Serbien

Serbien – Geografi och klimat

Serbien ligger till större delen på den bergiga Balkanhalvön i sydöstra Europa. Den norra fjärdedelen av landet utgörs av den självstyrande provinsen Vojvodina som hör till det flacka centraleuropeiska Donaubäckenet. Inlandsklimat råder i huvudsak, med kalla vintrar och varma, fuktiga somrar.

Serbien var den största delrepubliken i det före detta Jugoslavien. Till ytan är Serbien stort som en sjättedel av Sverige.

Donau, den näst längsta floden i Europa, rinner genom norra Serbien. Den utgör en del av gränsen mot Kroatien och går sedan i väst-östlig riktning genom bland annat Belgrad. Donau blir sedan en del av gränsen mot Rumänien innan den fortsätter mot sitt utlopp i Svarta havet. Norr om Donau ligger bördiga slätter. Serbien saknar kust mot havet.

De centrala delarna av landet är bergiga. I sydväst finns utlöpare av Dinariska alperna medan gränstrakterna i öster tangerar Karpaterna, Rodopibergen och Balkanbergen.

Det finns flera viktiga biflöden till Donau: Sava (som rinner från gränsen mot Bosnien och Hercegovina i väster), Tisa (från Ungern i norr) och Morava (som i huvudsak rinner upp i södra Serbien). Floden Drina utgör en stor del av gränsen mot Bosnien och Hercegovina och rinner ut i Sava.

Klimatet varierar till en del inte minst beroende på höjd över havet. Vojvodina har mest utpräglat inlandsklimat och inte minst heta somrar, då bergstrakterna i söder är svalare. Nederbörden är rikligast under sommarhalvåret. De senaste åren har Serbien flera gånger drabbats av häftiga skyfall som lett till svåra översvämningar.

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Serbien – Befolkning och språk

Invånarantalet i Serbien har sjunkit stadigt sedan början av 1990-talet på grund av låga födelsetal och stor utvandring. Det bidrar till en åldrande befolkning: de i yrkesverksam ålder är i dag färre än pensionärerna. Serber utgör den dominerande folkgruppen men det finns också en lång rad etniska minoriteter.

Befolkningen som vid krigsutbrottet 1991 uppgick till närmare 8 miljoner har fallit en bra bit under 7‑miljonerstrecket på grund av låga födelsetal och emigration. Tidigare befolkningssiffror omfattade dock också hundratusentals från det dåvarande Jugoslavien som bodde och arbetade utomlands.

Under krigen på 1990-talet gav sig många högutbildade och ungdomar i väg för att undkomma militärtjänstgöring, ekonomiska svårigheter och en osäker framtid. Brist på framtidstro och förhoppningar om ett bättre liv utanför Serbien gör att denna utveckling fortsätter. Det är ofta unga och välutbildade personer som ger sig av.

De etniska serberna är ett slaviskt folk som kom invandrande till Balkan från dagens Ukraina på 600-talet. Vid sidan av serberna finns ungrare (främst i Vojvodina), romer, bosniaker, kroater, slovaker, montenegriner, vlacher, rumäner med flera.

Enligt en folkräkning 2022 utgör serberna den dominerande folkgruppen med 81 procent. I det etniskt mer blandade Vojvodina är 68 procent serber.

I Sandžak i sydväst, invid gränsen mot Montenegro, bor en hel del slaviska muslimer, främst bosniaker. Motsättningar mellan serber och muslimer, liksom mellan muslimska grupper, har förekommit.

I Preševodalen längst i söder, med gräns mot Kosovo och Nordmakedonien, finns en albansk befolkningsmajoritet som hyser stark misstro mot Belgrad. Många har starka band med Kosovo och den lokala albanska UÇPMB-gerillan försökte i ett uppror 1999–2001 förgäves förena Preševodalen med Kosovo. I dag bedrivs dock ingen väpnad kamp.

Ett 20-tal etniska minoriteter kan välja egna lokala representanter till särskilda råd som ska tillvarata deras intressen. Samtidigt har serbisknationalistiska strömningar fått ökat genomslag sedan nationalistiska partier kom till makten 2012.

I samband med Balkankrigen på 1990-talet fick Serbien ta emot omkring en halv miljon flyktingar, mest serber från Kroatien och Bosnien men också serber och romer från Kosovo. Många av dessa har med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR kunnat återvända till sina tidigare hemländer, men många har också stannat kvar i Serbien där de sökt serbiskt medborgarskap. De som flytt Kosovo har kunnat stanna kvar (men ofta under usla förhållanden), då de betraktas som internflyktingar i och med att Serbien ser Kosovo som en serbisk provins.

Under mitten av 2010-talet kom också stora flyktingströmmar från främst krigets Syrien via den så kallade Balkanrutten. På senare år har dock betydlgt färre migranter kommit till landet.

Serbiska är ett sydslaviskt språk. Det skrivs med det kyrilliska alfabetet, men ofta används också det latinska alfabetet. För nationalister har dock den kyrilliska skriften kommit att användas som ett sätt att stärka och framhäva den serbiska identiteten. Statliga företag har ålagts att använda sig av kyrilliska bokstäver i kommunikation med allmänheten, och andra får skattelättnader om de gör det. Ungerska, som är det viktigaste minoritetsspråket, talas främst i Vojvodina. I Preševodalen är albanska vanligast.

Om våra källor

Serbien – Religion

De flesta serber är ortodoxt kristna och den mäktiga serbisk-ortodoxa kyrkan dominerar i landet. Religionsfrihet råder dock och andra folkgrupper kan utöva sina religioner.

Den serbisk-ortodoxa kyrkan har stort inflytande i samhället, och 85 procent av befolkningen uppgav i folkräkningen 2022 att de är ortodoxa. Kyrkan påverkar politiken och vice versa. Den är konservativ vad gäller abort och hbtq-frågor, och erkänner inte Kosovos självständighet. Det finns dock ingen statskyrka.

Sju religiösa samfund – en rad kristna, samt judendom och islam – betraktas av staten som "traditionella" och beviljas skattelättnader.

Under 1990-talets jugoslaviska krig blev religionen mer än tidigare en viktig del av människors identitet och utnyttjades i den nationalistiska propagandan mellan folkgrupperna. På senare år har dock religionen fått mindre betydelse för människors vardag och samhället sekulariserats mer.

I Vojvodina finns många katoliker, särskilt i områden där ungrare dominerar. I Preševodalen är de flesta albaner och i Sandžakområdet är majoriteten bosniaker. I båda fallen är de flesta invånarna där muslimer.

Om våra källor

Serbien – Utbildning

I Serbien börjar barnen skolan vid sju års ålder. Efter den åttaåriga grundskolan kan eleverna välja mellan fyraårigt gymnasium, som ger behörighet för högre studier, yrkesskola eller teknisk utbildning.

Skolplikten omfattar ett förberedande skolår i förskola förutom de åtta grundskoleåren. Frivillig förskola för yngre barn erbjuds också. Grundskolan består av två fyraåriga stadier.

De allra flesta barn går i statliga skolor. All grundskole- och gymnasieundervisning, liksom ofta även på högskolenivå, är avgiftsfri. De privata alternativ som existerar får överlag inga offentliga medel och är i huvudsak avgiftsbelagda.  

Det finns en rad statliga universitet. Det i Belgrad är störst och äldst men det finns också universitet i bland annat Novi Sad, Niš och Kragujevac. Dessutom finns flera privata universitet och högskolor.

Kvaliteten på den högre utbildningen sjönk under 1990-talet i spåren av krigen. Reformering av såväl grundskola som högre utbildning, delvis finansierad med EU-medel, har dock inneburit förbättringar. Det hela går dock inte i den takt och utsträckning som det anses skulle behövas.

Om våra källor

Serbien – Sociala förhållanden

Socialförsäkringssystemet bygger på obligatoriska inbetalningar till främst sjukvård och pension. Den åldrande befolkningen är en utmaning för ett redan pressat system. Fattigdomen är stor för ett land i Europa.

Den relativa fattigdomen till trots hamnar Serbien i den stora kategori på 74 länder i världen som enligt FN-organet UNDP:s index över mänsklig utveckling (HDI) har "mycket hög" utvecklingsnivå, om än på botten i gruppen, på plats 62. Också jämfört med andra länder i det forna Jugoslavien ligger Serbien i det nedre skiktet. (Se lista här.)

Krigen på 1990-talet och Natos flyganfall 1999 bidrog till att sänka välfärdssystemen, bland annat sjukvården som än i dag har problem. Tillgång till läkemedel och medicinsk utrustning är bristfällig. Antalet privata vårdinrättningar har ökat under senare år men alla har inte råd att använda sig av dessa. Sjukvården är också korrumperad: att betala personalen svart kan ge bättre och snabbare vård. Många har bristande tillgång till sjukvård.

Industriell nedsmutsning, luft- och vattenföroreningar samt i en del områden brist på rent dricksvatten och dålig avfallshantering bidrar till att göra människor sjuka (se Naturtillgångar, energi och miljö).

I krigens spår växte omfattande brottslighet fram med människohandel, smuggling av droger, cigaretter och vapen, korruption och tvätt av svarta pengar. Brottsligheten har till stor del bitit sig fast.

Omkring var femte invånare lever under den nationella officiella fattigdomsgränsen. Det är en tydlig förbättring jämfört med millennieskiftet då det gällde för cirka en tredjedel av befolkningen, men fortfarande en hög nivå. Fattigdomen är särskilt utbredd på delar av landsbygden, bland den romska befolkningen och bland äldre. Klyftorna i samhället är stora.

Sedan Ryssland trappade upp sin offensiv mot Ukraina 2022 har tiotusentals ryssar sökt sig till Serbien. De flyr undan president Vladimir Putins politik, kriget och risken för att bli tvångsrekryterad till armén. I Serbien känner många en kulturell tillhörighet och kan få tillfälliga uppehållstillstånd.

Pensionsåldern beror delvis på anställningstidens längd och kön. Pensionsålder för män som arbetat i minst 15 år är 65. För kvinnor var motsvarande pensionsålder tidigare 60 men en stegvis höjning pågår och 2032 ska den vara samma som för männen.

Enligt lagen gäller lika lön för lika arbete, men i praktiken har kvinnor lägre löner än män. Färre kvinnor än män förvärvsarbetar. Kvinnor utsätts även på andra sätt för diskriminering. Det gäller också minoritetsgrupper, inte minst romer.

