Jordbruk, skog och fiske

EU:s jordbrukspolitik har länge varit hårt kritiserad men flera förändringar har gjort att överproduktionen idag är borta. Jordbrukare ersätts också numera för miljö- och klimatarbete.

Inom EU arbetar cirka 22 miljoner människor inom jordbruket – dock inte heltid utan siffran kan omräknas till knappt 10 miljoner heltidsarbeten. Tillsammans med livsmedelsindustrin står jordbrukssektorn för 3,6 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalprodukt (BNP).

När Europasamarbetet inleddes några år efter andra världskriget var utgångspunkten för jordbrukspolitiken naturligt nog att se till att det fanns mat för medborgarna samt att trygga landsbygdsbefolkningens levnadsstandard. De målen är inte borta, att rädda kvar småskaligheten är till exempel fortsatt ett mål. Europa med sina miljoner familjejordbruk har gårdar på i genomsnitt 15 hektar vilket kan jämföras med USA:s mycket färre bönder(2 miljoner) med gårdar på 180 hektar.

Under många protester från lantbrukarna har EU stegvis infört inslag av marknadsekonomi i jordbrukspolitiken, vilket fått slut på den överproduktion som fanns på 1970- och 80-talen när mjölk och kött som inte kunde säljas samlades i stora lager.

Ny teknikgav Europa ett effektivt jordbruk men också mer av stordrift, vilket kan ha förstärkts av EU:s jordbruksbidrag. Teknikintensiva storjordbruk tycks ligga bakom en rad livsmedelsskandaler som avslöjades under 1990 och 2000-talet.

1996 bröt galna ko-sjukan ut i Storbritannien. Den orsakade mänskliga tragedier och ekonomisk katastrof på landsbygden och spreds till Frankrike, Belgien och Tyskland.

1999 avslöjades det att dioxin hade blandats i djurfoder i Belgien och att fodret sedan gått på export runt i Europa. Ett brittiskt utbrott av mul- och klövsjuka 2001 kostade landet motsvarande 40 miljarder kronor. 2013 stod det klart att bristfälliga livsmedelskontroller i flera EU-länder gjort att hästkött kunnat ersätta oxfilé i livsmedel som sålts över hela Europa.

EU:s jordbrukspolitik på 2000-talet har som en följd av detta styrts mer och mer i riktningen att trygga att EU-medborgarna har tillgång till giftfria, hälsosamma livsmedel, att skydda miljön liksom att bevara landskapen. Sedan 2005 betalar EU inte längre ut produktionsstöd till lantbrukare. Istället går EU-bidragen till gårdarna i form av ett inkomststöd.

Gårdsstöd utgår enbart till den bondesom följer EU:s krav på ren miljö, öppna landskap, god djurhållning och hög hygienisk standard. EU har infört skärpta regler om spårning och märkning av jordbruksprodukter så att nya skandaler ska kunna stoppas snabbt vidsin källa.

Det nya systemet ger lantbrukaren frihet att själv välja vad han eller hon vill producera och förväntas då satsa på vad marknaden efterfrågar.
EU satte samtidigt ett tak för maximalt stöd till en enskild mottagare.

Jordbruksbidragen utgör inte längre EU:s allra största utgiftsområde (det är numera regionalpolitiken) men fortfarande i den senaste EU-budgeten (2014–2020) föreslås cirka 30 procent av EU-budgeten gå till jordbrukssektorn plus ytterligare 10 procent till klimatåtgärder, landsbygdsutveckling, miljö och krisstöd.

Jordbruket har varit en sektor där det fuskats mycket (upp till 12 procent av bidragen i början av 2000-talet enligt EU:s revisionsrätt). För att begränsa fusket började EU bötfälla det medlemsland som betalat ut för mycket till en bonde (som sedan själv får dra in de felaktiga utbetalningarna från jordbrukaren). Detta har gett de nationella myndigheterna skäl att vara extra noggranna med utbetalningar och det tidigare svinnet i jordbruksstöd har minskat rejält. 2019 fann EU:s revisorer i stort sett inga felaktiga utbetalningar.

