Serbien – Demokrati och rättigheter

I Serbien har politiska partier med olika ideologisk grund kunnat delta i relativt fria val alltsedan 1990-talet. Länge tycktes landet genomgå en demokratisering. Men de senaste åren har Serbien pekats ut som ett land där politiska och medborgerliga rättigheter har urholkats. Opposition, fria organisationer och medier har blivit alltmer pressade.

I och med Studentlistans seger i nyvalet i oktober 2026 väcks för många hopp om att Serbien ska gå i mer demokratisk riktning, med fria medier och mindre korruption.

Landet har annars gått i motsatt riktning på senare år.

Anklagelser om valfusk och andra regelbrott i samband med val har varit vanliga. Under lokalvalen i mars 2026 i tiotalet kommuner vittnade Europarådet om hot och våld vid vallokaler och andra exempel på hur valfriheten inskränktes. Valen vanns stort av regeringspartiet SNS.

Under nyvalet i december 2023, som SNS också vann, förekom många anklagelser röstköp och valurnor som proppades med valsedlar. "Ovärdigt en kandidat till EU", kommenterade Tysklands UD. EU-kommissionen noterade att valprocessen behövde reformeras och uppvisa "påtagliga förbättringar". I valrörelsen klagade oppositionspolitiker på att de utsattes för hat, hot och andra brott, och att regeringen fick mycket mer utrymme i medierna än andra partier. Den bilden delas av oberoende internationella observatörer från OSSE, som fastslog att valet var "orättvist" även om det tekniskt var väl genomfört. Kritiken ledde till att valet i Belgrad, där resultatet var som jämnast, gjordes om i juni 2024 (och SNS vann där).

EU frös våren 2026 miljardstöd till Serbien (ett stöd som går till flera kandidatländer). Skälet var att landet trots kritik från unionen och Europarådet införde reformer inom rättsväsendet som befarades leda till minskat oberoende för åklagare och domstolar.

Den negativa demokratiska utvecklingen ledde redan 2018 till att Freedom House sänkte sin värdering av Serbien till kategorin ”delvis fria länder”. Det var första gången på ett årtionde som landet inte klassificerades bland de fria länderna och Serbien har blivit kvar i den kategorin. I organisationens årliga rapport om utvecklingen i 29 "övergångsländer" i det forna östblocket hamnar Serbien i den tredje av fem kategorier, gruppen hybridregimer.

Nedvärderingen beror på försämrade förhållanden vid politiska val och fortsatta försök av SNS-regeringen och allierade medier att undergräva oberoende journalistik genom trakasserier och smutskastningskampanjer. Dessutom har Aleksandar Vučić anklagats för att knyta makt till sin person och överskrida sin författningsenliga roll sedan han tillträdde som president 2017 (han avgick i september 2026 för att kunna kandidera som premiärminister i stället i parlamentsvalet i oktober).

I september 2026 avslöjades att minst 14 regimkritiker, som deltagit i de studentledda protesterna mot regeringen, hade fått sina telefoner infekterade med avancerade spionprogram, bland annat det ökända Pegasus.

Korruption

Organisationen Transparency International (TI) placerar Serbien på plats 116 av 182 länder sin lista för 2025, över hur befolkningar upplever korruption i det egna landet. Det är den lägsta nivån hittills för landet, som befinner sig i Europas bottenskikt (för hela listan se här). Ett särskilt problem har varit Vučićs hårda kontroll över samhällsapparaten som försvårat ett oberoende rättsväsende (läs mer under Rättsväsen och rättssäkerhet nedan).

TI lyfter också fram att den särskilda åklagarkammaren för organiserad brottslighet under SNS-regeringen utsatts för allt större påtryckningar, bland annat i form av "regeringsledda smutskastningskampanjer, hindrande av polissamarbete och lagändringar som försvagar dess förmåga att utreda organiserad brottslighet och korruption på hög nivå". TI är också kritiskt till bristfälliga antikorruptionsregelverk i samband med stora upphandlingar.

Europarådets antikorruptionsorgan påpekade 2024 att Serbien bara hade lyckats genomföra en av rådets 24 rekommendationer på området.

Läs även denna artikel i Utrikesmagasinet.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Yttrande- och pressfrihet garanteras i författningen men mediernas oberoende och mångfald har begränsats av politisk inblandning, ekonomiskt beroende och självcensur hos journalisterna. Förtalsstämningar i domstol mot journalister är vanliga. Medierna är fulla av "fake news och propaganda" enligt Reportrar utan gränser (RUG). I organisationens rankning över pressfriheten i världens länder ligger Serbien på plats 104 av 180. Serbien har dalat på listan i flera år och finns i den kategori länder som RUG anser har "svår" pressfrihetssituation. I den finns bara några enstaka europeiska länder (hela listan finns här).

Medieklimatet försämrades efter Vučićs tillträde som premiärminister 2014 (han blev president tre år senare). Medier som kritiserat hans regim har angripits offentligt och anklagats för att ”försöka skapa kaos i landet” eller ”störta regeringen”. De har ofta också utsatts för godtyckliga inspektioner av myndigheterna. Företrädare för SNS-regeringen har ostraffat utsatt enskilda journalister för hot, trakasserier och fysiskt våld. Smutskastningskampanjer har blivit vanliga. Ett resultat av detta är att antalet undersökande journalister har minskat.

Medan den ryska propaganda-tv-kanalen RT stoppades i EU tilläts den i Serbien öppna filialen RT Balkan.

