Modern historia

Saudiarabiens förste kung Ibn Saud (1932–1953) styrde landet enligt konservativa islamiska lagar samtidigt som han etablerade ett nära samarbete med västmakterna. Olja började utvinnas i stor skala och lade grunden till stark ekonomisk utveckling. Efter Ibn Saud har sex av hans söner suttit på tronen. Landet har förblivit en islamisk stat, även om det har moderniserats och gradvis har öppnats mot omvärlden. Efter Kuwaitkriget 1990–1991, då amerikanska trupper stationerades i Saudiarabien, växte väpnat motstånd mot regimen fram. Efter den så kallade arabiska våren har det fredliga motståndet också stärkts, men det tolereras dåligt av kungamakten.

När Ibn Saud avled 1953 efterträddes han av kronprins Saud. En annan av sönerna, Faisal, tog vid som kronprins. Saud gjorde sig snart omöjlig som kung genom sitt utsvävande lyxliv och avsattes 1964. Ny kung blev Faisal. 

Under Faisal utvecklades Saudiarabien till en modern industri- och välfärdsstat samtidigt som de traditionella islamiska värderingarna bevarades. Kungen måste gå försiktigt fram och ständigt förvissa sig om att förändringarna inte stred mot islam. Den balanserade politiken – tillsammans med växande oljerikedomar – gav Faisal internationell auktoritet.

Under sexdagarskriget mot Israel 1967 deltog Saudiarabien i en oljebojkott mot väst. Efter kriget köpte Saudiarabien vapen av västmakterna, men vid arabstaternas krig mot Israel 1973 ströp saudierna på nytt oljeflödet till bland annat USA, Israels främste allierade. 

År 1975 blev kung Faisal mördad av en släkting som senare avrättades. Han efterträddes av sin halvbror, kronprins Khalid. En annan halvbror, Fahd, utsågs till ny kronprins. Eftersom Khalid var sjuklig, och möjligen inte så road av politik, kom Fahd till stor del att sköta regerandet. Ekonomin fortsatte att växa och Saudiarabien förvandlades i rask takt till en modern stat med en allt aktivare roll i internationella sammanhang. 

Revolutionen i Iran 1979 (se Utrikespolitik och försvar) väckte far­hågor för uppror också bland shiamuslimer i Saudiarabien. Men hotet mot landets stabilitet och kungahuset visade sig snarare komma från funda­mentalistiska sunniter: I november 1979 ockuperades Stora moskén i Mecka i två veckor av fanatiker som tog pilgrimer som gisslan. De ville störta monarkin, som de såg som korrupt och alltför västvänlig. Runt 250 människor dödades i samband med ockupationen, och ett drygt 60-tal avrättades senare. Attacken mot islams heligaste plats skakade den muslimska världen och innebar en svår prestigeförlust för regimen. 

Kung Khalid avled 1982 och efterträddes av kronprins Fahd. Ännu en halvbroder, Abdullah, chef för nationalgardet, utsågs till kronprins.

Inrikespolitisk oro

Motsättningar mellan Saudiarabien och Iran bidrog 1987 till blodiga sammandrabbningar i Mecka mellan saudisk säkerhetstjänst och iranska pilgrimer. Över 400 människor dödades. Därefter införde Saudiarabien nationella kvoter för utländska besökare under vallfarten. Iran protesterade genom att bojkotta pilgrimsfärden i flera år. Vid vallfarten 1990 omkom över1 400 människor, då panik utbröt bland pilgrimer i en gångtunnel. 

Efter ett årtionde med låga oljepriser och försämrad välfärd kom sociala orättvisor och korruption i början av 1990-talet i fokus. Ett folkligt missnöje närdes och kungafamiljens ställning utmanades av kritiker med motstridiga krav – en del vill se en striktare tillämpning av sharia medan andra önskade en liberalisering av samhället. 

