Kuba – Jordbruk och fiske

Jorden är bördig och klimatet gynnsamt för jordbruk men näringen hämmas av brist på kapital och svårigheter att distribuera skördarna. De senaste årens reformer har inte lett till någon påtaglig förbättring.

Sockerrör var länge den viktigaste grödan och svarade för större delen av den kubanska exporten, men sockerindustrin drabbades hårt av den ekonomiska kris som följde på östkommunismens sammanbrott runt 1990. Den sovjetiska marknaden för kubanskt socker föll bort samtidigt som det blev brist på bränsle och reservdelar. Situationen förvärrades av återkommande torka och förödande orkaner. 

I slutet av 1990-talet inleddes en kampanj för att försöka gjuta nytt liv i sockerindustrin. De minst effektiva sockerbruken stängdes, men trots att produktionen koncentrerades till bättre jordar ökade inte avkastningen. Samtidig var världsmarknadspriset på socker lågt vilket ledde till kapitalbrist och stora områden lades i träda. År 2011 utgjorde socker endast 6,5 procent av varuexporten mot 70 procent 1990. Samma år omorganiserades sockerindustrin. Det departement som haft ansvar för sockerproduktionen avskaffades och styret överläts på halvautonoma företag med rätt att teckna kontrakt med utländska investerare. Sedan dess har produktionen ökat men inte i takt med producenternas förhoppningar.

Desto bättre har det gått för tobaksindustrin. Den kubanska tobaken är av hög kvalitet och utgör råvara till de berömda havannacigarrerna. Med hjälp av kapital från franska och spanska importörer har produktionen stimulerats och efterfrågan på världsmarknaden har ökat. 

Vid sidan av socker och tobak har citrusfrukter blivit viktiga exportprodukter. Dessutom odlas kaffe, bomull, majs, ris, potatis, grönsaker, jordnötter och bananer.

Förstatligande och reformer

Efter Castros maktövertagande 1959 förstatligades alla större jordbruk, men en stor del av dem delades senare upp i mindre kooperativ. Familjejordbruk tilläts i vissa fall men bara på små jordlotter.

Stora satsningar på konstbevattning och konstgödning ökade avkastningen på de statliga jordbruken, men de blev i längden ändå ineffektiva. Under krisen på 1990-talet infördes flera reformer för att öka jordbruksproduktionen. En del av statsjordbruken upplöstes och bönderna bildade istället mindre kooperativ där de fick större inflytande över produktionen. Bönderna fick också rätt att sälja sina produkter på marknader.

Reformerna ledde till att jordbruksproduktionen ökade men inte tillräckligt för att täcka kubanernas behov av livsmedel. 

När Raúl Castro tog över som landets ledare 2008 initierades nya reformer. Privata bönder fick nu rätt att bruka statlig mark som legat i träda (omkring hälften av all odlingsbar mark beräknades då vara underutnyttjad). Bönderna fick för första gången också möjlighet att själva välja vad de skulle odla. I gengäld skulle en del av skörden gå tillbaka till staten. 

Tanken med reformerna var att stimulera livsmedelsproduktionen. Den mark som bönderna fick ta över var emellertid övervuxen och svårodlad efter att ha legat obrukad i åratal. Brist på utsäde och medel för investeringar bidrog till problemen, och när skördarna väl skulle distribueras uppträdde flaskhalsar i försörjningsledet.

Sedan 2015 har bönderna erbjudits nya möjligheter att ta lån, men produktionen har förblivit ojämn. Kuba är fortsatt beroende av en stor livsmedelsimport för att täcka landets behov.

Skogsbruk och fiske

Satsningen på sockerrörsodling innebar att stora delar av skogen på Kuba röjdes bort. Numera pågår projekt för att återplantera skog och därmed motverka tendensen till jordförstöring. En dryg fjärdedel av Kuba täcks idag av skog. Skogsbruket är småskaligt. I skogarna växer finare träslag som ceder och mahogny men det mesta av den skog som avverkas är enklare träslag som används som bränsle.

Fisket sker till havs. Det finns också fiskodlingar. Allt för intensivt fiske har lett till utfiskning i vissa områden. Fiskeindustrin producerar både för inhemsk konsumtion och för export. Särskilt skaldjur efterfrågas utomlands. Även inom landet är fisk och skaldjur en viktig proteinkälla. (Som turist är det till exempel lättare att få tag i en hummer än en bit nötkött.) 

Om våra källor