Serbien

Serbien – Geografi och klimat

Serbien ligger till större delen på den bergiga Balkanhalvön i sydöstra Europa. Den norra fjärdedelen av landet utgörs av den självstyrande provinsen Vojvodina som hör till det flacka centraleuropeiska Donaubäckenet. Inlandsklimat råder i huvudsak, med kalla vintrar och varma, fuktiga somrar.

Serbien var den största delrepubliken i det före detta Jugoslavien. I sydväst ligger den tidigare serbiska provinsen Kosovo som 2008 utropade självständighet från Serbien (vilket inte erkänns av regeringen i Belgrad). Till ytan är Serbien – utan Kosovo – stort som en sjättedel av Sverige.

Donau, den näst längsta floden i Europa, rinner genom norra Serbien. Den utgör en del av gränsen mot Kroatien och går sedan i väst-östlig riktning genom bland annat Belgrad. Donau blir sedan en del av gränsen mot Rumänien innan den fortsätter mot sitt utlopp i Svarta havet. Norr om Donau ligger bördiga slätter. Serbien saknar kust mot havet.

De centrala delarna av landet är bergiga. I sydväst finns utlöpare av de Dinariska alperna medan gränstrakterna i öster tangerar Karpaterna, Rodopibergen och Balkanbergen.

Det finns flera viktiga biflöden till Donau: Sava (som rinner från gränsen mot Bosnien och Hercegovina i väster), Tisa (från Ungern i norr) och Morava (som i huvudsak rinner upp i södra Serbien). Floden Drina utgör en stor del av gränsen mot Bosnien och Hercegovina och rinner ut i Sava.

Klimatet varierar till en del inte minst beroende på höjd över havet. Vojvodina har mest utpräglat inlandsklimat och inte minst heta somrar, då bergstrakterna i söder är svalare. Nederbörden är rikligast under sommarhalvåret. De senaste åren har Serbien flera gånger drabbats av häftiga skyfall som lett till svåra översvämningar.

Läs om klimatpolitik och miljö i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Serbien – Befolkning och språk

Invånarantalet i Serbien har sjunkit stadigt sedan början av 1990-talet på grund av låga födelsetal och stor utvandring. Det bidrar till en åldrande befolkning: de i yrkesverksam ålder är i dag färre än pensionärerna. Serber utgör den dominerande folkgruppen men det finns också en lång rad minoritetsgrupper.

Befolkningen som vid krigsutbrottet 1991 uppgick till närmare 8 miljoner beräknas ha fallit under 7‑miljonerstrecket 2019. Tidigare befolkningssiffror omfattade dock också hundratusentals från det dåvarande Jugoslavien som bodde och arbetade utomlands.

Under krigen på 1990-talet gav sig många högutbildade och ungdomar i väg för att undkomma militärtjänstgöring, ekonomiska svårigheter och en osäker framtid. Brist på framtidstro och förhoppningar om ett bättre liv utanför Serbien gör att denna utveckling fortsätter. Det är ofta unga och välutbildade personer som ger sig av. Enligt landets statistiska myndighet gick antalet pensionärer om personerna i yrkesverksam ålder 2021.

De etniska serberna är ett slaviskt folk som kom invandrande till Balkan från dagens Ukraina på 600-talet. Vid sidan av serberna finns ungrare (främst i Vojvodina), romer, bosniaker, kroater, slovaker, montenegriner, vlacher, rumäner med flera.

Enligt en folkräkning 2011 utgör serberna den dominerande folkgruppen både i själva Serbien (drygt 83 procent) och i det etniskt mer blandade Vojvodina (drygt 67 procent). En ny folkräkning skulle ha hållits 2021 men den sköts upp på grund av coronapandemin.

I Sandžak i sydväst, invid gränsen mot Montenegro, bor en hel del slaviska muslimer, främst bosniaker. Motsättningar mellan serber och muslimer, liksom mellan muslimska grupper, har förekommit.

I Preševodalen längst i söder, med gräns mot Kosovo och Nordmakedonien, finns en albansk befolkningsmajoritet som hyser stark misstro mot Belgrad. Många har starka band med Kosovo och den lokala albanska UÇPMB-gerillan försökte i ett uppror 1999–2001 förgäves förena Preševodalen med Kosovo.

År 2010 fick ett 20-tal etniska minoriteter för första gången välja egna representanter i landets kommuner. Samtidigt har serbisknationalistiska strömningar fått ökat genomslag sedan nationalistiska partier kom till makten 2012.

I samband med Balkankrigen på 1990-talet fick Serbien ta emot omkring en halv miljon flyktingar, mest serber från Kroatien och Bosnien men också serber och romer från Kosovo. Många av dessa har med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR kunnat återvända till sina tidigare hemländer, men många har också stannat kvar i Serbien där de sökt serbiskt medborgarskap. De som flytt Kosovo har kunnat stanna kvar (men ofta under usla förhållanden), då de betraktas som internflyktingar i och med att Serbien ser Kosovo som en serbisk provins.

Från mitten av 2010-talet har också stora flyktingströmmar från främst krigets Syrien kommit via den så kallade Balkanrutten till Serbien, som de flesta dock sett som ett transitland till rikare länder i Europa. Våren 2016 stängdes Balkanrutten men trots det fortsätter människor att komma till Serbien, ofta med hjälp av människosmugglare.

Serbiska är ett sydslaviskt språk. Det skrivs med det kyrilliska alfabetet, men i dag används också ofta det latinska alfabetet. Under den nyvaknade nationalismen har dock den kyrilliska skriften kommit att användas som ett sätt att stärka och framhäva den serbiska identiteten. Statliga företag har ålagts att använda sig av kyrilliska bokstäver i kommunikation med allmänheten, och andra får skattelättnader om de gör det (se Kalendarium). Ungerska, som är det viktigaste minoritetsspråket, talas främst i Vojvodina.

Om våra källor

Serbien – Religion

De flesta serber är ortodoxt kristna. Religionsfrihet råder och andra folkgrupper kan utöva sina religioner. Samtidigt fungerar den mäktiga serbisk-ortodoxa kyrkan som något av en statskyrka i praktiken.

Den serbisk-ortodoxa kyrkan har stort inflytande i samhället och har kunnat tillskansa sig en rad förmåner som andra samfund inte har, till exempel på skatteområdet.

Under 1990-talets krig blev religionen mer än tidigare en viktig del av människors identitet och utnyttjades i den nationalistiska propagandan mellan folkgrupperna. De ekonomiska svårigheterna efter krigen stärkte religionens ställning ytterligare.

I Vojvodina finns många katoliker, särskilt i områden där ungrare dominerar. I fattiga områden med många muslimer, såsom Preševo och Sandžak, har man kunnat se ett ökat islamistiskt inflytande.

Om våra källor

Serbien – Utbildning

I Serbien börjar barnen skolan vid sju års ålder. Efter den åttaåriga grundskolan kan eleverna välja mellan fyraårigt gymnasium, som ger behörighet för högre studier, och någon yrkesskola eller teknisk utbildning.

Skolplikten omfattar ett år i förskola förutom de åtta grundskoleåren. Frivillig förskola erbjuds för barn från sex månaders ålder. Grundskolan består av två fyraåriga stadier.

De allra flesta går i statliga skolor och all undervisning, även på högskolenivå, är avgiftsfri även om eleverna ofta får betala för skolböcker. De privata alternativ som existerar får inga offentliga medel och är avgiftsbelagda.  

Det finns åtta statliga universitet, där det i Belgrad är störst och äldst. Dessutom finns också en rad privata universitet och högskolor. Kvaliteten på den högre utbildningen sjönk under 1990-talet i spåren av krigen. Serbien påverkas ännu av detta men en försiktig reformering av såväl grundskola som högre utbildning pågår, delvis finansierad med EU-medel, och skollokaler med mera håller på att rustas upp. Det hela går dock långt ifrån i den takt och utsträckning som skulle behövas.

Om våra källor

Serbien – Kultur

Serbien upplevde en kulturell blomstring under det serbiska kungadömets storhetstid på 1200–1300-talen. Under den långa turkiska ockupationen därefter vidmakthölls kulturen främst som sånger och berättelser om serbiska hjältar i kamp mot turkarna. I Vojvodina, dit många flytt undan turkarna, grundades den serbiska teatern.

På 1800-talet blev Vuk Karadžić viktig för serbisk kultur och nationalkänsla med sina språkliga, historiska och folkloristiska arbeten. Stor spridning fick Bergskransen, det serbiska nationalepos som Montenegros furstebiskop Petar II Petrović Njegoš skrev i mitten av 1800-talet.

Nobelpristagaren Ivo Andrić, som skildrar det osmanska Bosnien bland annat i romanen Bron över Drina, bodde under senare delen av sitt liv i Belgrad. Andrićs hem blev ett museum efter hans död 1975.

