Tyskland

Tyskland – Geografi och klimat

Tyskland sträcker sig från Nordsjön och Östersjön i norr till Alperna i söder och är till ytan något större än Finland. Inom detta område kan man grovt urskilja tre olika landskapstyper: nordtyska låglandet, mellantyska berglandet och alpområdet.

Den tyska delen av Alperna inskränker sig till tre mindre områden med bergstoppar på 2 000–3 000 meter. Längre norrut sänker sig alplandskapet gradvis ner mot floden Donau och övergår i mellantyska berglandet med mindre bergskedjor och dalgångar.

Det nordtyska låglandet kännetecknas av moräner, smältvattendalar, grusplatåer, småsjöar och hedar. Utefter kusten finns skyddsdammar för att förhindra översvämningar. Innanför utbreder sig bördig träskmark.

Östersjökusten är, liksom Nordsjökusten, sönderskuren av djupt inträngande vikar. Delar av kusten är flack med sandiga stränder, men där finns också klippor och kalkstensbranter.

Hela Tyskland genomkorsas av floder. De största är Donau, Rhen och Elbe. Floderna Oder och Neisse utgör i öster gräns mot Polen. I landets sydvästra hörn följer Rhen gränsen mot Schweiz och Frankrike. Den största insjön, Bodensjön, delas mellan Tyskland, Schweiz och Österrike. Största ö är Rügen i Östersjön, med populära badstränder och färjetrafik mellan Sassnitz och bland annat Sverige.

Om våra källor

Tyskland – Befolkning och språk

Det tyska folket har uppstått ur ett antal olika germanska folkgrupper: franker, saxare, bayrare, schwaber, rhenländare, pfalzare med flera. Tyskland är, näst Ryssland, Europas folkrikaste stat men invånarna är ojämnt fördelade.

De mest tätbefolkade landsdelarna finns i väst och i söder: Ruhrområdet, Rhen-Main-området kring Frankfurt, Rhen-Neckar-området vid Mannheim och Ludwigshafen, regionen kring Stuttgart samt övriga storstadsområden. I det som tidigare var Västtyskland är befolkningstätheten omkring dubbelt så hög som i före detta Östtyskland (DDR). Sedan den tyska återföreningen 1990 har delstaterna i öst, Berlin ej inräknat, förlorat hundratusentals invånare. Många, framför allt unga människor, har flyttat västerut, samtidigt som barnafödandet minskat.

Födelsetalen är låga i dagens Tyskland. Den tyska statistikbyrån beräknar att befolkningen kommer att ha minskat med mellan 11 miljoner och 15 miljoner år 2060 jämfört med idag.

Samtidigt växer andelen äldre i befolkningen medan invånare i arbetsför ålder blir färre. Under de senaste åren har befolkningen vuxit enbart tack vare invandring. Västtyskland tog under åren närmast efter andra världskriget emot många invandrare från forna tyska områden i Östeuropa och från DDR. Under åren med Berlinmuren 1961–1991 (se Modern historia) upphörde flyktingströmmen österifrån nästan, för att efter murens fall växa dramatiskt.

I början av 2020-talet uppskattades omkring 14 procent av invånarna vara utländska medborgare medan ungefär lika många hade tyskt medborgarskap och invandrarbakgrund. Omkring sex miljoner migranter beräknades ha kommit till landet efter 2013. Bland de övriga hade många sitt ursprung i den omfattande arbetskraftsinvandringen under 1950–1960-talen från Turkiet, före detta Jugoslavien och Sydeuropa. Även till DDR invandrade arbetare men här främst från socialistiska länder som Kuba, Vietnam, Angola med flera länder.

Senare har medlemsländer i EU och kandidatländer fortsatt att stå för en stor andel av invandringen till Tyskland, på senare år särskilt Polen. I början av 1990-talet skedde en kraftig ökning av antalet asylsökande. Många av dem flydde från kriget i tidigare Jugoslavien. År 2015 nåddes en ny topp då nära 900 000 flyktingar kom till Tyskland. Drygt en tredjedel av dem flydde från inbördeskrigets Syrien och en tredjedel kom från länderna på västra Balkan. Det höga flyktingmottagandet gav upphov till en omfattande debatt och växande främlingsfientliga stämningar. En ny rörelse, Pegida, ordnade 2014–2015 protestdemonstrationer i Dresden mot invandringen och den påstådda ”islamiseringen” av landet.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 kom en ny flyktingvåg till Tyskland. Över en miljon ukrainare sökte sig till landet under det följande året. 

Antalet människor som ansökte om asyl minskade mot slutet av 2010-talet. Minskningen berodde enligt regeringen främst på kortare handläggningstider och snabbare och fler deportationer av asylsökande som fått avslag i kombination med EU:s flyktingöverenskommelse med Turkiet (se Aktuell politik). Men år 2022 innebar en vändning: då hade antalet asylsökande stigit till det högsta på åtta år, och året därpå var antalet det högsta sedan 2016, över 350  000 människor. Under de första fyra månaderna 2023 var antalet ansökningar nära 80 procent fler än året innan.

Den federala regeringen och delstatsregeringarna satte in nya åtgärder för att hantera det kritiska läget,  band annat genom att införa modernare IT-system för hanteringen av asylärenden. Samtidigt som migranter utan rätt att stanna i landet ska skickas tillbaka snabbare ville regeringen underlätta för utbildade arbetsmigranter att komma till Tyskland. Det beror på att finns en akut brist på utbildad arbetskraft i Tyskland, något som är ett växande problem för landets ekonomi. 

Medan invandrade etniska tyskar automatiskt har rätt till medborgarskap ställs andra invandrare inför flera krav – däribland att ha bott fler år i landet och tala mycket god tyska – för att få bli tyska medborgare.

Förbundsdagen antog sommaren 2023 en ny lag som tar större hänsyn till migranters yrkeskunnande, utbildning och färdigheter i tyska språket och gör det lättare för företag att anställa människor från utlandet. Och i början av året därpå antogs ännu en lag som bland annat gör det möjligt att ansöka om medborgarskap efter fem år (tidigare har det varit åtta år) samt öppnar för att det ska gå att behålla sitt medborgarskap i ett land utanför EU. 

Förutom den stora gruppen invandrare från olika länder finns det fyra erkända nationella minoriteter: omkring 50 000 danskar i de nordligaste delarna av Schleswig-Holstein, cirka 60 000 friser längs Nordsjöns kust och på öarna, 60 000 sorber, ett västslaviskt folk, i delstaterna Sachsen och Brandenburg samt omkring 70 000 sinter (romer).

Om våra källor

Tyskland – Religion

Drygt hälften av tyskarna tillhör kristna samfund. Antalet katoliker är något fler än protestanter. Protestanterna finns främst i norra och östra Tyskland medan katolikerna i huvudsak lever i de södra och västra delarna.

I det kommunistiska tidigare Östtyskland (DDR) fungerade den protestantiska evangeliska kyrkan som ett viktigt forum för oppositionen mot enpartistaten.

Idag finns det omkring 21 miljoner katoliker i landet. Men den katolska kyrkan har tappat många medlemmar: år 2023 sade över en halv miljon tyskar upp sitt medlemskap. Enligt bedömare kan de fall av sexuella övergrepp av präster mot barn som uppdagats under senare år vara ett viktigt skäl. Ärkestiftet i Köln har varit särskilt drabbat. Men många har även valt att lämna den protestantiska kyrkan, som har omkring 19 miljoner medlemmar. 

Genom invandring har islam blivit den näst största religionen i Tyskland. I början av 2020-talet bodde omkring 5,5 miljoner muslimer i landet, över 5 procent av befolkningen.

Före 1933 levde drygt en halv miljon judar i Tyskland. Efter Hitlers och Nazitysklands utrotningspolitik återstod bara omkring 35 000. Den tyska regeringen förklarade 1990 att ett obegränsat antal judar från tidigare sovjetrepubliker var välkomna till Tyskland, och de senaste åren har många judar invandrat från öst. Antalet medlemmar i judiska församlingar var i början av 2020-talet omkring 94 000. Myndigheterna har under de senaste åren rapporterat om trakasserier av judar och attacker och vandalisering av synagogor, som främst extremhögern uppges ligga bakom, men även till viss del vissa yngre muslimska män. Även de antimuslimska stämningarna i landet har ökat.

En utredning på uppdrag av regeringen rapporterade 2023 om att även muslimer  diskrimineras och har svårt att bli accepterade i det tyska samhället. De utsätts även för hatbrott och kränkningar. 

Om våra källor

Tyskland – Utbildning

De tyska delstaterna bestämmer själva i undervisningsfrågor, med undantag för den praktiska yrkesutbildningen. Skolväsendet uppvisar därför stora regionala skillnader när det gäller läroplaner, examina och skolformer. Det finns få privatskolor.

Skolplikten börjar vid sex års ålder och omfattar tolv år. De fyra första åren är skolan lika för alla. Därefter avgör betygen, eventuellt ihop med föräldrarnas önskemål, vilket av tre alternativ som ska väljas: en femårig allmän skola (Hauptschule) med fokus på baskunskaper, som följs av tre år på yrkesskola varvade med lärlingsplatser på företag; en sexårig realskola (Realschule), som ger kvalifikation för vidare studier inom bland annat teknik och administration, eller ett högskoleförberedande gymnasium. De gymnasister, och elever med goda resultat i Haupt- och Realschule, som vill fortsätta till högre utbildning genomgår därefter skriftliga och muntliga prov för studentexamen (das Abitur). Ett fjärde utbildningsalternativ finns sedan 1980-talet särskilt i delstater som styrs av socialdemokrater; en sammanhållen enhetsskola (Gesamtschule) med inslag från alla tre utbildningslinjerna. I dessa skolor pågår vanligen undervisningen hela dagen till skillnad från i många andra skolor som endast har lektioner på förmiddagen. Elever som inte når målen i undervisningen kan behöva gå om ett skolår. Till skillnad mot i många andra länder är det inte tillåtet med undervisning i hemmet. 

Nära hälften av alla elever väljer en yrkesförberedande utbildning som kombinerar skola och arbetspraktik. Det finns också i Tyskland en lång tradition av ett lärlingssystem och det är till exempel möjligt att lära sig vårdyrken och sjukgymnastik genom att göra praktik istället för att skaffa en formell utbildning.

Högre studier bedrivs vid universitet och högskolor inriktade på teknik, handel med mera. Även ungdomar med examen från Hauptschule och Realschule kan söka till vissa högskolor. Tysklands äldsta universitet grundades i Heidelberg 1386. 

Om våra källor

Tyskland – Sociala förhållanden

Tyskland har ett väl utbyggt socialförsäkringssystem, så generöst att det har blivit en tung belastning för staten. I takt med att den arbetsföra befolkningen minskar medan pensionärerna blir fler har ett antal förändringar skett.

Det tyska socialförsäkringssystemet har anor från 1800-talets slut då först hälso- och därefter olycksfallsförsäkring infördes. Idag omfattar det allmänna systemet arbetslöshet, olycksfall på arbetet, sjukvård, äldreomsorg och pensioner. För varje område finns särskilda självstyrande försäkringsfonder där alla arbetstagare ingår och som de avsätter en viss andel av sin lön till. Även arbetsgivarna gör inbetalningar till fonderna. Försäkringssystemet är obligatoriskt, men höginkomsttagare har rätt att teckna en egen privat hälsoförsäkring i stället för den statliga. I den statliga hälsoförsäkringen ingår läkarbesök, sjukhusvistelse, medicin och tandvård.

Hälso- och sjukvården håller god kvalitet och tillgången till sjuksköterskor och läkare är hög, inte minst på grund av att andelen läkare med utländsk bakgrund ökat under senare år.

En gradvis höjning av pensionsåldern från 65 till 67 år har pågått sedan 2012 som ett sätt att anpassa systemet till att andelen äldre i befolkningen ökar. Pensionsåldern är i dag 67 år för dem som är födda efter 1964. Att andelen äldre som fortfarande arbetar har ökat under senare år hoppas underlätta finansieringen av pensionssystemet. Från 2014 infördes nya regler som gör det möjligt för dem som har arbetat i 45 år att gå i pension redan vid 63 års ålder. Detta gäller dock bara dem som är födda före 1952.

Tyskland släpar efter jämfört med många andra västländer när det gäller kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden. Även om tre fjärdedelar av kvinnorna i yrkesverksam ålder förvärvsarbetar, så är andelen som arbetar högre än i många andra OECD-länderna. Dessutom är Tyskland ett av de länder i Europa som har störst inkomstgap mellan kvinnor och män: kvinnor tjänar i genomsnitt 18 procent mindre än männen. Sedan 2016 måste minst en tredjedel av styrelseledamöter i börsnoterade företag vara kvinnor.

