Kuba

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/nordamerika/kuba/

Kuba som är en önation i Karibien är ett av de sista kommunistländerna i världen. En del marknadsekonomiska reformer har genomförts genom åren men kommunistpartiet har behållit ett fast grepp om makten. Under nära 60 år styrdes landet av bröderna Fidel och Raúl Castro tills ett generationsskifte genomfördes 2018. Förhoppningar som då väcktes om genomgripande förändringar har hittills kommit på skam.

Kuba – Geografi och klimat

Kuba är den största ön i Karibiska havet och till ytan ungefär som en fjärdedel av Sverige. Till republiken Kuba hör även den mindre Ungdomsön (Isla de Juventud) och flera tusen småöar, som huvudsakligen är samlade i fyra skärgårdar. Avståndet är 15 mil till USA i norr och 20 mil till Mexiko i väster. Klimatet är tropiskt.

Kuba hör till den karibiska (västindiska) ögruppen Stora Antillerna, som också omfattar Jamaica i söder och ön Hispaniola, där Haiti och Dominikanska republiken ligger, samt Puerto Rico österut.

Huvudöns kust består av bukter, sandstränder, klippor och korallrev. Två tredjedelar av ytan är slättland och låga kullar, som områdena runt städerna Santiago de Cuba och Guantánamo i sydöst. Berg upptar en fjärdedel av Kuba. Längst i väster ligger karstbergen Guniguanico, mitt på ön reser sig Sierra de Trinidad och i sydöst finns bergskedjan Sierra Maestra med landets högsta topp, Pico Real del Turquino.

Det tropiska klimatet innebär varma, fuktiga somrar och milda, torra vintrar. Årsnederbörden uppgår till i medeltal 1 400 mm och faller huvudsakligen under regnperioden som varar maj–oktober. Mellan juli och oktober drabbas landet ofta av tropiska orkaner. Klimatförändringar befaras innebära fler och häftigare oväder som kan driva vatten långt upp på land och förstöra färskvattenreservoarer och odlingar.

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Källor till denna text

Fakta – Geografi och klimat

Yta
110 860 km2 (2022)
Tid
svensk - 6 timmar
Angränsande land/länder
USA (marinbasen Guantánamo)
Huvudstad med antal invånare
Havanna 2,1 miljoner (officiell uppskattning 31 december 2020) (2017)
Övriga större städer
Santiago de Cuba (510 100 inv), Holguín (354 300 inv), Camagüey (329 200 inv), Santa Clara (254 500) Bayamo (238 200 inv) (2017)
Högsta berg
Pico Real del Turquino (1974 m ö h)
Medelnederbörd/år
1400 mm
Medeltemperatur/dygn
22 °C (jan), 28 °C (juli)

Kuba – Befolkning och språk

Kubas befolkning har minskat på senare år, på grund av både låga födelsetal och hög utvandring. Emigrationen har nu slagit rekord – runt en halv miljon kubaner lämnade landet bara under 2022 och 2023. Majoriteten av invånarna är vita eller av blandat europeiskt och afrikanskt ursprung.

Ett par olika folkgrupper levde på Kuba när de spanska kolonialisternas kom på 1500-talet, varav de arawak-talande taíno var flest. Olika uppskattningar har visat att mellan 80 000 och 300 000 människor fanns på ön vid spanjorernas ankomst. Efter bara några decennier hade antalet minskat till endast några tusen, på grund av förföljelser, slavarbete och europeiska sjukdomar. Länge ansågs det inte finnas några spår av dessa tidigare invånare, men på senare tid har såväl genetiska spår som språkliga och kulturella inslag påvisats, på Kuba liksom på flera andra öar.

Från 1500-talet och framåt förde spanjorerna närmare en miljon afrikanska slavar till Kuba för arbete på de socker- och tobaksplantager som anlagts på ön. När slavhandeln avskaffades på 1800-talet rekryterades arbetare från Asien och över 120 000 kineser lockades till Kuba som så kallade kontraktsarbetare. Under 1900-talets tre första decennier dominerades invandringen av spanjorer. Många invandrare kom också från andra europeiska länder samt från Haiti, Jamaica, Sydamerika och från USA. Kubas befolkning består i dag av en blandning av alla dessa grupper.

I en folkräkning 2012 identifierade sig närmare två tredjedelar av invånarna som vita, främst spanskättlingar. Näst största grupp var personer av blandat härkomst från både vita och svarta ursprung. De svarta utgjorde knappt en tiondel av befolkningen. I en del uppskattningar är andelen av blandat ursprung störst. En ny folkräkning var planerad till 2022, men den har skjutits upp.

Officiellt förekommer ingen rasdiskriminering men den styrande klassen består huvudsakligen av vita. De vitas andel av befolkningen har minskat över tid eftersom en stor andel emigranter varit vita.

Flykten över havet

Det kommunistiska maktövertagandet 1959 ledde till att hundratusentals kubaner lämnade landet. Närmare en miljon människor emigrerade eller flydde mellan 1959 och 1980, de flesta av dem under åren närmast efter revolutionen. Efter Kubakrisen 1962 (se Modern historia) avbröts de reguljära förbindelserna mellan Kuba och USA. Därmed försvann möjligheten att lagligt utvandra till USA. Den som ville lämna Kuba blev hänvisad till att fly över havet i båtar eller på hemmagjorda flottar. 

Vid flera tillfällen har Kuba tillfälligt lättat på restriktionerna för utresor. År 1980 tilläts 125 000 kubaner som öppet visat sitt missnöje med regimen att utvandra till USA. De ekonomiska svårigheter som följde på kommunismens fall i Östeuropa gav upphov till en ny flyktvåg. Under 1994 gav sig mer än 35 000 kubaner iväg över havet mot USA.

Massflykten fick USA att delvis upphäva den automatiska rätt till asyl som kubanerna åtnjutit sedan 1966 och som underblåst flyktingströmmarna. Ett avtal undertecknades mellan USA och Kuba för att reglera migrationen.

Under den reformpolitik som regeringen inledde 2010 ändrades reglerna på nytt. I början av 2013 meddelade regeringen att kubanerna inte längre behövde ansöka om utresetillstånd. Nu räckte det med ett giltigt pass och ett visum från det land som skulle besökas. I princip alla fick rätt att vistas utomlands i två år, förutsatt att de lämnat Kuba på laglig väg. De nya reglerna utnyttjades av hundratusentals kubaner som under de följande tre åren gjorde mer än en miljon utlandsresor. Många av dem reste för att besöka släktingar i USA. 

Efter närmandet mellan Kuba och USA 2014–2015 (se Utrikespolitik och försvar) avskaffade USA asylrätten för kubaner. Från början av 2017 fick kubaner ansöka om uppehållstillstånd i USA på samma villkor som alla andra. Kuba gick i gengäld med på att ta emot kubaner som utvisats från USA.

Efter protestvågen i Kuba 2021 (se Inrikespolitik och författning) valde regeringen i Nicaragua att upphäva ett visumkrav för kubaner som införts tio år tidigare, på USA:s begäran. Det blev början på en enorm migrantvåg, förstärkt av den ekonomiska krisen i Kuba (se Ekonomisk översikt). Under 2022 och 2023 lämnade en halv miljon kubaner hemlandet, det stora flertalet för att bege sig till USA. Det innebar att var tjugonde kuban utvandrade under loppet av två år.

Krympande befolkning

Massmigrationen gör att befolkningen som redan börjat krympa minskat än mer. Medianåldern som redan var hög jämfört med övriga länder i regionen stiger, eftersom en stor andel av dem som lämnar landet är unga människor som söker en bättre framtid utomlands.

De flesta av de emigranter som har sökt sig till USA bor i dag i Florida. Av dem som utvandrat till Europa lever de flesta i Spanien.

Spanska är officiellt språk, men såväl intonationen som ordförrådet har påverkats av afrikanska språk. Vissa ord har sitt ursprung i urbefolkningarnas språk.

Källor till denna text

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
vita 64 procent, blandat ursprung 27 procent, svarta 9 procent 1
Antal invånare
11 212 191 (2022) 2
Antal invånare per kvadratkilometer
109 (2020)
Andel invånare i städerna
77 procent (2022)
Nativitet/födelsetal
9,8 per 1000 invånare (2020)
Mortalitet/dödstal
9,3 per 1000 invånare (2020)
Befolkningstillväxt
-0,4 procent (2022)
Fertilitetsgrad
1,4 födda barn per kvinna (2021)
Andel kvinnor
50,4 procent (2022)
Förväntad livslängd
74 år (2021)
Förväntad livslängd för kvinnor
76 år (2021)
Förväntad livslängd för män
71 år (2021)
Språk
spanska
1. folkräkning 2012 (2022 års folkräkning har skjutits upp till 2025)
2. siffran bygger på tidigare befolkningsutveckling och tar inte hänsyn till den senaste tidens stora utvandring

Kuba – Religion

En majoritet av kubanerna är romerska katoliker. Många utövar samtidigt santería, en blandreligion med rötter i Afrika. På pappret råder religionsfrihet, men staten utövar stark kontroll över de olika samfunden.

Uppgifterna om hur stor andel av befolkningen som identifierar sig som katoliker går isär men de flesta uppskattningar hamnar mellan 50 och 60 procent. Protestantiska kyrkor rapporteras attrahera 5–7 procent av kubanerna. Baptister och pingstvänner är de största grupperna med över 100 000 medlemmar vardera. Nästan lika många är med i Jehovas vittnen. Det finns också mindre grupper av metodister, sjundedagsadventister, anglikaner, presbyterianer med flera. Det judiska samfundet omfattar cirka 1 200 personer. Runt 4 000 av invånarna är muslimer.

I jämförelse med andra länder i Latinamerika hade kyrkan en svag ställning redan före revolutionen 1958–1959, och relationerna mellan stat och kyrka försämrades snabbt efter det att Fidel Castro tagit makten. Kyrkan ställde sig på amerikanernas sida i konflikten med USA (se Modern historia) vilket ledde till en total brytning mellan kyrkan och staten. Kyrkans egendomar förstatligades och många präster och missionärer landsförvisades. Troende utestängdes från kommunistpartiet och från de flesta arbeten i den offentliga sektorn.

När den så kallade befrielseteologin växte fram i Latinamerika i slutet av 1960-talet i protest mot socialt och politiskt förtryck lades grunden för ett närmande mellan staten och kyrkan. Genom en grundlagsändring 1992 garanterades religionsfrihet i författningen och nu släpptes utövande kristna in som medlemmar i kommunistpartiet. Kyrkans stärkta ställning symboliserades av påven Johannes Paulus II uppmärksammade besök i landet 1998. Även Johannes Paulus efterträdare har besökt Kuba: påve Benedictus (2012) och påve Franciskus (2015).

De senaste åren har relationerna mellan staten och kyrkan förbättrats och kyrkan har fungerat som medlare mellan regeringen och oppositionen. De religiösa gruppernas aktiviteter övervakas dock noga och inga grupper tillåts verka utan formellt tillstånd. Den romerska kyrkan har kunnat utöka sin verksamhet på senare år medan protestantiska och evangelikala grupper övervakas noggrannare. 

Företrädare för kyrkan som tar upp frågor som rör mänskliga rättigheter eller samarbetar med grupper som driver sådana frågor har utsatts för trakasserier och gripits.

Vid sidan av kristendomen har afrokubanska religioner varit djupt förankrade på Kuba sedan 1700-talet då afrikanska slavar öppet utövade dem på sockerplantagerna.

Särskilt framträdande är santería (också kallad Regla de Ocha eller Lucumí), palo monte (Regla de Conga) och abakuá. 

Santería har sitt ursprung i det västafrikanska yorubafolkets religion som blandades med katolicismen när yorubas kom till Kuba som slavar. De fortsatte att dyrka sina gudar, orichas, med de katolska helgonen som ”täckmantel”, det vill säga gudarna fick dubbla identiteter. Hur många som utövar santería är svårt att veta. Det finns ingen central organisation för religionen och ceremonierna sker oftast i privata sammanhang, men antalet santeríapräster antas var långt fler än antalet katolska präster.  

Palo monte kom till Kuba med de slavar som hämtades från Kongobäckenet i centrala Afrika. Andar och kontakt med döda anhöriga är centrala inslag i denna kult.

Abakuá är en sekt för män. Medlemmarna vårdar manliga värderingar och förväntas hjälpa varandra på olika sätt.

Källor till denna text

Kuba – Utbildning

Utbildning har haft högsta prioritet för kommunisterna som styrt landet sedan 1959. Skolgång är avgiftsfri på alla nivåer. I stort sett alla barn går i skolan.

