Turkiet – Seder och bruk

Överallt i Turkiet påminner bilder och statyer om republikens grundare Kemal Atatürk. Han finns bland annat porträtterad på landets sedlar. Att förolämpa Atatürk är i lag förbjudet. Centrum för personkulten kring landsfadern är hans mausoleum Anıtkabir i Ankara.

Några etikettsregler: Man bör enligt uppgift inte snyta sig offentligt, visa fotsulorna mot någon eller samtidigt betrakta en person och ha armarna i kors. 

Umgänget mellan könen kan vara problematiskt. För kvinnor som betonar sin muslimska identitet anses det olämpligt att skaka hand med män, andra kvinnor förväntar sig att bli behandlade som i övriga Europa. Svårast kan det vara att bete sig rätt om man hamnar i konservativa småstads- eller landsortsmiljöer, och där kan det vara värdefullt att ha någon att fråga om råd. 

Dricks är inte inkluderat i restaurangnotor – man brukar ge fem till tio procent. Även utflyktsguider, hotellstäderskor och annan servicepersonal brukar förvänta sig dricks. 2009 infördes rökförbud på arbetsplatser, restauranger och barer.

Parfym är populärt. Att spreja händerna med lite parfym ses som god uppfostran och uppfattas också som hygieniskt på grund av den höga alkoholhalten i parfymer. 

Mat och dryck 

Det turkiska köket räknas som ett av de främsta i världen. Maten är påverkad av traditioner inom hela det gamla Osmanska riket från Mellanöstern till Nordafrika och Balkan, men här finns också spår av Centralasien, till exempel flitigt bruk av yoghurt. 

En måltid inleds ofta med en soppa (çorba), ofta baserad på röda linser, också gärna med bulgur, rödpeppar, grönsaker. İşkembe çorbası, inälvssoppa, äts oftast till frukost eftersom den anses vara bra mot bakrus. 

Längs kusterna finns förstås fisk och skaldjur, i övrigt äter man mycket lamm, nötkött och kyckling. Grillat kött finns i en mängd former: döner kebap (roterande kebab) som spritt sig över världen, shish kebab (şiş kebap, små köttbitar på spett) och malt kött på spett med olika kryddningar och vars namn visar från vilken provins rätten kommer. Populära varianter är Urfa kebabı och Adana kebabı. Formade till avlånga köttbullar kallas färsrätterna köfte. 

Grönsaker utgör basen. Populärast är aubergine (äggplanta, på turkiska patlıcan), som kan tillagas på oändligt många sätt – fyllda, kokta, stekta, som bas i grönsaksröror, till sallader. Även tomater och paprikor fylls gärna med ris och kanske köttfärs som dolma (samma ord som i svenska kåldolmar och ett av relativt få turkiska ord som lånats in i svenskan). 

Yoghurt förekommer i en mängd sammanhang, i soppor, som tillbehör till kött- och grönsaksrätter, som bas till den ravioliliknande rätten mantı, utspädd med vatten och lättsaltad som den populära måltidsdrycken ayran, med vitlök, riven gurka och dill som förrätten cacık (liknande grekisk tzatziki). 

Efterrätter är ofta mjölkbaserade och mycket söta. "Turkisk konfekt", lokum, tillverkas av stärkelse och socker och smaksätts med nötter och/eller dadlar. 

Eftersom Turkiet är ett muslimskt land kan det särskilt på landsbygden vara svårt att hitta alkohol till maten på enklare restauranger. Men här produceras ändå mycket vin, i regel av enklare sort, och öl. Anisbrännvinet rakı (ungefär som grekisk ouzo) är mycket populärt.

Helgdagar och högtider

Republiken Turkiets 1900-talshistoria återspeglas i sekulära helgdagar. Den 1 januari firas som nyårsdag och som dagen då den gregorianska kalendern infördes. Den 23 april är självständighetsdagen och barnens dag. 

Den 1 maj, arbetarrörelsens dag, avskaffades som helgdag efter militärkuppen 1980. Efter krav från sekulära partier blev 1 maj åter helgdag 2009 under namnet arbetar- och solidaritetsdagen. 

Den 19 maj kallas Atatürks minnesdag. Då landsteg Atatürk på Anatoliens kust och inledde upproret mot ockupationsmakterna efter nederlaget i första världskriget. Samtidigt är det ungdomens och idrottens dag. 