År 2021 rapporterade RUG om en allvarlig hot- och smutskastningskampanj i regeringstrogna medier mot tre journalister som rapporterat om frågor som rörde massakern på 8 000 muslimska pojkar och män i Srebrenica i Bosnien 1995. Journalisterna hade rapporterat om att livstidsdomen mot den bosnienserbiske militäre ledaren under kriget Ratko Mladić fastställts av FN-domare, samt att Montenegro i en resolution fördömt folkmordet i staden. Den serbiska regeringen erkänner inte massakern som folkmord, trots att det är fastslaget av internationella domare.

RUG har också mer allmänt konstaterat att sensationsorienterade SNS-trogna medier spridit falska nyheter och nästan dagligen utsatt oberoende journalister för attacker. Också EU-parlamentet har varnat för allt sämre mediefrihet i Serbien.

Upprördheten var stor bland journalistorganisationer i april 2026 när ledningen för den oberoende tv-kanalen N1 sparkade sin chefredaktör. N1 är känd för sin kritiska granskning av regeringen.

Under Slobodan Miloševićs tid vid makten (1987–2000) utnyttjades framför allt radio och tv medvetet av regimen för att främja serbisk nationalism. Press­en var däremot länge rätt fri; den var ofarligare för regimen än etermedier­­na då få människor hade råd att köpa tidningar. I samband med kriget i Kosovo infördes 1998 en repressiv medielag. Många medier stängdes eller bötfälldes och journalister fängslades eller till och med mördades. Oberoende medier spelade en aktiv roll i samband med Miloševićs fall och regimskiftet hösten 2000 innebar ett öppnare medieklimat. Många medier bytte fot över en natt men en del journalister behöll en okritisk hållning till makthavarna.

År 1999 mördades den Milošević-kritiske journalisten Slavko Ćuruvija i Belgrad. År 2019 dömdes fyra underrättelseofficerare till mellan 20 och 30 års fängelse för mordet. De friades dock i högre instans 2024, vilket utlöste ramaskri bland opposition och pressfrihetsorganisationer.

Yttrandefrihet råder på internet men viss kontroll kan ändå förekomma.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendet är formellt självständigt men rättssäkerheten dras fortfarande med stora brister. Det har varit svårt att komma tillrätta med den utbredda korruptionen inom rättsväsendet liksom med dess band till regeringen. Många domare har rapporterat om yttre påtryckningar. Politiker uttalar sig ofta i rättsliga frågor, även i pågående mål eller i frågor som undersöks i medierna. I november 2025 gick det så långt att landets ledande åklagare i mål som rör korruption och organiserad brottslighet anklagade president Vučić för att utöva "olagligt inflytande" på deras utredningar.

2026 antog parlamentet en lag som stärkt domstolschefernas makt över domarna, utan att konsultera rättsliga remissinstanser. Kritiker anser att det innebär ytterligare risk för att domare och åklagare inte är oberoende. Med anledning av lagen frös EU ekonomiskt stöd till Serbien.

År 2023 belade USA den serbiske underrättelsechefen Aleksandar Vulin med ekonomiska sanktioner på grund av misstänkt korruption, maktmissbruk och narkotikahandel. Han beskylls även för att hjälpa Ryssland med att öka sitt inflytande på Balkan.

Förhållandena i fängelser, häkten och polisarrester är dåliga. Många anläggningar är överfulla och det är vanligt att åtalade får vänta länge på rättegång, eftersom arbetet inom domstolarna är ineffektivt. Europarådets kommitté mot tortyr kritiserade 2024 Serbien för att fångar utsatts för våld i form av slag och elchocker. Enligt kommittén kan det utgöra tortyr. Den noterade också att det inte gjordes framsteg på området.

I World Justice Projects jämförelse av rättsstatens funktioner i de flesta av världens länder är det bara Ryssland och Belarus som har sämre placeringar än Serbien i Europa. Landet anses också vara ett av dem där situationen har förvärrats mest (se lista här).  

Efterspel efter krigen

Under krigen i början av 1990-talet inrättade FN en särskild krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien (ICTY), med säte i Haag. Inställningen till domstolen, som var aktiv 1993–2017, var länge fientlig i Belgrad. Men efter Slobodan Miloševićs fall valde Serbien att samarbeta fullt ut med ICTY, som en följd av krav från bland annat EU och USA (se även Modern historia). Milošević utlämnades till Haag 2001, men avled 2006 innan rättegången mot honom hann avslutas.

Flertalet av ICTY:s mål gällde kriget i Bosnien, och av de 161 personer som åtalades var flertalet etniska serber. Bosnienserbernas ledare Radovan Karadžić och Ratko Mladić greps båda i Serbien, 2008 respektive 2011. Båda fördes till Haag och dömdes till livstids fängelse för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Ytterligare ett antal personer utlämnades från Serbien till Haag, och flera dömdes till fängelse medan några frikändes. Milan Milutinović, som var Serbiens president 1997–2002, överlämnade sig själv till tribunalen som åtalat honom för övergrepp begångna i Kosovo, men han frikändes. Den tidigare vice premiärministern och grundaren för det extremnationalistiska partiet SRS Vojislav Šešelj (se Inrikespolitik och författning) satt häktad i Haag i 13 år. En överinstans till ICTY dömde honom till tio års fängelse 2018, och fann att han redan hade avtjänat straffet genom sin häktningstid.

Det är meningen att rättegångar mot krigsbrottsanklagade på lägre nivå ska genomföras i Serbien, men få domar har utdömts på senare år.

Om våra källor