Serbien – Ekonomisk översikt

Serbien räknas som ett övre medelinkomstland med en ekonomi där fordonsindustri, gruv- och energisektorn samt jordbruket är viktiga näringar. Krigen under 1990-talet och FN-sanktioner samt handelsembargon orsakade stora ekonomiska skador men därefter har läget stabiliserats.

De nationalkonservativa SNS-ledda regering som styrt sedan 2012 har gjort ekonomisk tillväxt till en huvudprioritet. De offentliga finanserna var i dåligt skick efter den globala finanskrisen några år tidigare, och ett åtstramningsprogram antogs med syfte att bland annat att få ned budgetunderskott och statsskulden. Det lyckades till stor del tills coronakrisen satte ny press på ekonomin. Stora statliga satsningar följde och Serbien var ett av de länder i Europa som klarade sig lindrigast i den globala nedgången.

Trög privatisering

Regeringen utlovade också fortsatta försäljningar av statliga företag. Privatisering av näringslivet har stått på dagordningen alltsedan Jugoslaviens sönderfall, men det har gått trögt. Omkring en femtedel av alla anställda arbetar inom statliga företag eller inom den statliga och kommunala förvaltningen. Löner och subventioner till stora, statliga och olönsamma företag gräver djupa hål i statskassan. En åldrande befolkning gör också att pensionsutbetalningarna tar en stor del av statsbudgeten.

Meningen var att de återstående statliga företagen helt eller delvis skulle ha privatiserats eller likviderats redan 2009 – ett krav från både EU (för medlemskap) och från IMF – men de som fanns kvar var också de minst attraktiva och därmed svåra att bli av med. I dag finns många ofta olönsamma och skuldtyngda statliga företag kvar.

Försöken att locka utländska investerare hindras inte minst av den omfattande korruptionen. Serbien räknas som ett av de mest korrupta länderna i Europa (se även Demokrati och rättigheter).

Serbien är ett av fler än 50 länder i världen som Världsbanken klassar som övre medelinkomstland (se alla länder här). Det gäller även för flera andra länder i ex-Jugoslavien men är lågt för Europa.

Omkring en sjundedel av arbetskraften beräknas vara sysselsatt inom den informella sektorn, till stor del inom jordbruket men också i servicesektorn. Arbetslösheten var tvåsiffrig i årtionden och närmade sig 25 procent i samband med eurokrisen 2012 då många företag och myndigheter tvingades, eller passade på, att säga upp anställda. Andelen arbetslösa har sedan fallit till under 10 procent. Bland de unga saknar ungefär en fjärdedel arbete.

Handelsunderskott

Serbien har ofta haft ett underskott i både handelsbalansen och bytesbalansen. Underskottet i varuhandeln har dock minskat betydligt jämfört med tidigare år då importen var dubbelt så stor som exporten.

Serbien har associations- och handelsavtal med EU, som är den största handelspartnern, liksom med Cefta som är näst störst (i Cefta ingår länder i centrala, sydöstra och östra Europa som inte är medlemmar i EU). Frihandelsavtal finns också med såväl Ryssland som Turkiet, och från 2024 även med Kina, som räknas som Serbiens näst största handelspartner efter EU och i synnerhet Tyskland.

Kina, som söker ekonomiskt inflytande i regionen i konkurrens med väst, står för en tredjedel av de utländska investeringarna. Bland annat satsar kinesiska investerare nästan 4 miljarder euro i gruvindustri i Bor-regionen.

Serbien påverkas mer indirekt av de importtullar som USA införde mot resten av världen sommaren 2025, på grund av tullarna mot EU som Serbien handlar mest med. Serbiens handel med USA är liten (läs mer om Trumps tullkrig mot världen här). 

Omfattande korruption med smuggeltrafik, mutor och skattefusk förekommer längs landets gränser och den serbiska staten förlorar varje år stora summor på grund av att den går miste om olika tullavgifter.

1990-talets kriser

Redan då den gamla jugoslaviska federationen splittrades 1991–1992 befann sig ekonomin i en djup strukturell kris. Då FN:s säkerhetsråd införde ekonomiska sanktioner mot det nya Jugoslavien 1992 blev problemen än större. Kostnaderna för krigen i Kroatien och Bosnien, för understöd till serberna där och hjälp till en halv miljon serbiska flyktingar, kom att innebära ekonomisk ruin för Jugoslavien. Människors vardag dominerades under krigs- och krisåren av den informella ekonomin.

Efter fredsuppgörelsen 1995 lades ett ekonomiskt reformprogram fram, men inte mycket av detta genomfördes. När kriget i Kosovo bröt ut 1998 med nya sanktioner från EU och USA försvann alla möjligheter till ekonomiska förbättringar. Under Natos bombkrig 1999 förstördes stora delar av Jugoslaviens infrastruktur och industrianläggningar.

Efter Slobodan Miloševićs fall 2000 (se Modern historia) påbörjades omfattande reformer av ekonomin. Viktiga punkter, vid sidan av privatiseringar av statliga bolag, var att avskaffa priskontroller och handelshinder, förenkla skattesystemet och införa moms och en strikt penningpolitik för att uppnå stabila priser.

Nya chocker

Först 2007–2008 var BNP per invånare tillbaka på samma nivå som före Jugoslaviens sönderfall. Då kom den globala finanskrisen som innebar att budgetunderskottet ökade kraftigt, tillväxttakten minskade och den serbiska dinaren förlorade i värde gentemot euron. Eftersom såväl staten som företag och privatpersoner hade lån i euro påverkades alla. Serbien fick 2009 ett utökat nödlån på 3 miljarder euro från IMF för att stärka valutareserven och värdet på dinaren.

Läget var fortsatt ansträngt och 2014 drabbades landet av de svåraste översvämningarna på ett århundrade, vilket främst gick ut över näringar som gruvor, energi och jordbruk, samtidigt som infrastruktur förstördes. Kostnaderna för översvämningarna uppgick till runt 3 procent av BNP, som minskade med 1,6 procent.

Därefter vände kurvorna uppåt.

Liksom övriga Europa fick Serbien hög inflationstakt efter pandemin och i samband med att Ryssland gick till stort anfall mot Ukraina 2022.

Om våra källor