Den 30 augusti är befrielsedagen, då Atatürks trupper efter första världskriget drev ut ockupationsstyrkorna ur landet. Liksom den 19 maj smyckas denna dag offentliga byggnader med jättelika Atatürk-porträtt och ungdomar paraderar förbi, sjungande Ungdomens marsch. (Melodin är Tre trallande jäntor. Den infördes av en turk som studerat i Sverige.) 

Den 29 oktober är republikens dag, då Republiken Turkiet grundades 1923. Den 10 november är Atatürks dödsdag (1938). Klockan 9.05 gav han upp andan, och så dags på denna dag ljuder sirener över hela Turkiet. Alla förenar sig i en tyst minut. 

Turkiet är också ett traditionellt muslimskt land, där nästan nio av tio säger sig  delta i fastan under dygnets ljusa timmar i månaden ramadan. Samtidigt har turkarna sedan den osmanska tiden omfattat toleranta former av islam.  

Islam har två stora helger, id-festerna (bayram på turkiska; socker- respektive offerfesten på svenska). De pågår i tre respektive fyra dagar, men första dagen är viktigast. Båda är officiella helger i Turkiet men flyttas i enlighet med den islamiska månkalendern tio eller elva dagar bakåt för varje år.  (Året är kortare enligt islamisk än enligt kristen tideräkning.)

Sockerfesten (şeker bayramı eller ramazan bayramı) är en glad fest som markerar slutet på fastemånaden. Offerfesten eller offerhögtiden (kurban bayramı) är den större av de två id-festerna. Den hör samman med pilgrimsfärden till Mecka och firas till minne av hur patriarken Abraham slapp offra sin son till Gud och i stället slaktade en bagge. Under offerfesten ska de troende egenhändigt slakta ett klövdjur av hankön – oftast en bagge eller getabock. Sedan allt blod runnit ut delas köttet i tre delar – en för familjen, en för vännerna och en för de fattiga. På profeten Muhammeds tid, då djuruppfödning var en huvudnäring, var detta inget konstigt, men för dagens stadsbor medför offerfesten en del problem. Boskapshjordar leds in i städerna, ofta till tomma parkeringsplatser där män under myndigheternas övervakning köper offerdjur och slaktar dem på stället. Turkiska djurvänner invänder mot förfarandet, och kritiker ifrågasätter om ett plötsligt överflöd av kött är vad de fattiga bäst behöver. Offerfesten är också en kommersiell högtid, då affärerna säljer alla slags tillbehör för de tillhörande festmåltiderna. Allt fler avstår nu från slakten och skänker pengar till välgörande ändamål. 

Även om de flesta räknar sig som muslimer är inte alla sunniter. Aleviterna (seReligion) högtidlighåller liksom andra shiamuslimer sorgehögtiden ashura till minne av slaget vid Karbala år 680, då profetens dotterson Hussein dödades. Ashura är ingen officiell helgdag, men i vissa städer i öster där aleviter dominerar hålls affärerna stängda. Politiker från partiet CHP, som samlar många alevitiska väljare, brukar framträda och tala under ashura. 2009 vände sig även dåvarande premiärminister Erdoğan från AKP till aleviter med ett tal där han beklagade sorgen över Husseins död. 

Det kurdiska nyåret newroz firas runt vårdagjämningen i mars, med utomhusbrasor, mat, presenter och festligt umgänge. Historiskt är det samma vårfest som det persiska nyåret, noruz, det firas också av kurder i Iran och Irak. Att fira kurdiskt nyår var förbjudet i Turkiet fram till 2000. Därefter har firandet tillåtits, men gäller då för att vara en allmän vårfest som enligt lag ska stavas nevruz. 

Traditionella turkiska familjefester som bröllop och pojkarnas omskärelsefester firas med vilt tutande bilar som kör omkring med festföremålen. Muslimska pojkar i Turkiet omskärs vid mellan sex och elva års ålder och kläs då ibland ut till små prinsar. 

Även unga män som ska påbörja sin värnplikt, ofta långt från hemorten, firas offentligt av vänner och familj. Sedan den kurdiska gerillan PKK inledde sitt uppror mot staten 1984 har det inte varit någon självklarhet att alla återvänder levande och oskadda från militärtjänsten. Firandet har därför en allvarlig underton, men det anses inte passande att öppet visa oro. Värnplikten har inslag av manbarhetsrit, och på många håll i Turkiet kan en ung man inte gifta sig innan han gjort "lumpen”. De nationalistiska och militaristiska inslagen i firandet av de värnpliktiga har dämpats på senare år. 

Om våra källor