Sydkorea – Modern historia

Koreas historia efter andra världskriget inleddes med klyvningen av landet och det fullständigt förödande inbördeskriget 1950–1953. Under årtiondena som följde utvecklades Sydkorea från en militärt dominerad diktatur till en demokrati med fria val och växlingar vid makten. Under samma tid steg landet fram som en av världens starkaste ekonomier med stor export, världsberömda industriprodukter och hög levnadsstandard.

De allierade hade under andra världskriget bestämt att Korea skulle återfå sin självständighet när striderna upphört, men i slutet av 1945 beslöt USA, Storbritannien och Sovjetunionen att Korea skulle förvaltas av de allierade under fem år, vilket väckte vrede bland koreanerna. 

När USA och Sovjet inte kunde enas om en koreansk övergångsregering, växte en centraliserad kommuniststat fram under Kim Il-Sungs styre i den Sovjetockuperade zonen i norr. I söder inrättade USA en tillfällig regering av moderata nationalister, vilket ledde till våldsamma protester och attentat från högergrupper. 

I maj 1948 genomfördes val till en nationalförsamling i södra Korea, där högerkandidater vann en majoritet. Syngman Rhee valdes till president, och i augusti utropades Republiken Korea. Samma månad höll kommunisterna i norr val till en folkförsamling, och i september utropade de Demokratiska folkrepubliken Korea. Delningen följdes av provokationer och sammandrabbningar vid stilleståndslinjen. Den 25 juni 1950 gick nordkoreanska trupper över gränslinjen vid 38:e breddgraden och trängde in i Sydkorea. Amerikanska trupper dominerade de FN-styrkor som sattes in på sydsidan. Till en början trängde nordkoreanerna långt söderut men de drevs efter hand tillbaka norrut mot Kina. Sedan Kina ingripit på den nordkoreanska sidan stabiliserades fronten vid den 38:e breddgraden. 

Fredsförhandlingar inleddes 1951, men strider fortsatte fram till den 27 juli 1953, då ett stilleståndsavtal slöts. Något fredsavtal kom dock aldrig till stånd. Fortfarande utgör den några kilometer breda, demilitariserade zonen gräns mellan Nord- och Sydkorea. 

Militärkuppen 1961

Trots ekonomiskt bistånd från USA till Sydkorea efter kriget försvagades Syngman Rhees ställning, och ett studentuppror 1960 tvingade fram hans avgång. Den politiska och ekonomiska oron följdes av en militärkupp 1961, ledd av generalmajor Park Chung-Hee. Nationalförsamlingen upplöstes och undantagslagar infördes, men efter två år tilläts åter politisk verksamhet. Park, som dragit sig tillbaka från armén, vann presidentvalet 1963 och militärens parti fick majoritet i parlamentet. Formellt tillsattes en civil regering, men före detta militärer innehade alla viktiga poster. 

Under Parks första år lades grunden för en snabb industrialisering med hjälp av kapital från utlandet. Investeringar styrdes till tunga sektorer, som stålindustri och skeppsbygge, samtidigt som elektronikindustrin prioriterades. Men inrikespolitiken förblev instabil. Efter att oppositionen varit på väg att vinna presidentvalet 1971 upplöste Park nationalförsamlingen, upphävde konstitutionen och stärkte presidentens makt genom en ny grundlag. Direktval till ämbetet ersattes med ett valkollegium. 

Förändringarna utlöste protester som växte när Park 1975 utfärdade den så kallade antikommunistlagen, som bland annat förbjöd studenter att demonstrera. Oron trappades upp, och 1979 mördades Park av chefen för landets underrättelsetjänst. 

Nyvalet till presidentposten följdes av en armékupp med general Chun Doo-Hwan som den starke mannen. Efter stora studentdemonstrationer 1980 infördes krigslagar, all politisk aktivitet förbjöds och politiska ledare greps, bland andra Kim Dae-Jung från staden Gwangju, där ett uppror bröt ut som slogs ned av armén med många dödsoffer som följd. Minnet av massakern kastade länge sin skugga över landet. Kim Dae-Jung dömdes 1980 till döden anklagad för att ha legat bakom upproret. Efter internationella protester omvandlades straffet till livstids fängelse och Kim tilläts gå i exil i USA. Han hade då fått utstå svår tortyr under sina år som politisk fånge. 

