Kuba – Ekonomisk översikt

Kubas ekonomi är till största delen statsstyrd även om privata krafter har fått större spelrum under den reformpolitik som bedrivits sedan 2010. Landets traditionella beroende av sockerproduktion har minskat drastiskt. Istället har turism och mineralexport blivit viktiga inkomstkällor.

Staten äger alla 80 procent av alla företag och drar upp riktlinjerna för den ekonomiska aktiviteten i landet genom detaljerade framtidsplaner. Staten avgör vad som ska tillverkas, vilka tjänster som ska levereras och av vem. Den som vill starta ett eget företag måste få godkänt av myndigheterna som bara tillåter privata företag inom vissa näringsgrenar (se nedan).

Servicesektorn är den näringsgren som expanderar mest. Turismen har ökat kraftigt sedan 1990-talet och utgör nu en av de viktigaste källorna till utländsk valuta. Många av företagen inom turistsektorn drivs av militären.

Industrisektorn, särskilt byggindustrin, växer också, men inte lika mycket, medan jordbruket har stagnerat. Jordbrukets andel av BNP har under det gångna decenniet krympt i långsam takt.

Nickel är landets viktigaste exportvara och står som regel för över hälften av Kubas exportinkomster. Beroendet av nickel gör ekonomin sårbar för yttre faktorer såsom nickelpriserna på världsmarknaden. Ekonomin hämmas också av ineffektiva företag, ett undermåligt transportsystem, begränsad tillgång till utländsk valuta och det faktum att landet genom USA:s blockad (se Utrikespolitik och försvar) är utestängt från viktiga marknader.

Kubas import är långt större än landets export. Därmed råder stora underskott i både handelsbalansen (handeln med varor) och bytesbalansen (handeln med varor och tjänster). Att Kuba kan betala importöverskottet beror på att landet får in utländsk valuta genom turismen, genom lån och bistånd samt de bidrag som exilkubaner skickar till sina släktingar på Kuba.

Kuba har haft en betydande utlandsskuld men den exakta nivån har varit svår att fastställa då uppgifterna varierat kraftigt mellan olika källor. Under åren 2013–2015 omförhandlade Kuba sina skulder till bland andra Ryssland och andra länder i Europa samt till Mexiko. Stora summor efterskänktes, i Rysslands fall 90 procent av 32 miljarder dollar. Efter omförhandlingarna har dörrar öppnats för Kuba att få nya lån.

Dubbla valutor

Ett udda fenomen i Kubas ekonomi var systemet med två valutor, den vanliga peson, som användes i transaktioner mellan kubaner, och turistvalutan kallad konvertibel peso (eller CUC med en engelsk förkortning).  Enligt den officiella växelkursen skulle båda valutorna vara värda en amerikansk dollar men i verkligheten gick det många vanliga peso på en konvertibel. De flesta kubaner fick sin lön i kubanska peso medan många varor såldes för konvertibla peso, vilket gjorde dem oerhört dyra för gemene man. Det skapade klyftor mellan dem som jobbade i turistsektorn och hade tillgång till konvertibala peso i form av dricks och dem som inte har det. 

Avskaffandet av systemet med dubbla valutor har länge stått på regeringens dagordning, och i slutet av 2020 kom beskedet att den konvertibla valutan skulle fasas ut under en övergångsperiod på sex månader från den 1 januari 2021. Syftet var att göra den kubanska ekonomin mer begriplig för utländska investerare.

Reformpolitik

Efter den globala finanskrisen från hösten 2008 som också drabbade Kuba genomfördes ett antal reformer i syfte att stimulera ekonomin. Bönderna tilldelades mark och fick större frihet att bestämma över sin produktion. 2010 blev det tillåtet för privatpersoner att starta mindre privata företag. Vanliga kubaner fick också rätt att ta banklån och ett skattesystem med skatt på vinster för privata företag och privatanställda infördes. Samtidigt började staten skära ned sina utgifter genom att friställa statligt anställda och dra in på vissa förmåner.

