Kina – Ekonomisk översikt

Kinas ekonomiska utveckling efter 1978 har varit snabbare än något annat lands. Kina är världens näst största ekonomi efter USA – mätt i bruttonationalprodukt (BNP) – och en ledande handelsnation. Men tillväxttakten har bromsat in på senare år och ekonomin tyngs av en ihållande fastighetskris, svag inhemsk konsumtion och pågående handelskrig mot USA.

Mätt i köpkraft (PPP) var Kinas ekonomi större än USA:s redan 2014, enligt statistik från Internationella valutafonden. Men räknat i BNP per invånare hamnar Kina ännu långt efter västeuropeiska länder och USA, även om fattigdomen i landet har minskat kraftigt. Det är ett prioriterat mål från Kinas ledning att landet ska uppnå status som höginkomstland. I dag räknas Kina enligt Världsbanken indelning i fyra kategorier som ett övre medelinkomstland (se alla länder här).  År 2021 uppgav Kinas ledning att den absoluta fattigdomen hade utrotats.

Den officiella linjen är att Kina ska vara en ”socialistisk marknadsekonomi”. Men staten har fortfarande en stark roll i ekonomin och kontrollerar flera områden som bedöms vara viktiga för landet bland annat banksektorn, energi och telekommunikationer. Samtidigt har den privata delen av ekonomin ökat under senare år och utländska företag har också släppts in allt mer på den kinesiska marknaden. Gränsen mellan den statliga och den privata sektorn i ekonomin är i många fall oklar.

Finanskrisen

En framväxande exportindustri har med stöd av utländska investeringar varit den främsta drivkraften bakom Kinas ekonomiska expansion. Särskilt intensiv har utvecklingen varit i Kinas kustprovinser och i sydprovinserna Guangdong, Fujian och Hainan. Detta har lett till stora skillnader i lönearbetares inkomster mellan olika landsändar och till spänningar mellan kustregionerna och provinserna i inlandet och i väster. Regeringen har prioriterat försök att öppna västprovinserna för privata investeringar för att få i gång tillväxten där. 

Under 2008 avtog den snabba tillväxttakten på grund av den globala finanskrisen. Kinesiska exportföretag noterade en kraftigt minskad efterfrågan. Kinas ledning genomförde ett omfattande stimulanspaket för att stoppa avmattningen i ekonomin. Bland annat avsattes närmare 600 miljarder dollar för nya järnvägar och annan infrastruktur. Genom åtgärderna kunde Kina avvärja allvarligare följder av krisen.

Åren av fokus på snabb ekonomisk tillväxt med kraftiga investeringar, omfattande utlåning och exportinriktning har dock skapat strukturella svagheter i ekonomin såsom ökad skuldsättning, överkapacitet och ineffektivitet, samtidigt som landets miljö har fått betala ett högt pris (se även Naturtillgångar, energi och miljö).

Nya reformer

Även om de statskontrollerade företagen har blivit färre och lönsamheten hos en del av dem ökat genom privatiseringar och sammanslagningar fortsätter många att vara en börda för den kinesiska ekonomin. Gynnsamma lån från de statliga bankerna har hållit i gång ineffektiva statliga jättar, medan privata småföretag ofta tvingats söka lån hos lånehajar och från så kallade skuggbanker. Banksektorn har tidvis haft problem med ”dåliga” lån som statsföretagen inte kunnat betala ränta på eller betala tillbaka. Vid flera tillfällen har regeringen för att förhindra en begynnande bankkris fått skjuta till kapital till bankerna samtidigt som utlåningsreglerna har skärpts. Under 2010-talet hade många lokalregeringar i landet därtill dragit på sig höga skulder som de hade svårt att finansiera.

Ett viktigt mål är i dag att ekonomin i högre grad ska drivas av ökad inhemsk konsumtion och forskningsinnovationer samtidigt som landet ska bli självförsörjande inom tekniksektorn, enligt ett koncept som döpts till ”dubbel cirkulation”. Utvecklingen har bland annat drivits fram av geopolitiska spänningar och handelstvister med USA och andra västländer. 

