Kuba – Inrikespolitik och författning

Republiken Kuba är en av de sista enpartistaterna i världen. Författningen slår fast att Kubas kommunistparti ska spela den ledande rollen i samhället och staten. De senaste 15 åren har det skett en gradvis uppluckring av den statsstyrda ekonomin, men de ekonomiska reformerna har inte åtföljts av någon politisk öppning.   

Kommunistpartiet kontrollerar alla styrande organ från regeringen ned till kommunfullmäktige. Partiet tillsätter också alla chefer inom förvaltningen, på statsföretag och på en rad samhällsfunktioner som sjukhus och universitet. Den som opponerar sig mot systemet riskerar trakasserier och i värsta fall fängelse (se Demokrati och rättigheter). 

Politiskt är Kuba delat mellan dem som fortfarande är trogna de socialistiska ideal som hyllas av ledarna och en växande andel av befolkningen som hoppas på en utveckling mot större politisk och ekonomisk frihet. Missnöjet är särskilt stort bland unga människor som inte har några egna minnen av förtrycket och armodet före revolutionen på 1950-talet.  

När general Raúl Castro år 2008 efterträdde sin äldre bror Fidel som landets ledare tillsatte han så gott som alla de viktigaste posterna i det mäktiga statsrådet med veteraner från revolutionen. Militären fick också ökat inflytande. Först efter några år inleddes en försiktig föryngring i ledarskiktet.  

I april 2018 efterträddes Raúl Castro som statschef av Miguel Díaz-Canel. Därmed avslutades en epok: för första gången sedan 1959 fick kubanerna en ledare som inte hette Castro i efternamn och som inte hade deltagit i den väpnade kampen mot diktaturen (se Modern historia). Raúl Castro kvarstod dock som ledare för kommunistpartiet fram till våren 2021 då Miguel Díaz-Canel övertog även den posten.  

Föryngring utan förändring 

Miguel Díaz-Canel, född 1960, tillhörde en yngre generation politiker men hade länge befunnit sig i maktens innersta krets. Han hade gjort sig känd som anhängare av en öppnare politik men samtidigt gav han uttryck för hårdföra åsikter i fråga om behandlingen av oppositionella och förhållandet till USA. 

Maktskiftet väckte förhoppningar om en större politisk öppenhet och en förbättring av levnadsvillkoren men det blev varken det ena eller det andra. Díaz-Canels första år vid makten ägnades åt att slutföra arbetet med en ny författning som bekräftade kommunistpartiets maktmonopol och han var minst lika hård mot oppositionen som sina företrädare. Inte heller på den ekonomiska sidan skedde några märkbara förbättringar. Under 2019 och 2020 införde USA under president Donald Trump en lång rad restriktioner för att sätta press på Kuba. Bland annat begränsades möjligheten för amerikaner att besöka Kuba och att skicka pengar till släktingar på ön. Under åren som följde förvärrades krisen.  

Ny ordning 

I början av december 2020 lanserade president Miguel Díaz-Canel kampanjen Tarea ordenamiento (uppgift skapa ordning) som en slags fördjupning av de reformer som Raúl Castro initierat drygt tio år tidigare (se Modern historia). Kampanjen handlade om en sammanslagning av landets två valutor (se Ekonomisk översikt), om att minska statliga subventioner och att på sikt slopa ransoneringsboken som garanterar kubanerna tillgång till vissa baslivsmedel. Samtidigt femfaldigades minimilönen, men både löneökningen och valutareformen fick motsatt effekt. Löneökningarna orsakade inflation och sammanslagningen av valutorna resulterade i att många fick sitt sparkapital raderat. 

Det ekonomiska läget förvärrades av covid-19-pandemin som nästan helst satte stopp för turismen. Det rådde brist på mat, mediciner och el. De amerikanska sanktionerna gjorde livet värre även för dem som varit vana att få ekonomisk hjälp av släktingar i USA. Nu ströps det inkomstflödet och missnöjet jäste. 

Protester och massgripanden 

Från 2020 förekom flera uppmärksammade protester med krav på yttrandefrihet, oftast initierade av artister och kulturarbetare. En sammanhållande faktor för oppositionen blev sången Patria y vida (Fäderneslandet och liv) som skrevs av rappare på Kuba tillsammans med kollegor i exil. Sången är en travesti på Fidel Castros gamla paroll Patria o muerte (Fäderneslandet eller döden). 

I mitten av juli 2021 gick tusentals kubaner ut på gatorna över hela landet för att protestera mot den nöd som uppstått i landet under pandemin. Protesterna var de mest omfattande på närmare 30 år. Under oroligheterna greps 1 300 människor och en person dödades i de sammanstötningar som uppstod mellan demonstranter, regeringsanhängare och polis. Mer än 800 personer åtalades efter demonstrationerna. Sommaren 2022 hade närmare 400 av dem dömts och parlamentet hade antagit en ny strafflag som minskade utrymmet för protester (läs mer i Demokrati och rättigheter).  

Redan före de stora demonstrationerna hade regeringen försökt att lätta på trycket genom att tillåta privat företagsamhet inom nästan alla de 2 000 ekonomiska verksamheter som finns registrerade. Efter protesterna blev det även lagligt med privata små och medelstora företag. Tidigare hade privata initiativ varit begränsade till enmansföretag. Regeringen öppnade också för utländska investeringar i grossist- och detaljhandeln i förhoppningen om att denna reform skulle motverka varubristen. 

