Saudiarabien – Ekonomisk översikt

Saudiarabiens ekonomi är centrerad kring oljan. Upp till 90 procent av exportinkomsterna kommer från olje- och gasindustrin som också står för ungefär halva bruttonationalprodukten (BNP). Det svarta guldet har på några årtionden förvandlat en underutvecklad jordbruksekonomi till en modern industristat med generösa sociala förmåner för invånarna. Oljeberoendet gör dock landet känsligt för prisändringar på världsmarknaden.

Beroendet blev tydligt 2014, när världsmarknadspriset på olja plötsligt föll med över hälften på ett halvår. Saudiarabien ställdes inför att statsbudgeten plötsligt krympte rejält. Prisfallet berodde till en del på överproduktion i just Saudiarabien, som ville hävda sin position som ledande oljeproducent sedan utvinningen av så kallad skifferolja ökat kraftigt i USA. Ett saudiskt argument mot nedskärning i produktionen var att det snarast skulle hjälpa rivalerna. Annars har Saudiarabien ofta anpassat sin oljeproduktion för att öka balansen när instabilitet uppstått på marknaden.

2016 enades Ryssland och Saudiarabien, som tillsammans står för mer än hälften av världens oljeproduktion, om att begränsa utvinningen för att hålla priserna uppe. Länderna inom oljepriskartellen Opec och stater som inte är medlemmar (sammanfattade med beskrivningen Opec+) slöt sedan fortsatta avtal om produktionsbegränsningar; de valde att gjuta nytt liv i internationellt prissamarbete. Men 2020 sprack samarbetet och Saudiarabien ökade sin produktion, vilket ledde till ett nytt priskrig.

Det fallande oljepriset från 2014 orsakade budgetunderskott som tvingade saudiska staten till åtstramningar, något som befolkningen inte är van vid. Eftersom lägre oljepriser såg ut att bli ett bestående fenomen, fick regimen starka skäl att satsa på att bredda sin inkomstbas – genom bland annat ökade skatter, nedskärningar i sociala program och satsningar på att få igång den privata sektorn. Det hade länge varit målsättningen – jordbruk och icke-oljebaserad industri ökade redan långsamt – men blev nu nödvändigt. I april 2016 (före överenskommelsen om att begränsa oljeproduktionen för att få upp priserna) lanserades Vision 2030, en reformplan som beskrevs som genomgripande och omvälvande. Bland annat aviserades att en del av det statliga oljebolaget Saudi Aramco skulle säljas och intäkterna dirigeras till en välfärdsfond med utsikter att bli världens största. Vidare skulle satsningar göras på att öka inhemsk produktion, inte minst inom försvarsindustrin. Delprivatiseringen av Aramco har sedan dess genomförts, men utländska investerare var svårflörtade; Saudiarabien hade vid det laget vidtagit en del åtgärder som väckt avståndstagande, framför allt krigföring i grannlandet Jemen, hårda tillslag mot förmögna saudier och mordet på regimkritikern Jamal Khashoggi (se Demokrati och rättigheter). De visionära statliga satsningarna har under tiden haft svårt att nå från ritbordet till byggstart, och dessutom mött motstånd från lokala intressen (se Kalendarium).

Inför 2020 lade regeringen fram en statsbudget med underskott för sjunde året i rad. Intäkterna från andra källor än oljan utgör ungefär en tredjedel av statens inkomster, men det behövs både lån och tillskott från statens reserver för att jämna ut skillnaden. Statsskulden beräknades stiga från 24 procent till 26 procent av BNP.  Och snart uppkom ett kärvare läge där man bestämde sig för att försöka krympa utgifterna jämfört med de utsprungliga budgetmålen: oljepriskriget 2020 och den kris i världsekonomin som tornade upp sig samtidigt genom coronaviruset. I mars 2020 utlovades stora krispaket bland annat till små och medelstora företag. Staten räknar nu med att utöka sin upplåning ytterligare eftersom man inte vill sälja några av de stora tillgångar Saudiarabien äger både inom landet och i utlandet. Enligt siffror som den saudiska statistikmyndigheten offentliggjorde i februari 2021 blev facit för coronaåret 2020 att ekonomin krympte med 4,1 procent. När första halvåret 2021 summerades kunde man dock se att det skett en god återhämtning.

En stark anledning till det nya priskriget på olja var att Kinas efterfrågan på olja minskat; coronaviruset (som först slog till i Kina) hämmade ekonomin. När Ryssland, som också är storproducent av olja, till en början inte ville dra ner på utvinningen för att få upp priserna, valde Saudiarabien att öppna kranen igen och låta priserna sjunka. Även för den saudiska ekonomin, med underskott i statsbudgeten som ska paras ihop med omvandling av samhället, är det en djärv politik. Men den saudiska oljan är billigare att utvinna än Rysslands och (i synnerhet) USA:s reserver, Saudiarabien klarar lägre prisnivåer än konkurrenterna. En uppgörelse mellan de stora oljeländerna nåddes, där saudier och ryssar förband sig att minska sin råoljeproduktion med 2,5 miljoner fat vardera per dag, men under tiden hann den globala efterfrågan på råolja störtdyka (se Kalendarium). Oljejätten Saudi Aramcos vinst sjönk med 45 procent under coronaåret 2020.