Efter kommunisternas maktövertagande 1959 startades en omfattande kampanj mot den då utbredda analfabetismen och vuxenskolor inrättades över hela landet, framför allt på landsbygden. 1964 förklarades analfabetismen vara utrotad.

I dag går så gott som alla barn i skolan. Skolplikt råder mellan sex och 16 års ålder. Efter ett sexårigt grundstadium följer högstadiet som är tre eller fyra år. En stor majoritet går också gymnasiet som kan antingen vara yrkesförberedande eller ge behörighet för studier på universitet.

Alla skolor drivs i statlig regi, men privata aktörer får numera arrangera kvälls- eller helgkurser i ämnen som inte står på schemat i de statliga skolorna, till exempel engelska. 

Utbildningen präglas av de värderingar som det styrande kommunistpartiet omhuldar. Det kubanska politiska systemet framställs till exempel som överlägset andra, och kritik av samhällsapparaten uppmuntras inte. 

Antalet elever per lärare är lägre än i Sverige (nio mot tolv elever per lärare), åtminstone på pappret. De senaste åren har landets ekonomiska svårigheter tvingat fram nedskärningar inom utbildningsväsendet. Detta har i första hand drabbat administrativ personal inom skolväsendet och inte lärarkåren. Men den stora utvandringsvågen (se Befolkning och språk) har bidragit till stor lärarbrist.  

I landet finns ett 20-tal universitet och institut för högre studier. Äldst är Havannas universitet som grundades redan 1728. Tonvikten i den högre utbildningen har lagts på pedagogik (det behövs många lärare), teknik, jordbruk, medicin och ekonomi. I förhållande till andra utvecklingsländer har Kuba en hög andel utbildade läkare, naturvetare och tekniker.

Källor till denna text

Fakta – utbildning

Läs- och skrivkunnighet
99,7 procent (2021)
Andel barn som börjar grundskolan
97,7 procent (2018)
Antal elever per lärare i grundskolan
9 (2018)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
0,0 procent (2020)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
16,7 procent (2020)

Kuba – Sociala förhållanden

Den kubanska revolutionen följdes av en satsning på social trygghet åt alla. Jämlikhet och rätt till utbildning, jobb och sjukvård var vägledande principer för kommunistpartiets politik. Men systemet har luckrats upp, klyftorna i samhället har ökat och fattigdomen är utbredd. Situationen har nu blivit så allvarlig att det talas om en humanitär kris.

Den ekonomiska kris som råder i Kuba (se Ekonomisk översikt) har gjort att levnadsvillkoren är mycket svåra för en stor andel av kubanerna. Det råder brist på mat, bränsle och läkemedel. I februari 2024 vände sig regeringen till FN:s livsmedelsprogram WFP med en begäran om matbistånd. Enligt WFP är det första gången en sådan förfrågan kommit från önationen. Begäran gällde mjölkpulver till barn under sju års ålder. Mjölkpulver hör till de baslivsmedel som staten säljer via ransoneringskort (se nedan).

Enligt den Spanienbaserade ideella organisationen OCDH (Observatorio cubano de derechos humanos) levde 88 procent av kubanerna i extrem fattigdom 2023. Definitionen av extrem fattigdom var att ett hushåll på tre personer levde på mindre än 1,90 amerikanska dollar om dagen. Hälften av alla som OCDH intervjuat uppgav att de hoppar över måltider, på grund av brist på pengar eller för att det inte går att få tag på mat.

Alla kubaner har rätt till fri skolgång, fri sjukvård och fri tillgång till sportanläggningar. Det statliga socialförsäkringssystemet är heltäckande och omfattar alltifrån sjuk- och olycksfallsförsäkring till mödravårdsersättning och pensioner. Ersättningarna är dock blygsamma och räcker inte långt. De senaste årens pressade statsekonomi har också lett till nedskärningar av vissa bidrag. Pensionsåldern har höjts till 65 år för män och 60 år för kvinnor.

Kuba ligger på plats 85 i FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), i den andra av fyra kategorier som beskriver utvecklingsnivån. Det är ungefär i mitten av länderna i Latinamerika och Karibien (se hela listan här).

Hälso- och sjukvården är väl utbyggd och den kubanska sjukvården har länge hållit hög klass. Kuba har flest antal läkare per invånare av alla länder i världen. Preventiv vård är viktig. I stort sett alla kubaner har en husläkare som bor i grannskapet och regelbundet kommer för att kontrollera familjens hälsa. Sjukdomar som malaria och tyfus har utrotats genom förbättrad hygien och vaccinationsprogram. Spädbarnsdödligheten är låg och medellivslängden relativt hög.

Men de senaste årens ekonomiska kris slår hårt också mot sjukvården. Bara under 2022 och 2023 lämnade runt 40 000 läkare, sjuksköterskor och tekniker sjukvården, enligt officiella siffror. Många av dem har utvandrat (Befolkning och språk). Det råder brist på läkemedel och medicinsk utrustning, och även andra delar av sjukvården har drabbats av nedskärningar. Köer till viss vård förekommer.

Redan före den senaste krisen hade många kubaner det fortfarande sämre ställt än före den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet (se Modern historia). Större delen av hushållens pengar går till mat. Alla hushåll har en ransoneringsbok (libreta) som ger rätt att köpa baslivsmedel till låga priser. Inköpen prickas av hos den lokala handlaren som noterar allt som säljs och ser till att det stämmer med statens direktiv. Ransonerna omfattar bland annat ris, socker, bönor och olja. Det är svårt att få ransoneringsvarorna att räcka en hel månad. Den som har pengar kan komplettera med inköp till högre priser i vanliga affärer eller på svarta marknaden.

Dessutom lade regeringen i december 2023 fram ett åtstramningspaket som bland annat innebär ytterligare inskränkningar i ransoneringssystemet, så att de flesta kubaner väntas få minskade subventioner medan de fattigaste ska få mer (se Ekonomisk översikt).

Välfärd i gungning

Kubanerna har under senare år fått större frihet och kan numera starta egna företag, ta lån och resa utomlands. Men osäkerheten har ökat då regeringen börjat rubba på de tidigare givna förmånerna. De svåra villkoren har bidragit till massutvandring de senaste åren (se Befolkning och språk).

Arbete är inte längre rättighet och staten har avskedat hundratusentals offentligt anställda, fler än vad den framväxande privata sektorn kunnat absorbera. Vidare har kubanerna fått rätt att sälja sina bostäder vilket är till fördel för dem som äger ett kontrakt men skapar osäkerhet för den som är inneboende hos någon annan, vilket ofta är fallet på grund av en allmän brist på bostäder.

Reformerna har skapat en klyfta mellan dem som har tillgång till dollar från släktingar utomlands vilket underlättar bostadsköp och företagande, och dem som inte har det. Klyftan ökar också mellan anställda inom den statliga sektorn, där lönerna är låga, och privatanställda som har större möjligheter att tjäna mer.

Kvinnor och minoriteter

Kvinnor har en stark ställning. Lagen ger kvinnor samma rättigheter som män när det gäller skilsmässor, vårdnad om barn och ägande. Det finns också lagar som ska skydda kvinnor och barn från våld i hemmet. Kvinnor och män ska ha likvärdiga löner när de utför samma arbete och som regel har de det.

Staten propagerar för att alla folkgrupper ska behandlas lika men kubaner med afrikansk bakgrund uppger att de är utsatta för diskriminering av polisen. Svarta är också överrepresenterade i fattiga områden. Som ättlingar till slavar har de som regel inga släktingar utomlands och får därmed inte samma stöd och möjligheter som de spanskättade.

Det finns lagar som förhindrar diskriminering av sexuella minoriteter på arbets- och bostadsmarknaden samt inom utbildningsväsendet och sjukvården. Regeringen driver hbtq-frågor i internationella sammanhang men motarbetar de kubanska frivilligorganisationer som arbetar med samma frågor på grund av att de är oberoende och står utanför systemet. Genom en folkomröstning hösten 2022 godkändes en ny lag som gör det möjligt för personer av samma kön att gifta sig och adoptera barn. Samtidigt tilläts surrogatmödraskap förutsatt att inga pengar är inblandade.   

Abort avkriminaliserades i Kuba redan 1965, sedan dödligheten i illegala aborter ökat kraftigt. I merparten av Latinamerika är aborter fortfarande förbjudna.

Brottsligheten, särskilt våldsbrott, ligger på en låg nivå även om antalet brott har ökat det senaste decenniet. När det gäller insatser mot droghandel samarbetar Kuba med USA.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Andel invånare med tillgång till dricksvatten från en kontrollerad källa
97 procent (2020)
Andel invånare med tillgång till toaletter
91,4 procent (2020)
Spädbarnsdödlighet
4 per 1000 födslar (2021)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
12,5 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård per invånare
1 186 US dollar (2020)
Andel kvinnor i parlamentet
53 procent (2022)

Kuba – Kultur

Det som främst kännetecknar kubansk kultur är blandningen av afrikansk och europeisk tradition, vilket märks framför allt inom musiken men också inom exempelvis poesin.

Kubas mest mångsidige författare under 1800-talet var José Martí som var en förgrundsgestalt inom modernismen och samtidigt aktiv i den kubanska självständighetskampen.

Vid revolutionen 1958–1959 slöt åtskilliga kubanska kultur­personligheter upp bakom Fidel Castro, däribland romanförfattaren Alejo Carpentier och poeten Nicolas Guillén, som räknas som landets nationalskald.

Kuba blev under en tid ett kulturellt centrum, men efter bara några år hårdnade det politiska klimatet och kultur­personer som inte delade regimens åsikter förföljdes, till exempel poeten Armando Valladares och författaren Ángel Cuadra. Många andra kända författare har lämnat Kuba, till exempel Cabrera Infante, Herberto Padilla, Jesús Díaz och Zoé Valdés. I Sverige verkar sedan 1970-talet René Vázquez Díaz som bland annat skrivit en triologi om Kuba: Hägringens tid, Kärleksblommans ö samt Dårskap och kärlek.

Enligt grundlagen får konstnärligt skapande inte strida mot revolutionen. All bokutgivning kontrolleras därför av ett statligt institut liksom all produktion och distribution av film. Det har dock inte hindrat regissörer som Tomás Gutiérrez Alea och Juan Carlos Tabio från att göra tämligen frispråkiga långfilmer (Jordgubbar och choklad, Guantanamera).

Kuba är känt för sin rika musiktradition som är sprungen ur blandningen av spansk och afrikansk musik. På 1800-talet påverkade den kubanska habaneran både europeiskt och amerikanskt musikliv, vilket avsatt spår i såväl Bizets opera Carmen som i New Orleans-jazzen. Andra kubanska musikstilar, till exempel rumba och son, påverkade det västindiska musiklivet under hela 1900-talet. Salsamusiken har utvecklats på Kuba liksom danserna mambo och cha-cha-cha.

Conjunto Folklórico Nacional är en framstående danstrupp, som ägnar sig åt att bevara den afrokubanska dansen. Än större prestige har Ballet Nacional de Cuba, som grundades 1948 av den internationellt verksamma dansösen Alicia Alonso och som står för en klassisk europeisk tradition.

Bildkonsten har utvecklats under 1900-talet av konstnärer födda runt förra sekelskiftet. Landets mest kända konstnär är Wifredo Lam. Affischkonsten är väl utvecklad på Kuba där propagandaskyltar kantar vägarna både i städerna och på landsbygden.

Om våra källor

Kuba – Äldre historia

De folk som fanns på Kuba när den spanska koloniseringen inleddes på 1500-talet dukade snart under. Med amerikansk hjälp blev Kuba en självständig nation 1902 men beroendet av USA förblev stort. Första halvan av 1900-talet styrdes landet av en rad brutala regimer.

Merparten av urbefolkningen vid spanjorernas ankomst var taíno, ett folk med flera undergrupper som talade arawakspråk och som ursprungligen kom från Sydamerika. När Christofer Columbus landsteg 1492 skickade han ut några spejare som kunde rapportera att öns invånare var fredliga. Därefter seglade Columbus vidare. Ett par decennier senare beslöt Spanien att leta efter guld på Kuba och sände dit en expedition under befäl av Diego Velásquez. Den här gången gjorde urinvånarna motstånd mot européerna, men var sämre tränade och beväpnade och tvingades kapitulera.

Några stora guldfyndigheter upptäcktes inte, men Velásquez blev Kubas förste spanske generalguvernör och upprättade en effektiv kolonial förvaltning på ön. Urfolken tvingades betala skatt och arbeta gratis. De dog i stort sett ut under de följande århundradena.