Samhället är på många sätt värdekonservativt. Hbtq-personer utgör en utsatt grupp. Enligt Amnesty International underlåter serbiska myndigheter att skydda sexuella minoriteter, trots att diskriminering av dem formellt är förbjudet. Mot den bakgrunden var många överraskade när Ana Brnabić 2017 utsågs till premiärminister, då hon är öppet homosexuell. Brnabić blev 2019 också den första regeringschefen i världen vars samkönade partner födde ett barn. Men samkönade äktenskap är inte tillåtna och när prideparader har kunnat genomföras har det skett med omfattande polispådrag. 2022 förbjöd myndigheterna först Europride, med hänvisning till att man ville förhindra våld på gatorna, men tillät sedan en begränsad parad.

Abort är allmänt tillåten fram till den tionde graviditetsveckan, därefter krävs särskilda skäl.

Om våra källor

Serbien – Kultur

Serbien upplevde en kulturell blomstring under det serbiska kungadömets storhetstid på 1200–1300-talen. Under den långa turkiska ockupationen därefter vidmakthölls kulturen främst som sånger och berättelser om serbiska hjältar i kamp mot turkarna. I Vojvodina, dit många flytt undan turkarna, grundades den serbiska teatern.

På 1800-talet blev Vuk Karadžić viktig för serbisk kultur och nationalkänsla med sina språkliga, historiska och folkloristiska arbeten. Ett verk med betydelse för serbisk och montenegrinsk kultur, och som fick stor spridning, var Bergskransen, som Montenegros furstebiskop Petar II Petrović Njegoš skrev i mitten av 1800-talet.

Nobelpristagaren Ivo Andrić, som skildrar Bosnien under Osmanska riket, bland annat i romanen Bron över Drina, bodde under senare delen av sitt liv i Belgrad. Andrićs hem blev ett museum efter hans död 1975.

Andra kända 1900-talsförfattare är Danilo Kiš, Mirko Kovač samt Dobrica Ćosić. Den senare var Jugoslaviens president 1992–1993 och aktiv i den nationalistiska rörelsen i början av 1980-talet, då författarna tog upp tidigare förbjudna ämnen till diskussion. I den hittills enda av hans romaner som översatts till svenska, På undre däck (1995), skildrar Vladimir Arsenijević livet under 1990-talets krig. Den uppmärksammade romske poeten Rajko Đurić (1947–2020) engagerade under en period politiskt och grundade senare en romsk konst- och vetenskapsakademi i Belgrad. Hans texter finns att läsa på svenska i antologin Utan hus, utan grav (2002).

Eurovision Song Contest är mycket populär i Serbien, inte minst sedan landet vann tävlingen 2007 genom sångerskan Marija Serifović. Konstrakta (Ana Đurić), performance-artist och sångare, deltog i ESC 2022 och är en symbol för nutida serbisk avantgardistisk pop.

Regissören Emir Kusturica kommer ursprungligen från en sekulär bosnakisk familj, men flyttade till Serbien och ses som serbisk films mest kände uttolkare, med filmer som Zigenarnas tid (1989) och Svart katt, vit katt (1998). Med Underground från 1995, om kriget i ex-Jugoslavien, vann han Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. Kusturica är kontroversiell och har uttryckt sitt stöd för Serbiens nära band till Ryssland, för president Vladimir Putin och sitt motstånd mot sanktioner mot Moskva för kriget i Ukraina.

Del delvis serbiske världsberömde kompositören Goran Bregović har gjort musiken till bland annat flera av Kusturicas filmer.

En nutida världskänd serbisk konstnär är performance-artisten Marina Abramović.

Stefan Milenković är en samtida världsberömd serbisk violonist.

Om våra källor

Serbien – Äldre historia

På Balkan fanns från 1000-talet ett mäktigt serbiskt rike med centrum i Kosovo. Från 1300-talet kom detta i nästan 500 år att lyda under de osmanska turkarna. Efter första världskriget upprättades ett gemensamt, sydslaviskt kungarike under Serbiens regent. Under andra världskriget ockuperades och delades landet. Efter blodiga inre strider kunde kommunistledaren Tito 1945 bilda Jugoslavien med Serbien som största delrepublik. När Tito avled 1980 och ekonomin samtidigt började försämras visade sig motsättningar som skulle leda till krig och landets sönderfall.

Efter romarrikets delning i en västlig och en östlig del år 395 bildades nya stater på Balkan när olika folk kämpade mot varandra och mot det östromerska riket, Bysans. Staterna hade skiftande omfång och livslängd. Vid 600-talets mitt hade slaverna, som kom från nordöst, koloniserat nästan hela Balkan.

På 1000-talet uppstod det medeltida serbiska riket. Det erkändes av den bysantinske kejsaren 1187 och fick en egen serbisk-ortodox ärkebiskop 1219 med säte i Peć (Peja) i dagens Kosovo. Kyrkan blev en samlande kraft och fick stor betydelse för serbernas nationella och kulturella identitet.

Under Stefan Dušan, som 1346 kröntes till kejsare, upplevde serberna en storhetstid. I Kosovo, som serberna räknar som sin kulturella vagga, byggdes under denna epok en mängd kyrkor och kloster. Riket föll dock snart sönder och kunde inte stå emot de osmanska turkarna när dessa började rycka fram över Balkan i slutet av 1300-talet. Ett stort slag mellan serber och turkar stod 1389 vid Kosovo polje (Trastfältet). Serbien blev en turkisk lydstat 1396 för att sedan helt inlemmas i Osmanska riket 1459.

Gränsområdet Krajina

Serberna kom att leva under turkisk och muslimsk dominans i närmare 500 år. Befolkningen höll dock fast vid den serbisk-ortodoxa religionen och sin kultur. I slutet av 1500-talet upprättade den habsburgske (österrikiske) kejsaren ett militärt gränsområde mot turkarna i nuvarande Kroatien (det så kallade Krajina, det vill säga gräns). Habsburgarna gav mark till serbiska bönder, som i utbyte ställde upp med soldater och skyddade de habsburgska provinserna från turkarna. Därmed skapades de serbiska enklaverna i Kroatien.

Den moderna serbiska staten växte fram i början av 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878 tvingades den turkiske sultanen ge serberna full självständighet. År 1882 blev Serbien ett kungadöme.

I första Balkankriget 1912–1913 besegrade Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland turkarna och stred sedan om bytet i andra Balkankriget 1913. Serbien och Grekland fick stora delar av Makedonien, och Serbien och Montenegro delade på Sandžak-området som ligger längs gränsen mellan dem.

Bosnien och Hercegovina hade 1908 annekterats av den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern, där tronföljaren Franz Ferdinand tänkte ge den sydslaviska befolkningen självstyre för att minska dess vilja att ansluta sig till Serbien. Då Serbien ville befria de bosniska serberna från österrikiskt styre kom landet i direkt konflikt med Österrike-Ungern. Vid ett besök i Sarajevo i Bosnien den 28 juni 1914 sköts Franz Ferdinand och hans hustru Sophie till döds av Gavrilo Princip, medlem i den serbnationalistiska organisationen Svarta handen. Mordet blev upptakten till första världskriget.

Kungariket Jugoslaviet bildas

Den habsburgska monarkin kollapsade i oktober 1918 och i december utropades Serbers, kroaters och sloveners kungarike under Serbiens regent Petar Karađorđević (Karadjordjevic), som efterträddes av sin son Aleksandar 1921. Mycket spända förhållanden rådde redan från början mellan serber och kroater/slovener. De senare, som var katoliker och hade erfarenhet av västerländsk administration under Habsburg, ville att den nya staten skulle bli en lös federation med stort inre självstyre. Serberna, vars förvaltning var påverkad av turkisk tradition, önskade en centraliserad stat. De partier som ville ha en centralstyrd enhetsstat vann en knapp majoritet i valet 1920.

I slutet av 1920-talet stod landet på randen till inbördeskrig. I januari 1929 upplöste kung Aleksandar parlamentet. Författningen sattes ur spel och kungen gjorde sig själv till diktator. Samtidigt döptes landet om till Kungariket Jugoslavien (jugo betyder syd). En period av ekonomisk nedgång, ökade politiska motsättningar och tilltagande våld följde. I Makedonien verkade den revolutionära organisationen VMRO för en stat som samlade alla makedonier. I Kroatien växte fascistpartiet Ustaša (Ustasja), trots att det var förbjudet och dess ledare befann sig i exil i Mussolinis Italien. År 1934 mördades kung Aleksandar i Marseille av en VMRO-terrorist, men Ustaša ansågs ligga bakom.

Det förmyndarstyre som tog över efter den mördade kungen (hans äldste son var omyndig) stödde tyskarna i början av andra världskriget. Jugoslavien var vid det laget ekonomiskt beroende av Nazityskland. I slutet av mars 1941 genomfördes dock en statskupp av en grupp officerare, som stödde de allierade mot tyskarna. Den 6 april överfölls därför Jugoslavien av axelmakterna Tyskland och Italien och deras partner Ungern och Bulgarien. Montenegro införlivades nästan helt i det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Merparten av Serbien ockuperades av tyskarna, som tillsatte en marionettregering i Belgrad. I större delen av Kroatien och Bosnien bildades med tyskt stöd en fascistisk lydstat (det så kallade Fria Kroatien).

Tito kommer till makten

Två rivaliserande motståndsgrupper kom att kämpa mot inkräktarna: kungatrogna četniker (tjetniker) under överste Draža Mihajlović, som stöddes av den jugoslaviska exilregeringen i London, och den nationella befrielsearmén, under det jugoslaviska Kommunistpartiets ledare Josip Broz, alias Tito. Försök att ena rörelserna utmynnade i en blodig inbördesfejd mellan četniker och vänsterpartisaner. De allierade, som först stött de kungatrogna, gick 1943 över till Tito och i november samma år utropade han i staden Jajce i Bosnien en partisanregering i de befriade områdena.

Samtidigt härjades delar av Jugoslavien av inre politisk och religiös terror. Ustašaregimen i Kroatien ägnade sig åt barbarisk förföljelse av judar, romer och politiska motståndare. Man försökte också med våld tvinga ortodoxa serber att gå över till katolicismen. Många kroatiska serber lyckades fly till Serbien. Serbiska grupper, bland annat četnikerna, svarade med brutala överfall på kroater. De värsta striderna rasade 1943–1944 i Bosnien. När kriget var slut hade en tiondel av Jugoslaviens befolkning dödats och 3,5 miljoner var hemlösa. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna.