En stor andel av de tyska kvinnorna har högskoleutbildning och 45 procent av alla doktorander är kvinnor. Samtidigt var hela 88 procent av alla professorer män.

När det gäller kvinnors deltagande i politiken noterades positiva förändringar efter förbundsdagsvalet 2021. Andelen kvinnliga ledamöter i den nya förbundsdagen hade då stigit till nära 35 procent jämfört med 30 procent i den gamla. Dessutom var hela hälften av ministrarna i den nya regeringen kvinnor, med Annalena Baerbock på den viktiga utrikesministerposten, vilket var den högsta andelen kvinnor i regeringen hittills.

Föräldrar kan ta ut barnledighet efter svensk modell sedan 2007. Föräldrapenningen, som motsvarar omkring två tredjedelar av nettolönen upp till ett tak, betalas ut i 12 månader eller i 14 månader om båda föräldrarna väljer att ta ut föräldraledighet. Omkring en fjärdedel av papporna tog ut föräldraledighet i början av 2020-talet. Sedan 2015 är det också möjligt att vara föräldraledig på halvtid under 28 månader. 

Det utgår även barnbidrag till föräldrarna för barn upp till 18 års ålder.

Tyskland var länge ett av få västeuropeiska länder som inte tillät samkönade äktenskap, men 2017 antog förbundsdagen en ny lag som godkände detta.

Om våra källor

Tyskland – Kultur

Regionalismen, som är ett av grunddragen i tysk historia, märks tydligt inom kulturlivet. Det finns ingen självskriven kulturmetropol utan många kulturella centrum, som har byggts upp under århundradenas lopp. Inte heller bedriver förbundsregeringen någon central kulturpolitik. Kulturdepartement finns endast på delstatsnivå.

Tysk musik, litteratur och filosofi har frambragt en mängd betydande verk som påverkat den kulturella utvecklingen också i andra länder.

I slutet av 1700-talet gjorde berömda författare som Johann Wolfgang Goethe och Friedrich Schiller staden Weimar till ett kulturcentrum. Den tyska romantiken under 1800-talets första hälft hade sina centra i Jena och Heidelberg varifrån impulser utgick till resten av Europa. Till 1800-talets stora diktare hörde Heinrich Heine och vid seklets slut Rainer Maria Rilke, som fick stort inflytande på den moderna lyriken. Under 1900-talets början blev Thomas Mann, som fick Nobelpriset 1929 för romanen Buddenbrooks, och Herman Hesse de stora namnen inom romankonsten. Författaren Erich Maria Remarque gav i På västfronten intet nytt en osminkad skildring av krigets verklighet. Dramatikern Bertold Brecht hade stora framgångar med bland annat Tolvskillingsoperan. Andra kända namn är Heinrich Böll, Christa Wolf och Günter Grass. Den rumänsk-tyska författaren Herta Müller fick Nobelpriset i litteratur 2009. Under de senaste åren har författare som Judith Hermann, Daniel Kehlmann, Felicitas Hoppe och Juli Zeh blivit populära i Sverige.

Adolf Hitlers makttillträde 1933 ledde till massflykt av kulturpersonligheter från Tyskland. Efter krigsslutet 1945 började en ny generation västtyska författare göra upp med sitt lands förflutna. Till de mest kända hör Heinrich Böll och Günter Grass, som båda har fått Nobelpriset för sina romaner.

Tyskland har gamla musiktraditioner som överlevt in i vår tid, till exempel Dresdner Staatskapelle från 1548 och Leipzigs Thomaskör med anor från 1200-talet. Den klassiska musiktraditionen hålls vid liv genom årliga musikfestspel, som Beethoven- Bach- och Mozartveckorna samt Wagnerfestspelen i Bayreuth. I början av 1900-talet förnyade tonsättare som Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern den klassiska musiktraditionen genom tolvtonstekniken, men denna förbjöds under nazisttiden. Efter krigsslutet återtog Västtyskland sin plats som musikaliskt centrum. Inom populärmusiken har sångerskan Ute Lemper blivit ett världsnamn.

Efter andra världskrigets slut hamnade de främsta tyska scenerna i Östberlin, bland annat Deutsches Theater, Komische Oper, Volksbühne samt Berliner Ensemble, där Bertolt Brecht var konstnärlig ledare 1949-1956. I Västberlin inrättades bland annat Deutsche Oper och Schaubühne. När Berlin återförenades 1989 fick staden därmed ovanligt många betydande kulturinrättningar.

DDR-regeringen (Östtyskland) satsade stora resurser på kultur men satte samtidigt snäva gränser för kulturlivet. Diktare, dramatiker, målare och andra konstnärer tvingades medverka i den politiska propagandan. Åtskilliga kulturarbetare valde att lämna DDR. Andra ville stanna och verka för större konstnärlig frihet men utvisades, som visdiktaren Wolf Biermann.

Inom den tyska filmen skapades uppmärksammade verk redan på 1920-talet med expressionister som Robert Wiene och F W Murnau samt Fritz Lang bland annat med den mörka framtidsvisionen Metropolis. Ernst Lubitsch var känd som regissör redan 1922 då han flyttade till USA. Leni Riefenstahls dokumentärfilmer under nazisttiden byggde på en teknik och estetik som påverkat senare filmskapare. Filmen fick en ny storhetstid på 1970-talet med namn som Werner Herzog, Volker Schlöndorff, Wim Wenders, Margarethe von Trotta och Rainer Werner Fassbinder. 

Om våra källor

Tyskland – Äldre historia

Tysklands utseende och omfång har skiftat genom historien. År 962 grundades det tysk-romerska riket, på 1600-talet splittrades Tyskland i hundratals feodalstater, och på 1800-talet grundades Tyska riket. Tysklands förlust i första världskriget ledde till bitterhet och revanschlystnad, vilket banade väg för nazistpartiet och Adolf Hitlers maktövertagande 1933. Hitler utlöste andra världskriget 1939. Det sex år långa kriget kostade 40–50 miljoner människor livet och lade Tyskland i ruiner. Under kriget kulminerade judeförföljelsen i förintelsen av sex miljoner judar.

Tyskland har genom historien varit indelat i en mängd mer eller mindre självständiga stater, och kartbilden har varierat från århundrade till århundrade.

De äldsta städerna (Trier, Köln och Augsburg) anlades på romartiden under de första seklen efter Kristi födelse. Från 400-talet trängdes romarna tillbaka av germanska folk, däribland frankerna. När frankerriket delades 843 bildades det östfrankiska riket. Därmed lades grunden för dagens Tyskland.

Det östfrankiska riket bestod av olika stamhertigdömen. 962 lät kung Otto den store kröna sig till kejsare av det tysk-romerska riket, som omfattade kungariken, furstendömen, biskopsstift och fria städer i stora delar av Centraleuropa. Där ingick bland annat Österrike och Norditalien. De olika furstarna styrde självständigt, och kejsarens makt var begränsad. Under långa perioder var riksenheten endast en formalitet. En särskild roll spelade kurfurstarna, som från 1200-talet tillskansade sig rätten att välja rikets kejsare eller kung. Från 1438 fram till rikets upplösning 1806 kom kejsarkronan att nästan utan avbrott tillhöra huset Habsburg, som hade sin bas i Österrike.

När det tysk-romerska riket grundades sträckte sig de tyska områdena ungefär till floderna Elbe och Saale i öster, men från 1100-talet började områden längre österut att koloniseras på bland annat slaviska folks bekostnad. Norra Baltikum och Ostpreussen, som inte ingick i riket, behärskades från 1200-talet av Tyska ordens riddare.

Lübeck och andra tyska städer blev under 1200-talet centrum för handeln i Nordeuropa. De bildade handelsförbundet Hansan, som hade sin storhetstid under 1300-talet.

Reformationen under 1500-talet ledde till religiösa och sociala strider. En resning mot kejsaren 1618 blev inledningen till det trettioåriga kriget, som ödelade stora delar av Tyskland. Runt en tredjedel av Tysklands befolkning dog under kriget. Efter Westfaliska freden 1648 var Tyskland splittrat i närmare 400 feodalstater med egna lagar, mynt, mått och viktenheter. Kejsarens makt var bruten och Tyskland kom aldrig att utvecklas till en nationalstat likt Frankrike och Storbritannien. Den politiska utvecklingen kom att styras av enskilda stater som Bayern, Brandenburg, Sachsen och Österrike. Brandenburg var kärnområde i kungariket Preussen, som bildades 1701 och utvecklades till en stormakt under Fredrik den Store (1740–1786).

I slutet av 1700-talet drogs tyskarna in i Napoleonkrigen. Frankrike ockuperade Tyskland och det tysk-romerska riket upphörde formellt 1806. Habsburgkejsaren antog istället titeln kejsare av Österrike. 1815 bildades Tyska förbundet av 38 suveräna stater, bland annat kungarikena Bayern, Hannover, Preussen, Sachsen och Württemberg samt kejsardömet Österrike.

1866 lät den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck upplösa Tyska förbundet. Istället bildades 1867 Nordtyska förbundet under preussisk ledning. Efter den tyska segern i det fransk-tyska kriget 1870–1871 grundades Tyska riket, och Preussens kung Wilhelm I utropades till kejsare.

Preussen förblev ända fram till Adolf Hitlers maktövertagande 1933 den dominerande tyska staten. Bismarck, som 1871 utnämnts till rikskansler (regeringschef), var Tysklands mest inflytelserika politiker fram till 1890. Under kejsar Wilhelm II skedde i slutet av 1800-talet en kraftig upprustning till sjöss. Tyskland hade redan tidigare kontinentens starkaste marktrupper.

Motsättningarna med de europeiska grannländerna utmynnade i första världskriget (1914–1918). Trots sin militära styrka förlorade Tyskland kraftmätningen. Efter nederlaget påtvingades Tyskland hårda fredsvillkor i form av landavträdelser och krigsskadestånd, som skapade en grogrund för bitterhet och revanschlystnad hos många tyskar. Nederlaget medförde också att kejsaren tvingades abdikera 1918.

I augusti 1919 antogs i staden Weimar en ny författning som gjorde Tyskland till en parlamentarisk förbundsrepublik. Weimar­republiken (1919–1933) kännetecknades av stor partisplittring och svag regeringsmakt. De politiska och ekonomiska kriserna, bland annat den ekonomiska depressionen 1929–1930, banade väg för nazistpartiets valframgångar och Hitlers Tredje riket.

Hitler utnämndes till rikskansler i januari 1933. Han satte Weimarförfattningen ur spel och förbjöd alla partier utom det nazistiska. Statsmakten ställdes under partiets kontroll. Nazisterna spelade på tyskarnas sårade nationella stolthet och odlade myten om den germanska (”ariska”) rasens överlägsenhet. Politiska motståndare förföljdes och judarna utsattes för hetskampanjer. 1935 fråntogs judarna sina medborgerliga rättigheter. Samtidigt återinfördes allmän värnplikt i strid med fredsfördraget från 1919. Nazistregimen satsade allt på en tysk upprustning.

Försöken att skapa ”Lebensraum” (livsrum) åt tyskarna genom erövring av andra delar av Europa utlöste det andra världskriget 1939. Det sex år långa kriget kostade mellan 40 miljoner och 50 miljoner människor livet och Tyskland lades i ruiner.

Under kriget kulminerade judeförföljelserna i det som brukar kallas Förintelsen. Nazisterna ville av rasideologiska skäl utrota alla judar och iscensatte ett gigantiskt folkmord med närmast industriella metoder. Från alla av nazisterna ockuperade områden forslades judar till stora förintelseläger i Polen där de avrättades i gaskammare. Det förekom också massmord på judar i andra former i de områden som Tyskland invaderade. Sammanlagt beräknas sex miljoner judar, en kvarts miljon romer, 150 000 fysiskt och mentalt handikappade och många andra civilpersoner ha dödats av nazistregimen. Till detta kommer bland annat två till tre miljoner sovjetiska krigsfångar och uppemot två miljoner etniska polacker.

Om våra källor

Tyskland – Modern historia

Efter Nazitysklands nederlag 1945 delades Tyskland och Berlin i fyra ockupationszoner. Fyra år senare bildades Västtyskland, som blev demokratiskt och framgångsrikt, och Östtyskland som stagnerade i politisk förtryck. Miljontals östtyskar hann fly västerut innan Berlinmuren byggdes 1961. Först 1989 öppnades muren efter folkliga krav på frihet i Östtyskland, och ett år senare återförenades de två staterna.