Studentdemonstrationer och politisk liberalisering

Chun stärkte sitt grepp om makten. 1981 mjukades krigslagarna upp och nya partier kunde bildas, men Chun utsågs ändå till president av ett nytt folkvalt valkollegium. En ljusning i ekonomin började skönjas men i mitten av 1980-talet tilltog de politiska protesterna på nytt. Samtidigt återfick Kim Dae-Jung och andra oppositionsledare rätten att verka politiskt. 

1987 gick studenterna i bräschen för jättedemonstrationer i Seoul, och president Chun tvingades kompromissa med oppositionen. En ny grundlag godkändes i en folkomröstning. Genom direktval till presidentposten öppnades dörren för en politisk liberalisering, som inleddes när den nyvalde presidenten Roh Tae-Woo tillträdde 1988. Under hans styre beskars militärens inflytande och samhället blev öppnare. 

1990 ändrades den politiska bilden dramatiskt, när Roh och oppositionsledarna Kim Young-Sam och Kim Young-Pil tillsammans bildade ett nytt parti, Demokratiska liberala partiet (DLP) som fick klar majoritet i parlamentet. Året efter gick flera oppositionspartier samman i en ny allians, Demokratiska partiet (DP), där Kim Dae-Jung blev en av ledarna. 

Det ekonomiska läget hårdnade och i valet 1992 förlorade DLP sin parlamentsmajoritet. Men partiets kandidat Kim Young-Sam segrade i presidentvalet över Kim Dae-Jung. Därmed fick Sydkorea för första gången på över tre decennier en president utan militär bakgrund. Höga officerare med band till forna regimer tvingades lämna sina poster. Underrättelsetjänsten beskars i sina befogenheter. En antikorruptionskampanj fällde ministrar och tusentals tjänstemän. 

Men president Kim anklagades själv för oegentligheter och auktoritär ledarstil. När de förra presidenterna Chun och Roh åtalades för korruption fick Kim kämpa för att distansera sig. Chun och Roh åtalades också för kuppen 1979 och för massakern i Gwangju 1980. Chun dömdes till döden och Roh till livstids fängelse. Båda benådades och släpptes senare. 

Den asiatiska finanskrisen

DLP bytte namn till Nya Koreapartiet och behöll med knapp nöd regeringsmakten efter valet 1996. President Kim Young-Sam och regeringen försvagades ytterligare av en korruptionsskandal där många höga statstjänstemän anklagades för att ha tagit emot mutor av grundaren till stålföretaget Hanbo. Kim avgick som partiledare. 

Efterträdaren Lee Hoi-Chang fick leda det nya konservativa partiet, Stora nationella partiet (GNP), sedan Nya Koreapartiet och DP gått samman. Men Lee förlorade presidentvalet i december 1997 sedan den stora asiatiska finanskrisen utlöst den värsta ekonomiska krisen i Sydkoreas historia. Valet vanns av oppositionsledaren Kim Dae-Jung. Med hans tillträde som president 1998 bröts den traditionella politiska och ekonomiska maktkoncentrationen. Landets elit hade av hävd sin bas i Gyeongsang-provinserna i sydöst, som länge stått i motsättning till Kims bas i staden Gwangju och Jeolla-provinserna i sydväst, där utvecklingen varit eftersatt. 

Den svåra ekonomiska krisen kom att prägla mycket av president Kim Dae-Jungs politik. Miljoner människor förlorade sina jobb och storstrejker och våldsamma protester följde. 