De kungatrogna besegrades slutgiltigt 1944, då kungadömet formellt avskaffades, och den 7 mars 1945 kunde Tito upprätta en regering. Serbien blev den största av sex delrepubliker i den kommuniststyrda förbundsrepubliken Jugoslavien. Den serbiska huvudstaden Belgrad blev också säte för all gemensam förvaltning och huvudstad i den nya republiken.

Socialistrepubliken Jugoslavien

I efterkrigstidens Jugoslavien var Kommunistpartiet den enda tillåtna politiska kraften. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Författningen byggde inledningsvis på den sovjetiska och ledaren Titos politik var inspirerad av sovjetledaren Josef Stalins.

Men Titos ambition att bilda ett förbund av de kommuniststyrda staterna på Balkan med sig själv som ledare fick Stalin, som inte ville ha någon konkurrens, att 1948 utesluta Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen.

Tito tvingades då vända sig till väst. Han lade om inrikespolitiken och lät decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet, bland annat genom självförvaltningssystem på fabrikerna. Jugoslavien fick därefter omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och andra västländer. Först 1956, efter Stalins död, återupptog Sovjetunionen och Jugoslavien sina förbindelser.

De ekonomiska framgångarna och Titos sammanhållande kraft dolde länge systemets inbyggda konflikter. Men under 1970-talet började Jugoslavien få ekonomiska problem och de inre motsättningarna ökade.

Om våra källor

Serbien – Modern historia

Det socialistiska Jugoslavien hölls ihop med stark hand av krigets vinnare, Tito, och med hjälp av en växande ekonomi. Men då Tito avled 1980 och ekonomin samtidigt började försämras visade sig motsättningarna, som i början av 1990-talet skulle leda till krig och landets sönderfall. Efter krigen upprättades 2003 en lösare union mellan Serbien och Montenegro, men tre år senare upplöstes även denna och de två delrepublikerna blev självständiga stater. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008.

Den socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien fick en ny författning 1974, efter ett kroatiskt uppror (se även Äldre historia). Den gav delrepublikerna vidsträckt självstyre med egna regeringar och förvaltningar. Centralmakten i Belgrad ansvarade för utrikespolitik, försvar och delar av ekonomin, men delrepublikerna kunde lägga in veto i viktiga frågor och för det mesta kom federationens bästa i andra hand.

Författningen försvagade Serbiens inflytande inom förbundsstaten, och dessutom hade de serbiska provinserna Kosovo och Vojvodina fått långtgående självstyre. Efter den jugoslaviske ledaren Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten både inom den egna republiken och i federationen. 1987 blev Slobodan Milošević på ett kuppartat sätt ledare för det serbiska kommunistpartiet och 1989 valdes han till serbisk president. Milošević kämpade för att ”återupprätta serbernas betydelse” och gjorde Kosovo till en symbolfråga.

Motsättningarna fick Slovenien och Kroatien att kräva en lösare federation, men alla reformförslag röstades ned i det federala parlamentet. När Slovenien ändrade sin författning så att republiken skulle kunna lämna Jugoslavien svarade Serbien med ekonomisk bojkott. Vid det jugoslaviska kommunistförbundets kongress i januari 1990 var motsättningarna så stora att Slovenien och Kroatien, som ville ha ett modernare och öppnare parti, lämnade kongressen. Kort därpå upplöstes det jugoslaviska kommunistförbundet. Kommunisterna fanns kvar på delrepubliknivå men valde ofta att kalla sig socialister eller socialdemokrater.

1990 hölls för första gången flerpartival i de sex delrepublikerna. I fyra av dem vann nationalistpartier. Kommunisterna, som också förde nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Där ville man till skillnad från de övriga stärka federationen. Det politiska och ekonomiska sönderfallet fortsatte dock och den jugoslaviska federationen upphörde i praktiken att fungera. I juni 1991 utropade sig Slovenien och Kroatien som självständiga. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folkarmén till angrepp.

I Slovenien blåstes striderna av efter tio dagar men i Kroatien bidrog oenighet om gränsdragningen och den serbiska minoritetens status till att striderna tog fart i augusti. Resultatlösa försök gjordes av omvärlden att lösa konflikten. I januari 1992 erkände EU både Slovenien och Kroatien som självständiga stater.

Förbundsrepubliken Jugoslavien

Våren 1992 röstade också bosnier och makedonier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien (senare omdöpt till Nordmakedonien) blev övergången fredlig. I Bosnien och Hercegovina utbröt inbördeskrig i april sedan EU, trots serbiska protester, erkänt republikens självständighet. Kort därpå antog det federala parlamentet i Belgrad en ny författning och därmed skapades Förbundsrepubliken Jugoslavien med endast två delstater: Serbien och Montenegro.

Den jugoslaviska folkarmén ställde sig formellt utanför kriget i Bosnien men dess taktik att vid krigsutbrottet ”skicka hem” de många bosniska serberna i armén med vapen bidrog i hög grad till att serberna på kort tid kunde lägga under sig cirka 70 procent av Bosniens yta. I erövrade områden kördes den icke-serbiska civilbefolkningen i väg, dödades eller sattes i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder men serberna satte dem i system. Sommaren 1995 vände dock krigslyckan, då kroaterna tog tillbaka två områden i Kroatien som serberna hållit, bland annat Krajina. Följden blev en ny stor flyktingström, nu av hundratusentals serber.

I juli 1995 hade bosnienserberna intagit staden Srebrenica i sydöstra Bosnien, en av de muslimska enklaver i Bosnien som FN lovat att skydda. Invånarna kördes brutalt i väg och omkring 8 000 muslimska män och pojkar mördades. Denna händelse fick USA att ingripa.

Daytonfreden

President Slobodan Milošević och hans motparter från Kroatien och Bosnien tvingades till förhandlingar i USA och i november 1995 skrev de under ett fredsavtal. Som en följd av det så kallade Daytonavtalet hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG (numera EU) och FN infört 1991 respektive 1992. Även om krigen aldrig kom att föras på serbisk eller montenegrinsk mark drabbades den jugoslaviska federationen hårt av omvärldens fördömanden, av FN-sanktioner, av stora flyktingströmmar och av en allmän brutalisering av samhället i krigets spår.

Inrikespolitiskt dominerades Jugoslavien fortfarande av Milošević. När han inte fick ställa upp i presidentvalet i Serbien 1997 såg han i stället till att bli vald till president i "rest-Jugoslavien". 

Krig i Kosovo

Under 1998 övergick en växande konflikt mellan serber och den albanska folkmajoriteten i Kosovo i krig. Rapporter om övergrepp från serbisk sida gjorde att Nato i mars 1999 – utan FN-mandat – inledde bombangrepp mot rest-Jugoslavien. Flyganfallen pågick i 78 dagar och krävde hundratals människors liv. I juni tvingades Milošević skriva på ett fredsavtal och FN-organet Unmik tog över styret av Kosovo. Kriget undergrävde Miloševićs ställning. (Se vidare Kosovo-Modern historia och Konflikter-Kosovo.)

År 2000 lät Milošević med kort varsel utlysa val i förtid till den federala presidentposten och det federala parlamentet, med hopp om att den splittrade serbiska oppositionen inte skulle kunna enas. Men 18 oppositionspartier samlades, trots svårigheter, i alliansen Serbiens demokratiska opposition (DOS) med Vojislav Koštunica som gemensam presidentkandidat.

Trots trakasserier från regimen och kringskuren pressfrihet visade mätningar efter den första valomgången i september att Koštunica hade segrat. När regimen trots det försökte genomdriva en andra valomgång blev protesterna omfattande. Slutet för Milošević kom när Serbiens nära allierade Ryssland tog sin hand från honom genom att gratulera Koštunica till valsegern. Milošević erkände sig då besegrad och Koštunica svors in som Jugoslaviens president. DOS blev störst i det federala parlamentet och när nyval till det serbiska parlamentet hölls 2000 fick DOS egen majoritet där.

Milošević grips

2001 greps Milošević , anklagad för förskingring av statliga medel, korruption och maktmissbruk. För att Jugoslavien skulle få ekonomiskt bistånd krävde USA att han skulle utlämnas till Haag, samtidigt som delar av DOS motsatte sig det och ville ställa honom inför rätta i Jugoslavien. Splittringen inom DOS blev tydlig när Serbiens premiärminister Zoran Ðinđić (Djindjic), ledare för Demokratiska partiet (DS), beslutade att utlämna Milošević utan att informera Koštunica. Milošević fördes till Haag där rättegången inleddes 2002 (han avled dock 2006, innan någon dom hunnit falla).

USA krävde att fler misstänkta krigsförbrytare skulle utlämnas till Haagdomstolen. Efter mycken vånda antog det jugoslaviska parlamentet en lag som tillät att 23 misstänkta skulle kunna gripas och föras till Haag. Bland dem fanns Serbiens president Milan Milutinović samt bosnienserbernas före detta ledare Radovan Karadžić och före detta överbefälhavare Ratko Mladić.

I mars 2003 mördades Zoran Đinđić, troligen på beställning av den organiserade brottsligheten, sedan han satt i gång en kampanj mot denna. Senare samma år upplöstes oppositionsalliansen DOS.

Det självständiga Serbien 

Månaden före mordet på Đinđić, i februari 2003, hade den jugoslaviska federationen omvandlats till Unionen Serbien och Montenegro, en lösare statsbildning. Montenegro ingick endast motvilligt i unionen och den upplöstes 2006 sedan en majoritet av montenegrinerna röstat för självständighet. Även Serbien förklarade sig då självständigt och antog samma år en ny författning, mer anpassad till EU:s normer men där det klart deklarerades att Kosovo var en integrerad del av Serbien.

Vid självständigheten var den tidigare jugoslaviske presidenten Vojislav Koštunica premiärminister i Serbien (sedan 2003) medan president (sedan 2004) var Boris Tadić som efterträtt Đinđić som ledare för DS. Efter ett nyval till parlamentet 2007 bildade Koštunica en ny koalitionsregering, och i president 2008 omvaldes Boris Tadić med knapp marginal.

Strax därefter, i februari 2008, förklarade sig Kosovo, ensidigt, självständigt från Serbien. Kosovoalbanerna firade men bitterheten var djup i Serbien och i de serbiska enklaverna i provinsen. USA och en majoritet av EU-länderna erkände snabbt Kosovo, medan Ryssland och Kina inte gjorde det.

EU-ansökan

Kosovofrågan ledde till att premiärminister Koštunica avgick. I det nyval som hölls i maj 2008 segrade Tadićs EU-vänliga partiallians och bildade därpå en koalitionsregering med sina tidigare rivaler i Socialistpartiet.

