Serbien – Äldre historia

På Balkan fanns från 1000-talet ett mäktigt serbiskt rike med centrum i Kosovo. Från slutet av 1300-talet kom detta i nästan 500 år att lyda under de osmanska turkarna. Efter första världskriget upprättades ett gemensamt, sydslaviskt kungarike under Serbiens regent Aleksandar. Under andra världskriget ockuperades och delades landet. Efter blodiga inre strider kunde kommunistledaren Tito 1945 bilda socialistrepubliken Jugoslavien med Serbien som största delrepublik.

Efter romarrikets delning i en västlig och en östlig del år 395 bildade olika folk i kamp med varandra och med det östromerska riket, Bysans, nya stater på Balkan. Staterna hade skiftande omfång och livslängd. Vid 600-talets mitt hade slaverna, som kom från nordöst, koloniserat nästan hela Balkan.

På 1000-talet uppstod det medeltida serbiska riket. Det erkändes av den bysantinske kejsaren 1187 och fick en egen serbisk-ortodox ärkebiskop 1219 med säte i Peć (Peja) i dagens Kosovo. Kyrkan blev en samlande kraft och fick stor betydelse för serbernas nationella och kulturella identitet.

Under Stefan Dušan, som 1346 kröntes till kung, upplevde serberna en storhetstid. I Kosovo, som serberna räknar som sin kulturella vagga, byggdes under denna epok en mängd kyrkor och kloster. Riket föll dock snart sönder och kunde inte stå emot de osmanska turkarna när dessa började rycka fram över Balkan i slutet av 1300-talet. Ett stort slag mellan serber och turkar stod 1389 vid Kosovo polje (Trastfältet). År 1396 blev Serbien en turkisk lydstat för att sedan helt inlemmas i Osmanska riket 1459.

Gränsområdet Krajina

Serberna kom att leva under turkisk och muslimsk dominans i närmare 500 år. Befolkningen höll dock fast vid den serbisk-ortodoxa religionen och sin kultur. I slutet av 1500-talet upprättade den habsburgske kejsaren ett militärt gränsområde mot turkarna i nuvarande Kroatien (det så kallade Krajina, det vill säga gräns). Habsburgarna gav mark till serbiska bönder, som i utbyte ställde upp med soldater och skyddade de habsburgska provinserna från turkarna. Därmed skapades de serbiska enklaverna i Kroatien.

Den moderna serbiska staten växte fram i början av 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878 tvingades den turkiske sultanen ge serberna full självständighet. År 1882 blev Serbien ett kungadöme.

I första Balkankriget 1912–1913 besegrade Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland turkarna och stred sedan om bytet i andra Balkankriget 1913. Serbien och Grekland fick stora delar av Makedonien, och Serbien och Montenegro delade på Sandžak-området.

Bosnien och Hercegovina hade 1908 annekterats av den habsburgska dubbelmonarkin, där tronföljaren Franz Ferdinand tänkte ge den sydslaviska befolkningen självstyre för att minska dess vilja att ansluta sig till Serbien. Då Serbien ville befria de bosniska serberna från österrikiskt styre kom landet i direkt konflikt med Österrike-Ungern. Vid ett besök i Sarajevo i Bosnien den 28 juni 1914 sköts Franz Ferdinand till döds av Gavrilo Princip, medlem i den serbnationalistiska organisationen Svarta handen. Mordet blev upptakten till första världskriget.

Serbers, kroaters och sloveners kungadöme

Den habsburgska monarkin kollapsade i oktober 1918 och i december utropades "Serbers, kroaters och sloveners kungarike" under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević (Karadjordjevic). Mycket spända förhållanden rådde dock redan från början mellan serber och kroater/slovener. De senare, som var katoliker och hade erfarenhet av västerländsk administration under Habsburg, ville att den nya staten skulle bli en lös federation med stort inre självstyre. Serberna, vars förvaltning var påverkad av turkisk tradition, önskade en centraliserad stat. De partier som ville ha en centralstyrd enhetsstat vann en knapp majoritet i valet 1920.

I slutet av 1920-talet stod landet på randen till inbördeskrig. I januari 1929 upplöste kung Aleksandar parlamentet. Författningen sattes ur spel och kungen gjorde sig själv till diktator. Samtidigt döptes landet om till Kungariket Jugoslavien (jugo=syd). En period av ekonomisk nedgång, ökade politiska motsättningar och tilltagande våld följde. I Makedonien verkade den revolutionära organisationen VMRO för en stat som samlade alla makedonier. I Kroatien växte fascistpartiet Ustaša (Ustasja), trots att det var förbjudet och dess ledare befann sig i exil i Mussolinis Italien. År 1934 mördades kung Aleksandar i Marseille av en VMRO-terrorist, men Ustaša ansågs ligga bakom.

Det förmyndarstyre som tog över efter den mördade kungen (hans äldste son var omyndig) stödde tyskarna i början av andra världskriget. Jugoslavien var vid det laget ekonomiskt beroende av Nazityskland. I slutet av mars 1941 genomfördes dock en statskupp av en grupp officerare, som stödde de allierade mot tyskarna. Den 6 april överfölls därför Jugoslavien av axelmakterna Tyskland och Italien och deras partner Ungern och Bulgarien. Montenegro införlivades nästan helt i det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Merparten av Serbien ockuperades av tyskarna, som tillsatte en marionettregering i Belgrad. I större delen av Kroatien och Bosnien bildades med tyskt stöd en fascistisk lydstat (det så kallade Fria Kroatien).

Tito kommer till makten

Två rivaliserande motståndsgrupper kom att kämpa mot inkräktarna: kungatrogna četniker (tjetniker) under överste Draža Mihajlović, som stöddes av den jugoslaviska exilregeringen i London, och den nationella befrielsearmén, under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz (Tito). Försök att ena rörelserna utmynnade i en blodig inbördesfejd mellan četniker och vänsterpartisaner. De allierade, som först stött de kungatrogna, gick 1943 över till Tito och i november samma år utropade Tito i staden Jajce i Bosnien en partisanregering i de befriade områdena.

Samtidigt härjades delar av Jugoslavien av inre politisk och religiös terror. Ustašaregimen i Kroatien ägnade sig åt barbarisk förföljelse av judar, romer och politiska motståndare. Man försökte också med våld tvinga ortodoxa serber att gå över till katolicismen. Många kroatiska serber lyckades fly till Serbien. Serbiska grupper, bland annat četnikerna, svarade med brutala överfall på kroater. De värsta striderna rasade 1943–1944 i Bosnien. När kriget var slut hade en tiondel av Jugoslaviens befolkning dödats och 3,5 miljoner var hemlösa. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna.

De kungatrogna besegrades slutgiltigt 1944, då kungadömet formellt avskaffades, och den 7 mars 1945 kunde Tito upprätta en regering. Serbien blev den största av sex delrepubliker i den kommuniststyrda Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Den serbiska huvudstaden Belgrad blev också säte för all gemensam förvaltning och huvudstad i den nya republiken.

Om våra källor