Mexiko – Äldre historia

I Mexiko fanns tidigt högkulturer. När spanjorerna kom på 1500-talet härskade aztekerna, men deras rike drabbades hårt av kolonisationen och en stor del av ursprungsbefolkningen dog av sjukdomar och förtryck. Ett frigörelsekrig ledde till att Mexiko blev självständigt från Spanien 1821. En revolt mot en diktator 1910 ledde till inbördeskrig med stor blodspillan. Revolutionsperioden tog slut 1917 då en radikal författning antogs.

Arkeologiska fynd tyder på att jordbruk bedrevs i dagens Mexiko redan för 10 000 år sedan. Squash tros ha varit den första grödan som senare följdes av bönor, majs och chili – alla inhemska grödor som senare spreds över världen.

Kulturerna i centrala och södra Mexiko utvecklades till de mest högtstående på kontinenten. Omkring år 800 f Kr växte den olmekiska kulturen fram vid Tehuantepec-näsets Atlantkust. Det var den första av högkulturerna i Mexiko. Olmekerna anses i hög grad ha påverkat andra kulturfolk, bland dem maya i gränstrakterna mot Guatemala och toltekerna i Mexikodalen.

Spansk erövring

När spanjorerna under ledning av Hernán Cortés landsteg i Mexikodalen 1519 styrdes landet av aztekerna, ett folk som invandrat norrifrån. Aztekernas rike var vidsträckt men löst sammanfogat av en rad kuvade grannfolk. Dessa såg i Cortés en chans till befrielse från aztekernas förtryck och hjälpte därför spanjorerna när de började tränga in i landet.

Den spanska erövringen av centrala Mexiko fullbordades 1521, då den siste aztekhärskaren Cuauhtémoc besegrades. Mexiko beräknas vid tiden för spanjorernas ankomst ha haft cirka 20 miljoner invånare. Några generationer senare fanns det kanske en tiondel så många kvar. En huvudorsak var att ursprungsfolken saknade motståndskraft mot sjukdomar som européerna förde med sig, men dödligheten förvärrades av att deras kultur och sociala ordning slogs sönder och att de tvingades arbeta under slavliknande förhållanden.

Kolonin, som år 1535 blev vicekungadömet Nya Spanien, växte genom nya erövringar och så småningom ingick Mellanamerika ned till dagens Panama samt stora delar av sydvästra och södra USA. (I vicekungadömet ingick också öar i Karibien liksom Filippinerna och andra öar i Stilla havet.)

Med spanjorerna kom också den katolska kyrkan vars missionsarbete omvandlade Mexiko i kristet-västerländsk riktning, dock med starka inhemska särdrag. Samtidigt bromsade den spanska kolonialpolitiken Mexikos ekonomiska utveckling. Erövrarna plundrade aztekerna på guld, lade under sig landets rika silverfyndigheter – från 1600-talet blev Mexiko världens ledande silverproducent – och fraktade hem rikedomarna som bidrog till att göra Spanien till en stormakt.

Självständighetsrörelser

Urinvånarna utnyttjades hänsynslöst som arbetskraft i gruvorna och på de storgods (haciendor), som de spanska erövrarna (conquistadorer) upprättat i de bästa jordbruksområdena. En stor del av godsen ägdes dock av kyrkan, som gav ursprungsbefolkningen ett visst skydd mot kolonialmaktens förtryck. Kolonialpolitiken ledde även till motsättningar inom den vita befolkningen, som bestod av inflyttade spanjorer och vita som var födda i Mexiko, kreoler. Spanjorerna hade monopol på handeln, och kreolerna var utestängda från högre statliga och kyrkliga ämbeten.

Spaniens försvagning under Napoleonkrigen i början av 1800-talet utnyttjades av självständighetsrörelser i kolonin. 1810 ledde prästerna Miguel Hidalgo y Costilla och José María Morelos en öppen revolt mot kolonialmakten. Frigörelsekriget pågick till 1821, då Spanien erkände det självständiga Mexiko. Efter självständigheten bröt sig Mellanamerika ur Mexiko, som dock lyckades erövra gränsprovinsen Chiapas från Guatemala. Det nya landet styrdes de första åren av en av upprorsledarna som utropade sig själv till kejsare, men 1824 blev Mexiko en republik.

Genom 1824 års författning fick Mexiko en federal struktur med indelning i delstater och territorier efter mönster från USA. På 1830-talet antogs en mer centralistisk författning, vilket ledde till att Texas, med en stor anglosaxisk befolkning, förklarade sig som oberoende. När Texas 1845 annekterades av USA ledde det till krig mellan Mexiko och USA. Mexiko förlorade kriget och fick i fredsuppgörelsen 1848 avstå omkring hälften av sitt territorium, som i dag utgör USA:s sydvästra hörn.

La Reforma

Krigsförlusten banade väg för en reformperiod, La Reforma, som syftade till att få de konservativa krafterna inom armén och kyrkan att underordna sig de civila myndigheterna. Drivande kraft i den reformvänliga regeringen från 1855 var zapoteken och justitieministern Benito Juárez, som i dag hyllas som en landsfader. Konflikten mellan reformvännerna och de konservativa kretsarna ledde till inbördeskrig, som 1860 slutade med seger för reformvännerna.

När regeringen efter kriget ställde in betalningarna på utlandslånen landsatte den franske kejsaren 1862 trupper som intog Mexico City och installerade den habsburgske ärkehertigen Maximilian som kejsare. Den bisarra episoden slutade med att en mexikansk republikansk armé återerövrade huvudstaden 1867, Maximilian avrättades och reformarbetet återupptogs under Juárez ledning.

Under La Reforma tvingades kyrkan sälja ut sin jord och därmed bröts dess ekonomiska makt. Tanken var att kyrkans mark skulle återgå till ursprungsbefolkningen men den köptes i stället upp av rika kreoler.

Benito Juárez efterträdare Porfirio Díaz styrde Mexiko diktatoriskt från 1876 till 1911. Jorden samlades i ett fåtal plantage-ägares händer och all opposition kvästes. Detta fick landet att framstå som politiskt stabilt och lockande för utländskt kapital. Amerikanska och brittiska företag finansierade järnvägsbyggen och gruvbrytning, borrade efter olja och upprättade ett bankväsen.

Revolutionen

Tilltagande missnöje med Díaz hårda regim, framför allt hos landsbygdens folk, utlöste 1910 en revolt ledd av bland andra bondeledaren Emiliano Zapata. I ett blodigt inbördeskrig störtades Díaz 1911, men den så kallade revolutionsperioden, La Revolución, varade fram till 1917. La Revolución var ingen enhetlig process utan en rad sociala urladdningar över hela landet, oroligheter som tros ha krävt en miljon döda av en befolkning på omkring 15 miljoner. Under revolutionsperioden föddes en modern mexikansk självuppfattning och nationalitetskänsla.

1917 antogs en radikal författning, som med vissa ändringar gäller än i dag. Grundlagen föreskrev bland annat att livegenskapen skulle avskaffas, staten överta storgodsen och mark fördelas till småbönderna. Dessutom beskars katolska kyrkans makt ytterligare, medan mexikanerna fick strejk- och organisationsrätt.

Revolutionen skapade det parti som i dag heter Institutionella revolutionspartiet (PRI) och som inledde sitt maktinnehav 1929. Den nya författningen fick genomslag först under Lázaro Cárdenas mandatperiod åren 1934–1940, då en radikal jordreform genomfördes och de utländska oljebolagen nationaliserades.

Om våra källor