Serbien ansökte formellt om EU-medlemskap 2009. Därmed tvingades landet ta itu med delar av sitt förflutna. Ett genombrott kom 2011 då Ratko Mladić till sist greps i en by åtta mil norr om Belgrad, efter 16 år på flykt. Han utlämnades efter några dagar till Haag för att ställas inför krigsförbrytartribunalen där.

Senare samma år greps den sista på Haagtribunalens lista över misstänkta, Goran Hadžić, som lett de serbiska separatiststyrkorna i Kroatien i kriget 1991–1995. Också Hadžić utlämnades till Haag, och EU förklarade att Serbien tagit ett viktigt steg mot medlemskap i unionen.

President Tadić avgick i förtid 2012 och banade väg för presidentval samtidigt med parlamentsvalet. Presidentvalet blev en kamp mellan Tadić och Tomislav Nikolić som lämnat ett ultranationalistiskt parti (se Inrikespolitik och författning) och bildat det moderat nationalistiska Serbiska framstegspartiet (SNS). I andra valomgången segrade Nikolić och SNS blev störst i parlamentsvalet.

Nationalister till makten

Nu lyckades inte Boris Tadić och hans DS få till stånd ett fortsatt regeringssamarbete med socialisterna i SPS, som valde att satsa på den nyvalde presidentens nationalistiska parti. Socialistledaren Ivica Dačić bildade en ny koalition mellan sitt parti, SNS och ytterligare en partiallians.

Serbnationalistiska och högerextremistiska grupper fick luft under vingarna efter att den nationalistiska regimen kommit till makten. De angrep människor och företeelser som de klassade som ”antiserbiska” och ”förrädare”. Även homosexuella utsattes för våld från nationalister och skinnskallar.

Efter förhandlingar under EU:s medling slöt Serbien och Kosovo 2013 ett ramavtal om normaliserade förbindelser. Serbien erkände inte Kosovos självständighet, men avtalet innebar att båda parter lovade att inte blockera varandras väg mot EU. Som ett resultat kunde Serbien inleda officiella förhandlingar om EU-medlemskap 2014.

Samma månad lät president Nikolić upplösa parlamentet och nyval utlystes. I valet fick SNS nästan hälften av alla röster, och mer än hälften av mandaten i parlamentet. SNS-ledaren Aleksandar Vučić bildade ny regering i april.

Den nya regeringen hade knappt tillträtt förrän Serbien (tillsammans med Bosnien och Kroatien) drabbades av de värsta översvämningarna på ett århundrade. Trots internationellt katastrofbistånd kom dessa att få omfattande ekonomiska konsekvenser för landet.

Vučić blir president

Trots SNS-regeringens starka ställning beslutade premiärminister Vučić 2016 att utlysa nyval till parlamentet, två år i förtid. I valet förblev SNS störst och partiet tog också för första gången makten i provinsen Vojvodina.

Inför presidentvalet 2017 drog sig den sittande presidenten Tomislav Nikolić ur, och valde i stället att stödja premiärminister Vučićs kandidatur. Vučić vann också redan i första omgången med 55 procent av rösterna. Oppositionen anklagade Vučić för att ha vunnit mycket därför att han kunnat utnyttja medierna till sin fördel. Efter valet gav sig många, inte minst ungdomar, ut på gatorna i både Belgrad och andra städer för att demonstrera mot Vučićs som de uppfattade det alltmer auktoritära styre. Stora demonstrationer, både för och emot den nye presidenten, ägde också rum i samband med att han installerades.

Under 2018 uppstod en proteströrelse mot Vučić, sedan ledaren för ett litet vänsterparti blivit misshandlad i samband med ett politiskt möte och SNS anklagats för att ha legat bakom attacken. Gatuprotester hölls därefter varje lördag under hela 2019 och samlade i början tiotusentals människor på flera håll i landet. Demonstranterna krävde att Vučić och SNS skulle släppa sin kontroll över medierna och skapa rättvisa villkor inför kommande parlamentsval. 

Trots protesterna fick SNS i parlamentsvalet 2020, tillsammans med några småpartier i en valallians, drygt 60 procent av rösterna och stärkte sin redan dominerande ställning. Men valdeltagandet var det lägsta sedan flerpartisystemet återinfördes 1990. Merparten av oppositionen bojkottade valet, liksom en majoritet av ledamöterna i det utgående parlamentet hade bojkottat arbetet i närmare ett år. 

Nyval till parlamentet hölls 2022, samtidigt med presidentvalet, och SNS förblev störst men förlorade den egna majoriteten. Premiärminister Ana Brnabić som varit regeringschef sedan 2017 fick i uppdrag av presidenten att fortsätta som regeringschef. 

Protester

Även efter det förra parlamentsvalet 2023 följde en protestvåg. Efter det valet var SNS snabbt med att utropa sig som segrare, medan den största oppositionsalliansen, SPN, ifrågasatte resultatet. Det gällde i synnerhet i huvudstaden Belgrad där stödet för regeringen är svagare än ute i landet. Dagliga demonstrationer följde med krav på att valet görs om. 

Utländska valobservatörer pekade på allvarliga brister i valförfarandet, inte minst på att regeringspartierna hade gynnats i medierna. Uppgifterna om fusk avfärdades av SNS, men valet i Belgrad, där resultatet var som jämnast, gjordes ändå om i juni 2024, varpå SNS vann även där. 

I presidentvalet 2022 valdes Aleksandar Vučić om för en andra mandatperiod. Han segrade redan i första valomgången med närmare 60 procent av rösterna. Trots att oppositionen deltog – till skillnad från en bojkott av föregående val (se nedan) – lyckades ingen på allvar utmana den sittande presidenten. 

Aleksandar Vučić utlyste återigen nyval 2023 med motiveringen att enighet behövs i en orolig värld. Flera oppositionspartier hade också uppmanat till nyval sedan regeringspartierna och regeringsvänliga medier, enligt deras uppfattning, inte hade hörsammat folkliga protester och gjort någonting åt den våldskultur som de anser bidrog till två massakrer tidigare under året. Protesterna samlade hundratusentals människor och pågick med jämna mellanrum i månader. 

Efter en kortare övergångsperiod i samband med valet utsågs Miloš Vučević från SNS 2024 till premiärminister.

Om våra källor

Serbien – Demokrati och rättigheter

I Serbien har politiska partier med olika ideologisk grund kunnat delta i relativt fria val alltsedan 1990-talet. Länge tycktes landet genomgå en demokratisering. Men de senaste åren har Serbien pekats ut som ett land där politiska och medborgerliga rättigheter har urholkats. Opposition, fria organisationer och medier har blivit alltmer pressade.

I och med Studentlistans seger i nyvalet i oktober 2026 väcks för många hopp om att Serbien ska gå i mer demokratisk riktning, med fria medier och mindre korruption.

Landet har annars gått i motsatt riktning på senare år.

Anklagelser om valfusk och andra regelbrott i samband med val har varit vanliga. Under lokalvalen i mars 2026 i tiotalet kommuner vittnade Europarådet om hot och våld vid vallokaler och andra exempel på hur valfriheten inskränktes. Valen vanns stort av regeringspartiet SNS.

Under nyvalet i december 2023, som SNS också vann, förekom många anklagelser röstköp och valurnor som proppades med valsedlar. "Ovärdigt en kandidat till EU", kommenterade Tysklands UD. EU-kommissionen noterade att valprocessen behövde reformeras och uppvisa "påtagliga förbättringar". I valrörelsen klagade oppositionspolitiker på att de utsattes för hat, hot och andra brott, och att regeringen fick mycket mer utrymme i medierna än andra partier. Den bilden delas av oberoende internationella observatörer från OSSE, som fastslog att valet var "orättvist" även om det tekniskt var väl genomfört. Kritiken ledde till att valet i Belgrad, där resultatet var som jämnast, gjordes om i juni 2024 (och SNS vann där).

EU frös våren 2026 miljardstöd till Serbien (ett stöd som går till flera kandidatländer). Skälet var att landet trots kritik från unionen och Europarådet införde reformer inom rättsväsendet som befarades leda till minskat oberoende för åklagare och domstolar.

Den negativa demokratiska utvecklingen ledde redan 2018 till att Freedom House sänkte sin värdering av Serbien till kategorin ”delvis fria länder”. Det var första gången på ett årtionde som landet inte klassificerades bland de fria länderna och Serbien har blivit kvar i den kategorin. I organisationens årliga rapport om utvecklingen i 29 "övergångsländer" i det forna östblocket hamnar Serbien i den tredje av fem kategorier, gruppen hybridregimer.

Nedvärderingen beror på försämrade förhållanden vid politiska val och fortsatta försök av SNS-regeringen och allierade medier att undergräva oberoende journalistik genom trakasserier och smutskastningskampanjer. Dessutom har Aleksandar Vučić anklagats för att knyta makt till sin person och överskrida sin författningsenliga roll sedan han tillträdde som president 2017 (han avgick i september 2026 för att kunna kandidera som premiärminister i stället i parlamentsvalet i oktober).

I september 2026 avslöjades att minst 14 regimkritiker, som deltagit i de studentledda protesterna mot regeringen, hade fått sina telefoner infekterade med avancerade spionprogram, bland annat det ökända Pegasus. 

Korruption

Organisationen Transparency International (TI) placerar Serbien på plats 116 av 182 länder sin lista för 2025, över hur befolkningar upplever korruption i det egna landet. Det är den lägsta nivån hittills för landet, som befinner sig i Europas bottenskikt (för hela listan se här). Ett särskilt problem har varit Vučićs hårda kontroll över samhällsapparaten som försvårat ett oberoende rättsväsende (läs mer under Rättsväsen och rättssäkerhet nedan).

TI lyfter också fram att den särskilda åklagarkammaren för organiserad brottslighet under SNS-regeringen utsatts för allt större påtryckningar, bland annat i form av "regeringsledda smutskastningskampanjer, hindrande av polissamarbete och lagändringar som försvagar dess förmåga att utreda organiserad brottslighet och korruption på hög nivå". TI är också kritiskt till bristfälliga antikorruptionsregelverk i samband med stora upphandlingar.

Europarådets antikorruptionsorgan påpekade 2024 att Serbien bara hade lyckats genomföra en av rådets 24 rekommendationer på området.