Andra kända 1900-talsförfattare är Danilo Kiš, Mirko Kovač samt Dobrica Ćosić, som var Jugoslaviens president 1992–1993 och aktiv i demokratiseringsprocessen i början av 1980-talet, då författarna tog upp tidigare förbjudna ämnen till diskussion. I den hittills enda av hans romaner som översatts till svenska, På undre däck (1995), skildrar Vladimir Arsenijević livet under 1990-talets krig. Den uppmärksammade romske poeten Rajko Đurić engagerade under en period politiskt och grundade senare en romsk konst- och vetenskapsakademi i Belgrad. Hans texter finns att läsa på svenska i antologin Utan hus, utan grav (2002).

Eurovision Song Contest är mycket populär i Serbien, inte minst sedan landet vann tävlingen 2007 genom sångerskan Marija Serifović.

Serbisk films mest kände uttolkare är Emir Kusturica (Zigenarnas tid; Svart katt, vit katt). Med Underground, om kriget i ex-Jugoslavien, vann han Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1995. Vid den Balkanfestival som anordnades på flera håll i Sverige i början av 2013 kunde man bland annat se den serbiska filmen Professor Kosta Vujićs hatt från 2012. Den är gjord av Zdravko Šotra, en av de mest framgångsrika serbiska film- och TV-regissörerna, och bygger på en bestseller av Milovan Vitezović om en excentrisk lärare på 1800-talet.

Om våra källor

Serbien – Sociala förhållanden

Socialförsäkringssystemet bygger på obligatoriska inbetalningar till främst sjukvård och pension. Den åldrande befolkningen är en utmaning för ett redan pressat system. Fattigdomen är stor för ett land i Europa.

Krigen på 1990-talet och Natos flyganfall 1999 bidrog till att rasera välfärdssystemen, särskilt sjukvården som än i dag lider av stora brister. Både läkemedel och medicinsk utrustning saknas. Antalet privata vårdinrättningar har ökat under senare år men alla har inte råd att använda sig av dessa. Sjukvården är en av de mest korrumperade samhällsinstitutionerna: den som kan betalar personalen svart för att få bättre och snabbare vård. En tredjedel av befolkningen beräknas ha bristande tillgång till sjukvård.

Industriell nedsmutsning, luft- och vattenföroreningar samt brist på rent dricksvatten och dålig avfallshantering bidrar till att göra människor sjuka (se Naturtillgångar, energi och miljö).

I krigens spår växte omfattande brottslighet fram med människohandel, smuggling av droger, cigaretter och vapen, korruption och tvätt av svarta pengar. Brottsligheten har till stor del bitit sig fast.

Vid millennieskiftet levde var tredje invånare under den nationella fattigdomsgränsen. År 2019 gällde samma sak var femte invånare, en tydlig förbättring men fortfarande en hög nivå. En av 20 lever under den globala nivån för extrem fattigdom, det vill säga på mindre än 1,90 dollar om dagen. Fattigdomen är särskilt utbredd på delar av landsbygden, bland den romska befolkningen och bland äldre. Klyftorna i samhället är stora och tenderar snarast att öka.

Pensionsåldern beror delvis anställningstidens längd och kön. Pensionsålder för män som arbetat i minst 15 år är 65. För kvinnor var motsvarande pensionsålder tidigare 60 men en stegvis höjning pågår och 2032 ska den vara samma som för männen. Mer än hälften av både män och kvinnor pensionerar sig dock i förtid.

Enligt lagen gäller lika lön för lika arbete, men i praktiken har kvinnor lägre löner än män. Nästan lika många kvinnor som män förvärvsarbetar. Kvinnor utsätts även på andra sätt för diskriminering. Det gäller också minoritetsgrupper, inte minst romer.

Samhället är på många sätt värdekonservativt. Hbtq-personer utgör en utsatt grupp.

Amnesty International har pekat ut Serbien som ett land där myndigheterna underlåter att skydda sexuella minoriteter, trots att diskriminering av dem formellt är förbjudet. Mot den bakgrunden var många överraskade när Ana Brnabić 2017 utsågs till premiärminister, då hon är öppet homosexuell. Brnabić blev 2019 den första regeringschefen i världen vars samkönade partner födde ett barn. Men samkönade äktenskap är inte tillåtna och när prideparader har kunnat genomföras har det skett med omfattande polispådrag. I september 2022 ställde myndigheterna in Europride, bara dagar innan den årliga all-europeiska paraden skulle genomföras, med hänvisning till att man ville förhindra våld på gatorna.

Abort är fritt tillgängligt fram till den tionde graviditetsveckan, därefter krävs särskilda skäl.

Om våra källor

Serbien – Äldre historia

På Balkan fanns från 1000-talet ett mäktigt serbiskt rike med centrum i Kosovo. Från slutet av 1300-talet kom detta i nästan 500 år att lyda under de osmanska turkarna. Efter första världskriget upprättades ett gemensamt, sydslaviskt kungarike under Serbiens regent Aleksandar. Under andra världskriget ockuperades och delades landet. Efter blodiga inre strider kunde kommunistledaren Tito 1945 bilda socialistrepubliken Jugoslavien med Serbien som största delrepublik.

Efter romarrikets delning i en västlig och en östlig del år 395 bildade olika folk i kamp med varandra och med det östromerska riket, Bysans, nya stater på Balkan. Staterna hade skiftande omfång och livslängd. Vid 600-talets mitt hade slaverna, som kom från nordöst, koloniserat nästan hela Balkan.

På 1000-talet uppstod det medeltida serbiska riket. Det erkändes av den bysantinske kejsaren 1187 och fick en egen serbisk-ortodox ärkebiskop 1219 med säte i Peć (Peja) i dagens Kosovo. Kyrkan blev en samlande kraft och fick stor betydelse för serbernas nationella och kulturella identitet.

Under Stefan Dušan, som 1346 kröntes till kung, upplevde serberna en storhetstid. I Kosovo, som serberna räknar som sin kulturella vagga, byggdes under denna epok en mängd kyrkor och kloster. Riket föll dock snart sönder och kunde inte stå emot de osmanska turkarna när dessa började rycka fram över Balkan i slutet av 1300-talet. Ett stort slag mellan serber och turkar stod 1389 vid Kosovo polje (Trastfältet). År 1396 blev Serbien en turkisk lydstat för att sedan helt inlemmas i Osmanska riket 1459.

Gränsområdet Krajina

Serberna kom att leva under turkisk och muslimsk dominans i närmare 500 år. Befolkningen höll dock fast vid den serbisk-ortodoxa religionen och sin kultur. I slutet av 1500-talet upprättade den habsburgske kejsaren ett militärt gränsområde mot turkarna i nuvarande Kroatien (det så kallade Krajina, det vill säga gräns). Habsburgarna gav mark till serbiska bönder, som i utbyte ställde upp med soldater och skyddade de habsburgska provinserna från turkarna. Därmed skapades de serbiska enklaverna i Kroatien.

Den moderna serbiska staten växte fram i början av 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878 tvingades den turkiske sultanen ge serberna full självständighet. År 1882 blev Serbien ett kungadöme.

I första Balkankriget 1912–1913 besegrade Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland turkarna och stred sedan om bytet i andra Balkankriget 1913. Serbien och Grekland fick stora delar av Makedonien, och Serbien och Montenegro delade på Sandžak-området.

Bosnien och Hercegovina hade 1908 annekterats av den habsburgska dubbelmonarkin, där tronföljaren Franz Ferdinand tänkte ge den sydslaviska befolkningen självstyre för att minska dess vilja att ansluta sig till Serbien. Då Serbien ville befria de bosniska serberna från österrikiskt styre kom landet i direkt konflikt med Österrike-Ungern. Vid ett besök i Sarajevo i Bosnien den 28 juni 1914 sköts Franz Ferdinand till döds av Gavrilo Princip, medlem i den serbnationalistiska organisationen Svarta handen. Mordet blev upptakten till första världskriget.

Serbers, kroaters och sloveners kungadöme

Den habsburgska monarkin kollapsade i oktober 1918 och i december utropades "Serbers, kroaters och sloveners kungarike" under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević (Karadjordjevic). Mycket spända förhållanden rådde dock redan från början mellan serber och kroater/slovener. De senare, som var katoliker och hade erfarenhet av västerländsk administration under Habsburg, ville att den nya staten skulle bli en lös federation med stort inre självstyre. Serberna, vars förvaltning var påverkad av turkisk tradition, önskade en centraliserad stat. De partier som ville ha en centralstyrd enhetsstat vann en knapp majoritet i valet 1920.

