Modern historia

Efter Nazitysklands nederlag i andra världskriget 1945 delades Tyskland och Berlin i fyra ockupationszoner. Av de amerikanska, brittiska och franska zonerna bildades 1949 Västtyskland, medan den sovjetiska ockupationszonen blev Östtyskland. Västtyskland blev demokratiskt och ekonomiskt framgångsrikt, men Östtyskland stagnerade i politiskt förtryck. Miljontals östtyskar flydde västerut, innan Berlinmuren byggdes 1961. Det östtyska systemet vittrade gradvis sönder, och folkliga krav på frihet ledde till att Berlinmuren öppnades 1989. Ett år senare återförenades de två staterna i ett enat Tyskland.

Efter nederlaget i andra världskriget 1945 delades Tyskland och Berlin i fyra ockupationszoner. Områdena öster om floderna Oder och Neisse ställdes under polsk respektive sovjetisk förvaltning och den tyska befolkningen – sammanlagt flera miljoner människor – fördrevs därifrån.

Av de amerikanska, brittiska och franska zonerna bildades 1949 Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) eller Västtyskland. Den sovjetiska ockupationszonen blev Tyska demokratiska republiken (DDR) eller Östtyskland. I Berlin behölls formellt de fyra zonerna, men i praktiken fungerade Västberlin som en västtysk delstat och Östberlin utropades till östtysk huvudstad.

Under det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen från 1950-talet och framåt knöts de båda tyska staterna allt fastare till var sitt maktblock. Västtyskland blev en marknadsekonomisk demokrati. Östtyskland inlemmades i det kommunistiska Östeuropa.

I Västtyskland dominerade de kristdemokratiska partierna (CDU/CSU) det politiska livet under två decennier. Konrad Adenauer (förbundskansler 1949–1963) och Ludwig Erhard (förbundskansler 1963–1966) strävade efter att stärka det västeuropeiska samarbetet och Västtysklands band till USA.

I april 1951 bildade Västtyskland, Frankrike, Italien och Beneluxländerna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) Europeiska kol- och stålgemenskapen. Syftet var att genom gemensam kontroll över medlemsländernas kol- och stålindustrier och därmed över eventuell upprustning göra det omöjligt för de gamla arvfienderna Frankrike och Tyskland att gå i krig. Västtyskland var 1957 också med om att bilda Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), som utvecklades till EU.

Västtyskland gick med i den västliga försvarsalliansen Nato 1955 och i Västeuropeiska unionen, en försvarsorganisation med ursprung i en fransk-brittisk pakt mot Tyskland.

Under Adenauereran växte Västtyskland från en sönderbombad förlorare till en ekonomisk stormakt. Förutsättningarna för ”det tyska undret” var bland annat ekonomisk hjälp från USA, den så kallade Marshallhjälpen, tillgång på billig arbetskraft, nyuppbyggd industri samt en valutareform 1948. En stram finanspolitik lade grunden till en exportorienterad ekonomi.

Östtyskland knyts till Sovjetunionen

DDR hade en betydligt svårare ekonomisk start. Sovjetunionen lade beslag på befintliga industrier och tog ut skadestånd ur produktionen när denna väl kommit i gång. Östra Tyskland tilläts inte ta emot Marshallhjälp.

Medan Västtyskland sade sig representera hela det Tyskland som existerat före Hitlers annektering av Österrike 1938, betraktade sig DDR som en obefläckad nybildning, ”den första tyska arbetar- och bondestaten”. Denna var bunden till Sovjetunionen i ett ”oåterkalleligt vänskapsförbund”, som innebar att den östtyska handlingsfriheten var ytterst begränsad. 1950 inträdde DDR i den östliga ekonomiska samarbetsorganisationen SEV (Comecon) och 1955 i Warszawapaktens försvarssamarbete.