Bristen på mineraler gjorde att Spanien snart förlorade intresse för kolonin med undantag för Havanna som omgavs av tobaksodlingar och i vars hamn förbipasserande fartyg kunde proviantera. 

På 1600- och 1700-talen blev Kuba återigen värdefullt för Spanien på grund av den alltmer lönsamma exporten av socker därifrån. Importen av slavar från Afrika blomstrade. USA:s självständighet från Storbritannien mot slutet av 1700-talet öppnade också en ny marknad för kubanska produkter. Därmed lades grunden för Kubas långvariga ekonomiska beroende av USA.

Det koloniala samhället var uppdelat efter ras och klass. Det fanns vita, fria svarta och slavar. De vita var uppdelade i två grupper: vita födda i Spanien, peninsulares, och vita födda på Kuba, kreoler. Kreolerna behandlades som andra klassens medborgare och var utestängda från högre befattningar. Bildade kreoler började vid 1700-talets slut att kräva ökade sociala och politiska rättigheter. Slavhandeln hade de däremot ingenting emot. Slaveriet på Kuba avskaffades först 1886.

Under 1840- och 1850-talen utbröt flera slavuppror, men de slogs ned av spanska trupper. I oktober 1868 gjorde en grupp plantageägare uppror mot den spanska kronan och krävde självständighet för Kuba. Upproret fick starkt stöd även av radikala arbetare och bönder. Först efter tio års blodiga strider slogs revolten ned.

1895 startade kubanerna ett nytt befrielsekrig. En av ledarna var advokaten José Martí, som också var poet och journalist. Han stupade den 19 maj 1895 i sitt första möte med den spanska armén och firas än i dag som nationalhjälte på Kuba.

Vid denna tid hade Kubas sockerexport blivit beroende av den amerikanska marknaden, och sockerhandeln dominerades av ett enda amerikanskt bolag. Bland amerikanska investerare var missnöjet utbrett med den spanska kronans politik. För att skydda sina intressen på Kuba ingrep USA i konflikten mellan Kuba och Spanien och förklarade 1898 krig mot Spanien. Redan samma år vann Kuba sin självständighet från Spanien, men till priset av amerikansk ockupation. Fram till 1902 styrde en amerikansk militärguvernör Kuba. Därefter blev landet formellt politiskt oberoende och den förste kubanske presidenten, Tomás Estrada (1902–1906), valdes.

Kuba tvingades dock godta ett författningstillägg, Platt Amendment, vilket gav USA rätt att ingripa militärt i landet. Samtidigt uppläts ett område i sydöstra Kuba till amerikanerna, där de byggde marinbasen Guantánamo, som USA än i dag förfogar över. USA ingrep flera gånger militärt och politiskt med stöd av Platt Amendment fram till 1934, då tillägget upphävdes. USA behöll dock sitt politiska inflytande.

Fram till revolutionen i slutet av 1950-talet styrdes Kuba omväxlande av diktatorer och formellt demokratiska, men korrumperade, regimer vilka tyglade en utbredd social oro med våld. En sammanslutning av studenter och militärer störtade 1933 den ökände diktatorn Gerardo Machado. I januari 1934 tog sergeanten Fulgencio Batista makten med amerikanskt stöd. Många i medelklassen stödde till en början Batista, men även hans styre kännetecknades av terror och korruption. Batista förlorade presidentvalet 1944 men återtog makten i en oblodig kupp i mars 1952.

Bland de många studenter som motsatte sig Fulgencio Batistas regim framträdde advokaten Fidel Castro Ruz som ledare. Han försökte först få regimen ogiltigförklarad av domstol. När detta inte lyckades övergick han till väpnad kamp. Tillsammans med 165 män anföll han den 26 juli 1953 Moncada-kasernerna i Santiago. Anfallet misslyckades och Castro greps. Han dömdes till 15 års fängelse men frigavs 1955 i en allmän amnesti och for till Mexiko. Där byggde Castro upp 26 juli-rörelsen, som fått sitt namn efter det misslyckade anfallet mot Moncada. Rörelsen organiserade exilkubaner. Till dessa anslöt sig den argentinske läkaren och marxisten Ernesto ”Che” Guevara.

1956 beslutade Castro att göra ett nytt försök att störta Batista. I spetsen för ett 80-tal rebeller, som fått militär utbildning i Mexiko, återvände Castro i december till Kuba i motorbåten Granma som därmed blev legendarisk. Batista var dock beredd på Castros ankomst och större delen av styrkan tillintetgjordes. Bröderna Fidel och Raúl Castro, Che Guevara och en handfull rebeller lyckades fly upp i bergskedjan Sierra Maestra.

Batistas stöd hos medelklassen försvagades alltmer, medan rebellerna mötte sympati hos allt fler grupper i samhället. Hösten 1958 lämnade Castro sin bas i Sierra Maestra och gick mot Havanna. Nyårsdagen 1959 drevs Batista på flykt. En provisorisk regering tog över, ledd av Fidel Castro.

Om våra källor

Viktiga årtal i Kubas historia

1492   Columbus "upptäcker" Kuba
1511   Spanien koloniserar landet
1898   Spansk-amerikanska kriget
1899   Amerikansk ockupation
1902   Kuba blir självständigt
1951   Fulgencio Batista tar makten i en kupp
1959   Batista flyr och Fidel Castro blir premiärminister
1962   USA inför handelsblockad; Kubakrisen
2006   Fidel Castro lämnar över makten till sin bror Raúl
2008   Raúl Castro introducerar ekonomiska reformer
2018   Epoken Castro är över; Miguel Díaz-Canel blir ny    president

Kuba – Modern historia

Revolutionsledaren Fidel Castro som tog makten i Kuba 1959 framställde sig till en början som demokrat. Men snart blev politiken mer radikal och kommunistpartiet blev enda tillåtna parti. Kuba sattes i blockad av USA och blev efter hand alltmer beroende av Sovjetunionen. Kommunismens fall i Östeuropa runt 1990 utlöste en svår ekonomisk kris i Kuba. Fidel Castro styrde fram till 2006 då han lämnade över till sin bror Raúl som inledde en försiktig reformpolitik.

Många utlandsägda industrier förstatligades vilket skapade en konflikt med mäktiga amerikanska intressen. 1960 införde USA importstopp för kubanskt socker och förbjöd därefter all handel med Kuba med undantag för livsmedel och mediciner.

Castro närmade sig nu kommunistpartiet, som han såg som ett lämpligt instrument för att styra landet. Hans kamp mot USA:s dominans stöddes av stora befolkningsgrupper, något som han skickligt utnyttjade. I december 1961 ställde sig Castro öppet bakom marxism-leninismen. Då var de fria val han hade utlovat vid sitt makttillträde sedan länge inställda, brännmärkta som ”kontrarevolutionära”. Kommunistpartiet blev det enda tillåtna partiet.

Castro drogs till den sovjetiska varianten av socialism. Utrikespolitiskt fungerade Sovjetunionen som en motvikt till USA. Den amerikanska regeringen stödde i sin tur exilkubaner som angrep regimen på Kuba. Denna politik kulminerade i en misslyckad invasion av exilkubaner i Grisbukten på södra Kuba i april 1961. I februari 1962 införde USA en fullständig handelsblockad mot landet. Samma år uteslöts Kuba ur De amerikanska staternas samarbetsorganisation (OAS).

Misslyckad satsning

Castro-regimen försökte industrialisera landet efter sovjetisk modell. Tung industri började byggas upp och en centraliserad ekonomisk planering infördes. Syftet var att minska Kubas stora beroende av sockerexporten, men försöket misslyckades. Kubanerna var inte vana vid industriarbete, och sovjetisk planekonomi passade inte kubanska förhållanden.

Mellan Castro och Sovjetunionen uppstod motsättningar under Kubakrisen i oktober 1962. Krisen utlöstes då USA upptäckte att avskjutningsramper för sovjetiska kärnvapen byggdes på Kuba. USA svarade med en sjöblockad av Kuba. Efter 13 dagars nervkrig gick Moskva med på att montera ned ramperna. Detta var en av de allvarligaste internationella kriserna sedan andra världskriget.

Efter den misslyckade satsningen på tung industri återgick ekonomin till sitt traditionella beroende av socker och tobak. Samtidigt strävade ledarna efter att göra Kuba självförsörjande på livsmedel. Denna återgång till jordbruk väckte ett starkt intresse för Kina. Mellan 1966 och 1970 infördes vissa element från den kinesiska versionen av kommunism, maoism, där landsbygden favoriserades på bekostnad av städerna. Samtidigt gjordes framsteg på det sociala området med förbättringar inom utbildning och sjukvård.

Aktion mot borgerliga värden

1968 följde Castro Kinas ledare i spåren och riktade ett hårt slag mot den borgerliga stadsbefolkningen genom ”den revolutionära offensiven” mot alla borgerliga institutioner, idéer och privilegier. Alla de 55 000 privatägda småföretagen i städerna som frisersalonger, barer och skomakerier nationaliserades. Målet var att stimulera den revolutionära andan och skapa en ny människa, som satte moraliska och ideella motiv före materialistiska. Arbetskraften mobiliserades enligt militära principer för att sättas in i sockerskörden. En landsomfattande kampanj drogs igång, där målet var att 1970 skörda tio miljoner ton råsocker, men man lyckades bara få ihop åtta. Bakslaget blev slutet för det maoistiska inflytandet på Kuba.

I stället ökade beroendet av Sovjetunionen. Gynnsamma villkor för handeln med länderna i Östeuropa infördes och återbetalningen av de enorma skulderna till Sovjetunionen sköts på framtiden. Landets första socialistiska författning av sovjetisk modell trädde i kraft 1976 efter en folkomröstning.

Castro ville spela en ledande roll och främja en socialistisk utveckling i tredje världen. Med sovjetiskt bistånd engagerade han Kuba militärt i Afrika, främst i Angola och Etiopien. Castro var ordförande i den alliansfria rörelsen 1979–1982. När det så kallade kalla kriget mellan väst och öst gick mot sitt slut i slutet av 1980-talet förlorade Kuba sin strategiska betydelse i internationell politik och de kubanska trupperna började tas hem från Afrika.

På hemmaplan hopade sig problemen. Försöken att skapa nya näringar för att komma bort från beroendet av ensidig varuexport gick trögt samtidigt som produktionsmålen inom de industrier som fanns inte kunde uppnås. Regeringen svarade med åtstramningar. Mat och konsumtionsvaror ransonerades och besparingar drabbade även kollektivtrafik, sjukvård och skolor. Korruptionen ökade när medborgarna försökte hitta nya vägar för att klara sitt dagliga liv. Pessimismen bredde ut sig och många valde att försöka fly till USA.   

De ekonomiska problemen förvärrades av kommunismens fall i Östeuropa 1989–1991. Under sovjettiden hade handeln mellan Kuba och östländerna skett genom byteshandel. Nu bröt systemet samman och kubanerna blev tvungna att börja betala i reda pengar och till världsmarknadspriser för den olja som importerades från Sovjetunionen. Samtidigt fick Kuba mindre betalt för sin sockerexport. Det stöd från östländerna som Kuba erhållit genom byteshandeln försvann i princip över en natt.

Den följande ekonomiska krisen, den så kallade Specialperioden, påverkade i stort sett alla ekonomiska sektorer. Mellan 1989 och 1993 minskade landets BNP med 35 procent. När läget blev akut lanserade Castro ett nytt åtstramningsprogram som krävde enorma uppoffringar av kubanerna. Från 1989 till 1992 mer än halverades livsmedelsimporten och matköerna blev allt längre. Levnadsstandarden sjönk. Många levde på bara ris och bönor och missnöjet bland kubanerna ökade.

Mer svängrum

För att motverka krisen gjordes 1993 vissa avsteg från den tidigare ekonomiska politiken. Kubanerna tilläts att äga och handla med amerikanska dollar och fler exilkubaner fick besöka sitt gamla hemland. Syftet var att få in utländsk valuta, inte minst från exilkubaner som skickade pengar till sina släktingar på Kuba.

Viss enskild företagsamhet tilläts också, dock bara i liten skala. Kubanerna fick till exempel tillåtelse att öppna restauranger hemma, paladares. Samtidigt fick utländska intressen rätt att äga upp till hundra procent av företagen inom vissa sektorer. Fidel Castro gjorde dock klart att det inte var tal om några politiska förändringar som kunde hota ”socialismens landvinningar”.

