Storbritannien – Inrikespolitik och författning

Storbritannien är en monarki med ett parlamentariskt styrelseskick. I regel har Storbritannien majoritetsregeringar på grund av sitt valsystem. Nordirland, Skottland och Wales har även regionala parlament och visst självstyre. Två partier – Labour och Konservativa partiet (”Tories") – dominerar rikspolitiken sedan länge. Efter 14 år av konservativt styre återkom Labour till makten genom sin storseger i valet i juli 2024. Partiledaren Keir Starmer blev därmed premiärminister.

Labours seger beskrevs som en jordbävning. Tories gick från egen majoritet i förra valet 2019 till att krossas av sina politiska motståndare, och gjorde sitt sämsta resultat på nästan 200 år. Labours omsvängning till rekordstor egen majoritet i underhuset var lika uppseendeväckande (se faktaruta härintill). Tories Rishi Sunak tvingades avgår som premiärminister och efterträddes i november som partiledare av förra handelsministern Kemi Badenoch. Hon blev därmed första svarta person att leda ett stort brittiskt parti. 

Valsystemet (se nedan) förstärker styrkeförhållandet mellan partierna. Labour ökade bara med någon procentenhet till 34 procent medan Tories tappade cirka 20 procentenheter till 24 procent. Valdeltagandet var bland det lägsta sedan andra världskriget, 60 procent.

Labours framgång berodde inte i första hand på att partiet eller partiledaren Keir Starmer var särskilt populära, men Labour har under honom gjort en omsvängning från mot mitten. Denna nya kurs, och Starmers försiktighet vad gäller löften om radikala reformer, gjorde partiet mer aptitligt för fler väljare efter hans företrädare Jeremy Corbyn, som var tydligt vänsterorienterad.

Någon dramatisk förändring av brittisk politik var alltså inte att vänta efter valet, åtminstone inte på kort sikt. Labour och Starmer anses ändå av många väljare inte leverera på sina löften, eller till sin traditionella väljarbas. Under sitt första år vid makten har opinionssiffrorna dalat kraftigt för både partiet och premiärministern. Labour har i opinionen blivit omsprunget av det högerradikala Reform UK med dess förgrundsfigur Nigel Farage, känd från tidigare år som främlingsfientlig, högljudd brexitförespråkare.

Lokalval i maj 2025 blev en kalldusch för både Labour och det andra traditionellt stora brittiska partiet, Labour, och en framgång för Reform UK. Många väljare har bland annat blivit besvikna på regeringen för att pengar, i deras ögon, satsas alltmer på försvaret på bekostnad av välfärden. Regeringen har tvingats backa från flera förslag om att skära i bidrag till pensionärer och sjukskrivna.

Kvinnlig finansminister och nej till Rwandaplan

När Starmers regering tillträdde sommaren 2024 åkte utrikesminister David Lammy direkt på besök till Tyskland och vidare till Ukraina för att visa sitt stöd i kriget mot Ryssland. Finansministerposten gick för första gången till en kvinna, Rachel Reeves.

Under sin första dag som premiärminister dödförklarade Starmer den förra regeringens planer på att skicka migranter till Rwanda för asylprövning där. Tiotusentals människor tar sig varje år olagligt till Storbritannien i båtar över Engelska kanalen, men Rwandaplanen fick kraftig kritik av människorättsorganisationer och rättsliga instanser. Starmer har dock senare själv försökt hitta liknande lösningar i tredje land, samt skärpt gränsbevakning, hårdare tag mot människosmugglare och snabbare asylprocesser. 

Keir Starmer segertalar i London efter valet 2024 och utlovar förändring, men vallöftena var försiktiga. Foto: Kin Cheung/AP/TT

Främlingsfientliga upplopp

Den brännande invandringsfrågan satte snabbt den nye premiärministern på prov. En knivattack i augusti 2024, som dödade tre flickor och skadade fler i småstaden Southport i norra England, utlöste främlings- och muslimfientliga våldsamma upplopp runtom i landet. Högerextrema krafter som bland annat hyllar rörelsen English Defense League spred felaktiga uppgifter på sociala medier om att dådet var islamistiskt och angrep mörkhyade personer, moskéer och flyktingboenden. (Mördaren är dock en brittiskfödd, då 17-åring, med rwandiskt påbrå).

Upploppen var de värsta på många år och möttes av landsomfattande antirasistiska demonstrationer, liksom fördömanden från Keir Starmer. Över 1 000 människor greps, och premiärministern svarade med löften om blixtsnabba, avskräckande rättprocesser mot de ansvariga.

Upploppen vittnar dock inte bara om högerextremism och hur giftiga budskap snabbt sprids på nätet. De berör också frågor om socialt utanförskap. Mycket av våldet ägde rum i flera av landets mest utsatta områden, där myndigheterna också placerat många skattefinansierade asylboenden. Bland de gripna fanns såväl högerextremister som kända fotbollshuliganer och våldsbrottslingar, men också barn och pensionärer. I Nordirland ägde upplopp rum i eftersatta protestantiska områden, där invånare redan känner sig utmanade av att provinsens katoliker får mer makt och blir allt fler (se Nordirland).