Efter nederlaget i andra världskriget 1945 delades Tyskland och Berlin i fyra ockupationszoner. Områdena öster om floderna Oder och Neisse ställdes under polsk respektive sovjetisk förvaltning och den tyska befolkningen – sammanlagt flera miljoner människor – fördrevs därifrån.

Av de amerikanska, brittiska och franska zonerna bildades 1949 Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) eller Västtyskland. Den sovjetiska ockupationszonen blev Tyska demokratiska republiken (DDR) eller Östtyskland. I Berlin behölls formellt de fyra zonerna, men i praktiken fungerade Västberlin som en västtysk delstat och Östberlin utropades till östtysk huvudstad.

Under det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen från 1950-talet och framåt knöts de båda tyska staterna allt fastare till var sitt maktblock. Västtyskland blev en marknadsekonomisk demokrati. Östtyskland inlemmades i det kommunistiska Östeuropa.

I Västtyskland dominerade de kristdemokratiska partierna (CDU/CSU) det politiska livet under två decennier. Konrad Adenauer (förbundskansler 1949–1963) och Ludwig Erhard (förbundskansler 1963–1966) strävade efter att stärka det västeuropeiska samarbetet och Västtysklands band till USA.

I april 1951 bildade Västtyskland, Frankrike, Italien och Beneluxländerna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) Europeiska kol- och stålgemenskapen. Syftet var att genom gemensam kontroll över medlemsländernas kol- och stålindustrier och därmed över eventuell upprustning göra det omöjligt för de gamla arvfienderna Frankrike och Tyskland att gå i krig. Västtyskland var 1957 också med om att bilda Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), som utvecklades till EU.

Västtyskland gick med i den västliga försvarsalliansen Nato 1955 och i Västeuropeiska unionen, en försvarsorganisation med ursprung i en fransk-brittisk pakt mot Tyskland.

Under Adenauereran växte Västtyskland från en sönderbombad förlorare till en ekonomisk stormakt. Förutsättningarna för ”det tyska undret” var bland annat ekonomisk hjälp från USA, den så kallade Marshallhjälpen, tillgång på billig arbetskraft, nyuppbyggd industri samt en valutareform 1948. En stram finanspolitik lade grunden till en exportorienterad ekonomi.

Östtyskland knyts till Sovjetunionen

DDR hade en betydligt svårare ekonomisk start. Sovjetunionen lade beslag på befintliga industrier och tog ut skadestånd ur produktionen när denna väl kommit i gång. Östra Tyskland tilläts inte ta emot Marshallhjälp.

Medan Västtyskland sade sig representera hela det Tyskland som existerat före Hitlers annektering av Österrike 1938, betraktade sig DDR som en obefläckad nybildning, ”den första tyska arbetar- och bondestaten”. Denna var bunden till Sovjetunionen i ett ”oåterkalleligt vänskapsförbund”, som innebar att den östtyska handlingsfriheten var ytterst begränsad. 1950 inträdde DDR i den östliga ekonomiska samarbetsorganisationen SEV (Comecon) och 1955 i Warszawapaktens försvarssamarbete.

Omvandlingen av den östtyska ekonomin efter sovjetisk modell innebar att staten tog kontrollen över industri och hantverk samt att jordbruket kollektiviserades. Flerårsplaner gjordes upp med riktlinjer för produktion, priser, löner, finanser och utrikeshandel. Det ekonomiska utfallet blev emellertid en besvikelse. Både industri- och jordbruksproduktionen gick tillbaka med betydande varubrist som följd. Höga produktionskvoter och allt strängare arbetsnormer ledde i juni 1953 till strejker och upplopp. Missnöjesyttringarna började i Östberlin men spreds till andra städer. De slogs ned av sovjetisk militär. Under 1960-talet stabiliserades den östtyska ekonomin och DDR-medborgarna fick det bättre under några år.

Utöver den ekonomiska centraliseringen vidtogs politiska och polisiära åtgärder för att befästa kommunistpartiets maktmonopol i DDR. Skolorna fick i uppdrag att fostra medborgare för det kommunistiska uppbyggnadsarbetet. Förvaltningen fylldes med partitroget folk. Det byggdes upp en omfattande kontrollapparat för alla sidor av samhällslivet och såväl massmedierna som kulturlivet ställdes i propagandans tjänst.

Invånarna visade vad de tyckte genom att ”rösta med fötterna”. Minst 2,6 miljoner östtyskar beräknas ha flytt västerut innan Berlinmuren i stort sett stoppade denna utvandring. Muren började byggas den 13 augusti 1961 och därefter var östtyskarna instängda. Fram till murens fall 1989 miste omkring 200 personer livet i flyktförsök vid muren.

Avtal mellan Väst- och Östtyskland

I Västtyskland övergick regeringsmakten 1969 till socialdemokraterna (SPD) och det liberala partiet (FDP). Den nye förbundskanslern Willy Brandt fullföljde den politik för avspänning i relationerna med östra Europa som hade inletts under den ”stora koalitionen” mellan CDU/CSU och SPD 1966–1969.

De första formella samtalen mellan Väst- och Östtyskland hölls 1970. Samma år slöts ett icke-angreppsavtal med Sovjetunionen och ett fördrag med Polen, där Västtyskland erkände Oder-Neisse-linjen som Polens västgräns. Förbindelserna med övriga kommuniststater reglerades också. 1971 undertecknades fyrmaktsfördraget om Berlin, som underlättade västtyska kommunikationer med Västberlin. Grundfördraget mellan Väst- och Östtyskland 1972 innebar i praktiken ett västtyskt erkännande av DDR. Genom fördraget öppnades vägen för de båda tyska staternas inträde i FN 1973.

Östtysklands partichef Walter Ulbricht hade tvingats avgå 1971 därför att han trotsat Sovjetledningens önskan att DDR skulle närma sig väst i linje med avspänningspolitiken. Efterträdaren Erich Honecker följde Sovjetunionens önskan i fråga om relationerna till Västtyskland, men inom landet förde han en hårdför politik som gick ut på att minimera medborgarnas kontakter västerut. Under Honeckers 18 år vid makten kom också ekonomin alltmer att försämras.

Willy Brandt avgick som förbundskansler 1974 sedan det visat sig att en av hans närmaste rådgivare var östtysk agent. Trots avtalen med DDR och Sovjetunionen kom spänningarna att tillta under efterträdaren Helmut Schmidts regeringstid, särskilt efter beslutet 1979 att låta Nato stationera kärnvapenbestyckade medeldistansraketer i Västtyskland. Beslutet bidrog till att alternativa rörelser, bland annat De gröna, fick luft under vingarna. Under andra hälften av 1970-talet begick dessutom den extrema vänstergruppen Röda arméfraktionen (Baader-Meinhof-ligan) en mängd terrordåd i Västtyskland.

Efter 13 års SPD-styre övertogs regeringsmakten av kristdemokraten Helmut Kohl 1982 sedan FDP beslutat att bilda koalition med CDU/CSU.

I DDR hölls också val med jämna mellanrum, men där kunde de röstberättigade inte välja mellan olika regeringsalternativ. Partierna vid sidan av kommunistpartiet förde en skugglik tillvaro som regimens stödpartier. Vid valen fick väljarna säga ja eller nej till enhetslistor upprättade av kommunistpartiet. Mandatfördelningen i parlamentet (folkkammaren) var fast.

Berlinmurens fall

När Sovjetledaren Michail Gorbatjov genomförde sin reform­politik från mitten av 1980-talet fortsatte DDR i gamla hjulspår. Men DDR-systemet råkade i gungning under sommaren och hösten 1989, då tusentals östtyskar som tagit sig in på västtyska ambassader i flera östeuropeiska länder fick resa till Västtyskland och ännu fler kunde ta sig västerut via Ungern, som slopat utresekontrollen. Samtidigt hölls stora demonstrationer i DDR med krav på demokratiska reformer.

Honecker tvingades avgå i oktober. Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren och i december gav kommunistpartiet upp sitt maktmonopol.

DDR:s första och sista fria parlamentsval, som hölls den 18 mars 1990, blev en seger kristdemokratiska och liberala partier som förespråkade en snabb återförening. Även den västtyska regeringen måste skynda på återföreningen, eftersom utvandringen från DDR fortsatte.

I februari 1990 kom utrikesministrarna från andra världskrigets fyra segrarmakter överens med sina tyska kolleger om att börja förhandla om ett tyskt enande. I juli 1990 gick Sovjetunionens ledare Gorbatjov med på att tyskarna själva skulle få avgöra sin allianstillhörighet, samtidigt som Tyskland lovade att bidra till finansieringen av den sovjetiska truppreträtten från DDR. Vid slutmötet den 12 september 1990 undertecknade Sovjetunionen, USA, Frankrike och Storbritannien samt de två tyska staterna ett fördrag som i praktiken ersatte det fredsfördrag som aldrig slöts efter andra världskriget.

Natten till den 3 oktober 1990 upphörde DDR att existera och uppgick i Förbundsrepubliken Tyskland. Återföreningen innebar slutet för segrarmakternas rättigheter i hela Tyskland. Andra världskrigets förlorare Tyskland återfick sin fulla suveränitet.

Återföreningen gav CDU/CSU och Helmut Kohl vind i seglen inför de första alltyska valen som hölls i december 1990. CDU/CSU blev största parti, medan SPD gjorde sitt sämsta val på över 30 år. Raset tillskrevs bland annat partiets avvaktande hållning till återföreningen.

Ekonomiska problem

Efterhand började ett växande missnöje med återföreningen göra sig gällande. Högt ställda förväntningar i öst byttes i besvikelse över ekonomiska umbäranden som följde omställningen från planekonomi till marknadsekonomi. Många olönsamma företag lades ned. De sociala problem som följde på den höga arbetslösheten ledde bland annat till stigande kriminalitet och ökad främlingsfientlighet.

Samtidigt pågick en uppgörelse med dem som gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter och andra övergrepp under kommunisttiden. I östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv påträffades dokument som avslöjade att framträdande östtyska politiker, tjänstemän och kyrkoföreträdare hade samarbetat med säkerhetstjänsten. Till dem som ställdes inför rätta hörde Honecker, Stasichefen Erich Mielke och spionchefen Markus Wolf. Honecker var dock för sjuk för rättegång och avled i exil i Chile 1994. Två år senare dömdes Honeckers efterträdare Egon Krenz till 6,5 års fängelse som en av de politiskt ansvariga för dödandet av flyktingar längs muren mot Västtyskland.

Tysklands ekonomiska situation blev allt mer ansträngd och regeringen tvingades inleda en åtstramningspolitik. De stora överföringarna av resurser till östra Tyskland, som bland annat finansierades av en särskild ”solidaritetsskatt”, blev efterhand impopulära bland de tidigare västtyskarna. Det starkt minskade stödet för Helmut Kohl bland besvikna väljare i öster bidrog till att hans parti efter 16 år förlorade makten vid förbundsdagsvalet 1998.

Ny förbundskansler blev socialdemokraten Gerhard Schröder, vars parti SPD bildade regering tillsammans med De gröna. Schröder inledde en tuff budgetsanering med nedskärningar i välfärdssystemet och skatte­sänkningar. Samtidigt höjdes energiskatterna och 2001 bestämdes att kärnkraften skulle avvecklas.

Åtstramningspolitiken ledde till nederlag för SPD i flera delstatsval. Samtidigt råkade oppositionen i kris sedan avslöjanden om olagliga kampanjbidrag till CDU ledde till Helmut Kohls avgång 1999 som partiledare. Han efterträddes av östtyska Angela Merkel.

I förbundsdagsvalet 2002 fick regeringen fortsatt förtroende, men svag ekonomisk tillväxt och växande arbetslöshet ledde till att SPD:s opinionsstöd föll. För att få igenom sitt reformpaket Agenda 2010, med bland annat sämre anställningstrygghet och minskade socialbidrag, fick Schröder hota med att avgå. Motgångarna i delstatsvalen fortsatte och våren 2005 förlorade SPD även i Nordrhein-Westfalen, efter nästan 40 år vid makten där. Förbundskansler Schröder såg valresultatet som en misstroendeförklaring, och nyval till förbundsdagen utlystes till i september, ett år tidigare än planerat.

Angela Merkel blir förbundskansler

I valet fick CDU/CSU endast något fler röster än SPD. I brist på alternativa regeringspartner fick de bägge partierna till slut hålla till godo med varandra, och en gemensam ny stor koalition bildades. Förbundskansler blev Angela Merkel, som därmed också blev Tysklands första kvinnliga regeringschef. Gerhard Schröder valde i sin tur att lämna politiken.