De försämrade ekonomiska villkoren ledde i augusti 1994 till upplopp på Havannas gator. Sammandrabbningar ägde rum mellan polis och demonstranter som försökte tvinga en färja att styra mot USA. Händelsen blev startskottet för en flyktingvåg till USA, då mer än 35 000 kubaner lämnade landet på rangliga flottar och båtar. Många av dem fångades upp av den amerikanska kustbevakningen och hölls kvar på den amerikanska marinbasen Guantánamo på Kuba.

Massflykten från Kuba fick USA att upphäva den automatiska rätt till asyl och flyktingstatus som kubanerna åtnjutit sedan 1966 (se Befolkning och språk). 

Ekonomisk återhämtning

Vid mitten av 1990-talet började den kubanska ekonomin långsamt återhämta sig från krisen. Stödet från Sovjet ersattes av bistånd från andra länder. Kina gav till exempel Kuba förmånliga lån och annan hjälp.

Landets gamla huvudnäring, sockerindustrin, förlorade gradvis i betydelse på grund av föråldrade produktions­metoder samtidigt som turistnäringen utvecklades kraftigt med investeringar från väst. Subventioner till en del olönsamma företag drogs in och olika skatter infördes som ökade inkomsterna till statskassan.

Den amerikanska blockaden mot Kuba skärptes 1996 sedan två amerikanska civilflygplan skjutits ned av kubanskt stridsflyg och fyra besättningsmän omkommit. Syftet med de amerikanska planens överflygning var att sprida flygblad med Castro-fientlig propaganda. Händelsen fick den amerikanska kongressen att anta den så kallade Helms-Burton-lagen som bland annat innebar att USA genom sanktioner bestraffade företag eller stater som handlade med eller investerade i Kuba. Lagen väckte starka internationella protester och lättades senare upp, men den amerikanska handelsblockaden mot Kuba bestod.

I början av 2000-talet skedde en liten uppmjukning i de amerikansk-kubanska relationerna då USA beslutade att något mildra sanktionerna genom att tillåta viss export av mat och mediciner till Kuba. När orkanen Michelle ödelade stora delar av skörden på Kuba år 2001 exporterade USA livsmedel till landet för första gången sedan 1962.

Det ekonomiska läget förbättrades i början av 2000-talet då Venezuela, som fått en vänsterregering, lovade att förse Kuba med olja på förmånliga villkor i utbyte mot att Kuba skickade läkare och lärare till Venezuela. Samtidigt hittade Kuba egen olja utanför kusten. Mellan 2001 och 2007 låg tillväxten på i snitt drygt sju procent. Drivande var den snabba utvecklingen av turistnäringen. Höga världsmarknadspriser på nickel hjälpte till att hålla tillväxten uppe. För kubanerna i gemen innebar dock inte tillväxten någon påtaglig förbättring av levnadsstandarden.

Varela-projektet

År 2002 anordnade dissidenten Oswaldo Paya en namninsamling för att få till stånd en folkomröstning om politiska reformer, det så kallade Varela-projektet. Paya stödde sig på en paragraf i grundlagen som säger att en sådan folkomröstning kan komma till stånd om fler än 10 000 av landets medborgare kräver det. Mer än 11 000 namn samlades in men någon folkomröstning blev det inte. Castro svarade med att ordna en egen namninsamling där 8,2 miljoner kubaner fick bekräfta att det socialistiska systemet var ”okränkbart”. Därefter antog parlamentet ett tillägg till grundlagen som slog fast att socialismen var omöjlig att avskaffa på Kuba.    

Varela-projektet gick definitivt i graven 2003 då Castro lät fängsla 75 oliktänkande som dömdes till långa fängelsestraff. Flera av de dömda hade varit aktiva i Varela-projektet. Samma år avrättades tre kubaner som hade kapat en passagerarfärja under ett flyktförsök. Massgripandena och avrättningarna väckte stark kritik i omvärlden. De som fängslats 2003 frigavs i omgångar från slutet av 2004 till 2010, men samtidigt fortsatte repressionen och andra oppositionella greps. 

Maktskifte och reformer

På grund av vacklande hälsa tvingades Fidel Castro strax före sin 80-årsdag i augusti 2006 lämna över sina maktbefogenheter till den några år yngre brodern Raúl Castro som var förste vice president i det mäktiga statsrådet och försvarsminister. Tanken var att det skulle vara ett tillfälligt arrangemang men Fidel Castro återhämtade sig aldrig, och 2008 valde nationalförsamlingen Raúl Castro till ny stats- och regeringschef. Tre år senare övertog Raúl Castro även posten som ledare för kommunistpartiet.    

Efter maktväxlingen utövade Fidel Castro en del inflytande bakom kulisserna och lät fram till sin död 2016 framföra sina åsikter via artiklar i partiorganet Granma. Hans framträdanden blev dock allt mer sällsynta i takt med att hans hälsa försämrades.

När Raúl Castro övertog styret insåg han att förändringar var nödvändiga för att få ekonomin på fötter och öka den inhemska produktionen. Reformer skulle öppna marknaden för privata och även utländska intressen.

Den första sektor som berördes var jordbrukssektorn. För att stimulera livsmedelsproduktionen fick bönderna fick rätt att bruka statlig mark som legat i träda. De fick också större frihet att välja vad de skulle odla samt rätt att sälja sina produkter.

Senare öppnades möjligheten för frisörer, snickare, låssmeder och andra att starta privata enmansföretag i liten skala.

Reformpolitiken mötte till en början motstånd inom partiet men vid partikongressen 2011 hade Raúl Castro fått de flesta skeptikerna med sig. Över 300 reformer antogs. Bland annat fick kubanerna rätt att för första gången sälja egendom i form av bostäder. Ett par år senare omvandlades mer än 100 statliga företag till oberoende privata kooperativ. Samtidigt meddelade regeringen att cheferna för statliga företag skulle få ökad frihet att besluta om verksamheten och att företagen skulle få behålla en del av sin vinst för framtida investeringar. 

2013 ändrades de bestämmelser som i princip hade gjort det omöjligt för kubanerna att resa utomlands (se Befolkning och språk). Samtidigt innebar det då pågående tövädret i relationen med USA att det blev lättare för exilkubaner i USA att skicka pengar till släktingar på Kuba.

Växande klyftor

Samtidigt som kubanerna fick större ekonomisk frihet ökade osäkerheten på andra plan. Tidigare garanterade staten jobb, mat och bostad åt alla – nu började även detta luckras upp. Castro genomdrev till exempel en kraftig bantning av jobben inom den offentliga sektorn. Förhoppningen var att de som sparkades skulle få nya jobb inom den framväxande privata sektorn, men utvecklingen gick inte tillräckligt fort. Företagen saknade många gånger både kunskaper och resurser för att kunna växa.

I ett land som tidigare inte haft arbetslöshet, åtminstone inte på pappret, gick nu människor utan sysselsättning. Klyftan mellan dem som kunde få hjälp av släktingar utomlands och dem som inte hade sådana möjligheter växte. 

Reformpolitiken tappade fart från 2014. Ledarna började oroa sig över de växande klyftorna i samhället när vissa egenföretagare byggde upp ett välstånd samtidigt som andra saknade försörjning. 2017 tog regeringen ett steg bakåt och beslutade att närmare halvera de näringar som var öppna för privata enmansföretag. Därefter dröjde det till slutet av 2020 innan några nya ekonomiska reformer genomfördes (se Inrikespolitik och författning).

Om våra källor

Viktiga årtal i Kubas historia

1492   Columbus "upptäcker" Kuba
1511   Spanien koloniserar landet
1898   Spansk-amerikanska kriget
1899   Amerikansk ockupation
1902   Kuba blir självständigt
1951   Fulgencio Batista tar makten i en kupp
1959   Batista flyr och Fidel Castro blir premiärminister
1962   USA inför handelsblockad; Kubakrisen
2006   Fidel Castro lämnar över makten till sin bror Raúl
2008   Raúl Castro introducerar ekonomiska reformer
2018   Epoken Castro är över; Miguel Díaz-Canel blir ny president

Kuba – Demokrati och rättigheter

Den kubanska grundlagen stadgar att kubanerna ska åtnjuta en rad fri- och rättigheter men i praktiken respekteras de inte. Kubanerna kan inte själva välja sina ledare i fria val utan måste underordna sig kommunistpartiets enväldiga styre. Mötes- och yttrandefriheten är inskränkt. Kritik av regimen tolereras inte.

Det politiska livet kontrolleras fullt ut av kommunistpartiet som är det enda tillåtna partiet. Val hålls visserligen regelbundet men alla kandidater måste vara godkända av kommunistpartiet. Enda undantaget är lokalvalen där oberoende kandidater får ställa upp på vissa villkor (se Inrikespolitik och författning).

Rätten att organisera sig är kraftigt inskränkt. Oppositionen är splittrad i många små grupper som motarbetas och förföljs. Säkerhetsstyrkor, eller gäng som agerar på uppdrag av kommunistpartiet, bryter regelmässigt upp möten och protester som arrangeras av oppositionella grupper. Aktivister hotas, misshandlas, fängslas, riskerar att bli av med jobbet och hindras från att resa utomlands.  

Kuba har genom åren kritiserats upprepade gånger av FN och EU för förföljelserna av oliktänkande, och landet har vägrat att släppa in några inspektörer med uppdrag att granska läget.

Den Spanienbaserade organisationen Prisoners defenders som har en särskild sektion för Kuba beräknade 2023 att det fanns cirka 1 200 politiska fångar i landet.

Economist Intelligence Unit ger Kuba bland de lägsta betygen i Latinamerika i fråga om demokratiska funktioner, bara Nicaragua och Venezuela hamnar lägre. Även på global nivå hör Kuba till de sämre länder på plats 139 av 165 bedömda länder, i kategorin "auktoritära stater".

Sommaren 2021 utbröt de mest omfattande protesterna mot enpartiregimen på 30 år. Bakgrunden var de ekonomiska svårigheterna och försämrade levnadsvillkor på grund av covid-19-pandemin. Protesterna kvästes med kulor och tårgas av regeringens säkerhetsstyrkor. En person dödades och över 1 300 greps. Närmare 800 av dem åtalades för störande av den allmänna ordningen och uppvigling. Sommaren 2022 hade över 400 personer dömts.  Upp emot 100 fick långa straff – upp till 30 år. Till dem som dömdes hörde två kända artister, rapparen Osorbo (Maykel Castillo) och Luis Manuel Otero Alcantarac, ledare för konstnärskollektivet och demokratirörelsen San Isidro. De dömdes till nio respektive fem år i fängelse. 

Kvinnor är väl representerade inom politiken jämfört med andra länder. Mer än hälften av platserna i parlamentet innehas av kvinnor vilket är den nästa högsta andelen i världen (se lista här) men på högre nivå är kvinnorna en minoritet. I den mäktiga politbyrån är till exempel bara 3 av 14 ledamöter kvinnor.  Även minoriteter som svarta och grupper av blandat ursprung är väl representerade i parlamentet.

Diskriminering på grund av ras är olagligt men svarta kubaner uppger att de utsätts för nedsättande behandling av polisen. Det finns lagar som förhindrar diskriminering av sexuella minoriteter inom olika områden men de grupper som kämpar för hbtq-personers rättigheter motarbetas (läs mer om minoriteternas situation i Sociala förhållanden).

Kubanerna kan numera fritt utöva sin religion men staten utövar inflytande över den kyrkliga verksamheten (se Religion).  

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

De traditionella medierna står under kontroll av partiet och staten. Ur­valet av nyheter anpassas till de budskap som regimen vill förmedla. Oberoende medier tillåts verka inom vissa ramar men bara en liten del av kubanerna kan ta del av dem.

Enligt grundlagen ska yttrandefriheten utnyttjas på ett sätt som står i överensstämmelse med det socialistiska samhällets mål. En rad lagar kan användas för att stoppa oönskade opinionsyttringar. Det finns till exempel lagar som förhindrar spridande av "fientlig propaganda" eller "icke-auktoriserade nyheter". Att skriva något som kan uppfattas som ärekränkande om någon i landets högsta ledning eller i parlamentet är också förbjudet. Den som inte följer reglerna riskerar att utsättas för hot och trakasserier och i värsta fall fängslas.

Efter de landsomfattande protesterna sommaren 2021 antogs en ny strafflag som ytterligare minskade svängrummet för protester. Det blev bland annat straffbart att erhålla utländsk finansiering för aktiviteter som anses hota statens säkerhet. Det innebär att oberoende medier och aktivister kan straffas med fängelse för att de tagit emot stöd från organisationer utomlands. Vidare kan demonstranter som bryter mot uppsatta regler dömas till fängelse. Lagen omfattade även ett antal helt nya paragrafer som var relaterade till informationsteknologi och som antogs vara utformade för att hindra oppositionella från att organisera sig med hjälp av mobiler och internet. 

