Kuba – Modern historia

Revolutionsledaren Fidel Castro som tog makten i Kuba 1959 framställde sig till en början som demokrat. Men snart blev politiken mer radikal och kommunistpartiet blev enda tillåtna parti. Kuba sattes i blockad av USA och blev efter hand alltmer beroende av Sovjetunionen. Kommunismens fall i Östeuropa runt 1990 utlöste en svår ekonomisk kris i Kuba. Fidel Castro styrde fram till 2006 då han lämnade över till sin bror Raúl som inledde en försiktig reformpolitik.

Många utlandsägda industrier förstatligades vilket skapade en konflikt med mäktiga amerikanska intressen. 1960 införde USA importstopp för kubanskt socker och förbjöd därefter all handel med Kuba med undantag för livsmedel och mediciner.

Castro närmade sig nu kommunistpartiet, som han såg som ett lämpligt instrument för att styra landet. Hans kamp mot USA:s dominans stöddes av stora befolkningsgrupper, något som han skickligt utnyttjade. I december 1961 ställde sig Castro öppet bakom marxism-leninismen. Då var de fria val han hade utlovat vid sitt makttillträde sedan länge inställda, brännmärkta som ”kontrarevolutionära”. Kommunistpartiet blev det enda tillåtna partiet.

Castro drogs till den sovjetiska varianten av socialism. Utrikespolitiskt fungerade Sovjetunionen som en motvikt till USA. Den amerikanska regeringen stödde i sin tur exilkubaner som angrep regimen på Kuba. Denna politik kulminerade i en misslyckad invasion av exilkubaner i Grisbukten på södra Kuba i april 1961. I februari 1962 införde USA en fullständig handelsblockad mot landet. Samma år uteslöts Kuba ur De amerikanska staternas samarbetsorganisation (OAS).

Misslyckad satsning

Castro-regimen försökte industrialisera landet efter sovjetisk modell. Tung industri började byggas upp och en centraliserad ekonomisk planering infördes. Syftet var att minska Kubas stora beroende av sockerexporten, men försöket misslyckades. Kubanerna var inte vana vid industriarbete, och sovjetisk planekonomi passade inte kubanska förhållanden.

Mellan Castro och Sovjetunionen uppstod motsättningar under Kubakrisen i oktober 1962. Krisen utlöstes då USA upptäckte att avskjutningsramper för sovjetiska kärnvapen byggdes på Kuba. USA svarade med en sjöblockad av Kuba. Efter 13 dagars nervkrig gick Moskva med på att montera ned ramperna. Detta var en av de allvarligaste internationella kriserna sedan andra världskriget.

Efter den misslyckade satsningen på tung industri återgick ekonomin till sitt traditionella beroende av socker och tobak. Samtidigt strävade ledarna efter att göra Kuba självförsörjande på livsmedel. Denna återgång till jordbruk väckte ett starkt intresse för Kina. Mellan 1966 och 1970 infördes vissa element från den kinesiska versionen av kommunism, maoism, där landsbygden favoriserades på bekostnad av städerna. Samtidigt gjordes framsteg på det sociala området med förbättringar inom utbildning och sjukvård.

Aktion mot borgerliga värden

1968 följde Castro Kinas ledare i spåren och riktade ett hårt slag mot den borgerliga stadsbefolkningen genom ”den revolutionära offensiven” mot alla borgerliga institutioner, idéer och privilegier. Alla de 55 000 privatägda småföretagen i städerna som frisersalonger, barer och skomakerier nationaliserades. Målet var att stimulera den revolutionära andan och skapa en ny människa, som satte moraliska och ideella motiv före materialistiska. Arbetskraften mobiliserades enligt militära principer för att sättas in i sockerskörden. En landsomfattande kampanj drogs igång, där målet var att 1970 skörda tio miljoner ton råsocker, men man lyckades bara få ihop åtta. Bakslaget blev slutet för det maoistiska inflytandet på Kuba.

I stället ökade beroendet av Sovjetunionen. Gynnsamma villkor för handeln med länderna i Östeuropa infördes och återbetalningen av de enorma skulderna till Sovjetunionen sköts på framtiden. Landets första socialistiska författning av sovjetisk modell trädde i kraft 1976 efter en folkomröstning.

Castro ville spela en ledande roll och främja en socialistisk utveckling i tredje världen. Med sovjetiskt bistånd engagerade han Kuba militärt i Afrika, främst i Angola och Etiopien. Castro var ordförande i den alliansfria rörelsen 1979–1982. När det så kallade kalla kriget mellan väst och öst gick mot sitt slut i slutet av 1980-talet förlorade Kuba sin strategiska betydelse i internationell politik och de kubanska trupperna började tas hem från Afrika.

