EU – Inledning

Europeiska unionen (EU) är en av de stora globala aktörerna, inte minst genom sin roll som ett av världens största handelsblock. EU:s styrka bygger på att dess 27 medlemsländer är eniga – vilket också är unionens största sårbarhet eftersom det inte alltid är fallet.

Kärnan i EU kan sägas vara den inre marknaden som varit i kraft sedan 1993 och som suddat ut nationsgränser för varor, tjänster, kapital och människor. Den gemensamma marknaden har därmed etablerat nya sätt att leva, resa, arbeta och handla i Europa.

EU:s inre marknad med cirka 450 miljoner konsumenter har gett unionen en ny tyngd på världsarenan. EU är en attraktiv handelspartner som har kunnat avtala om frihandel eller samarbete där handel ingår, med större delen av världen.

En extra effekt av EU-marknadens storlek är att länder som Kina, USA och Ryssland, och många andra, ofta väljer att följa efter när EU reglerar och till exempel ställer tuffa krav på leksaker, tillsatser i maten eller användares rättigheter på internet. 

Av EU:s 27 medlemsländer har 21 en gemensam valuta, euron, och de bedriver en starkt samordnad ekonomisk politik. Samordningen täcker även EU-länder utanför euroområdet, som Sverige. 

Mål och ambitioner

EU har tilldelat sig självt uppdraget att både gå före med tuffa klimatmål och att försöka driva på övriga världen att göra detsamma för att bromsa in den globala uppvärmningen.

EU och dess medlemsländer står tillsammans för runt hälften av allt bistånd och en stor del av den humanitära katastrofhjälpen i världen.

Unionen genomför också civila samt militära insatser i samband med kriser runt om i världen. Fredsbevarande EU-trupper övervakar till exempel ett instabilt läge i Bosnien (sedan 2004) och och agerar stötdämpare i det konfliktdrabbade Mali.

EU saknar emellertid tyngd som militär aktör. Sedan 2016 har EU-länderna ett visst samarbete om försvarsfrågor, en ambition som skärptes efter Rysslands storinvasion i Ukraina i februari 2022 och den amerikanske presidenten Donald Trumps ifrågasättande av USA:s vilja att försvara Europa inom ramen för försvarsalliansen Nato som länge utgjort den yttersta garanten för försvaret av europeiskt territorium. (Läs om krisen i relationen mellan Europa och USA här).

EU:s kriser

Mycket lite som EU har gjort de senaste cirka 20 åren har varit lätt att genomföra eller skett utan kritik. Det pågår en ständig dragkamp mellan de krafter i Europa som vill utöka samarbetet och de krafter som anser att EU har gått tillräckligt eller alltför långt. Den debatten drogs till sin spets 2016 när britterna i en folkomröstning röstade för att lämna EU – brexit. Det brittiska initiativet har dock inte fått några efterföljare.

En av EU:s största utmaningar kommer inifrån. Det är frågan om hur organisationen ska klara att effektivt bromsa politiker i EU-länder att aktivt undergräva EU-principer om rättsstaten, demokrati och medborgerliga rättigheter, så som skett i till exempel Ungern och Polen.

Europeiska unionen kan te sig svag: unionen vacklade i eurokrisen 2009, är kritiserad för sin hantering av den stora migrationsvågen till Europa 2015–2016, samt är hårt ansatt av populistiska partier och tvekande inför angrepp mot rättsstaten. Samtidigt har dess ekonomiska styrka gjort EU till en världsmakt och varje ny kris – covid-19-pandemin, energikrisen, Rysslands krig mot Ukraina och USA:s nyckfullhet under Donald Trump – tycks svetsa länderna mer samman.