Regeringen försökte vidare rensa upp i regelverket för utländska företag. Redan på 1990-talet bjöd Kuba in utländska företag och ett antal samriskföretag startades men den omfattande byråkratin gjorde att verksamheten aldrig fick någon riktig skjuts.

Reformpolitiken har inte gett den utdelning som regeringen hade hoppats på. Den mark som bönderna fick överta låg ofta i träda och var svår att bruka. Bland småföretagarna saknades den erfarenhet och de färdigheter som krävdes för att verksamheten skulle gå ihop och expandera. Andra problem var brist på kapital för investeringar samt det faktum att Kuba saknar en grossistmarknad. Företagarna får själva skaffa det de behöver i vanliga affärer vilket har lett till varubrist och missnöje bland vanliga konsumenter.

Inte heller intresset från utländska investerare har motsvarat förväntningarna. Utländska företag har främst riktat in sig på turism, olje- och gruvindustrin, men alla regler som omger en etablering hämmar investeringsviljan. Investeringar måste ske i partnerskap med kubanska statsföretag och alla anställda måste rekryteras genom kubanska staten.

Det nya skattesystemet blev också en besvikelse. Myndigheterna lyckades inte driva in skatter i den omfattning som de hade räknat med. Ett skäl var att skatterna var så höga. Systemet hade konstruerats för att motverka uppbyggnad av förmögenheter. Redan de grundläggande skatterna var höga och ökade med antalet anställda, vilket uppmuntrade till skattesmitning.

Regeringen knyter stora förhoppningar till den frihandelszon som upprättats i anslutning till den nya djuphavshamnen i Mariel utanför Havanna, men  etableringen i zonen har gått trögt.

Ojämn tillväxt

BNP har vuxit varje år sedan mitten av 1990-talet, men 2016 vände trenden. Drastiskt minskade oljeleveranser från Venezuela i kombination med fallande priser på nickel och socker ledde till att BNP krympte.

För att motverka tillbakagången lanserade regeringen ett nytt åtstramningsprogram med budgetnedskärningar, energiransonering och strypt import. 2017 vände tillväxten uppåt igen. Samtidigt ledde regeringens oro över reformpolitikens negativa följder, såsom ökade inkomstklyftor, till att utvecklingen i den privata sektorn bromsades (se Modern historia).

Vid ungefär samma tid antog regeringen ekonomiska riktlinjer för de kommande 15 åren. Enligt dessa ska marknadskrafter få ökat spelrum och antalet icke-statliga företag öka medan staten ska minska sin direkta kontroll över ekonomiska aktiviteter. Staten ska dock behålla det övergripande ansvaret för all ekonomisk verksamhet.

Pandemin som spreds över världen under 2020 blev förödande för Kubas ekonomi. Landet stängde sina gränser och de viktiga turistinkomsterna uteblev samtidigt som USA under president Trumps sista år vid makten genomförde en rad restriktioner i utbytet med Kuba vilka också drabbade ekonomin. Under 2020 krympte BNP med 11 procent och bristen på varor blev akut.

Missnöjet jäste bland kubanerna och i februari 2021 genomfördes en ny reform då regeringen meddelade att privat företagsamhet i form av egenföretag nu skulle tillåtas i mer än 2 000 näringsgrenar, jämfört med knappt 130 sedan tidigare. 124 sektorer, däribland hälsovård, utbildning och medier, reserverades dock för fortsatt statlig verksamhet.

Sommaren 2021 vidgades ramarna för privat verksamhet lite till då regeringen legaliserade små och medelstora företag, även privata. Tidigare var de privata initiativen begränsade till enmansföretag. De nya företagen skulle inte få verka inom vissa branscher där egenföretagarna dominerar. Det handlar om jobb som programmerare, översättare, tolk, veterinär, designer och olika typer av konsultarbeten.   

Om våra källor