I slutet av 1920-talet stod landet på randen till inbördeskrig. I januari 1929 upplöste kung Aleksandar parlamentet. Författningen sattes ur spel och kungen gjorde sig själv till diktator. Samtidigt döptes landet om till Kungariket Jugoslavien (jugo=syd). En period av ekonomisk nedgång, ökade politiska motsättningar och tilltagande våld följde. I Makedonien verkade den revolutionära organisationen VMRO för en stat som samlade alla makedonier. I Kroatien växte fascistpartiet Ustaša (Ustasja), trots att det var förbjudet och dess ledare befann sig i exil i Mussolinis Italien. År 1934 mördades kung Aleksandar i Marseille av en VMRO-terrorist, men Ustaša ansågs ligga bakom.

Det förmyndarstyre som tog över efter den mördade kungen (hans äldste son var omyndig) stödde tyskarna i början av andra världskriget. Jugoslavien var vid det laget ekonomiskt beroende av Nazityskland. I slutet av mars 1941 genomfördes dock en statskupp av en grupp officerare, som stödde de allierade mot tyskarna. Den 6 april överfölls därför Jugoslavien av axelmakterna Tyskland och Italien och deras partner Ungern och Bulgarien. Montenegro införlivades nästan helt i det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Merparten av Serbien ockuperades av tyskarna, som tillsatte en marionettregering i Belgrad. I större delen av Kroatien och Bosnien bildades med tyskt stöd en fascistisk lydstat (det så kallade Fria Kroatien).

Tito kommer till makten

Två rivaliserande motståndsgrupper kom att kämpa mot inkräktarna: kungatrogna četniker (tjetniker) under överste Draža Mihajlović, som stöddes av den jugoslaviska exilregeringen i London, och den nationella befrielsearmén, under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz (Tito). Försök att ena rörelserna utmynnade i en blodig inbördesfejd mellan četniker och vänsterpartisaner. De allierade, som först stött de kungatrogna, gick 1943 över till Tito och i november samma år utropade Tito i staden Jajce i Bosnien en partisanregering i de befriade områdena.

Samtidigt härjades delar av Jugoslavien av inre politisk och religiös terror. Ustašaregimen i Kroatien ägnade sig åt barbarisk förföljelse av judar, romer och politiska motståndare. Man försökte också med våld tvinga ortodoxa serber att gå över till katolicismen. Många kroatiska serber lyckades fly till Serbien. Serbiska grupper, bland annat četnikerna, svarade med brutala överfall på kroater. De värsta striderna rasade 1943–1944 i Bosnien. När kriget var slut hade en tiondel av Jugoslaviens befolkning dödats och 3,5 miljoner var hemlösa. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna.

De kungatrogna besegrades slutgiltigt 1944, då kungadömet formellt avskaffades, och den 7 mars 1945 kunde Tito upprätta en regering. Serbien blev den största av sex delrepubliker i den kommuniststyrda Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Den serbiska huvudstaden Belgrad blev också säte för all gemensam förvaltning och huvudstad i den nya republiken.

Om våra källor

Serbien – Modern historia

Det socialistiska Jugoslavien hölls ihop med stark hand av krigets vinnare, Tito, och med hjälp av en växande ekonomi. Men då Tito avled 1980 och ekonomin samtidigt började försämras visade sig motsättningarna, som i början av 1990-talet skulle leda till krig och landets sönderfall. Efter krigen upprättades 2003 en lösare union mellan Serbien och Montenegro, men tre år senare upplöstes även denna och de två delrepublikerna blev självständiga stater.

I efterkrigstidens Jugoslavien var kommunistpartiet den enda tillåtna politiska kraften. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Författningen byggde på den sovjetiska och ledaren Tito (Josip Broz, se Äldre historia) var en lydig lärjunge till sovjetledaren Josef Stalin.

Men Titos ambition att bilda ett förbund av de kommuniststyrda staterna på Balkan med sig själv som ledare fick Stalin, som inte ville ha någon konkurrens, att 1948 utesluta Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen.

Tito tvingades då vända sig till väst. Han lade om inrikespolitiken och lät decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet, bland annat genom självförvaltningssystem på fabrikerna. Jugoslavien fick därefter omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och andra västländer. Först 1956, efter Stalins död, återupptog Sovjetunionen och Jugoslavien sina förbindelser.

De ekonomiska framgångarna och Titos sammanhållande kraft dolde länge systemets inbyggda konflikter. Men under 1970-talet började Jugoslavien få ekonomiska problem vilka förvärrades under 1980-talet. Samtidigt ökade de inre motsättningarna. Författningen från 1974, som tillkommit efter ett kroatiskt uppror, gav delrepublikerna vidsträckt självstyre med egna regeringar och förvaltningar. Centralmakten i Belgrad ansvarade för utrikespolitik, försvar och delar av ekonomin, men delrepublikerna kunde lägga in veto i viktiga frågor och för det mesta kom federationens bästa i andra hand.

Slobodan Milošević till makten

Författningen försvagade Serbiens inflytande inom förbundsstaten, och dessutom hade de serbiska provinserna Kosovo och Vojvodina fått långtgående självstyre. Efter Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten både inom den egna republiken och i federationen. 1987 blev Slobodan Milošević på ett kuppartat sätt ledare för det serbiska kommunistpartiet och 1989 valdes han till serbisk president. Milošević kämpade för att ”återupprätta serbernas betydelse” och gjorde Kosovo till en symbolfråga.

Motsättningarna fick Slovenien och Kroatien att kräva en lösare federation, men alla reformförslag röstades ned i det federala parlamentet. När Slovenien ändrade sin författning så att republiken skulle kunna lämna Jugoslavien svarade Serbien med ekonomisk bojkott. Vid det jugoslaviska kommunistförbundets kongress i januari 1990 var motsättningarna så stora att Slovenien och Kroatien, som ville ha ett modernare och öppnare parti, lämnade kongressen. Kort därpå upplöstes det jugoslaviska kommunistförbundet. Kommunisterna fanns kvar på delrepubliknivå men valde ofta att kalla sig socialister eller socialdemokrater.

1990 hölls för första gången flerpartival i de sex delrepublikerna. I fyra av dem vann nationalistpartier. Kommunisterna, som också förde nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Där ville man till skillnad från de övriga stärka federationen. Det politiska och ekonomiska sönderfallet fortsatte dock och den jugoslaviska federationen upphörde i praktiken att fungera. I juni 1991 utropade sig Slovenien och Kroatien som självständiga. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folkarmén till angrepp.

I Slovenien blåstes striderna av efter tio dagar men i Kroatien bidrog oenighet om gränsdragningen och den serbiska minoritetens status till att striderna tog fart i augusti. Resultatlösa försök gjordes av omvärlden att lösa konflikten. I januari 1992 erkände EU både Slovenien och Kroatien som självständiga stater.

Förbundsrepubliken Jugoslavien

Våren 1992 röstade också bosnier och makedonier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien (senare omdöpt till Nordmakedonien) blev övergången fredlig. I Bosnien och Hercegovina utbröt inbördeskrig i april sedan EU, trots serbiska protester, erkänt republikens självständighet. Kort därpå antog det federala parlamentet i Belgrad en ny författning och därmed skapades Förbundsrepubliken Jugoslavien med endast två delstater: Serbien och Montenegro.

Den jugoslaviska folkarmén ställde sig formellt utanför kriget i Bosnien men dess taktik att vid krigsutbrottet ”skicka hem” de många bosniska serberna i armén med vapen bidrog i hög grad till att serberna på kort tid kunde lägga under sig cirka 70 procent av Bosniens yta. I erövrade områden kördes den icke-serbiska civilbefolkningen i väg, dödades eller sattes i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder men serberna satte dem i system. Sommaren 1995 vände dock krigslyckan, då kroaterna tog tillbaka två områden i Kroatien som serberna hållit, bland annat Krajina. Följden blev en ny stor flyktingström, nu av hundratusentals serber.

I juli 1995 hade bosnienserberna intagit staden Srebrenica i sydöstra Bosnien, en av de muslimska enklaver i Bosnien som FN lovat att skydda. Invånarna kördes brutalt i väg och omkring 8 000 muslimska män och pojkar mördades. Denna händelse fick USA att ingripa.

Daytonfreden

Presidenterna Milošević och hans motparter från Kroatien och Bosnien tvingades till förhandlingar i USA och i november 1995 skrev de under ett fredsavtal. Som en följd av det så kallade Daytonavtalet hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG (numera EU) och FN infört 1991 respektive 1992. Även om krigen aldrig kom att föras på serbisk eller montenegrinsk mark drabbades den jugoslaviska federationen hårt av omvärldens fördömanden, av FN-sanktioner, av stora flyktingströmmar och av en allmän brutalisering av samhället i krigets spår.