SPD förlorade dock opinionsmässigt på regeringssamarbetet och väljare gick över till vänstern. I valet till förbundsdagen i september 2009 gick Merkels CDU gick framåt med några mandat medan SPD gjorde sitt sämsta val sedan andra världskriget. Angela Merkel sydde då istället ihop ett regeringssamarbete med FDP. Trots en del spänningar mellan partierna lyckades de enas kring en stram budgetpolitik med kraftiga besparingar inom den offentliga sektorn.

Eurokrisen

När regeringen våren 2010 lovade att stå för en femtedel av nödlånen från euroländerna till det näst intill statsbankrutta Grekland, väckte det starkt kritik bland många tyskar. Men regeringen fortsatte trots det att verka för att undsätta krisdrabbade euroländer. Även regeringens beslut 2010 att senarelägga den planerade kärnkraftsavvecklingen till 2034 ledde till folkliga protester och sjunkande stöd för regeringen. Redan ett halvår senare, efter kärnkraftskatastrofen i Japan 2011, gjorde regeringen en helomvändning och beslöt att alla reaktorer ska stängas 2022.

Det var en personlig motgång för Merkel när Christian Wulff tvingades avgå som president i början av 2012 efter korruptionsanklagelser som han senare friades från. Merkel hade lagt ned mycket kraft på att stödja Wulffs kandidatur till presidentposten efter det att en annan CDU-politiker, Horst Köhler valt att avgå som president 2010. I mars 2012 valdes den partipolitiskt oberoende östtyska pastorn och medborgarrättskämpen Joachim Gauck till ny president.

Flyktingkrisen 

I valet till förbundsdagen år 2013 segrade CDU/CSU med stor marginal och fick nästan egen majoritet i kammaren. För regeringspartnern FDP gick det sämre: partiet röstades för första gången i dess historia ur förbundsdagen. Angela Merkel vände sig då till social­demokratiska SPD och beslut fattades om att bilda en ny stor koalition med SPD:s ledare Sigmar Gabriel som vice regeringschef och näringsminister.

Ett par år senare dalade stödet för koalitionsregeringen och inte ens Angela Merkels popularitet var längre lika självklar. Orsaken låg till stor del i hennes flyktingpolitik.

Sommaren 2015 lovade regeringen att flyktingar från inbördes­krigets Syrien skulle få söka asyl i landet även om det inte var det första landet som de kommit till inom EU. Budskapet ledde till att allt fler flyktingar sökte sig till Tyskland (se Befolkning och språk), som tog emot närmare en miljon flyktingar under den så kallade flyktingkrisen som skakade Europa vid mitten av 2010-talet. Regeringen anslog ytterligare medel för flyktingmottagande, men krävde också att ett kvotsystem för asylmottagande skulle införas inom EU, så att fler länder skulle dela på bördan.

Tyska myndigheter hade svårt att hitta tak över huvudet för alla flyktingar och att hantera asylärenden. I Nordrhein-Westfalen skrev 200 borgmästare i oktober samma år ett brev till förbundskansler Merkel och meddelade att de inte längre kunde hantera läget. Många tyskar ställde upp med hjälp och förnödenheter till flyktingarna, men bränder, som misstänktes vara anlagda, utbröt också på asylboenden.

Merkel flyktingpolitik ifrågasattes av en del kristdemokratiska ministrar i hennes regering och CSU-ledaren Horst Seehofer, tidigare Merkels främste bundsförvant, krävde att invandringen skulle begränsas.

 I början av 2016 skärptes också asylreglerna något och flyktingströmmen bedarrade under året till följd av det avtal som slöts mellan EU och Turkiet, där den turkiska regimen åtog sig att ta hand om syriska flyktingar och kontrollera vilka som fick ta sig vidare till Europa, i utbyte mot bland annat ekonomiskt stöd och visumfria resor till EU.

Invandringsfientligheten tar fart

Händelser i Köln och andra tyska storstäder under nyårsnatten 2015–2016 eldade på debatten och missnöjet med Merkels flyktingpolitik bland många tyskar. Hundratals kvinnor polisanmälde då sexuella övergrepp och andra trakasserier. Bland de män som polisen grep för övergreppen hade de flesta nordafrikanskt ursprung och många var asylsökande. Det kom även rapporter om självmordsdåd och attentat där asylsökande varit inblandade liksom gripanden av misstänkta terrorister bland flyktingar.

Det relativt nybildade, eurokritiska och populistiska Alternativ för Tyskland (AFD) skodde sig på krisen. Partiet, som 2015 bytt inriktning mot en mer främlingsfientlig linje, breddade sin väljarbas med nya grupper och tog plats i flera delstatsparlament. I parlamentsvalet 2017 kom AFD för första gången in i förbundsdagen, där det blev tredje största parti. Även det liberala FDP lyckades åter ta sig in i förbundsdagen. CDU/CSU behöll regeringsmakten men det tappade 65 mandat, vilket var det sämsta resultatet på nära 70 år.

Efter att Merkel misslyckats med att uppvakta FDP och med hotet om nyval i bakgrunden lät SPD, som först sagt nej, övertalas att ingå en ny stor koalition med kristdemokraterna. Finansministerposten viktes åt SPD:s Olaf Scholz, tidigare borgmästare i Hamburg. CSU-ledaren Horst Seehofer blev inrikesminister, medan Angela Merkel och försvarsminister Ursula von der Leyen var de enda som behöll sina poster från den förra regeringen. 

Bland regeringspartiernas viktigaste överenskommelser fanns en årlig gräns för antalet asylsökande på 180 000−220 000, ett krav som CSU länge drivit, samt att gradvis fasa ut den så kallade solidaritetsskatten till östra Tyskland.

Merkel meddelar att hon ska avgå

Efter bara tre månader uppstod en ny kris kring migrationen. Det uppdagades att fel begåtts när migrationsmyndigheten beviljat asyl till flyktingar, bland annat hade en anställd låtit cirka 1 200 flyktingar få asyl i utbyte mot pengar eller gåvor. Angela Merkel kritiserades av den tidigare chefen vid migrationsmyndigheten för att hon inte tagit itu med tidigare problem som funnits vid myndigheten.

Inrikesminister Horst Seehofer tog tillfället i akt att försöka få igenom en egen plan för att förbättra asylsystemet.  Till slut enades regeringen om att skärpa kontrollerna vid den österrikiska gränsen och att snabba på handläggningen av asylärenden.  

Efter att kristdemokraterna gjort dåligt ifrån sig i delstatsval i Bayern och i Hessen meddelade Angela Merkel i oktober 2018 att hon inte skulle kandidera till ordförandeposten i CDU vid partikongressen senare samma år. Istället utsågs Annegret Kramp-Karrenbauer till ny CDU-ledare. Hon avgick dock redan efter två år på grund av bristande stöd i partiet. I början av 2021 utsågs Armin Laschet, regeringschef i delstaten Nordrhein-Westfalen, till ny partiledare för CDU.

Liksom många andra länder drabbades Tyskland av flera vågor av smittspridning under coronapandemin. Tyskland fick sina första konstaterade fall av det nya coronaviruset i januari 2020 och ett par månader senare rapporterades det första dödsfallet. För att försöka minska effekterna av pandemin på landets ekonomi godkände det tyska parlamentet bland annat ett omfattande räddningspaketet på drygt ettusen miljarder euro med stöd till företag och åtgärder för att stötta sjukvården. 

Om våra källor

Tyskland – Politiskt system

Den västtyska grundlagen trädde i kraft den 23 maj 1949. Den 3 oktober 1990 anslöt sig Östtyskland (DDR) till denna författning. Tyskland blev därigenom återigen en stat. 2006 gjordes betydande tillägg i författningen för att ändra maktfördelningen mellan den federala nivån och delstaterna (die Länder).

Tysklands statschef är förbundspresidenten, som väljs på fem år av förbundsförsamlingen, det vill säga ledamöterna i Tysklands förbundsdag (se nedan) och lika många medlemmar utsedda av delstaternas folkrepresentationer. Förbundspresidenten, som kan väljas om en gång, har i huvudsak representativa uppgifter.

Det federala tyska parlamentet består av två kamrar: förbundsdagen och förbundsrådet. Förbundsdagens ledamöter utses vart fjärde år i direkta val genom en kombination av majoritetsval av individuella kandidater och proportionella val mellan partierna. Varje väljare har därför två röster. För att komma in i förbundsdagen måste ett parti få över fem procent av alla röster eller vinna minst tre så kallade direktmandat i majoritetsvalen. Systemet innebär att det varierar hur många ledamöter förbundsdagen har; efter valet 2021 var antalet 735. Det är enligt grundlagen svårt att upplösa förbundsdagen i förtid och det har bara skett två gånger, senast 2005. Rösträttsåldern är 18 år.

Regeringschefen, förbundskanslern, väljs av förbundsdagen och är ansvarig inför denna. Hon/han utser sedan själv medlemmarna i sin regering. Förbundsdagen kan avsätta kanslern genom ett ”konstruktivt misstroendevotum”, vilket innebär att det måste finnas en majoritet för en ny förbundskansler.

Förbundsrådet ska tillvarata delstaternas intressen gentemot centralregeringen och det har medbestämmanderätt i det federala lagstiftningsarbetet. Rådet består av 69 representanter från alla delstatsregeringarna, som skickar mellan tre och sex ledamöter, beroende på antalet invånare. Ledamöterna är bundna av sina regeringars ställningstaganden, och deras mandatperioder sammanhänger med delstatsvalen, som hålls vart fjärde eller femte år beroende på delstat. Ett maktskifte i en delstat innebär att förbundsrådets sammansättning ändras. Det kan innebära att förbundsrådet periodvis har en annan politisk majoritet än förbundsdagen vilket ibland har försvårat regeringens arbete. 2006 gjordes drygt ett 20-tal ändringar i författningen som innebar att antalet lagförslag som kräver rådets godkännande minskade betydligt; ännu tar emellertid rådet ställning till omkring hälften av alla lagförslag. I utbyte fick delstaterna större autonomi bland annat inom skolpolitiken och miljöskyddet och i frågan om butikernas öppettider.

Den tyska federalismen bygger på en lång tradition. De 16 delstaterna, varav Bremen, Berlin och Hamburg är stadsstater, har en hög grad av inre självstyre. De har egna författningar, parlament och regeringar. Delstaterna lagstiftar själva om bland annat kulturpolitik, utbildning, polisväsen, mediepolitik och socialhjälp. De större delstaterna är uppdelade i distrikt, län (Landkreise) och kommuner (Gemeinden).

Genom det enhetsfördrag som reglerade den tyska återföreningen blev Berlin på nytt huvudstad i Tyskland. Sommaren 1999 flyttade parlament och regering från Bonn till Berlin. Några federala ministerier och avdelningar inom dem som flyttat blev dock kvar i Bonn.

Läs om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Sedan återföreningen har regeringsmakten växlat mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna, men tidvis har de också samregerat. När De gröna och Vänstern under 2000-talet tog plats i förbundsdagen och delstatsparlament minskade stödet för de större partierna.

Socialdemokratiska partiet (Sozial­demokratische Partei Deutschlands, SPD) blev största parti i förbundsdagen efter parlamentsvalet 2021. Partiet har suttit i den federala regeringen vid flera tillfällen sedan det bildades efter andra världskrigets slut. Det övergav sin bindning till marxismen 1959 och togs för första gången med i en regering 1966. Partiets ordförande 1964–1987, Willy Brandt, inledde som förbundskansler försöken att skapa bättre relationer till länderna inom kommunistblocket i Östeuropa. SPD började i slutet av 1990-talet röra sig mot den politiska mitten, och efter några år övergavs partiet av delar av den starka vänsterfalangen. Många som vill återgå till traditionell vänsterpolitik finns dock kvar. I EU-parlamentet hör S till den socialdemokratiska partigruppen.

Kristdemokraterna består egentligen av två partier, Kristdemokratiska unionen (Christlich-Demokratische Union, CDU) och Kristsociala unionen (Christlich-Soziale Union, CSU). CSU finns bara i Bayern, CDU i övriga delstater. De bildar en gemensam fraktion i förbundsdagen. I partierna förenas värdekonservativa uppfattningar med idén om en ”social marknadsekonomi”: en fri marknad i kombination med en statlig välfärdspolitik. CSU är mer konservativt och skeptiskt till EU än CDU. Bägge partierna sitter i partigruppen EPP i EU-parlamentet.

