Serbien

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/serbien/

Serbien var den största delrepubliken i Jugoslavien. I Serbien ingår provinsen Vojvodina i norr, medan Kosovo i sydväst brutit sig ut och ensidigt utropat självständighet. Sedan även unionen med Montenegro lösts upp 2006 är Serbien avskuret från Adriatiska havet. Landet bär på ett tungt arv från krigen i forna Jugoslavien på 1990-talet men har nu som mål att bli medlem av EU.

Serbien – Geografi och klimat

Serbien ligger till större delen på den bergiga Balkanhalvön i sydöstra Europa. Den norra fjärdedelen av landet utgörs av den självstyrande provinsen Vojvodina som hör till det flacka centraleuropeiska Donaubäckenet. Inlandsklimat råder i huvudsak, med kalla vintrar och varma, fuktiga somrar.

Serbien var den största delrepubliken i det före detta Jugoslavien. I sydväst ligger den tidigare serbiska provinsen Kosovo som 2008 utropade självständighet från Serbien (vilket inte erkänns av regeringen i Belgrad). Till ytan är Serbien – utan Kosovo – stort som en sjättedel av Sverige.

Donau, den näst längsta floden i Europa, rinner genom norra Serbien. Den utgör en del av gränsen mot Kroatien och går sedan i väst-östlig riktning genom bland annat Belgrad. Donau blir sedan en del av gränsen mot Rumänien innan den fortsätter mot sitt utlopp i Svarta havet. Norr om Donau ligger bördiga slätter. Serbien saknar kust mot havet.

De centrala delarna av landet är bergiga. I sydväst finns utlöpare av de Dinariska alperna medan gränstrakterna i öster tangerar Karpaterna, Rodopibergen och Balkanbergen.

Det finns flera viktiga biflöden till Donau: Sava (som rinner från gränsen mot Bosnien och Hercegovina i väster), Tisa (från Ungern i norr) och Morava (som i huvudsak rinner upp i södra Serbien). Floden Drina utgör en stor del av gränsen mot Bosnien och Hercegovina och rinner ut i Sava.

Klimatet varierar till en del inte minst beroende på höjd över havet. Vojvodina har mest utpräglat inlandsklimat och inte minst heta somrar, då bergstrakterna i söder är svalare. Nederbörden är rikligast under sommarhalvåret. De senaste åren har Serbien flera gånger drabbats av häftiga skyfall som lett till svåra översvämningar.

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Serbien-karta-NV.jpg

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Yta
77 474 km2 (2022) 1
Tid
svensk
Angränsande land/länder
Ungern, Rumänien, Bulgarien, Nordmakedonien, Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Kosovo
Huvudstad med antal invånare
Belgrad 1,4 miljoner (uppskattning 2022)
Övriga större städer
Novi Sad, Niš, Kragujevac, Subotica
Viktiga floder
Donau, Sava, Tisa, Morava, Drina
Medelnederbörd/månad
Belgrad 79 mm (juni), 28 mm (februari)
Medeltemperatur/dygn
Belgrad 22 ºC (juli), 2 ºC (januari)
1. Serbien anger 88 361 km2, vilket innefattar det omstridda Kosovo

Serbien – Befolkning och språk

Invånarantalet i Serbien har sjunkit stadigt sedan början av 1990-talet på grund av låga födelsetal och stor utvandring. Det bidrar till en åldrande befolkning: de i yrkesverksam ålder är i dag färre än pensionärerna. Serber utgör den dominerande folkgruppen men det finns också en lång rad minoritetsgrupper.

Befolkningen som vid krigsutbrottet 1991 uppgick till närmare 8 miljoner beräknas ha fallit under 7‑miljonerstrecket 2019. Tidigare befolkningssiffror omfattade dock också hundratusentals från det dåvarande Jugoslavien som bodde och arbetade utomlands.

Under krigen på 1990-talet gav sig många högutbildade och ungdomar i väg för att undkomma militärtjänstgöring, ekonomiska svårigheter och en osäker framtid. Brist på framtidstro och förhoppningar om ett bättre liv utanför Serbien gör att denna utveckling fortsätter. Det är ofta unga och välutbildade personer som ger sig av. Enligt landets statistiska myndighet gick antalet pensionärer om personerna i yrkesverksam ålder 2021.

De etniska serberna är ett slaviskt folk som kom invandrande till Balkan från dagens Ukraina på 600-talet. Vid sidan av serberna finns ungrare (främst i Vojvodina), romer, bosniaker, kroater, slovaker, montenegriner, vlacher, rumäner med flera.

Enligt en folkräkning 2011 utgör serberna den dominerande folkgruppen både i själva Serbien (drygt 83 procent) och i det etniskt mer blandade Vojvodina (drygt 67 procent). En ny folkräkning skulle ha hållits 2021 men den sköts upp på grund av coronapandemin.

I Sandžak i sydväst, invid gränsen mot Montenegro, bor en hel del slaviska muslimer, främst bosniaker. Motsättningar mellan serber och muslimer, liksom mellan muslimska grupper, har förekommit.

I Preševodalen längst i söder, med gräns mot Kosovo och Nordmakedonien, finns en albansk befolkningsmajoritet som hyser stark misstro mot Belgrad. Många har starka band med Kosovo och den lokala albanska UÇPMB-gerillan försökte i ett uppror 1999–2001 förgäves förena Preševodalen med Kosovo.

År 2010 fick ett 20-tal etniska minoriteter för första gången välja egna representanter i landets kommuner. Samtidigt har serbisknationalistiska strömningar fått ökat genomslag sedan nationalistiska partier kom till makten 2012.

I samband med Balkankrigen på 1990-talet fick Serbien ta emot omkring en halv miljon flyktingar, mest serber från Kroatien och Bosnien men också serber och romer från Kosovo. Många av dessa har med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR kunnat återvända till sina tidigare hemländer, men många har också stannat kvar i Serbien där de sökt serbiskt medborgarskap. De som flytt Kosovo har kunnat stanna kvar (men ofta under usla förhållanden), då de betraktas som internflyktingar i och med att Serbien ser Kosovo som en serbisk provins.

Från mitten av 2010-talet har också stora flyktingströmmar från främst krigets Syrien kommit via den så kallade Balkanrutten till Serbien, som de flesta dock sett som ett transitland till rikare länder i Europa. Våren 2016 stängdes Balkanrutten men trots det fortsätter människor att komma till Serbien, ofta med hjälp av människosmugglare.

Serbiska är ett sydslaviskt språk. Det skrivs med det kyrilliska alfabetet, men i dag används också ofta det latinska alfabetet. Under den nyvaknade nationalismen har dock den kyrilliska skriften kommit att användas som ett sätt att stärka och framhäva den serbiska identiteten. Statliga företag har ålagts att använda sig av kyrilliska bokstäver i kommunikation med allmänheten, och andra får skattelättnader om de gör det (se Kalendarium). Ungerska, som är det viktigaste minoritetsspråket, talas främst i Vojvodina.

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
serber 83 procent, ungrare 3,5 procent, bosniaker 2 procent, romer 2 procent, övriga (inkl okända och inga svar) 9,5 procent (folkräkning 2011) 1
Antal invånare
6 760 087 (2022)
Antal invånare per kvadratkilometer
79 (2020)
Andel invånare i städerna
57 procent (2022)
Nativitet/födelsetal
8,9 per 1000 invånare (2020)
Mortalitet/dödstal
16,9 per 1000 invånare (2020)
Befolkningstillväxt
-1,1 procent (2022)
Fertilitetsgrad
1,5 födda barn per kvinna (2021)
Andel kvinnor
52,1 procent (2022)
Förväntad livslängd
73 år (2021)
Förväntad livslängd för kvinnor
76 år (2021)
Förväntad livslängd för män
70 år (2021)
Språk
serbiska 2
1. en ny folkräkning väntas 2022
2. albanska och ungerska är viktigaste minoritetsspråk

Serbien – Religion

De flesta serber är ortodoxt kristna. Religionsfrihet råder och andra folkgrupper kan utöva sina religioner. Samtidigt fungerar den mäktiga serbisk-ortodoxa kyrkan som något av en statskyrka i praktiken.

Den serbisk-ortodoxa kyrkan har stort inflytande i samhället och har kunnat tillskansa sig en rad förmåner som andra samfund inte har, till exempel på skatteområdet.

Under 1990-talets krig blev religionen mer än tidigare en viktig del av människors identitet och utnyttjades i den nationalistiska propagandan mellan folkgrupperna. De ekonomiska svårigheterna efter krigen stärkte religionens ställning ytterligare.

I Vojvodina finns många katoliker, särskilt i områden där ungrare dominerar. I fattiga områden med många muslimer, såsom Preševo och Sandžak, har man kunnat se ett ökat islamistiskt inflytande.

Om våra källor

Serbien – Utbildning

I Serbien börjar barnen skolan vid sju års ålder. Efter den åttaåriga grundskolan kan eleverna välja mellan fyraårigt gymnasium, som ger behörighet för högre studier, och någon yrkesskola eller teknisk utbildning.

Skolplikten omfattar ett år i förskola förutom de åtta grundskoleåren. Frivillig förskola erbjuds för barn från sex månaders ålder. Grundskolan består av två fyraåriga stadier.

De allra flesta går i statliga skolor och all undervisning, även på högskolenivå, är avgiftsfri även om eleverna ofta får betala för skolböcker. De privata alternativ som existerar får inga offentliga medel och är avgiftsbelagda.  

Det finns åtta statliga universitet, där det i Belgrad är störst och äldst. Dessutom finns också en rad privata universitet och högskolor. Kvaliteten på den högre utbildningen sjönk under 1990-talet i spåren av krigen. Serbien påverkas ännu av detta men en försiktig reformering av såväl grundskola som högre utbildning pågår, delvis finansierad med EU-medel, och skollokaler med mera håller på att rustas upp. Det hela går dock långt ifrån i den takt och utsträckning som skulle behövas.

Om våra källor

Fakta – utbildning

Läs- och skrivkunnighet
99,5 procent (2019)
Andel barn som börjar grundskolan
94,6 procent (2018)
Antal elever per lärare i grundskolan
14 (2018)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
3,6 procent (2019)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
8,6 procent (2019)

Serbien – Sociala förhållanden

Socialförsäkringssystemet bygger på obligatoriska inbetalningar till främst sjukvård och pension. Den åldrande befolkningen är en utmaning för ett redan pressat system. Fattigdomen är stor för ett land i Europa.