En annan hårt kritiserad del av EU:s jordbrukspolitik har varit att skyddet för europeiska bönder gjort det omöjligt för fattiga länder att bygga upp ett livskraftigt jordbruk som kan konkurrera på världsmarknaden. EU har dock tagit bort sina skyddstullar mot världens fattiga länder och avskaffat exportstödet till EU:s bönder.

Men EU skyddar fortfarande sina lantbrukare med olika former av marknadsstöd och EU-länderna kan kompensera sina lantbrukare vid en kris, som till exempel för torkan i Sverige sommaren 2018. Där hamnar utvecklingsländer fortfarande på efterkälken.

Nya utmaningar och krav väntar EU:s bönder när deras roll i att möta klimatförändringarna formuleras i EU:s gröna giv. En ny strategi ska ge en hållbar livsmedelsproduktion ”från jord till bord”. Det betyder bland annat mindre bekämpningsmedel och konstgödsel men det behöver också omfatta nya sätt att klara den torka som redan nått delar av Europa liksom andra omslag i väderförhållanden som stormar och översvämningar.

Samtidigt ger ny teknik andra förutsättningar för jordbruket med till exempel artificiell intelligens, drönare eller övervakning från EU-satelliten Copernicus som hjälper bönder att bruka jorden optimalt.

Skogen

I Sverige är många lantbrukare också skogsägare. EU har ingen skogspolitik som sådan, utöver de krav som ställs på markägare att skydda utpekade naturreservat på deras mark.

Men även här innebär klimatarbetet att förutsättningarna förändras. Varje fällt träd frisläpper koldioxid. Varje träd som står kvar binder koldioxid. Det gör att skogsbruket hamnat under lupp.

EU-regler för markanvändning som kom 2018 erkände dock svenskt skogsbruks insatser för att agera klimatvänligt. Under den gröna given väntar emellertid en omprövning av tidigare regler för skogen. En ny EU-prioritering på att rädda biologisk mångfald kommer likaså att bli ett skäl att se över svenskt skogsbruk.

Många företag och privatpersoner som vill placera sitt kapital så att det gagnar klimatet har idag svårt att bedöma det i de investeringar som erbjuds. EU håller därför på att sätta upp kriterier för vad som kan räknas som klimatvänliga investeringar. Även här kan skogsbruket komma i kläm.

Haven och fisket

Haven och fisket hamnar i nytt fokus när EU:s gröna giv ska omsättas i praktiken på samma sätt som för jord- och skogsbruket.

EU förvaltar gemensamt medlemsländernas fiskevatten. Unionen fördelar kvoter till varje lands fiskeflotta och man enas gemensamt om vilka redskap som är tillåtna. EU-kommissionen förhandlar avtal med omkringliggande länder om utbyte av fiskerättigheter.

Målet har varit ett hållbart fiske, att stödja kustregioner som är beroende av näringen och att erbjuda hälsosam mat till befolkningen. Sedan 2003 arbetar EU med flerårsplaner för fisket. Stödet till nya båtar har tagits bort och kontrollen av tjuvfiske har skärpts. Fångstkvoterna för särskilt hotade arter har skärpts genom fleråriga återhämtningsplaner byggda på vetenskaplig expertis. Bland annat har torskfisket i Östersjön begränsats avsevärt.

Ett återkommande problem har länge varit att EU-ländernas fiskeriministrar tillåtit höga kvoter för att glädja sina fiskare, istället för att följa vetenskapliga råd om vad som är hållbara nivåer. En reform 2013 införde hållbarhet som princip för europeiskt fiske men trots det, säger kritiker, fastslås fortfarande ohållbart höga kvoter.

Den nya klimatpolitiken från 2020 kommer emellertid med nya mål för haven och fisket. Utfiskningen av vissa arter måste upphöra och haven måste skyddas. Saltängar och andra våtmarker behöver skyddas eftersom de liksom havet binder koldioxid.

Föroreningen av haven är ett akut problem. EU har infört förbud mot engångsplast. Storföretag har fått göra frivilliga åtaganden för att minska plastanvändning och förpackningsmaterial. Skärpta avfallsregler för hamnar, även småbåtshamnar, har införts för att minska avfall till havs. Fler liknande åtgärder väntas.

Varukorg

Totalt 0