Omvandlingen av den östtyska ekonomin efter sovjetisk modell innebar att staten tog kontrollen över industri och hantverk samt att jordbruket kollektiviserades. Flerårsplaner gjordes upp med riktlinjer för produktion, priser, löner, finanser och utrikeshandel. Det ekonomiska utfallet blev emellertid en besvikelse. Både industri- och jordbruksproduktionen gick tillbaka med betydande varubrist som följd. Höga produktionskvoter och allt strängare arbetsnormer ledde i juni 1953 till strejker och upplopp. Missnöjesyttringarna började i Östberlin men spreds till andra städer. De slogs ned av sovjetisk militär. Under 1960-talet stabiliserades den östtyska ekonomin och DDR-medborgarna fick det bättre under några år.

Utöver den ekonomiska centraliseringen vidtogs politiska och polisiära åtgärder för att befästa kommunistpartiets maktmonopol i DDR. Skolorna fick i uppdrag att fostra medborgare för det kommunistiska uppbyggnadsarbetet. Förvaltningen fylldes med partitroget folk. Det byggdes upp en omfattande kontrollapparat för alla sidor av samhällslivet och såväl massmedierna som kulturlivet ställdes i propagandans tjänst.

Invånarna visade vad de tyckte genom att ”rösta med fötterna”. Minst 2,6 miljoner östtyskar beräknas ha flytt västerut innan Berlinmuren i stort sett stoppade denna utvandring. Muren började byggas den 13 augusti 1961 och därefter var östtyskarna instängda. Fram till murens fall 1989 miste omkring 200 personer livet i flyktförsök vid muren.

Avtal mellan Väst- och Östtyskland

I Västtyskland övergick regeringsmakten 1969 till socialdemokraterna (SPD) och det liberala partiet (FDP). Den nye förbundskanslern Willy Brandt fullföljde den politik för avspänning i relationerna med östra Europa som hade inletts under den ”stora koalitionen” mellan CDU/CSU och SPD 1966–1969.

De första formella samtalen mellan Väst- och Östtyskland hölls 1970. Samma år slöts ett icke-angreppsavtal med Sovjetunionen och ett fördrag med Polen, där Västtyskland erkände Oder-Neisse-linjen som Polens västgräns. Förbindelserna med övriga kommuniststater reglerades också. 1971 undertecknades fyrmaktsfördraget om Berlin, som underlättade västtyska kommunikationer med Västberlin. Grundfördraget mellan Väst- och Östtyskland 1972 innebar i praktiken ett västtyskt erkännande av DDR. Genom fördraget öppnades vägen för de båda tyska staternas inträde i FN 1973.

Östtysklands partichef Walter Ulbricht hade tvingats avgå 1971 därför att han trotsat Sovjetledningens önskan att DDR skulle närma sig väst i linje med avspänningspolitiken. Efterträdaren Erich Honecker följde Sovjetunionens önskan i fråga om relationerna till Västtyskland, men inom landet förde han en hårdför politik som gick ut på att minimera medborgarnas kontakter västerut. Under Honeckers 18 år vid makten kom också ekonomin alltmer att försämras.

Willy Brandt avgick som förbundskansler 1974 sedan det visat sig att en av hans närmaste rådgivare var östtysk agent. Trots avtalen med DDR och Sovjetunionen kom spänningarna att tillta under efterträdaren Helmut Schmidts regeringstid, särskilt efter beslutet 1979 att låta Nato stationera kärnvapenbestyckade medeldistansraketer i Västtyskland. Beslutet bidrog till att alternativa rörelser, bland annat De gröna, fick luft under vingarna. Under andra hälften av 1970-talet begick dessutom den extrema vänstergruppen Röda arméfraktionen (Baader-Meinhof-ligan) en mängd terrordåd i Västtyskland.

Efter 13 års SPD-styre övertogs regeringsmakten av kristdemokraten Helmut Kohl 1982 sedan FDP beslutat att bilda koalition med CDU/CSU.

