Gränser och invandring

Tanken med EU-samarbetet är att inga gränser ska finnas mellan medlemsländerna. De yttre gränserna ska vara desto hårdare. Den ambitionen sattes på prov när cirka en miljon migranter anlände till Europa hösten 2015.

1995 tog en handfull otåliga EU-länder bort gränskontrollerna sinsemellan efter att först ha samordnat visumfrågor och polissamarbete. Avtalet som låg till grund för detta samarbete slöts i den lilla orten Schengen i Luxemburg som därmed gav namn åt gränssamarbetet. Fler länder anslöt sig och 1999 införlivades Schengensamarbetet i EU.

Två EU-länder ville inte gå med i Schengen, Storbritannien och Irland som valde att behålla sina gränskontroller mot kontinenten. EU-länderna Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien har ansökt men anses ännu inte mogna att ingå. Istället deltar Norge, Island och Schweiz, tre länder som visserligen inte är med i EU men som via avtal har tillträde till EU:s inre marknad.

I Schengensamarbetet ingår en gemensam databas med alla länders efterlysningar på antingen personer eller föremål som stulna vapen eller bilar. Alla poliser inom Schengen liksom alla gränsvakter vid yttre gränsövergångar har tillgång till databasen.

EU-länderna har skärpt de yttre gränskontrollerna flera gånger och på flera sätt sedan Europa drabbats av terrorattentat och efter den stora flyktingvågen 2015. Frontex, ett gränskontrollsamarbete som sedan 00-talet använts för att övervaka besvärliga gränsövergångar och jaga människosmugglare, omvandlades 2017 till EU:s gräns- och kustbevakning. Frontex fick utökade befogenheter och tilldelades 10 000 extra anställda. Hårdare regler för gränskontroll har införts, till exempel vid utresor liksom för första gången kontroller av EU-medborgare som återvänder efter en utlandsresa.

Migration

Varje medlemsland avgör självt hur stor invandring det vill ha. De flesta EU-länder tar numera inte emot allmän arbetskraftsinvandring, enbart människor med spetskompetens eller forskare.

Flyktingar faller dock under FNs flyktingkonvention som alla EU-länder är anslutna till. Det innebär att politiskt förföljda har rätt att få en ansökan om asyl prövad i det EU-land hen når fram till. Sedan 2005 är asylfrågor gemensam politik inom EU, den avgörs med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet är medbeslutande.

EU har utformat gemensamma regler för hur asylmottagande ska ske, för asylsökandes rättigheter som tak över huvudet, sjukvård och skolgång för barnen medan ansökan behandlas, samt rätten att kunna överklaga ett avslag.

EU har dessutom enats om att det första medlemsland som en flykting anländer till ska pröva ansökan om asyl (Dublinförordningen). En flykting som därefter fortsätter till ett annat EU-land kan alltså sändas tillbaka till det första landet.

Under 2010-talet började systemet att knaka i fogarna när EU-regler om transportöransvar gjort det omöjligt för flyktingar att flyga eller ta tåg (bolagen blev skyldiga att se till att alla passagerare hade visum och skicka tillbaka dem som inte hade det). Först fick Spanien, sedan Italien och Grekland, ta emot växande flyktingströmmar via vingliga båtar över Medelhavet. Hösten 2015 brast systemet när kriget i Syrien fick mängden flyktingar att öka dramatiskt. Många vägrade att stanna i Grekland och började vandra norrut, utan papper eller tillstånd.

EU-länderna fattade i september 2015 ett beslut om att fördela de asylsökande lite jämnare mellan mottagarländerna. Den flyktingkvot som ett medlemsland tilldelades tog hänsyn till bland annat landets storlek, bruttonationalprodukt (BNP), arbetslöshetssiffror och hur många migranter som landet tidigare tagit emot.

Några östeuropeiska länder vägrade dock att ta emot flyktingarna. Andra länder lovade att hjälpa till men gjorde föga i praktiken. Samtidigt återinförde sex länder tillfälligt sina gränskontroller med start i Österrike och Tyskland och vidare norrut till Danmark, Sverige och Finland. Våren 2020 förlängdes dessa tillfälliga kontroller än en gång.

Ett nytt förslag har sedan 2017 diskuterats i EU om en automatisk fördelning av flyktingar när ett land får onormalt stora mängder asylansökningar. I förslaget ingår att ett land som inte hjälper till att ta flyktingar skulle få betala för att kompensera de länder som tar emot. Tills vidare har ingen enighet nåtts.

För att bromsa migrantströmmen förhandlade EU-ledarna våren 2016 fram ett avtal med Turkiet om att stoppa överfarterna via Egeiska havet. I utbyte lovade EU att bidra ekonomiskt till flyktingmottagandet i Turkiet.

EU inledde därefter försök att också sluta avtal med utreseländer som Nigeria, Mali, Etiopien och Libyen om att stoppa flyktingströmmen. EU har lovat bidra med bistånd, tillväxtprojekt och utbildningssatsningar för att komma till rätta med orsakerna till att människor vill lämna sina hemländer. Dessa avtal har dock visat sig svåra att få på plats.

Varukorg

Totalt 0