Inrikespolitiskt dominerades Jugoslavien fortfarande av Milošević. När han inte fick ställa upp i presidentvalet i Serbien 1997 såg han i stället till att bli vald till president i "rest-Jugoslavien". 

Krig i Kosovo

Under 1998 övergick en växande konflikt mellan serber och den albanska folkmajoriteten i Kosovo i krig. Rapporter om övergrepp från serbisk sida gjorde att Nato i mars 1999 – utan FN-mandat – inledde bombangrepp mot rest-Jugoslavien. Flyganfallen pågick i 78 dagar och krävde hundratals människors liv. I juni tvingades Milošević skriva på ett fredsavtal och FN-organet Unmik tog över styret av Kosovo. Kriget undergrävde Miloševićs ställning. (Se vidare Kosovo-Modern historia och Konflikter-Kosovo.)

År 2000 lät Milošević med kort varsel utlysa val i förtid till den federala presidentposten och det federala parlamentet, med hopp om att den splittrade serbiska oppositionen inte skulle kunna enas. Men 18 oppositionspartier samlades, trots svårigheter, i alliansen Serbiens demokratiska opposition (DOS) med Vojislav Koštunica som gemensam presidentkandidat.

Trots trakasserier från regimen och kringskuren pressfrihet visade mätningar efter den första valomgången i september att Koštunica hade segrat. När regimen trots det försökte genomdriva en andra valomgång blev protesterna omfattande. Slutet för Milošević kom när Serbiens nära allierade Ryssland tog sin hand från honom genom att gratulera Koštunica till valsegern. Milošević erkände sig då besegrad och den 7 oktober 2000 svors Koštunica in som Jugoslaviens president. DOS blev störst i det federala parlamentet och när nyval till det serbiska parlamentet hölls i december fick DOS egen majoritet där.

Milošević grips

I april 2001 greps Milošević , anklagad för förskingring av statliga medel, korruption och maktmissbruk. För att Jugoslavien skulle få ekonomiskt bistånd krävde USA att han skulle utlämnas till Haag, samtidigt som delar av DOS motsatte sig det och ville ställa honom inför rätta i Jugoslavien. Splittringen inom DOS blev tydlig när Serbiens premiärminister Zoran Ðinđić (Djindjic), ledare för Demokratiska partiet (DS), beslutade att utlämna Milošević utan att informera Koštunica. Milošević fördes till Haag där rättegången inleddes i februari 2002 (han avled dock 2006, innan någon dom hunnit falla).

USA krävde att fler misstänkta krigsförbrytare skulle utlämnas till Haagdomstolen. Efter mycken vånda antog det jugoslaviska parlamentet en lag som tillät att 23 misstänkta skulle kunna gripas och föras till Haag. Bland dem fanns Serbiens president Milan Milutinović samt bosnienserbernas före detta ledare Radovan Karadžić och före detta överbefälhavare Ratko Mladić.

I mars 2003 mördades Zoran Đinđić, troligen på beställning av den organiserade brottsligheten, sedan han satt i gång en kampanj mot denna. Senare samma år upplöstes oppositionsalliansen DOS.

Det självständiga Serbien 

Månaden före mordet på Đinđić, i februari 2003, hade den jugoslaviska federationen omvandlats till Unionen Serbien och Montenegro, en lösare statsbildning. Montenegro ingick endast motvilligt i unionen och den upplöstes i juni 2006 sedan en majoritet av montenegrinerna röstat för självständighet. Även Serbien förklarade sig då självständigt och antog samma år en ny författning, mer anpassad till EU:s normer men där det klart deklarerades att Kosovo var en integrerad del av Serbien.

Vid självständigheten var den tidigare jugoslaviske presidenten Vojislav Koštunica premiärminister i Serbien (sedan 2003) medan president (sedan 2004) var Boris Tadić som efterträtt Đinđić som ledare för DS. Efter ett nyval till parlamentet 2007 bildade Koštunica en ny koalitionsregering, och i president 2008 omvaldes Boris Tadić med knapp marginal.

Strax därefter, i februari 2008, förklarade sig Kosovo, ensidigt, självständigt från Serbien. Kosovoalbanerna firade men bitterheten var djup i Serbien och i de serbiska enklaverna i provinsen. USA och en majoritet av EU-länderna erkände snabbt Kosovo, medan Ryssland och Kina inte gjorde det.

EU-ansökan

Kosovofrågan ledde till att premiärminister Koštunica avgick. I det nyval som hölls i maj 2008 segrade Tadićs EU-vänliga partiallians och bildade därpå en koalitionsregering med sina tidigare rivaler i Socialistpartiet.

Serbien ansökte formellt om EU-medlemskap 2009. Därmed tvingades landet ta itu med delar av sitt förflutna. Ett genombrott kom i maj 2011 då Ratko Mladić till sist greps i en by åtta mil norr om Belgrad, efter 16 år på flykt. Han utlämnades efter några dagar till Haag för att ställas inför krigsförbrytartribunalen där.

I juli samma år greps den sista på Haagtribunalens lista över misstänkta, Goran Hadžić, som lett de serbiska separatiststyrkorna i Kroatien i kriget 1991–1995. Också Hadžić utlämnades till Haag, och EU förklarade att Serbien tagit ett viktigt steg mot medlemskap i unionen.

President Tadić avgick i förtid i april 2012 och banade väg för presidentval samtidigt med parlamentsvalet i maj. Presidentvalet blev en kamp mellan Tadić och Tomislav Nikolić som lämnat ett ultranationalistiskt parti (se Politiskt system) och bildat det moderat nationalistiska Serbiska framstegspartiet (SNS). I andra valomgången segrade Nikolić och SNS blev störst i parlamentsvalet.

Nationalister till makten

Nu lyckades inte Boris Tadić och hans DS få till stånd ett fortsatt regeringssamarbete med socialisterna i SPS, som valde att satsa på den nyvalde presidentens nationalistiska parti. Socialistledaren Ivica Dačić bildade en ny koalition mellan sitt parti, SNS och ytterligare en partiallians.

Serbnationalistiska och högerextremistiska grupper fick luft under vingarna efter att den nationalistiska regimen kommit till makten. De angrep människor och företeelser som de klassade som ”antiserbiska” och ”förrädare”. Även homosexuella utsattes för våld från nationalister och skinnskallar.

Efter förhandlingar under EU:s medling slöt Serbien och Kosovo i april 2013 ett ramavtal om normaliserade förbindelser (se Kosovo-Kalendarium). Serbien erkände inte Kosovos självständighet, men avtalet innebar att båda parter lovade att inte blockera varandras väg mot EU. Som ett resultat kunde Serbien inleda officiella förhandlingar om EU-medlemskap i januari 2014.

Samma månad lät president Nikolić upplösa parlamentet och nyval utlystes. I valet fick SNS nästan hälften av alla röster, och mer än hälften av mandaten i parlamentet. SNS-ledaren Aleksandar Vučić bildade ny regering i april.

Den nya regeringen hade knappt tillträtt förrän Serbien (tillsammans med Bosnien och Kroatien) drabbades av de värsta översvämningarna på ett århundrade. Trots internationellt katastrofbistånd kom dessa att få omfattande ekonomiska konsekvenser för landet.

Vučić blir president

Trots SNS-regeringens starka ställning beslutade premiärminister Vučić 2016 att utlysa nyval till parlamentet, två år i förtid. I valet förblev SNS störst och partiet tog också för första gången makten i provinsen Vojvodina.

Inför presidentvalet 2017 drog sig den sittande presidenten Tomislav Nikolić ur, och valde i stället att stödja premiärminister Vučićs kandidatur. Vučić vann också redan i första omgången med 55 procent av rösterna. Oppositionen anklagade Vučić för att ha vunnit mycket därför att han kunnat utnyttja medierna till sin fördel. Efter valet gav sig många, inte minst ungdomar, ut på gatorna i både Belgrad och andra städer för att demonstrera mot Vučićs som de uppfattade det alltmer auktoritära styre. Stora demonstrationer, både för och emot den nye presidenten, ägde också rum i samband med att han installerades den 31 maj.

Om våra källor

Serbien – Politiskt system

Serbien blev 2006 den sista av de sex delrepublikerna i det före detta Jugoslavien att utropa sin självständighet och samma år antogs en ny författning. Den slår fast att landet är en parlamentarisk republik. Det finns ett stort antal politiska partier men sedan 2012 styrs Serbien av nationalistiska partier.

Då Unionen Serbien och Montenegro upplöstes i juni 2006 (se Modern historia) blev också Serbien en självständig stat. I oktober samma år röstade serberna med knapp marginal för ett förslag till ny författning, som sedan antogs av parlamentet. I den nya författningen sägs att den serbiska staten är grundad på europeiska värden. Där slås också fast att Vojvodina, men även Kosovo, är integrerade delar av Serbien. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008 men det har inte erkänts av regeringen i Belgrad.