Läs även denna artikel i Utrikesmagasinet.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Yttrande- och pressfrihet garanteras i författningen men mediernas oberoende och mångfald har begränsats av politisk inblandning, ekonomiskt beroende och självcensur hos journalisterna. Förtalsstämningar i domstol mot journalister är vanliga. Medierna är fulla av "fake news och propaganda" enligt Reportrar utan gränser (RUG). I organisationens rankning över pressfriheten i världens länder ligger Serbien på plats 104 av 180. Serbien har dalat på listan i flera år och finns i den kategori länder som RUG anser har "svår" pressfrihetssituation. I den finns bara några enstaka europeiska länder (hela listan finns här).

Medieklimatet försämrades efter Vučićs tillträde som premiärminister 2014 (han blev president tre år senare). Medier som kritiserat hans regim har angripits offentligt och anklagats för att ”försöka skapa kaos i landet” eller ”störta regeringen”. De har ofta också utsatts för godtyckliga inspektioner av myndigheterna. Företrädare för SNS-regeringen har ostraffat utsatt enskilda journalister för hot, trakasserier och fysiskt våld. Smutskastningskampanjer har blivit vanliga. Ett resultat av detta är att antalet undersökande journalister har minskat.

Medan den ryska propaganda-tv-kanalen RT stoppades i EU tilläts den i Serbien öppna filialen RT Balkan.

År 2021 rapporterade RUG om en allvarlig hot- och smutskastningskampanj i regeringstrogna medier mot tre journalister som rapporterat om frågor som rörde massakern på 8 000 muslimska pojkar och män i Srebrenica i Bosnien 1995. Journalisterna hade rapporterat om att livstidsdomen mot den bosnienserbiske militäre ledaren under kriget Ratko Mladić fastställts av FN-domare, samt att Montenegro i en resolution fördömt folkmordet i staden. Den serbiska regeringen erkänner inte massakern som folkmord, trots att det är fastslaget av internationella domare.

RUG har också mer allmänt konstaterat att sensationsorienterade SNS-trogna medier spridit falska nyheter och nästan dagligen utsatt oberoende journalister för attacker. Också EU-parlamentet har varnat för allt sämre mediefrihet i Serbien.

Upprördheten var stor bland journalistorganisationer i april 2026 när ledningen för den oberoende tv-kanalen N1 sparkade sin chefredaktör. N1 är känd för sin kritiska granskning av regeringen.

Under Slobodan Miloševićs tid vid makten (1987–2000) utnyttjades framför allt radio och tv medvetet av regimen för att främja serbisk nationalism. Press­en var däremot länge rätt fri; den var ofarligare för regimen än etermedier­­na då få människor hade råd att köpa tidningar. I samband med kriget i Kosovo infördes 1998 en repressiv medielag. Många medier stängdes eller bötfälldes och journalister fängslades eller till och med mördades. Oberoende medier spelade en aktiv roll i samband med Miloševićs fall och regimskiftet hösten 2000 innebar ett öppnare medieklimat. Många medier bytte fot över en natt men en del journalister behöll en okritisk hållning till makthavarna.

År 1999 mördades den Milošević-kritiske journalisten Slavko Ćuruvija i Belgrad. År 2019 dömdes fyra underrättelseofficerare till mellan 20 och 30 års fängelse för mordet. De friades dock i högre instans 2024, vilket utlöste ramaskri bland opposition och pressfrihetsorganisationer.

Yttrandefrihet råder på internet men viss kontroll kan ändå förekomma.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendet är formellt självständigt men rättssäkerheten dras fortfarande med stora brister. Det har varit svårt att komma tillrätta med den utbredda korruptionen inom rättsväsendet liksom med dess band till regeringen. Många domare har rapporterat om yttre påtryckningar. Politiker uttalar sig ofta i rättsliga frågor, även i pågående mål eller i frågor som undersöks i medierna. I november 2025 gick det så långt att landets ledande åklagare i mål som rör korruption och organiserad brottslighet anklagade president Vučić för att utöva "olagligt inflytande" på deras utredningar.

2026 antog parlamentet en lag som stärkt domstolschefernas makt över domarna, utan att konsultera rättsliga remissinstanser. Kritiker anser att det innebär ytterligare risk för att domare och åklagare inte är oberoende. Med anledning av lagen frös EU ekonomiskt stöd till Serbien.

År 2023 belade USA den serbiske underrättelsechefen Aleksandar Vulin med ekonomiska sanktioner på grund av misstänkt korruption, maktmissbruk och narkotikahandel. Han beskylls även för att hjälpa Ryssland med att öka sitt inflytande på Balkan.

Förhållandena i fängelser, häkten och polisarrester är dåliga. Många anläggningar är överfulla och det är vanligt att åtalade får vänta länge på rättegång, eftersom arbetet inom domstolarna är ineffektivt. Europarådets kommitté mot tortyr kritiserade 2024 Serbien för att fångar utsatts för våld i form av slag och elchocker. Enligt kommittén kan det utgöra tortyr. Den noterade också att det inte gjordes framsteg på området.

I World Justice Projects jämförelse av rättsstatens funktioner i de flesta av världens länder är det bara Ryssland och Belarus som har sämre placeringar än Serbien i Europa. Landet anses också vara ett av dem där situationen har förvärrats mest (se lista här).  

Efterspel efter krigen

Under krigen i början av 1990-talet inrättade FN en särskild krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien (ICTY), med säte i Haag. Inställningen till domstolen, som var aktiv 1993–2017, var länge fientlig i Belgrad. Men efter Slobodan Miloševićs fall valde Serbien att samarbeta fullt ut med ICTY, som en följd av krav från bland annat EU och USA (se även Modern historia). Milošević utlämnades till Haag 2001, men avled 2006 innan rättegången mot honom hann avslutas.

Flertalet av ICTY:s mål gällde kriget i Bosnien, och av de 161 personer som åtalades var flertalet etniska serber. Bosnienserbernas ledare Radovan Karadžić och Ratko Mladić greps båda i Serbien, 2008 respektive 2011. Båda fördes till Haag och dömdes till livstids fängelse för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Ytterligare ett antal personer utlämnades från Serbien till Haag, och flera dömdes till fängelse medan några frikändes. Milan Milutinović, som var Serbiens president 1997–2002, överlämnade sig själv till tribunalen som åtalat honom för övergrepp begångna i Kosovo, men han frikändes. Den tidigare vice premiärministern och grundaren för det extremnationalistiska partiet SRS Vojislav Šešelj (se Inrikespolitik och författning) satt häktad i Haag i 13 år. En överinstans till ICTY dömde honom till tio års fängelse 2018, och fann att han redan hade avtjänat straffet genom sin häktningstid.

Det är meningen att rättegångar mot krigsbrottsanklagade på lägre nivå ska genomföras i Serbien, men få domar har utdömts på senare år.

Om våra källor

Serbien – Inrikespolitik och författning

Serbien är en republik med ett parlamentariskt styrelseskick. Politiken har länge dominerats av Aleksandar Vučić, som varit både premiärminister och president, och hans nationalistparti SNS. Vučić har med åren blivit alltmer auktoritär, och i valet 2026 besegrades han till slut av den nybildade Studentlistan.

Den nybildade Studentlistan fick preliminärt egen majoritet i parlamentet sedan nyval hållits den 25 oktober 2026 och vann därmed en historisk seger. Serbiens auktoritäre ledare Aleksandar Vučić, som styrt landet sedan 2014, erkände sig besegrad. Valdeltagandet var rekordhögt, 70 procent.

Alliansen Aleksandar Vučić-Enade Serbien, dominerat av det mångåriga regeringspartiet SNS, blev näst störst. Inga andra partiet, utom minoritetsrepresentanter, kom in i parlamentet.

När Vučić utlyste nyvalet valde han också att avgå som president. Regeringskritiska demonstranter, anförda av studenterna, (se nedan) hade längre krävt nyval. För Vučić blev valet ett misslyckat försök att förlänga sitt maktinnehav, eftersom han avgick för att kandidera som premiärminister i stället.

I Studentlistan (SL) som har fötts ur protesterna, finns akademiker, läkare, konstnärer, skådespelare, nationalekonomer och aktivister. De har enats i sin kamp mot regeringen och den utbredda korruptionen.

SL:s huvudkandidat Ilija Srdanović lovade efter segern att Serbien ska "befrias från tyranni". Antikorruptionsrörelsen förde valkampanj med ett program som bland annat innebär att straffa de ansvariga för övervåld mot demonstranter, förhindra att partilojala personer leder offentliga företag samt se till att de offentliga radio- och tv-kanalerna befrias från politisk kontroll.

Olycka utlöste protester

Aleksandar Vučić har av många som en alltmer auktoritär och brutal ledare i stil med 1990-talets president i dåvarande Jugoslavien, serben Slobodan Milošević som Vučić en gång var minister under. Hans regering har också anklagats för djup korruption.

För sina anhängare står Vučić däremot för stabilitet, utveckling och patriotism i ett land som länge överskuggades av krigen på 1990-talet och den internationella isolering som följde på dem.

Den senaste tiden präglades den inrikespolitiska situationen av stora och upprepade demonstrationer mot regeringen, och 2025 avgick premiärminister Miloš Vučević till följd av protesterna. De studentledda demonstrationerna utlöstes av en olycka då ett tak kollapsade på tågstationen i staden Novi Sad i november 2024. Olyckan krävde 16 människors liv.

Demonstranterna anser att katastrofen är bevis på vanstyre och korruption, och kräver en oberoende utredning för att ställa de ansvariga inför rätta. Åtal mot transportministern och premiärministerns avgång räckte inte för att stoppa protesterna (läs mer om krisen i Utrikesmagasinet). En konsekvens av dem har varit att tusentals lärare, varav många stöder studenternas krav, inte fick sina löner utbetalda.

Våldsamma konfrontationer

Med tiden fick protesterna stöd av allt fler samhällsgrupper, däribland fackföreningsrörelsen, och allt fler kom att kräva president Vučićs avgång. Under sommaren 2025 präglades protesterna alltmer av våldsamma konfrontationer när polis och regeringsanhängare drabbade samman demonstranterna, varav en del angrep och vandaliserade regeringspartiet SNS kontor i flera städer.

Dessförinnan, i april, röstade parlamentet för en ny regering ledd av den politiskt oerfarne läkaren Đuro Macut. Många gamla ministrar blev dock kvar och Macut som regeringsbildare fördes fram av president Vučić, vilket väckte kritik om att regeringen inte stod för den förnyelse som många serber efterfrågar.

Under lokalval i tio kommuner 2026, som Vučićs parti SNS vann stort, rapporterade valobservatörer från Europarådet om utbrett våld och hot vid vallokaler och "mycket oroande" regelbrott.

