Mexiko – Modern historia

Mexiko var i årtionden i praktiken en enpartistat där det vänsternationalistiska partiet PRI kontrollerade alla offentliga institutioner. Landet moderniserades efter andra världskriget. En oljeboom på 1970-talet följdes av en skuldkris 1982. Därefter styrdes ekonomin alltmer mot marknadsekonomi, men en ny ekonomisk krasch inträffade 1994. PRI förlorade makten 2000 och det konservativa PAN tog över styret. PAN satte in militären i ett ”krig” mot det våld och den organiserade brottslighet som narkotikakartellerna låg bakom, men våldet fortsatte att öka. PRI återtog presidentmakten 2012.

Under andra världskriget inleddes Mexikos industrialisering på allvar. Tiden efter kriget kännetecknades av politisk stabilitet, kraftig folkökning, utbyggnad av skolutbildningen och ekonomisk expansion. Åren mellan 1940 och 1970 kallas ibland det ”mexikanska miraklet”. Men tillväxten i samhällsekonomin kunde inte hålla samma takt som befolkningsökningen, och städerna kunde inte svälja all den arbetskraft som strömmade till från landsbygden. Följden blev massarbetslöshet och att kåkstäder växte upp, framför allt i huvudstaden, samt en omfattande utvandring till USA.

Institutionella revolutionspartiet (PRI) sågs länge som en legitim förvaltare av den mexikanska revolutionens idéer om demokrati och jämlikhet (se Äldre historia). I verkligheten var Mexiko en enpartistat, där en maktfullkomlig elit genom orättvisa vallagar och återkommande valfusk höll samhället i ett starkt grepp. Den blandekonomiska politiken gynnade i första hand städernas över- och medelklass.

Skuldkris

På 1970-talet upptäcktes nya oljefyndigheter kring Tehuantepec-näset. En oljeboom följde, omvärlden gav frikostiga lån och den mexikanska ekonomin visade imponerande tillväxtsiffror. Men framgången blev kortvarig. Fallande oljepriser, höga räntor på utlandslånen, en överdimensionerad offentlig sektor och allmän ekonomisk vanskötsel förde Mexiko till konkursens rand 1982.

Drastiska åtstramningar genomfördes, och efter några år började ekonomin visa tecken på återhämtning. Det skedde dock till priset av försämrade levnadsvillkor för medel- och låginkomsttagarna, och ett omfattande missnöje grodde bland traditionella PRI-anhängare. Kritiken mot regeringen växte efter den svåra jordbävning som 1985 drabbade Mexico City med omgivningar. Över 20 000 människor omkom och omkring 300 000 blev hemlösa. Återuppbyggnadsarbetet var ineffektivt och de ansvariga anklagades för att förskingra biståndsmedel.

Ett hastigt prisfall på olja 1986 tvingade fram en omläggning av den ekonomiska politiken. Importbegränsningar byttes mot frihandelssträvanden, och delar av den stora statliga industrisektorn såldes till privata ägare. Ett resultat av kritiken mot PRI blev en ny vallag med en blandning av  proportionella val  och majoritetsval och med statligt stöd till politiska partier.

Reformer

I presidentvalet 1988 vann PRI:s kandidat Carlos Salinas med knapp marginal och efter en ifrågasatt rösträkningsprocess. Salinas genomförde marknadsekonomiska reformer som syftade till avreglering, privatisering, fri konkurrens, frihandel och budgetbalans. Utländska investeringar strömmade in i landet. Men de stora klasskillnaderna i samhället bestod.

Nyårsdagen 1994 inledde några tusen invånare i delstaten Chiapas längst i söder ett väpnat uppror mot regeringen med krav på jordreform, demokrati och sociala förbättringar för främst ursprungsfolken. De kallade sig Zapatisternas nationella befrielsearmé (EZLN), efter den gamle revolutionsledaren Zapata (se Äldre historia). Efter en kort tids strider mellan rebellerna och armén inleddes förhandlingar med kyrkan som medlare.

Inom PRI hade reformerna av det politiska systemet skapat splittring mellan regeringen och partiets traditionella maktelit. Fem månader före presidentvalet 1994 mördades PRI:s presidentkandidat och några veckor efter valet mördades partiets generalsekreterare. Det mesta pekar på att de föll offer för sammansvärjningar inom partiledningen och en rad högt uppsatta politiker greps under följande år misstänkta för inblandning i dåden. Samtidigt skedde en rad andra mord, bland annat på en biskop, liksom kidnappningar som kopplades till narkotikakartellerna.

Finanskris

Presidentvalet 1994 vanns av Ernesto Zedillo, som nu blivit PRI:s kandidat. Han fick en tuff start: Chiapasupproret, våldsdåden och det politiska kaoset avskräckte utländska investerare och minskade förtroendet för den mexikanska valutan, peson. I december 1994 var en akut valutakris ett faktum. Peson rasade i värde, börskurserna föll och hela Latinamerikas finansvärld skakades. Internationella kreditorgan och USA gick i början av 1995 in med miljardkrediter för att hejda den så kallade tequilakrisen.