Vad som är accepterat och vad som utlöser repression är långt ifrån glasklart, och självcensuren bland journalister är utbredd. Det händer att både statliga och oberoende medier kritiserar regeringen indirekt, genom att påpeka specifika missförhållanden, till exempel korruption och misshushållning med resurser. Även officiella organ som Granma och Juventud Rebelde tillåter läsarkritik av sakförhållanden i anslutning till publicerade artiklar. Negativa synpunkter på regeringen eller systemet i stort tolereras dock inte.

I Reportrar utan gränsers senaste granskning av pressfriheten bland 180 av världens länder hamnar Kuba i absoluta bottenskiktet på plats 172 (se lista här).

Kommunistpartiets femdagarstidning Granma är den enda som säljs över hela landet. Andra tidningar med stor spridning är ungdomsförbundets veckotidning Juventud Rebelde och fackföreningsrörelsens Trabajadores.

Alla TV- och radioprogram produceras av statliga aktörer. Kubanerna får inte ha egna satellit-TV-mottagare, och myndigheterna försöker störa de radio- och TV-program som exilkubanska organisationer sänder till Kuba.

Även om kubanerna numera har rätt att köpa datorer är tillgången till internet inskränkt. Bara vissa yrkeskategorier, till exempel akademiker, får ha internetuppkopplingar hemma. I de större städerna finns det internetcaféer och regeringen har inrättat så kallade wi-fi hotspots på hundratals offentliga platser över hela landet. I båda fallen måste man betala för att koppla upp sig på nätet. Avgifterna för att surfa är höga och uppkopplingen är trög.

Myndigheterna övervakar diskussionerna på sociala medier och missnöjesyttringar kan leda till åtal. En lag förbjuder kubanska medborgare att publicera poster på tjänster som finns på utländska servrar, till exempel Facebook. Det är också olagligt att föra vidare information som anses stå i strid med sociala intressen, god moral och den personliga integriteten. Nyantagna lagar förbjuder spridande av falska nyheter eller nyheter som motverkar ”den allmänna ordningen”.

För att undkomma övervakningen använder många kubaner de krypterade mobiltjänster som Signal och Telegram för att kommunicera.

Trots alla restriktioner finns det oberoende medier, i form av bloggar och webbsajter. Några exempel är Generación Y och 14yMedio, de senare drivs av den kända bloggaren Yoani Sánchez. Men bara en liten del av kubanerna kan ta del av materialet på internet (se ovan) och det händer att myndigheterna blockerar de oberoende sajterna så att de inte alls kan nås från Kuba. Skribenterna tvingas då hitta andra vägar för att få ut sina texter, till exempel genom att skicka dem med e-post till kontakter i utlandet som lägger ut dem på internet.

Korruption

Kuba tillhör de länder i Latinamerika med lägst korruption enligt de undersökningar som organisationen Transparency International gör varje år och ligger på plats 76 av 180 länder 2023 (se lista här). Ändå utgör korruption ett problem och mutor är den del av vardagslivet för kubanerna. Eftersom staten har monopol på de stora affärsverksamheterna förekommer ingen insyn i verksamheten, och det finns inget oberoende organ som arbetar mot korruption.

Slöseri med allmänna medel är ett annat problem. Under Raúl Castro, som var statschef 2006 till 2018, skärptes kampen mot korruption. Raúl Castro väckte bland annat liv i en insomnad nationell revisionsbyrå med uppgift att granska de offentliga inrättningarnas räkenskaper. Byråns första undersökningar visade på stora svårigheter när statligt anställda som arbetat i toppstyrda institutioner skulle anpassa sig till de nya redovisningsreglerna. Stort svinn och omfattande underskott uppdagades inom olika departement.

Under kampanjen mot korruption har en del högre tjänstemän åtalats, dömts och fängslats. Korruption på lägre nivå i systemet har varit svårare att komma åt.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Domstolarna står under inflytande av kommunistpartiet och bidrar till att upprätthålla systemet genom att döma och straffa oppositionella. Lagarna gör det möjligt att döma personer för vagt definierade brott såsom ”skapande av allmän oordning” och ”brist på respekt för auktoriteter”.

Högsta domstolen är underställd nationalförsamlingen som tillsätter och avsätter domare. Det finns ingen författningsdomstol som kan upphäva lagar som står i strid med grundlagen.

På Kuba präglas fängelserna av överbeläggning, bristande sanitära förhållanden och otillräcklig tillgång till sjukvård. 2010 avled en av landets mest kända regimkritiker, 42-årige Orlando Zapata, efter 85 dagars hungerstrejk. Zapata, som hade suttit fängslad sedan 2003, vägrade äta i protest mot de usla förhållandena i fängelset.  I början av 2012 avled ytterligare en hungerstrejkande dissident och fånge, Wilman Villar.

Kuba har formellt kvar dödsstraff men inga avrättningar har genomförts sedan 2003 då tre personer arkebuserades för att de hade kapat en passagerarfärja för att fly till USA.

Om våra källor

Kuba – Inrikespolitik och författning

Republiken Kuba är en av de sista enpartistaterna i världen. Författningen slår fast att Kubas kommunistparti ska spela den ledande rollen i samhället och staten. De senaste 15 åren har det skett en gradvis uppluckring av den statsstyrda ekonomin, men de ekonomiska reformerna har inte åtföljts av någon politisk öppning.  Statschef sedan 2018 är Miguel Díaz-Canel.

Kommunistpartiet kontrollerar alla styrande organ från regeringen ned till kommunfullmäktige. Partiet tillsätter också alla chefer inom förvaltningen, på statsföretag och på en rad samhällsfunktioner som sjukhus och universitet. Den som opponerar sig mot systemet riskerar trakasserier och i värsta fall fängelse (se Demokrati och rättigheter). 

Politiskt är Kuba delat mellan dem som fortfarande är trogna de socialistiska ideal som hyllas av ledarna och en växande andel av befolkningen som hoppas på en utveckling mot större politisk och ekonomisk frihet. Missnöjet är särskilt stort bland unga människor som inte har några egna minnen av förtrycket och armodet före revolutionen på 1950-talet.  

Kubas president Miguel Díaz-Canel tillsammans med FN:s generalsekreterare António Guterres, i samband med ett G77+Kina-möte i Havanna i september 2023. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

När general Raúl Castro år 2008 efterträdde sin äldre bror Fidel som landets ledare tillsatte han så gott som alla de viktigaste posterna i det mäktiga statsrådet med veteraner från revolutionen. Militären fick också ökat inflytande. Först efter några år inleddes en försiktig föryngring i ledarskiktet.  

I april 2018 efterträddes Raúl Castro som statschef av Miguel Díaz-Canel. Därmed avslutades en epok: för första gången sedan 1959 fick kubanerna en ledare som inte hette Castro i efternamn och som inte hade deltagit i den väpnade kampen mot diktaturen (se Modern historia). Raúl Castro kvarstod dock som ledare för kommunistpartiet fram till våren 2021 då Miguel Díaz-Canel övertog även den posten.  

Föryngring utan förändring 

Miguel Díaz-Canel, född 1960, tillhörde en yngre generation politiker men hade länge befunnit sig i maktens innersta krets. Han hade gjort sig känd som anhängare av en öppnare politik men samtidigt gav han uttryck för hårdföra åsikter i fråga om behandlingen av oppositionella och förhållandet till USA. 

Maktskiftet väckte förhoppningar om större politisk öppenhet och en förbättring av levnadsvillkoren, men det blev varken det ena eller det andra. Díaz-Canels första år vid makten ägnades åt att slutföra arbetet med en ny författning som bekräftade kommunistpartiets maktmonopol och han var minst lika hård mot oppositionen som sina företrädare. Inte heller på den ekonomiska sidan skedde några märkbara förbättringar. Under 2019 och 2020 införde USA under president Donald Trump en lång rad restriktioner för att sätta press på Kuba. Bland annat begränsades möjligheten för amerikaner att besöka Kuba och att skicka pengar till släktingar på ön. Under åren som följde förvärrades krisen.  

Ny ordning 

I början av december 2020 lanserade president Miguel Díaz-Canel kampanjen Tarea ordenamiento (uppgift skapa ordning) som en slags fördjupning av de reformer som Raúl Castro initierat drygt tio år tidigare (se Modern historia). Kampanjen handlade om en sammanslagning av landets två valutor (se Ekonomisk översikt), om att minska statliga subventioner och att på sikt slopa ransoneringsboken som garanterar kubanerna tillgång till vissa baslivsmedel. Samtidigt femfaldigades minimilönen, men både löneökningen och valutareformen fick motsatt effekt. Löneökningarna orsakade inflation och sammanslagningen av valutorna resulterade i att många fick sitt sparkapital raderat. 

Det ekonomiska läget förvärrades av covid-19-pandemin som nästan helt satte stopp för turismen. Det rådde brist på mat, mediciner och el. De amerikanska sanktionerna gjorde livet värre även för dem som varit vana att få ekonomisk hjälp av släktingar i USA. Nu ströps det inkomstflödet och missnöjet jäste. 

Protester och massgripanden 

Från 2020 förekom flera uppmärksammade protester med krav på yttrandefrihet, oftast initierade av artister och kulturarbetare. En sammanhållande faktor för oppositionen blev sången Patria y vida (Fäderneslandet och liv) som skrevs av rappare på Kuba tillsammans med kollegor i exil. Sången är en travesti på Fidel Castros gamla paroll Patria o muerte (Fäderneslandet eller döden). 

I juli 2021 gick tusentals kubaner ut på gatorna för att protestera mot den nöd som uppstått i landet under pandemin. Protesterna var de mest omfattande på närmare 30 år. Under oroligheterna greps 1 300 människor och en person dödades i de sammanstötningar som uppstod mellan demonstranter, regeringsanhängare och polis. Mer än 800 personer åtalades efter demonstrationerna. Sommaren 2022 hade närmare 400 av dem dömts och parlamentet hade antagit en ny strafflag som minskade utrymmet för protester (läs mer i Demokrati och rättigheter).  

Redan före de stora demonstrationerna hade regeringen försökt att lätta på trycket genom att tillåta privat företagsamhet inom nästan alla de 2 000 ekonomiska verksamheter som finns registrerade. Efter protesterna blev det även lagligt med privata små och medelstora företag. Tidigare hade privata initiativ varit begränsade till enmansföretag. Regeringen öppnade också för utländska investeringar i grossist- och detaljhandeln, men den ekonomiska krisen fortsatte att prägla livet för kubanerna med brist på mat, rekordhög inflation och ständiga elavbrott. 

Det folkliga missnöjet avspeglades i lokalvalen i november 2022 då drygt 31 procent av väljarna avstod från att rösta. Det är den högsta siffran i landets historia. Organisationen CDTC som arbetar för en demokratisk omvandling av Kuba hade uppmanat till bojkott. I lokalvalen har oberoende kandidater formellt rätt att ställa upp (se nedan) men CDTC hävdade att myndigheterna stoppat flera av organisationens kandidater, i ett fall genom att hota med arbetslöshet om personen ifråga ställde upp. I det parlamentsval som hölls i mars 2023 var valdeltagandet 76 procent – högre än i lokalvalet men betydligt lägre än de 90 procent som röstade i en folkomröstning om en ny författning 2019.     

FÖRFATTNING

Kubas nya författning 2019 ersatte den tidigare grundlagen från 1976 vilken var utformad efter sovjetisk förebild. Även den nya författningen slår fast att kommunistpartiet är det enda tillåtna partiet och att staten äger de grundläggande produktionsmedlen, men till skillnad från tidigare erkänns den privata äganderätten i vissa fall och utländska investeringar garanteras och uppmuntras. 

Genom grundlagsändringen fick Kuba en president och en premiärminister. Dessförinnan var ordföranden i statsrådet både statschef och regeringschef. Ett halvår efter att den nya författningen trätt i kraft valdes Miguel Díaz-Canel till president.  

Presidenten som är statschef och överbefälhavare utses av parlamentet och kan bara väljas om en gång. I april 2023 blev Miguel Díaz-Canel omvald , med överväldigande majoritet och utan motkandidater.  

Premiärministern som leder regeringens dagliga arbete utses av presidenten.   