Det relativa armodet till trots hamnar Serbien i den kategori på 69 länder i världen som enligt FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har "mycket hög" utvecklingsnivå, om än på botten i gruppen, på plats 65. Jämfört med andra länder i det forna Jugoslavien ligger Serbien i det nedre skiktet. (Se lista här.)

Krigen på 1990-talet och Natos flyganfall 1999 bidrog till att rasera välfärdssystemen, särskilt sjukvården som än i dag lider av stora brister. Både läkemedel och medicinsk utrustning saknas. Antalet privata vårdinrättningar har ökat under senare år men alla har inte råd att använda sig av dessa. Sjukvården är en av de mest korrumperade samhällsinstitutionerna: den som kan betalar personalen svart för att få bättre och snabbare vård. En tredjedel av befolkningen beräknas ha bristande tillgång till sjukvård.

Industriell nedsmutsning, luft- och vattenföroreningar samt brist på rent dricksvatten och dålig avfallshantering bidrar till att göra människor sjuka (se Naturtillgångar, energi och miljö).

I krigens spår växte omfattande brottslighet fram med människohandel, smuggling av droger, cigaretter och vapen, korruption och tvätt av svarta pengar. Brottsligheten har till stor del bitit sig fast.

Vid millennieskiftet levde var tredje invånare under den nationella fattigdomsgränsen. År 2019 gällde samma sak var femte invånare, en tydlig förbättring men fortfarande en hög nivå. En av 20 lever under den globala nivån för extrem fattigdom, det vill säga på mindre än 1,90 dollar om dagen. Fattigdomen är särskilt utbredd på delar av landsbygden, bland den romska befolkningen och bland äldre. Klyftorna i samhället är stora och tenderar snarast att öka.

Pensionsåldern beror delvis anställningstidens längd och kön. Pensionsålder för män som arbetat i minst 15 år är 65. För kvinnor var motsvarande pensionsålder tidigare 60 men en stegvis höjning pågår och 2032 ska den vara samma som för männen. Mer än hälften av både män och kvinnor pensionerar sig dock i förtid.

Enligt lagen gäller lika lön för lika arbete, men i praktiken har kvinnor lägre löner än män. Nästan lika många kvinnor som män förvärvsarbetar. Kvinnor utsätts även på andra sätt för diskriminering. Det gäller också minoritetsgrupper, inte minst romer.

Samhället är på många sätt värdekonservativt. Hbtq-personer utgör en utsatt grupp.

Amnesty International har pekat ut Serbien som ett land där myndigheterna underlåter att skydda sexuella minoriteter, trots att diskriminering av dem formellt är förbjudet. Mot den bakgrunden var många överraskade när Ana Brnabić 2017 utsågs till premiärminister, då hon är öppet homosexuell. Brnabić blev 2019 den första regeringschefen i världen vars samkönade partner födde ett barn. Men samkönade äktenskap är inte tillåtna och när prideparader har kunnat genomföras har det skett med omfattande polispådrag. I september 2022 ställde myndigheterna in Europride, bara dagar innan den årliga all-europeiska paraden skulle genomföras, med hänvisning till att man ville förhindra våld på gatorna.

Abort är fritt tillgängligt fram till den tionde graviditetsveckan, därefter krävs särskilda skäl.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Andel invånare med tillgång till dricksvatten från en kontrollerad källa
95 procent (2020)
Andel invånare med tillgång till toaletter
97,9 procent (2020)
Spädbarnsdödlighet
5 per 1000 födslar (2021)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
8,7 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård per invånare
672 US dollar (2020)
Andel kvinnor i parlamentet
37 procent (2022)

Serbien – Kultur

Serbien upplevde en kulturell blomstring under det serbiska kungadömets storhetstid på 1200–1300-talen. Under den långa turkiska ockupationen därefter vidmakthölls kulturen främst som sånger och berättelser om serbiska hjältar i kamp mot turkarna. I Vojvodina, dit många flytt undan turkarna, grundades den serbiska teatern.

På 1800-talet blev Vuk Karadžić viktig för serbisk kultur och nationalkänsla med sina språkliga, historiska och folkloristiska arbeten. Stor spridning fick Bergskransen, det serbiska nationalepos som Montenegros furstebiskop Petar II Petrović Njegoš skrev i mitten av 1800-talet.

Nobelpristagaren Ivo Andrić, som skildrar det osmanska Bosnien bland annat i romanen Bron över Drina, bodde under senare delen av sitt liv i Belgrad. Andrićs hem blev ett museum efter hans död 1975.

Andra kända 1900-talsförfattare är Danilo Kiš, Mirko Kovač samt Dobrica Ćosić, som var Jugoslaviens president 1992–1993 och aktiv i demokratiseringsprocessen i början av 1980-talet, då författarna tog upp tidigare förbjudna ämnen till diskussion. I den hittills enda av hans romaner som översatts till svenska, På undre däck (1995), skildrar Vladimir Arsenijević livet under 1990-talets krig. Den uppmärksammade romske poeten Rajko Đurić engagerade under en period politiskt och grundade senare en romsk konst- och vetenskapsakademi i Belgrad. Hans texter finns att läsa på svenska i antologin Utan hus, utan grav (2002).

Eurovision Song Contest är mycket populär i Serbien, inte minst sedan landet vann tävlingen 2007 genom sångerskan Marija Serifović.

Serbisk films mest kände uttolkare är Emir Kusturica (Zigenarnas tid; Svart katt, vit katt). Med Underground, om kriget i ex-Jugoslavien, vann han Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1995. Vid den Balkanfestival som anordnades på flera håll i Sverige i början av 2013 kunde man bland annat se den serbiska filmen Professor Kosta Vujićs hatt från 2012. Den är gjord av Zdravko Šotra, en av de mest framgångsrika serbiska film- och TV-regissörerna, och bygger på en bestseller av Milovan Vitezović om en excentrisk lärare på 1800-talet.

Om våra källor

Serbien – Äldre historia

På Balkan fanns från 1000-talet ett mäktigt serbiskt rike med centrum i Kosovo. Från slutet av 1300-talet kom detta i nästan 500 år att lyda under de osmanska turkarna. Efter första världskriget upprättades ett gemensamt, sydslaviskt kungarike under Serbiens regent. Under andra världskriget ockuperades och delades landet. Efter blodiga inre strider kunde kommunistledaren Tito 1945 bilda socialistrepubliken Jugoslavien med Serbien som största delrepublik. När Tito avled 1980 och ekonomin samtidigt började försämras visade sig motsättningar som skulle leda till krig och landets sönderfall.

Efter romarrikets delning i en västlig och en östlig del år 395 bildades nya stater på Balkan när olika folk kämpade mot varandra och mot det östromerska riket, Bysans. Staterna hade skiftande omfång och livslängd. Vid 600-talets mitt hade slaverna, som kom från nordöst, koloniserat nästan hela Balkan.

På 1000-talet uppstod det medeltida serbiska riket. Det erkändes av den bysantinske kejsaren 1187 och fick en egen serbisk-ortodox ärkebiskop 1219 med säte i Peć (Peja) i dagens Kosovo. Kyrkan blev en samlande kraft och fick stor betydelse för serbernas nationella och kulturella identitet.

Under Stefan Dušan, som 1346 kröntes till kung, upplevde serberna en storhetstid. I Kosovo, som serberna räknar som sin kulturella vagga, byggdes under denna epok en mängd kyrkor och kloster. Riket föll dock snart sönder och kunde inte stå emot de osmanska turkarna när dessa började rycka fram över Balkan i slutet av 1300-talet. Ett stort slag mellan serber och turkar stod 1389 vid Kosovo polje (Trastfältet). Serbien blev en turkisk lydstat 1396 för att sedan helt inlemmas i Osmanska riket 1459.

Gränsområdet Krajina

Serberna kom att leva under turkisk och muslimsk dominans i närmare 500 år. Befolkningen höll dock fast vid den serbisk-ortodoxa religionen och sin kultur. I slutet av 1500-talet upprättade den habsburgske (österrikiske) kejsaren ett militärt gränsområde mot turkarna i nuvarande Kroatien (det så kallade Krajina, det vill säga gräns). Habsburgarna gav mark till serbiska bönder, som i utbyte ställde upp med soldater och skyddade de habsburgska provinserna från turkarna. Därmed skapades de serbiska enklaverna i Kroatien.

Den moderna serbiska staten växte fram i början av 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878 tvingades den turkiske sultanen ge serberna full självständighet. År 1882 blev Serbien ett kungadöme.

I första Balkankriget 1912–1913 besegrade Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland turkarna och stred sedan om bytet i andra Balkankriget 1913. Serbien och Grekland fick stora delar av Makedonien, och Serbien och Montenegro delade på Sandžak-området som ligger längs gränsen mellan dem.

Bosnien och Hercegovina hade 1908 annekterats av den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern, där tronföljaren Franz Ferdinand tänkte ge den sydslaviska befolkningen självstyre för att minska dess vilja att ansluta sig till Serbien. Då Serbien ville befria de bosniska serberna från österrikiskt styre kom landet i direkt konflikt med Österrike-Ungern. Vid ett besök i Sarajevo i Bosnien den 28 juni 1914 sköts Franz Ferdinand till döds av Gavrilo Princip, medlem i den serbnationalistiska organisationen Svarta handen. Mordet blev upptakten till första världskriget.

Kungariket Jugoslaviet bildas

Den habsburgska monarkin kollapsade i oktober 1918 och i december utropades Serbers, kroaters och sloveners kungarike under Serbiens regent Petar Karađorđević (Karadjordjevic), som efterträddes av sin son Aleksandar 1921. Mycket spända förhållanden rådde redan från början mellan serber och kroater/slovener. De senare, som var katoliker och hade erfarenhet av västerländsk administration under Habsburg, ville att den nya staten skulle bli en lös federation med stort inre självstyre. Serberna, vars förvaltning var påverkad av turkisk tradition, önskade en centraliserad stat. De partier som ville ha en centralstyrd enhetsstat vann en knapp majoritet i valet 1920.

