Utrikespolitik och försvar

I takt med att Tyskland kommit att spela en allt starkare ekonomisk roll i Europa och världen har förväntningarna ökat bland europeiska länder och USA på att landet även ska ta ett större ansvar för fred och säkerhet i omvärlden. Under de senaste åren har den tyska regeringen, i samband med att man tvingats ta itu med konflikter i närområdet som i Ukraina och flyktingkrisen, också börjat föra en mer aktiv utrikespolitik.

Tyskland behöll efter återföreningen 1990 mycket av det forna Västtysklands utrikespolitiska prioriteringar. Att sträva efter fred och demokratiska värderingar liksom mänskliga rättigheter är än idag viktiga ledstjärnor liksom multilateralt samarbete. Tyska regeringar har satsat på att samverka inom EU, Nato och FN för att förverkliga utrikespolitiska mål. Att agera ensamt har inte varit på tal och knappast heller att ta på sig ett ledaransvar – mycket en följd av lärdomarna efter landets roll i två världskrig, dess nazistiska förflutna och tyskarnas pacifistiska hållning.

Relationerna till USA har fortsatt att vara viktiga. Så länge Sovjetunionen upplevdes som ett hot var Västtyskland en av USA:s mest lojala allierade i Europa. Efter det kalla krigets slut blev inställningen till USA mer skeptisk, och relationerna utsattes för stora påfrestningar i slutet av 2002 till följd av Tysklands motstånd mot USA:s planer på att anfalla Irak. Förbindelserna mellan USA och Tyskland förbättrades när Angela Merkel tillträdde som förbundskansler, men avslöjandet 2013 om att den amerikanska underrättelseorganisationen NSA hade avlyssnat Merkels mobiltelefon, ledde till stor upprördhet i Tyskland. Men det officiella samarbetet påverkades marginellt och USA fortsatte att framhålla Tyskland som en av dess främsta allierade.

EU och Frankrike

Att verka för europeiskt samarbete är en annan av Tysklands utrikespolitiska hörnstenar som också slås fast i grundlagen. Här har relationen till Frankrike en stor betydelse; den europeiska integrationen har drivits framåt av den så kallade fransk-tyska axeln. Frankrikes president och Tysklands förbundskansler har som regel mötts varje år för att stärka relationerna mellan länderna och trots olika uppfattningar inom en del områden utarbeta kompromisser som ofta omvandlats till EU-politik. Länderna bildade 1987 en gemensam militärstyrka, den fransk-tyska brigaden, som därefter utvecklades till den flernationella styrkan Eurocorps.

Vid tiden för den tyska återföreningen oroades inte minst Frankrike för att ett större Tyskland skulle bli alltför dominerande och rikta sitt intresse mot Central- och Östeuropa. Dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl markerade då Tysklands lojalitet mot EU genom att ”offra” den populära tyska D-marken och stödja genomförandet av EU:s ekonomiska och monetära union (EMU) som skrevs in i Maastrichtfördraget 1992.

Tyskland var pådrivande när länder från det tidigare östblocket blev medlemmar i EU 2004 och 2007, och när flera av dem fick tillträde till den västliga försvarsalliansen Nato.

Under eurokrisen (se Modern historia) fann Merkels regering stöd för sin linje, att problemen hos krisdrabbade euroländer skulle lösas med budgetdisciplin och minskad statsskuld, hos Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy. Sedan denne våren 2012 efterträtts på presidentposten av socialisten François Hollande som var emot åtstramningspolitiken svalnade de bilaterala relationerna. Därefter har dock regeringarna åter samarbetat i stora frågor, såsom terrorismbekämpning efter Paris-attentatet 2015, och vid mitten av 2010-talet ville de bägge länderna tillsammans verka för ett fördjupat försvarssamarbete inom EU.

På den franske presidenten Emmanuel Macrons förslag kom tio europeiska länder i juni 2018 − däribland Tyskland, Storbritannien, Spanien och Portugal − överens om att bilda en gemensam militär styrka, det så kallade Europeiska interventionsinitiativet. Därigenom ska arméstyrkor i flera europeiska länder kunna samordnas och gemensamt kunna sättas in i akuta kriser. Initiativet gör att länderna ska kunna agera utanför Nato, och slippa att vara beroende av USA, något som aktualiserats mot bakgrund av att president Donald Trump signalerat ett minskat intresse av att försvara europeiska länder. Eftersom försvarsinitiativet även ligger utanför EU möjliggör det för Storbritannien att delta efter brexit (se Storbritannien: Aktuell politik). Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte hösten 2018 sitt stöd för initiativet och föreslog även att ett europeiskt säkerhetsråd skulle bildas för att samordna försvars- och säkerhetspolitik i Europa. Enligt Merkel kan “bara ett starkare Europa försvara Europa”. 