Den lagstiftande makten ligger hos nationalförsamlingen som håller möte ett par gånger per år för att klubba igenom regeringens lagförslag. Nationalförsamlingen utser också ledamöterna i det så kallade statsrådet med 21 ledamöter som sköter den löpande verksamheten mellan nationalförsamlingens möten. Nationalförsamlingen talman är ordförande för statsrådet. 

Val till nationalförsamlingen hålls vart femte år. Alla kandidater måste på förhand godkännas av partiet och det finns bara en kandidat till varje mandat. Kandidaterna måste vinna mer än 50 procent av rösterna i sin valkrets. Om detta misslyckas måste en ny kandidat utses och en ny valomgång hållas. Antalet ledamöter i nationalförsamlingen har bantats i ett par steg och är 470 sedan valet 2023. 

Väljarna kan i viss mån utrycka sin vilja genom att rösta blankt eller lämna ogiltiga röster. I parlamentsvalet 2018 var andelen blanka eller ogiltiga röster nära 20 procent.

Vid valen till lokala församlingar finns det mer än en kandidat till varje plats men alla utnämns vid partiövervakade grannskapsmöten i respektive valkrets. Tidigare krävdes att kandidaterna skulle vara partimedlemmar men vid lokalvalet 2015 tilläts för första gången oberoende kandidater att ställa upp om de fick tillräckligt många röster vid nomineringsmötena. 

Kuba är indelat i 14 provinser och 169 kommuner. Ön Isla de Juventud har speciell status och styrs av centralregeringen. Provinserna leds av en guvernör som fungerar som statens representant och samordnare mellan regeringen och kommunernas styre. Guvernörens nomineras av presidenten och utnämningen godkänns av kommunerna i provinsen. Till sin hjälp har guvernören ett råd som består av kommunala ledare och ledamöter i de kommunala beslutsfattande församlingarna.     

Läs om Kubas rättsväsen i Demokrati och rättigheter

POLITISKA PARTIER

Kommunistpartiet (Partido comunista de Cuba, PCC) styrs av politbyrån, partiets mäktigaste organ. Politbyrån som för närvarande består av 14 personer drar upp riktlinjerna för partiets och statens verksamhet. Partiets ledare, kallad förste sekreterare, är ordförande för politbyrån och har därmed stort inflytande över politiken. Partiets formellt högsta organ är emellertid partikongressen men den sammanträder endast med minst fem års mellanrum. Delegaterna vid kongressen väljer en centralkommitté på 115 medlemmar som arbetar mellan kongresserna. Centralkommittén utser i sin tur medlemmarna i politbyrån.  

På lokal nivå styr kommunistpartiet genom så kallade Kommittéer för försvar av revolutionenvilka har som uppgift att övervaka "antisocialt uppförande", det vill säga oppositionella aktiviteter. Kommittéerna ska också samverka mot vanlig brottslighet och samordna sociala kampanjer som till exempel för vaccinationer och städning av offentliga platser. 

Partiet har vidare skapat massorganisationer för arbetare, ungdomar, kvinnor, bönder och så vidare. Organisationerna fungerar som ett forum för att föra ut regeringens budskap i breda lager. 

Oppositionen

Kommunistpartiet är det enda som lagligen får bedriva verksamhet i landet men trots det finns det andra politiska grupperingar.  

Den mest kända är Damer i vitt (Las damas de blanco). Kvinnorna samlas vid en gudstjänst på söndagarna och genomför därefter en tyst marsch i protest mot att deras anhöriga fängslats på politiska grunder. Manifestationen avbryts ofta av polisen som griper deltagarna i några timmar innan de släpps igen. 

Andra regimkritiska sammanslutningar är till exempel Kristdemokratiska partiet (Partido demócrata cristiano, PDC), den likaså kristdemokratiska Rörelsen för kristen befrielse (Movimiento cristiano liberación, MCL), Kubanska liberala unionen (Unión liberal cubana, ULC), socialdemokratiska alliansen Progressiv båge (Arco progresista, AP), ungdomsrörelsen Övärld (Archipélago) och paraplyorganisationen Patriotiska unionen (Unión patriótica de Cuba, Unpacu).  

2021 bildade regimkritiska krafter, däribland kristdemokraterna, en politisk plattform, kallad Rådet för demokratisk övergång på Kuba (Council for the democratic transition in Cuba, CDTC). Organisationen planerade att ställa upp med kandidater i lokalvalen hösten 2022 men hävdar att myndigheterna satte stopp för det (se ovan). 

LÄSTIPS – läs mer om Kuba i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Brist på mat och el i krisens Kuba (2024-03-21)     

Om våra källor

Fakta – politik

Officiellt namn
República de Cuba/ Republiken Kuba
Statsskick
republik, enhetsstat
Statschef
president Miguel Díaz-Canel (2018–)
Regeringschef
premiärminister Manuel Marrero Cruz (2019–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Kubas kommunistparti (PCC) 470 (2023) 1
Valdeltagande
ca 76 procent i parlamentsvalet 2023
Kommande val
parlamentsval 2028
1. alla kandidater måste vara godkända av kommunistpartiet och det finns bara en kandidat till varje mandat

Kuba – Utrikespolitik och försvar

Kubansk utrikespolitik formas av förhållandet till ärkefienden USA och de nära banden till Venezuela. Relationerna till EU-länderna, Kina och Ryssland är också viktiga.

Den ansträngda relationen till USA har präglat kubansk utrikespolitik ända sedan den amerikanska blockaden infördes i början av 1960-talet (se Modern historia). Blockaden har inneburit att amerikanska företag i princip inte fått handla med Kuba och att amerikaner inte fått besöka landet. Blockaden har åsamkat Kuba ekonomiska svårigheter men också stärkt regimen eftersom en lång rad problem har kunnat skyllas på USA:s fientliga hållning.

Blockaden har under åren ömsom skärpts och ömsom mildrats. En stor andel av exilkubanerna i USA har velat behålla blockaden. Dessa har utövat starkt politiskt inflytande eftersom de är koncentrerade till delstaten Florida där det vanligtvis är jämnt mellan kandidaterna i amerikanska presidentval. Bland exilkubanerna finns det numera en växande grupp som förespråkar att blockaden ska hävas eller åtminstone mildras. Till dem som önskar en uppmjukning hör även amerikanska jordbrukare och andra företagare som ser möjligheter att göra affärer med Kuba.

För att häva handelsblockaden har USA krävt att Kuba ska släppa sina politiska fångar, inleda en demokratisering och betala kompensation för amerikansk egendom som nationaliserades efter Fidel Castros och revolutionärernas maktövertagande 1959. Kuba har sagt sig vara redo att förhandla i frågan om kompensation men har avvisat kraven på politiska reformer.

Barack Obama som tillträdde som president i början av 2009 ansåg att den amerikanska politiken mot Kuba var föråldrad och misslyckad. Han införde gradvisa lättnader i blockaden. Exilkubaner fick rätt att besöka sitt gamla hemland utan restriktioner och gränsen för hur mycket pengar de fick skicka till släktingar på Kuba togs bort. Det blev vidare tillåtet att skicka mobiltelefoner, datorer och satellitmottagare samt att betala för släktingars mobil- och satellit-TV-abonnemang. Vissa kvarvarande begränsningar för export av mat och mediciner till Kuba mildrades också.

Småningom förkunnade Obama och Castro samtidigt att de diplomatiska relationerna mellan länderna skulle återupprättas. I mars 2015 gjorde Obama ett historiskt besök på Kuba och i juli öppnade länderna åter sina ambassader i respektive land. Men USA:s handelsblockad mot Kuba var kvar och det fanns ingen majoritet i kongressen för att häva den. President Obama fortsatte att lätta upp blockaden på de punkter han kunde. Vanliga amerikaner fick besöka Kuba på vissa villkor och amerikanska företag fick viss rätt att bedriva verksamhet på Kuba. Postgång och flygförbindelser återupptogs.

Närmandet mellan länderna gick i baklås när Donald Trump blev president i USA 2017. Samma år tog USA hem merparten av sina ambassadanställda efter att ett antal av dem hade fått symptom som liknade hjärnskakning utan synbar förklaring. Spekulationer förekom om att Havanna skulle ha utsatt ambassadpersonalen för en attack med ljud- eller mikrovågor. Samma fenomen uppträdde på några andra amerikanska ambassader i världen. Efter år av utredningar kom emellertid amerikanska underrättelsetjänster fram till att symptomen inte orsakats av någon annan stat.

Trump återinförde restriktioner för resor till Kuba samt begränsade de summor som exilkubaner får skicka till släktingar på ön. Han bannlyste också affärer med bolag inom turistnäringen som ägs av den kubanska militären. Vidare öppnades möjligheten för exilkubaner att stämma företag vilka använder egendomar som konfiskerades när kommunisterna tog över makten 1959. 

Joe Biden som efterträdde Trump som president 2021 har återgått till en mer försonlig politik gentemot Kuba. Bidenadministrationen har bland annat lättat på reglerna för vissa resor mellan länderna samt slopat taket för pengaöverföringar. 

Europeiska unionen

Till skillnad från USA har EU-länderna sedan länge valt att satsa på dialog och handel som redskap för att kunna påverka Kubas ledare att genomföra demokratiska reformer.

Särskilt Spanien har spelat en viktig roll som förmedlande länk, även om relationerna kantats av konflikter. Spanska företag har också haft en viktig ekonomisk roll på Kuba, inte minst inom turistindustrin.

Som reaktion på massgripandena av oliktänkande 2003 (se Modern historia) införde EU diplomatiska sanktioner mot Kuba. Året därpå återupptogs kontakterna på regeringsnivå även om sanktionerna inte hävdes formellt. När Raúl Castro tillträtt som statschef 2008 hävde EU slutligen sina sanktioner med motiveringen att man ville stödja en förändring i landet. EU bidrog genom Spanien till frigivningen av politiska fångar 2010 och fortsatte därefter att verka för ett närmande. I mars 2016 kunde EU och Kuba teckna ett avtal om normalisering av sina inbördes relationer. 

Grannländerna

Med staterna i Latinamerika har Kuba numera fungerande relationer. Våren 2009 blev El Salvador och Costa Rica de sista latinamerikanska länderna som återupptog diplomatiska förbindelser med Kuba. De hade avbrutits i protest mot den kubanska revolutionen 1958–1959 (se nedan).

Särskilt täta kontakter utvecklades med Venezuela under vänsterpresidenten Hugo Chávez tid vid makten (1999−2013). Chávez erbjöd Kuba venezuelansk olja till fördelaktigt pris i utbyte mot att Kuba skickade läkare och lärare till Venezuela. Venezuela blev Kubas största handelspartner och viktigaste allierade. 

Våren 2006 undertecknade Kuba, Venezuela och Bolivia ett handelsavtal, Alba, som var avsett att motverka USA:s inflytande i Latinamerika.

När Chávez blev allvarligt sjuk 2011 började Kuba oroa sig för att det generösa stödet skulle svikta och såg sig om efter andra allierade. Bland annat utvecklades förbindelserna med Brasilien som blev en viktig marknad för kubanska mediciner och vacciner.

Samarbetet mellan Kuba och Venezuela har fortsatt under Chávez efterträdare Nicolás Maduro. Länderna tecknade 2016 ett omfattande samarbetsavtal, bland annat rörande handel och energi, som löper fram till 2030. Stödet från Caracas har emellertid avtagit i spåren av den ekonomiska krisen i Venezuela. Drastiskt minskade oljeleveranser från Venezuela har fått negativa återverkningar på Kubas ekonomi, men de politiska förbindelserna har varit fortsatt goda.  

Kuba är medlem i de regionala samarbetsorganisationerna Celac och ACS och har fungerat som medlare i regionala kriser. Landet spelade en konstruktiv roll i de fredssamtal som gjorde slut på inbördeskrigen i El Salvador respektive Guatemala på 1990-talet. Från 2012 var Kuba värd för fredssamtal mellan regeringen i Colombia och den colombianska gerillan Farc. Dialogen resulterade i ett fredsavtal mellan parterna 2016. 

Kuba har inte deltagit i samarbetet den allamerikanska organisationen OAS sedan 1962 då landet uteslöts på initiativ av USA. Många av medlemsländerna har krävt att Kuba skulle återinföras i gemenskapen vilket USA har motsatt sig. År 2009 nåddes en kompromiss som innebär att den tidigare resolutionen inte längre gäller och att Kuba ska delta i en dialog kring organisationens ”pro-demokratiska principer”. Kuba kallade OAS beslut för en stor seger men har inte aktivt börjat delta i organisationen som de kubanska ledarna ser som ett redskap för USA:s dominans i regionen.