I slutet av 1920-talet stod landet på randen till inbördeskrig. I januari 1929 upplöste kung Aleksandar parlamentet. Författningen sattes ur spel och kungen gjorde sig själv till diktator. Samtidigt döptes landet om till Kungariket Jugoslavien (jugo betyder syd). En period av ekonomisk nedgång, ökade politiska motsättningar och tilltagande våld följde. I Makedonien verkade den revolutionära organisationen VMRO för en stat som samlade alla makedonier. I Kroatien växte fascistpartiet Ustaša (Ustasja), trots att det var förbjudet och dess ledare befann sig i exil i Mussolinis Italien. År 1934 mördades kung Aleksandar i Marseille av en VMRO-terrorist, men Ustaša ansågs ligga bakom.

Det förmyndarstyre som tog över efter den mördade kungen (hans äldste son var omyndig) stödde tyskarna i början av andra världskriget. Jugoslavien var vid det laget ekonomiskt beroende av Nazityskland. I slutet av mars 1941 genomfördes dock en statskupp av en grupp officerare, som stödde de allierade mot tyskarna. Den 6 april överfölls därför Jugoslavien av axelmakterna Tyskland och Italien och deras partner Ungern och Bulgarien. Montenegro införlivades nästan helt i det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Merparten av Serbien ockuperades av tyskarna, som tillsatte en marionettregering i Belgrad. I större delen av Kroatien och Bosnien bildades med tyskt stöd en fascistisk lydstat (det så kallade Fria Kroatien).

Tito kommer till makten

Två rivaliserande motståndsgrupper kom att kämpa mot inkräktarna: kungatrogna četniker (tjetniker) under överste Draža Mihajlović, som stöddes av den jugoslaviska exilregeringen i London, och den nationella befrielsearmén, under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz (Tito). Försök att ena rörelserna utmynnade i en blodig inbördesfejd mellan četniker och vänsterpartisaner. De allierade, som först stött de kungatrogna, gick 1943 över till Tito och i november samma år utropade Tito i staden Jajce i Bosnien en partisanregering i de befriade områdena.

Samtidigt härjades delar av Jugoslavien av inre politisk och religiös terror. Ustašaregimen i Kroatien ägnade sig åt barbarisk förföljelse av judar, romer och politiska motståndare. Man försökte också med våld tvinga ortodoxa serber att gå över till katolicismen. Många kroatiska serber lyckades fly till Serbien. Serbiska grupper, bland annat četnikerna, svarade med brutala överfall på kroater. De värsta striderna rasade 1943–1944 i Bosnien. När kriget var slut hade en tiondel av Jugoslaviens befolkning dödats och 3,5 miljoner var hemlösa. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna.

De kungatrogna besegrades slutgiltigt 1944, då kungadömet formellt avskaffades, och den 7 mars 1945 kunde Tito upprätta en regering. Serbien blev den största av sex delrepubliker i den kommuniststyrda förbundsrepubliken Jugoslavien. Den serbiska huvudstaden Belgrad blev också säte för all gemensam förvaltning och huvudstad i den nya republiken.

Socialistrepubliken Jugoslavien

I efterkrigstidens Jugoslavien var kommunistpartiet den enda tillåtna politiska kraften. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Författningen byggde på den sovjetiska och ledaren Tito var en lydig lärjunge till sovjetledaren Josef Stalin.

Men Titos ambition att bilda ett förbund av de kommuniststyrda staterna på Balkan med sig själv som ledare fick Stalin, som inte ville ha någon konkurrens, att 1948 utesluta Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen.

Tito tvingades då vända sig till väst. Han lade om inrikespolitiken och lät decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet, bland annat genom självförvaltningssystem på fabrikerna. Jugoslavien fick därefter omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och andra västländer. Först 1956, efter Stalins död, återupptog Sovjetunionen och Jugoslavien sina förbindelser.

De ekonomiska framgångarna och Titos sammanhållande kraft dolde länge systemets inbyggda konflikter. Men under 1970-talet började Jugoslavien få ekonomiska problem och de inre motsättningarna ökade.

Om våra källor

Serbien – Modern historia

Det socialistiska Jugoslavien hölls ihop med stark hand av krigets vinnare, Tito, och med hjälp av en växande ekonomi. Men då Tito avled 1980 och ekonomin samtidigt började försämras visade sig motsättningarna, som i början av 1990-talet skulle leda till krig och landets sönderfall. Efter krigen upprättades 2003 en lösare union mellan Serbien och Montenegro, men tre år senare upplöstes även denna och de två delrepublikerna blev självständiga stater. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008.

Den socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien fick en ny författning 1974, efter ett kroatiskt uppror (se även Äldre historia). Den gav delrepublikerna vidsträckt självstyre med egna regeringar och förvaltningar. Centralmakten i Belgrad ansvarade för utrikespolitik, försvar och delar av ekonomin, men delrepublikerna kunde lägga in veto i viktiga frågor och för det mesta kom federationens bästa i andra hand.

Författningen försvagade Serbiens inflytande inom förbundsstaten, och dessutom hade de serbiska provinserna Kosovo och Vojvodina fått långtgående självstyre. Efter den jugoslaviske ledaren Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten både inom den egna republiken och i federationen. 1987 blev Slobodan Milošević på ett kuppartat sätt ledare för det serbiska kommunistpartiet och 1989 valdes han till serbisk president. Milošević kämpade för att ”återupprätta serbernas betydelse” och gjorde Kosovo till en symbolfråga.

Motsättningarna fick Slovenien och Kroatien att kräva en lösare federation, men alla reformförslag röstades ned i det federala parlamentet. När Slovenien ändrade sin författning så att republiken skulle kunna lämna Jugoslavien svarade Serbien med ekonomisk bojkott. Vid det jugoslaviska kommunistförbundets kongress i januari 1990 var motsättningarna så stora att Slovenien och Kroatien, som ville ha ett modernare och öppnare parti, lämnade kongressen. Kort därpå upplöstes det jugoslaviska kommunistförbundet. Kommunisterna fanns kvar på delrepubliknivå men valde ofta att kalla sig socialister eller socialdemokrater.

1990 hölls för första gången flerpartival i de sex delrepublikerna. I fyra av dem vann nationalistpartier. Kommunisterna, som också förde nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Där ville man till skillnad från de övriga stärka federationen. Det politiska och ekonomiska sönderfallet fortsatte dock och den jugoslaviska federationen upphörde i praktiken att fungera. I juni 1991 utropade sig Slovenien och Kroatien som självständiga. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folkarmén till angrepp.

I Slovenien blåstes striderna av efter tio dagar men i Kroatien bidrog oenighet om gränsdragningen och den serbiska minoritetens status till att striderna tog fart i augusti. Resultatlösa försök gjordes av omvärlden att lösa konflikten. I januari 1992 erkände EU både Slovenien och Kroatien som självständiga stater.

Förbundsrepubliken Jugoslavien

Våren 1992 röstade också bosnier och makedonier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien (senare omdöpt till Nordmakedonien) blev övergången fredlig. I Bosnien och Hercegovina utbröt inbördeskrig i april sedan EU, trots serbiska protester, erkänt republikens självständighet. Kort därpå antog det federala parlamentet i Belgrad en ny författning och därmed skapades Förbundsrepubliken Jugoslavien med endast två delstater: Serbien och Montenegro.

Den jugoslaviska folkarmén ställde sig formellt utanför kriget i Bosnien men dess taktik att vid krigsutbrottet ”skicka hem” de många bosniska serberna i armén med vapen bidrog i hög grad till att serberna på kort tid kunde lägga under sig cirka 70 procent av Bosniens yta. I erövrade områden kördes den icke-serbiska civilbefolkningen i väg, dödades eller sattes i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder men serberna satte dem i system. Sommaren 1995 vände dock krigslyckan, då kroaterna tog tillbaka två områden i Kroatien som serberna hållit, bland annat Krajina. Följden blev en ny stor flyktingström, nu av hundratusentals serber.

I juli 1995 hade bosnienserberna intagit staden Srebrenica i sydöstra Bosnien, en av de muslimska enklaver i Bosnien som FN lovat att skydda. Invånarna kördes brutalt i väg och omkring 8 000 muslimska män och pojkar mördades. Denna händelse fick USA att ingripa.

Daytonfreden

President Slobodan Milošević och hans motparter från Kroatien och Bosnien tvingades till förhandlingar i USA och i november 1995 skrev de under ett fredsavtal. Som en följd av det så kallade Daytonavtalet hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG (numera EU) och FN infört 1991 respektive 1992. Även om krigen aldrig kom att föras på serbisk eller montenegrinsk mark drabbades den jugoslaviska federationen hårt av omvärldens fördömanden, av FN-sanktioner, av stora flyktingströmmar och av en allmän brutalisering av samhället i krigets spår.

Inrikespolitiskt dominerades Jugoslavien fortfarande av Milošević. När han inte fick ställa upp i presidentvalet i Serbien 1997 såg han i stället till att bli vald till president i "rest-Jugoslavien". 

Krig i Kosovo

Under 1998 övergick en växande konflikt mellan serber och den albanska folkmajoriteten i Kosovo i krig. Rapporter om övergrepp från serbisk sida gjorde att Nato i mars 1999 – utan FN-mandat – inledde bombangrepp mot rest-Jugoslavien. Flyganfallen pågick i 78 dagar och krävde hundratals människors liv. I juni tvingades Milošević skriva på ett fredsavtal och FN-organet Unmik tog över styret av Kosovo. Kriget undergrävde Miloševićs ställning. (Se vidare Kosovo-Modern historia och Konflikter-Kosovo.)

År 2000 lät Milošević med kort varsel utlysa val i förtid till den federala presidentposten och det federala parlamentet, med hopp om att den splittrade serbiska oppositionen inte skulle kunna enas. Men 18 oppositionspartier samlades, trots svårigheter, i alliansen Serbiens demokratiska opposition (DOS) med Vojislav Koštunica som gemensam presidentkandidat.

Trots trakasserier från regimen och kringskuren pressfrihet visade mätningar efter den första valomgången i september att Koštunica hade segrat. När regimen trots det försökte genomdriva en andra valomgång blev protesterna omfattande. Slutet för Milošević kom när Serbiens nära allierade Ryssland tog sin hand från honom genom att gratulera Koštunica till valsegern. Milošević erkände sig då besegrad och Koštunica svors in som Jugoslaviens president. DOS blev störst i det federala parlamentet och när nyval till det serbiska parlamentet hölls i december 2000 fick DOS egen majoritet där.