En annan uppmärksammad händelse var när den folkmordsdömde generalen Ratko Mladić begravdes med hedersbetygelser i Belgrad. Han hyllades av tusentals nationalister och sex ministrar hedrade Mladić med sin närvaro. Det väckte stark kritik från omvärlden, däribland EU och Bosnien.

Aleksandar Vučić har varit både president och premiärminister och blivit alltmer auktoritär. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

Kosovofrågan

Stora inrikespolitiska frågor i serbisk politik är ofta också utrikespolitiska. De har inte minst att göra med hur landet ska förhålla sig till EU och till Kosovo (se Utrikespolitik och försvar). En klar majoritet av politikerna är – åtminstone officiellt – emot ett erkännande av Kosovo som självständig nation. De flesta är för medlemskap i EU men frågan har bidragit till att splittra partierna. Frågorna hänger dessutom ihop, eftersom EU kräver att Serbien och Kosovo ska skapa goda relationer – och en del EU-medlemmar vill också se ett serbiskt erkännande av Kosovo. 

Det spända förhållandet till Kosovo präglar ständigt den serbiska politiken. År 2023 förstärkte Serbien tillfälligt sin truppnärvaro vid gränsen efter en tid av våldsamma sammandrabbningar mellan albaner och serber i Kosovo. 

Liksom i många andra länder var inflationen tvåsiffrig under 2022 och 2023. För att motverka den har Vučić bland annat höjt pensioner och bidrag till äldre. 

Premiärminister Đuro Macut. Läkare utan politisk erfarenhet. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

FÖRFATTNING 

Serbien blev 2006 den sista av de sex delrepublikerna i det före detta Jugoslavien att utropa sin självständighet. Det skedde när Serbien och Montenegro skildes åt som ett sista steg i sönderfallet av det forna Jugoslavien (se Modern historia).  

Samma år röstade serberna med knapp marginal för en ny författning. I den sägs att den serbiska staten är grundad på europeiska värden. Där slås också fast att provinsen Vojvodina, men även Kosovo, är integrerade delar av Serbien. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008 men det har inte erkänts av regeringen i Belgrad.  

Presidenten är statschef och utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år. För seger i första omgången krävs minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna. En president får enligt författningen sitta högst två mandatperioder. Presidentens formella befogenheter är relativt begränsade i teorin, men Aleksandar Vučić hade under sitt presidentskap i praktiken den yttersta makten.

Parlamentet har 250 ledamöter som utses i allmänna och proportionella val vart fjärde år. På begäran av regeringen kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval i förtid, såsom skedde såväl 2022 som 2023 och 2026. Ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få plats i parlamentet. Undantag från procentspärren görs för partier som företräder etniska minoriteter.  

Serbien är indelat i 25 administrativa enheter (eller 24 distrikt plus Belgrad), varav sju ligger i Vojvodina. Dessa är i sin tur indelade i städer, stadskommuner och kommuner. Kosovo är inte inräknat. Meningen är att serbdominerade kommuner i Kosovo ska ha långtgående självstyre.  

Läs om Serbiens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.   

POLITISKA PARTIER  

Studentlistan (Studenska Lista, SL) bildades 2026 ur den studentledda rörelse som i två års tid genomförde en mängd stora gatuprotester mot regeringen efter dödsolyckan i Novi Sad (se ovan). Partiet fick knapp men egen majoritet i parlamentet i nyvalet 2026. I SL samlas en rad samhällsgrupper. Här finns akademiker, läkare, konstnärer, skådespelare, nationalekonomer och aktivister som enats i sin kamp mot regeringen och den utbredda korruptionen. Rörelsen har ingen direkt ledare, men hjärtläkaren Ilija Srdanović stod överst på partiets valsedlar. SL gick till val på att straffa de ansvariga för övervåld mot demonstranter, förhindra att partilojala personer leder offentliga företag samt se till att de offentliga radio- och tv-kanalerna befrias från politisk kontroll.

Mellan 2012 och 2026 dominerade det nationalistiska Serbiska framstegspartiet (Srpska Napredna Stranka, SNS) landets politik. Partiet är moderat nationalistiskt, vill se Serbien som EU-medlem men månar samtidigt om goda kontakter med Ryssland och Kina (se Utrikespolitik och försvar). SNS grundades 2008 av Tomislav Nikolić som ett utbrytarparti ur SRS (se nedan) och vann valet 2012. Då Nikolić samtidigt valdes till president övertog Aleksandar Vučić partiledarposten. Han blev i sig senare president och är partiets starke man. Formellt är Miloš Vučević, som avgick som premiärminister 2025, ordförande. När Vučić utlyste nyvalet 2026 avgick han också som president för att försöka förlänga sitt maktinnehav som premiärminister i stället. SNS gick till val i en partiallians kallad Aleksandar Vučić-Enade Serbien.

Inga andra partier, utom minoritetslistor, klarade i valet 2026 treprocentsspärren till parlamentet. De tidigare oppositionspartierna, och flera av SNS stödpartier, blev därmed kraftigt decimerade. 

I valet deltog några partier i alliansen Ivica Dačić–Stabilitetsfaktorn. Den leddes av Serbiens socialistiska parti (Socijalistička Partija Srbije, SPS) och dess ledare Dačić. SPS har ingått i alla regeringar mellan 2008 och 2026. Det uppstod ur det gamla Kommunistpartiet i Serbien och leddes under sin mäktigaste tid länge av Slobodan Milošević, även sedan denne förts till krigsförbrytartribunalen i Haag. Efter Miloševićs död 2006 har SPS nya ledning moderniserat partiet och fört Serbien närmare EU. Enade Serbien (Jedinstvena Srbija, JS) är ett nationalkonservativt parti i alliansen, som också har stött SNS. Där finns också miljöpartiet Serbiens gröna (Zeleni Srbije), och Serbiens socialdemokratiska parti (Socijaldemokratska partija Srbije, SDPS).

Demokratiska partiet (Demokratska Stranka, DS) var under dåvarande presidenten Boris Tadić största parti och dominerade den förhållandevis reformvänliga, liberala och EU-vänliga koalition som styrde fram till 2012. DS grundades i slutet av 1980-talet av den 2003 mördade Zoran Đinđić (se Modern historia).

Det starkaste EU-motståndet har kommit från extremnationalistiska, ”storserbiska” och populistiska Serbiska radikala partiet (Srpska Radikalna Stranka, SRS). Dess ledare Vojislav Šešelj satt länge häktad i Haag, anklagad för krigsförbrytelser (se Demokrati och rättigheter). SRS ingick i valet 2026 i den SNS-ledda partialliansen.

Om våra källor

LÄSTIPS – Läs mer om Serbien i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Serbiens ödesval ett test för EU (2026-10-26)
Serbien vid kokpunkten (2025-03-13)

Serbien – Utrikespolitik och försvar

Serbien har kommit en bra bit på vägen från 1990-talets krig och isolering från omvärlden. Landet är formellt ett EU-kandidatland sedan 2012. Men alltsedan Rysslands annektering av den ukrainska halvön Krym (Krim) 2014 har nationalistregeringen gått en svår balansgång mellan EU-anpassning och Belgrads nära relation till Moskva. Den spända relationen till Kosovo, som Serbien inte erkänner, gör sig också ständigt påmind.

Vägen mot EU-medlemskap är lång. Bland annat krävs att Serbien hejdar korruptionen och den organiserade brottsligheten. EU och Serbien är dock överens om att en serbisk anslutning till unionen inte förutsätter erkännande av Kosovo. Serbien ansökte om EU-medlemskap 2009 och fick 2012 status som kandidatland, efter viss framgång i samtal med Kosovo och sedan den siste efterlyste serbiske misstänkte krigsförbrytaren hade gripits.

EU frös våren 2026 miljardstöd till Serbien (ett stöd som går till flera kandidatländer) eftersom landet trots kritik från unionen och Europarådet införde reformer inom rättsväsendet som befaras leda till minskat oberoende för åklagare och domstolar.

EU-kommissionen kritiserade också Serbien för att iscensätta en ståtlig statsbegravning för den folkmordsdömde generalen Ratko Mladić, som dog i augusti. Sex ministrar deltog vid begravningen. Att "förhärliga krigsförbrytare" rimmar inte med EU:s värderingar, löd ett uttalande. Hård kritik kom också från Bosnien, där Mladić begick sina krigsbrott, som utvisade två serbiskadiplomater och nedgraderade de diplomatiska kontakterna med grannlandet.

Efter förhandlingar under EU:s medling slöt Serbien och Kosovo 2013 ett ramavtal om normaliserade förbindelser. Serbien erkände inte Kosovos självständighet, men avtalet innebar att båda parter lovade att inte blockera varandras väg mot EU. Som ett resultat kunde Serbien inleda officiella förhandlingar om EU-medlemskap 2014.

Under EU:s medling har samtalen mellan Belgrad och Prishtina sedan pågått, med återkommande avbrott. En uppgörelse som slöts under starka påtryckningar från EU i början av 2023 kan tolkas som att Serbien underförstått skulle erkänna Kosovos självständighet – men att så skulle vara fallet tillbakavisades med skärpa från Belgrad. De förhandlingar som föregick uppgörelsen har kallats de viktigaste för stabiliteten på Balkan på över 20 år. Se även Kosovo: Utrikespolitik och försvar.

I maj 2023 enades Serbien och Kosovo om att med EU som ordförande upprätta en kommission som ska samarbeta om att hitta och identifiera alltjämt försvunna döda efter kriget på 1990-talet. Över 1 600, de flesta kosovoalbaner, har aldrig hittats.

Försöken till försoning stötte dock på patrull under försommaren 2023 när serber i den norra delen av landet drabbade samman både med polis och Natotrupp som kallats som förstärkning. Minst 25 av militäralliansens soldater skadats och ett 50-tal serber.

Sammandrabbingarna ägde rum mot bakgrund av att Kosovos regering tillsatte etniska albaner på borgmästarposter i den serbiskdominerade norra delen efter val som serberna bojkottade. Tillsättningarna fick hård kritik från både väst och från Serbien. Aleksandar Vučić, som då var president, anklagade Kosovo för att provocera fram en konflikt mellan serber och Nato, och Serbien förstärkte sin militära närvaro vid gränsen. Kosovo beskyllde i sin tur Serbien för att ha eldat på "extremister".

USA uppmanade i september 2023 Serbien att avbryta en "oöverträffad" militär upptrappning vid gränsen mot Kosovo med artilleri, stridvagnar och mekaniserade förband. Militären drog sig därefter tillbaka.

