Tyskland – Utrikespolitik och försvar

Den tyska ekonomins växande betydelse i  Europa och globalt under de senaste årtiondena har lett till att förväntningarna ökat på att landet även ska ta ett större ansvar för fred och säkerhet i omvärlden. På senare tid har Tyskland också börjat spela en mer aktiv roll inom utrikes- och försvarspolitiken, inte minst som en följd av utvecklingen i Ukraina.

Tyskland behöll efter återföreningen 1990 mycket av det forna Västtysklands utrikespolitiska prioriteringar. Att sträva efter fred och demokratiska värderingar liksom mänskliga rättigheter är än idag viktiga ledstjärnor liksom multilateralt samarbete. Tyska regeringar har satsat på att samverka inom EU, Nato och FN för att förverkliga utrikespolitiska mål. Att agera ensamt har inte varit på tal och knappast heller att ta på sig ett ledaransvar – mycket en följd av lärdomarna efter landets roll i två världskrig, dess nazistiska förflutna och tyskarnas pacifistiska hållning.

Olaf Scholz regering meddelade 2023 att den skulle börja föra en feministisk utrikespolitik, inspirerad av Sverig från 2014 till 2022. Det innebar dels att en större del av utvecklingsstödet skulle inriktas på eller väga in jämställdhetsfrågor och kvinnors rättigheter, dels att andelen kvinnor inom utrikesförvaltningen och på ledande poster skulle ökas.

Relationerna till USA har fortsatt att vara viktiga. Så länge Sovjetunionen upplevdes som ett hot var Västtyskland en av USA:s mest lojala allierade i Europa. Efter det kalla krigets slut blev inställningen till USA mer skeptisk, och relationerna utsattes för stora påfrestningar i samband med Tysklands motstånd mot USA:s planer på att anfalla Irak i början av 00-talet. Förbindelserna mellan USA och Tyskland förbättrades när Angela Merkel tillträdde som förbundskansler.

Relationerna påverkades negativt när USA:s president Donald Trump signalerade ett minskat intresse av att försvara europeiska länder i slutet av 2010-talet. När Joe Biden tog över presidentposten 2021 kom emellertid signaler om att säkerhetssamarbetet med Tyskland och Nato åter var prioriterat och skulle tryggas. Samarbetet har fördjupats efter att Ryssland inledde krig mot Ukraina 2022 (se nedan).

EU och Frankrike

Att verka för europeiskt samarbete är en annan av Tysklands utrikespolitiska hörnstenar som också slås fast i grundlagen. Här har relationen till Frankrike en stor betydelse; den europeiska integrationen har drivits framåt av den så kallade fransk-tyska axeln. Frankrikes president och Tysklands förbundskansler har som regel mötts varje år för att stärka relationerna mellan länderna och trots olika uppfattningar inom en del områden utarbeta kompromisser som ofta omvandlats till EU-politik. Länderna bildade 1987 en gemensam militärstyrka, den fransk-tyska brigaden, som därefter utvecklades till den flernationella styrkan Eurocorps.

Vid tiden för den tyska återföreningen oroades inte minst Frankrike för att ett större Tyskland skulle bli alltför dominerande och rikta sitt intresse mot Central- och Östeuropa. Dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl markerade då Tysklands lojalitet mot EU genom att ”offra” den populära tyska D-marken och stödja genomförandet av EU:s ekonomiska och monetära union (EMU) som skrevs in i Maastrichtfördraget 1992.

Tyskland var pådrivande när länder från det tidigare östblocket blev medlemmar i EU 2004 och 2007, och när flera av dem fick tillträde till den västliga försvarsalliansen Nato.

Under eurokrisen (se Modern historia) fann Angela Merkels regering stöd för sin linje, att problemen hos krisdrabbade euroländer skulle lösas med budgetdisciplin och minskad statsskuld, hos Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy. Sedan 2012 efterträtts på presidentposten av socialisten François Hollande som var emot åtstramningspolitiken svalnade de bilaterala relationerna. Därefter har dock regeringarna åter samarbetat i stora frågor, såsom terrorismbekämpning efter Paris-attentatet 2015, och vid mitten av 2010-talet ville de bägge länderna tillsammans verka för ett fördjupat försvarssamarbete inom EU.

På den franske presidenten Emmanuel Macrons förslag kom tio europeiska länder 2018 − däribland Tyskland, Storbritannien, Spanien och Portugal − överens om att bilda en gemensam militär styrka, det så kallade Europeiska interventionsinitiativet. Därigenom ska arméstyrkor i flera europeiska länder kunna samordnas och gemensamt kunna sättas in i akuta kriser.

Ett nytt vänskapsfördrag mellan Tyskland och Frankrike, en fortsättning på Elyseefördraget från 1963, undertecknades 2019 i den tyska staden Aachen. Avtalet skulle leda till fördjupat samarbete på en rad områden däribland utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik och lyfte även fram den viktiga roll som Frankrike och Tyskland spelar inom det europeiska samarbetet.

En aktiv utrikespolitik

Rysslands annektering av Krim 2014 från Ukraina innebar att Tysklands sekellånga traditioner av nära band till Ryssland starkt ifrågasattes. Trots det tyska beroendet av rysk gas- och oljeimport och betydelsefull tysk export till Ryssland, deltog Tyskland när EU-länderna beslöt att införa sanktioner mot Ryssland 2014–2015.

