Serbien – Demokrati och rättigheter

I Serbien har politiska partier med olika ideologisk grund kunnat delta i relativt fria val alltsedan 1990-talet. Länge tycktes landet genomgå en demokratisering. Men de senaste åren har utvecklingen vänt och Serbien pekas nu ut som ett land där politiska och medborgerliga rättigheter håller på att urholkas, och opposition, civilsamhället och medier är alltmer pressade.

Den negativa utvecklingen ledde till att Freedom House 2018 sänkte sin värdering av Serbien så att landet hamnade i kategorin ”delvis fria länder”. Det var första gången på ett årtionde som Serbien inte klassificerades bland de fria länder som enligt organisationens sätt att räkna omfattar 40 procent av världens länder. Serbien har blivit kvar i den kategorin. I organisationens årliga rapport om utvecklingen i 29 "övergångsländer" i det forna östblocket föll Serbien 2020 ned till den tredje av fem kategorier som används här, till gruppen hybridregimer.

Nedvärderingen beror på försämrade förhållanden vid politiska val och fortsatta försök av regeringen och allierade medier att undergräva oberoende journalistik genom trakasserier och smutskastningskampanjer. Dessutom anklagas Aleksandar Vučić för att knyta makt till sin person och överskrida sin författningsenliga roll sedan han blev president 2017 (se Aktuell politik).

På Transparency Internationals (TI) lista över korruption i världen hamnar Serbien på plats 101 av 180 länder på listan som gäller 2022. Det är samma nivå som Albanien och i regionen är det bara Bosnien som ligger ännu sämre till. Även hos TI är resultatet sjunkande (för hela listan se här).

Yttrandefrihet och medier

Yttrande- och pressfrihet garanteras i författningen men mediernas oberoende och mångfald begränsas av politisk inblandning, ekonomiskt beroende och självcensur hos journalisterna. På  Reportrar utan gränsers  (RUG) rankningslista över pressfriheten i världens länder kom Serbien 2022 på plats 79 av 180, sämre än övriga före detta jugoslaviska republiker (hela listan finns här). 

Medieklimatet har försämrats efter Aleksandar Vučićs tillträde som premiärminister 2014 (han blev president tre år senare). Medier som kritiserar regimen kan angripas offentligt och anklagas för att ”försöka skapa kaos i landet” eller ”störta regeringen” och de utsätts ofta för godtyckliga inspektioner av myndigheterna. Regeringsföreträdare utsätter enskilda journalister för hot, trakasserier och fysiskt våld. Smutskastningskampanjer har blivit vanliga. Ett resultat av detta är att antalet undersökande journalister minskat och att många mediekanaler enbart riktar in sig på okontroversiell underhållning.

I juni 2021 rapporterade RUG om en allvarlig hot-  och smutskastningskampanj i regeringstrogna medier, mot tre journalister som rapporterat om frågor som rörde massakern på 8 000 muslimska pojkar och män i Srebrenica i Bosnien 1995. Journalisterna hade rapporterat om att livstidsdomen mot den bosnienserbiske militäre ledaren under kriget Ratko Mladić fastställts av FN-domare, samt att Montenegro i en resolution fördömt folkmordet i Srebrenica. Den serbiska regeringen erkänner inte massakern som folkmord, trots att internationella domare slagit fast att det var ett sådant.

RUG har också mer allmänt konstaterat att sensationsorienterade regeringstrogna medier bidrar till att sprida falska nyheter medan oberoende journalister nästan dagligen utsätt för attacker från regeringstrogna medier. Också Europaparlamentet har varnat för allt sämre mediefrihet i Serbien.

Under Slobodan Miloševićs tid vid makten (1987–2000) utnyttjades framför allt radio och TV medvetet av regimen för att främja serbisk nationalism. Press­en var länge rätt fri; den var ofarligare för regimen än etermedier­­na då få människor hade råd att köpa tidningar. I samband med kriget i Kosovo infördes 1998 en repressiv medielag. Många medier stängdes eller bötfälldes och journalister fängslades eller till och med mördades. Oberoende medier spelade en aktiv roll i samband med Miloševićs fall och regimskiftet hösten 2000 innebar ett öppnare medieklimat. Många medier bytte fot över en natt men en del journalister behöll en okritisk hållning till makthavarna.

Yttrandefrihet råder på internet men viss kontroll kan ändå förekomma.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Rättsväsendet är formellt självständigt men rättssäkerheten dras fortfarande med stora brister. Det har varit svårt att komma tillrätta med den utbredda korruptionen inom rättsväsendet liksom med dess band till regeringen. Många domare har rapporterat om yttre påtryckningar. Politiker uttalar sig ofta i rättsliga frågor, även i pågående mål eller i frågor som undersöks i medierna.

Förhållandena i fängelserna är dåliga. Många anläggningar är överfulla och det är vanligt att åtalade får vänta länge på rättegång, eftersom arbetet inom domstolarna är ineffektivt.

I World Justice Projects jämförelse av rättsstatens funktioner i 140 länder år 2022 hamnade Serbien efter övriga före detta jugoslaviska republiker (Montenegro ingick dock inte i undersökningen).

Efterspel efter 1990-talets krig

Under krigen i början av 1990-talet inrättade FN en särskild krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien (ICTY), med säte i Haag. Inställningen till domstolen, som var aktiv 1993–2017, var länge fientlig i Belgrad. Men efter Slobodan Miloševićs fall valde Serbien att samarbeta fullt ut med domstolen, som en följd av krav från bland annat EU och USA (se även Modern historia). Milošević utlämnades till Haag redan 2001, men avled 2006 innan rättegången mot honom hann avslutas.

Flertalet av ICTY:s mål gällde kriget i Bosnien, och av de 161 personer som åtalades var flertalet etniska serber. Bosnienserbernas ledare Radovan Karadžić och Ratko Mladić greps båda i Serbien, 2008 respektive 2011. Båda fördes till Haag och dömdes småningom till livstids fängelse.

Ytterligare ett antal personer utlämnades från Serbien till Haag, och flera dömdes till fängelse medan några frikändes. Milan Milutinović som var Serbiens president 1997–2002 överlämnade sig själv till tribunalen som åtalat honom för övergrepp begångna i Kosovo, men han frikändes småningom. Den tidigare vice premiärministern och grundaren för det extremnationalistiska partiet SRS Vojislav Šešelj (se Politiskt system) satt häktad i Haag i 13 år innan han frikändes. En överinstans till ICTY ändrade 2018 domen och dömde honom till tio års fängelse, men fann att han redan avtjänat straffet genom sin långa häktestid.

Det är meningen att rättegångar mot krigsförbrytaranklagade på lägre nivå ska genomföras i Serbien, men få domar har utdömts på senare år.

Om våra källor