 5,5 miljarder euro per år ur budgeten för dessa militära ändamål.

Varukorg

Totalt 0