I DDR hölls också val med jämna mellanrum, men där kunde de röstberättigade inte välja mellan olika regeringsalternativ. Partierna vid sidan av kommunistpartiet förde en skugglik tillvaro som regimens stödpartier. Vid valen fick väljarna säga ja eller nej till enhetslistor upprättade av kommunistpartiet. Mandatfördelningen i parlamentet (folkkammaren) var fast.

Berlinmurens fall

När Sovjetledaren Michail Gorbatjov genomförde sin reform­politik från mitten av 1980-talet fortsatte DDR i gamla hjulspår. Men DDR-systemet råkade i gungning under sommaren och hösten 1989, då tusentals östtyskar som tagit sig in på västtyska ambassader i flera östeuropeiska länder fick resa till Västtyskland och ännu fler kunde ta sig västerut via Ungern, som slopat utresekontrollen. Samtidigt hölls stora demonstrationer i DDR med krav på demokratiska reformer.

Honecker tvingades avgå i oktober. Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren och i december gav kommunistpartiet upp sitt maktmonopol.

DDR:s första och sista fria parlamentsval, som hölls den 18 mars 1990, blev en seger kristdemokratiska och liberala partier som förespråkade en snabb återförening. Även den västtyska regeringen måste skynda på återföreningen, eftersom utvandringen från DDR fortsatte.

I februari 1990 kom utrikesministrarna från andra världskrigets fyra segrarmakter överens med sina tyska kolleger om att börja förhandla om ett tyskt enande. I juli 1990 gick Sovjetunionens ledare Gorbatjov med på att tyskarna själva skulle få avgöra sin allianstillhörighet, samtidigt som Tyskland lovade att bidra till finansieringen av den sovjetiska truppreträtten från DDR. Vid slutmötet den 12 september 1990 undertecknade Sovjetunionen, USA, Frankrike och Storbritannien samt de två tyska staterna ett fördrag som i praktiken ersatte det fredsfördrag som aldrig slöts efter andra världskriget.

Natten till den 3 oktober 1990 upphörde DDR att existera och uppgick i Förbundsrepubliken Tyskland. Återföreningen innebar slutet för segrarmakternas rättigheter i hela Tyskland. Andra världskrigets förlorare Tyskland återfick sin fulla suveränitet.

Återföreningen gav CDU/CSU och Helmut Kohl vind i seglen inför de första alltyska valen som hölls i december 1990. CDU/CSU blev största parti, medan SPD gjorde sitt sämsta val på över 30 år. Raset tillskrevs bland annat partiets avvaktande hållning till återföreningen.

Ekonomiska problem

Efterhand började ett växande missnöje med återföreningen göra sig gällande. Högt ställda förväntningar i öst byttes i besvikelse över ekonomiska umbäranden som följde omställningen från planekonomi till marknadsekonomi. Många olönsamma företag lades ned. De sociala problem som följde på den höga arbetslösheten ledde bland annat till stigande kriminalitet och ökad främlingsfientlighet.

Samtidigt pågick en uppgörelse med dem som gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter och andra övergrepp under kommunisttiden. I östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv påträffades dokument som avslöjade att framträdande östtyska politiker, tjänstemän och kyrkoföreträdare hade samarbetat med säkerhetstjänsten. Till dem som ställdes inför rätta hörde Honecker, Stasichefen Erich Mielke och spionchefen Markus Wolf. Honecker var dock för sjuk för rättegång och avled i exil i Chile 1994. Två år senare dömdes Honeckers efterträdare Egon Krenz till 6,5 års fängelse som en av de politiskt ansvariga för dödandet av flyktingar längs muren mot Västtyskland.

Tysklands ekonomiska situation blev allt mer ansträngd efter återföreningen och regeringen tvingades inleda en åtstramningspolitik. De stora överföringarna av resurser till östra Tyskland, som bland annat finansierades av en särskild ”solidaritetsskatt”, blev efterhand impopulära bland de tidigare västtyskarna. Det starkt minskade stödet för Helmut Kohl bland besvikna väljare i öster bidrog till att hans parti efter 16 år förlorade makten vid förbundsdagsvalet 1998.