Statschef är presidenten, som utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år. För seger i första omgången krävs minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna. En president får enligt författningen bara sitta två mandatperioder. Presidentens befogenheter är relativt begränsade.

Det serbiska parlamentet har 250 ledamöter. Allmänna parlamentsval hålls vart fjärde år. På begäran av regeringen kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval i förtid. Ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få plats i parlamentet (sänkt från 5 procent 2020). Undantag från procentspärren görs för partier som företräder etniska minoriteter.

Serbien är indelat i 24 kommuner, varav 7 ligger i provinsen Vojvodina. Huvudstaden Belgrad har en särskild administrativ status. Sedan ett avtal med Kosovo förhandlats fram med EU:s hjälp våren 2013 har Belgrad avstått från att direkt styra de serbdominerade kommunerna i norra Kosovo. Meningen är att dessa ska få ett långtgående självstyre.

Läs om Serbiens rättsväsende i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

De stora frågorna i serbisk politik har varit hur landet ska förhålla sig till EU och till Kosovo. En stor majoritet av politikerna är (åtminstone officiellt) emot ett erkännande av Kosovo som självständig nation. De flesta är för ett medlemskap i EU men frågan har bidragit till att splittra partierna. Frågorna hänger dessutom ihop, eftersom EU kräver att Serbien och Kosovo ska skapa goda relationer (och en del EU-medlemmar vill också se ett serbiskt erkännande av Kosovo).

Det dominerande politiska partiet är sedan 2012 Serbiska framstegspartiet (Srpska Napredna Stranka, SNS). Partiet är moderat nationalistiskt, det vill se Serbien som EU-medlem men månar samtidigt om goda kontakter med Ryssland (se Utrikespolitik och försvar). SNS grundades 2008 av Tomislav Nikolić som ett utbrytarparti ur SRS (se nedan) och vann valet 2012. Då Nikolić samtidigt valdes till serbisk president övertog vice partiledaren Aleksandar Vučić partiledarposten. SNS har segrat i alla val sedan dess och har sedan 2016 egen majoritet i parlamentet. Partiet styr i alla större städer, och efter valet 2016 också i provinsen Vojvodina. Många varnar för att partiet har fått för stor makt (se bland annat Demokrati och rättigheter och Aktuell politik).

Andra menar att det snarare är Vučić personligen som samlat makten omkring sig. Den valallians som SNS vanligen bildar med småpartier inför val kallade sig 2020 "Aleksandar Vučić – för våra barn" och 2022 "Aleksandar Vučić – tillsammans kan vi göra allt". 

Serbiens socialistiska parti (Socijalistička Partija Srbije, SPS) har ingått i alla regeringar sedan 2008. Det uppstod en gång ur det gamla kommunistpartiet i Serbien och leddes under sin mäktigaste tid länge av Slobodan Milošević, även sedan denne förts till krigsförbrytartribunalen i Haag. Efter Miloševićs död 2006 har SPS nya ledarskap moderniserat partiet och fört Serbien närmare EU. SPS samarbetar sedan valet 2012 med SNS. Partiledaren Ivica Dačić var länge utrikesminister i den SNS-ledda regeringen men är sedan 2020 parlamentets talman.

Nationella demokratiska alternativet (Nacionalno demokratska alternativa, Nada) är en konservativ allians som bildades 2021. I den ingår Serbiens demokratiska parti (Demokratska stranka Srbije, DSS), som hade en central roll i samband med att Slobodan Milošević utmanövrerades (se Modern historia), samt Rörelsen för återupprättandet av Kungariket Serbien (Pokret obnove Kraljevine Srbije, Poks) som grundades 2017.

Efter en splittring i Poks strax före valet 2022 bildade en falang från partiet allians med det serbnationalistiska högerpartiet Dveri (Serbiska rörelsen Dveri).

Ett annat ultranationalistiskt parti är Serbiska partiet edshållarna (Srpska stranka Zavetnici, SSZ).

Vi måste (Moramo) är en EU-vänlig grön mittenvänsterallians som bildades inför valet 2022.

Det starkaste EU-motståndet har kommit från extremnationalistiska, ”storserbiska” och populistiska Serbiska radikala partiet (Srpska Radikalna Stranka, SRS) vars ledare Vojislav Šešelj länge satt häktad i Haag, anklagad för krigsförbrytelser (se Demokrati och rättigheter). SRS blev största enskilda parti i valet 2008, men försvagades senare samma år då den mer moderate ställföreträdande partiledaren Tomislav Nikolić bröt sig ur SRS och bildade SNS (se ovan). Partiet försvann ur parlamentet i valet 2012, återkom lite otippat 2016 men försvann igen 2020.

De stora framgångarna för de nationalistiska partierna ledde till problem inom Demokratiska partiet (Demokratska Stranka, DS), som under den dåvarande presidenten Boris Tadić varit största parti och dominerat den förhållandevis reformvänliga, liberala och EU-vänliga koalition som styrde fram till 2012. DS grundades i slutet av 1980-talet av den 2003 mördade Zoran Đinđić (se Modern historia). Efter valförlusten 2012 avgick Tadić som partiledare och han bildade 2014 ett nytt parti som senare bytte namn till Socialdemokratiska partiet (Socialdemokratska Stranka, SDS).

Stora delar av oppositionen mot den SNS-ledda regeringen samlades 2018 i Allians för Serbien. Den bestod av ett 30-tal oppositionsgrupper från vänster till långt ut på högerkanten. En drivande kraft var den förre borgmästaren i Belgrad, Dragan Đilas, som tidigare tillhört DS men som 2019 bildade Frihets- och rättvisepartiet (Stranka slobode i pravde, SSP).

Allians för Serbien bojkottade parlamentsvalet 2020, i protest mot vad som uppfattades som president Aleksandar Vučićs alltmer auktoritära styre. Efter valet ombildades oppositionsalliansen i ett par vändor och ett par månader före valet 2022 formaliserades en ny bred oppositionsallians, Förenade Serbien (Ujedinjena Srbija, US). I den ingår DS, SSP och ett antal andra partier. 

Om våra källor

Serbien – Demokrati och rättigheter

I Serbien har politiska partier med olika ideologisk grund kunnat delta i relativt fria val alltsedan 1990-talet. Länge tycktes landet genomgå en demokratisering. Men de senaste åren har utvecklingen vänt och Serbien pekas nu ut som ett land där politiska och medborgerliga rättigheter håller på att urholkas, och opposition, civilsamhället och medier är alltmer pressade.

Den negativa utvecklingen ledde till att Freedom House 2018 sänkte sin värdering av Serbien så att landet hamnade i kategorin ”delvis fria länder”. Det var första gången på ett årtionde som Serbien inte klassificerades bland de fria länder som enligt organisationens sätt att räkna omfattar 40 procent av världens länder. Serbien har blivit kvar i den kategorin. I organisationens årliga rapport om utvecklingen i 29 "övergångsländer" i det forna östblocket föll Serbien 2020 ned till den tredje av fem kategorier som används här, till gruppen hybridregimer.

Nedvärderingen beror på försämrade förhållanden vid politiska val och fortsatta försök av regeringen och allierade medier att undergräva oberoende journalistik genom trakasserier och smutskastningskampanjer. Dessutom anklagas Aleksandar Vučić för att knyta makt till sin person och överskrida sin författningsenliga roll sedan han blev president 2017 (se Aktuell politik).

På Transparency Internationals (TI) lista över korruption i världen hamnar Serbien på plats 101 av 180 länder på listan som gäller 2022. Det är samma nivå som Albanien och i regionen är det bara Bosnien som ligger ännu sämre till. Även hos TI är resultatet sjunkande (för hela listan se här).

Yttrandefrihet och medier

Yttrande- och pressfrihet garanteras i författningen men mediernas oberoende och mångfald begränsas av politisk inblandning, ekonomiskt beroende och självcensur hos journalisterna. På Reportrar utan gränsers (RUG) rankningslista över pressfriheten i världens länder kom Serbien 2022 på plats 79 av 180, sämre än övriga före detta jugoslaviska republiker (hela listan finns här). 

Medieklimatet har försämrats efter Aleksandar Vučićs tillträde som premiärminister 2014 (han blev president tre år senare). Medier som kritiserar regimen kan angripas offentligt och anklagas för att ”försöka skapa kaos i landet” eller ”störta regeringen” och de utsätts ofta för godtyckliga inspektioner av myndigheterna. Regeringsföreträdare utsätter enskilda journalister för hot, trakasserier och fysiskt våld. Smutskastningskampanjer har blivit vanliga. Ett resultat av detta är att antalet undersökande journalister minskat och att många mediekanaler enbart riktar in sig på okontroversiell underhållning.

