Utrikes- och säkerhetspolitik

EU har kallats den ”mjuka makten” till skillnad från USA eftersom man framför allt gör civila insatser internationellt, snarare än militära. Den europeiska utrikespolitiken försvagas av att de 27 EU-länderna inte alltid är överens.

EU:s utrikespolitik har länge bedrivits med enhällighet vilket tenderar att göra den långsam och tvekande. Fortfarande fattas viktiga beslut, som till exempel om sanktioner mot ett annat land, bara om alla kan enas.

De utrikespolitiska hållningar som EU ändå kan enas om måste medlemsländerna respektera och får inte motarbeta.

Sedan 2009 har unionen en ”utrikeschef” som officiellt går under titeln höge representanten. I december 2019 tog spanske Josep Borrell över den posten och företräder därmed EU utåt och leder överläggningarna när medlemsländernas utrikesministrar samlas. Överordnade beslut (politikens inriktning) kräver enhällighet medan kvalificerad majoritet räcker för operativa beslut (hur ett utrikespolitiskt beslut ska förverkligas).

Enigheten kan ofta vara svårfångad, som till exempel om hur EU-länderna bör agera mot Ryssland, som allt mer uppfattas som ett säkerhetspolitiskt hot sedan president Vladimir Putin annekterade den ukrainska Krimhalvön 2014 och rysk militär blandade sig i striderna i östra Ukraina. Ryssland har spätt på oron genom att finansiera vissa högerextrema rörelser och försöka påverka politiska val i EU-länder. Några medlemsländer står emellertid nära regeringen i Moskva och det har inte alltid varit lätt att enas om uttalanden eller ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

EU har traditionellt legat nära den amerikanska synen på omvärlden men en spricka mellan de två blev tydlig i samband med president Donald Trumps tillträde.

Att den utrikespolitiska samsynen i EU trots allt stärkts på senare år kan ses i relationerna med Iran, Israel och Kina, där européerna tenderar att bedriva en politik som avviker från USA:s.

EU:s närmaste relationer med grannländer har dels handlat om att öppna den inre marknaden med fri rörlighet för människor, varor och tjänster (Norge, Island och Liechtenstein i EES-avtalet samt Schweiz), dels om att uppmuntra till reformer för att uppnå EU-medlemskap (Balkan och Turkiet).

För Ukraina i öst har EU erbjudit särskilt stöd och ett nära samarbete med handel och politiska reformer men inget medlemskap.

Tillsammans med ytterligare fem närliggande länder (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien och Vitryssland) ingår Ukraina i Östliga partnerskapet där EU bidrar med finansiellt stöd och frihandelsavtal för det land som genomför demokratiska reformer i riktning mot en fungerande rättsstat och marknadsekonomi.

Inom ramen för EU:s grannskapspolitik pågår ett liknande samarbete om utveckling med tolv länder runt Medelhavet (Algeriet, Armenien, Azerbajdzjan, Egypten, Georgien, Israel, Jordanien, Libanon, Marocko, Tunisien, Ukraina och Vitryssland). Ytterligare fyra har varit aktuella men är vilande (Libyen, Moldavien, Palestinska territoriet och Syrien).

EU assisterade de afrikanska länderna när de 2002 ville bygga upp ett samarbete inspirerat av det europeiska. Resultatet blev Afrikanska unionen som har 55 medlemsländer och bas i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Sedan 2007 har AU samt EU en gemensam strategi för utveckling och utbyte som följs upp med en handlingsplan och med årliga toppmöten. Särskilt aktuella frågor är alltid migration, utvecklingsbistånd och kampen mot terrorism.

Försvars- och säkerhetspolitik

EU-länderna har nationella försvar och nationell försvarspolitik. De allra flesta ingår i militäralliansen Nato där alla medlemmar åtagit sig att rycka ut om ett medlemsland skulle attackeras. 22 av EU:s länder är Natomedlemmar och ytterligare fem EU-länder har ett mycket nära försvarssamarbete med Nato (Finland, Sverige, Irland, Malta och Österrike). Det lämnar ett enda EU-land utanför kretsen (Cypern). Icke-EU-länder som USA, Kanada och Turkiet är också medlemmar i Nato.

Att kalla EU för en ”mjuk makt” i jämförelsen med USA är inte fel eftersom unionen prioriterat att använda sig av handel, diplomati och ett förebyggande arbete för att påverka omvärlden snarare än militära insatser.

EU har genomfört många civila krisuppdrag internationellt. Valövervakning, juridisk assistans, polisutbildning och demokratiuppbyggnad är några uppgifter som EU har assisterat krisdrabbade länder med. EU strävar alltid efter att i första hand agera med partner och med stöd av FN.