Ny förbundskansler blev socialdemokraten Gerhard Schröder, vars parti SPD bildade regering tillsammans med De gröna. Schröder inledde en tuff budgetsanering med nedskärningar i välfärdssystemet och skatte­sänkningar. Samtidigt höjdes energiskatterna och 2001 bestämdes att kärnkraften skulle avvecklas.

Åtstramningspolitiken ledde till nederlag för SPD i flera delstatsval. Samtidigt råkade oppositionen i kris sedan avslöjanden om olagliga kampanjbidrag till CDU ledde till Helmut Kohls avgång 1999 som partiledare. Han efterträddes av östtyska Angela Merkel.

I förbundsdagsvalet 2002 fick regeringen fortsatt förtroende, men svag ekonomisk tillväxt och växande arbetslöshet ledde till att SPD:s opinionsstöd föll och återigen förlorade partiet flera delstatsval. För att få igenom sitt reformpaket Agenda 2010, med bland annat sämre anställningstrygghet och minskade socialbidrag, fick Schröder hota med att avgå. Motgångarna i delstatsvalen fortsatte och våren 2005 förlorade SPD även i Nordrhein-Westfalen, efter nästan 40 år vid makten där. Förbundskansler Schröder såg valresultatet som en misstroendeförklaring, och nyval till förbundsdagen utlystes till i september, ett år tidigare än planerat.

Angela Merkel blir förbundskansler

Trots att opinionsundersökningarna före valet visade på en stor borgerlig seger fick CDU/CSU endast något fler röster än SPD. I brist på alternativa regeringspartner fick de bägge partierna till slut hålla till godo med varandra, och en gemensam ny stor koalition bildades. Förbundskansler blev Angela Merkel, som därmed blev Tysklands första kvinnliga regeringschef. Schröder valde att lämna politiken. Ny partiledare för SPD blev Kurt Beck.

Koalitionsregeringen antog ett program för bättre budgetbalans med bl a höjd moms, högre skatt för höginkomsttagare och sänkt företagsskatt. En sjukförsäkringsreform blev en utdragen stridsfråga. SPD förlorade opinionsmässigt på regeringssamarbetet och väljare gick över till vänstern (se Politiskt system), vilket ledde till interna stridigheter och så småningom till att Beck fick avgå som partiledare. Den tidigare SPD-ledaren Franz Müntefering återinsattes på posten hösten 2008.

SPD:s låga väljarstöd höll dock i sig även i valet till förbundsdagen i september 2009. Medan Merkels CDU gick framåt med några mandat, gjorde SPD sitt sämsta val sedan andra världskriget. Müntefering valde att avgå som SPD-ledare och istället tog Sigmar Gabriel över rodret. CDU/CSU inledde regeringsförhandlingar med FDP. Partierna var snart överens om att bilda en koalitionsregering och Angela Merkel utsågs åter till förbundskansler. Vicekansler och utrikesminister blev Guido Westerwelle från FDP. Trots en del spänningar mellan regeringspartierna lyckades de enas kring en stram budgetpolitik med kraftiga besparingar inom den offentliga sektorn.

Eurokrisen

I början av 2010 satte Greklands svåra ekonomiska situation hård press på den tyska regeringen. Merkel befarade att de tyska väljarna skulle straffa hennes parti CDU om regeringen tillät tyska mångmiljardlån till det näst intill statsbankrutta Grekland. Men i maj samma år lovade regeringen att stå för en femtedel av euroländernas och Internationella valutafondens (IMF) nödlån till Grekland. Beslutet väckte starkt kritik från många tyskar. Några dagar senare led CDU och FDP ett tungt valnederlag i Nordrhein-Westfalen, där de förlorade makten till vänsteroppositionen. Det innebar också att regeringskoalitionen förlorade sin majoritet i förbundsrådet (parlamentets övre kammare; se Politiskt system) och tvingades till överenskommelser med oppositionen för att få igenom viktiga politiska förslag.

