Äldre historia

Tysklands utseende och omfång har skiftat genom historien. År 962 grundades det tysk-romerska riket, på 1600-talet splittrades Tyskland i hundratals feodalstater, och på 1800-talet grundades Tyska riket. Tysklands förlust i första världskriget ledde till bitterhet och revanschlystnad, vilket banade väg för nazistpartiet och Adolf Hitlers maktövertagande 1933. Hitler utlöste andra världskriget 1939. Det sex år långa kriget kostade 40–50 miljoner människor livet och lade Tyskland i ruiner. Under kriget kulminerade judeförföljelsen i förintelsen av sex miljoner judar.

Tyskland har genom historien varit indelat i en mängd mer eller mindre självständiga stater, och kartbilden har varierat från århundrade till århundrade.

De äldsta städerna (Trier, Köln och Augsburg) anlades på romartiden under de första seklen efter Kristi födelse. Från 400-talet trängdes romarna tillbaka av germanska folk, däribland frankerna. När frankerriket delades 843 bildades det östfrankiska riket. Därmed lades grunden för dagens Tyskland.

Det östfrankiska riket bestod av olika stamhertigdömen. 962 lät kung Otto den store kröna sig till kejsare av det tysk-romerska riket, som omfattade kungariken, furstendömen, biskopsstift och fria städer i stora delar av Centraleuropa. Där ingick bland annat Österrike och Norditalien. De olika furstarna styrde självständigt, och kejsarens makt var begränsad. Under långa perioder var riksenheten endast en formalitet. En särskild roll spelade kurfurstarna, som från 1200-talet tillskansade sig rätten att välja rikets kejsare eller kung. Från 1438 fram till rikets upplösning 1806 kom kejsarkronan att nästan utan avbrott tillhöra huset Habsburg, som hade sin bas i Österrike.

När det tysk-romerska riket grundades sträckte sig de tyska områdena ungefär till floderna Elbe och Saale i öster, men från 1100-talet började områden längre österut att koloniseras på bland annat slaviska folks bekostnad. Norra Baltikum och Ostpreussen, som inte ingick i riket, behärskades från 1200-talet av Tyska ordens riddare.

Lübeck och andra tyska städer blev under 1200-talet centrum för handeln i Nordeuropa. De bildade handelsförbundet Hansan, som hade sin storhetstid under 1300-talet.

Reformationen under 1500-talet ledde till religiösa och sociala strider. En resning mot kejsaren 1618 blev inledningen till det trettioåriga kriget, som ödelade stora delar av Tyskland. Runt en tredjedel av Tysklands befolkning dog under kriget. Efter Westfaliska freden 1648 var Tyskland splittrat i närmare 400 feodalstater med egna lagar, mynt, mått och viktenheter. Kejsarens makt var bruten och Tyskland kom aldrig att utvecklas till en nationalstat likt Frankrike och Storbritannien. Den politiska utvecklingen kom att styras av enskilda stater som Bayern, Brandenburg, Sachsen och Österrike. Brandenburg var kärnområde i kungariket Preussen, som bildades 1701 och utvecklades till en stormakt under Fredrik den Store (1740–1786).

I slutet av 1700-talet drogs tyskarna in i Napoleonkrigen. Frankrike ockuperade Tyskland och det tysk-romerska riket upphörde formellt 1806. Habsburgkejsaren antog istället titeln kejsare av Österrike. 1815 bildades Tyska förbundet av 38 suveräna stater, bland annat kungarikena Bayern, Hannover, Preussen, Sachsen och Württemberg samt kejsardömet Österrike.

1866 lät den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck upplösa Tyska förbundet. Istället bildades 1867 Nordtyska förbundet under preussisk ledning. Efter den tyska segern i det fransk-tyska kriget 1870–1871 grundades Tyska riket, och Preussens kung Wilhelm I utropades till kejsare.

Preussen förblev ända fram till Adolf Hitlers maktövertagande 1933 den dominerande tyska staten. Bismarck, som 1871 utnämnts till rikskansler (regeringschef), var Tysklands mest inflytelserika politiker fram till 1890. Under kejsar Wilhelm II skedde i slutet av 1800-talet en kraftig upprustning till sjöss. Tyskland hade redan tidigare kontinentens starkaste marktrupper.

Motsättningarna med de europeiska grannländerna utmynnade i första världskriget (1914–1918). Trots sin militära styrka förlorade Tyskland kraftmätningen. Efter nederlaget påtvingades Tyskland hårda fredsvillkor i form av landavträdelser och krigsskadestånd, som skapade en grogrund för bitterhet och revanschlystnad hos många tyskar. Nederlaget medförde också att kejsaren tvingades abdikera 1918.

I augusti 1919 antogs i staden Weimar en ny författning som gjorde Tyskland till en parlamentarisk förbundsrepublik. Weimar­republiken (1919–1933) kännetecknades av stor partisplittring och svag regeringsmakt. De politiska och ekonomiska kriserna, bland annat den ekonomiska depressionen 1929–1930, banade väg för nazistpartiets valframgångar och Hitlers Tredje riket.

Hitler utnämndes till rikskansler i januari 1933. Han satte Weimarförfattningen ur spel och förbjöd alla partier utom det nazistiska. Statsmakten ställdes under partiets kontroll. Nazisterna spelade på tyskarnas sårade nationella stolthet och odlade myten om den germanska (”ariska”) rasens överlägsenhet. Politiska motståndare förföljdes och judarna utsattes för hetskampanjer. 1935 fråntogs judarna sina medborgerliga rättigheter. Samtidigt återinfördes allmän värnplikt i strid med fredsfördraget från 1919. Nazistregimen satsade allt på en tysk upprustning.

Försöken att skapa ”Lebensraum” (livsrum) åt tyskarna genom erövring av andra delar av Europa utlöste det andra världskriget 1939. Det sex år långa kriget kostade mellan 40 miljoner och 50 miljoner människor livet och Tyskland lades i ruiner.

Under kriget kulminerade judeförföljelserna i det som brukar kallas Förintelsen. Nazisterna ville av rasideologiska skäl utrota alla judar och iscensatte ett gigantiskt folkmord med närmast industriella metoder. Från alla av nazisterna ockuperade områden forslades judar till stora förintelseläger i Polen där de avrättades i gaskammare. Det förekom också massmord på judar i andra former i de områden som Tyskland invaderade. Sammanlagt beräknas sex miljoner judar, en kvarts miljon romer, 150 000 fysiskt och mentalt handikappade och många andra civilpersoner ha dödats av nazistregimen. Till detta kommer bland annat två till tre miljoner sovjetiska krigsfångar och uppemot två miljoner etniska polacker.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0