För Saudiarabiens del äventyrar viruspandemin också pilgrimsresorna till Mecka och Medina, som brukar ge stora intäkter varje år. Endast muslimer får besöka de heliga platserna. Turism i västerländsk mening har tidigare inte existerat i Saudiarabien. För icke-muslimska utlänningar var det förut svårt att få visum annat än för arbete eller affärer, men turismen har identifierats som en framtidsbransch som kan ge staten intäkter. 

Kaban och corona.jpgRisken för spridning av virussjukdomen covid-19 ledde till att också islams heligaste platser stängdes, här helgedomen Kaba i Mecka. Foto: Amr Nabil/AP/TT

Ekonomin är strikt statskontrollerad genom femårsplaner. Privatiseringar och avregleringar pågår, men processen går trögt. 

I början av 1930-talet byggde den saudiska ekonomin främst på boskapsskötsel, dadelodling och inkomster från pilgrimernas vallfärder till Mecka. Det första oljefyndet i slutet av 1930-talet ändrade villkoren drastiskt. Efter kung Faisals makttillträde 1964 inleddes en modernisering av ekonomin. Höga oljepriser under 1970-talet gav staten jättelika inkomster som investerades i infrastruktur, utbildning, militär upprustning och en modern välfärdsstat. Regimen anlade nya industristäder vid Persiska viken och byggde jätteraffinaderier, stålverk, flygplatser, vägar, universitet, sjukhus och bostäder. Till de senaste satsningarna hör en snabbtågsförbindelse som knyter ihop Jidda vid Röda havet med vallfartsorterna Mecka och Medina, och huvudstaden Riyad har utrustats med tunnelbana.

Efter långa och svåra förhandlingar blev Saudiarabien 2005 medlem i Världshandelsorganisationen (WTO). Det bidrog till att landets relativt skyddade ekonomi stegvis har öppnats för omvärlden, vilket har oroat det strängt religiösa ledarskapet. Undantag har utverkats för vissa varor som är förbjudna enligt islamisk lag, som fläsk, alkohol och pornografi.

Krigsmateriel utgör en betydande del av importen. Saudiarabien är den största enskilda köparen av krigsmateriel från USA och den näst största (efter Indien) hos försvarsindustrin i Frankrike. Men inköp görs i många länder, bland dem Storbritannien, Kanada, Tyskland och Spanien. Från Sverige beställdes för några år sedan ett radarsystem. I flera länder är handeln ifrågasatt, inte minst på grund av den krigföring som Saudiarabien leder mot rebellrörelser i grannlandet Jemen.

Plaster och petrokemiska varor utgör merparten av den export som förekommer vid sidan av olja. 

Ett inslag i det reformarbete som pågår är satsningar på alternativ energi. De ska ses mot bakgrund av att det kommer en dag då oljan tar slut. Intensiva kampanjer har pågått för att öka de utländska investeringarna i Saudiarabien, som 2017 var nere på sin lägsta nivå på 14 år, enligt FN. Saudierna möter hotet om en framtid utan olja också med investeringar i utlandet, som ska ge inkomster. 

Många saudier har tack vare oljan vant sig vid att leva i välfärd. Utländska migrantarbetare tog hand om kroppsarbetet (se Arbetsmarknad). Statlig inkomstskatt finns inte. Medborgarna får ändå mycket serverat av staten: vatten, el och bensin är subventionerat, även om subventionerna minskats för att stärka statens finanser. De väntade nedskärningarna i de sociala programmen kommer efter en period då utgifterna inom sektorn ökat kraftigt, delvis som ett sätt att hålla befolkningen på gott humör under protestvågen i regionen från 2011. Moms fanns inte heller före 2018, då en 5-procentig skatt infördes på flertalet varor och en del tjänster. 2020 höjs momsen till 15 procent, men kronprinsen lovade att den ska sänkas igen när ekonomin medger det. Alla gulfstaterna i samarbetsorganisationen GCC har tack vare sin produktion av olja och gas brukat vara skatteparadis, helt utan skatter, men moms har blivit det nya normala. Även Förenade arabemiraten införde moms 2018, Bahrain 2019 och Oman 2020 (skatten började där tas ut 2021).

Liksom på andra håll i arabvärlden har islamiska banker i Saudiarabien blivit allt viktigare vid sidan av det vanliga bankväsendet. Eftersom Koranen uttryckligen motsätter sig ränta tar dessa banker ingen ränta på lån och ger ingen ränta på besparingar. Det finns olika sätt att trots det lösa till exempel ett företags behov av finansiering. Exempelvis kan en bank gå in som delägare eller delta som intressent i en satsning som företaget planerar. 

Saudiarabien vill gärna locka till sig de regionala huvudkontoren för företag som etablerar sig i gulfstater, särkilt som det är från saudiskt håll många får lönsamma större uppdrag. Men det har gått trögt. Brist på nöjesliv och sträng alkoholpolitik bidrar till att Dubai i Förenade arabemiraten föredras. I februari 2021 höjde Saudiarabien insatserna genom att signalera att det från och med 2024 inte blir nya kontrakt för företag som inte flyttar dit sina regionkontor.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0