Serbien – Politiskt system

Serbien blev 2006 den sista av de sex delrepublikerna i det före detta Jugoslavien att utropa sin självständighet och samma år antogs en ny författning. Den slår fast att landet är en parlamentarisk republik. Det finns ett stort antal politiska partier men sedan 2012 styrs Serbien av nationalistiska partier.

Då Unionen Serbien och Montenegro upplöstes 2006 (se Modern historia) blev också Serbien en självständig stat. Samma år röstade serberna med knapp marginal för ett förslag till ny författning, som sedan antogs av parlamentet. I den sägs att den serbiska staten är grundad på europeiska värden. Där slås också fast att Vojvodina, men även Kosovo, är integrerade delar av Serbien. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008 men det har inte erkänts av regeringen i Belgrad.

Statschef är presidenten, som utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år. För seger i första omgången krävs minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna. En president får enligt författningen sitta två mandatperioder. Presidentens formella befogenheter är relativt begränsade.

Det serbiska parlamentet har 250 ledamöter. Allmänna parlamentsval hålls vart fjärde år. På begäran av regeringen kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval i förtid, såsom skedde 2023. Ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få plats i parlamentet. Undantag från procentspärren görs för partier som företräder etniska minoriteter.

Serbien är indelat i 25 administrativa enheter (eller 24 distrikt plus Belgrad), varav sju ligger i provinsen Vojvodina. Dessa är i sin tur är indelade i städer, stadskommuner och kommuner. Kosovo är inte inräknat, Belgrad har avstått från att direkt styra där sedan ett avtal förhandlats fram med hjälp av EU 2013. Meningen är att serbdominerade kommuner i norra Kosovo ska få långtgående självstyre.

Läs om Serbiens rättsväsende i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

De stora frågorna i serbisk politik har varit hur landet ska förhålla sig till EU och till Kosovo. En stor majoritet av politikerna är (åtminstone officiellt) emot erkännande av Kosovo som självständig nation. De flesta är för medlemskap i EU men frågan har bidragit till att splittra partierna. Frågorna hänger dessutom ihop, eftersom EU kräver att Serbien och Kosovo ska skapa goda relationer (och en del EU-medlemmar vill också se ett serbiskt erkännande av Kosovo).

Det dominerande politiska partiet är sedan 2012 Serbiska framstegspartiet (Srpska napredna stranka, SNS). Partiet är moderat nationalistiskt, det vill se Serbien som EU-medlem men månar samtidigt om goda kontakter med Ryssland (se Utrikespolitik och försvar). SNS grundades 2008 av Tomislav Nikolić som ett utbrytarparti ur SRS (se nedan) och vann valet 2012. Då Nikolić samtidigt valdes till serbisk president övertog Aleksandar Vučić partiledarposten. SNS har segrat stort i alla val sedan dess. Partiet styr i alla större städer. Många varnar för att partiet har fått för stor makt (se bland annat Demokrati och rättigheter och Aktuell politik). Andra anser att det snarare är Vučić personligen som har samlat makten omkring sig.

Serbiens socialistiska parti (Socijalistička partija srbije, SPS) har ingått i alla regeringar sedan 2008. Det uppstod en gång ur det gamla Kommunistpartiet i Serbien och leddes under sin mäktigaste tid länge av Slobodan Milošević, även sedan denne förts till krigsförbrytartribunalen i Haag. Efter Miloševićs död 2006 har SPS nya ledarskap moderniserat partiet och fört Serbien närmare EU. SPS samarbetar sedan valet 2012 med SNS. Partiledaren Ivica Dačić var vice premiärminister och utrikesminister i den SNS-ledda regeringen 2014–2020 och återkom på båda poster 2022.

Nationella demokratiska alternativet (Nacionalno demokratska alternativa, Nada) är en konservativ allians som bildades 2021. I den ingår Serbiens nya demokratiska parti (Nova Demokratska stranka Srbije, NDSS, tidigare DSS), som hade en central roll i samband med att Slobodan Milošević utmanövrerades (se Modern historia), samt Rörelsen för återupprättandet av Kungariket Serbien (Pokret obnove Kraljevine Srbije, Poks) som grundades 2017.

2023 kom ett nytt parti in i parlamentet, Vi – folkets röst (Mi—Glas iz naroda, MI–GIN), som beskrivs som högerpopulistiskt och konspirationsteoretiskt. 

Det starkaste EU-motståndet har kommit från extremnationalistiska, ”storserbiska” och populistiska Serbiska radikala partiet (Srpska radikalna stranka, SRS) vars ledare Vojislav Šešelj länge satt häktad i Haag, anklagad för krigsförbrytelser (seDemokrati och rättigheter). SRS blev största enskilda parti i valet 2008, men försvagades senare samma år då den mer moderate ställföreträdande partiledaren Tomislav Nikolić bröt sig ur SRS och bildade SNS (se ovan). Partiet försvann ur parlamentet i valet 2012, återkom lite otippat 2016 men försvann igen 2020.

De stora framgångarna för de nationalistiska partierna ledde till problem inom Demokratiska partiet (Demokratska stranka, DS), som under den dåvarande presidenten Boris Tadić varit största parti och dominerat den förhållandevis reformvänliga, liberala och EU-vänliga koalition som styrde fram till 2012. DS grundades i slutet av 1980-talet av den 2003 mördade Zoran Đinđić (se Modern historia). Efter valförlusten 2012 avgick Tadić som partiledare och han bildade 2014 ett nytt parti som senare bytte namn till Socialdemokratiska partiet (Socialdemokratska stranka, SDS).

Stora delar av oppositionen mot den SNS-ledda regeringen samlades 2018 i Allians för Serbien. Den bestod av ett 30-tal oppositionsgrupper från vänster till långt ut på högerkanten. En drivande kraft var den förre borgmästaren i Belgrad, Dragan Đilas, som tidigare tillhört DS men som 2019 bildade Frihets- och rättvisepartiet (Stranka slobode i pravde, SSP). Allians för Serbien bojkottade parlamentsvalet 2020, i protest mot vad som uppfattades som president Vučićs alltmer auktoritära styre. Därefter har alliansen omformats ett par gånger. Inför nyvalet i december 2023 ombildades den med namnet Serbien mot våld (Srbija protiv nasilja, SPN), bestående av 15 partier, bland dem DS och SSP (se Aktuell politik). Alliansen stod för det största motståndet mot SNS, men kom ändå långt efter regeringspartiet.

Om våra källor