Sydafrika – Politiskt system

Sydafrika har sedan början av 1990-talet gått från ett system där majoriteten av landets befolkning saknade rösträtt till att bli en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och framhåller allas likhet inför lagen. Sedan det första demokratiska valet 1994 regerar den tidigare förbjudna Afrikanska nationalkongressen (ANC) som ledde de svartas kamp mot rasåtskillnadssystemet apartheid.

Under apartheidtiden från 1948 fram till början av 1990-talet saknade de svarta helt representation. 1984 infördes ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, men de svarta stod fortsatt utanför. Sedan apartheid avskaffats infördes en tillfällig författning som gav alla vuxna rösträtt vilket banade väg för val till Sydafrikas första demokratiska parlament som öppnade 1994.

Presidenten utses av parlamentet för en femårsperiod och kan väljas om högst en gång. Presidenten utser ministrarna, leder regeringens arbete och är överbefälhavare. Han eller hon kan avsättas genom misstroendevotum eller riksrättsförfarande.

Den lagstiftande makten innehas av parlamentets två kamrar – nationalförsamlingen och nationella provinsrådet. Nationalförsamlingens 400 ledamöter utses i allmänna val vart femte år enligt ett proportionellt valsystem. Provinsrådets 90 medlemmar utses av provinsernas lagstiftande församlingar (se nedan). Provinsrådet har som uppgift att ta ställning till de lagar som antas i nationalförsamlingen.

För att få rösta krävs att man är minst 18 år och registrerar sig flera månader före valet. Valdeltagandet har gått ned betydligt sedan det första demokratiska valet 1994 då 85 procent av den vuxna befolkningen gick till valurnorna. Det officiella valdeltagandet vid parlamentsvalet 2019 var 66 procent, att jämföra med 73 procent 2014. Valkommissionens statistik baserar sig helt på registrerade väljare och avslöjar inte att drygt 9 miljoner sydafrikaner, omkring en fjärdedel av de som har åldern inne för att få rösta, aldrig ens registrerade sig inför valet 2019.

Den minskade benägenheten att rösta kan tolkas som besvikelse över utvecklingen (se Modern historia och Aktuell politik). Opinionsundersökningar visar att det i synnerhet bland den svarta befolkningen är ett stort steg att rösta på något annat parti än ANC och många väljer hellre att röstskolka. 

Författningsändringar fordrar två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. För att ändra författningens deklaration om mänskliga rättigheter krävs tre fjärdedelars majoritet.

Sydafrika är indelat i nio provinser. Varje provins har en lagstiftande församling med 30–100 ledamöter beroende på befolkningens storlek. Provinsval hålls vart femte år samtidigt med parlamentsvalet. På kommunal nivå finns 231 fullmäktigeförsamlingar – åtta storstadsområden och 205 kommuner. Ledamöterna tillsätts i allmänna val vart femte år, ungefär mittemellan de nationella valen. I samband med lokalvalen utses också resprestanter till de 44 distrikten som utgör en administrativ mellannivå  mellan provinser och kommuner. 

Rättsväsendet har en oberoende ställning. En författningsdomstol med elva ledamöter ska övervaka att verkställande, lagstiftande och dömande makt följer författningen. Det finns också en Högsta domstol.

Politiska partier 

Det finns ingen fast nedre spärr för att komma in i parlamentet, det räcker att få ihop tillräckligt med röster för minst ett mandat. Vid valet 2019 lyckades 14 politiska partier med det. De flesta har bara ett eller två mandat och är helt överskuggade av de fåtaliga större partierna.

Sydafrikas dominerande politiska parti är Afrikanska nationalkongressen (African National Congress, ANC), som haft regeringsmakten sedan 1994. Partiet stod på topp i valet 2004 då nästan 70 procent av rösterna tillföll ANC. Sedan dess har partiet tappat mark. 2019 fick ANC 57,5 procent av rösterna - partiets sämsta resultat hittills. Det räckte dock för att ANC skulle kunna behålla sin majoritet i parlamentet.