Starmer fick på hösten 2024 kritik för att han och hans fru hade mottagit gåvor för 6 000 pund av rika givare efter valet, och tvingades lämna tillbaka dem.

Tories fall

Vad gäller Konservativa partiet, Tories, är det mycket som har undergrävt förtroendet för och splittrat det de senaste åren: Storbritanniens röriga utträde ur EU 2020 som Tories drev igenom, skandalerna kring den yvige premiärministern Boris Johnson under coronapandemin, efterträdaren Liz Truss rekordkorta tid vid makten, den hög inflation och de höga räntor som följde i Ukrainakrigets spår, samt brister i samhällsservicen, med inte minst vårdköer och missnöje bland vårdpersonal. Toryregeringen drabbades också av flera skandaler i valrörelsen.

En vinnare i valet 2024 var Liberaldemokraterna som blev tredje störst. Tories tappade också en del röster till höger populistpartiet Reform UK och dess ledare Nigel Farage. 

En förlorare var Skotska nationalistpartiet (SNP) som miste tre fjärdedelar av sina mandat, och därmed fick minskade möjligheter att driva på för skotsk självständighet. Labour blev största parti i Skottland vad gäller mandat i det nationella parlamentet.

Brexit och EU 

Labourregeringen har ärvt röran efter brexit och den relation med EU som det brittiska utträdet har resulterat i. Det råder brist på personal i flera branscher, och det har tagit tid att försöka reda ut oklarheter och ineffektivitet vid gränsen när det gäller hanteringen av varor som förs in från EU.

Även coronapandemin har fortsatt avsätta spår, inte minst långa vårdköer (8 miljoner britter stod 2024 i kö till ickeakuta operationer) och växande sociala klyftor, i ett land där utsatta grupper redan drabbats av många års besparingspolitik.

En av de största frågorna för Labourregeringen har därför varit att stärka statens finanser. Regeringen höjde därför skatterna (främst för bolag och förmögna) till rekordnivåer, framför allt för att finansiera eftersatta offentliga verksamheter som sjukvård och skolor (se Sociala förhållanden).

Stödpaket lades fram av de tidigare regeringarna för att hjälpa hushållen, men åtgärderna dämpade bara delvis effekterna av de allt högre priserna. I krisernas spår blev strejkerna också fler, då bland annat tåg- och vårdpersonal krävde högre löner och bättre arbetsvillkor.

Efter brexit stod det också snart klart att den lösning man hade enats om för att undvika en hård gräns, som hindrar fri rörlighet för handeln, mellan den brittiska provinsen Nordirland på den irländska ön och EU-medlemmen Irland fortsatte att skapa problem. Frågan löstes inte förrän i början av 2024 (se Nordirland).

De flesta britter, och Labourväljare mer än Toryväljare, ångrar att Storbritannien lämnade Europeiska unionen. Keir Starmer, som var emot brexit, har dock sagt att han inte kommer att driva frågan aktivt men vill ha ett nära samarbete.

Nordirland och Skottland 

Provinsvalet i Nordirland 2022 skapade en laddad politisk situation, då Sinn Féin, som längre beskrevs som IRA:s politiska gren, blev största parti i Stormont (se Nordirland samt Konflikter: Nordirland). Efter många turer som också hade att göra med handelsfrågor efter brexit kunde Michelle O'Neill från Sinn Féin i februari 2024 bli den första Irlandsnationalistiska försteministern i Nordirland.

I Skottland har frågan om självständighet på senare tid hamnat på sparlåga. SNP, som leder det regionala styret och vill ha en ny folkomröstning i frågan, har drabbats av rotationer på partiledarposten och en skandal på hög nivå om misstänkt förskingring av kampanjpengar (se Skottland). 

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING 

Egentligen heter staten Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland), men för enkelhetens skull säger man oftast Storbritannien. Britter säger för det mesta bara UK.

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. I stället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Så länge Storbritannien var med i EU fick nya lagar inte strida mot de åtaganden som landet hade gjort där, men detta upphörde i och med att britterna lämnade samarbetet 2020, och över 100 000 ändringar i lagstiftningen behövde göras. 

Storbritannien är en konstitutionell monarki med drottningen/kungen som statschef. Kung Charles III saknar formell politisk makt men kan utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern. Monarken är också statschef i 14 andra stater som tidigare var brittiska kolonier: Australien, Kanada, Nya Zeeland, Belize och ett antal önationer i Karibien och Oceanien. 

Regeringen leds av premiärministern som är ansvarig inför parlamentet. Vid sin sida har han ett kabinett (regeringens inre kärna) som har 15 till 25 medlemmar, varav flera har tunga ministerposter. 

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av det icke folkvalda överhuset (House of Lords) och det folkvalda underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor. 