Att stimulera en ökande konsumtion har dock inte visat sig vara lätt eftersom bristande tillit till välfärdssystemet gör att kineserna ofta lägger undan pengar för framtida bruk. Regeringen har kontrat med åtgärder för att öka sysselsättningen och ge invånarna mer pengar i plånboken genom höjda löner, sänkta skatter och satsningar på socialförsäkringar. Men den svaga inhemska konsumtionen har fortsatt att vara ett problem.

Femårsplanen fram till 2025 markerar ett skifte från kvantitativ tillväxt i tidigare utvecklingsplaner till en mer kvalitativ utveckling med ökat fokus på jämlikhet, grön teknik och hållbarhet. Det framställs som viktigare att tillväxten är hållbar, att den sker i samklang med miljön och inte slukar lika mycket energi och därmed är mindre kostsam. Men den ekonomiska tillväxten får samtidigt inte bli alltför låg, eftersom det kan drabba finanssektorn och leda till sociala oroligheter. Tillväxten har under det senaste årtiondet varit flera procentenheter lägre än de siffror på över 10 procent som rapporterades under 2000-talets första årtionde. 

De ekonomiska utmaningarna är stora. Den kinesiska arbetsstyrkan har nått sitt högsta antal: de som är i arbetsför ålder kommer successivt att bli färre samtidigt som befolkningen åldras och det blir fler att försörja. Ungdomsarbetslösheten är samtidigt fortsatt hög, och åtgärder planeras i dag för att skapa 12 miljoner nya jobb.

Därtill har lönenivåerna ökat vilket har lett till att en del utländska företag flyttat sin verksamhet till nya låglöneländer. Dessutom lider fastighetssektorn av stora problem sedan början av 2020-talet (se Kalendarium) med spekulation och hög skuldsättning. Handelstvisterna med omvärlden, och i synnerhet kampen med handelsjätten USA, är ett annat allvarligt problem för den ekonomiska utvecklingen.

Samtidigt har ekonomin inte fullt ut hämtas sig efter covid-19-pandemin som skakade landet under 2020-talets första år. När karantänregler infördes för att begränsa smittspridningen och fabriker och företag stängdes fick det allvarliga för såväl tjänstesektorn som tillverkningsindustrin. Exporten föll kraftigt och detaljhandeln minskade. Efter en tillfällig återhämtning 2021 försämrades läget. Nya utbrott av smittspridning (läs mer om pandemin i Kina här) möttes med tuffa restriktioner, vilket åter lamslog den ekonomiska aktiviteten i landet. Först i slutet av 2022 valde regeringen att häva restriktionerna, vilket fick till följd att viruset spreds som en löpeld.

Även om tillväxtmålet för 2022 på 5,5 procent var lägre satt än på många år kunde det inte uppnås. BNP växte endast med cirka 3 procent vilket var det lägsta resultatet på närmare ett halvt sekel.

De påföljande två åren har BNP enligt landets officiella statistik, siffror som av experterna ofta kritiseras för att vara friserade, vuxit med omkring 5 procent. Tillväxtmålet för 2025 ligger på samma nivå.

Utrikeshandel

Kinas handel med omvärlden har varit en avgörande faktor bakom dess snabba ekonomiska utveckling, som inleddes när Deng Xiaoping öppnade ekonomin för import och investeringar från omvärlden i slutet av 1970-talet. Drygt två årtionden senare, 2001, fick Kina medlemskap i WTO.

Kinas export gick länge främst till Hongkong, beroende på att en stor del av Kinas utrikeshandel har gått den vägen för att därifrån exporteras vidare. Hongkongs handel sköts fortfarande separat.

Kläder, leksaker och skor är viktiga exportvaror, men i dag domineras exporten av maskiner och elektronik, inte minst elbilar och hushållsapparater.

En avsevärd del av produktionen för export utgörs av varor som tillverkats, eller satts samman av importerade komponenter på fabriker som fått stöd av utländska investerare eller har utländska huvudägare. Framställningen av avancerade tekniska produkter kräver import av maskiner och elektronik samt även av stål. Kina försöker i större utsträckning på egen hand fylla behoven av tekniska insatsdelar inom landet, så att landet blir mindre beroende av import.