Solskenspolitiken

Kim Dae-Jungs så kallade solskenspolitik mot Nordkorea kulminerade i ett toppmöte i Pyongyang 2000 (se Utrikespolitik och försvar) och resulterade i att Kim samma år fick Nobels fredspris. Men oppositionen i Sydkorea menade att försoningspolitiken kostade för mycket ekonomiskt och politiskt utan att ge något i utbyte. 2001 fälldes ministern för enhetssträvanden i en misstroendeomröstning i parlamentet. Rege­ringen anklagades också för att indirekt ha mutat regimen i Nordkorea genom att storföretaget Hyundai betalat hundratals miljoner dollar för att få etablera företag och turistanläggningar i norr.

I presidentvalet 2002 vann dock Roh Moo-Hyun från Kims parti en knapp seger över den konservative kandidaten Lee Hoi-Chang, som ville stoppa det ekonomiska stödet till Nordkorea på grund av dess kärnvapenprogram. 

Efter att oppositionen drivit igenom riksrätt mot Roh 2004 fick han tillfälligt lämna ämbetet. Han frikändes dock från anklagelser om korruption och vanstyre av författningsdomstolen. Rohs nya stödparti Uri nådde framgång i valet 2004 och kunde bilda regering. 

De konservativa tar över presidentposten

Ekonomiskt kärva tider sänkte dock stödet för regeringen och president Roh. I valet 2007 tog den konservativa kandidaten Lee Myung-Bak över presidentmakten.  Med sin bakgrund som framgångsrik affärsman inom Hyundai-koncernen och borgmästare i Seoul lovade Lee att stimulera tillväxt och driva en hårdare politik gentemot Nordkorea. Lees liberala parti vann även parlamentsvalet ett år senare.
Under mandatperioden stötte president Lee på motstånd från studenter, fack och vänstergrupper när ett importstopp för amerikanskt nötkött upphävdes (infört 2003 efter utbrott av BSE, ”galna ko-sjukan”, i USA).  Lee  tvingades backa om köttimporten och avskeda bland annat jordbruksministern. Ett kontroversiellt frihandelsavtal med USA ledde också till bojkott och våldsamt tumult i parlamentet (se Utrikeshandel). 

Spänningen steg kraftigt i regionen efter att en sydkoreansk patrullbåt sänkts och 46 man mist livet i mars 2010. Nordkorea pekades ut som skyldigt, och på hemmaplan kritiserades den sydkoreanska militärledningen för sitt sätt att hantera krisen. Tonläget mellan de båda koreanska staterna skärptes i november 2010 när den sydkoreanska ön Yeonpyeong besköts av nordkoreanskt artilleri (se Utrikespolitik och försvar). 

Det konservativa partiet (nu omdöpt till Saenuripartiet) behöll med knapp nöd sin majoritet i parlamentsvalet 2012. Partiet besvärades av en korruptionsskandal som involverade president Lees äldre bror och 200 andra politiker, lobbyister och tjänstemän.

Trots skandalen segrade Saenuripartiets ledare Park Geun-Hye, dotter till den diktatoriske presidenten Park Chung-Hee, i presidentvalet i slutet av samma år. Hon vann över Moon Jae-In från liberala DUP, som ville se en utjämning av de stora inkomstklyftorna i landet liksom en reformering av systemet med mäktiga familjekonglomerat, så kallade chaebol.

Valdeltagandet var det högsta på ett och ett halvt årtionde.

Säkerhetsskandalen 2013

Sydkorea fick därmed sin första kvinnliga president någonsin. Park ville uppmuntra en dialog med Nordkorea för att försöka  förbättra relationerna. Samtidigt utlovade hon en fast hållning i nationella säkerhetsfrågor och betecknade Nordkoreas nyligen utförda kärnvapenprov som ett hot mot det koreanska folkets överlevnad. 
Kort därefter upphävde Nordkorea existerande avtal om icke-angrepp och stängde gränspassagen till Syd vid den demilitariserade zonen. Direktkontakterna med Seoul avbröts också. 