Milošević grips

I april 2001 greps Milošević , anklagad för förskingring av statliga medel, korruption och maktmissbruk. För att Jugoslavien skulle få ekonomiskt bistånd krävde USA att han skulle utlämnas till Haag, samtidigt som delar av DOS motsatte sig det och ville ställa honom inför rätta i Jugoslavien. Splittringen inom DOS blev tydlig när Serbiens premiärminister Zoran Ðinđić (Djindjic), ledare för Demokratiska partiet (DS), beslutade att utlämna Milošević utan att informera Koštunica. Milošević fördes till Haag där rättegången inleddes i februari 2002 (han avled dock 2006, innan någon dom hunnit falla).

USA krävde att fler misstänkta krigsförbrytare skulle utlämnas till Haagdomstolen. Efter mycken vånda antog det jugoslaviska parlamentet en lag som tillät att 23 misstänkta skulle kunna gripas och föras till Haag. Bland dem fanns Serbiens president Milan Milutinović samt bosnienserbernas före detta ledare Radovan Karadžić och före detta överbefälhavare Ratko Mladić.

I mars 2003 mördades Zoran Đinđić, troligen på beställning av den organiserade brottsligheten, sedan han satt i gång en kampanj mot denna. Senare samma år upplöstes oppositionsalliansen DOS.

Det självständiga Serbien 

Månaden före mordet på Đinđić, i februari 2003, hade den jugoslaviska federationen omvandlats till Unionen Serbien och Montenegro, en lösare statsbildning. Montenegro ingick endast motvilligt i unionen och den upplöstes i juni 2006 sedan en majoritet av montenegrinerna röstat för självständighet. Även Serbien förklarade sig då självständigt och antog samma år en ny författning, mer anpassad till EU:s normer men där det klart deklarerades att Kosovo var en integrerad del av Serbien.

Vid självständigheten var den tidigare jugoslaviske presidenten Vojislav Koštunica premiärminister i Serbien (sedan 2003) medan president (sedan 2004) var Boris Tadić som efterträtt Đinđić som ledare för DS. Efter ett nyval till parlamentet 2007 bildade Koštunica en ny koalitionsregering, och i president 2008 omvaldes Boris Tadić med knapp marginal.

Strax därefter, i februari 2008, förklarade sig Kosovo, ensidigt, självständigt från Serbien. Kosovoalbanerna firade men bitterheten var djup i Serbien och i de serbiska enklaverna i provinsen. USA och en majoritet av EU-länderna erkände snabbt Kosovo, medan Ryssland och Kina inte gjorde det.

EU-ansökan

Kosovofrågan ledde till att premiärminister Koštunica avgick. I det nyval som hölls i maj 2008 segrade Tadićs EU-vänliga partiallians och bildade därpå en koalitionsregering med sina tidigare rivaler i Socialistpartiet.

Serbien ansökte formellt om EU-medlemskap 2009. Därmed tvingades landet ta itu med delar av sitt förflutna. Ett genombrott kom i maj 2011 då Ratko Mladić till sist greps i en by åtta mil norr om Belgrad, efter 16 år på flykt. Han utlämnades efter några dagar till Haag för att ställas inför krigsförbrytartribunalen där.

I juli samma år greps den sista på Haagtribunalens lista över misstänkta, Goran Hadžić, som lett de serbiska separatiststyrkorna i Kroatien i kriget 1991–1995. Också Hadžić utlämnades till Haag, och EU förklarade att Serbien tagit ett viktigt steg mot medlemskap i unionen.

President Tadić avgick i förtid i april 2012 och banade väg för presidentval samtidigt med parlamentsvalet i maj. Presidentvalet blev en kamp mellan Tadić och Tomislav Nikolić som lämnat ett ultranationalistiskt parti (se Politiskt system) och bildat det moderat nationalistiska Serbiska framstegspartiet (SNS). I andra valomgången segrade Nikolić och SNS blev störst i parlamentsvalet.

Nationalister till makten

Nu lyckades inte Boris Tadić och hans DS få till stånd ett fortsatt regeringssamarbete med socialisterna i SPS, som valde att satsa på den nyvalde presidentens nationalistiska parti. Socialistledaren Ivica Dačić bildade en ny koalition mellan sitt parti, SNS och ytterligare en partiallians.

Serbnationalistiska och högerextremistiska grupper fick luft under vingarna efter att den nationalistiska regimen kommit till makten. De angrep människor och företeelser som de klassade som ”antiserbiska” och ”förrädare”. Även homosexuella utsattes för våld från nationalister och skinnskallar.

Efter förhandlingar under EU:s medling slöt Serbien och Kosovo i april 2013 ett ramavtal om normaliserade förbindelser (se Kosovo-Kalendarium). Serbien erkände inte Kosovos självständighet, men avtalet innebar att båda parter lovade att inte blockera varandras väg mot EU. Som ett resultat kunde Serbien inleda officiella förhandlingar om EU-medlemskap i januari 2014.

Samma månad lät president Nikolić upplösa parlamentet och nyval utlystes. I valet fick SNS nästan hälften av alla röster, och mer än hälften av mandaten i parlamentet. SNS-ledaren Aleksandar Vučić bildade ny regering i april.

Den nya regeringen hade knappt tillträtt förrän Serbien (tillsammans med Bosnien och Kroatien) drabbades av de värsta översvämningarna på ett århundrade. Trots internationellt katastrofbistånd kom dessa att få omfattande ekonomiska konsekvenser för landet.

Vučić blir president

Trots SNS-regeringens starka ställning beslutade premiärminister Vučić 2016 att utlysa nyval till parlamentet, två år i förtid. I valet förblev SNS störst och partiet tog också för första gången makten i provinsen Vojvodina.

Inför presidentvalet 2017 drog sig den sittande presidenten Tomislav Nikolić ur, och valde i stället att stödja premiärminister Vučićs kandidatur. Vučić vann också redan i första omgången med 55 procent av rösterna. Oppositionen anklagade Vučić för att ha vunnit mycket därför att han kunnat utnyttja medierna till sin fördel. Efter valet gav sig många, inte minst ungdomar, ut på gatorna i både Belgrad och andra städer för att demonstrera mot Vučićs som de uppfattade det alltmer auktoritära styre. Stora demonstrationer, både för och emot den nye presidenten, ägde också rum i samband med att han installerades den 31 maj.

Om våra källor

Serbien – Politiskt system

Serbien blev 2006 den sista av de sex delrepublikerna i det före detta Jugoslavien att utropa sin självständighet och samma år antogs en ny författning. Den slår fast att landet är en parlamentarisk republik. Det finns ett stort antal politiska partier men sedan 2012 styrs Serbien av nationalistiska partier.

Då Unionen Serbien och Montenegro upplöstes 2006 (se Modern historia) blev också Serbien en självständig stat. Samma år röstade serberna med knapp marginal för ett förslag till ny författning, som sedan antogs av parlamentet. I den sägs att den serbiska staten är grundad på europeiska värden. Där slås också fast att Vojvodina, men även Kosovo, är integrerade delar av Serbien. Kosovo bröt sig ur Serbien 2008 men det har inte erkänts av regeringen i Belgrad.

Statschef är presidenten, som utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år. För seger i första omgången krävs minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna. En president får enligt författningen sitta två mandatperioder. Presidentens formella befogenheter är relativt begränsade.

Det serbiska parlamentet har 250 ledamöter. Allmänna parlamentsval hålls vart fjärde år. På begäran av regeringen kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval i förtid, såsom skedde 2023. Ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få plats i parlamentet. Undantag från procentspärren görs för partier som företräder etniska minoriteter.

Serbien är indelat i 25 administrativa enheter (eller 24 distrikt plus Belgrad), varav sju ligger i provinsen Vojvodina. Dessa är i sin tur är indelade i städer, stadskommuner och kommuner. Kosovo är inte inräknat, Belgrad har avstått från att direkt styra där sedan ett avtal förhandlats fram med hjälp av EU 2013. Meningen är att serbdominerade kommuner i norra Kosovo ska få långtgående självstyre.

Läs om Serbiens rättsväsende i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

De stora frågorna i serbisk politik har varit hur landet ska förhålla sig till EU och till Kosovo. En stor majoritet av politikerna är (åtminstone officiellt) emot erkännande av Kosovo som självständig nation. De flesta är för medlemskap i EU men frågan har bidragit till att splittra partierna. Frågorna hänger dessutom ihop, eftersom EU kräver att Serbien och Kosovo ska skapa goda relationer (och en del EU-medlemmar vill också se ett serbiskt erkännande av Kosovo).

Det dominerande politiska partiet är sedan 2012 Serbiska framstegspartiet (Srpska napredna stranka, SNS). Partiet är moderat nationalistiskt, det vill se Serbien som EU-medlem men månar samtidigt om goda kontakter med Ryssland och Kina (se Utrikespolitik och försvar). SNS grundades 2008 av Tomislav Nikolić som ett utbrytarparti ur SRS (se nedan) och vann valet 2012. Då Nikolić samtidigt valdes till serbisk president övertog Aleksandar Vučić partiledarposten. SNS har segrat stort i alla val sedan dess. Partiet styr i alla större städer. Många varnar för att partiet har fått för stor makt (se bland annat Demokrati och rättigheter och Aktuell politik). Andra anser att det snarare är Vučić personligen som har samlat makten omkring sig. Partiledare sedan 2023 är Miloš Vučević, som också utsågs till premiärminister 2024. 

Serbiens socialistiska parti (Socijalistička partija srbije, SPS) har ingått i alla regeringar sedan 2008. Det uppstod en gång ur det gamla Kommunistpartiet i Serbien och leddes under sin mäktigaste tid länge av Slobodan Milošević, även sedan denne förts till krigsförbrytartribunalen i Haag. Efter Miloševićs död 2006 har SPS nya ledarskap moderniserat partiet och fört Serbien närmare EU. SPS samarbetar sedan valet 2012 med SNS. Partiledaren Ivica Dačić har i många år varit vice premiärminister och från 2024 även inrikesminister i den SNS-ledda regeringen.

