Befolkning och språk

Det tyska folket har uppstått ur ett antal olika germanska folkgrupper: franker, saxare, bayrare, schwaber, rhenländare, pfalzare med flera. Tyskland är, näst Ryssland, Europas folkrikaste stat men invånarna är ojämnt fördelade.

De mest tätbefolkade landsdelarna finns i väst och i söder: Ruhrområdet, Rhen-Main-området kring Frankfurt, Rhen-Neckar-området vid Mannheim och Ludwigshafen, regionen kring Stuttgart samt övriga storstadsområden. I det som tidigare var Västtyskland är befolkningstätheten omkring dubbelt så hög som i före detta Östtyskland (DDR). Sedan den tyska återföreningen 1990 har delstaterna i öst, Berlin ej inräknat, förlorat cirka 2 miljoner invånare. Många, framför allt unga människor, har flyttat västerut, samtidigt som barnafödandet minskat.

Födelsetalen är låga i dagens Tyskland. Den tyska statistikbyrån beräknar att befolkningen kommer att ha minskat med mellan 11 miljoner och 15 miljoner år 2060 jämfört med idag.

Samtidigt växer andelen äldre i befolkningen medan invånare i arbetsför ålder blir färre. Under de senaste åren har befolkningen vuxit enbart tack vare invandring. Västtyskland tog under åren närmast efter andra världskriget emot många invandrare från forna tyska områden i Östeuropa och från DDR. Under åren med Berlinmuren 1961–1991 (se Modern historia) upphörde flyktingströmmen österifrån nästan, för att efter murens fall växa dramatiskt.

En femtedel av befolkningen (17 miljoner invånare) hade invandrarbakgrund år 2015. Av dessa hade nära en tredjedel sitt ursprung i den omfattande arbetskraftsinvandringen under 1950–1960-talen från Turkiet, före detta Jugoslavien och Sydeuropa. Även till DDR invandrade arbetare men här främst från socialistiska länder som Kuba, Vietnam, Angola med flera länder.

Senare har medlemsländer i EU och kandidatländer fortsatt att stå för en stor andel av invandringen till Tyskland, på senare år särskilt Polen. I början av 1990-talet skedde en kraftig ökning av antalet asylsökande. Många av dem flydde från kriget i tidigare Jugoslavien. År 2015 nåddes en ny topp då nära 900 000 flyktingar kom till Tyskland. Drygt en tredjedel av dem flydde från inbördeskrigets Syrien och en tredjedel kom från länderna på västra Balkan. Det höga flyktingmottagandet gav upphov till en omfattande debatt och växande främlingsfientliga stämningar. En ny rörelse, Pegida, ordnade 2014–2015 protestdemonstrationer i Dresden mot invandringen och den påstådda ”islamiseringen” av landet.

Antalet människor som ansökte om asyl minskade mot slutet av 2010-talet; år 2018 uppgick asylansökningarna till närmare 186 000. Minskningen berodde enligt  regeringen främst på de kortare handläggningstiderna av migrantärenden, snabbare och fler deportationer av asylsökande som fått avslag i kombination med bland annat EU:s flyktingöverenskommelse med Turkiet (se Aktuell politik).

Medan invandrade etniska tyskar automatiskt har rätt till medborgarskap ställs andra invandrare inför flera krav – däribland att ha bott i landet i minst åtta år och tala mycket god tyska – för att få bli tyska medborgare.

Förutom den stora gruppen invandrare från olika länder finns det fyra erkända nationella minoriteter: omkring 50 000 danskar i de nordligaste delarna av Schleswig-Holstein, cirka 60 000 friser längs Nordsjöns kust och på öarna, 60 000 sorber, ett västslaviskt folk, i delstaterna Sachsen och Brandenburg samt omkring 70000 sinter (romer).

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0