Hösten 2013 uppstod stort politiskt rabalder efter att det uppdagades att en oppositionspolitiker, enligt säkerhetstjänsten, gjort sig skyldig till förräderi och försök till samarbete med Nordkorea.  Eftersom anklagelserna gällde en parlamentsledamot (från Förenade framstegspartiet (United progress party, ett parti som bildats av en sammanslagning av en rad vänsterpartier 2011) behövde parlamentet godkänna att mannen fick ställas inför rätta. Såväl det regeringspartiet som den liberala oppositionen röstade ja och ledamoten dömdes tillsammans med sex partimedlemmar till flera års fängelsestraff. Författningsdomstolen beslöt dessutom att partiet skulle upplösas.

Efter domen kritiserades emellertid regeringen och Park för att sätta yttrandefriheten och organisationsfriheten på spel, av bland annat av Amnesty International. Säkerhetstjänsten anklagades därefter av oppositionen för att ha hittat på det hela, i enlighet med en tradition från landets auktoritära förflutna då fabricerade spionanklagelser användes av regimen för att stärka sin makt och flytta fokus från politiska problem. Säkerhetstjänsten befann sig redan i blåsväder då dess chef stod åtalad för att ha beordrat personal att inför presidentvalet 2012 smutskasta regeringskritiker och motståndare till Park Geun-Hye i ett internetforum. 

Färjekatastrofen

Det dröjde bara några månader innan nästa kris seglade upp för president Park. I april 2014 förliste färjan Sewol utanför kusten i sydväst. Av färjans 476 passagerare dog drygt trehundra, varav de flesta var skolungdomar. Regeringen fick skarp kritik av anhöriga för att räddningsarbetet varit för långsamt och för bristfällig kontroll av färjan, som haft konstruktionsfel och därtill varit för tungt lastad. Kritiken ledde till att premiärminister Chung Hong-Won lämnade in sin avskedsansökan och även chefen för underrättelseverksamheten och ordföranden för Nationella säkerhetsrådet (som ger presidenten råd i säkerhetsfrågor) valde att lämna sina poster.

Ändå såg det regerande Saenuripartiet ut att ha medvind inför parlamentsvalet i april 2016, då det gynnades av en splittring inom oppositionen. Den populäre Anh Cheol-Soo, som utmanat Park Geun-Hye i presidentvalet 2012, lämnade  Nya politikens allians för demokrati (NPAD,  som bildats våren 2014 genom en sammanslagning av Demokratiska partiet och ett mindre parti) och bildade Folkets parti (People's Party, PP). NPAD bytte då namn till Minjupartiet (The Minjoo Party of Korea).

Men valet blev en stor besvikelse för Saenuripartiet och Park. Minjupartiet vann med ett mandat mer än Saenuripartiets 122 mandat. Det nybildade Folkets parti gjorde bra ifrån sig i valet.

Korruptionsskandalen kring Park

Hösten 2016 seglade en politisk skandal upp med koppling till president Park själv. En nära kvinnlig vän och rådgivare till presidenten, Choi Soon-Il, greps av polisen misstänkt för bedrägeri och maktmissbruk. Det cirkulerade uppgifter om att kvinnan länge hade kunnat påverka regeringsarbetet och lyckats styra utnämningar av viktiga tjänster via sina kontakter med Park. Uppgifterna ledde till att hundratusentals sydkoreaner gick ut på gatorna i Seoul och krävde att president Park skulle avgå. Efter beskedet att åklagare ville förhöra presidenten i anslutning till en formell rättsutredning mot hennes rådgivare röstade parlamentet ja till att ställa Park inför riksrätt. Park suspenderades från presidentämbetet i avvaktan på att författningsdomstolen skulle ta ställning till riksrättsbeslutet. Presidentens uppgifter övertogs temporärt av premiärminister Hwang Kyo-Ahn. 

Saenuripartiet splittrades i en falang som fortsatte att stödja Park och en annan som tog avstånd från presidenten och i slutet av 2016 bröt sig ett 30-tal partianhängare ur partiet och bildade ett nytt högerparti – Bareunpartiet. Det regerande Saenuripartiet bytte ett par månader senare namn till Koreas frihetsparti (Liberty Korea Party), som ett sätt att undvika att förknippas med korruptionsskandalen kopplad till president Park.