Men regeringen fortsatte ändå att verka för att undsätta krisdrabbade euroländer vid början av 2010-talet och fick bland annat stöd i förbundsdagen för stödpaket till det skulddrabbade Grekland, EU:s finanspakt om förstärkt ekonomisk styrning i eurozonen och för att stärka EU:s krisfond. Tiotusentals tyskar anmälde dock finanspakten och krisfonden till den tyska författningsdomstolen, som kom fram till att dessa inte stred mot grundlagen, men att ett tak skulle sättas för tyska bidrag till krisfonden.

Även regeringens beslut hösten 2010 att senarelägga den planerade kärnkraftsavvecklingen till 2034 ledde till folkliga protester och sjunkande stöd för regeringen. Redan ett halvår senare, efter kärnkraftskatastrofen i Japan i början av 2011, gjorde regeringen en helomvändning och beslöt att alla reaktorer ska stängas 2022.

Det var en personlig motgång för Merkel när Christian Wulff tvingades avgå som president i början av 2012 efter korruptionsanklagelser som han senare friades från. Merkel hade lagt ned mycket kraft på att stödja Wulffs kandidatur till presidentposten efter det att en annan CDU-politiker, Horst Köhler valt att avgå som president 2010. Köhler kom att ifrågasättas efter ett kontroversiellt uttalande om att militära insatser kan bli nödvändiga för att försvara tyska ekonomiska intressen (se Utrikespolitik och försvar). I mars 2012 valdes den partipolitiskt oberoende östtyska pastorn och medborgarrättskämpen Joachim Gauck till ny president.

Valet 2013

Förbundskansler Angela Merkels popularitet bland tyskarna var kristdemokraternas största trumfkort inför förbundsdagsvalet i september 2013. Merkel kunde dessutom som ett bevis på regeringens framgång visa på Tysklands goda ekonomi, i en tid då många andra europeiska länder kämpade med tunga skuldbördor och andra problem efter eurokrisen.

Valet blev en seger för Merkel och CDU/CSU som fick cirka 42 procent av rösterna och 311 av 631 mandat, vilket nästan räckte för att partiet skulle få egen majoritet i förbunds­dagen. Det var kristdemokraternas bästa val på över två decennier. SPD ökade också sitt väljarstöd och fick 26 procent av rösterna, medan De gröna och Vänstern båda gick tillbaka till drygt 8 procent vardera.

För  kristdemokraternas partner FDP gick det betydligt sämre; partiet röstades för första gången i dess historia ur förbundsdagen. Merkel vände sig därför till social­demokratiska SPD och beslut fattades om att bilda en ny stor koalition. I den nya koalitionen blev Angela Merkel förbundskansler med SPD:s ledare Sigmar Gabriel som vice regeringschef och näringsminister.

Med 4,7 procent av rösterna var det nybildade, eurokritiska och populistiska partiet Alternativ för Tyskland (AFD) nära att  ta sig förbi femprocentsspärren till förbundsdagen. I valet till EU-parlamentet i maj 2014 fick det sju platser och samma höst blev det invalt i tre delstatsparlament. AFD lockade med sin borgerliga konservatism främst röster från kristdemokraterna. Många drivande medlemmar inom AFD var tidigare CDU-medlemmar som lämnat CDU av missnöje med den vänsterorientering av politiken som Merkel stått för under senare år, bland annat genom ett nej till kärnkraft och ökade sociala bidrag. Det fanns också bland en del tyskar ett fortsatt pyrande motstånd till eurosamarbetet och en ilska över att tyska skattebetalares pengar användes till att undsätta skuldsatta länder som hade levt över sina tillgångar. Dessa stämningar gynnade AFD.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0