Förbund 90/De gröna (Bündnis 90/Die Grünen) bildades 1993 genom en sammanslagning av De gröna i väst och Förbund 90. De gröna uppstod som ett pacifistiskt miljöparti 1980 medan Förbund 90 hade grundats 1990 av flera oppositionsgrupper i öst som ledde den fredliga revolutionen i Östtyskland. År 1998 togs partiet med i Schröders rödgröna regeringskoalition. Under 2010-talet har det ingått i delstatsregeringar främst med socialdemokraterna men även med kristdemokrater med flera. Partiet hade stora framgångar i valet 2021 och blev tredje största parti, vilket gjorde att det bjöds in till regeringssamarbetet med SPD och FDP. I EU-parlamentet är det medlem i partigruppen G/EFA.

Fria demokratiska partiet (Freie Demokratische Partei, FDP) är ett liberalt, företagsvänligt parti av traditionellt slag. Det har ofta suttit i regeringsställning i koalition med antingen CDU/CSU eller SPD. Partiet försvagades åren efter den tyska återföreningen men gjorde ett rekordval 2009. Partiet åkte ur förbundsdagen i valet 2013, men återkom efter valet 2017 och blev kvar även efter valet 2021 då det även inkluderades i förbundskansler Olaf Scholz trepartiregering. FDP ingår i partigruppen Renew i EU-parlamentet.

Vid mitten av 2010-talet seglade ett nybildat missnöjesparti upp som ett allvarligt hot mot de etablerade stora partierna. Alternativ för Tyskland (Alternative für Deutschland, AFD) hade bildats 2013 i protest mot eurosamarbetet och de finansiella räddningsaktionerna mot Grekland. Partiet fick ett kraftigt uppsving när det i samband med de stora flyktingströmmarna till Tyskland började profilera sig som ett invandrings- och islamfientligt parti. Hösten 2016 var det representerat i över hälften av delstaternas parlament och i valet till förbundsdagen 2017 blev partiet det tredje största. I valet 2021 backade partiet till femte plats, men några år in på mandatperioden blev det åter allt populärare bland invånarna, inte minst i det forna Östtyskland. I EU-parlamentet tillhör AFD partigruppen ID.

Vänsterpartiet Die Linke klarade med knapp marginal femprocentsspärren till förbundsdagen i valet 2021. Partiet uppstod 2007 genom en sammanslagning mellan Vänsterpartiet/PDS, en efterföljare till det östtyska kommunistpartiet, och Valalternativet arbete och social rättvisa (Wasg), som bildats bland annat av medlemmar av SPD:s radikala vänsterfalang år 2005. I EU-parlamentet ingår Die Linke i partigruppen Vänstern.

I början av 2024 bildade ett 40-tal medlemmar ur Die Linke ett nytt parti, BSW (Bündnis Sahra Wagenknecht). Namnet kom från en av dess två ledare som tidigare även varit ledare för Die Linke. Det nya populistiska BSW beskriver sig om vänsterkonservativt och vill både höja minimilöner och stärka välfärden men förespråkar samtidigt minskad invandring och slopade sanktioner mot Ryssland. BSW hoppas kunna locka väljare både från de traditionella regeringspartierna och från AFD. Partiet har ännu inte slagit fast vilken grupp det vill tillhöra i EU-parlamentet.

De invandringsfientliga, högernationella partierna Republikanerna (Die Republikaner), Tyska folkunionen (Deutsche Volksunion, DVU) och Nationella demokratiska partiet (Nationale Partei Deutschland, NPD) har förlorat i betydelse under senare år. Efter det tyska enandet var NPD främst aktivt i östra Tyskland och blev invalt i delstatsparlament till följd av valsamverkan med DVU. NPD har beskrivits av den tyska säkerhetspolisen som rasistiskt och antisemitiskt.  2003 gjordes ett misslyckat försök att i författningsdomstolen förbjuda partiet. 2011 kom det fram att en nynazistisk grupp hade genomfört ett tiotal mord, bombattacker och bankrån under en längre period utan att det uppdagats. En av medlemmarna hade tidigare varit medlem i NPD. 2013 lämnade inrikesministrar från alla delstater in en ny ansökan om att förbjuda NPD till författningsdomstolen, som inledde en rättsprocess. Domstolen beslöt året därpå att inte förbjuda partiet eftersom det inte ansågs ha någon verklig förmåga att hota demokratin.

Om våra källor

Tyskland – Demokrati och rättigheter

Tyskland räknas som en av de mest utvecklade demokratierna i världen. Medborgerliga och politiska rättigheter skyddas i grundlagen och respekteras även i praktiken. Medierna har en oberoende ställning och kan verka fritt, liksom domstolarna i landet medan föreningslivet blomstrar.

De allmänna valen som hålls vart fjärde år anses av bedömare vara fria från påverkan och korrekt och rättvist genomförda. Vallagarna är rättvisa och opartiska och det råder allmän rösträtt från 18 års ålder. Flera miljoner av invånarna i Tyskland har dock inte rätt att rösta, trots att de bor i landet sedan länge, eftersom de inte är tyska medborgare. För att bli medborgare har migranter från länder utanför EU tidigare varit tvungna att säga upp sitt medborgarskap i sitt hemland, men en ny lag antogs 2024 som öppnar för dubbelt medborgarskap. 

Landets många partier kan verka utan hinder och även civilsamhället spelar en viktig roll i samhället och har många medlemmar i befolkningen.
Det finns skydd i författningen som införts mot bakgrund av Tysklands nazistiska förflutna och ska förhindra att en liknande utveckling skulle kunna upprepas. Det är möjligt att förbjuda organisationer som anses hota demokratin. Det gäller även politiska partier. Det har inte hänt sedan 1956 att något parti har blivit förbjudet. Men en diskussion har åter tagit fart efter rapporter i januari 2024 om att medlemmar från ytterhögerpartiet Alternativ för Tyskland (AFD) träffat radikala högerextremister och diskuterat planer på massdeporteringar av tyska medborgare med invandrarbakgrund. Efter detta blev känt krävde ett tjugotal socialdemokratiska ledamöter i förbundsdagen att partiet skulle förbjudas. Demonstrationer mot AFD med minst 300 00o deltagare hölls dessutom i flera stora städer i landet.

Det råder mötes- och demonstrationsfrihet, men ansökningar om att få demonstrera kan avslås om det anses hota allmän säkerhet eller om det är förbjudna grupper som ligger bakom.

Korruption är inget stort problem. Tyskland hör till det tiotal länder i världen som har minst korruption enligt organisationen Transparency Internationals rankningslista för år 2023 där landet låg på plats 9 (se här).  Det finns lagstiftning för korruptionsbekämpning som fungerar relativt väl.

Terroriströrelser har fortsatt att ses som ett hot mot landets säkerhet och bevakningen har skärpts, inte minst efter attentaten i Paris 2015. Ny lagstiftning 2016 gjorde det lättare för myndigheterna att utvisa utländska medborgare som döms för brott och möjligheterna att övervaka misstänkta terrorister blev större. Antalet personer som undersöks och åtalas för misstänkt terrorverksamhet har ökat kraftigt. 2014 förbjöd regeringen alla former av stöd till extremiströrelsen Islamiska staten (IS). Tyskland är ett av de länder i Europa som haft flest medborgare, upp till 700 enligt vissa källor, som anslutit sig till militanta rörelser som IS i Syrien och Irak.

Sedan 2000-talets början har terroristbekämpningen varit en viktig prioritering i Tyskland. Några av de medlemmar av terroristnätverket al-Qaida som utförde terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 hade bott en tid i Hamburg. Efter attentaten införde Tyskland liksom flera andra länder strängare antiterroristlagar.

Under det senaste decenniet har flyktingströmmar och invandring ställt landet inför nya utmaningar, vilket medfört att högerextremistiska strömningar har fått ökad popularitet samtidigt som även antisemitism har vuxit.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Medierna spelar en viktig roll för den tyska samhällsdebatten och kan fritt förmedla olika åsikter. Yttrande- och pressfrihet är inskrivet i författningen, men yttringar som stöder nazism eller uppmuntrar till rasism är förbjudna.
Den tyska yttrandefriheten omfattar inte förnekandet av massmorden på judar under andra världskriget eller yttranden som uppmuntrar till rashat och nazism.
Det finns lagstiftning som ger tillgång till offentliga handlingar, men enligt Reportrar utan gränser har den flera luckor jämfört med många andra länders lagar.

Tyskland låg på plats 21 på Reportrar utan gränsers lista över pressfriheten bland världens länder för år 2023  (se rankningslista här). Organisationen har sedan 2015 i sina rapporter nämnt en ”oroväckande trend” där tyska journalister attackeras fysiskt eller trakasserats.

Det finns inga restriktioner för yttrandefriheten på internet och ingen censur förekommer.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Tyskland har ett väl fungerande rättsväsen som är oberoende från den verkställande och lagstiftande makten.

En federal författningsdomstol i Karlsruhe övervakar lagstiftningen. Den är yttersta instans i konflikter mellan olika författningsorgan eller mellan centralmakten och delstaterna, och den kan pröva huruvida lagar som stiftas strider mot grundlagen. Den fungerar också som besvärsinstans för dem som anser att den offentliga makten har kränkt grundlagsfästa rättigheter. Författningsdomstolen har i flera fall dragits in i den politiska beslutsprocessen genom att den har fått pröva om kontroversiella beslut är författningsenliga. Det finns även författningsdomstolar i varje delstat.

Den högsta allmänna domstolen är den federala Bundesgerichtshof, och under den finns appellationsdomstolar. De lägre instanserna är domstolar på delstatsnivå. Tyskland har även flera specialdomstolar.

Rätten till en rättvis och offentlig rättegång garanteras i författningen. Efter terrordåd 2016 har Tyskland antagit skärpt lagstiftning för att bekämpa terrorism. Till exempel så har polisen ökad befogenhet att agera mot misstänkta personer som anses utgöra ett säkerhetshot.

Tyskland – Aktuell politik

Socialdemokraten Olaf Scholz är förbundskansler i den federala republiken Tyskland. Bara några månader efter det att han utsetts till ny regeringschef av den nyvalda förbundsdagen ställdes landet inför den största krisen i Europa på årtionden. Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 tvingade fram en radikal omsvängning av tysk politik på flera viktiga områden. De tre omaka regeringspartierna – SPD, De gröna och FDP – var eniga om förändringarna men så småningom började samarbetet att gnissla allt mer.

När Angela Merkel avgick i december 2021 hade hon varit förbundskansler sedan 2005. Under hennes regeringstid hade den tyska ekonomin vuxit sig allt starkare och exporten ökat i raketfart. Men landet hade också gått igenom stora prövningar under euro- och finanskrisen, flyktingkrisen (se Modern historia) och inte minst coronapandemin, som Angela Merkel kallade den värsta krisen sedan andra världskriget. För många tyskar hade Angela Merkel blivit en landsmoder, som fått smeknamnet ”mutti”, och hon mötte stor respekt även i omvärlden.

När kampen om att bli hennes efterträdare startade inför förbundsdagsvalet 2021 uppfattade en del bedömare att Olaf Scholz, partiledare för socialdemokratiska SPD och då finansminister i den federala regeringen, tidigt försökte vinna poäng genom att framställa sig själv som en ny Merkel.  Det framhölls att de båda erfarna politikerna hade flera likheter i sin ledarstil och att de i själva verket inte stod så långt ifrån varandra ideologiskt (Merkel hade fört kristdemokraterna, CDU, mer mot den politiska mitten medan Scholz stod till höger inom SDP). Sedan återföreningen mellan Väst- och Östtyskland 1990 (se Modern historia) hade regeringsmakten växlat mellan de båda partierna, men tidvis har de också samregerat (se Modern historia). Efter förbundsdagsvalet 2013 hade de bildat en ”stor koalition” och efter valet 2017 fortsatte de att regera tillsammans i ännu en mandatperiod fram till valet 2021.

Supervalåret 2021

Supervalåret”, som 2021 kallades, inleddes i skuggan av coronapandemin med delstatsvalen i Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz i mars. Det gick dåligt för kristdemokraterna i bägge valen, vilket sågs som ett dåligt omen för partiets chanser att behålla regeringsmakten i det federala valet i september samma år. Opinionssiffrorna för CDU hade dalat från 40 procent i juni 2020 till omkring 33 procent. Det kanske främsta skälet till tappet var tyskarnas missnöje med svårigheterna att stoppa spridningen av coronaviruset trots månader av nedstängning (se Modern historia). Regeringen kritiserades också för att vaccinationerna av befolkningen gick trögt.

Kristdemokraterna hade dessutom skakats av korruptionsskandaler under våren, bland annat hade två partimedlemmar kritiserats efter att ha tjänat stora pengar på försäljning av munskydd i början av coronakrisen. Skandalerna ledde till att tre partiledamöter tvingades lämna sina poster i förbundsdagen. 