Ryssland och Asien

Förbindelserna med Moskva var viktiga fram till Sovjetunionens upplösning 1991. Därefter hölls kontakterna med Ryssland på en låg nivå. Först år 2000 gjorde Rysslands president Vladimir Putin ett besök på Kuba. Det dröjde ytterligare åtta år innan länderna kunde komma överens om en rad handelsavtal.

I takt med att de ekonomiska bidragen från Venezuela har minskat har Ryssland blivit en allt viktigare ekonomisk partner. Ryska företag har investerat i Kubas viktiga nickelindustri, det statliga ryska bolaget Rosneft har mångdubblat sina oljeleveranser till Kuba och ryska intressen deltar i jakten på olja i kubanska vatten.

När FN:s generalförsamling i en resolution fördömde Rysslands aggression i Ukraina efter den storskaliga invasionen i februari 2022 var Kuba ett av 35 länder som lade ned sin röst (141 röstade för resolutionen och 5 emot). Av övriga länder i Latinamerika var det bara El Salvador, Bolivia och Nicaragua som också avstod från att rösta (Venezuela fick inte delta på grund av skulder till FN). Kuba har lagt ned sin röst också i ytterligare två liknande omröstningar i generalförsamlingen. I april 2023 kom Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov på besök och framförde då ett tack för stödet från Kuba.

Under krisen på 1990-talet började Kuba utveckla sina förbindelser med Kina. Kina gav Kuba lån och annan hjälp under de svåra åren (se Modern historia). Kontakterna intensifierades i början av 2000-talet, främst på grund av ökande kinesiskt intresse för investeringar i kubanska naturtillgångar. Relationerna stärktes ytterligare efter Raúl Castros makttillträde 2008 och en rad samarbetsavtal undertecknades. Bland annat lovade Kina att köpa socker och nickel från Kuba. Kina har också investerat i Kubas oljeindustri och gjorts delaktigt i utforskningen av eventuella olje- och gaskällor utanför Kubas kuster. Kina är nu landets viktigaste handelspartner före Venezuela.

Mellan 1970 och 1985 var Japan Kubas näst viktigaste handelspartner, men under krisen i början av 1990-talet minskade handelsutbytet drastiskt. Ett nytt kapitel i relationerna började skrivas hösten 2016 då Kuba för första gången fick besök av en japansk regeringschef. Shinzo Abes visit på Kuba blev startskottet för en ny dialog och samarbete på en rad områden planerades. Abe bad också Kuba om hjälp för att förmå Nordkorea att hejda sitt kärnvapenprogram. Kuba är ett av de få länder i världen som har vänskapliga relationer med kommuniststaten Nordkorea.

De diplomatiska förbindelserna med Sydkorea bröts efter revolutionen 1959 och återupprättades först i februari 2024. De båda länderna hade sedan tidigare allt tätare affärsrelationer inom sektorer som bilar, elektronik och mobiltelefoni.

Internationellt engagemang

Sedan 1960-talet har Kuba ägnat sig åt att i stor skala bistå utvecklingsländer när det gäller utbildning, sjukvård och katastrofhjälp. Kuba har över 50 000 hjälparbetare utplacerade i över 60 länder. Kuba fick mycket beröm när landet skickade sjukvårdspersonal till Västafrika under ebolaepidemin 2014. Kuba bidrog med fler läkare och sjuksköterskor än något annat land. Kuba har också bistått grannarna i Västindien med katastrofhjälp efter orkaner. Särskilt omfattande hjälp riktades till Haiti efter den svåra jordbävningen 2010.

Försvar

Kubas militärmakt utövar stort inflytande politiskt men även ekonomiskt. Militären driver stora företagskomplex, framför allt inom turistsektorn.

Försvaret har till stor del varit inriktat på att skydda landet från en eventuell invasion från USA. När det gäller antalet soldater är Kubas militär starkast i Västindien men utrustningen är numera föråldrad.

De reguljära försvarsstyrkorna omfattar 49 000 man. Kuba har också halvmilitära styrkor: en trupp som ska sörja för statens säkerhet, en civilförsvarsenhet, en gränsvaktsstyrka samt en folkmilis på över 1 miljon personer. En speciell arbetsbrigad omfattar 70 000 ungdomar.

Den samlade försvarsstyrkan har nästan halverats sedan början av 1990-talet, och värnplikten har kortats från tre till två år. Värnplikten omfattar alla unga män från 18 år; för kvinnor är värnplikten frivillig.

Sedan början av 1900-talet har USA militärbasen Guantánamo på sydöstra Kuba. På basen finns ett omstritt fångläger för misstänkta terrorister.

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
38 000 man (2022)
Flygvapnet
8 000 man (2022)
Flottan
3 000 man (2022)
Militärutgifter i andel av BNP
2,88 procent (2018)

Kuba – Ekonomisk översikt

Kubas ekonomi är till största delen statsstyrd även om privata krafter har fått större spelrum under den reformpolitik som bedrivits sedan 2010. Landets traditionella beroende av sockerproduktion har minskat drastiskt. I stället har turism och mineralexport blivit viktiga inkomstkällor. Men ekonomin befinner sig i sin värsta kris sedan början av 1990-talet.

Staten äger en majoritet av alla företag i Kuba och drar upp riktlinjerna för den ekonomiska aktiviteten genom detaljerade framtidsplaner. Staten avgör vad som ska tillverkas, vilka tjänster som ska levereras och av vem. Kuba klassificeras som ett övre medelinkomstland av Världsbanken, liksom över  hälften av övriga länder i Latinamerika och Karibien (se alla länder här).

Ett ekonomiskt reformarbete som inleddes 2010 innebar att vissa privata initiativ tilläts och 2021 slopades merparten av de hinder som fanns mot privat företagande (se vidare nedan). En orsak var att coronapandemin som bröt ut 2020 slog hårt mot den redan haltande ekonomin. Turismen upphörde nästan helt – den sektor som merparten av egenföretagarna fanns i och som utgjorde en viktig källa till utländsk valuta. Ekonomin beräknas ha krympt med 11 procent 2020.

Krisen fick som följd att en snabb devalvering av den kubanska peson genomfördes, ett udda system med två valutor togs bort när den ”konvertibla ” peson slopades (se nedan) och subventioner på en rad basvaror togs bort. Det bidrog i sin tur till att inflationen sköt fart.

Åtgärderna var en fortsättning på de reformer som inleddes 2010, då kubaner fick rätt att arbeta som egenföretagare – även om det gällde endast 127 kategorier som definierats av staten. I början av 2021 slopades den listan och i stället presenterades en lista med 124 jobb som inte tillåts i den privata sektorn – däribland hälsovård, utbildning och medier. Däremot blev det nu fritt fram för eget företagande i över 2 000 andra näringsgrenar.

Åtstramningar

Men svårigheterna fortsatte och i slutet av 2023 tillstod regeringen att ekonomin sannolikt krympt under året, med upp till 2 procent. Den officiella inflationen låg på 30 procent och turismen hade bara återhämtat sig till motsvarande två tredjedelar av den nivå som rådde före pandemin. Budgetunderskottet hade vuxit till 15 procent av BNP och det rådde brist på mat, elektricitet, bränsle och läkemedel. Allt fler kubaner är fattiga och regeringen tvingades 2024 för första gången begära hjälp från FN med livsmedelsbistånd (se Sociala förhållanden).

Ett tydligt tecken på den djupa krisen var också det kraftiga uppsvinget i utvandringen – över en halv miljon kubaner lämnade hemlandet 2022 och 2023 (se Befolkning och språk).

I december 2023 såg sig regeringen tvungen att lägga fram ett omfattande nedskärningspaket. Från början av 2024 ökar priset på bränsle, elektricitet, vatten och busstransporter och skattelättnader för privata företag minskar. Den ransonering av grundläggande basvaror som funnits i årtionden läggs om, så att flertalet individer väntas få betala mer medan ett starkare skydd ska införas för de fattigaste.

Kritiker hävdar att regeringen nu ägnar sig åt samma sorts ”nyliberala” ekonomiska politik som högerregeringar i Latinamerika länge gjort, vilket ilsket förnekats. Enligt president Miguel Díaz-Canel innebär åtstramningspaketet ”mer revolution och mer socialism”.

Nickelexport

Nickel är en av Kubas viktigaste exportvaror och har ibland stått för över hälften av exportinkomsterna. Beroendet av nickel gör ekonomin sårbar för yttre faktorer såsom nickelpriserna på världsmarknaden. Ekonomin hämmas också av ineffektiva företag, ett undermåligt transportsystem, begränsad tillgång till utländsk valuta och det faktum att landet genom USA:s blockad (se Utrikespolitik och försvar) är utestängt från viktiga marknader.

Kubas import är långt större än landets export. Därmed råder stora underskott i både handelsbalansen (handeln med varor) och bytesbalansen (handeln med varor och tjänster). Att Kuba kan betala importöverskottet beror på att landet får in utländsk valuta genom turismen, genom lån och bistånd samt de bidrag som exilkubaner skickar till sina släktingar på Kuba.

Kuba har haft en betydande utlandsskuld men den exakta nivån har varit svår att fastställa då uppgifterna varierat kraftigt mellan olika källor. Under åren 2013–2015 omförhandlade Kuba sina skulder till bland andra Ryssland och andra länder i Europa samt till Mexiko. Stora summor efterskänktes, i Rysslands fall 90 procent av 32 miljarder dollar. Efter omförhandlingarna har dörrar öppnats för Kuba att få nya lån.

Dubbla valutor

Ett särskilt fenomen i Kubas ekonomi var systemet med två valutor, den vanliga peson, som användes i transaktioner mellan kubaner, och turistvalutan kallad konvertibel peso (eller CUC med en engelsk förkortning).  Enligt den officiella växelkursen skulle båda valutorna vara värda en amerikansk dollar men i verkligheten gick det många vanliga peso på en konvertibel. De flesta kubaner fick sin lön i kubanska peso medan många varor såldes för konvertibla peso, vilket gjorde dem oerhört dyra för gemene man. Det skapade klyftor mellan dem som jobbade i turistsektorn och hade tillgång till konvertibala peso i form av dricks och dem som inte har det. 

Reformpolitik

Efter den globala finanskrisen från hösten 2008 som också drabbade Kuba genomfördes ett antal reformer i syfte att stimulera ekonomin. Bönderna tilldelades mark och fick större frihet att bestämma över sin produktion. 2010 blev det tillåtet för privatpersoner att starta mindre privata företag. Vanliga kubaner fick också rätt att ta banklån och ett skattesystem med skatt på vinster för privata företag och privatanställda infördes. Samtidigt började staten skära ned sina utgifter genom att friställa statligt anställda och dra in på vissa förmåner.

Regeringen försökte vidare rensa upp i regelverket för utländska företag. Redan på 1990-talet bjöd Kuba in utländska företag och ett antal samriskföretag startades men den omfattande byråkratin gjorde att verksamheten aldrig fick någon riktig skjuts.

Reformpolitiken gav inte den utdelning som regeringen hade hoppats på. Den mark som bönderna fick överta låg ofta i träda och var svår att bruka. Bland småföretagarna saknades den erfarenhet och de färdigheter som krävdes för att verksamheten skulle gå ihop och expandera. Andra problem var brist på kapital för investeringar samt det faktum att Kuba saknar en grossistmarknad. Företagarna får själva skaffa det de behöver i vanliga affärer vilket har lett till varubrist och missnöje bland vanliga konsumenter.

Inte heller intresset från utländska investerare har motsvarat förväntningarna. Utländska företag har främst riktat in sig på turism, olje- och gruvindustrin, men alla regler som omger en etablering hämmar investeringsviljan. Investeringar måste ske i partnerskap med kubanska statsföretag och alla anställda måste rekryteras genom kubanska staten.

Det nya skattesystemet blev också en besvikelse. Myndigheterna lyckades inte driva in skatter i den omfattning som de hade räknat med. Ett skäl var att skatterna var så höga. Systemet hade konstruerats för att motverka uppbyggnad av förmögenheter. Redan de grundläggande skatterna var höga och ökade med antalet anställda, vilket uppmuntrade till skattesmitning.

Regeringen knyter stora förhoppningar till den frihandelszon som upprättats i anslutning till den nya djuphavshamnen i Mariel utanför Havanna, men  etableringen i zonen har gått trögt.

Ojämn tillväxt

BNP växte varje år från mitten av 1990-talet, men 2016 vände trenden. Drastiskt minskade oljeleveranser från Venezuela i kombination med fallande priser på nickel och socker ledde till att BNP krympte.

