EU – Gränser och invandring

EU-samarbetet slår fast att inga gränser ska finnas mellan medlemsländerna men de yttre gränserna mot omvärlden ska vara desto hårdare. Den ambitionen har prövats hårt och många avsteg har gjorts.

1995 tog en handfull otåliga EU-länder bort gränskontrollerna sinsemellan efter att först ha samordnat visumfrågor och polissamarbete. Avtalet som låg till grund för detta samarbete slöts i den lilla orten Schengen i Luxemburg som därmed gav namn åt gränssamarbetet. Fler länder anslöt sig och 1999 införlivades Schengensamarbetet i EU.

Två EU-länder ville inte gå med i Schengen, Storbritannien och Irland som valde att behålla sina gränskontroller mot kontinenten. EU-länderna Bulgarien, Cypern, och Rumänien har ansökt om tillträde men anses ännu inte mogna att ingå. Kroatien hörde tidigare till denna grupp men fick sin ansökan godkänd hösten 2022 och blev medlem av Schengen den 1 januari 2023. Även Norge, Island och Schweiz, deltar i Schengensamarbetet. De är visserligen inte med i EU men har via avtal tillträde till EU:s inre marknad.

I Schengensamarbetet ingår en gemensam databas med alla länders efterlysningar på antingen personer eller föremål som stulna vapen eller bilar. Alla poliser inom Schengen liksom alla gränsvakter vid yttre gränsövergångar har tillgång till databasen.

EU-länderna har skärpt de yttre gränskontrollerna flera gånger och på flera sätt, bland annat efter att Europa drabbats av många terrorattentat 2015–2019 och igen efter den stora flyktingvågen 2015–2016. Till exempel kontrolleras nu utresor ur EU liksom, för första gången, EU-medborgare som återvänder efter en resa utanför unionen.

Flera EU-länder har dessutom i kortare eller längre perioder stängt sina egna gränser. Våren 2020 ledde till exempel rädslan för covidpandemin till tillfälligt stängda gränser. I Frankrike, Österrike, Tyskland, Danmark, Sverige och Finland gäller fortfarande de gränskontroller som tillfälligt återinfördes under flyktingvågen 2015–2016.

Schengenområdets yttre gränser övervakas av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, kallad Frontex. Sedan 2017 har Frontex fått ökade resurser och byrån har nu en lägescentral som övervakar situationen 24 timmar om dygnet, rycker ut vid problem, jagar människosmugglare och arrangerar returresor för asylsökande som fått avslag.

Migration

Varje medlemsland avgör självt hur stor invandring det vill ha. De flesta EU-länder tar numera inte emot allmän arbetskraftsinvandring, enbart människor med spetskompetens eller forskare.

Flyktingar faller dock under FN:s flyktingkonvention som alla EU-länder är anslutna till. Det innebär att politiskt förföljda har rätt att få en ansökan om asyl prövad i det EU-land de når fram till. Sedan 2005 är asylfrågor gemensam politik inom EU. De avgörs med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet är medbeslutande.

EU har utformat gemensamma regler för hur asylmottagande ska ske och har en gemensam syn på vilka rättigheter asylsökande har medan ansökan behandlas (rätt till tak över huvudet, sjukvård och skolgång för barnen). Rätten att överklaga ett avslag är också reglerad.

EU har dessutom enats om att det första medlemsland som en flykting anländer till ska pröva ansökan om asyl (Dublinförordningen). En flykting som därefter fortsätter till ett annat EU-land kan alltså sändas tillbaka till det första landet.

Under 2010-talet började systemet att knaka i fogarna när EU-regler om transportöransvar gjort det mycket svårare för flyktingar att flyga eller ta tåg till Europa. Bolagen blev skyldiga att se till att alla passagerare hade visum och skicka tillbaka dem som inte hade det. Därmed började flyktingarna söka sig nya vägar till Europa, ofta genom att korsa Medelhavet i mer eller mindre sjödugliga båtar. Först fick Spanien, sedan Italien och Grekland, ta emot växande flyktingströmmar som kom med båt. Hösten 2015 brast systemet när kriget i Syrien fick mängden flyktingar att öka dramatiskt. Många vägrade att stanna i ”första säkra EU-land” vilket var Grekland och började i stället vandra norrut, utan papper eller tillstånd.