FÖRFATTNING

2019 fick Kuba en ny författning som ersatte den tidigare grundlagen från 1976 vilken var utformad efter sovjetisk förebild. Även den nya författningen slår fast att kommunistpartiet är det enda tillåtna partiet och att staten äger de grundläggande produktionsmedlen, men till skillnad från tidigare erkänns den privata äganderätten i vissa fall och utländska investeringar garanteras och uppmuntras. 

Genom grundlagsändringen fick Kuba en president och en premiärminister. Dessförinnan var ordföranden i statsrådet både statschef och regeringschef. Ett halvår efter att den nya författningen trätt i kraft valdes Miguel Díaz-Canel till president.  

Presidenten som är statschef och överbefälhavare utses av parlamentet och kan bara väljas om en gång. Personen i fråga får inte vara äldre än 59 år vid tillträdet.  

Premiärministern som leder regeringens dagliga arbete utses av presidenten.   

Den lagstiftande makten ligger hos nationalförsamlingen som håller möte ett par gånger per år för att klubba igenom regeringens lagförslag. Nationalförsamlingen utser också ledamöterna i det så kallade statsrådet med 21 ledamöter som sköter den löpande verksamheten mellan nationalförsamlingens möten. Nationalförsamlingen talman är ordförande för statsrådet. 

Val till nationalförsamlingen hålls vart femte år. Alla kandidater måste på förhand godkännas av partiet och det finns bara en kandidat till varje mandat. Kandidaterna måste vinna mer än 50 procent av rösterna i sin valkrets. Om detta misslyckas måste en ny kandidat utses och en ny valomgång hållas. För närvarande sitter 605 ledamöter i nationalförsamlingen. Från och med nästa val bantas antalet mandat till 474. 

Väljarna kan i viss mån utrycka sin vilja genom att rösta blankt eller lämna ogiltiga röster. I valet 2018 var andelen blanka eller ogiltiga röster nära 20 procent. Samtidigt har valdeltagandet minskat. År 1998 gick drygt 98 procent av kubanerna till valurnorna. 2018 hade andelen sjunkit till drygt 83 procent. 

Vid valen till lokala församlingar finns det mer än en kandidat till varje plats men alla utnämns vid partiövervakade grannskapsmöten i respektive valkrets. Tidigare krävdes att kandidaterna skulle vara partimedlemmar men vid lokalvalet 2015 tilläts för första gången oberoende kandidater att ställa upp om de fick tillräckligt många röster vid nomineringsmötena. 

Kuba är indelat i 14 provinser och 169 kommuner. Ön Isla de Juventud har speciell status och styrs av centralregeringen. Provinserna leds av en guvernör som fungerar som statens representant och koordinatör mellan regeringen och kommunernas styre. Guvernörens nomineras av presidenten och utnämningen godkänns av kommunerna i provinsen. Till sin hjälp har guvernören ett råd som består av kommunala ledare och ledamöter i de kommunala beslutsfattande församlingarna.     

Läs om Kubas rättsväsen i Demokrati och rättigheter

POLITISKA PARTIER

Kommunistpartiet (Partido comunista de Cuba, PCC) styrs av politbyrån, partiets mäktigaste organ. Politbyrån som för närvarande består av 14 personer drar upp riktlinjerna för partiets och statens verksamhet. Partiets ledare, kallad förste sekreterare, är ordförande för politbyrån och har därmed stort inflytande över politiken. Partiets formellt högsta organ är emellertid partikongressen men den sammanträder endast med minst fem års mellanrum. Delegaterna vid kongressen väljer en centralkommitté på 115 medlemmar som arbetar mellan kongresserna. Centralkommittén utser i sin tur medlemmarna i politbyrån.  

På lokal nivå styr kommunistpartiet genom så kallade Kommittéer för försvar av revolutionenvilka har som uppgift att övervaka "antisocialt uppförande", det vill säga oppositionella aktiviteter. Kommittéerna ska också samverka mot vanlig brottslighet och samordna sociala kampanjer som till exempel för vaccinationer och städning av offentliga platser. 

Partiet har vidare skapat massorganisationer för arbetare, ungdomar, kvinnor, bönder och så vidare. Organisationerna fungerar som ett forum för att föra ut regeringens budskap i breda lager. 

Oppositionen 

Kommunistpartiet är det enda som lagligen får bedriva verksamhet i landet men det finns några andra politiska grupperingar listade.  

Den mest kända är Damer i vitt (Las damas de blanco). Kvinnorna samlas vid en gudstjänst på söndagarna och genomför därefter en tyst marsch i protest mot att deras anhöriga fängslats på politiska grunder. Manifestationen avbryts ofta av polisen som griper deltagarna i några timmar innan de släpps igen. 

Andra organisationer är Kristdemokratiska partiet (Partido demócrata cristiano, PDC), den likaså kristdemokratiska Rörelsen för kristen befrielse (Movimiento cristiano liberación, MCL), Kubanska liberala unionen (Unión liberal cubana, ULC), socialdemokratiska alliansen Progressiv båge (Arco progresista, AP), ungdomsrörelsen Övärld (Archipélago) och paraplyorganisationen Patriotiska unionen (Unión patriótica de Cuba, Unpacu).  

Om våra källor

90995

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

89488

Gratis nättidning om internationella frågor

Vidga och fördjupa din kunskap om globala frågor. I Utrikesmagasinet hittar du aktuella analyser av vår tids stora utmaningar. Bland skribenterna finns forskare, journalister, debattörer och experter.

Gå till Utrikesmagasinet

Varukorg

Totalt 0