Regeringen genomförde hårda åtstramningar och höjde skatterna, samtidigt som räntor och priser sköt i höjden. Konkurser drabbade stora delar av medelklassen och cirka en miljon människor förlorade sina jobb. Men 1996 började ekonomin återhämta sig och Mexiko kunde ganska snabbt betala tillbaka stora delar av krislånen. I kongressvalet 1997 förlorade PRI för första gången sin absoluta majoritet i deputeradekammaren. Tre år senare sattes punkt för partiets långa maktinnehav.

När det konservativa Nationella aktionspartiets (PAN) kandidat Vicente Fox vann presidentvalet 2000 besegrades PRI för första gången på 71 år. I kongressen förblev PRI största parti, om än med knapp marginal. Utan stöd i kongressen hade Fox svårt att genomdriva utlovade reformer.

Rättigheter för urfolken

Det pyrande upproret i Chiapas gjorde sig påmint i början av 2001, när en stor grupp zapatister med sin mytomspunne ledare ”subcomendante” Marcos i spetsen genomförde en tre veckor lång marsch mot huvudstaden med krav på ökade rättigheter för urfolken. Marschdeltagarna möttes överallt av flaggviftande människor och i huvudstaden samlades 150 000 personer för att hylla Marcos. President Fox lovade att tillmötesgå en del av kraven, och nya lagar antogs som åtminstone på pappret stärker ursprungsfolkens rättigheter.

Våren 2006 ledde en demonstration i San Salvador Atenco utanför Mexico City till oroligheter och flera dödsfall, och en lärarstrejk i Oaxaca utmynnade i ett socialt uppror med flera döda och många gripna. Polisen kritiserades för övervåld, sexuella övergrepp och tortyr i båda fallen.

Omstritt val

Presidentvalet 2006 blev en jämn match mellan PAN:s kandidat Felipe Calderón och hans främste utmanare, Mexico Citys populäre borgmästare Andrés Manuel López Obrador som var kandidat för det vänsterorienterade Demokratiska revolutionspartiet (PRD). PRI:s kandidat kom långt efter. I kongressvalet blev PAN för första gången största parti.

När Felipe Calderón utropades till segrare i presidentvalet vägrade López Obrador och hans anhängare att acceptera resultatet. Vänstern krävde att alla röster skulle räknas om. Ett spänt politiskt läge uppstod och massprotester på gatorna lamslog huvudstaden i veckor. Först efter två månader var det officiella resultatet klart: Calderón hade segrat med 0,6 procentenheters marginal. Utländska observatörer, från bland annat EU, ansåg att valet hade genomförts korrekt. Trots det fortsatte protesterna.

I december 2006 kunde Calderón ändå tillträda som president. En av hans första åtgärder var att sänka lönerna för sig själv, regeringen och högt uppsatta regeringstjänstemän som ett led i ett åtstramningspaket. Han lyckades bättre än föregångaren med att genomföra strukturreformer, bland annat genom att komma överens med PRI i många frågor. 2007 antogs en ändring av pensionssystemet och ny skattelagstiftning som skulle öka statens intäkter.

Krig mot knarkligorna

Ett av Calderóns huvudlöften var att han skulle ta krafttag mot det narkotikarelaterade våldet och poliskorruptionen, genom att använda militären. Cirka 50 000 soldater sattes in för att bekämpa knarkligorna. Men de tuffare tagen ledde snarare till att läget förvärrades. Mordfrekvensen steg och den organiserade brottsligheten spred sig i hela landet (se Demokrati och rättigheter). 

I början av 2009 stod det klart att den internationella finanskrisen gått hårt åt ekonomin. Pengaförsändelserna från USA avtog liksom exporten. Under våren bröt också den smittsamma svininfluensan ut, som spred sig från Mexiko och kom att klassas som en pandemi. Smittan orsakade stor oro och slog mot den viktiga turistnäringen och mot livsmedelsbranschen.

Samtidigt kom bilden av Mexiko alltmer att präglas av det utbredda våldet. Det bidrog till ett nederlag för PAN i valet till deputeradekammaren 2009. PRI mer än fördubblade sin representation och fick nära hälften av platserna, vilket gav Calderón ett svårare regeringsläge under den andra hälften av sin sexåriga mandatperiod. 

PRI återkommer

I presidentvalet 2012 vann PRI:s kandidat Enrique Peña Nieto, tidigare guvernör i delstaten México. Han segrade med god marginal före López Obrador, som på nytt var PRD:s presidentkandidat. För PAN gick det sämre, bland annat på grund av missnöje över att våldet fortsatt att öka trots Calderóns storsatsning för att få bukt med det.