Nationella demokratiska alternativet (Nacionalno demokratska alternativa, Nada) är en konservativ allians som bildades 2021. I den ingår Serbiens nya demokratiska parti (Nova Demokratska stranka Srbije, NDSS, tidigare DSS), som hade en central roll i samband med att Slobodan Milošević utmanövrerades (se Modern historia), samt Rörelsen för återupprättandet av Kungariket Serbien (Pokret obnove Kraljevine Srbije, Poks) som grundades 2017.

2023 kom ett nytt parti in i parlamentet, Vi – folkets röst (Mi—Glas iz narodaMI–GIN), som beskrivs som högerpopulistiskt och konspirationsteoretiskt. 

Det starkaste EU-motståndet har kommit från extremnationalistiska, ”storserbiska” och populistiska Serbiska radikala partiet (Srpska radikalna stranka, SRS) vars ledare Vojislav Šešelj länge satt häktad i Haag, anklagad för krigsförbrytelser (se Demokrati och rättigheter). SRS blev största enskilda parti i valet 2008, men försvagades senare samma år då den mer moderate ställföreträdande partiledaren Tomislav Nikolić bröt sig ur SRS och bildade SNS (se ovan). Partiet har sedan 2020 ingen plats i parlamentet.

De stora framgångarna för de nationalistiska partierna ledde till problem inom Demokratiska partiet (Demokratska stranka, DS), som under den dåvarande presidenten Boris Tadić varit största parti och dominerat den förhållandevis reformvänliga, liberala och EU-vänliga koalition som styrde fram till 2012. DS grundades i slutet av 1980-talet av den 2003 mördade Zoran Đinđić (se Modern historia). Efter valförlusten 2012 avgick Tadić som partiledare och han bildade 2014 ett nytt parti som senare bytte namn till Socialdemokratiska partiet (Socialdemokratska stranka, SDS).

Stora delar av oppositionen mot den SNS-ledda regeringen samlades 2018 i Allians för Serbien. Den bestod av ett 30-tal oppositionsgrupper från vänster till långt ut på högerkanten. En drivande kraft var den förre borgmästaren i Belgrad, Dragan Đilas, som tidigare tillhört DS men som 2019 bildade Frihets- och rättvisepartiet (Stranka slobode i pravde, SSP). Allians för Serbien bojkottade parlamentsvalet 2020, i protest mot vad som uppfattades som president Vučićs alltmer auktoritära styre. Därefter har alliansen omformats ett par gånger. Inför nyvalet i december 2023 ombildades den med namnet Serbien mot våld (Srbija protiv nasilja, SPN), bestående av 15 partier, bland dem DS och SSP (se Aktuell politik). Alliansen stod för det största motståndet mot SNS, men kom ändå långt efter regeringspartiet.

Om våra källor

Serbien – Demokrati och rättigheter

I Serbien har politiska partier med olika ideologisk grund kunnat delta i relativt fria val alltsedan 1990-talet. Länge tycktes landet genomgå en demokratisering. Men de senaste åren har utvecklingen vänt och Serbien pekas nu ut som ett land där politiska och medborgerliga rättigheter håller på att urholkas. Opposition, fria organisationer och medier är alltmer pressade.

Under nyvalet i december 2023, som regeringspartiet SNS vann, förekom många anklagelser röstköp och valurnor som proppades med valsedlar. "Ovärdigt en kandidat till EU", kommenterade Tysklands UD. EU-kommissionen noterade att valprocessen behöver reformeras och uppvisa "påtagliga förbättringar" (se även Aktuell politik).  I valrörelsen klagade oppositionspolitiker på att de utsattes för hat, hot och andra brott, och att regeringen fick mycket mer utrymme i medierna än andra partier. Den bilden delas av oberoende internationella observatörer från Osse, som fastslog att valet var "orättvist" även om det tekniskt var väl genomfört. Kritiken ledde till att valet i Belgrad, där resultatet var som jämnast, ska göras om den 2 juni 2024.

Den negativa utvecklingen ledde redan 2018 till att Freedom House sänkte sin värdering av Serbien till kategorin ”delvis fria länder”. Det var första gången på ett årtionde som Serbien inte klassificerades bland de fria länderna och Serbien har blivit kvar i den kategorin. I organisationens årliga rapport om utvecklingen i 29 "övergångsländer" i det forna östblocket hamnar Serbien i den tredje av fem kategorier som används här, gruppen hybridregimer.

Nedvärderingen beror på försämrade förhållanden vid politiska val och fortsatta försök av regeringen och allierade medier att undergräva oberoende journalistik genom trakasserier och smutskastningskampanjer. Dessutom anklagas president Aleksandar Vučić för att knyta makt till sin person och överskrida sin författningsenliga roll sedan han tillträdde på posten 2017.

På organisationen Transparency Internationals (TI) lista över upplevd korruption i världen hamnar Serbien på plats 104 av 180 länder på listan som gäller 2023. Det är den lägsta nivån hittills för landet, som befinner sig i Europas bottenskikt. I regionen är det bara Bosnien som ligger ännu sämre till (för hela listan se här). På grund av politiska påtryckningar är rättssystemet i stort sett oförmöget att ställa makthavare som missbrukar sin ställning till svars, skriver TI. Svaga lagar och institutioner bidrar också till det låga betyget.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Yttrande- och pressfrihet garanteras i författningen men mediernas oberoende och mångfald begränsas av politisk inblandning, ekonomiskt beroende och självcensur hos journalisterna. Förtalsstämningar i domstol mot journalister är vanliga. På Reportrar utan gränsers (RUG) rankning över pressfriheten i världens länder ligger Serbien på plats 98 av 180. Landet har dalat på rankningen i flera år och pressfriheten är bland den sämsta i Europa, och även sämst bland de före detta jugoslaviska republikerna (hela listan finns här). Placeringen innebär också att Serbien hamnar bland i den näst sämsta kategorin av länder i världen, en grupp med 48 stater som anses ha en "svår" pressfrihetssituation.

Medieklimatet har försämrats efter Vučićs tillträde som premiärminister 2014 (han blev president tre år senare). Medier som kritiserar regimen kan angripas offentligt och anklagas för att ”försöka skapa kaos i landet” eller ”störta regeringen” och de utsätts ofta för godtyckliga inspektioner av myndigheterna. Regeringsföreträdare utsätter ostraffat enskilda journalister för hot, trakasserier och fysiskt våld. Smutskastningskampanjer har blivit vanliga. Ett resultat av detta är att antalet undersökande journalister har minskat.

Medan den ryska propaganda-TV-kanalen RT har stoppats i EU har den i Serbien tillåtits öppna filialen RT Balkan.

2021 rapporterade RUG om en allvarlig hot- och smutskastningskampanj i regeringstrogna medier mot tre journalister som rapporterat om frågor som rörde massakern på 8 000 muslimska pojkar och män i Srebrenica i Bosnien 1995. Journalisterna hade rapporterat om att livstidsdomen mot den bosnienserbiske militäre ledaren under kriget Ratko Mladić fastställts av FN-domare, samt att Montenegro i en resolution fördömt folkmordet i staden. Den serbiska regeringen erkänner inte massakern som folkmord, trots att det är fastslaget av internationella domare.

RUG har också mer allmänt konstaterat att sensationsorienterade regeringstrogna medier sprider falska nyheter och nästan dagligen utsätter oberoende journalister för attacker. Också EU-parlamentet har varnat för allt sämre mediefrihet i Serbien.

Under Slobodan Miloševićs tid vid makten (1987–2000) utnyttjades framför allt radio och TV medvetet av regimen för att främja serbisk nationalism. Press­en var däremot länge rätt fri; den var ofarligare för regimen än etermedier­­na då få människor hade råd att köpa tidningar. I samband med kriget i Kosovo infördes 1998 en repressiv medielag. Många medier stängdes eller bötfälldes och journalister fängslades eller till och med mördades. Oberoende medier spelade en aktiv roll i samband med Miloševićs fall och regimskiftet hösten 2000 innebar ett öppnare medieklimat. Många medier bytte fot över en natt men en del journalister behöll en okritisk hållning till makthavarna.

1999 mördades den Milošević-kritiske journalisten Slavko Ćuruvija i Belgrad. 2019 dömdes fyra underrättelseofficerare ftill mellan 20 och 30 års fängelse för mordet. De friades dock i högre instans 2024, vilket utlöst ramaskri bland opposition och pressfrihetsorganisationer.

Yttrandefrihet råder på internet men viss kontroll kan ändå förekomma.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendet är formellt självständigt men rättssäkerheten dras fortfarande med stora brister. Det har varit svårt att komma tillrätta med den utbredda korruptionen inom rättsväsendet liksom med dess band till regeringen. Många domare har rapporterat om yttre påtryckningar. Politiker uttalar sig ofta i rättsliga frågor, även i pågående mål eller i frågor som undersöks i medierna.

2023 belade USA den serbiske underrättelsechefen Aleksandar Vulin med ekonomiska sanktioner på grund av misstänkt korruption, maktmissbruk och narkotikahandel. Han beskylls även för att hjälpa Ryssland med att öka sitt inflytande på Balkan.

Förhållandena i fängelser, häkten och polisarrester är dåliga. Många anläggningar är överfulla och det är vanligt att åtalade får vänta länge på rättegång, eftersom arbetet inom domstolarna är ineffektivt. Europarådets kommitté mot tortyr kritiserade i januari 2024 Serbien för att fångar utsätts för våld i form av slag och elchocker. Enligt kommittén kan det utgöra tortyr. Den noterar också att det inte görs framsteg på området.

I World Justice Projects jämförelse av rättsstatens funktioner i 140 länder 2022 hamnade Serbien efter övriga före detta jugoslaviska republiker (Montenegro ingick dock inte i undersökningen).

EFTERSPEL EFTER 1990-TALETS KRIG

Under krigen i början av 1990-talet inrättade FN en särskild krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien (ICTY), med säte i Haag. Inställningen till domstolen, som var aktiv 1993–2017, var länge fientlig i Belgrad. Men efter Slobodan Miloševićs fall valde Serbien att samarbeta fullt ut med ICTY, som en följd av krav från bland annat EU och USA (se även Modern historia). Milošević utlämnades till Haag redan 2001, men avled 2006 innan rättegången mot honom hann avslutas.