För att motverka tillbakagången lanserade regeringen ett nytt åtstramningsprogram med budgetnedskärningar, energiransonering och strypt import. 2017 vände tillväxten uppåt igen. Samtidigt ledde regeringens oro över reformpolitikens negativa följder, såsom ökade inkomstklyftor, till att utvecklingen i den privata sektorn bromsades (se Modern historia).

Vid ungefär samma tid antog regeringen ekonomiska riktlinjer för de kommande 15 åren. Enligt dessa ska marknadskrafter få ökat spelrum och antalet icke-statliga företag öka medan staten ska minska sin direkta kontroll över ekonomiska aktiviteter. Staten ska dock behålla det övergripande ansvaret för all ekonomisk verksamhet.

Pandemin som spreds över världen under 2020 blev förödande för Kubas ekonomi. Landet stängde sina gränser och de viktiga turistinkomsterna uteblev samtidigt som USA under president Trumps sista år vid makten genomförde en rad restriktioner i utbytet med Kuba vilka också drabbade ekonomin. 

Missnöjet jäste bland kubanerna och i februari 2021 genomfördes en ny reform då regeringen meddelade att privat företagsamhet i form av egenföretag nu skulle tillåtas i mer än 2 000 näringsgrenar (se ovan).

Sommaren 2021 vidgades ramarna för privat verksamhet lite till då regeringen legaliserade små och medelstora företag, även privata. Tidigare var de privata initiativen begränsade till enmansföretag. 

Men trots åtgärderna har ekonomin fortsatt att hacka och den befann sig i början av 2024 i den värsta krisen sedan Sovjetunionens fall.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per invånare
9 500 US dollar (2020)
Total BNP
107 352 miljoner US dollar (2020)
Jordbrukets andel av BNP
0,9 procent (2021)
Industrins andel av BNP
23,3 procent (2021)
Servicesektorns andel av BNP
75,0 procent (2021)
Valuta
kubansk peso
Varuexport
1 779 miljoner US dollar (2022)
Varuimport
8 431 miljoner US dollar (2021)
Varuhandeln i andel av BNP
8 procent (2020)
Viktigaste exportvaror
nickel, tobak, socker, medicinska produkter, skaldjur, citrusfrukter
Största handelspartner
Spanien, Kanada, Nederländerna, Kina, Venezuela
Mottaget bistånd per invånare
13 US dollar (2021)

Kuba – Naturtillgångar, energi och miljö

Kubas främsta naturtillgångar är nickel och kobolt som utvinns i samarbete med utländska företag och exporteras. För sin energiförsörjning är landet beroende av olja och fossilgas. 

Kubas tillgångar på nickel och kobolt är bland de största i världen. Kuba har också tillgångar av olja, fossilgas (naturgas), koppar, zink, järn, mangan, bauxit, samt mineraler som används inom byggindustrin (kalksten, marmor och sand). 

Ungefär en tredjedel av Kubas olje- och gasbehov täcks av inhemska källor, resten importeras. Merparten av oljan kommer från Venezuela enligt ett förmånligt avtal från år 2000. Den ekonomiska krisen i Venezuela har dock lett till att importen därifrån nästan halverats sedan 2014. Kuba har fått se sig om efter andra oljeleverantörer och ett avtal har slutits med Ryssland.

Den inhemska oljan utvinns ur några mindre källor längs nordkusten öster om Havanna. Företag från många länder är involverade i försök att hitta nya oljekällor men vattnen utanför Kubas kust är djupa vilket försvårar sökandet. Förhoppningar om stora fynd har hittills kommit på skam.

Nästan all elektricitet produceras i oljedrivna kraftverk. En mindre del genereras genom vattenkraft eller förbränning av rester från socker­industrin. 

Kuba har goda förutsättningar för att utvinna energi ur förnyelsebara källor som vind, sol, vattenkraft och biomassa. Solenergi anses ha störst potential. I landet finns över 80 solenergianläggningar samt några vindkraftverk och en utbyggnad pågår.

Målsättningen är att andelen förnyelsebara energikällor ska utgöra minst en tredjedel av den energi som används år 2030. Men utvecklingen har försenats mot bakgrund av den pågående ekonomiska krisen (se Ekonomisk översikt). 2021 beräknades enbart 5 procent komma från alternativa energikällor som sol, vatten och vindkraft. 

Bristen på energi och ett föråldrat elnät har gjort kubanerna vana vid elavbrott, men elnätet har förbättrats efter hand. Genom statliga kampanjer har elproduktionen effektiviserats.

När det gäller klimatförändringar räknar FN:s klimatpanel med att havsnivån runt de kubanska öarna kommer att stiga med 1,5 meter till år 2100. Om förutsägelserna slår in läggs stora områden under vatten längs kusterna där en fjärdedel av alla kubaner är bosatta. 

Miljöproblem

Utsläpp från föråldrade industrianläggningar har orsakat skador på miljön liksom den ensidiga satsningen på sockerrör som i kombination med avverkning har orsakat jordförstöring. De senaste decennierna har miljömedvetenheten stärkts och ett antal lagar har antagits för att skydda känsliga områden, inte minst orörda kuster och korallrev. 

Kubas långa kustlinje gör landet utsatt för klimatförändringar. Enligt FN:s klimatpanels beräkningar kan stora delar av kustområdena komma att översvämmas med fara för odlingar och färskvattenreservoarer.

Källor till denna text

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per invånare
1 028 kilo oljeekvivalenter (2014)
Elkonsumtion per invånare
1 442 kilowattimmar, kWh (2014)
Andel av befolkningen med tillgång till elektricitet
100 procent (2021)
Andel av landsbygdsbefolkningen med tillgång till elektricitet
100 procent (2021)
Utsläpp av växthusgaser totalt
38,56 miljoner ton CO2ekvivalenter (2020)
Utsläpp av växthusgaser per invånare
3,40 ton koldioxidekvivalenter (2020)
Utsläpp av koldioxid totalt
24 328 tusen ton (2020)
Utsläpp av koldioxid per invånare
2,2 ton (2020)
Utsläpp av metangas totalt
10 377 tusen ton koldioxidekvivalenter (2020)

Kuba – Jordbruk och industri

Sockerrör och cigarrer är för många rena sinnebilder av Kuba men jordbruket har inte längre en central roll i ekonomin. Inom industrin framställs främst livsmedel, tobaksvaror, maskiner samt medicinsk utrustning och läkemedel.

Jorden på Kuba är bördig och klimatet är gynnsamt för jordbruk, men näringen hämmas av brist på kapital och svårigheter att distribuera skördarna. Jordbrukssektorn står numera för mindre än en procent av BNP men sysselsätter fortfarande ungefär var sjätte arbetande kuban.

Sockerrör var länge den ojämförbart viktigaste grödan. Kuba var världens största sockerproducent och förblev den största exportören även när jättar som Brasilien, Indien och Sovjetunionen på 1960-talet ökade sin odling av socker, som dock främst gick till hemmamarknaden.

Sockerexporten stod för 70 procent av Kubas exportintäkter före den ekonomiska kris som följde på östkommunismens sammanbrott runt 1990. Den sovjetiska marknaden för kubanskt socker föll bort samtidigt som det blev brist på bränsle och reservdelar. Situationen förvärrades av återkommande torka och förödande orkaner.

Försök har gjorts att gjuta nytt liv i sockerindustrin utan några större framgångar, och många sockerbruk har lagts ned. Sockrets andel av exportintäkterna har varierat över tiden men aldrig kommit i närheten av vad den var före kollapsen. År 2021 stod sockret ändå för 6,5 procent av exportintäkterna men bara två år senare var skörden den minsta på ett sekel –och så liten att den inte räckte till mycket mer än den inhemska konsumtionen. Orsaken var den ekonomiska krisen med skyhöga priser och brist på bland annat bränsle, reservdelar och bekämpningsmedel (se Ekonomisk översikt).

Desto bättre har det gått för tobaksindustrin. Den kubanska tobaken är av hög kvalitet och utgör råvara till de berömda havannacigarrerna. Med hjälp av kapital från franska och spanska importörer har produktionen stimulerats och efterfrågan på världsmarknaden har ökat. Ett särskilt stor uppsving noterades 2023 då efterfrågan på lyxvaror sköt fart i världen efter coronapandemin.

Vid sidan av socker och tobak har citrusfrukter blivit viktiga exportprodukter. Dessutom odlas kaffe, bomull, majs, ris, potatis, grönsaker, jordnötter och bananer.

Förstatligande och reformer

Efter Castros maktövertagande 1959 förstatligades alla större jordbruk, men en stor del av dem delades senare upp i mindre kooperativ. Familjejordbruk tilläts i vissa fall men bara på små jordlotter. Stora satsningar på konstbevattning och konstgödning ökade avkastningen på de statliga jordbruken, men de blev i längden ändå ineffektiva. Under krisen på 1990-talet genomfördes flera reformer för att öka jordbruksproduktionen. En del av statsjordbruken upplöstes och bönderna bildade i stället mindre kooperativ där de fick större inflytande över produktionen. Bönderna fick också rätt att sälja sina produkter på marknader.

Reformerna ledde till att jordbruksproduktionen ökade men inte tillräckligt för att täcka kubanernas behov av livsmedel. 

När Raúl Castro tog över som landets ledare 2008 initierades nya reformer. Privata bönder fick nu rätt att bruka statlig mark som legat i träda (omkring hälften av all odlingsbar mark beräknades då vara underutnyttjad). Bönderna fick för första gången också möjlighet att själva välja vad de skulle odla. I gengäld skulle en del av skörden gå tillbaka till staten. Men den mark som bönderna fick ta över var övervuxen och svårodlad efter att ha legat obrukad i åratal. Brist på utsäde och medel för investeringar bidrog till problemen, och när skördarna väl skulle distribueras uppträdde flaskhalsar i försörjningsledet.

Kuba är fortsatt beroende av en stor livsmedelsimport för att täcka landets behov.

Skogsbruk och fiske

Satsningen på sockerrörsodling innebar att stora delar av skogen på Kuba röjdes bort. Numera pågår projekt för att återplantera skog och därmed motverka tendensen till jordförstöring. En dryg fjärdedel av Kuba täcks i dag av skog. Skogsbruket är småskaligt. I skogarna växer finare träslag som ceder och mahogny men det mesta av den skog som avverkas är enklare träslag som används som bränsle.

Fisket sker till havs. Det finns också fiskodlingar. Allt för intensivt fiske har lett till utfiskning i vissa områden. Fiskeindustrin producerar både för inhemsk konsumtion och för export. Särskilt skaldjur efterfrågas utomlands. Även inom landet är fisk och skaldjur en viktig proteinkälla. (Som turist är det till exempel lättare att få tag i en hummer än en bit nötkött.) 

Industri

Kuba har satsat mycket på medicinsk forskning vilket lagt grunden för en framgångsrik läkemedelsindustri.

Tillverkning av rom har länge haft en central roll men den hotas nu av bristen på socker (se ovan).

Före kommunismens sammanbrott i Östeuropa i början av 1990-talet hade Kuba en mer varierad industrisektor men många fabriker blev tvungna att stänga när byteshandeln med östblocket upphörde. De kubanska industrivarorna var av för låg kvalitet för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Dessutom tvingades många fabriker stänga när oljeleveranserna från Sovjetunionen sinade.

För att vända den nedåtgående trenden försökte regeringen på 1990-talet göra industrierna mer effektiva genom att dela upp större företag i flera mindre, skära ned antalet anställda och till viss del öppna industrisektorn för privata investerare.

På vissa områden, framför allt de som var knutna till turistsektorn, skedde en viss återhämtning men ojämn tillgång på energi, för lite kapital och en svag inhemsk efterfrågan har fortsatt att hämma industrins utveckling. 

Genom ett avtal med Venezuela fick Kuba från och med år 2000 tillgång till billig olja vilket lade grunden till en ny industrigren: oljeraffinering. Ett modernt raffinaderi byggdes i staden Cienfuegos och gjorde Kuba till exportör av oljeprodukter. Men den ekonomiska krisen i Venezuela gör att oljetillförseln därifrån har sinat. Kuba emot olja från Ryssland 2022, för första gången sedan Sovjetunionens kollaps. Året därpå importerades också olja från Mexiko, men bränslekrisen förblir ett problem.

Om våra källor

Fakta – jordbruk och industri

Jordbrukets andel av BNP
0,9 procent (2021)
Andel av landytan som används för jordbruk
60,7 procent (2018)
Andel av landytan som är skogbevuxen
31,2 procent (2020)
Industrins andel av BNP
23,3 procent (2021)