Tyskland – Politiskt system

Den västtyska grundlagen trädde i kraft den 23 maj 1949. Den 3 oktober 1990 anslöt sig Östtyskland (DDR) till denna författning. Tyskland blev därigenom återigen en stat. 2006 gjordes betydande tillägg i författningen för att ändra maktfördelningen mellan den federala nivån och delstaterna (die Länder).

Tysklands statschef är förbundspresidenten, som väljs på fem år av förbundsförsamlingen, det vill säga ledamöterna i Tysklands förbundsdag (se nedan) och lika många medlemmar utsedda av delstaternas folkrepresentationer. Förbundspresidenten, som kan väljas om en gång, har i huvudsak representativa uppgifter.

Det federala tyska parlamentet består av två kamrar: förbundsdagen och förbundsrådet. Förbundsdagens ledamöter utses vart fjärde år i direkta val genom en kombination av majoritetsval av individuella kandidater och proportionella val mellan partierna. Varje väljare har därför två röster. För att komma in i förbundsdagen måste ett parti få över fem procent av alla röster eller vinna minst tre så kallade direktmandat i majoritetsvalen. Systemet innebär att det varierar hur många ledamöter förbundsdagen har; efter valet 2021 var antalet 735. Det är enligt grundlagen svårt att upplösa förbundsdagen i förtid och det har bara skett två gånger, senast 2005. Rösträttsåldern är 18 år.

Regeringschefen, förbundskanslern, väljs av förbundsdagen och är ansvarig inför denna. Hon/han utser sedan själv medlemmarna i sin regering. Förbundsdagen kan avsätta kanslern genom ett ”konstruktivt misstroendevotum”, vilket innebär att det måste finnas en majoritet för en ny förbundskansler.

Förbundsrådet ska tillvarata delstaternas intressen gentemot centralregeringen och det har medbestämmanderätt i det federala lagstiftningsarbetet. Rådet består av 69 representanter från alla delstatsregeringarna, som skickar mellan tre och sex ledamöter, beroende på antalet invånare. Ledamöterna är bundna av sina regeringars ställningstaganden, och deras mandatperioder sammanhänger med delstatsvalen, som hålls vart fjärde eller femte år beroende på delstat. Ett maktskifte i en delstat innebär att förbundsrådets sammansättning ändras. Det kan innebära att förbundsrådet periodvis har en annan politisk majoritet än förbundsdagen vilket ibland har försvårat regeringens arbete. 2006 gjordes drygt ett 20-tal ändringar i författningen som innebar att antalet lagförslag som kräver rådets godkännande minskade betydligt; ännu tar emellertid rådet ställning till omkring hälften av alla lagförslag. I utbyte fick delstaterna större autonomi bland annat inom skolpolitiken och miljöskyddet och i frågan om butikernas öppettider.

Den tyska federalismen bygger på en lång tradition. De 16 delstaterna, varav Bremen, Berlin och Hamburg är stadsstater, har en hög grad av inre självstyre. De har egna författningar, parlament och regeringar. Delstaterna lagstiftar själva om bland annat kulturpolitik, utbildning, polisväsen, mediepolitik och socialhjälp. De större delstaterna är uppdelade i distrikt, län (Landkreise) och kommuner (Gemeinden).

Genom det enhetsfördrag som reglerade den tyska återföreningen blev Berlin på nytt huvudstad i Tyskland. Sommaren 1999 flyttade parlament och regering från Bonn till Berlin. Några federala ministerier och avdelningar inom dem som flyttat blev dock kvar i Bonn.

Rättsväsen 

En federal författningsdomstol i Karlsruhe övervakar lagstiftningen. Den är yttersta instans i konflikter mellan olika författningsorgan eller mellan centralmakten och delstaterna, och den kan pröva huruvida lagar som stiftas strider mot grundlagen. Den fungerar också som besvärsinstans för dem som anser att den offentliga makten har kränkt grundlagsfästa rättigheter. Författningsdomstolen har i flera fall dragits in i den politiska beslutsprocessen genom att den har fått pröva om kontroversiella beslut är författningsenliga. Det finns även författningsdomstolar i varje delstat.

Den högsta allmänna domstolen är den federala Bundesgerichtshof, och under den finns appellationsdomstolar. De lägre instanserna är domstolar på delstatsnivå. Tyskland har även flera specialdomstolar.

Politiska partier

Sedan återföreningen har regeringsmakten växlat mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna, men tidvis har de också samregerat. När De gröna och Vänstern under 2000-talet tog plats i förbundsdagen och delstatsparlament minskade stödet för de större partierna.