Det pågick även en intern maktkamp mellan CDU:s nye partiledare Armin Laschet och det bayerska systerpartiet CSU:s populära ordförande Markus Söder om vem som skulle bli kristdemokraternas kandidat till förbundskanslerposten.  Till slut erövrade Armin Laschet den eftertraktade nomineringen. Processen gick betydligt smidigare för De gröna som utsåg den ena av partiets två ordförande, AnnaLena Baerbock, till förbundskanslerkandidat. 

I valet till förbundsdagen i september 2021 gick SPD framåt något jämfört med valet 2017, medan resultatet för CDU/CSU blev det sämsta någonsin (se Kalendarium). Efter valet hölls formella samtal mellan SPD, De gröna och FDP om ett regeringssamarbete.

En regering med inbyggda motsättningar

I december samma år tillträdde så en ny trepartiregering med SPD:s Olaf Scholz som förbundskansler, Annalena Baerbock från De gröna som utrikesminister och hennes språkrörskollega Robert Habeck, som minister för ekonomi och miljöfrågor. Christian Linder från FDP fick ansvaret för finansministerposten.

Det är första gången som de tre partierna regerar tillsammans på federal nivå under efterkrigstiden. FDP har suttit i regeringar med såväl kristdemokraterna som SPD men inte med De gröna. De ideologiska skillnaderna i den så kallade trafikljuskoalitionen, som regeringen har döpts till efter de partifärger som finns representerade, är stora.  Det nyliberala, företagsvänliga FDP förordar låga skatter och finansminister Christian Linder är angelägen om att begränsa budgetunderskott och statsskuld. SPD liksom De gröna betonar social rättvisa och jämlikhet liksom hållbarhetstänkande samt att stoppa klimatförändringarna.  De vill att staten ska ha en stark roll och kan tänka sig höjda skatter.

Det har med andra ord varit bäddat för slitningar i regeringssamarbetet, även om trepartikoalitionen också har kunnat enas om att driva igenom radikala förändringar. Meningsskiljaktigheter har emellertid kommit till uttryck vid flera tillfällen, inte minst i samband med budgetförhandlingar. En särskilt besvärlig kris uppstod i november 2023 kring budgeten för nästkommande år sedan författningsdomstolen underkänt regeringens försök att använda överblivna lånemedel från pandeminfonden till klimatåtgärder. Därmed saknades nära 200 miljoner kronor i budgeten för 2024. De tre regeringspartierna hade olika åsikter om hur underskottet skulle täckas. Förbundskansler Scholz ville att den lagstadgade gränsen för skuldsättningen (se Ekonomi) åter skulle sättas på undantag, något som skett under de senaste tre åren med hänvisning till pandemin och senare energikrisen. Men FDP vägrade. En kompromiss nåddes till slut som innebar ett skuldtak i budgeten för 2024 samt vissa nedskärningar, bland annat av satsningar på klimatomställning.

Ukrainakrisen

Olaf Scholz anade knappast, när han tillträdde som ny förbundskansler, att han snart skulle ställas inför den värsta krisen i Europa på årtionden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 kom att ställa mycket som setts som vedertaget i tysk politik på ända.

På kort tid behövde energipolitiken läggas om; från att ha varit beroende av rysk gas tvingades Tyskland nu hitta andra sätt att klara energiförsörjningen. Den nya gasledningen Nord Stream 2 som skulle förse landet med rysk gas, togs inte i bruk (och utsattes i september samma år dessutom för sabotage). Användningen av kol för att producera el fick åter ökas, trots trepartiregeringens storstilade klimatåtaganden (se Naturtillgångar, energi och miljö). Beslutet satt långt inne för De gröna, men än svårare för partiet som har sina rötter i den tyska anti-kärnkraftsrörelsen, blev det att gå med på att de tre kvarvarande kärnkraftverken som skulle lagts ned 2022 fick fortsätta att vara i drift till april 2023. Här fick partiet dock se sig överkört av Olaf Scholz som tog till en särskild paragraf i grundlagen för att driva igenom sitt beslut. Enligt denna sällan använda rättighet har förbundskanslern sista ordet i en viss fråga om det finns meningsskiljaktigheter inom regeringen.

Omsvängningarna i energipolitiken i kombination med att bland annat en ny terminal för flytande naturgas byggdes i rekordfart bidrog till att Olaf Scholz och hans regering lyckades klara landet genom energikrisen under vintern.

Det ryska anfallskriget i Ukraina har även medfört en stor förändring jämfört med den tidigare försiktiga hållning som präglat landets försvars- och utrikespolitik efter andra världskriget. Det har beslutats om nya satsningar på försvaret och Tyskland har blivit ett av de länder som skickar mest vapen till Ukraina (se Utrikespolitik och försvar).

Den ryska invasionen av Ukraina har också inneburit en omvärdering av synen på Ryssland och den politik gentemot landet som varit rådande sedan årtionden tillbaka (se Utrikespolitik och försvar). Särskilt Scholz SDP har tvingats göra upp med den tidigare östpolitiken som byggde på nära relationer med Ryssland. Sanktionerna mot Ryssland och regeringens nya inställning till landet har dock även mötts av protester bland en del tyskar, bland annat i de östra delarna av landet.

I spåren av kriget har också migrationsfrågan på nytt hamnat i fokus i samband med att Tyskland tagit emot över en miljon flyktingar från Ukraina.

Protester och minskat stöd för Scholz

Energikrisen och ökande inflation i spåren av Rysslands krig i Ukraina har haft en negativ påverkan på de tyska hushållen. I takt med att levnadsvillkoren försämrats för många har missnöjet bland befolkningen ökat. När regeringen tillkännagav att subventioner till jordbruket skulle minskas för att uppfylla kraven på nedskärningar av budgeten för 2024 utlöste det ett ramaskri bland landets bönder. Massdemonstrationer hölls i Berlin i början av 2024 och flera större städer och regeringen tvingades att delvis ge vika. Samtidigt krävde många yrkesgrupper höjda löner och bättre villkor och en storstrejk organiserades av lokförare.

Väljarnas stöd för trepartiregeringens politik har dalat och opinionsmätningar visade att bara omkring en femtedel av väljarna hade förtroende för förbundskansler Olaf Scholz. Det var det lägsta stödet för en kansler sedan 1997. Kritiken mot regeringspartierna har gynnat högernationalistiska AFD, som har vunnit framgångar i delstatsval och låg på andra plats i opinionsmätningar i början av 2024.  

Läs mer om den löpande utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Tyskland i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Arvet efter Merkel står på spel när CDU väljer ny ledare (2021-01-07)
Skadskjutet CSU skapar osäkerhet i tysk politik (2018-10-18)

Tyskland – Utrikespolitik och försvar

Den tyska ekonomins växande betydelse i  Europa och globalt under de senaste årtiondena har lett till att förväntningarna ökat på att landet även ska ta ett större ansvar för fred och säkerhet i omvärlden. På senare tid har Tyskland också börjat spela en mer aktiv roll inom utrikes- och försvarspolitiken, inte minst som en följd av utvecklingen i Ukraina.

Tyskland behöll efter återföreningen 1990 mycket av det forna Västtysklands utrikespolitiska prioriteringar. Att sträva efter fred och demokratiska värderingar liksom mänskliga rättigheter är än idag viktiga ledstjärnor liksom multilateralt samarbete. Tyska regeringar har satsat på att samverka inom EU, Nato och FN för att förverkliga utrikespolitiska mål. Att agera ensamt har inte varit på tal och knappast heller att ta på sig ett ledaransvar – mycket en följd av lärdomarna efter landets roll i två världskrig, dess nazistiska förflutna och tyskarnas pacifistiska hållning.

Olaf Scholz regering meddelade 2023 att den skulle börja föra en feministisk utrikespolitik, inspirerad av Sverig från 2014 till 2022. Det innebar dels att en större del av utvecklingsstödet skulle inriktas på eller väga in jämställdhetsfrågor och kvinnors rättigheter, dels att andelen kvinnor inom utrikesförvaltningen och på ledande poster skulle ökas.

Relationerna till USA har fortsatt att vara viktiga. Så länge Sovjetunionen upplevdes som ett hot var Västtyskland en av USA:s mest lojala allierade i Europa. Efter det kalla krigets slut blev inställningen till USA mer skeptisk, och relationerna utsattes för stora påfrestningar i samband med Tysklands motstånd mot USA:s planer på att anfalla Irak i början av 00-talet. Förbindelserna mellan USA och Tyskland förbättrades när Angela Merkel tillträdde som förbundskansler.

Relationerna påverkades negativt när USA:s president Donald Trump signalerade ett minskat intresse av att försvara europeiska länder i slutet av 2010-talet. När Joe Biden tog över presidentposten 2021 kom emellertid signaler om att säkerhetssamarbetet med Tyskland och Nato åter var prioriterat och skulle tryggas. Samarbetet har fördjupats efter att Ryssland inledde krig mot Ukraina 2022 (se nedan).

EU och Frankrike

Att verka för europeiskt samarbete är en annan av Tysklands utrikespolitiska hörnstenar som också slås fast i grundlagen. Här har relationen till Frankrike en stor betydelse; den europeiska integrationen har drivits framåt av den så kallade fransk-tyska axeln. Frankrikes president och Tysklands förbundskansler har som regel mötts varje år för att stärka relationerna mellan länderna och trots olika uppfattningar inom en del områden utarbeta kompromisser som ofta omvandlats till EU-politik. Länderna bildade 1987 en gemensam militärstyrka, den fransk-tyska brigaden, som därefter utvecklades till den flernationella styrkan Eurocorps.

Vid tiden för den tyska återföreningen oroades inte minst Frankrike för att ett större Tyskland skulle bli alltför dominerande och rikta sitt intresse mot Central- och Östeuropa. Dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl markerade då Tysklands lojalitet mot EU genom att ”offra” den populära tyska D-marken och stödja genomförandet av EU:s ekonomiska och monetära union (EMU) som skrevs in i Maastrichtfördraget 1992.

Tyskland var pådrivande när länder från det tidigare östblocket blev medlemmar i EU 2004 och 2007, och när flera av dem fick tillträde till den västliga försvarsalliansen Nato.

Under eurokrisen (se Modern historia) fann Angela Merkels regering stöd för sin linje, att problemen hos krisdrabbade euroländer skulle lösas med budgetdisciplin och minskad statsskuld, hos Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy. Sedan 2012 efterträtts på presidentposten av socialisten François Hollande som var emot åtstramningspolitiken svalnade de bilaterala relationerna. Därefter har dock regeringarna åter samarbetat i stora frågor, såsom terrorismbekämpning efter Paris-attentatet 2015, och vid mitten av 2010-talet ville de bägge länderna tillsammans verka för ett fördjupat försvarssamarbete inom EU.

På den franske presidenten Emmanuel Macrons förslag kom tio europeiska länder 2018 − däribland Tyskland, Storbritannien, Spanien och Portugal − överens om att bilda en gemensam militär styrka, det så kallade Europeiska interventionsinitiativet. Därigenom ska arméstyrkor i flera europeiska länder kunna samordnas och gemensamt kunna sättas in i akuta kriser.

Ett nytt vänskapsfördrag mellan Tyskland och Frankrike, en fortsättning på Elyseefördraget från 1963, undertecknades 2019 i den tyska staden Aachen. Avtalet skulle leda till fördjupat samarbete på en rad områden däribland utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik och lyfte även fram den viktiga roll som Frankrike och Tyskland spelar inom det europeiska samarbetet.

En aktiv utrikespolitik

Rysslands annektering av Krim 2014 från Ukraina innebar att Tysklands sekellånga traditioner av nära band till Ryssland starkt ifrågasattes. Trots det tyska beroendet av rysk gas- och oljeimport och betydelsefull tysk export till Ryssland, deltog Tyskland när EU-länderna beslöt att införa sanktioner mot Ryssland 2014–2015.

Syrienkriget och flyktingkrisen 2015 (se Aktuell politik) bidrog till att driva på utvecklingen mot en mer aktiv tysk utrikespolitik. Sommaren 2016 kom en ny vitbok för försvarspolitiken där det bland annat stod att Tyskland har ”ett ansvar att aktivt påverka den globala ordningen.” Men den tyska regeringen har haft svårt att få gehör för sin linje bland tyskarna, där en majoritet ännu anser att Tyskland bör ha en återhållsam utrikespolitik och inte engagera sig i någon högre grad i aktioner utomlands.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i början av 2022 ledde till en radikal omstöpning av Rysslandspolitiken. Förbundskansler Olaf Scholz stoppade den ryska gasledningen Nord Stream 2 och inledde en omläggning av energipolitiken för att minska beroendet av rysk fossilgas (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Tyskland stödde även de omfattande EU-sanktioner som infördes efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina 2022. 