Flertalet av ICTY:s mål gällde kriget i Bosnien, och av de 161 personer som åtalades var flertalet etniska serber. Bosnienserbernas ledare Radovan Karadžić och Ratko Mladić greps båda i Serbien, 2008 respektive 2011. Båda fördes till Haag och dömdes så småningom till livstids fängelse.

Ytterligare ett antal personer utlämnades från Serbien till Haag, och flera dömdes till fängelse medan några frikändes. Milan Milutinović, som var Serbiens president 1997–2002, överlämnade sig själv till tribunalen som åtalat honom för övergrepp begångna i Kosovo, men han frikändes. Den tidigare vice premiärministern och grundaren för det extremnationalistiska partiet SRS Vojislav Šešelj (se Politiskt system) satt häktad i Haag i 13 år innan han frikändes. En överinstans till ICTY ändrade 2018 domen och dömde honom till tio års fängelse, men fann att han redan hade avtjänat straffet genom sin häktningstid.

Det är meningen att rättegångar mot krigsbrottsanklagade på lägre nivå ska genomföras i Serbien, men få domar har utdömts på senare år.

Om våra källor

Serbien – Aktuell politik

Serbien är en parlamentarisk republik som domineras av president Aleksandar Vučić och hans nationalistparti SNS, som har styrt sedan 2012. Formellt har presidenten relativt begränsad makt men Vučićs ställning i partiet är ohotad och han har därmed långtgående inflytande. I parlamentsvalet 2023 fick SNS egen majoritet, men resultatet ifrågasätts av oppositionen och omfattande protester har följt.

Serbiens författning är från 2006, samma år som Serbien och Montenegro skildes åt som ett sista steg i sönderfallet av det forna Jugoslavien (se Modern historia). Aleksandar Vučić ses av många som en alltmer auktoritär ledare i stil med 1990-talets Slobodan Milošević. Vučić var premiärminister innan han valdes till president 2017. 

 

Efter valet till parlamentet i december 2023 var det regerande SNS snabbt med att utropa sig som segrare, medan den största oppositionsalliansen, SPN, ifrågasatte resultatet. Det gällde i synnerhet i huvudstaden Belgrad där stödet för regeringen är svagare än ute i landet. Dagliga demonstrationer följde med krav på att valet görs om. 

 

Utländska valobservatörer pekade på allvarliga brister i valförfarandet, inte minst på att regeringspartierna hade gynnats i medierna. 

 

Uppgifterna om valfusk avfärdas av SNS (se Kalendarium). Det är dock beslutat att valet i Belgrad, där resultatet var som jämnast, ska göras om den 2 juni 2024. 

 

Serbien prez Aleksandar Vucic.jpgAleksandar Vučić är president sedan 2017, dessförinnan var han premiärminister. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

I presidentvalet 2022 valdes Aleksandar Vučić om för en andra mandatperiod. Han segrade redan i första valomgången med närmare 60 procent av rösterna. Trots att oppositionen deltog – till skillnad från en bojkott av föregående val (se nedan) – lyckades ingen på allvar utmana Vučić. 

 

SNS har segrat stort i alla nationella val sedan 2012 och styr i alla större städer. Många varnar för att partiet har fått för stor makt (se Demokrati och rättigheter). 

 

Under 2018 uppstod en proteströrelse mot Vučić, sedan ledaren för ett litet vänsterparti blivit misshandlad i samband med ett politiskt möte och SNS anklagats för att ha legat bakom attacken. Gatuprotester hölls därefter varje lördag under hela 2019 och samlade i början tiotusentals människor på flera håll i landet. De fortsatte i liten skala in på 2020. Demonstranterna krävde att Vučić och SNS skulle släppa sin kontroll över medierna och skapa rättvisa villkor inför kommande parlamentsval. 

 

Trots protesterna fick SNS i parlamentsvalet 2020, tillsammans med några småpartier i en valallians, drygt 60 procent av rösterna och stärkte sin redan dominerande ställning. Men valdeltagandet var det lägsta sedan flerpartisystemet återinfördes 1990. Merparten av oppositionen bojkottade valet, liksom en majoritet av ledamöterna i det utgående parlamentet hade bojkottat arbetet i närmare ett år. 

 

Nyval till parlamentet hölls 2022, samtidigt med presidentvalet, och SNS förblev störst men förlorade den egna majoriteten. Premiärminister Ana Brnabić som varit regeringschef sedan 2017 fick i uppdrag av presidenten att fortsätta som regeringschef. 

 

Aleksandar Vučić utlyste återigen nyval 2023 med motiveringen att enighet behövs i en orolig värld. Flera oppositionspartier hade också uppmanat till nyval sedan regeringspartierna och regeringsvänliga medier, enligt deras uppfattning, inte hade hörsammat folkliga protester och gjort någonting åt den våldskultur som de anser bidrog till två massakrer tidigare under året. Protesterna samlade hundratusentals människor och pågick med jämna mellanrum i månader. 

 

Stora inrikespolitiska frågor i serbisk politik är också utrikespolitiska. De har att göra med hur landet ska förhålla sig till EU och till Kosovo. En klar majoritet av politikerna är – åtminstone officiellt – emot ett erkännande av Kosovo som självständig nation. De flesta är för medlemskap i EU men frågan har bidragit till att splittra partierna. Frågorna hänger dessutom ihop, eftersom EU kräver att Serbien och Kosovo ska skapa goda relationer – och en del EU-medlemmar vill också se ett serbiskt erkännande av Kosovo. 

 

Det spända förhållandet till Kosovo präglar ständigt den serbiska politiken. 2023 förstärkte Serbien tillfälligt sin truppnärvaro vid gränsen efter en tid av våldsamma sammandrabbningar mellan albaner och serber i Kosovo (se Utrikespolitik och försvar). 

Liksom i många andra länder var inflationen tvåsiffrig under 2022 och 2023. För att motverka den har Vučić bland annat höjt pensioner och bidrag till äldre. 

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

Fakta – politik

Officiellt namn
Republika Srbija / Republiken Serbien
Statsskick
republik, enhetsstat
Statschef
president Aleksandar Vučić (2017–)
Regeringschef
premiärminister Miloš Vučević (2024–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
allians ledd av Serbiska framstegspartiet (SNS) 130, alliansen Serbien mot våld (SPN) 65, allians ledd av Serbiens socialistiska parti (SPS) 18, alliansen Nada 14, Vi – folkets röst (MI-GIN) 13, övriga 10 (2023)
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Tillsammans kan vi göra allt (allians ledd av SNS) 120, Förenade Serbien (US) 38, allians ledd av Socialistpartiet (SPS) 31, Nationella demokratiska alternativet (Nada) 15, Vi måste 13, Dveri-Poks 10, Serbiska partiet edshållarna 10, Vojvodina-ungrarnas allians (VMSZ) 6, övriga 7 (2022)
Valdeltagande
59 procent i parlamentsvalet 2023
Kommande val
parlaments- och presidentval ska båda hållas 2027

Serbien – Utrikespolitik och försvar

Serbien har kommit en bra bit på vägen från 1990-talets krig och isolering från omvärlden. Landet är formellt ett EU-kandidatland sedan 2012. Men alltsedan Rysslands annektering av Krim 2014 har nationalistregeringen gått en svår balansgång mellan EU-anpassning och Belgrads nära relation till Moskva. Den spända relationen till Kosovo, som Serbien inte erkänner, gör sig också ständigt påmind.

Vägen mot EU-medlemskap är lång. Bland annat krävs att Serbien hejdar korruptionen och den organiserade brottsligheten. EU och Serbien är dock överens om att ett serbiskt EU-medlemskap inte förutsätter ett serbiskt erkännande av Kosovo. Serbien ansökte om EU-medlemskap 2009 och fick 2012 status som kandidatland, efter viss framgång i samtal med Kosovo och sedan den siste efterlyste krigsförbrytaren gripits.

Efter förhandlingar under EU:s medling slöt Serbien och Kosovo i april 2013 ett ramavtal om normaliserade förbindelser (se Kosovo-Kalendarium). Serbien erkände inte Kosovos självständighet, men avtalet innebar att båda parter lovade att inte blockera varandras väg mot EU. Som ett resultat kunde Serbien inleda officiella förhandlingar om EU-medlemskap i januari 2014.

Under EU:s medling har samtalen mellan Belgrad och Prishtina sedan pågått, med återkommande avbrott. En uppgörelse som slöts under starka påtryckningar från EU i början av 2023 kan tolkas som att Serbien underförstått skulle erkänna Kosovos självständighet – men att så skulle vara fallet tillbakavisades med skärpa från Belgrad (se Kalendarium). De förhandlingar som föregick uppgörelsen har kallats de viktigaste för stabiliteten på Balkan på över 20 år. Se även Kosovo: Utrikespolitik och försvar.

I maj 2023 enades Serbien och Kosovo om att med EU som ordförande upprätta en kommission som ska samarbeta om att hitta och identifiera alltjämt försvunna döda efter kriget på 1990-talet. Över 1 600, de flesta kosovoalbaner, har aldrig hittats.

Försöken till försoning stötte dock på patrull under försommaren 2023 när serber i den norra delen av landet drabbade samman både med polis och Natotrupp som kallats som förstärkning. Minst 25 av militäralliansens soldater skadats och ett 50-tal serber.

Sammandrabbingarna ägde rum mot bakgrund av att Kosovos regering tillsatte etniska albaner på borgmästarposter i den serbiskdominerade norra delen efter val som serberna bojkottade. Tillsättningarna fick hård kritik från både väst och från Serbien. President Aleksandar Vučić anklagade Kosovo för att provocera fram en konflikt mellan serber och Nato, och Serbien förstärkte sin militära närvaro vid gränsen. Kosovo beskyllde i sin tur Serbien för att ha eldat på "extremister".

USA uppmanade i september Serbien att avbryta en "oöverträffad" militär upptrappning vid gränsen mot Kosovo med artilleri, stridvagnar och mekaniserade förband. Militären drog sig därefter tillbaka.

Till skillnad från andra länder på västra Balkan har Serbien inte som målsättning att bli medlem i Nato.

Goda relationer med Ryssland

Serbien har traditionellt mycket nära relationer till Ryssland, som ses som ett slaviskt och ortodoxt kristet broderland. Banden har stärkts ytterligare under den nationalistregering som styrt sedan 2012. President Aleksandar Vučić har förklarat att ett EU-medlemskap inte innebär att Serbien kommer att överge vänskapen med Ryssland.