Kristdemokraterna består egentligen av två partier, Kristdemokratiska unionen (Christlich-Demokratische Union, CDU) och Kristsociala unionen (Christlich-Soziale Union, CSU). CSU finns bara i Bayern, CDU i övriga delstater. De bildar en gemensam fraktion i förbundsdagen. I partierna förenas värdekonservativa uppfattningar med idén om en ”social marknadsekonomi”: en fri marknad i kombination med en statlig välfärdspolitik. CSU är mer konservativt och skeptiskt till EU än CDU. Angela Merkel var partiledare för CDU i 18 år, men efter nederlag i   viktiga delstatsval hösten 2018 beslöt hon att inte ställa upp för omval vid partikongressen i december.  Istället utsågs Annegret Kramp-Karrenbauer till ny CDU-ledare.  Hon blev dock kortvarig på posten och avgick redan i början av 2020. Armin Laschet utsågs till hennes efterträdare i början av 2021. Markus Söder är ordförande för CSU sedan januari 2019.

Det efter andra världskriget nybildade Socialdemokratiska partiet (Sozial­demokratische Partei Deutschlands, SPD) övergav sin bindning till marxismen 1959 och togs för första gången med i en regering 1966. Partiet började i slutet av 1990-talet röra sig mot den politiska mitten, och efter några år övergavs partiet av delar av den starka vänsterfalangen. Många som vill återgå till traditionell vänsterpolitik finns dock kvar. Partiets ordförande 1964–1987, Willy Brandt, inledde som förbundskansler försöken att skapa bättre relationer till länderna inom kommunistblocket i Östeuropa. Sedan hösten 2019 leds partiet av Norbert Walter-Borjans och Saskia Esken.

Kristdemokraterna och socialdemokraterna bildade en gemensam regering efter förbundsdagsvalet 2013, en ”stor koalition”, något som prövats på federal nivå två gånger tidigare: 1966–1969 och 2005–2009.  Efter valet 2017 fortsatte partierna att regera tillsammans i ännu en mandatperiod. 

Medlemmar av SPD:s radikala vänsterfalang och fackliga ledare som uteslutits ur partiet bildade i början av 2005 Valalternativet arbete och social rättvisa (Wasg). Efterföljaren till det östtyska kommunistpartiet hette fram till juli 2005 Partiet för demokratisk socialism (PDS). Inför förbundsdagsvalet på hösten samma år hade partiet bytt namn till Vänsterpartiet/PDS och en valallians bildades med Wasg. De två partierna gick i juni 2007 samman under namnet Vänstern (Die Linke).  Vänstern klarade med knapp marginal femprocentsspärren till förbundsdagen i valet 2021.

Fria demokratiska partiet (Freie Demokratische Partei, FDP) är ett liberalt, företagsvänligt parti av traditionellt slag. Det har ofta suttit i regeringsställning i koalition med antingen CDU/CSU eller SPD. Partiet försvagades åren efter den tyska återföreningen men gjorde ett rekordval 2009. Partiet åkte ur förbundsdagen i valet 2013, men återkom efter valet 2017 och behöll sin närvaro i parlamentet även efter valet 2021.

Förbund 90/De gröna (Bündnis 90/Die Grünen) bildades 1993 genom en sammanslagning av De gröna i väst och Förbund 90. De gröna uppstod som ett pacifistiskt miljöparti 1980 medan Förbund 90 hade grundats 1990 av flera oppositionsgrupper i öst som ledde den fredliga revolutionen i Östtyskland. År 1998 togs partiet med i Schröders rödgröna regeringskoalition. Under 2010-talet har det ingått i delstatsregeringar främst med socialdemokraterna men även med kristdemokrater med flera. Partiet hade stora framgångar i valet 2021 och blev tredje största parti.

Vid mitten av 2010-talet seglade ett nybildat missnöjesparti upp som ett allvarligt hot mot de etablerade stora partierna. Alternativ för Tyskland (Alternative für Deutschland, AFD) hade bildats 2013 i protest mot eurosamarbetet och de finansiella räddningsaktionerna mot Grekland. Partiet fick ett kraftigt uppsving när det i samband med de stora flyktingströmmarna till Tyskland började profilera sig som ett invandrings- och islamfientligt parti. Hösten 2016 var det representerat i över hälften av delstaternas parlament och i valet till förbundsdagen 2017 blev partiet det tredje största. Men i valet 2021 backade partiet till femte plats. 

De invandringsfientliga, högernationella partierna Republikanerna (Die Republikaner), Tyska folkunionen (Deutsche Volksunion, DVU) och Nationella demokratiska partiet (Nationale Partei Deutschland, NPD) har förlorat i betydelse under senare år. Efter det tyska enandet var NPD främst aktivt i östra Tyskland och blev invalt i delstatsparlament till följd av valsamverkan med DVU. NPD har beskrivits av den tyska säkerhetspolisen som rasistiskt och antisemitiskt.  2003 gjordes ett misslyckat försök att i författningsdomstolen förbjuda partiet. 2011 kom det fram att en nynazistisk grupp hade genomfört ett tiotal mord, bombattacker och bankrån under en längre period utan att det uppdagats. En av medlemmarna hade tidigare varit medlem i NPD. 2013 lämnade inrikesministrar från alla delstater in en ny ansökan om att förbjuda NPD till författningsdomstolen, som inledde en rättsprocess. Domstolen beslöt året därpå att inte förbjuda partiet eftersom det inte ansågs ha någon verklig förmåga att hota demokratin.

 

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0