I början av 2020-talet gjorde den tyska regeringen även ansatser att utöka Tysklands militära närvaro i den indo-pacifiska regionen för att tillsammans med andra västländer försöka möta Kinas växande militära kraft och aggressiva hållning. Ett tyskt krigsfartyg skickades till Sydkinesiska havet 2021, militärflygplan deltog i övningar i Australien och nya samarbeten planerades för de kommande åren. 

Det omfattande tyska handelsutbytet med Kina är av högsta vikt, men den asiatiska jätten uppfattas inte bara som en ”partner” utan pekas även ut som ”en konkurrent” och ”rival” i den senaste Kinastrategin. Den tyska regeringen vill minska beroendet av Kina – ett beroende som har ökat på senare år inte minst bland tyska industriföretag som också ser potentialen i den kinesiska marknaden. Förbundskansler Olaf Scholz har dock understrukit att det inte handlar om att bryta samarbetet utan om att minska riskerna med ett alltför nära utbyte. Det beroende av rysk gas  som byggts upp är ett avskräckande exempel. Kina lyfts också fram av den tyska underrättelsetjänsten som det främsta hotet när det gäller ekonomiskt spionage mot Tyskland.

Försvar

År 2011 lades den obligatoriska värnplikten ner. Istället infördes en yrkesarmé kompletterad med frivillig värnplikt. Liksom i Sverige har målsättningen ändrats från ett invasions- till ett insatsförsvar med internationella uppgifter.

2012 beslutade författningsdomstolen att Tysklands väpnade styrkor i framtiden ska kunna använda vapen mot terrorangrepp i tyskt luftrum och på tysk mark i undantagsfall, om landet utsätts för angrepp av "katastrofala proportioner". Militären får inte lov att använda vapen för att få kontroll över demonstrationer, och det är heller inte tillåtet att skjuta ner kapade passagerarplan. Det krävs ett beslut från den federala regeringen för att militären över huvud taget ska få använda vapen.

Utländska styrkor har varit stationerade i Tyskland sedan andra världskriget, men deras storlek har minskat kraftigt. Natoländerna har under senare år reducerat sina styrkor i landet.

Enligt en tidigare tolkning av grundlagen kunde Tyskland inte sända egna trupper utanför Natoområdet. Frågan har varit inrikespolitiskt känslig på grund av 1900-talets historia och starka pacifistiska strömningar inom landet. Författningsdomstolen fastslog dock 1994 att militära insatser i utlandet inte bryter mot grundlagen under förutsättning att det är frågan om fredsbevarande eller fredsskapande operationer grundade på beslut från FN:s säkerhetsråd. I varje enskilt fall måste förbundsdagen fatta beslut om insatsen.

Efter utslaget i författningsdomstolen har tysk militär deltagit i flera operationer. 1996 beslutade förbundsdagen att Tyskland skulle delta i Natostyrkan i Bosnien-Hercegovina på samma villkor som andra länder. När tyska trupper övervakade evakueringen av utlänningar undan oroligheter i Albanien 1997 öppnade tyska soldater eld mot en fientlig styrka för första gången sedan 1945. Under Natos bombkrig mot Serbien under Kosovokonflikten våren 1999, som inte byggde på något FN-beslut, ställde Tyskland upp med 14 Tornadoplan och 2001 sändes tyska trupper till den Natoledda Isafstyrkan i Afghanistan. Sommaren 2021 togs det sista kvarvarande förbandet hem från Afghanistan som ett led i USA:s och Natos trupptillbakadragande från landet.

 Tyska trupper har deltagit i flera militära insatser utomlandes, däribland i Kosovo, Libanon och Mali. 2014 beslöt tyska regeringen att skicka vapen till kurdiska styrkor i norra Irak och bistå med militär utbildning för att stödja deras kamp mot Islamiska staten. 

I samband med Rysslands militära angrepp på Ukraina i februari 2022 beslöt den tyska regeringen även att bistå den ukrainska regeringen med pansarvärn och luftvärnsrobotar med mera och frångick därmed principen om att inte skicka vapen till en konflikthärd. Samtidigt tillkännagav regeringen att 100 miljarder euro skulle gå till att rusta upp det tyska försvaret.  Året därpå meddelade regeringen att försvarsutgifterna ska öka till två procent av bruttonationalprodukten, vilket också är det mål som finns för Natos medlemsländer. 

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Tysklands utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Aachenfördraget – Ny kraft i tysk-franskt samarbete? (2019-01-24)

Tyskland – Ekonomisk översikt

Medan flera andra länder ännu dras med stora skulder och andra ekonomiska problem har Tyskland uppvisat en stadig, om än modest tillväxt. Men i samband med coronapandemin 2020 gick landet in i en lågkonjunktur och även Rysslands invasion av Ukraina som inleddes 2022 fick stora konsekvenser för den tyska ekonomin.   

Tyskland är en av världens största handelsnationer. Exporten har stor betydelse för den tyska ekonomiska utvecklingen. Industri och näringsliv är i hög grad inriktade på export, men samtidigt är landet också beroende av import av viktiga råvaror som energi. Även om importen har ökat har Tyskland sedan flera år tillbaka vanligtvis kraftiga överskott i handelsbalansen.

Den högt utvecklade industrin spelar sedan länge en viktig roll för ekonomin, liksom servicesektorn som idag svarar för fyra femtedelar av bruttonationalprodukten (BNP).

Tyskland har hållit fast vid den så kallade sociala marknadsekonomin – utbyggd välfärd, ordning i statsfinanserna, stabil valuta och låg inflation – som var det system som användes i omkring 40 år med framgång i Västtyskland. Den östtyska ekonomin befann sig däremot på randen till sammanbrott åren före Tysklands återförening 1990.

Efter återföreningen växte statens budgetunderskott kraftigt som en följd av att enorma summor av statliga medel överförts till östra Tyskland för att minska skillnaderna mellan öst och väst. Trots att de tidigare östtyska områdena hämtat igen en del av försprånget i väst, och idag bidrar med en betydligt större andel av landets BNP  jämfört med vid återföreningen, är delar av östra Tyskland ännu ekonomiskt eftersatta jämfört med de västra. Medan de tre rikaste västra delstaterna – Nordrhein-Westfalen, Bayern och Baden-Württemberg – tillsammans svarade för över hälften av landets BNP i slutet av 2010-talet hade flera av de östra delstaterna betydligt lägre BNP per invånare än det tyska genomsnittet.

Ekonomiska problem

Kostnaderna för återföreningen och den försvagade ekonomin under 1990-talet ledde till att statsskulden växte kraftigt medan statsbudgeten drogs med stora underskott. I början av 2000-talet inleddes ekonomiska åtstramningar samt förändringar i välfärdssystemen och arbetsrätten. Det skedde främst inom ramen för förbundskansler Gerhard Schröders program Agenda 2010 (se Modern historia). Under flera år hade löneökningarna varit blygsamma, bland annat på grund av hög arbetslöshet som kulminerade 2005. Åtstramningarna ledde inte till att hushållen fick mer att handla för utan konjunkturen försvagades istället ytterligare. Under åren 1991–2007 ökade BNP med i genomsnitt 1,3 procent om året – en av de lägsta siffrorna inom EU.

Men reformerna bidrog till att sysselsättningen ökade och 2009 blev det första år som arbetslösheten inte ökade sedan mitten av 1970-talet. Trots detta krympte BNP samma år med över 5 procent till följd av den globala finanskrisen. I ett försök att motverka den ekonomiska tillbakagången antog regeringen i början av 2009 ett ekonomiskt stimulanspaket värt 50 miljarder euro. Pengarna skulle bland annat användas för vägbyggen, järnvägar och skolor och omfattade också skattelättnader.

En vändning i ekonomin kom 2010 då den högsta tillväxttakten noterades sedan återföreningen. Men den positiva bilden fördunklades av budgetunderskottet som i spåren av finanskrisen hade ökat till cirka 4 procent av BNP, högre än eurozonens gräns på 3 procent. För att komma till rätta med detta antog förbundsdagen 2010 ett sparpaket på 80 miljarder euro med främst personalnedskärningar i den offentliga sektorn och sänkta ersättningar i de sociala trygghetssystemen.

De tyska exportföretagen kunde dra stor nytta av den ekonomiska återuppbyggnaden i Central- och Östeuropa under 1990-talet och senare av växande ekonomier som Kina, Indien, Brasilien och Ryssland, där efterfrågan har varit stor på fabriksutrustning, avancerade maskiner och motorfordon. Den starka efterfrågan på tyska varor från tillväxtekonomierna uppvägde minskad export till länderna i eurosamarbetet i samband med finans- och eurokrisen. Kring mitten av 2010-talet ledde emellertid inbromsningen av tillväxttakten i Kina till att den tyska exporten dit minskade. Samtidigt ökade nu istället efterfrågan från EU-länderna och den tyska ekonomin kunde fortsätta att växa sporrad av hög inhemsk konsumtion, låga räntor och låga kostnader för importen av energi på grund av låga oljepriser.

En budget i balans

Att budgeten ska vara i balans, utan underskott och utan hög belåning, fortsatte att vara en viktig ledstjärna för regeringen under 2010-talet, både inom landet och i euroområdet, där den tyska linjen kommit att dominera. Kritiker menade dock att den strama ekonomiska politiken hämmar tillväxten och att för lite resurser används till investeringar i till exempel infrastruktur. 

Vid slutet av 2010-talet uppvisade den tyska ekonomin tydliga tecken på en avmattning. Det såg ut som om det senaste decenniets goda ekonomiska utveckling var på väg mot sitt slut. Det berodde mycket på att den exportberoende ekonomin påverkades av det pågående handelskriget mellan USA och Kina och Storbritanniens förestående brexit. Dessutom hade den för ekonomin så viktiga bilindustrin svårigheter att ställa om till elbilstillverkning etc.

En del bedömare, både inom landet och i omvärlden, tryckte på för att regeringen skulle sätta in stimulansåtgärder för att få fart på ekonomin och frångå den strikta budgetpolitiken, den så kallade svarta nollpolicyn, som hade som mål att Tyskland inte skulle skuldsätta sig. De kriser som drabbade landet i början av 2020-talet fick också till följd att man under några år frångick det strikta skuldtaket. 

Coronapandemin och Ukrainakrisen

För den redan svaga ekonomin blev coronapandemin som drabbade landet i början av 2020 ett hårt slag. Den globala nedgången i världshandeln påverkade tysk ekonomi liksom nedstängningarna av samhället för att stoppa smittspridningen. Turistsektorn och restaurang- och hotellbranschen var särskilt drabbade och Tyskland gick in i den djupaste lågkonjunkturen på 70 år. Regeringen försökte under våren 2020 motarbeta konsekvenserna av coronakrisen genom att presentera två gigantiska ekonomiska stödpaket. Det ena på drygt ettusen miljarder euro omfattade stöd till företag genom ökade möjligheter till lån och åtgärder för att stötta sjukvården. Det andra på över 130 miljarder euro innehöll bland annat en momssänkning och bidrag till barnfamiljer på 300 euro per barn. Regeringens satsningar för att bekämpa den ekonomiska krisen i spåren av pandemin uppgick till omkring en tredjedel av BNP. 

De massiva krisåtgärderna ledde till att exporten började ta fart och även om arbetslösheten steg, närmare 600 000 tyskar uppgavs ha förlorat sina arbeten, så var ökningen inte lika stor som i många andra länder.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i början av 2022 växte oron för energibrist i Tyskland, när den ryska gasen inte längre levererades som vanligt (se Naturtillgångar och ekonomi). Regeringen införde ett stödpaket på 200 miljarder euro som skulle bidra till att hålla nere det ökande gaspriset och stödja tyska konsumenter. Därtill vidtogs åtgärder för att fylla på landets gasreserver. Det bidrog till att hålla ekonomin någorlunda på fötter. Våren 2023 började en ljusning märkas inom industrisektorn som en följd av sjunkande energipriser och av att den kinesiska marknaden åter öppnats efter coronapandemin. Men den höga inflationen var ett fortsatt bekymmer för ekonomin liksom den stora bristen på utbildad arbetskraft.

Om våra källor

Tyskland – Naturtillgångar, energi och miljö

Tysklands naturtillgångar är begränsade med ett undantag: reserverna av kol, främst brunkol, som är de största inom EU. Men landet har beslutat att sluta använda kol som en energikälla från mitten av 2030-talet, som ett led i försöken att nå klimatmålen. Våren 2023 stängdes även de tre sista kärnkraftverken.  

