Kuba – Sociala förhållanden

Den kubanska revolutionen följdes av en satsning på social trygghet åt alla. Jämlikhet och rätt till utbildning, jobb och sjukvård var vägledande principer för kommunistpartiets politik. Systemet har nu börjat luckras upp och klyftorna i samhället ökar.

Alla kubaner har rätt till fri skolgång, fri sjukvård och fri tillgång till sportanläggningar. El och vatten är gratis och hyrorna är mycket låga. Det statliga socialförsäkringssystemet är heltäckande och omfattar alltifrån sjuk- och olycksfallsförsäkring till mödravårdsersättning och pensioner. Ersättningarna är dock blygsamma och räcker inte långt. De senaste årens pressade statsekonomi har också lett till nedskärningar av vissa bidrag. Pensionsåldern har höjts till 65 år för män och 60 år för kvinnor.

Hälso- och sjukvården är väl utbyggd och den kubanska sjukvården håller hög klass. Sjukdomar som malaria och tyfus har utrotats genom förbättrad hygien och vaccinationsprogram.  Medellivslängden hög och spädbarnsdödligheten låg.

Tillgången på läkare är god. Det finns nästan dubbel så många läkare per invånare på Kuba som i Sverige. Preventiv vård är viktig. I stort sett alla kubaner har en husläkare som bor i grannskapet och regelbundet kommer för att kontrollera familjens hälsa.  

Det råder dock viss brist på läkemedel och medicinsk utrustning, och även andra delar av sjukvården har drabbats av nedskärningar. Köer till viss vård förekommer. 

Välfärd i gungning

Samtidigt som kubanerna har fått en större frihet och numera kan starta egna företag, ta lån och har rätt att åka utomlands har osäkerheten ökat då regeringen börjat rubba på de tidigare givna förmånerna. Arbete är inte längre rättighet och staten har avskedat hundratusentals offentligt anställda, fler än vad den framväxande privata sektorn kunnat absorbera. Vidare har kubanerna fått rätt att sälja sina bostäder vilket är till fördel för dem som äger ett kontrakt men skapar osäkerhet för den som är inneboende hos någon annan, vilket ofta är fallet på grund av en allmän brist på bostäder.

Reformerna har skapat en klyfta mellan dem som har tillgång till dollar från släktingar utomlands vilket underlättar bostadsköp och företagande och dem som inte har det. Klyftan ökar också mellan anställda inom den statliga sektorn, där lönerna är låga, och privatanställda som har större möjligheter att tjäna mer.

2020 höjdes minimilönen från motsvarande 140 kr till 720 kr per månad och många kubaner har det fortfarande sämre ställt än före den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet (se Modern historia). Större delen av hushållens pengar går till mat. Alla hushåll har en ransoneringsbok (libreta) som ger rätt att köpa baslivsmedel till låga priser. Inköpen prickas av hos den lokala handlaren som noterar allt som säljs och ser till att det stämmer med statens direktiv. Ransonerna omfattar ris, socker, bönor, olja samt mindre kvantiteter av ägg, fisk eller kyckling och spagetti. Det är svårt att få ransoneringsvarorna att räcka en hel månad. Den som har pengar kan komplettera med inköp till högre priser i vanliga affärer eller på svarta marknaden.

Regeringen har aviserat planer på att avskaffa ransoneringssystemet men planerna har hittills inte satts i verket.  

Kvinnor och minoriteter

Kvinnor har en stark ställning. Lagen ger kvinnor samma rättigheter som män när det gäller skilsmässor, vårdnad om barn och ägande. Det finns också lagar som ska skydda kvinnor och barn från våld i hemmet. Kvinnor och män ska ha likvärdiga löner när de utför samma arbete och som regel har de det.

Staten propagerar för att alla folkgrupper ska behandlas lika men kubaner med afrikansk bakgrund uppger att de är utsatta för diskriminering av polisen. Svarta är också överrepresenterade i fattiga områden. Som ättlingar till slavar har de som regel inga släktingar utomlands och får därmed inte samma stöd och möjligheter som de spanskättade.

Det finns lagar som förhindrar diskriminering av sexuella minoriteter på arbets- och bostadsmarknaden samt inom utbildningsväsendet och sjukvården. Regeringen driver hbtq-frågor i internationella sammanhang men motarbetar de kubanska frivilligorganisationer som arbetar med samma frågor på grund av att de är oberoende och står utanför systemet. Genom en folkomröstning hösten 2022 godkändes en ny lag som gör det möjligt för personer av samma kön att gifta sig och adoptera barn. Samtidigt tilläts surrogatmödraskap förutsatt att inga pengar är inblandade.   

Abort avkriminaliserades i Kuba redan 1965, sedan dödligheten i illegala aborter ökat kraftigt. I merparten av Latinamerika är aborter fortfarande förbjudna.

Brottsligheten, särskilt våldsbrott, ligger på en låg nivå även om antalet brott har ökat det senaste decenniet. När det gäller insatser mot droghandel samarbetar Kuba med USA. 

Källor till denna text: Bertelmann Stiftung, Freedom House, Country Reports on Human Rights Practices for 2017, Världsbanken, artiklar i amerikansk press