Under det första decenniet efter millennieskiftet tog EU några försiktiga nya steg när det gäller militärt samarbete. Sedan 2003 har EU-länderna i olika grupperingar genomfört ett dussintal fredsbevarande militära uppdrag internationellt. Det har till exempel skett i Mali, Centralafrikanska republiken och Bosnien samt för att hejda pirater utanför Somalia. Sedan 2007 har också EU-länderna turats om att organisera en snabbinsatsstyrka på cirka 1 500 soldater som i princip stått redo att kunna rycka ut på tio dagar. Möjligheten har aldrig utnyttjats.

Fredsbevarande militära insatser är alltid frivilliga för medlemsländerna. Sverige har deltagit flera gånger. Ett land som valt att avstå kan inte sätta stopp för själva insatsen.

Sedan 2009 finns två klausuler i EU:s fördrag som kräver solidaritet i kris mellan EU-länder.

Artikel 42, punkt 7 säger att ett EU-land som angripits kan begära stöd och assistans från övriga EU-länder ”utan att påverka den särskilda karaktären hos vissa länders säkerhets- och försvarspolitik”. Det sistnämnda ger alliansfria länder rätt att vägra bidra militärt.

Artikel 222 handlar också om rätt till assistans och här nämns specifikt tillfällen när ett land utsätts för en terrorattack, naturkatastrof eller annan katastrof. Vilken form assistansen ska ta nämns inte och det krävs inte av något land att sända soldater.

Sommaren 2016 antog EU en global säkerhetsstrategi som identifierade de största aktuella hoten mot Europas säkerhet. Hoten anses bland annat vara instabila länder i Europas närhet, terrorism, klimatförändringarna och oreglerad migration. Svaren på hoten ansågs ännu en gång i första hand vara förbättrade relationer genom handel, integration och samarbete, men nu tillkom behovet för EU att kunna svara för säkerheten på eget territorium och i närområdet.

Strategin sammanföll i tid med den amerikanske presidenten Trumps uttalanden om att militäralliansen Nato är överspelad och att det land som vill ha USA:s beskydd måste betala för sig.

Osäkerheten om vad det egentligen betyder för försvaret av Europa, kopplat till ökad rysk aggression, förmådde EU:s stats- och regeringschefer att satsa på en större europeisk försvarskapacitet.

EU-ländernas brister i militär kapacitet ska avhjälpas bland annat genom Pesco (permanent strukturerat samarbete) där 25 länder samarbetar i cirka 50 konkreta försvarsprojekt. Sverige deltar i några av dessa, bland annat ett som handlar om sjukvård och ett som rör sig om ett utbildningscenter.

EU:s fem kommandocentraler för militära uppdrag har kombinerats i en enda, MPCC. Ett arbete med att skapa ett ”militärt Schengen” har inletts, det vill säga att göra det möjligt för trupper att snabbt förflytta sig i Europa över gränserna, vilket inte går idag. Samtidigt satsar EU mer på forskning och stärker den gemensamma upphandlingen inom försvaret via sin försvarsbyrå EDA.

EU-kommissionen vill ur den kommande sjuårsbudgeten anslå 5,5 miljarder euro per år till försvarsändamål.

Rymden

Under det kalla kriget pågick en kapplöpning om att vara först till rymden mellan de två supermakterna Sovjetunionen och USA. Sovjet var först med att sända ut en av sina kosmonauter i rymden medan amerikanerna var först med att sätta en människa på månen.

Efter det föll rymden delvis i glömska men ny teknik har gjort ämnet högaktuellt igen.

Den som kontrollerar rymden kan också kontrollera de allt viktigare satelliterna. De hjälper oss att hitta rätt på jorden genom gps, används för mobiltelefoners signaler, övervakar skogsbränder, hjälper sjöräddningen, ser när odlade musslor ska skördas och övervakar trupprörelser, för att nämna bara några användningsområden.

EU startade 2005 ett europeiskt rymdprogram och har nu sänt upp 26 (av totalt 28) satelliter. Galileos signaler når för närvarande 1 miljard telefoner på jorden.
I snart alla bilar i EU finns Ecall vilket tack vare Galileo sänder signaler så att räddningstjänst direkt kan se var en bil befinner sig om föraren ringt in en olycka och snabbt behöver hjälp.

Under namnet PRS (Public Regulated Service) används satelliten till krypterade samtal mellan polis och myndigheter som till exempel kan behöva tala ostört under en akut kris som en större terrorattack.

Rymdprogrammet har också Copernicus som erbjuder fri och öppen övervakning av mark och hav liksom klimattjänster, och så vidare, samt Egnos, regional satellitnavigering. Nya arbetsuppgifter är till exempel att varna för solstormar och att avvärja rymdskrot – som har lämnats av tidigare rymdfärder men som så småningom trillar ner vilket kan få tragiska följder.

För EU är det värdefullt att vara med i rymdsatningar för att säkra en plats för europeiskt näringsliv på området.

Rymden spelar samtidigt en allt viktigare roll för försvaret. Vad det kan innebära debatteras intensivt i EU, inte minst sedan USA under 2019 beslöt att sätta upp en ”Space Force” inom sitt försvar.

118637

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

Varukorg

Totalt 0