Efter Kuwaitkriget 1990–1991 (se Utrikespolitik och försvar), då regimen lät USA stationera soldater på saudisk mark, blev kritiken hård från fundamentalister som menade att det var fel att låta utländska icke­muslimska soldater skydda landet. Bland dem fanns Usama bin Ladin, som tidigare samarbetat med regimen i stödet till mujahid-gerillan i Afghanistan. Han förvisades ur landet 1991 på grund av sin skarpa kritik av kungahuset, och fråntogs några år senare sitt saudiska medborgarskap. 

Högt uppsatta religiösa dignitärer försökte också pressa regimen att tillämpa en striktare tolkning av islam. En fundamentalistisk organisation bildades 1993 men förbjöds snabbt. Dess ledning gick i exil och fortsatte att verka från London. Året därpå greps demonstranter som protesterade mot regimens försök att tysta fundamentalisterna. Flera aktivister dömdes till långa fängelsestraff. 

Kritiken mot kungahuset och den utländska militära närvaron i landet bidrog till att en väpnad opposition växte fram. I november 1995 och i juni 1996 genomfördes terrordåd mot nationalgardet och en militärbas. Sammanlagt 26 människor, flertalet amerikanska soldater, miste livet och flera hundra skadades. 

När kung Fahd 1995 drabbades av slaganfall övergick makten stegvis till kronprins Abdullah. Den saudiska regimens auktoritet hade då försvagats av terrorattentaten och upprepade tragedier i samband med vallfärden. Situationen förvärrades av att ekonomin var svag vilket innebar sjunkande levnadsstandard för vanliga saudier. Kronprins Abdullah sökte mildra det folkliga missnöjet genom att inskränka de kungligas materiella förmåner något.

Kriget mot terrorismen

Terrordåden i USA den 11 september 2001 fick stora återverkningar på Saudiarabien. Attentaten var riktade mot landets viktigaste allierade, USA, och huvudmisstänkt var den saudiskfödde Usama bin Ladin. Av de 19 flygkapare som utförde dåden var 15 saudier. Nu tvingades kungahuset gå en svår balansgång. USA krävde och fick löfte om samarbete i kampen mot internationell terrorism. I islamistiska kretsar var kritiken hård, även bland många som tog avstånd från själva terrordåden. Den amerikanska närvaron invid islams heliga platser stack i ögonen. Många saudier var också fientliga till USA på grund av landets politik i konflikten mellan Israel och palestinierna. 

USA:s invasion av Irak våren 2003 skärpte motsättningarna. Efter invasionen enades USA och Saudiarabien om att den amerikanska militären skulle lämna Saudiarabien. Trots det genomfördes i maj fyra samordnade självmordsattentat mot bostadsområden med västerlänningar i Riyad. Över 30 människor dödades och Usama bin Ladins terrornätverk al-Qaida misstänktes ligga bakom dådet. En klappjakt inleddes på misstänkta terrorister i landet. Eldstrider förekom i Riyad mellan säkerhetsstyrkor och militanta islamister. Hundratals medlemmar av förbjudna grupperingar greps och radikala imamer förbjöds att predika. Regimkritiska demonstranter greps också, och dömdes till fängelse och spöstraff. 

Under 2004 stärktes misstanken om att militanta grupper hade sympatisörer inom statsapparaten. Terroristjakten trappades upp. Ändå fortsatte attentaten, mot oljeanläggningar och vid ett tillfälle mot det amerikanska konsulatet i Jidda. Tiotals människor dödades, många av dem utlänningar, och USA uppmanade sina medborgare att lämna landet. 

I början av 2005 hölls för första gången politiska val i Saudiarabien. Saudiska män utsåg hälften av ledamöterna i 178 lokala rådsförsamlingar. Under året gavs också klartecken för val till styrelser för provinsernas handelskamrar – och nu tilläts kvinnor att rösta. I två provinser tilläts de även att kandidera, och i Jidda valdes två kvinnor till styrelseposter. 