På hemmaplan hopade sig problemen. Försöken att skapa nya näringar för att komma bort från beroendet av ensidig varuexport gick trögt samtidigt som produktionsmålen inom de industrier som fanns inte kunde uppnås. Regeringen svarade med åtstramningar. Mat och konsumtionsvaror ransonerades och besparingar drabbade även kollektivtrafik, sjukvård och skolor. Korruptionen ökade när medborgarna försökte hitta nya vägar för att klara sitt dagliga liv. Pessimismen bredde ut sig och många valde att försöka fly till USA.   

De ekonomiska problemen förvärrades av kommunismens fall i Östeuropa 1989–1991. Under sovjettiden hade handeln mellan Kuba och östländerna skett genom byteshandel. Nu bröt systemet samman och kubanerna blev tvungna att börja betala i reda pengar och till världsmarknadspriser för den olja som importerades från Sovjetunionen. Samtidigt fick Kuba mindre betalt för sin sockerexport. Det stöd från östländerna som Kuba erhållit genom byteshandeln försvann i princip över en natt.

Den följande ekonomiska krisen, den så kallade Specialperioden, påverkade i stort sett alla ekonomiska sektorer. Mellan 1989 och 1993 minskade landets BNP med 35 procent. När läget blev akut lanserade Castro ett nytt åtstramningsprogram som krävde enorma uppoffringar av kubanerna. Från 1989 till 1992 mer än halverades livsmedelsimporten och matköerna blev allt längre. Levnadsstandarden sjönk. Många levde på bara ris och bönor och missnöjet bland kubanerna ökade.

Mer svängrum

För att motverka krisen gjordes 1993 vissa avsteg från den tidigare ekonomiska politiken. Kubanerna tilläts att äga och handla med amerikanska dollar och fler exilkubaner fick besöka sitt gamla hemland. Syftet var att få in utländsk valuta, inte minst från exilkubaner som skickade pengar till sina släktingar på Kuba.

Viss enskild företagsamhet tilläts också, dock bara i liten skala. Kubanerna fick till exempel tillåtelse att öppna restauranger hemma, paladares. Samtidigt fick utländska intressen rätt att äga upp till hundra procent av företagen inom vissa sektorer. Fidel Castro gjorde dock klart att det inte var tal om några politiska förändringar som kunde hota ”socialismens landvinningar”.

De försämrade ekonomiska villkoren ledde i augusti 1994 till upplopp på Havannas gator. Sammandrabbningar ägde rum mellan polis och demonstranter som försökte tvinga en färja att styra mot USA. Händelsen blev startskottet för en flyktingvåg till USA, då mer än 35 000 kubaner lämnade landet på rangliga flottar och båtar. Många av dem fångades upp av den amerikanska kustbevakningen och hölls kvar på den amerikanska marinbasen Guantánamo på Kuba.

Massflykten från Kuba fick USA att upphäva den automatiska rätt till asyl och flyktingstatus som kubanerna åtnjutit sedan 1966 (seBefolkning och språk). 

Ekonomisk återhämtning

Vid mitten av 1990-talet började den kubanska ekonomin långsamt återhämta sig från krisen. Stödet från Sovjet ersattes av bistånd från andra länder. Kina gav till exempel Kuba förmånliga lån och annan hjälp.

Landets gamla huvudnäring, sockerindustrin, förlorade gradvis i betydelse på grund av föråldrade produktions­metoder samtidigt som turistnäringen utvecklades kraftigt med investeringar från väst. Subventioner till en del olönsamma företag drogs in och olika skatter infördes som ökade inkomsterna till statskassan.

Den amerikanska blockaden mot Kuba skärptes 1996 sedan två amerikanska civilflygplan skjutits ned av kubanskt stridsflyg och fyra besättningsmän omkommit. Syftet med de amerikanska planens överflygning var att sprida flygblad med Castro-fientlig propaganda. Händelsen fick den amerikanska kongressen att anta den så kallade Helms-Burton-lagen som bland annat innebar att USA genom sanktioner bestraffade företag eller stater som handlade med eller investerade i Kuba. Lagen väckte starka internationella protester och lättades senare upp, men den amerikanska handelsblockaden mot Kuba bestod.

I början av 2000-talet skedde en liten uppmjukning i de amerikansk-kubanska relationerna då USA beslutade att något mildra sanktionerna genom att tillåta viss export av mat och mediciner till Kuba. När orkanen Michelle ödelade stora delar av skörden på Kuba år 2001 exporterade USA livsmedel till landet för första gången sedan 1962.

Det ekonomiska läget förbättrades i början av 2000-talet då Venezuela, som fått en vänsterregering, lovade att förse Kuba med olja på förmånliga villkor i utbyte mot att Kuba skickade läkare och lärare till Venezuela. Samtidigt hittade Kuba egen olja utanför kusten. Mellan 2001 och 2007 låg tillväxten på i snitt drygt sju procent. Drivande var den snabba utvecklingen av turistnäringen. Höga världsmarknadspriser på nickel hjälpte till att hålla tillväxten uppe. För kubanerna i gemen innebar dock inte tillväxten någon påtaglig förbättring av levnadsstandarden.