Partiet bildades 1912, fick namnet ANC 1923 och drev krav på rösträtt och andra politiska rättigheter för de svarta. På 1950-talet ledde ANC massprotester mot apartheidsystemet. 1960 förbjöds ANC och efter en polismassaker på demonstranter samma år (se Modern historia) övergavs ickevåldsprincipen. 1964 dömdes Nelson Mandela och andra ledande ANC-medlemmar till livstids fängelse. På 1960-talet vidgade ANC sitt samarbete med Sydafrikanska kommunistpartiet (South African Communist Party, SACP), som hade vita medlemmar. Därefter kunde även de som inte var svarta bli medlemmar i ANC. Förbudet mot ANC hävdes 1990, Mandela frigavs och partiet vann överlägset landets första demokratiska val 1994. Mandela valdes av parlamentet till landets president.

ANC bildade vid början av 1990-talet en allians med kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu (Congress of South African Trade Unions). Därmed fick kommunisterna och Cosatu representation och inflytande i regeringen vilket också ledde till spänningar. ANC:s mer marknadsekonomiska inriktning har kritiserats av de övriga i alliansen.

Den första utbrytningen ur ANC sedan partiet fick makten blev partiet Folkets kongress (Congress of the People, Cope) som grundades 2008 av två förgrundsfigurer inom ANC. Cope fick drygt sju procent i valet 2009 men föll sedan sönder i interna maktstrider och har i de två senaste valen hamnat under en procent.

Demokratiska alliansen (Democratic Alliance, DA), har varit största oppositionsparti sedan 1999 och har makten i Västra Kapprovinsen. Partiet hette tidigare Demokratiska partiet (Democratic Party, DP) och samlade den liberala oppositionen mot apartheid bland engelsk­talande vita. Kapstadens borgmästare Helen Zille valdes 2007 till partiledare för DA. Hon avgick i maj 2015 då partiet fick sin första svarta ledare, Mmusi Maimane. Förhoppningarna på Maimane var oerhört stora men valet 2019 blev en besvikelse. Efter interna stridigheter, som bland annat involverade hans frispråkiga föregångare, avgick Maimane i slutet av 2019. Den vita partiveteranen John Steenhuisen hoppade in som tillförordnad ersättare. Han valdes ett år senare, i november 2020, till ny partiledare och blev därmed också officiell oppositionsledare.

DA, anklagas ofta för att vara ett parti för vita, trots att de vita väljarna numera är i minoritet och dess största väljargrupp består av färgade. Partiet har vuxit stadigt genom alla val fram till valet 2019 då det tappade en handfull mandat.

Det tredje största partiet är sedan valet 2014 det då nybildade Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) som leds av Julius Malema. Han var tidigare ordförande i ANC:s ungdomsförbund men sparkades ut efter rasistiska uttalanden och hård kritik mot partiledningen. EFF vill bland annat förstatliga gruvor och jordbruks­mark, samt bedriva en tuffare politik mot landets vita befolkning. Valet 2019 blev en stor framgång för EFF som nästan fördubblade sitt antal mandat i parlamentet (se faktaruta). Partiets företrädare är stridbara och utmärker sig i parlamentet genom att bära röda overaller och gruvarbetarhjälmar. De har vid flera tillfällen orsakat tumult i parlamentet genom att störa ordningen. Det skedde i synnerhet under Jacob Zumas presidentskap då EFF gjorde till en vana att sabotera presidentens årliga tal vid parlamentets öppnande.

Inkatha – frihetspartiet (Inkatha Freedom Party, IFP) var ursprungligen en kulturrörelse för zuluer bildad 1922. Rörelsen registrerades som en politisk organisation 1975 under ledning av Mangosuthu Buthelezi, regeringschef i det så kallade hemlandet KwaZulu (se Modern historia). En våldsam och dödlig politisk kamp utkämpades mellan Inkatha och ANC, som ansåg att Buthelezi svek kampen mot apartheid. Minst 15 000 människor miste livet i sammandrabbningar mellan ANC och Inkatha. Inkatha har successivt försvagats och fick i valet 2014 bara tio mandat men stärkte sin ställning något i valet 2019 då det kom på fjärde plats.

Ett annat parti som stärkt sin ställning är det konservativa Frihetsfront Plus (Vryheidsfront Plus, VF+) som grundades 1994. Partiet attraherar huvudsakligen vita väljare och strävar efter att skydda de afrikaanstalandes rättigheter. Partiet motsätter sig reformer för att ge svarta mer makt och är emot en omfördelning av jord från vita markägare till svarta. I valet 2019 kom Frihetsfronten på femte plats efter Inkatha.   

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0