Kuba – Jordbruk och industri

Sockerrör och cigarrer är för många rena sinnebilder av Kuba men jordbruket har inte längre en central roll i ekonomin. Inom industrin framställs främst livsmedel, tobaksvaror, maskiner samt medicinsk utrustning och läkemedel.

Jorden på Kuba är bördig och klimatet är gynnsamt för jordbruk, men näringen hämmas av brist på kapital och svårigheter att distribuera skördarna. Jordbrukssektorn står numera för mindre än en procent av BNP men sysselsätter fortfarande ungefär var sjätte arbetande kuban.

Sockerrör var länge den ojämförbart viktigaste grödan. Kuba var världens största sockerproducent och förblev den största exportören även när jättar som Brasilien, Indien och Sovjetunionen på 1960-talet ökade sin odling av socker, som dock främst gick till hemmamarknaden.

Sockerexporten stod för 70 procent av Kubas exportintäkter före den ekonomiska kris som följde på östkommunismens sammanbrott runt 1990. Den sovjetiska marknaden för kubanskt socker föll bort samtidigt som det blev brist på bränsle och reservdelar. Situationen förvärrades av återkommande torka och förödande orkaner.

Försök har gjorts att gjuta nytt liv i sockerindustrin utan några större framgångar, och många sockerbruk har lagts ned. Sockrets andel av exportintäkterna har varierat över tiden men aldrig kommit i närheten av vad den var före kollapsen. År 2021 stod sockret ändå för 6,5 procent av exportintäkterna men bara två år senare var skörden den minsta på ett sekel –och så liten att den inte räckte till mycket mer än den inhemska konsumtionen. Orsaken var den ekonomiska krisen med skyhöga priser och brist på bland annat bränsle, reservdelar och bekämpningsmedel (seEkonomisk översikt).

Desto bättre har det gått för tobaksindustrin. Den kubanska tobaken är av hög kvalitet och utgör råvara till de berömda havannacigarrerna. Med hjälp av kapital från franska och spanska importörer har produktionen stimulerats och efterfrågan på världsmarknaden har ökat. Ett särskilt stor uppsving noterades 2023 då efterfrågan på lyxvaror sköt fart i världen efter coronapandemin.

Vid sidan av socker och tobak har citrusfrukter blivit viktiga exportprodukter. Dessutom odlas kaffe, bomull, majs, ris, potatis, grönsaker, jordnötter och bananer.

Förstatligande och reformer

Efter Castros maktövertagande 1959 förstatligades alla större jordbruk, men en stor del av dem delades senare upp i mindre kooperativ. Familjejordbruk tilläts i vissa fall men bara på små jordlotter. Stora satsningar på konstbevattning och konstgödning ökade avkastningen på de statliga jordbruken, men de blev i längden ändå ineffektiva. Under krisen på 1990-talet genomfördes flera reformer för att öka jordbruksproduktionen. En del av statsjordbruken upplöstes och bönderna bildade i stället mindre kooperativ där de fick större inflytande över produktionen. Bönderna fick också rätt att sälja sina produkter på marknader.

Reformerna ledde till att jordbruksproduktionen ökade men inte tillräckligt för att täcka kubanernas behov av livsmedel. 

När Raúl Castro tog över som landets ledare 2008 initierades nya reformer. Privata bönder fick nu rätt att bruka statlig mark som legat i träda (omkring hälften av all odlingsbar mark beräknades då vara underutnyttjad). Bönderna fick för första gången också möjlighet att själva välja vad de skulle odla. I gengäld skulle en del av skörden gå tillbaka till staten. Men den mark som bönderna fick ta över var övervuxen och svårodlad efter att ha legat obrukad i åratal. Brist på utsäde och medel för investeringar bidrog till problemen, och när skördarna väl skulle distribueras uppträdde flaskhalsar i försörjningsledet.

Kuba är fortsatt beroende av en stor livsmedelsimport för att täcka landets behov.

Skogsbruk och fiske

Satsningen på sockerrörsodling innebar att stora delar av skogen på Kuba röjdes bort. Numera pågår projekt för att återplantera skog och därmed motverka tendensen till jordförstöring. En dryg fjärdedel av Kuba täcks i dag av skog. Skogsbruket är småskaligt. I skogarna växer finare träslag som ceder och mahogny men det mesta av den skog som avverkas är enklare träslag som används som bränsle.

Fisket sker till havs. Det finns också fiskodlingar. Allt för intensivt fiske har lett till utfiskning i vissa områden. Fiskeindustrin producerar både för inhemsk konsumtion och för export. Särskilt skaldjur efterfrågas utomlands. Även inom landet är fisk och skaldjur en viktig proteinkälla. (Som turist är det till exempel lättare att få tag i en hummer än en bit nötkött.) 

Industri

Kuba har satsat mycket på medicinsk forskning vilket lagt grunden för en framgångsrik läkemedelsindustri.

Tillverkning av rom har länge haft en central roll men den hotas nu av bristen på socker (se ovan).

Före kommunismens sammanbrott i Östeuropa i början av 1990-talet hade Kuba en mer varierad industrisektor men många fabriker blev tvungna att stänga när byteshandeln med östblocket upphörde. De kubanska industrivarorna var av för låg kvalitet för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Dessutom tvingades många fabriker stänga när oljeleveranserna från Sovjetunionen sinade.

För att vända den nedåtgående trenden försökte regeringen på 1990-talet göra industrierna mer effektiva genom att dela upp större företag i flera mindre, skära ned antalet anställda och till viss del öppna industrisektorn för privata investerare.

På vissa områden, framför allt de som var knutna till turistsektorn, skedde en viss återhämtning men ojämn tillgång på energi, för lite kapital och en svag inhemsk efterfrågan har fortsatt att hämma industrins utveckling. 

Genom ett avtal med Venezuela fick Kuba från och med år 2000 tillgång till billig olja vilket lade grunden till en ny industrigren: oljeraffinering. Ett modernt raffinaderi byggdes i staden Cienfuegos och gjorde Kuba till exportör av oljeprodukter. Men den ekonomiska krisen i Venezuela gör att oljetillförseln därifrån har sinat. Kuba emot olja från Ryssland 2022, för första gången sedan Sovjetunionens kollaps. Året därpå importerades också olja från Mexiko, men bränslekrisen förblir ett problem.

Om våra källor