Moskva stödjer Serbien i motståndet mot Kosovos självständighet och har bistått med lån samt energi- och vapenleveranser. Serbien har sedan 2019 ett frihandelsavtal med den Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU), som består av Ryssland och fyra andra före detta sovjetrepubliker. Detta trots att Serbien har betydligt mer handel med EU, och att landet måste lämna EEU om/när ett EU-medlemskap blir verklighet.

Trots medlemskapsförhandlingarna med EU ville Serbien inte delta i de sanktioner som EU införde mot Ryssland i samband med Ukrainakrisen 2014, då bland annat Krimhalvön annekterades. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 stödde Serbien visserligen ett fördömande i FN:s generalförsamling, men har på liknande sätt vägrat att ansluta sig till EU:s sanktioner.

Kontakterna på hög nivå mellan Belgrad och Moskva har varit många de senaste åren. Ryssland har av och till fått kritik för att lägga sig i Serbiens inre angelägenheter.

Trots en del omstridda uttalanden inte minst av Aleksandar Vučić säger sig Serbien sträva efter goda relationer med grannländerna, eftersom alla tjänar på det. Ändå har det uppstått en rad kontroverser med grannarna.

Med Kroatien förbättrades Serbiens relationer 2004, efter en ömsesidig ursäkt för vad länderna orsakat varandra under krigen på 1990-talet. 2010 besökte de respektive presidenterna varandras länder och samma år slöts ett avtal om försvarssamarbete. Serbiens dåvarande president Boris Tadić besökte den kroatiska gränsstaden Vukovar och bad om ursäkt för massakern där 1991, då hundratals människor dödades av paramilitära serbiska styrkor.

Konflikter med Kroatien

Förhållandet komplicerades dock sedan den dåvarande presidenten Tomislav Nikolić i en intervju 2012 sagt att Vukovar i Kroatien är en ”serbisk stad” och att ett Storserbien är hans oförverkligade dröm. Då den kroatiske generalen Ante Gotovina 2012 frikändes från de krigsbrott mot serber i Krajina han tidigare dömts för väckte det upprörda känslor i Serbien. Å andra sidan upprördes många kroater då den kroatiska regeringen 2013 beslutade att den serbiska minoriteten på platser som Vukovar skulle tillåtas använda det kyrilliska alfabetet, som är så nära knutet till den serbiska identiteten. Just frågan om Vukovar är en källa till konflikt, inte minst på grund av att både Serbien och Kroatien haft nationalistiska regeringar. Medan EU-medlemmen Kroatien ett par gånger tillfälligt hindrat Serbien från att få öppna nya så kallade kapitel i medlemsförhandlingarna med EU, har till exempel den av Haagdomstolen frikände serbnationalisten Vojislav Šešelj offentligt bränt den kroatiska flaggan.

En dryg månad efter att Serbien 2011 gripit den bosnienserbiske förre arméchefen Ratko Mladić besökte Tadić Bosnien och Hercegovina och mötte det bosniska presidentrådet för samtal om bättre relationer mellan länderna. Serbien har också förklarat att man inte ifrågasätter Bosniens gränser (det vill säga man skulle inte stödja en eventuell utbrytning av den serbiska delrepubliken, Republika Srpska, ur Bosnien och Hercegovina). Även här väckte Nikolić starka känslor, då han sade att massakern i Srebrenica 1995 inte var att betrakta som folkmord. Just frågan om hur händelserna i Srebrenica ska betecknas har gett upphov till fortsatta misshälligheter. När Vučić , då premiärminister, besökte staden i samband med högtidlighållandet av 20-årsminnet av massakern blev han utsatt för stenkastning.

Svalt mot grannar i söder

Med Makedonien (senare omdöpt till Nordmakedonien) slöts redan 2001 ett gränsavtal, men relationerna försämrades tillfälligt då Makedonien och Montenegro gemensamt erkände Kosovo som en egen stat hösten 2008. I mitten av 2010-talet samarbetade dock Serbien och Makedonien i samband med de stora flyktingströmmarna genom den så kallade Balkan-rutten. Relationerna till Montenegro har däremot av och till varit rätt kyliga också på grund av frågan om dubbelt medborgarskap för de många serber som bor i Montenegro (Montenegro har hittills sagt nej till ett sådant). Att Montenegro blivit medlem i den västliga försvarsalliansen Nato väcker också ont blod med tanke på Natos bombningar av Jugoslavien 1999 (se Modern historia). Den serbisk-ortodoxa kyrkans starka ställning och agerande i Montenegro har likaså gett upphov till kontroverser. Landet anklagar därtill Serbien för att, med rysk inblandning, ligga bakom ett påstått kuppförsök i samband med parlamentsvalet i Montenegro i november 2016.

Efter Kosovos ensidiga självständighetsförklaring 2008 lade Serbien under en period de diplomatiska relationerna på is med de länder som erkänt Kosovo. Belgrad agerade också aktivt för att förmå dem att ta tillbaka erkännandet och försökte påverka dem som ännu inte erkänt Kosovo att avstå. Runt 100 länder har erkänt Kosovos självständighet.

Närmande till Kina

Serbien har på senare år odlat allt närmare relationer till Kina, som söker allt större ekonomiskt inflytande i centrala och östra Europa. 2023 slöt Belgrad och Peking ett frihandelsavtal. Kina står för cirka en tredjedel av de utländska investeringarna i landet (se även Ekonomisk översikt).

Samarbete med Nato

Armén var länge en sammanhållande kraft men när ex-Jugoslavien föll samman splittrades också denna. Genast efter det att Serbien och Montenegro gått skilda vägar 2006 delade man även upp de gemensamma väpnade styrkorna. I december samma år kunde bägge länderna tillsammans med Bosnien ansluta sig till Natos Partnerskap för fred (PFF). Ett krav var att Serbien moderniserade sina styrkor, bland annat minskade arméns storlek och ställde den helt under civil kontroll. I början av 2015 fick Serbien en tvåårig så kallad Handlingsplan för individuellt partnerskap (Ipap), den högsta samarbetsnivån mellan Nato och icke-medlemmar. Sedan den löpt ut har diskussioner förekommit om ett nytt Ipap-avtal, utan resultat. 

Serbiska trupper har dock deltagit i olika militärövningar inom ramen för Nato, men också varit värd för ryska trupper i gemensamma övningar i Serbien. Serbien har också regelbundet deltagit i internationella fredsbevarande insatser. Sedan 2011 har Serbien en yrkesarmé och den allmänna värnplikten är avskaffad.

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
13 250 man (2022)
Flygvapnet
5 100 man (2022)
Militärutgifter i andel av BNP
2,09 procent (2021)
Militärutgifter i andel av statsbudgeten
4,4 procent (2021)

Serbien – Ekonomisk översikt

Serbien räknas som ett övre medelinkomstland med en ekonomi där fordonsindustri, gruv- och energisektorn samt jordbruket är viktiga näringar. Krigen under 1990-talet och FN-sanktioner samt handelsembargon orsakade stora ekonomiska skador men därefter har läget stabiliserats.

Den nationalkonservativa regering som tillträdde 2012 har gjort ekonomisk tillväxt till en huvudprioritet. De offentliga finanserna var i dåligt skick efter den globala finanskrisen några år tidigare, och ett åtstramningsprogram antogs med syfte att bland annat att få ned budgetunderskott och statsskulden. Det lyckades till stor del tills coronakrisen satte ny press på ekonomin.

Regeringen satsade i pandemins början drygt 7 miljarder euro på åtgärder som uppskjutna skatteinbetalningar, bidrag till företag och kontantstöd till hushållen. Pandemiåret 2020 krympte ekonomin i Serbien med knappa 1 procent, vilket gjorde till ett av de fem länder i Europa som klarade sig lindrigast i den globala nedgången.

Trög privatisering

Regeringen utlovade också fortsatta försäljningar av statliga företag. Privatisering av näringslivet har stått på dagordningen alltsedan Jugoslaviens sönderfall, men det har gått trögt. En dryg fjärdedel av alla anställda arbetar inom statliga företag eller inom den statliga och kommunala förvaltningen. Löner och subventioner till stora, statliga och olönsamma företag gräver djupa hål i statskassan. En åldrande befolkning gör också att pensionsutbetalningarna tar en orimligt stor del av statsbudgeten.

Meningen var att de återstående statliga företagen helt eller delvis skulle ha privatiserats redan 2009 – ett krav från både EU (för medlemskap) och från IMF – men de som fanns kvar var också de minst attraktiva och därmed svåra att bli av med. I dag finns över 500 ofta olönsamma och skuldtyngda statliga företag kvar.

Försöken att locka utländska investerare hindras inte minst av den omfattande korruptionen. Serbien räknas som ett av de mest korrupta länderna i Europa (se även Demokrati och rättigheter).

Närmare en femtedel av arbetskraften beräknas vara sysselsatt inom den informella sektorn, till stor del inom jordbruket men också i servicesektorn. Arbetslösheten var tvåsiffrig i årtionden och närmade sig 25 procent i samband med eurokrisen 2012 då många företag och myndigheter tvingades, eller passade på, att säga upp anställda. Andelen arbetslösa föll sedan stadigt och hamnade under 10 procent lagom till pandemin kom och pressade upp kurvan igen. Bland de unga är var tredje arbetslös.

Handelsunderskott

Serbien har länge haft ett underskott i både handelsbalansen och bytesbalansen. Underskottet i varuhandeln har dock minskat betydligt jämfört med tidigare år då importen var dubbelt så stor som exporten.

Serbiens har frihandelsavtal med EU, som är den största handelspartnern, liksom med Cefta som är näst störst. Frihandelsavtal finns också med såväl Ryssland som Turkiet, och från 2023 även med Kina, som 2022 var Serbiens näst största handelspartner efter Tyskland.

Kina, som söker ekonomiskt inflytande i regionen i konkurrens med väst, står för en tredjedel av de utländska investeringarna. Bland annat satsar kinesiska investerare nästan 4 miljarder euro i gruvindustri i staden Bor.

En omfattande korruption med smuggeltrafik, mutor och skattefusk förekommer längs landets gränser och den serbiska staten förlorar varje år stora summor på grund av att den går miste om olika tullavgifter.