Till skillnad från andra länder på västra Balkan har Serbien inte som målsättning att bli medlem i Nato.

Albanien, Kroatien och Kosovo ingick 2025 ett avtal på försvars- och säkerhetsområdet, något som Aleksandar Vučić uppfattade som en allians riktad mot hans land. Året därpå var han inte välkommen till ett toppmöte i Kroatien, där ledarna för västra Balkan (de exjugoslaviska staterna samt Albanien) skulle samlas.

God relation med Ryssland

Serbien har historiskt mycket nära relationer till Ryssland, som ses som ett slaviskt och ortodoxt kristet broderland. Banden har stärkts ytterligare under den nationalistregering som styrt sedan 2012. Aleksandar Vučić har förklarat att ett EU-medlemskap inte innebär att Serbien kommer att överge vänskapen med Ryssland.

Moskva stödjer Serbien i motståndet mot Kosovos självständighet och har bistått med lån samt energi- och vapenleveranser. Serbien har sedan 2019 ett frihandelsavtal med Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU), som består av Ryssland och fyra andra före detta sovjetrepubliker. Detta trots att Serbien har betydligt mer handel med EU, och att landet måste lämna EEU om/när ett EU-medlemskap blir verklighet.

Trots medlemskapsförhandlingarna med EU ville Serbien inte delta i de sanktioner som unionen införde mot Ryssland i samband med Ukrainakrisen 2014, då bland annat Krym annekterades. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 stödde Serbien visserligen ett fördömande i FN:s generalförsamling, men har på liknande sätt vägrat att ansluta sig till EU:s sanktioner. Samtidigt har tiotusentals ryssar flytt till Serbien för att slippa förtrycket i helandet och undvika värvning till armén.

2024 köpte Serbien stridsflyg från Frankrike – en markant avvikelse från den traditionella vapenleverantören Ryssland och en signal om att närma sig väst och EU. Det var den största vapenaffären för Serbien som eget land, efter brytningen med Montenegro 2006.

Kontakterna på hög nivå mellan Belgrad och Moskva har varit många de senaste åren. Ryssland har av och till fått kritik för att lägga sig i Serbiens inre angelägenheter.

Trots en del omstridda uttalanden inte minst av Aleksandar Vučić säger sig Serbien sträva efter goda relationer med grannländerna, eftersom alla tjänar på det. Ändå har det uppstått en rad kontroverser med grannarna.

Med Kroatien förbättrades Serbiens relationer 2004, efter en ömsesidig ursäkt för vad länderna orsakat varandra under krigen på 1990-talet. 2010 besökte de respektive presidenterna varandras länder och samma år slöts ett avtal om försvarssamarbete. Serbiens dåvarande president Boris Tadić besökte den kroatiska gränsstaden Vukovar och bad om ursäkt för massakern där 1991, då hundratals människor dödades av paramilitära serbiska styrkor.

Konflikter med Kroatien och Bosnien

Förhållandet komplicerades dock sedan den dåvarande presidenten Tomislav Nikolić i en intervju 2012 sagt att Vukovar i Kroatien är en ”serbisk stad” och att ett Storserbien är hans oförverkligade dröm. Då den kroatiske generalen Ante Gotovina 2012 frikändes från de krigsbrott mot serber i Krajina han tidigare dömts för väckte det upprörda känslor i Serbien.

Å andra sidan upprördes många kroater då den kroatiska regeringen 2013 beslutade att den serbiska minoriteten på platser som Vukovar skulle tillåtas använda det kyrilliska alfabetet, som är så nära knutet till den serbiska identiteten. Just frågan om Vukovar är en källa till konflikt, inte minst för att både Serbien och Kroatien har haft nationalistiska regeringar. Medan EU-medlemmen Kroatien ett par gånger tillfälligt hindrat Serbien från att få öppna nya så kallade kapitel i medlemsförhandlingarna med EU, har till exempel den av Haagdomstolen frikände serbnationalisten Vojislav Šešelj offentligt bränt den kroatiska flaggan.

En dryg månad efter det att Serbien 2011 hade gripit den bosnienserbiske förre arméchefen Ratko Mladić besökte Tadić Bosnien-Hercegovina och mötte det bosniska presidentrådet för samtal om bättre relationer mellan länderna. Serbien har också förklarat att man inte ifrågasätter Bosniens gränser (det vill säga: man skulle inte stödja en eventuell utbrytning av den serbiska delrepubliken, Republika Srpska).

Även här väckte Nikolić starka känslor, då han sade att massakern i Srebrenica 1995 inte var att betrakta som folkmord (vilket dock FN:s tribunal i Haag slog fast). Just frågan om hur händelserna i Srebrenica ska betecknas har gett upphov till fortsatt störda relationer. När Vučić, då premiärminister, besökte staden i samband med högtidlighållandet av 20-årsminnet av massakern blev han utsatt för stenkastning.

Svalt mot grannar i söder

Med Makedonien (senare omdöpt till Nordmakedonien) slöts redan 2001 ett gränsavtal, men relationerna försämrades tillfälligt då Makedonien och Montenegro gemensamt erkände Kosovo som en egen stat hösten 2008. I mitten av 2010-talet samarbetade dock Serbien och Makedonien i samband med de stora flyktingströmmarna genom den så kallade Balkan-rutten. Relationerna till Montenegro har däremot av och till varit rätt kyliga också på grund av frågan om dubbelt medborgarskap för de många serber som bor i Montenegro (Montenegro har hittills sagt nej till ett sådant).

Att Montenegro blivit medlem i den västliga försvarsalliansen Nato väcker också ont blod med tanke på Natos bombningar av Jugoslavien 1999 (se Modern historia). Den serbisk-ortodoxa kyrkans starka ställning och agerande i Montenegro har likaså gett upphov till kontroverser. Landet anklagar därtill Serbien för att, med rysk inblandning, ligga bakom ett påstått kuppförsök i samband med parlamentsvalet i Montenegro i november 2016.

Efter Kosovos ensidiga självständighetsförklaring 2008 lade Serbien under en period de diplomatiska relationerna på is med de länder som erkänt Kosovo. Belgrad agerade också aktivt för att förmå dem att ta tillbaka erkännandet och försökte påverka dem som ännu inte erkänt Kosovo att avstå. Runt 100 länder har erkänt Kosovos självständighet.

Närmande till Kina

Serbien har på senare år odlat allt närmare relationer till Kina, som söker allt större ekonomiskt inflytande i centrala och östra Europa. 2023 slöt Belgrad och Peking ett frihandelsavtal. Kina står för cirka en tredjedel av de utländska investeringarna i landet (se även Ekonomisk översikt). Serbien har också köpt vapen från Kina.

FÖRSVAR

Armén var länge en sammanhållande kraft men när ex-Jugoslavien föll samman splittrades också denna. Genast efter det att Serbien och Montenegro gått skilda vägar 2006 delade man även upp de gemensamma väpnade styrkorna. I december samma år kunde bägge länderna tillsammans med Bosnien ansluta sig till Natos Partnerskap för fred (PFF). Ett krav var att Serbien moderniserade sina styrkor, bland annat minskade arméns storlek och ställde den helt under civil kontroll.

Serbien har sedan 2015 ett samarbete och en dialog med Nato inom ramen av en så kallad Handlingsplan för individuellt partnerskap (Ipap), den högsta samarbetsnivån mellan Nato och icke-medlemmar. Serbien har samtidigt säkerhetssamarbeten med både Ryssland och Kina, vilka man köper krigsmaterial ifrån.

Serbiska trupper har deltagit i olika militärövningar inom ramen för Nato, men också varit värd för ryska trupper i gemensamma övningar i Serbien. Landet har också regelbundet deltagit i internationella fredsbevarande insatser. Sedan 2011 har Serbien en yrkesarmé och den allmänna värnplikten är avskaffad.

Om våra källor

Serbien – Ekonomisk översikt

Serbien räknas som ett övre medelinkomstland med en ekonomi där fordonsindustri, gruv- och energisektorn samt jordbruket är viktiga näringar. Krigen under 1990-talet och FN-sanktioner samt handelsembargon orsakade stora ekonomiska skador men därefter har läget stabiliserats.

De nationalkonservativa SNS-ledda regering som styrt sedan 2012 har gjort ekonomisk tillväxt till en huvudprioritet. De offentliga finanserna var i dåligt skick efter den globala finanskrisen några år tidigare, och ett åtstramningsprogram antogs med syfte att bland annat att få ned budgetunderskott och statsskulden. Det lyckades till stor del tills coronakrisen satte ny press på ekonomin. Stora statliga satsningar följde och Serbien var ett av de länder i Europa som klarade sig lindrigast i den globala nedgången.

Trög privatisering

Regeringen utlovade också fortsatta försäljningar av statliga företag. Privatisering av näringslivet har stått på dagordningen alltsedan Jugoslaviens sönderfall, men det har gått trögt. Omkring en femtedel av alla anställda arbetar inom statliga företag eller inom den statliga och kommunala förvaltningen. Löner och subventioner till stora, statliga och olönsamma företag gräver djupa hål i statskassan. En åldrande befolkning gör också att pensionsutbetalningarna tar en stor del av statsbudgeten.

Meningen var att de återstående statliga företagen helt eller delvis skulle ha privatiserats eller likviderats redan 2009 – ett krav från både EU (för medlemskap) och från IMF – men de som fanns kvar var också de minst attraktiva och därmed svåra att bli av med. I dag finns många ofta olönsamma och skuldtyngda statliga företag kvar.

Försöken att locka utländska investerare hindras inte minst av den omfattande korruptionen. Serbien räknas som ett av de mest korrupta länderna i Europa (se även Demokrati och rättigheter).

Serbien är ett av fler än 50 länder i världen som Världsbanken klassar som övre medelinkomstland (se alla länder här). Det gäller även för flera andra länder i ex-Jugoslavien men är lågt för Europa. 

Omkring en sjundedel av arbetskraften beräknas vara sysselsatt inom den informella sektorn, till stor del inom jordbruket men också i servicesektorn. Arbetslösheten var tvåsiffrig i årtionden och närmade sig 25 procent i samband med eurokrisen 2012 då många företag och myndigheter tvingades, eller passade på, att säga upp anställda. Andelen arbetslösa har sedan fallit till under 10 procent. Bland de unga saknar ungefär en fjärdedel arbete.

Handelsunderskott

Serbien har ofta haft ett underskott i både handelsbalansen och bytesbalansen. Underskottet i varuhandeln har dock minskat betydligt jämfört med tidigare år då importen var dubbelt så stor som exporten.