EU-länderna fattade i september 2015 ett beslut om att fördela de asylsökande lite jämnare mellan mottagarländerna. Den flyktingkvot som ett medlemsland tilldelades tog hänsyn till bland annat landets storlek, bruttonationalprodukt (BNP), arbetslöshetssiffror och hur många migranter som landet tidigare tagit emot. Några östeuropeiska länder vägrade dock att ta emot flyktingar alls. Andra länder lovade hjälpa till men gjorde föga i praktiken.

För att bromsa strömmen av migranter förhandlade EU-ledarna våren 2016 fram ett avtal med Turkiet om att stoppa överfarterna via Egeiska havet. I utbyte lovade EU att bidra ekonomiskt till flyktingmottagandet i Turkiet.

EU har senare gjort försök att sluta liknande avtal med utreseländer som Nigeria, Mali, Etiopien och Libyen om att stoppa flyktingströmmen. EU har lovat bidra med bistånd, tillväxtprojekt och utbildningssatsningar för att komma till rätta med orsakerna till att människor vill lämna sina hemländer. Dessa avtal har dock visat sig svåra att få på plats.

Ett nytt förslag till migrationshantering om en automatisk fördelning av flyktingar när ett land får onormalt stora mängder asylansökningar började diskuteras 2017. I förslaget ingick att ett land som inte tar emot flyktingar skulle få betala för att kompensera de länder som tar emot, men ingen enighet kunde nås.

För att komma ur dödläget inleddes under franskt ordförandeskap sommaren 2022 ett ettårigt försök att solidariskt fördela flyktingar mellan 18 frivilliga EU-länder samt Norge, Schweiz och Liechtenstein. Sverige deltar inte.

Förslaget från 2017 om att länder skulle kunna köpa sig fria från att ta emot flyktingar återkom i den överenskommelse om en ny migrationspolitik som EU-länderna kom överens om i juni 2020. Enligt överenskommelsen ska medlemsstaterna vara solidariska med varandra och hjälp gränsländer som är pressade av stora flyktingströmmar. Flyktingar ska kunna flyttas till andra medlemsländer som tar över deras asylprocess. Fördelningen ska ske efter folkmänd och BNP. Vill ett land inte ta emot de flyktingar som anvisas ska det kosta 20 000 per flykting.

Enligt förslaget ska EU-länderna ha ett nära samarbete med länder i närområdet för att försöka åstadkomma att färre människor söker sig till unionen av ekonomiska skäl. Medlemsländerna åläggs också att skapa en process för att snabbt kunna bedöma vilka migranter som saknar asylskäl och därmed ska avvisas direkt. 

Flyktingvåg från öst

Rysslands anfallskrig mot Ukraina ledde till en ny flyktingvåg. Inom några månader hade EU-länderna tagit emot 3–4 miljoner flyktingar. Den här gången utnyttjade man dock ett särskilt EU-direktiv, massflyktsdirektivet, vilket beviljar tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd för minst ett, högst tre år. Det innebar att alla ukrainare kunde börja arbeta och gå i skola från dag ett, utan att gå igenom den långdragna ansökningsprocessen.

EU ställde sig dock mindre välkomnande till ryssar och beslöt ungefär ett halvår efter krigets utbrott att dra tillbaka de förenklade turistvisum som hade varit i kraft för att istället gå via en mer krånglig och dyr process. Några EU-länder som gränsar mot Ryssland valde att avvisa alla ryssar.

EU-flaggan.jpg

Europeiska unionen

Fullständigt namn: Europeiska unionen/European Union 

Grundad år: 1957

Högsta ledare: Europeiska rådets ordförande Charles Michel; EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen; EU-parlamentets ordförande David Sassoli 

Medlemmar: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike

EU:s hemsida

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer


Varukorg

Totalt 0