Liksom vid föregående val hävdade López Obrador att fusk och oegentligheter förekommit, med mutor och manipulation av rapporteringen i medierna. PAN protesterade också. López Obrador som fick stöd av tiotusentals demonstranter i huvudstaden tvingade fram en omräkning av en del av rösterna men resultatet stod fast. Han lämnade då in en formell överklagan, men två månader efter valet fastställde högsta valdomstolen resultatet. Situationen blev aldrig lika kaotisk som efter valet 2006. López Obrador lämnade PRD efter valnederlaget och satsade i stället på den vänsterorienterade Rörelsen för nationell förnyelse (Morena).

Vid sitt tillträde presenterade Peña Nieto en ambitiös reformplan och en "pakt för Mexiko" som de båda stora oppositionspartierna PRD och PAN redan tidigare anslutit sig till. Senare anslöt sig även PRI:s närmaste allierade, miljöpartiet PVEM, till planen.

Pakt i 95 punkter

Pakten bestod av 95 punkter och handlade bland annat om att stärka rättsstaten och den sociala rättvisan, sätta fart på ekonomin, öka säkerheten och minska korruptionen, samt stärka det demokratiska styret. Hur reformerna skulle finansieras var inte helt klart, men pakten innehöll också planer på ökat skatteintag. Peña Nietos löften om ökad konkurrens bidrog till ett starkt inflöde av utländska investeringar som drev upp börsen till rekordnivåer och stärkte valutan mot dollarn.

Initialt var Peña Nieto framgångsrik med sin pakt. På kort tid lyckades regeringen bland annat få igenom strukturreformer inom utbildningsväsendet samt telekom- och energisektorn.

Utbildningsreformen innebär bland annat att obligatoriska utvärderingar av lärarna infördes, för att få bukt med korruption och missbruk vid tillsättning och yrkesutövande. Facken som befarade massuppsägningar protesterade kraftigt. Strejker och våldsamma demonstrationer – ibland med dödlig utgång – förekom under flera år (se även Utbildning).

Omstridd energireform

I fråga om telekomsektorn skedde en uppluckring av det halvmonopol som miljardären Carlos Slim tidigare hade, och utländskt ägande blev tillåtet. Samtidigt sattes en gräns vid 49 procent för utländskt ägande inom mediesektorn.

Mest omstridda var reformerna på energiområdet. Planerna på att öppna upp den statligt kontrollerade oljeindustrin för privata investeringar krävde en författningsändring. Peña Nieto försäkrade att det inte rörde sig om en privatisering utan snarare en uppluckring av befintliga regler. PAN ställde villkor för sitt stöd och fick igenom vissa ändringar i vallagarna. Men PRD var missnöjt och ett år efter Peña Nietos tillträde drog sig partiet oväntat ur pakten. Trots det tog kongressen strax därefter ett första steg mot att lösa upp statens strikta monopol inom oljeindustrin (se vidare Ekonomisk översikt).

Säkerhetsproblem

Trots vallöften om andra insatser mot våldet fortsatte militären att användas i kampen mot det narkotikarelaterade våldet. Efter en viss nedgång ökade snart våldet istället, till rekordhöga nivåer (se Demokrati och rättigheter). Myndigheter på alla nivåer försökte mörklägga övergrepp som begicks av säkerhetsstyrkor, bland annat tortyr av potentiella ögonvittnen.

Ett särskilt uppmärksammat fall inträffade hösten 2014 då 43 lärarstudenter försvann spårlöst, efter en demonstration som slutat med att de greps av polis i Iguala i delstaten Guerrero. Efter hand verkade det stå klart att studenterna mördats av medlemmar av ett kriminellt gäng – på uppdrag av lokala myndigheter. Ingen klarhet kunde bringas i exakt vad som hände studenterna. Flera oberoende utredningar, med deltagande av utländska experter, avvisade en officiell förklaring om att deras lik bränts på en soptipp. Anhöriga till de försvunna studenterna och andra kritiker fortsatte under flera år att protestera runt om i landet.

Myndighetspersoners korruption – och ökande våld – bidrog till historiska förluster för PRI i guvernörsval i juni 2016. PRI förlorade kontrollen över sex av tolv aktuella delstater, varav fyra som partiet styrt i nästan 90 år.

PRI:s kräftgång fortsatte i president- och kongressvalet i juli 2018. Partiets presidentkandidat José Antonio Meade fick bara knappt 15 procent av rösterna och kom på tredje plats. Segrade gjorde den här gången Andres Manuel López Obrador som ställde upp för tredje gången, nu för Morena. López Obrador vann övertygande, med 52 procent av rösterna. Hans vänsterallians fick samtidigt majoritet i parlamentets båda kamrar. 

Om våra källor

89488

Gratis nättidning om internationella frågor

Vidga och fördjupa din kunskap om globala frågor. I Utrikesmagasinet hittar du aktuella analyser av vår tids stora utmaningar. Bland skribenterna finns forskare, journalister, debattörer och experter.

Gå till Utrikesmagasinet

Varukorg

Totalt 0