Ett nytt vänskapsfördrag mellan Tyskland och Frankrike, en fortsättning på Elyseefördraget från 1963, undertecknades 2019 i den tyska staden Aachen. Avtalet skulle leda till fördjupat samarbete på en rad områden däribland utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik och lyfte även fram den viktiga roll som Frankrike och Tyskland spelar inom det europeiska samarbetet.

En aktiv utrikespolitik

Rysslands annektering av Krim 2014 och dess stöd till ukrainska separatister under inbördeskriget i Ukraina innebar att Tysklands sekellånga traditioner av nära band till Ryssland starkt ifrågasattes. Berlin har haft en aktiv medlarroll för att få ett stopp på kriget. Trots det tyska beroendet av rysk gas- och oljeimport och betydelsefull tysk export till Ryssland, deltog Tyskland aktivt när EU-länderna beslöt att införa sanktioner mot Ryssland 2014–2015.

Ukrainakrisen, Syrienkriget och flyktingkrisen 2015 (se Aktuell politik) bidrog till att ytterligare driva på utvecklingen mot en mer aktiv tysk utrikespolitik. I början av 2014 höll den tyske förbundspresidenten Joachim Gauck ett uppmärksammat tal där han efterlyste ett Tyskland som agerar mer aktivt och kraftfullt i omvärlden och han fick stöd av försvars- och utrikesministrarna. Sommaren 2016 kom en ny vitbok för försvarspolitiken där det bland annat stod att Tyskland har ”ett ansvar att aktivt påverka den globala ordningen.” Men den tyska regeringen har svårt att få gehör för sin linje bland tyskarna, där en majoritet ännu anser att Tyskland bör ha en återhållsam utrikespolitik och inte engagera sig i någon högre grad i aktioner utomlands.

Försvar

År 2011 lades den obligatoriska värnplikten ner. Istället infördes en yrkesarmé kompletterad med frivillig värnplikt. Liksom i Sverige har målsättningen ändrats från ett invasions- till ett insatsförsvar med internationella uppgifter.

Utländska styrkor har varit stationerade i Tyskland sedan andra världskriget, men deras storlek har minskat kraftigt. Natoländerna har under senare år reducerat sina styrkor i landet. USA meddelade sommaren 2020 att hälften av de 34 500 amerikanska soldater som är baserade i Tyskland ska dras tillbaka.  Från amerikanskt håll planerades på sikt en förflyttning av USA:s militära kommando i Europa (EUCOM) från Stuttgart till Mons i Belgien, där Nato också har sitt högkvarter Shape. 

Enligt en tidigare tolkning av grundlagen kunde Tyskland inte sända egna trupper utanför Natoområdet. Frågan har varit inrikespolitiskt känslig på grund av 1900-talets historia och starka pacifistiska strömningar inom landet. Författningsdomstolen fastslog dock 1994 att militära insatser i utlandet inte bryter mot grundlagen under förutsättning att det är frågan om fredsbevarande eller fredsskapande operationer grundade på beslut från FN:s säkerhetsråd. I varje enskilt fall måste förbundsdagen fatta beslut om insatsen.

Efter utslaget i författningsdomstolen har tysk militär deltagit i flera operationer. 1996 beslutade förbundsdagen att Tyskland skulle delta i Natostyrkan i Bosnien-Hercegovina på samma villkor som andra länder. När tyska trupper övervakade evakueringen av utlänningar undan oroligheter i Albanien 1997 öppnade tyska soldater eld mot en fientlig styrka för första gången sedan 1945. Under Natos bombkrig mot Serbien under Kosovokonflikten våren 1999, som inte byggde på något FN-beslut, ställde Tyskland upp med 14 Tornadoplan. Den största, och politiskt mest omstridda, insatsen gjordes 2001, då Tyskland sände trupper till den Natoledda Isafstyrkan i Afghanistan.

I augusti 2014 beslöt tyska regeringen att skicka vapen till kurdiska styrkor i norra Irak och bistå med militär utbildning för att stödja deras kamp mot Islamiska staten. I december 2015 beslöt Tyskland (efter ett godkännande i förbundsdagen) att, som ett svar på en vädjan från Frankrike efter terrordåden i Paris i november, bidra med sex Tornado­plan för övervakning samt över 1000 militärer och tekniker i kampen mot IS.

I december 2015 deltog 2 700 tyska soldater i militära insatser utomlands, däribland i Kosovo, Libanon och Mali.

2012 beslutade författningsdomstolen att Tysklands väpnade styrkor i framtiden ska kunna använda vapen mot terrorangrepp i tyskt luftrum och på tysk mark i undantagsfall, om landet utsätts för angrepp av "katastrofala proportioner". Militären får inte lov att använda vapen för att få kontroll över demonstrationer, och det är heller inte tillåtet att skjuta ner kapade passagerarplan. Det krävs ett beslut från den federala regeringen för att militären över huvud taget ska få använda vapen.

LÄSTIPS – läs mer om Tysklands utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Aachenfördraget – Ny kraft i tysk-franskt samarbete? (2019-01-24)

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0