Varela-projektet

År 2002 anordnade dissidenten Oswaldo Paya en namninsamling för att få till stånd en folkomröstning om politiska reformer, det så kallade Varela-projektet. Paya stödde sig på en paragraf i grundlagen som säger att en sådan folkomröstning kan komma till stånd om fler än 10 000 av landets medborgare kräver det. Mer än 11 000 namn samlades in men någon folkomröstning blev det inte. Castro svarade med att ordna en egen namninsamling där 8,2 miljoner kubaner fick bekräfta att det socialistiska systemet var ”okränkbart”. Därefter antog parlamentet ett tillägg till grundlagen som slog fast att socialismen var omöjlig att avskaffa på Kuba.    

Varela-projektet gick definitivt i graven 2003 då Castro lät fängsla 75 oliktänkande som dömdes till långa fängelsestraff. Flera av de dömda hade varit aktiva i Varela-projektet. Samma år avrättades tre kubaner som hade kapat en passagerarfärja under ett flyktförsök. Massgripandena och avrättningarna väckte stark kritik i omvärlden. De som fängslats 2003 frigavs i omgångar från slutet av 2004 till 2010, men samtidigt fortsatte repressionen och andra oppositionella greps. 

Maktskifte och reformer

På grund av vacklande hälsa tvingades Fidel Castro strax före sin 80-årsdag i augusti 2006 lämna över sina maktbefogenheter till den några år yngre brodern Raúl Castro som var förste vice president i det mäktiga statsrådet och försvarsminister. Tanken var att det skulle vara ett tillfälligt arrangemang men Fidel Castro återhämtade sig aldrig, och 2008 valde nationalförsamlingen Raúl Castro till ny stats- och regeringschef. Tre år senare övertog Raúl Castro även posten som ledare för kommunistpartiet.    

Efter maktväxlingen utövade Fidel Castro en del inflytande bakom kulisserna och lät fram till sin död 2016 framföra sina åsikter via artiklar i partiorganet Granma. Hans framträdanden blev dock allt mer sällsynta i takt med att hans hälsa försämrades.

När Raúl Castro övertog styret insåg han att förändringar var nödvändiga för att få ekonomin på fötter och öka den inhemska produktionen. Reformer skulle öppna marknaden för privata och även utländska intressen.

Den första sektor som berördes var jordbrukssektorn. För att stimulera livsmedelsproduktionen fick bönderna fick rätt att bruka statlig mark som legat i träda. De fick också större frihet att välja vad de skulle odla samt rätt att sälja sina produkter.

Senare öppnades möjligheten för frisörer, snickare, låssmeder och andra att starta privata enmansföretag i liten skala.

Reformpolitiken mötte till en början motstånd inom partiet men vid partikongressen 2011 hade Raúl Castro fått de flesta skeptikerna med sig. Över 300 reformer antogs. Bland annat fick kubanerna rätt att för första gången sälja egendom i form av bostäder. Ett par år senare omvandlades mer än 100 statliga företag till oberoende privata kooperativ. Samtidigt meddelade regeringen att cheferna för statliga företag skulle få ökad frihet att besluta om verksamheten och att företagen skulle få behålla en del av sin vinst för framtida investeringar. 

2013 ändrades de bestämmelser som i princip hade gjort det omöjligt för kubanerna att resa utomlands (se Befolkning och språk). Samtidigt innebar det då pågående tövädret i relationen med USA att det blev lättare för exilkubaner i USA att skicka pengar till släktingar på Kuba.

Växande klyftor

Samtidigt som kubanerna fick större ekonomisk frihet ökade osäkerheten på andra plan. Tidigare garanterade staten jobb, mat och bostad åt alla – nu började även detta luckras upp. Castro genomdrev till exempel en kraftig bantning av jobben inom den offentliga sektorn. Förhoppningen var att de som sparkades skulle få nya jobb inom den framväxande privata sektorn, men utvecklingen gick inte tillräckligt fort. Företagen saknade många gånger både kunskaper och resurser för att kunna växa.

I ett land som tidigare inte haft arbetslöshet, åtminstone inte på pappret, gick nu människor utan sysselsättning. Klyftan mellan dem som kunde få hjälp av släktingar utomlands och dem som inte hade sådana möjligheter växte. 

Reformpolitiken tappade fart från 2014. Ledarna började oroa sig över de växande klyftorna i samhället när vissa egenföretagare byggde upp ett välstånd samtidigt som andra saknade försörjning. 2017 tog regeringen ett steg bakåt och beslutade att närmare halvera de näringar som var öppna för privata enmansföretag. Därefter dröjde det till slutet av 2020 innan några nya ekonomiska reformer genomfördes (se Inrikespolitik och författning).

Om våra källor