Syrienkriget och flyktingkrisen 2015 (se Aktuell politik) bidrog till att driva på utvecklingen mot en mer aktiv tysk utrikespolitik. Sommaren 2016 kom en ny vitbok för försvarspolitiken där det bland annat stod att Tyskland har ”ett ansvar att aktivt påverka den globala ordningen.” Men den tyska regeringen har haft svårt att få gehör för sin linje bland tyskarna, där en majoritet ännu anser att Tyskland bör ha en återhållsam utrikespolitik och inte engagera sig i någon högre grad i aktioner utomlands.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i början av 2022 ledde till en radikal omstöpning av Rysslandspolitiken. Förbundskansler Olaf Scholz stoppade den ryska gasledningen Nord Stream 2 och inledde en omläggning av energipolitiken för att minska beroendet av rysk fossilgas (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Tyskland stödde även de omfattande EU-sanktioner som infördes efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina 2022. 

I början av 2020-talet gjorde den tyska regeringen även ansatser att utöka Tysklands militära närvaro i den indo-pacifiska regionen för att tillsammans med andra västländer försöka möta Kinas växande militära kraft och aggressiva hållning. Ett tyskt krigsfartyg skickades till Sydkinesiska havet 2021, militärflygplan deltog i övningar i Australien och nya samarbeten planerades för de kommande åren. 

Det omfattande tyska handelsutbytet med Kina är av högsta vikt, men den asiatiska jätten uppfattas inte bara som en ”partner” utan pekas även ut som ”en konkurrent” och ”rival” i den senaste Kinastrategin. Den tyska regeringen vill minska beroendet av Kina – ett beroende som har ökat på senare år inte minst bland tyska industriföretag som också ser potentialen i den kinesiska marknaden. Förbundskansler Olaf Scholz har dock understrukit att det inte handlar om att bryta samarbetet utan om att minska riskerna med ett alltför nära utbyte. Det beroende av rysk gas  som byggts upp är ett avskräckande exempel. Kina lyfts också fram av den tyska underrättelsetjänsten som det främsta hotet när det gäller ekonomiskt spionage mot Tyskland.

Försvar

År 2011 lades den obligatoriska värnplikten ner. Istället infördes en yrkesarmé kompletterad med frivillig värnplikt. Liksom i Sverige har målsättningen ändrats från ett invasions- till ett insatsförsvar med internationella uppgifter.

2012 beslutade författningsdomstolen att Tysklands väpnade styrkor i framtiden ska kunna använda vapen mot terrorangrepp i tyskt luftrum och på tysk mark i undantagsfall, om landet utsätts för angrepp av "katastrofala proportioner". Militären får inte lov att använda vapen för att få kontroll över demonstrationer, och det är heller inte tillåtet att skjuta ner kapade passagerarplan. Det krävs ett beslut från den federala regeringen för att militären över huvud taget ska få använda vapen.

Utländska styrkor har varit stationerade i Tyskland sedan andra världskriget, men deras storlek har minskat kraftigt. Natoländerna har under senare år reducerat sina styrkor i landet.

Enligt en tidigare tolkning av grundlagen kunde Tyskland inte sända egna trupper utanför Natoområdet. Frågan har varit inrikespolitiskt känslig på grund av 1900-talets historia och starka pacifistiska strömningar inom landet. Författningsdomstolen fastslog dock 1994 att militära insatser i utlandet inte bryter mot grundlagen under förutsättning att det är frågan om fredsbevarande eller fredsskapande operationer grundade på beslut från FN:s säkerhetsråd. I varje enskilt fall måste förbundsdagen fatta beslut om insatsen.

Efter utslaget i författningsdomstolen har tysk militär deltagit i flera operationer. 1996 beslutade förbundsdagen att Tyskland skulle delta i Natostyrkan i Bosnien-Hercegovina på samma villkor som andra länder. När tyska trupper övervakade evakueringen av utlänningar undan oroligheter i Albanien 1997 öppnade tyska soldater eld mot en fientlig styrka för första gången sedan 1945. Under Natos bombkrig mot Serbien under Kosovokonflikten våren 1999, som inte byggde på något FN-beslut, ställde Tyskland upp med 14 Tornadoplan och 2001 sändes tyska trupper till den Natoledda Isafstyrkan i Afghanistan. Sommaren 2021 togs det sista kvarvarande förbandet hem från Afghanistan som ett led i USA:s och Natos trupptillbakadragande från landet.

 Tyska trupper har deltagit i flera militära insatser utomlandes, däribland i Kosovo, Libanon och Mali. 2014 beslöt tyska regeringen att skicka vapen till kurdiska styrkor i norra Irak och bistå med militär utbildning för att stödja deras kamp mot Islamiska staten. 

I samband med Rysslands militära angrepp på Ukraina i februari 2022 beslöt den tyska regeringen även att bistå den ukrainska regeringen med pansarvärn och luftvärnsrobotar med mera och frångick därmed principen om att inte skicka vapen till en konflikthärd. Samtidigt tillkännagav regeringen att 100 miljarder euro skulle gå till att rusta upp det tyska försvaret.  Året därpå meddelade regeringen att försvarsutgifterna ska öka till två procent av bruttonationalprodukten, vilket också är det mål som finns för Natos medlemsländer. 

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Tysklands utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Aachenfördraget – Ny kraft i tysk-franskt samarbete? (2019-01-24)