1990-talets kriser

Redan då den gamla jugoslaviska federationen splittrades 1991–1992 befann sig ekonomin i en djup strukturell kris. Då FN:s säkerhetsråd införde ekonomiska sanktioner mot det nya Jugoslavien 1992 blev problemen än större. Kostnaderna för krigen i Kroatien och Bosnien, för understöd till serberna där och hjälp till en halv miljon serbiska flyktingar, kom att innebära ekonomisk ruin för Jugoslavien. Människors vardag dominerades under krigs- och krisåren av den informella ekonomin.

Efter fredsuppgörelsen 1995 lades ett ekonomiskt reformprogram fram, men föga av detta genomfördes. När kriget i Kosovo bröt ut 1998 med nya sanktioner från EU och USA försvann alla möjligheter till ekonomiska förbättringar. Under Natos bombkrig 1999 förstördes stora delar av Jugoslaviens infrastruktur och industrianläggningar.

Efter Slobodan Miloševićs fall 2000 (se Modern historia) påbörjades omfattande reformer av ekonomin. Viktiga punkter, vid sidan av privatiseringar av statliga bolag, var att avskaffa priskontroller och handelshinder, förenkla skattesystemet och införa moms och en strikt penningpolitik för att uppnå stabila priser.

Nya chocker

Först 2007–2008 var BNP per invånare tillbaka på samma nivå som före Jugoslaviens sönderfall. Då kom den globala finanskrisen som innebar att budgetunderskottet fördubblades, tillväxttakten minskade och den serbiska dinaren förlorade i värde gentemot euron. Eftersom såväl staten som företag och privatpersoner hade lån i euro påverkades alla. Serbien fick 2009 ett nödlån på 3 miljarder euro från IMF för att stärka valutareserven och värdet på dinaren.

Läget var fortsatt ansträngt och 2014 drabbades landet av de svåraste översvämningarna på ett århundrade, vilket främst gick ut över näringar som gruvor, energi och jordbruk, samtidigt som infrastruktur förstördes. Kostnaderna för översvämningarna uppgick till runt 3 procent av BNP, som minskade med 1,6 procent.

Därefter vände kurvorna uppåt och mot slutet av 2010-talet låg tillväxten över 4 procent om året.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per invånare
9 394 US dollar (2022)
BNP-tillväxt
2,3 procent (2022)
Total BNP
63 502 miljoner US dollar (2022)
Jordbrukets andel av BNP
6,8 procent (2022)
Industrins andel av BNP
23,1 procent (2022)
Servicesektorns andel av BNP
52,4 procent (2022)
Inflation
11,5 procent (2022)
Statsskulden i andel av BNP
53,5 procent (2022)
Utlandsskuld
41 144 miljoner US dollar (2021)
Valuta
serbisk dinar
Varuexport
29 058 miljoner US dollar (2022)
Varuimport
41 148 miljoner US dollar (2022)
Bytesbalans
-4,4 miljarder US dollar (2022)
Varuhandeln i andel av BNP
111 procent (2022)
Viktigaste exportvaror
maskiner och transportutrustning, plast- och gummivaror, livsmedel och djur
Största handelspartner
Tyskland, Italien, Kina, Ryssland
Mottaget bistånd per invånare
78 US dollar (2021)

Serbien – Naturtillgångar, energi och miljö

Serbien är förhållandevis rikt på mineral som koppar, bauxit och järnmalm. Landet är självförsörjande på kol men behovet av importerad energi är stort. Fossila energikällor dominerar kraftigt och luftföroreningar är ett stort miljöproblem.

En viss utvinning av olja förekommer men räcker inte för de inhemska behoven.

Drygt hälften av det skuldtyngda statsägda olje- och gasbolaget NIS (Naftna Industrija Srbije) såldes 2008 till det ryska företaget Gazprom, vilket gav 400 miljoner euro till statskassan. Genom affären skulle Serbien få del av det stora ryska gasprojektet South Stream, men i slutet av 2014 beslutade Ryssland att lägga ner det sedan Bulgarien hoppat av, vilket innebar ett stort avbräck för Serbien.

Rysslands storinvasion av Ukraina 2022 har slagit mot oljeimporten på grund av Gazproms majoritetsägande i NIS. Europeiska unionens sanktioner mot Moskva gör att NIS inte längre kan importera olja från EU-landet Kroatien.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Av energiförbrukningen står kol för knappt hälften och olja samt fossilgas (naturgas) tillsammans för ytterligare omkring en tredjedel. Endast omkring en sjundedel kommer från förnybara energikällor, främst vattenkraft och biobränsle. Vind och sol står för en försumbar del.

I december 2023 invigdes en ledning för import av fossilgas från Azerbajdzjan, vilken väntas minska beroendet av Ryssland som leverantör.

Av den energi som går till elektricitet kommer drygt 60 procent från kol, medan vattenkraft står för cirka 30 procent och andra förnybara energikällor (främst vindkraft) för resten.

KLIMAT OCH MILJÖ

Serbiens sammanlagda utsläpp av växthusgaser ligger på en förhållandevis normal europeisk nivå men itopp på Balkan. Per person räknat hör serberna till dem som släpper ut allra mest i såväl Europa i stort liksom i jämförelse med andra länder på Balkan.

Serbien har uppfyllt kravet i Parisavtalet på nationell klimatplan (NDC), men har till skillnad från de flesta andra europeiska länder ingen långsiktig strategi (LTS) eller något angivet årtal för när man ska nå klimatneutralitet (nettonollutsläpp).

Klimatutmaningar

Klimatförändringarna bidrar till alltmer extremt väder. Översvämningar blir både vanligare och våldsammare, samtidigt som torrperioderna blir fler och svårare. Båda fenomenen innebär svårigheter för det viktiga jordbruket.

Sett till sårbarhet för och anpassning till klimatförändringarna är Serbien dock jämförelsevis välpositionerat, enligt det globala klimatanpassningsindexet ND-Gain (se listan här).

Övriga miljöproblem

Luftföroreningar är ett stort problem som enligt WHO orsakar flera tusen dödsfall om året. Många städer, däribland Belgrad, hör till de mest nedsmutsade i Europa. Även dricksvattnet är ofta förorenat vilket också är ett hot mot invånarnas hälsa.

Koleldningen är en starkt bidragande orsak till den dåliga luften. Öppna soptippar förgiftar både vatten (genom läckage) och luften (vid bränder). En stor andel av avfallet i Serbien hamnar på soptippar, både formella och illegala sådana.

Natoflygets bombningar 1999 (se Modern historia) förstörde de två största oljeraffinaderierna, oljelager och en stor del av rörledningarna. Först ett par år efter kriget kunde produktionen återupptas vid oljeanläggningar samt vid vatten- och kolkraftverk. Flyganfallen orsakade miljöskador då giftiga kemikalier läckte ut från fabriker som bombades.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per invånare
1 859 kilo oljeekvivalenter (2014)
Elkonsumtion per invånare
4 272 kilowattimmar, kWh (2014)
Utsläpp av växthusgaser totalt
62,88 miljoner ton koldioxidekvivalenter (2020)
Utsläpp av växthusgaser per invånare
9,11 ton koldioxidekvivalenter (2020)
Utsläpp av koldioxid totalt
46 324 tusen ton (2020)
Utsläpp av koldioxid per invånare
6,7 ton (2020)
Utsläpp av metangas totalt
11 735 tusen ton koldioxidekvivalenter (2020)

Serbien – Jordbruk och industri

Bördig mark och förmånligt klimat ger goda förutsättningar och jordbruket är en viktig näring, även om dess andel av ekonomin har minskat på senare år. Största delen av jordbruket är i privata händer och små familjejordbruk dominerar. Industrin är varierad.

På Vojvodinas bördiga slätter odlas merparten av all spannmål, främst vete och råg samt majs. I Serbien odlas även mycket frukt, grönsaker, oljeväxter, sojabönor, potatis och sockerbetor. Här föder man också upp får, grisar och nötboskap för både kött- och mjölkproduktion.

Produktionen inom jordbruket är ojämn; eftersom konstbevattningen är begränsad påverkas skörderesultatet av vädret. Den torra sommaren 2012 innebar något av en katastrof för det serbiska jordbruket, vars produktion minskade med en femtedel. Efter en rejäl återhämtning året därpå drabbades jordbruket både 2014 och 2015 i stället av svåra översvämningar.

Nya investeringar i jordbruket försummades länge men i början av 2000-talet genomfördes ett omfattande investeringsprogram. Inom jordbruket finns dock mycket kvar att göra, både miljömässigt och vad gäller effektivitet/produktion.

Fisket saknar ekonomisk betydelse i det kustlösa Serbien, som inte heller har några stora sjöar.

Industri

Till skillnad från i många andra socialistländer satsade det före detta Jugoslavien inte bara på tung industri utan hade tillverkning inom en rad olika områden: kemisk industri, textilframställning, bil-, möbel- och livsmedelsindustri med mera.

Hela industrin drabbades särskilt hårt av 1990-talets krig, sanktioner och bombangrepp. I början av 2000-talet var industriproduktionen låg och väldigt ojämn. Först 2007 kunde man se en uppgång. Därefter har bland annat den internationella finanskrisen och eurokrisen, och senare coronapandemin, gjort att industriproduktionen gått upp och ner.

Industriföretagen ligger främst runt Belgrad och söderut längs Moravafloden- I Kragujevac ligger till exempel den viktiga Fiat-fabriken. I staden Niš i söder hittar man tobaks-, elektronik-, byggnads-, textil- och livsmedelsindustrier med mera. Också i Vojvodina finns livsmedels- och textilindustri. Tillverkningsindustrin bidrog 2020 med en sjättedel av BNP och sysselsatte nästan en femtedel av arbetskraften. Hela industrin, inklusive byggsektorn, energiförsörjning och druvdrift, stod för 30 procent av BNP oc h 28 procent av arbetskraften.

Om våra källor

Fakta – jordbruk och industri

Jordbrukets andel av BNP
6,8 procent (2022)
Andel av landytan som används för jordbruk
39,6 procent (2018)
Andel av landytan som är skogbevuxen
31,1 procent (2020)
Industrins andel av BNP
23,1 procent (2022)