Tyskland är en av världens största kolproducenter. Produktionen av kol har minskat sedan 1989, framför allt gäller det brytningen av stenkol. Det statliga stödet till gruvindustrin har skurits ned, olönsamma kolgruvor i öst har stängts och strikta regler har införts för att begränsa miljöskadorna. 

Dessutom förekommer kommersiell utvinning av salt och pottaska (kaliumkarbonat). Produktionen av olja och naturgas är ytterst liten jämfört med vad som importeras. 

Vid början av 2010-talet färdigställdes gasledningen Nord Stream 1 som går under Östersjön mellan Ryssland och Europa. Byggandet av ännu en ny gasledning mellan Ryssland och Tyskland, Nord Stream 2, mötte dock motstånd från bland annat flera nordiska och östeuropeiska EU-länder. Ledningen skulle kraftigt utöka den ryska exporten av gas till Tyskland och var klar att tas i bruk 2021. Den väntade på ett formellt tyskt godkännande i en särskild juridisk process när förbundskansler Olaf Scholz i februari 2022 meddelade att projektet lagts på is på grund av Rysslands fullskaliga militära invasion i Ukraina (se även Utrikespolitik och försvar).

Det tyska beroendet av rysk gasimport var dock fortsatt stort . Efter den ryska invasionen av Ukraina genomförde det ryska gasföretaget Gazprom så kallat underhåll av Nord Stream 1, vilket ledde till att gastillförseln tillfälligt stoppades. Gasleveranserna drogs även ned betydligt vilket uppgavs vara av tekniska skäl men sågs av bedömare som ett sätt att förhindra att de tyska gasreserverna kunde fyllas på inför vintern. Motivet bakom Moskvas agerande var enligt bedömare att utöva utpressning och hämnas för de sanktioner som införts mot Ryssland tidigare under våren (se även Utrikespolitik och försvar). I september 2022 stoppade Ryssland åter gastillförseln genom Nord Stream 1 och meddelade att den inte skulle återupptas förrän sanktionerna som införts mot landet tidigare under året hävts. I slutet av samma månad uppdagades det att båda Nord Stream-ledningarna utsatts för sabotage.

I spåren av det ryska kriget i Ukraina har energipriserna stigit kraftigt. Regeringen satte 2022 in stödåtgärder för tiotals miljarder euro för att hjälpa hushållen med bland annat bidrag till fattiga pensionärer. Regeringen tog även till åtgärder som att sänka den temperaturen i offentliga byggnader och att inte längre hålla fasader på historiska byggnader och monument upplysta nattetid. 

Tyskland har även försökt minska beroendet av rysk gas genom att importera från annat håll och genom att styra om till andra energikällor. Terminaler för flytande naturgas har startats och  dessutom har produktionen av kol ökat, trots klimatlöften. 

Tyskland är den första stora industrinationen i världen som planerar att fasa ut all sin kärnkraft. 2001 beslutade landet att gradvis stänga de 17 kärnkraftsreaktorerna till år 2022. Beslutet revs tillfälligt upp 2010 men återinfördes efter kärnkraftskatastrofen i Japan våren 2011, då Tyskland stängde av åtta reaktorer. De ålderdomliga kärnreaktorerna i det forna Östtyskland stängdes under 1990-talet av säkerhetsskäl. Hösten 2022 beslöt regeringen att behålla landets tre resterande kärnkraftverken i drift till april nästa år på grund av energikrisen.

Tyskland tillhör de ledande länderna i världen när det gäller att utveckla förnybara energikällor; landet tillverkar en stor del av världens solceller och vindkraftverk. 

ENERGIFÖRSÖRJNING

Omkring 70 procent av Tysklands energibehov täcks av import. I början av 2020-talet utgjordes över en tredjedel av den totala energikonsumtionen av olja, cirka en fjärdedel av fossilgas (naturgas), något mindre av kol respektive förnybara energikällor samt några få procent kärnkraft. 

Förnybara energikällor stod för nästan hälften av elproduktionen: vindkraft dominerar och har ökat kraftigt sedan millennieskiftet, men även solenergi och biobränslen är viktiga. Återstående delen av elen kom huvudsakligen från kolkraft som ännu står för nära en tredjedel av försörjningen medan fossilgas svarade för omkring en sjättedel.

Den tyska energipolitiken, Energiwende (energiomvandling), som utvecklats sedan början av 00-talet har som mål att öka andelen förnyelsebara energikällor i elproduktionen samtidigt som kärnkraft och kol fasas ut. Senast 2050 är målet att fyra femtedelar av all elektricitet och omkring två tredjedelar av all energi ska komma från förnybar energi i form av till exempel vindkraftverk och solenergi, som är de förnybara källor som har utvecklats mest och väntas kunna fortsätta expandera.

KLIMAT  OCH MILJÖ

Tyskland var i början av 2020-talet världens tionde största utsläppare av växthusgaser. Ett bidragande orsak till de höga utsläppen är att kolkraft fortfarande har stor betydelse.  När det gäller utsläpp per person placerade landet sig på plats 41, vilket var ett par platser bättre än Norge och tre platser bättre än Finland. 

Som EU-medlem står Tyskland tillsammans med övriga EU-länder för drygt 6 procent av alla växthusgaser. EU är världens fjärde största utsläppare efter Kina, USA och Indien.

Tyskland är part i Parisavtalet både som EU-medlem och egen nation. Alla EU-länder har en gemensam och uppdaterad nationell klimatplan (NDC), där målet är minst 55 procents minskning av utsläpp av växthusgaser till 2030, räknat från 1990. EU:s långsiktiga strategi (LTS) är att unionen ska vara klimatneutral senast 2050. Målet för nettonollutsläpp är därmed detsamma: 2050.

Tyskland har satt som eget nationellt mål att uppnå nettonollutsläpp fem år tidigare än EU-målet.

Satsningar på förnybar energi ska hjälpa landet att nå klimatmålen, liksom en storsatsning på elbilar, utbyggda offentliga transporter, sänkta priser för tågbiljetter och högre flygskatter. Dessutom kommer kostnaden för utsläppsrättigheter inom transport- och byggsektorn successivt att höjas fram till år 2025.

Tyskland har lyckats minska sina utsläppsnivåer sedan 1990. Ett skäl har inte minst varit att många koleldade kraftverk och industrianläggningar utan reningsutrustning i det forna Östtyskland lades ner eller rustades upp.

Klimatutmaningar

Tyskland är liksom många andra länder i västvärlden relativt väl rustat för att klara klimatförändringarna. I klimatanpassningsindexet ND-Gain finns Tyskland med bland de tio länder som ligger bäst till (se listan här). 

Samtidigt har Tyskland liksom resten av Europa på senare år upplevt flera exempel på hur klimatförändringarna drabbar landet. Temperaturen har ökat snabbare i Europa än övriga kontinenter och värmeböljor, översvämningar och stormar har blivit vanligare. 

Om våra källor

Tyskland – Jordbruk och fiske

Det tyska jordbruket svarar för mindre än en procent av landets bruttonationalprodukt (BNP), trots att omkring hälften av landets yta används till odling och djurhållning. Jordbruket är produktivt och omkring fyra femtedelar av allt som konsumeras odlas inom landet. Omkringen tiondel av jordbruksmarken används till ekologisk odling.

Tyskland är en av världens största exportörer av jordbruksprodukter. De produkter som vanligen betyder mest för jordbrukets ekonomi är mjölk, fläskkött och spannmål, i synnerhet vete. De viktigaste områdena för spannmålsodling finns vid Östersjökusten samt i delstaterna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Bayern. Vid Nordsjökusten och i delar av Bayern, där de flesta jordbruken finns, är produktionen inriktad på mejeriprodukter och kött. Runt Ruhrområdet i Nordrhein-Westfalen produceras färskvaror (företrädesvis grönsaker) till storstadsmarknaderna. Utmed mellersta Rhenfloden och i Moseldalen är vinodlingen betydande. I Baden-Württemberg odlas bland annat tobak och frukt.

I de västra delarna av Tyskland är jordbruken ofta familjedrivna och något mindre än i de östra delarna av landet där storskaliga lantbruksföretag, som under kommunisttiden var kollektivjordbruk, fortfarande dominerar. På senare år har det blivit vanligare att bönder inte bara sysslar med jordbruk utan är beroende av olika typer av extrainkomster som uthyrning till turister, gårdsförsäljning och att bidra till förnybara energikällor. En trend inom jordbruket är också den ökande användningen av avancerad teknik och digitalisering, vilket bidrar till att jordbruket har blivit effektivare och producerar mer. Samtidigt har antalet gårdar minskat i takt med att ägorna slås ihop samtidigt som även andelen sysselsatta inom jordbruket sjunker.

Bönderna får statligt stöd oberoende av vad och hur mycket de producerar, men de behöver följa existerande regler för ett hållbart och miljövänligt jordbruk. Unga som startar egna jordbruk kan få extra bidrag. Målsättningen är att ekologiskt jordbruk ska bedrivas på en femtedel av odlingsmarken år 2030.

Skog växer på nästan en tredjedel av Tysklands areal, och avverkningen täcker två tredjedelar av landets behov av trä och trävaror. Nästan hälften av skogen är i privat ägo, nära en tredjedel ägs av delstaterna medan två tiondelar av företag. Den så kallade skogsdöden, som bland annat kan ha orsakats av luftföroreningar, är inte längre lika omfattande. Utsläppen av svaveldioxid har minskats kraftigt sedan landets återförening 1990.

Fisket har minskat i omfattning under de senaste åren. Viktiga fiskehamnar är Bremerhaven, Cuxhaven och Sassnitz.

Om våra källor

Tyskland – Industri

Tyskland är en av världens främsta industrinationer med företag inom praktiskt taget alla branscher. Trots flera välkända multinationella företag är det landets många små och medelstora företag som är ryggraden i ekonomin.

Tyskland har enligt experter en ovanligt hög andel medelstora företag inom tillverkningsindustrin som är marknadsledande i världen på sina områden. De små och medelstora familjeföretagen, som främst finns i de västra landsdelarna, har betydligt fler anställda än storföretagen totalt sett. 

I öst har de gamla statsägda storföretagen i de flesta fall lagts ned, men kända företag i väst som biltillverkarna Volkswagen, Daimler och BMW har istället investerat i nya fabriker i de östra landsdelarna. Kring Dresden, Jena, Leipzig, Leuna och Berlin-Brandenburg har det uppstått ett antal nya företag inom olika högteknologiska branscher. DDR (Östtyskland) hade ensidigt satsat på tung industri och energiproduktion. Att priser och produktionsvolymer fastställdes genom politiska beslut ledde till felsatsningar och till att olönsamma industrier hölls under armarna. Endast en mindre del av de östtyska företagen kunde fortsätta med en lönsam produktion sedan marknadsekonomi hade införts 1990. Några av dessa övertogs av företagare från västra Tyskland medan drygt 3 000 köptes av sin personal.

Fram till 1960-talet var kol-, järn- och stålframställning i framför allt Ruhrområdet de viktigaste branscherna. Idag är det bilindustrin som har den största omsättningen och störst andel av exporten.  Att bilföretagen har etablerat produktion i flera centraleuropeiska länder vilket bidragit till tillväxten de senaste 15 åren. Även maskin- och verktygstillverkning, kemisk industri (med bland annat storföretaget BASF) och elektroteknisk och elektronisk industri (med företag som Siemens) är betydelsefulla industrisektorer.

I Baden-Württemberg och Bayern växte det under 1980-talet upp en lång rad högteknologiska företag. Här finns även många framstående forskningsinstitut. Stora resurser avsätts för forskning och utveckling (R&D), hela 80 miljarder euro 2015.

De första decennierna efter andra världskriget användes begreppet ”Deutschland AG” (AB Tyskland), vilket syftade på att de flesta stora företag ägde andelar i andra stora företag; ett omfattande korsägande. Sedan slutet av 1990-talet har stora förändringar ägt rum och utländska ägare har numera majoritet i flera av de största företagen.

Byggsektorn växte snabbt efter 1989. Dels behövdes bostäder i väst till tyskar som anlänt från länder i Centraleuropa och därefter från östra Tyskland, dels inleddes en intensiv upprustning av infrastruktur och byggande av nya fastigheter. I mitten av 1990-talet minskade byggandet beroende på att de kraftiga subventionerna avskaffades. Under 2000-talet har byggsektorn åter växt efter stora satsningar på renoveringar och underhåll av redan existerande byggnader.

Om våra källor