Serbien har associations- och handelsavtal med EU, som är den största handelspartnern, liksom med Cefta som är näst störst (i Cefta ingår länder i centrala, sydöstra och östra Europa som inte är medlemmar i EU). Frihandelsavtal finns också med såväl Ryssland som Turkiet, och från 2024 även med Kina, som räknas som Serbiens näst största handelspartner efter EU och i synnerhet Tyskland.

Kina, som söker ekonomiskt inflytande i regionen i konkurrens med väst, står för en tredjedel av de utländska investeringarna. Bland annat satsar kinesiska investerare nästan 4 miljarder euro i gruvindustri i Bor-regionen.

Serbien påverkas mer indirekt av de importtullar som USA införde mot resten av världen sommaren 2025, på grund av tullarna mot EU som Serbien handlar mest med. Serbiens handel med USA är liten (läs mer om Trumps tullkrig mot världen här). 

Omfattande korruption med smuggeltrafik, mutor och skattefusk förekommer längs landets gränser och den serbiska staten förlorar varje år stora summor på grund av att den går miste om olika tullavgifter.

1990-talets kriser

Redan då den gamla jugoslaviska federationen splittrades 1991–1992 befann sig ekonomin i en djup strukturell kris. Då FN:s säkerhetsråd införde ekonomiska sanktioner mot det nya Jugoslavien 1992 blev problemen än större. Kostnaderna för krigen i Kroatien och Bosnien, för understöd till serberna där och hjälp till en halv miljon serbiska flyktingar, kom att innebära ekonomisk ruin för Jugoslavien. Människors vardag dominerades under krigs- och krisåren av den informella ekonomin.

Efter fredsuppgörelsen 1995 lades ett ekonomiskt reformprogram fram, men inte mycket av detta genomfördes. När kriget i Kosovo bröt ut 1998 med nya sanktioner från EU och USA försvann alla möjligheter till ekonomiska förbättringar. Under Natos bombkrig 1999 förstördes stora delar av Jugoslaviens infrastruktur och industrianläggningar.

Efter Slobodan Miloševićs fall 2000 (se Modern historia) påbörjades omfattande reformer av ekonomin. Viktiga punkter, vid sidan av privatiseringar av statliga bolag, var att avskaffa priskontroller och handelshinder, förenkla skattesystemet och införa moms och en strikt penningpolitik för att uppnå stabila priser.

Nya chocker

Först 2007–2008 var BNP per invånare tillbaka på samma nivå som före Jugoslaviens sönderfall. Då kom den globala finanskrisen som innebar att budgetunderskottet ökade kraftigt, tillväxttakten minskade och den serbiska dinaren förlorade i värde gentemot euron. Eftersom såväl staten som företag och privatpersoner hade lån i euro påverkades alla. Serbien fick 2009 ett utökat nödlån på 3 miljarder euro från IMF för att stärka valutareserven och värdet på dinaren.

Läget var fortsatt ansträngt och 2014 drabbades landet av de svåraste översvämningarna på ett århundrade, vilket främst gick ut över näringar som gruvor, energi och jordbruk, samtidigt som infrastruktur förstördes. Kostnaderna för översvämningarna uppgick till runt 3 procent av BNP, som minskade med 1,6 procent.

Därefter vände kurvorna uppåt.

Liksom övriga Europa fick Serbien hög inflationstakt efter pandemin och i samband med att Ryssland gick till stort anfall mot Ukraina 2022.

Om våra källor

Serbien – Naturtillgångar, energi och miljö

Serbien är förhållandevis rikt på mineral som koppar, bauxit, litium och järnmalm. Landet är självförsörjande på kol men behovet av importerad energi är stort. Fossila energikällor dominerar kraftigt och luftföroreningar är ett stort miljöproblem.

En viss utvinning av olja förekommer men räcker inte för de inhemska behoven.

Drygt hälften av det skuldtyngda statsägda olje- och gasbolaget NIS (Naftna Industrija Srbije) såldes 2008 till det ryska företaget Gazprom, vilket gav 400 miljoner euro till statskassan. Genom affären skulle Serbien få del av det stora ryska gasprojektet South Stream, men i slutet av 2014 beslutade Ryssland att lägga ner det sedan Bulgarien hoppat av, vilket innebar ett stort avbräck för Serbien.

Rysslands invasion av Ukraina 2022 har inneburit stora frågetecken om oljeimporten på grund av Gazproms majoritetsägande i NIS, som har landets enda oljeraffinaderi och står för mer än 80 procent av landets bensin och diesel. Europeiska unionens och USA:s sanktioner mot Moskva gör att NIS egentligen inte längre kan importera olja från grannlandet Kroatien, men NIS fick i början av 2026 dispens i väntan på en lösning. 

Serbien har stora fyndigheter av litium nära staden Loznica i väster. Litium används i batterier till elfordon och brytning av mineralet anses vara av stor betydelse för Europas gröna omställning. Planerna på att bryta litium har dock mötts av stora folkliga protester på grund av oro för miljöförstöring och effekter på folkhälsan om vattentäkter förorenas. Ett stort avtal med EU om utbyggnad av gruvan ingicks dock 2024. Den bedöms rymma de största fyndigheterna i Europa.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Av energiförbrukningen står kol för omkring 40 procent och olja samt fossilgas (naturgas) tillsammans för ytterligare ungefär lika mycket, enligt energiorganet IEA. Omkring en fjärdedel kommer från förnybara energikällor, främst vattenkraft och biobränsle. Vind och sol står för en försumbar del.

År 2023 invigdes en ledning för import av fossilgas från Azerbajdzjan, vilken väntas minska beroendet av Ryssland som leverantör.

Av den energi som går till elektricitet kommer drygt 60 procent från kol, medan vattenkraft står för cirka 30 procent.

KLIMAT OCH MILJÖ

Serbiens sammanlagda utsläpp av växthusgaser ligger på en förhållandevis normal europeisk nivå men itopp på Balkan. Per person räknat hör serberna till dem som släpper ut allra mest i såväl Europa i stort liksom i jämförelse med andra länder på Balkan.

Serbien har uppfyllt kravet i Parisavtalet på nationell klimatplan (NDC), och enligt den senaste planen, från 2025, ska landet till 2035 minska sina växthusgasutsläpp till 40 procent av vad de var 1990. Till skillnad från de flesta andra europeiska länder har Serbien dock ingen långsiktig strategi (LTS) eller något angivet årtal för när man ska nå klimatneutralitet (nettonollutsläpp).

Klimatutmaningar

Klimatförändringarna bidrar till alltmer extremt väder. Översvämningar blir både vanligare och våldsammare, samtidigt som torrperioderna blir fler och svårare. Båda fenomenen innebär svårigheter för det viktiga jordbruket.

Sommaren 2026 nådde floden Donau, som rinner genom landet och huvudstaden Belgrad, rekordlåga nivåer under den värmebölja som rådde. Den försvårade transporter och gjorde att vattenkraftverkens kapacitet minskade.

Sett till sårbarhet för och anpassning till klimatförändringarna är Serbien dock jämförelsevis välpositionerat globalt enligt klimatanpassningsindexet ND-Gain. Landet ligger dock lågt för att vara europeiskt och även på Balkan (se hela listan här).

Övriga miljöproblem

Luftföroreningar är ett stort problem som enligt WHO orsakar flera tusen dödsfall om året. Många städer hör till de mest nedsmutsade i Europa, och Belgrad hamnade i en studie 2024, tillsammans med bland annat Prishtina i Kosovo och Sarajevo i Bosnien, bland de tio storstäder i världen med smutsigast luft. I december samma år beslutade myndigheterna att göra lokaltrafiken gratis, i hopp om att minska luftföroreningar från privatbilism.

Även dricksvattnet är ofta förorenat vilket också är ett hot mot invånarnas hälsa.

Koleldningen är en starkt bidragande orsak till den dåliga luften. Öppna soptippar förgiftar både vatten (genom läckage) och luften (vid bränder). En stor andel av avfallet i Serbien hamnar på soptippar, både formella och illegala sådana.

Natoflygets bombningar 1999 (se Modern historia) förstörde de två största oljeraffinaderierna, oljelager och en stor del av rörledningarna. Först ett par år efter kriget kunde produktionen återupptas vid oljeanläggningar samt vid vatten- och kolkraftverk. Flyganfallen orsakade miljöskador då giftiga kemikalier läckte ut från fabriker som bombades.

Om våra källor

Serbien – Jordbruk och industri

Bördig mark och förmånligt klimat ger goda förutsättningar och jordbruket är en viktig näring, även om dess andel av ekonomin har minskat på senare år. Största delen av jordbruket är i privata händer och små familjejordbruk dominerar. Industrin är varierad.

På Vojvodinas bördiga slätter odlas merparten av all spannmål, främst vete och majs. I Serbien odlas även mycket frukt, grönsaker, oljeväxter, sojabönor, potatis och sockerbetor. Här föder man också upp får, grisar och nötboskap för både kött- och mjölkproduktion.

Produktionen inom jordbruket är ojämn; eftersom konstbevattningen är begränsad påverkas skörderesultatet av vädret. Både torka och översvämningar kan ibland slå hårt. En modernisering av jordbruket, med bland annat statliga och internationella investeringar, har samtidigt ägt rum under ett antal år.

Fisket har ingen stor ekonomisk betydelse i Serbien, som saknar kust och inte heller har så stora sjöar.

INDUSTRI

Till skillnad från i många andra socialistländer satsade det före detta Jugoslavien inte bara på tung industri utan hade tillverkning inom en rad olika områden: kemisk industri, textilframställning, bil-, möbel- och livsmedelsindustri med mera.

Hela industrin drabbades särskilt hårt av 1990-talets krig, sanktioner och bombangrepp. Den har dock återhäntat sig och är en viktig del av ekonomin. Bland annat den internationella finanskrisen och eurokrisen, och senare covid-19-pandemin, har dock gjort att industriproduktionen har gått upp och ner.

Industriföretagen ligger främst runt Belgrad och söderut längs Moravafloden. I staden Niš i söder hittar man tobaks-, elektronik-, byggnads-, textil- och livsmedelsindustrier med mera. Också i Vojvodina finns livsmedels- och textilindustri. Tillverkningsindustrin bidrog 2022 med en åttondel av BNP och sysselsatte nästan en femtedel av arbetskraften. Hela industrin, inklusive byggsektorn, energiförsörjning och gruvdrift, står för cirka 25 procent av BNP och omkring 30 procent av arbetskraften.

Om våra källor