Domstol bekräftar riksrättsbeslut

I mars 2017 kom beskedet att författningsdomstolen bestyrkte riksrättsförfarandet mot Park, vilket innebar att hon inte kunde återgå som landets president. Hon kunde därmed inte heller åberopa någon åtalsimmunitet som president utan riskerade nu rättegång i en vanlig domstol.

Enligt domstolen hade Park brutit mot lagen när hon tillåtit sin vän att blanda sig i statliga angelägenheter och ljugit om detta när hon tillfrågats. Dessutom hade Park lämnat ut hemliga dokument.

Presidentens väninna Choi Soon-Il stod i sin tur åtalad för att ha pressat mäktiga företag att donera miljontals dollar till egna, icke-vinstdrivande, stiftelser. Hon dömdes till ett 20 år långt fängelsestraff. Även ministrar och tjänstemän i Parks tidigare regering dömdes till fängelse för inblandning i skandalen. Park Geun-Hye dömdes i sin tur till 24 års fängelse och höga böter.

En rättsprocess hade också inletts mot Samsungs högste chef, Lee Yae-Yong. Han misstänktes för att ha donerat nära 40 miljoner dollar till Chois stiftelser som ett sätt att försöka få stöd uppifrån för en sammanslagning 2015 av två Samsungföretag.  Samsungchefen dömdes för korruption till fem års fängelse i augusti 2017, men frigavs våren 2018 efter att han fått strafftiden halverad och uppskjuten.

Fram till presidentvalet som hölls i maj 2017, i enlighet med lagen 60 dagar efter riksrättsförfarandet,  fortsatte premiärminister Hwang Kyo-Ahn som tillförordnad president.  Hong Joon-Pyo ställde upp som Koreanska frihetspartiets (tidigare Saenuripartiet) kandidat i valet. På den konservativa sidan fanns även Yoo Seung-Min från Bareunpartiet. Den liberala oppositionen bestod av Ahn Cheol-Soo från Folkets parti (People's Party, PP) och Moon Jae-In från Demokratiska partiet (även kallat Minjupartiet).

Den tidigare människorättsadvokaten Moon Jae-In, som varit drivande i protesterna mot Park hösten 2016, framstod som en symbol för den folkliga kampen mot korruption och rättvisa. Han ville också ta itu med de ekonomiska problemen och betonade vikten av att nå fred på Koreahalvön. Moon vann en jordskredsseger med 41 procent av rösterna, långt före den konservative Hong Joon-Pyo som fick 24 procent. Valdeltagandet var det högsta på minst två årtionden: över tre fjärdedelar av väljarna gick till valurnorna.

Efter ett par år vid makten började stödet för president Moon att sjunka. Moon fick kritik för att vara för inriktad på samarbete och förbättrade relationer med Nordkorea på bekostnad av utlovade sociala och ekonomiska reformer. Enligt bedömare bidrog den svaga ekonomiska tillväxten, höga arbetslöshetssiffror och uteblivna sociala reformer till Moons minskande popularitet, inte minst bland unga sydkoreaner. Moons försök att verka för att fred uppnås på Koreahalvön var populära bland liberala väljare men när fredsprocessen gick i stå mot slutet av 2010-talet ledde det till frustration.

Sydkorea var ett av de första länderna som drabbades av coronaviruset, som först upptäcktes i Wuhanprovinsen i Kina i slutet av 2019. Sydkorea rapporterade sitt första fall av covid-19, den sjukdom som viruset orsakar, i januari 2020 och det spred sig sedan snabbt bland en kristen sekt i staden Daegu och i staden Cheongdo. Tuffa restriktioner infördes för att begränsa smittspridningen i spåren av pandemin, som kom att drabba landet i vågor under de kommande två åren. Hanteringen av coronaviruset i Sydkorea lyftes fram som ett föredöme i omvärlden (se även Sociala förhållanden).

 Om våra källor