I juni 2021 rapporterade RUG om en allvarlig hot-  och smutskastningskampanj i regeringstrogna medier, mot tre journalister som rapporterat om frågor som rörde massakern på 8 000 muslimska pojkar och män i Srebrenica i Bosnien 1995. Journalisterna hade rapporterat om att livstidsdomen mot den bosnienserbiske militäre ledaren under kriget Ratko Mladić fastställts av FN-domare, samt att Montenegro i en resolution fördömt folkmordet i Srebrenica. Den serbiska regeringen erkänner inte massakern som folkmord, trots att internationella domare slagit fast att det var ett sådant.

RUG har också mer allmänt konstaterat att sensationsorienterade regeringstrogna medier bidrar till att sprida falska nyheter medan oberoende journalister nästan dagligen utsätt för attacker från regeringstrogna medier. Också Europaparlamentet har varnat för allt sämre mediefrihet i Serbien.

Under Slobodan Miloševićs tid vid makten (1987–2000) utnyttjades framför allt radio och TV medvetet av regimen för att främja serbisk nationalism. Press­en var länge rätt fri; den var ofarligare för regimen än etermedier­­na då få människor hade råd att köpa tidningar. I samband med kriget i Kosovo infördes 1998 en repressiv medielag. Många medier stängdes eller bötfälldes och journalister fängslades eller till och med mördades. Oberoende medier spelade en aktiv roll i samband med Miloševićs fall och regimskiftet hösten 2000 innebar ett öppnare medieklimat. Många medier bytte fot över en natt men en del journalister behöll en okritisk hållning till makthavarna.

Yttrandefrihet råder på internet men viss kontroll kan ändå förekomma.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Rättsväsendet är formellt självständigt men rättssäkerheten dras fortfarande med stora brister. Det har varit svårt att komma tillrätta med den utbredda korruptionen inom rättsväsendet liksom med dess band till regeringen. Många domare har rapporterat om yttre påtryckningar. Politiker uttalar sig ofta i rättsliga frågor, även i pågående mål eller i frågor som undersöks i medierna.

Förhållandena i fängelserna är dåliga. Många anläggningar är överfulla och det är vanligt att åtalade får vänta länge på rättegång, eftersom arbetet inom domstolarna är ineffektivt.

I World Justice Projects jämförelse av rättsstatens funktioner i 140 länder år 2022 hamnade Serbien efter övriga före detta jugoslaviska republiker (Montenegro ingick dock inte i undersökningen).

Efterspel efter 1990-talets krig

Under krigen i början av 1990-talet inrättade FN en särskild krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien (ICTY), med säte i Haag. Inställningen till domstolen, som var aktiv 1993–2017, var länge fientlig i Belgrad. Men efter Slobodan Miloševićs fall valde Serbien att samarbeta fullt ut med domstolen, som en följd av krav från bland annat EU och USA (se även Modern historia). Milošević utlämnades till Haag redan 2001, men avled 2006 innan rättegången mot honom hann avslutas.

Flertalet av ICTY:s mål gällde kriget i Bosnien, och av de 161 personer som åtalades var flertalet etniska serber. Bosnienserbernas ledare Radovan Karadžić och Ratko Mladić greps båda i Serbien, 2008 respektive 2011. Båda fördes till Haag och dömdes småningom till livstids fängelse.

Ytterligare ett antal personer utlämnades från Serbien till Haag, och flera dömdes till fängelse medan några frikändes. Milan Milutinović som var Serbiens president 1997–2002 överlämnade sig själv till tribunalen som åtalat honom för övergrepp begångna i Kosovo, men han frikändes småningom. Den tidigare vice premiärministern och grundaren för det extremnationalistiska partiet SRS Vojislav Šešelj (se Politiskt system) satt häktad i Haag i 13 år innan han frikändes. En överinstans till ICTY ändrade 2018 domen och dömde honom till tio års fängelse, men fann att han redan avtjänat straffet genom sin långa häktestid.

Det är meningen att rättegångar mot krigsförbrytaranklagade på lägre nivå ska genomföras i Serbien, men få domar har utdömts på senare år.

Om våra källor

Serbien – Aktuell politik

Serbisk politik domineras av president Aleksandar Vučić och hans nationalistparti SNS som har styrt sedan 2012. Anhängarna anser att Vučić har skapat ordning och lockat investeringar, medan kritiker anser att styret har blivit alltmer auktoritärt.

Formellt har presidenten relativt begränsad makt i Serbien men Aleksandar Vučićs ställning är ohotad i det dominerande Serbiska framstegspartiet (SNS) och han har därmed långtgående inflytande.

Aleksandar Vučić var premiärminister innan han blev president 2017. I presidentvalet 2022 valdes han om för en andra mandatperiod. Han segrade redan i första valomgången med 60 procent av rösterna. Trots att oppositionen deltog – till skillnad från bojkotten av föregående val – lyckades ingen på allvar utmana Vučić. Kandidaten för en mittenallians kallad Förenade Serbien, den pensionerade generalen Zdravko Ponoš, fick knappt 19 procent av rösterna.

Samtidigt med presidentvalet hölls ett tidigarelagt parlamentsval (ordinarie val skulle ha hållits 2024), i vilket SNS förblev störst men förlorade den egna majoriteten. I augusti, fem månader efter valet, gav president Vučić premiärminister Ana Brnabić i uppdrag att fortsätta som regeringschef.

Aleksandar Vučić är president sedan 2017, dessförinnan var han premiärminister. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

I det föregående valet, 2020, fick SNS tillsammans med några småpartier i en valallians drygt 60 procent av rösterna i valet och stärkte sin redan dominerande ställning. Men valdeltagandet var det lägsta sedan flerpartisystemet återinfördes 1990. Merparten av oppositionen bojkottade valet den gången, liksom en majoritet av ledamöterna i det utgående parlamentet hade bojkottat arbetet i närmare ett år.

Under 2018 uppstod en proteströrelse mot president Aleksandar Vučić, sedan ledaren för ett litet vänsterparti blivit misshandlad i samband med ett politiskt möte och SNS anklagats för att ha legat bakom attacken. Gatuprotester hölls sedan varje lördag under hela 2019 och samlade i början tiotusentals människor på flera håll i landet. Småningom avtog demonstrationerna i omfattning men de fortsatte i liten skala in på 2020. Organisatörerna sade sig inte ha något politiskt parti i ryggen utan uppgav att syftet bara är att protestera mot president Vučić. 

Demonstranterna krävde att han och SNS skulle släppa sin kontroll över medierna och skapa rättvisa villkor inför kommande parlamentsval. 

Det politiska läget skärptes när oppositionen som samlats i Allians för Serbien beslutade att bojkotta arbetet i parlamentet så länge demonstranternas krav inte uppmärksammas. Merparten av alliansen bojkottade alltså också det parlamentsval som skulle ha hållits i april 2020 men sköts fram till juni, på grund av coronapandemin. 

När coronaviruset började spridas infördes hårda inskränkningar i rörelsefriheten, med ständigt utegångsförbud för äldre och utegångsförbud nattetid för alla (se vidare Kalendarium). Protester mot regeringen återupptogs mot slutet av april men sköttes nu till stor del från hemmen: folk blåste i visselpipor, slog på kastruller och spelade musik högt under parollen "Oljud mot diktaturen".

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

LÄSTIPS – läs mer om Serbien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Kina hjälper Serbien att bli mer auktoritärt (2020-09-18)

Om våra källor

Serbien – Utrikespolitik och försvar

Serbien har kommit en bra bit på vägen från 1990-talets krig och isolering från omvärlden. Landet är formellt ett EU-kandidatland sedan 2012. Men alltsedan Rysslands annektering av Krim 2014 har nationalistregeringen gått en svår balansgång mellan å ena sidan EU-anpassning och samarbete med unionen, och å andra sidan Belgrads nära relation till Moskva.

Vägen mot EU-medlemskap är lång. Bland annat krävs att Serbien hejdar  korruptionen och den organiserade brottsligheten. EU och Serbien är dock överens om att ett serbiskt EU-medlemskap inte förutsätter ett serbiskt erkännande av Kosovo. Serbien ansökte om EU-medlemskap 2009 och fick 2012 status som kandidatland, efter viss framgång i samtal med Kosovo och sedan den siste efterlyste krigsförbrytaren gripits.

Efter förhandlingar under EU:s medling slöt Serbien och Kosovo i april 2013 ett ramavtal om normaliserade förbindelser (se Kosovo-Kalendarium). Serbien erkände inte Kosovos självständighet, men avtalet innebar att båda parter lovade att inte blockera varandras väg mot EU. Som ett resultat kunde Serbien inleda officiella förhandlingar om EU-medlemskap i januari 2014.