Kinas behov av att köpa råvaror från andra länder har vuxit under det senaste decenniet, inte minst när det gäller järnmalm, koppar och olja. Även importen av livsmedel har ökat.

Kina är främsta handelspartner för omkring 120 länder och Peking har slutit ett tjugotal frihandelsavtal med andra länder. Kina har även ett avtal om frihandel med den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen Asean. År 2020 undertecknade Kina ett avtal om ett större regionalt frihandelssamarbete, RCEP, med Aseanländerna, Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea. RCEP trädde i kraft år 2022. I dag har samtliga länder ratificerat avtalet som omfattar nästan en tredjedel av världens befolkning och står för en lika stor andel av världens samlade BNP.

USA står utanför RCEP, som har setts som ett kinesiskt svar på det stora amerikanska handelsinitiativet TPP, vilket döptes om till CPTPP efter att Washington dragit sig ur samarbetet 2017. År 2021 ansökte dock Kina om medlemskap även i CPTPP. Geopolitiska spänningar gör dock att bedömare anser att det kommer att dröja innan ett kinesiskt medlemskap beviljas av medlemmarna i CPTPP.

Kina har på senare år använt sig av handelsåtgärder för att straffa andra länder. Exempelvis införde Peking 2020 en rad tullar och importbegränsningar på varor från Australien (se Utrikespolitik och försvar).

Kinas blomstrande utrikeshandel har bidragit till att skapa världens största valutareserv. Det stora kinesiska överskottet i handeln med EU och USA har tidvis gett upphov till störningar i relationerna. Under några år i början av 2000-talet kritiserade USA och EU Kina för att medvetet behålla ett lågt värde på den inhemska valutan yuan för att gynna utrikeshandeln. Från 2010 gjordes dock växelkursen mer flexibel och valutan steg gentemot dollarn.

Under 2024 var Kinas export större än någonsin. Handelsöverskottet ökade med många länder, och beslutsfattare i dessa oroades över att kinesiska importvaror skulle slå ut den egna produktionen och skapa ekonomiska problem.

Flera länder har belagt varor från Kina med tullar eller höjt redan existerande tullsatser.

EU införde 2024 tullar på kinesisktillverkade elbilar som ska gälla i fem år. Kina svarade med att bland annat införa tullar på konjak från Frankrike och vänder sig även till WTO för tvistlösning.

USA har kritiserat Kina för att föra en ekonomisk politik som ger landet orättvisa fördelar i handelsutbytet; det stora amerikanska underskottet i den bilaterala handeln har länge setts som ett stort problem. Kina anklagas även för att stjäla teknik och immaterialrättsliga tillgångar som patent och varumärken samtidigt som det faktum att det inte är en regelrätt marknadsekonomi och ger statsägda företag konkurrensfördelar kritiseras. Inte minst mot bakgrund av den snabba högteknologiska utvecklingen och landets höga ambitioner (se Jordbruk och industri).

Sommaren 2018 bröt ett handelskrig ut mellan de båda handelsjättarna. USA införde tullar för motsvarande 50 miljarder dollar på olika kinesiska importvaror. Kina svarade med att införa tullar på varor som importerades från USA. Handelskonflikten fortsatte under 2019, vilket fick till följd att den bilaterala handeln minskade. Samtidigt pågick förhandlingar av och till mellan de båda länderna. I början av 2020 nåddes en frist i handelskriget då länderna enades om ett första delavtal, som bland annat innehöll löften från Kina om att öka importen från USA med motsvarande 200 miljarder dollar och att stärka regler för patent och andra immaterialrättigheter. I gengäld skulle USA sänka de nya amerikanska tullsatserna på kinesiska varor.

Konflikten lades tillfälligt på is under covid-19-pandemin, men i maj 2024 (se Kalendarium) införde USA höjda tullar på bland annat elfordon, halvledare och solpaneler. 

Handelskriget blossade upp med ny kraft när Donald Trump tillträdde som amerikansk president för en andra mandatperiod 2025. USA höjde direkt tullarna på varor från Kina utöver de rådande tarifferna, varpå Peking svarade med att höja tullarna på bland annat amerikansk olja, gas och jordbruksvaror (se Kalendarium).

Om våra källor