Premiärministern avgör själv tidpunkten för när ett val till underhuset ska hållas, men högst fem år får gå mellan valen. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning. 

Rösträttsåldern är 18 år. 

Underhuset har 650 ledamöter. De väljs i majoritetsval i enmansvalkretsar. Systemet ska skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga. 

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av monarken på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det kan skjuta upp underhusets beslut för en viss tid. Kammaren har nästan 800 ledamöter (antalet varierar).

Centraliserad stat – och självstyre

Storbritannien är indelat i över 300 lokala enheter, men makten är starkt centraliserad. Regeringen i London har stort inflytande på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna får en stor del av sina pengar från staten. 

I och med fredsavtalet 1998 fick Nordirland (se Nordirland) visst självstyre, och året därpå även Skottland och Wales. I Skottland finns krafter som vill bilda en självständig stat, inte minst partiet SNP som är störst i det regionala parlamentet. År 2014 röstade 55 procent av skottarna nej till självständighet i en folkomröstning (se Skottland). De regionala parlamenten kan besluta i lokala frågor, som fiske, jordbruk och bostäder, med mera, och har begränsad beskattningsrätt, medan Londonregeringen styr i nationella frågor. Wales har färre beslutsbefogenheter än de andra. England har inget självstyre.  

Även Isle of Man i Irländska sjön samt öarna Guernsey och Jersey i Engelska kanalen har omfattande självstyre. De tillhör formellt inte staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen. Styret på Orkneyöarna i norra Skottland beslutade 2023 att undersöka sätt att öka självstyret. Invånarna, orkadierna, är missnöjda med stödet från såväl centralregeringen i London som det regionala styret i Skottland. Ett förslag om att ansluta sig till Norge avslogs dock, och London är emot ökad autonomi för öarna.  

 Läs om Storbritanniens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.  

POLITISKA PARTIER

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. Ett undantag var valet 2010 då inget av dem fick egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet och Liberaldemokraterna bildade då den enda koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Från 2015 styrde de konservativa på egen hand, innan Labour fick egen majoritet och kunde ta över efter valet i juli 2024. 

Labourpartiet (Labour Party, Arbetarpartiet) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med Tories om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen talade Blair om partiet som Nya Labour. Bland många traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn ersattes 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mitten- och högerkrafterna inom partiet. Under hans ledning vann Labour sin rekordstora seger 2024 och Starmer blev premiärminister. 

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Det var en röststark fraktion inom Tories som länge drev frågan om att Storbritannien skulle lämna EU (se Modern historia). När Boris Johnson blev partiledare 2019 tog Tories ett kliv åt höger och har befunnit sig på den kanten sedan dess. Turbulens på partiledarposten och en kaotisk brexitprocess gjorde att Tories gjorde ett mycket dåligt val 2024 under premiärministern och partiledaren Rishi Sunak och förlorade regeringsmakten till Labour. Sunak avgick och ersattes av Kemi Badenoch som ledare för partiet.

EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democrats, ”Lib Dems”) gick framåt i valet 2024 på Konservativa partiets bekostnad. Det är tredje största parti och har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet som följde. Partiledare sedan 2020 är Ed Davey. 

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) arbetar för ett självständigt Skottland (se Skottland). Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leddes länge (2014–2023) av av Nicola Sturgeon. I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 2007, och i det brittiska underhuset det fjärde största efter ett dåligt val 2024, då Labour fick fler röster i hemmaregionen. SNP och den skotska regionala regeringen leds av John Swinney. 

Nordirländska och socialistiska partiet Sinn Féin (Vi själva) är femte störst på det nationella planet och sedan 2022 för första gången störst i provinsparlamentet. Partiet appellerar till katolska irländska nationalister och vill ha ett enat Irland. Sinn Féin beskrevs framför allt tidigare som politisk gren för den väpnade rörelsen Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och Konflikter: Nordirland-Vägen mot fred). Partiet brukar inte inta sina platser i underhuset i London eftersom man inte vill svära trohet till den brittiska kronan. 

Bland de nordirländska partierna kan också nämnas det probrittiska Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP). Det har starkast stöd bland provinsens så kallade unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP leddes 2021–2024 av Jeffrey Donaldson, som avgick sedan han delgivits misstanke om våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Han efterträddes av Gavin Robinson. 

Högerpopulistiska Reform UK (Reformera Förenade konungadömet) leds av Nigel Farage som var en högljudd och tongivande röst för Storbritanniens utträde ur EU. Reform UK hette tidigare Brexit Party. Farage ledde dessförinnan det EU-kritiska Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip). 

Gröna partiet (Green Party) är sedan 2010 representerat i underhuset och stöds främst av unga britter. Partiledare är Carla Denyer and Adrian Ramsay.  

Det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru) verkar för ett självständigt Wales, men det är ingen stor fråga där. 

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Missnöje och tur banar väg för Labour-comeback (2024-06-27)
Brexit bakom svängdörrar i ”elaka partiet” (2022-11-03)