Under EU:s medling har samtalen mellan Belgrad och Prishtina sedan pågått, med återkommande avbrott. En uppgörelse som slöts under starka påtryckningar från EU i början av 2023 kan tolkas som att Serbien underförstått skulle erkänna Kosovos självständighet – men att så skulle vara fallet tillbakavisades med skärpa från Belgrad (se Kalendarium). De förhandlingar som föregick uppgörelsen har kallats de viktigaste för stabiliteten på Balkan på över 20 år. Se även Kosovo: Utrikespolitik och försvar.

Till skillnad från andra länder på västra Balkan har Serbien inte som målsättning att bli medlem i Nato.

Goda relationer med Ryssland

Serbien har traditionellt mycket nära relationer till Ryssland, som ses som ett slaviskt och ortodoxt kristet broderland. Banden har stärkts ytterligare under den nationalistregering som styrt sedan 2012. President Aleksandar Vučić har förklarat att ett EU-medlemskap inte innebär att Serbien kommer att överge vänskapen med Ryssland.

Moskva stödjer Serbien i motståndet mot Kosovos självständighet och har bistått med lån samt energi- och vapenleveranser. Serbien har sedan 2019 ett frihandelsavtal med den Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU), som består av Ryssland och fyra andra före detta sovjetrepubliker. Detta trots att Serbien har betydligt mer handel med EU, och att landet måste lämna EEU om/när ett EU-medlemskap blir verklighet.

Trots medlemskapsförhandlingarna med EU ville Serbien inte delta i de sanktioner som EU införde mot Ryssland i samband med Ukrainakrisen 2014, då bland annat Krimhalvön annekterades. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 stödde Serbien visserligen ett fördömande i FN:s generalförsamling, men har på liknande sätt vägrat att ansluta sig till EU:s sanktioner.

Kontakterna på hög nivå mellan Belgrad och Moskva har varit många de senaste åren. Ryssland har av och till fått kritik för att lägga sig i Serbiens inre angelägenheter.

Trots en del omstridda uttalanden inte minst av Aleksandar Vučić säger sig Serbien sträva efter goda relationer med grannländerna, eftersom alla tjänar på det. Ändå har det uppstått en rad kontroverser med grannarna.

Med Kroatien förbättrades Serbiens relationer 2004, efter en ömsesidig ursäkt för vad länderna orsakat varandra under krigen på 1990-talet. 2010 besökte de respektive presidenterna varandras länder och samma år slöts ett avtal om försvarssamarbete. Serbiens dåvarande president Boris Tadić besökte den kroatiska gränsstaden Vukovar och bad om ursäkt för massakern där 1991, då hundratals människor dödades av paramilitära serbiska styrkor.

Konflikter med Kroatien

Förhållandet komplicerades dock sedan den dåvarande presidenten Tomislav Nikolić i en intervju 2012 sagt att Vukovar i Kroatien är en ”serbisk stad” och att ett Storserbien är hans oförverkligade dröm. Då den kroatiske generalen Ante Gotovina 2012 frikändes från de krigsbrott mot serber i Krajina han tidigare dömts för väckte det upprörda känslor i Serbien. Å andra sidan upprördes många kroater då den kroatiska regeringen 2013 beslutade att den serbiska minoriteten på platser som Vukovar skulle tillåtas använda det kyrilliska alfabetet, som är så nära knutet till den serbiska identiteten. Just frågan om Vukovar är en källa till konflikt, inte minst på grund av att både Serbien och Kroatien haft nationalistiska regeringar. Medan EU-medlemmen Kroatien ett par gånger tillfälligt hindrat Serbien från att få öppna nya så kallade kapitel i medlemsförhandlingarna med EU, har till exempel den av Haagdomstolen frikände serbnationalisten Vojislav Šešelj offentligt bränt den kroatiska flaggan.

En dryg månad efter att Serbien 2011 gripit den bosnienserbiske förre arméchefen Ratko Mladić besökte Tadić Bosnien och Hercegovina och mötte det bosniska presidentrådet för samtal om bättre relationer mellan länderna. Serbien har också förklarat att man inte ifrågasätter Bosniens gränser (det vill säga man skulle inte stödja en eventuell utbrytning av den serbiska delrepubliken, Republika Srpska, ur Bosnien och Hercegovina). Även här väckte Nikolić starka känslor, då han sade att massakern i Srebrenica 1995 inte var att betrakta som folkmord. Just frågan om hur händelserna i Srebrenica ska betecknas har gett upphov till fortsatta misshälligheter. När Vučić , då premiärminister, besökte staden i samband med högtidlighållandet av 20-årsminnet av massakern blev han utsatt för stenkastning.

Svalt mot grannar i söder

Med Makedonien (senare omdöpt till Nordmakedonien) slöts redan 2001 ett gränsavtal, men relationerna försämrades tillfälligt då Makedonien och Montenegro gemensamt erkände Kosovo som en egen stat hösten 2008. I mitten av 2010-talet samarbetade dock Serbien och Makedonien i samband med de stora flyktingströmmarna genom den så kallade Balkan-rutten. Relationerna till Montenegro har däremot av och till varit rätt kyliga också på grund av frågan om dubbelt medborgarskap för de många serber som bor i Montenegro (Montenegro har hittills sagt nej till ett sådant). Att Montenegro blivit medlem i den västliga försvarsalliansen Nato väcker också ont blod med tanke på Natos bombningar av Jugoslavien 1999 (se Modern historia). Den serbisk-ortodoxa kyrkans starka ställning och agerande i Montenegro har likaså gett upphov till kontroverser. Landet anklagar därtill Serbien för att, med rysk inblandning, ligga bakom ett påstått kuppförsök i samband med parlamentsvalet i Montenegro i november 2016.

Efter Kosovos ensidiga självständighetsförklaring 2008 lade Serbien under en period de diplomatiska relationerna på is med de länder som erkänt Kosovo. Belgrad agerade också aktivt för att förmå dem att ta tillbaka erkännandet och försökte påverka dem som ännu inte erkänt Kosovo att avstå. Runt 100 länder har erkänt Kosovos självständighet.

Samarbete med Nato

Armén var länge en sammanhållande kraft men när ex-Jugoslavien föll samman splittrades också denna. Genast efter det att Serbien och Montenegro gått skilda vägar 2006 delade man även upp de gemensamma väpnade styrkorna. I december samma år kunde bägge länderna tillsammans med Bosnien ansluta sig till Natos Partnerskap för fred (PFF). Ett krav var att Serbien moderniserade sina styrkor, bland annat minskade arméns storlek och ställde den helt under civil kontroll. I början av 2015 fick Serbien en tvåårig så kallad Handlingsplan för individuellt partnerskap (Ipap), den högsta samarbetsnivån mellan Nato och icke-medlemmar. Sedan den löpt ut har diskussioner förekommit om ett nytt Ipap-avtal, utan resultat. 

Serbiska trupper har dock deltagit i olika militärövningar inom ramen för Nato, men också varit värd för ryska trupper i gemensamma övningar i Serbien. Serbien har också regelbundet deltagit i internationella fredsbevarande insatser. Sedan 2011 har Serbien en yrkesarmé och den allmänna värnplikten är avskaffad.

Om våra källor

Serbien – Ekonomisk översikt

Serbien räknas som ett övre medelinkomstland med en ekonomi där fordonsindustri, gruv- och energisektorn och jordbruket är viktiga näringar. Krigen under 1990-talet och FN-sanktioner samt handelsembargon orsakade stora ekonomiska skador men därefter har läget stabiliserats.

Den nationalkonservativa regering som tillträdde 2012 har gjort ekonomisk tillväxt till en huvudprioritet. De offentliga finanserna var i dåligt skick efter den globala finanskrisen några år tidigare, och ett åtstramningsprogram antogs med syfte att bland annat att få ned budgetunderskott och statsskulden. Det lyckades till stor del tills coronakrisen satte ny press på ekonomin.

Regeringen satsade i pandemins början drygt 7 miljarder euro på åtgärder som uppskjutna skatteinbetalningar, bidrag till företag och kontantstöd till hushållen. Pandemiåret 2020 krympte ekonomin i Serbien med knappa 1 procent, vilket gjorde till ett av de fem länder i Europa som klarade sig lindrigast i den globala nedgången.

Trög privatisering

Regeringen utlovade också fortsatta försäljningar av statliga företag. Privatisering av näringslivet har stått på dagordningen alltsedan Jugoslaviens sönderfall, men det har gått trögt. En dryg fjärdedel av alla anställda arbetar inom statliga företag eller inom den statliga och kommunala förvaltningen. Löner och subventioner till stora, statliga och olönsamma företag gräver djupa hål i statskassan. En åldrande befolkning gör också att pensionsutbetalningarna tar en orimligt stor del av statsbudgeten.