I augusti 2005 avled kung Fahd. Han efterträddes av Abdullah, som länge varit den faktiska ledaren. Ny kronprins blev Sultan, helbror till Fahd och försvarsminister sedan drygt 40 år.

Abdullah fortsatte den försiktiga liberalisering av det politiska och sociala systemet som han inlett redan före sitt trontillträde. Han gav kvinnor och shiamuslimer viss representation i samhälleliga organ. Sedlighetspolisens vana att framtvinga erkännanden belystes, och 2007 fråntogs al-mutaww’in rätten att gripa människor. Abdullah bytte i en regeringsombildning 2009 ut flera konservativa motståndare. 

Extrema islamistkretsar fortsatte att hota landets stabilitet. I augusti 2009 slog en självmordsbombare till inne på inrikesdepartementet. Prins Mohammed bin Nayef – son till inrikesminister Nayef och själv ansvarig för regeringens antiterrorkampanj – undkom med knapp nöd. al-Qaida sade sig ligga bakom attentatet. 

Samma år gjorde al-Qaidas saudiska anhängare gemensam sak med sina mer välorganiserade kollegor i Jemen och bildade al-Qaida på Arabiska halvön (Aqap). Därefter ökade terrorattackerna återigen i Saudiarabien.

Den arabiska våren 2011

Den upprorsvåg som svepte över Nordafrika och Mellanöstern 2011 gav eko även i Saudiarabien. Ett försök att bilda ett politiskt parti gjordes – men stoppades snabbt. Krav framfördes på politiska reformer, som att en konstitutionell monarki skulle inrättas och majlis al-shura väljas av folket istället för att utses av kungen. Några politiska eftergifter blev det inte men regimen var uppenbart oroad. I ett försök att avvärja protester lanserade kung Abdullah sociala satsningar, som bostadsbyggen, stärkt arbetslöshetsunderstöd och höjda löner för offentliganställda. 

Men krav på reformer fortsatte att spridas via internet och missnöjet pyrde, särskilt bland shiamuslimerna i öster. Det väckte stor ilska bland shiiterna när Saudiarabien skickade trupper till Bahrain för att hjälpa kungamakten där att slå ned protester med våld (se Utrikespolitik och försvar). Protesterna ledde till hundratals gripanden och flera dödsoffer i sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. 

När kronprins Sultan dog 2011 blev helbrodern Nayef kronprins och när denne avled året därpå gick kronprinstiteln till ännu en helbroder, Salman. De tre tillhörde liksom Fahd, kung Abdullahs företrädare, klanen Sudayri, som betraktas som den mäktigaste fraktionen inom ätten Saud. Därmed stod en medlem av Sudayriklanen hela tiden i tur att överta tronen efter Abdullah (se även Politiskt system). 

År 2013 bröt kungen med traditionen när han tog in 30 kvinnor i majlis al-shura. Han lovade också att kvinnor ska få ställa upp som kandidater och rösta i framtida lokalval.

Tronskifte

I januari 2015 avled kung Abdullah och kronprins Salman blev ny kung. Till ny vice kronprins utsågs den 55-årige inrikesministern Mohammed bin Nayef, son till den tidigare kronprinsen Nayef. Salman utsåg också en av sina egna söner – Mohammed bin Salman – till ny försvarsminister, särskild rådgivare samt chef för hovet och ett nyinrättat råd för ekonomi och utvecklingsfrågor. Därmed stod för första gången företrädare för "kusingenerationen" i tur till tronen, den generation som består av hundratals sonsöner till Saudiarabiens grundare Ibn Saud.

Det innebar också att kung Salman tydligt skärpte Sudayriklanens grepp om makten. Kungen avsatte även två av Abdullahs söner som var guvernörer i Riyad och Mecka, två av de tre viktigaste provinserna. Bilden av att Sudayri flyttade fram sina positioner stärktes av att kronprins Muqrin, som ansågs tillhöra Abdullahlägret, till skillnad från sina företrädare inte fick någon tung regeringspost.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0