Meningen var att de återstående statliga företagen helt eller delvis skulle ha privatiserats redan 2009 – ett krav från både EU (för medlemskap) och från IMF – men de som fanns kvar var också de minst attraktiva och därmed svåra att bli av med. I dag finns över 500 ofta olönsamma och skuldtyngda statliga företag kvar.

Försöken att locka utländska investerare hindras inte minst av den omfattande korruptionen. Serbien räknas som ett av de mest korrupta länderna i Europa (se även Demokrati och rättigheter).

Närmare en femtedel av arbetskraften beräknas vara sysselsatt inom den informella sektorn, till stor del inom jordbruket men också i servicesektorn. Arbetslösheten var tvåsiffrig i årtionden och närmade sig 25 procent i samband med eurokrisen 2012 då många företag och myndigheter tvingades, eller passade på, att säga upp anställda. Andelen arbetslösa föll sedan stadigt och hamnade under 10 procent lagom till pandemin kom och pressade upp kurvan igen. Bland de unga är var tredje arbetslös.

Handelsunderskott

Serbien har länge haft ett underskott i både handelsbalansen och bytesbalansen. Underskottet i varuhandeln har dock minskat betydligt jämfört med tidigare år då importen var dubbelt så stor som exporten.

Serbiens har frihandelsavtal med EU, som är den största handelspartnern, liksom med Cefta som är näst störst. Frihandelsavtal finns också med såväl Ryssland som Turkiet.

En omfattande korruption med smuggeltrafik, mutor och skattefusk förekommer längs landets gränser och den serbiska staten förlorar varje år stora summor på grund av att den går miste om olika tullavgifter.

1990-talets kriser

Redan då den gamla jugoslaviska federationen splittrades 1991–1992 befann sig ekonomin i en djup strukturell kris. Då FN:s säkerhetsråd införde ekonomiska sanktioner mot det nya Jugoslavien 1992 blev problemen än större. Kostnaderna för krigen i Kroatien och Bosnien, för understöd till serberna där och hjälp till en halv miljon serbiska flyktingar, kom att innebära ekonomisk ruin för Jugoslavien. Människors vardag dominerades under krigs- och krisåren av den informella ekonomin.

Efter fredsuppgörelsen 1995 lades ett ekonomiskt reformprogram fram, men föga av detta genomfördes. När kriget i Kosovo bröt ut 1998 med nya sanktioner från EU och USA försvann alla möjligheter till ekonomiska förbättringar. Under Natos bombkrig 1999 förstördes stora delar av Jugoslaviens infrastruktur och industrianläggningar.

Efter Slobodan Miloševićs fall 2000 (se Modern historia) påbörjades omfattande reformer av ekonomin. Viktiga punkter, vid sidan av privatiseringar av statliga bolag, var att avskaffa priskontroller och handelshinder, förenkla skattesystemet och införa moms och en strikt penningpolitik för att uppnå stabila priser.

Nya chocker

Först 2007–2008 var BNP per invånare tillbaka på samma nivå som före Jugoslaviens sönderfall. Då kom den globala finanskrisen som innebar att budgetunderskottet fördubblades, tillväxttakten minskade och den serbiska dinaren förlorade i värde gentemot euron. Eftersom såväl staten som företag och privatpersoner hade lån i euro påverkades alla. Serbien fick 2009 ett nödlån på 3 miljarder euro från IMF för att stärka valutareserven och värdet på dinaren.

Läget var fortsatt ansträngt och 2014 drabbades landet av de svåraste översvämningarna på ett århundrade, vilket främst gick ut över näringar som gruvor, energi och jordbruk, samtidigt som infrastruktur förstördes. Kostnaderna för översvämningarna uppgick till runt 3 procent av BNP, som minskade med 1,6 procent.

Därefter vände kurvorna uppåt och mot slutet av 2010-talet låg tillväxten över 4 procent om året.

Om våra källor

Serbien – Naturtillgångar, energi och miljö

Serbien är förhållandevis rikt på mineral som koppar, bauxit och järnmalm. Landet är självförsörjande på kol (främst brunkol) men behovet av importerad energi är stort. Luftföroreningar är ett stort miljöproblem.

En viss utvinning av olja förekommer men det räcker inte för de inhemska behoven. Drygt hälften av det skuldtyngda statsägda olje- och gasbolaget NIS (Naftna Industrija Srbije) såldes 2008 till det ryska företaget Gazprom, vilket gav 400 miljoner euro till statskassan. Genom affären skulle Serbien få del av det stora ryska gasprojektet South Stream, men i slutet av 2014 beslutade Ryssland att lägga ner projektet, vilket innebar ett stort avbräck för Serbien.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 kan slå mot oljeimporten på grund av Gazproms majoritetsägande i NIS, vilket gör att företaget riskerar att bli föremål för EU:s sanktioner mot Moskva.

Runt 70 procent av elektriciteten kommer från kol, medan vattenkraft står för cirka 25 procent och andra förnybara energikällor (främst vindkraft) för resten.

Natoflygets bombningar 1999 förstörde de två största oljeraffinaderierna, oljelager och en stor del av rörledningarna. Först ett par år efter kriget kunde produktionen återupptas vid oljeanläggningar samt vid vatten- och kolkraftverk. Flyganfallen orsakade miljöskador då giftiga kemikalier läckte ut från fabriker som bombades.

Luftföroreningar är ett stort problem som enligt WHO orsakar flera tusen dödsfall om året. Särskilt illa är det i Belgrad som rankas bland världens mest nedsmutsade städer. Också dricksvattnet är ofta förorenat vilket också är ett hot mot invånarnas hälsa.

Koleldningen är en starkt bidragande orsak till den dåliga luften. Öppna soptippar förgiftar både vatten (genom läckage) och luften (vid bränder). En stor andel av avfallet i Serbien hamnar på soptippar, både formella och illegala sådana.

Klimatförändringarna bidrar till alltmer extremt väder. Översvämningar blir både vanligare och våldsammare, samtidigt som också torrperioderna blir fler och svårare. Båda fenomenen innebär stora svårigheter för det viktiga jordbruket.

Om våra källor

Serbien – Jordbruk och industri

Bördig mark och förmånligt klimat ger goda förutsättningar och jordbruket är en viktig näring, även om dess andel av ekonomin har minskat på senare år. Största delen av jordbruket är i privata händer och små familjejordbruk dominerar. Industrin är varierad.

På Vojvodinas bördiga slätter odlas merparten av all spannmål, främst vete och råg samt majs. I Serbien odlas även mycket frukt, grönsaker, oljeväxter, sojabönor, potatis och sockerbetor. Här föder man också upp får, grisar och nötboskap för både kött- och mjölkproduktion.

Produktionen inom jordbruket är ojämn; eftersom konstbevattningen är begränsad påverkas skörderesultatet av vädret. Den torra sommaren 2012 innebar något av en katastrof för det serbiska jordbruket, vars produktion minskade med en femtedel. Efter en rejäl återhämtning året därpå drabbades jordbruket både 2014 och 2015 i stället av svåra översvämningar.

Nya investeringar i jordbruket försummades länge men i början av 2000-talet genomfördes ett omfattande investeringsprogram. Inom jordbruket finns dock mycket kvar att göra, både miljömässigt och vad gäller effektivitet/produktion.

Fisket saknar ekonomisk betydelse i det kustlösa Serbien, som inte heller har några stora sjöar.

Industri

Till skillnad från i många andra socialistländer satsade det före detta Jugoslavien inte bara på tung industri utan hade tillverkning inom en rad olika områden: kemisk industri, textilframställning, bil-, möbel- och livsmedelsindustri med mera.

Hela industrin drabbades särskilt hårt av 1990-talets krig, sanktioner och bombangrepp. I början av 2000-talet var industriproduktionen låg och väldigt ojämn. Först 2007 kunde man se en uppgång. Därefter har bland annat den internationella finanskrisen och eurokrisen, och senare coronapandemin, gjort att industriproduktionen gått upp och ner.

Industriföretagen ligger främst runt Belgrad och söderut längs Moravafloden- I Kragujevac ligger till exempel den viktiga Fiat-fabriken. I staden Niš i söder hittar man tobaks-, elektronik-, byggnads-, textil- och livsmedelsindustrier med mera. Också i Vojvodina finns livsmedels- och textilindustri. Tillverkningsindustrin bidrog 2020 med en sjättedel av BNP och sysselsatte nästan en femtedel av arbetskraften. Hela industrin, inklusive byggsektorn, energiförsörjning och druvdrift, stod för 30 procent av BNP oc h 28 procent av arbetskraften.

Om våra källor