Sydafrika – Modern historia

Efter segern i 1948 års val började Nationalistpartiet förändra det sydafrikanska samhället och skapa ett nätverk av detaljerade lagar för att upprätthålla åtskillnad mellan raserna. Grundtanken var att de svarta skulle bo i de så kallade ”hemländer” som skapades för varje afrikansk folkgrupp på mark som tilldelats de svarta genom 1913 år jordlag (se Äldre historia).

I ”vita” områden begränsades de svartas rörelsefrihet och de tvingades bära särskilda pass som angav deras rastillhörighet, hemvist och villkoren för deras rörelse utanför hemmet. Passlagarna kom senare att omfatta alla icke-vita sydafrikaner. Regeringen förbjöd äktenskap över rasgränserna. Svarta, vita och färgade hölls åtskilda på offentliga platser som restauranger, sjukhus, tåg, postkontor och offentliga toaletter. Till och med parkbänkar försågs med skyltar för vita eller för icke-vita. Överträdelser bestraffades hårt och stickkontroller av id-handlingar var vanliga.

Miljontals svarta tvingades flytta till hemländerna på landsbygden, trots att arbetskraften behövdes i det vita samhället. Istället byggdes baracker för de manliga arbetarna, till exempel vid gruvorna och kring städer, där de tvingades leva långt från sina familjer. ANC försökte bemöta orättvisorna med ickevåldsprotester men utan större framgång.

Massakern i Sharpeville 1960 blev en vändpunkt. Då sköt vita poliser ihjäl 69 svarta som genomförde en fredlig demonstration. Efter massakern förbjöds de afrikanska motståndsrörelserna Afrikanska nationalkongressen (ANC) och Panafrikanska kongressen (PAC). De gick under jorden och inledde väpnat motstånd och sabotageaktioner. Regimen slog tillbaka med en effektiv polismakt och följderna för apartheidmotståndarna blev förödande. Samtidigt började deras kamp att uppmärksammas internationellt. 1960 fick ANC-ledaren Albert Luthuli Nobels fredspris för att han in i det längsta hållit fast vid icke-våldslinjen. Han tog emot sitt pris i Oslo året därpå.

Människor samlas i Sharpeville inför den stora demonstrationen. Foto: AP/TT

Mandela i fängelse

Sydafrika klippte de sista banden med Storbritannien 1961 och blev en självständig republik. I praktiken hade Sydafrikanska unionen då redan styrts oberoende av Storbritannien i över ett decennium. År 1962 greps Nelson Mandela, en av ledarna för ANC:s väpnade gren Nationens spjut (Umkhonto we Sizwe). Han dömdes och hann avtjäna nästan ett år i fängelse innan nya bevis gjorde att han 1964 åter ställdes inför rätta, i den mest kända av hans två rättegångar: Rivoniarättegången. Tillsammans med sju andra ledande ANC-medlemmar dömdes han till livstid, anklagad för bland annat högförräderi. Han sändes till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden.

På 1970-talet blev kostnaderna för apartheid uppenbara. Sydafrika hade haft flera decennier av ekonomisk tillväxt, men resurserna hade fördelats mycket ojämlikt och det skapade problem. Medan fattigdom rådde i de överbefolkade hemländerna, led näringslivet brist på utbildade arbetare och industrins hemmamarknad var svag. Den engelskspråkiga eliten inom näringslivet kritiserade systemet och efterhand anslöt sig afrikanderna (se Befolkning och språk) till kritiken. Afrikanderna var av tradition jordbrukare men hade börjat skaffa sig ekonomiska intressen i industrin. Det bidrog till att en ny politik började växa fram inom Nationalistpartiet som dominerades av afrikander. Sowetoupproret 1976 verkade i samma riktning. Upproret utlöstes då skolelever i den svarta förstaden Soweto utanför Johannesburg sköts ihjäl av polis, när de demonstrerade mot att afrikandernas språk, afrikaans, skulle bli undervisningsspråk vid sidan av engelska. Oro bröt ut över hela landet och flera hundra människor dödades, många av dem barn. Våldet avskräckte utländska investerare och Sydafrikas ekonomiska problem förvärrades.

Regimen arbetade intensivt för att kontrollera informationsflödet och var länge framgångsrik. Censuren var omfattande och för såväl svarta som vita medborgare var det svårt att skaffa sig en korrekt bild av förtryckets omfattning och brutalitet. I slutet av 1970-talet började censurmyndigheten tappa greppet och regimkritiska journalister spelade under den kommande decenniet en viktig roll i kampen mot apartheid.

Apartheid luckras upp

Under P W Botha, som blev premiärminister 1978, öppnades nya yrken för svarta och förbudet mot giftermål mellan raserna hävdes. En grupp bröt sig ur Nationalistpartiet och bildade Konservativa partiet, när Botha föreslog en ny författning med ett parlament där färgade och asiater skulle få varsin kammare vid sidan av de vitas. Svarta skulle däremot inte få plats i trekammarparlamentet.

Uppdelningen mellan raserna gällde alla områden. Foto: AP/TT

Apartheidmotståndarna samlade sig i en gemensam organisation, Förenade demokratiska fronten (United Democratic Front, UDF), för att motarbeta trekammarparlamentet. De lyckades inte och den nya författningen blev verklighet 1984. Den innebar bland annat att den verkställande makten flyttades till det tidigare symboliska presidentämbetet. Botha övergick från att vara premiärminister till att bli president. UDF-kampanjen växte i styrka med strejker och uppror i de svarta kåkstäderna. 1985 sköt polis i Kapprovinsen ihjäl 20 människor på årsdagen av Sharpevillemassakern.

Motsättningarna ökade också mellan svarta grupper. I Natalprovinsen krävdes många dödsoffer i uppgörelser mellan zuluer från Inkatharörelsen (se Politiskt system) och ANC-anhängare, som ansåg att Inkatha svek kampen mot apartheid. Regeringen införde undantagstillstånd i Natal 1985 och vidgade det under en period till hela landet.

Västeuropa och USA införde ekonomiska sanktioner mot Sydafrika under andra halvan av 1980-talet med krav på ökade rättig­heter för de svarta. Den vita regimen lät sig dock inte rubbas. Motståndarna framställdes som kommunist­inspirerade och ANC som en kommunistisk frontorganisation. Militären och säkerhetstjänsten gavs större inflytande och Sydafrika fick allt starkare drag av en polisstat. Utvecklingen bröts sedan Botha 1989 avgått som ledare för Nationalistpartiet och efterträtts av Frederik Willem de Klerk. Samma år föll kommunistregimerna i Östeuropa och därmed ett av nationalist­regeringens huvudargument för att upprätthålla apartheid – det kommunistiska hotet.

ANC blir tillåtet

1990 hävde de Klerk förbudet mot ANC, PAC och Sydafrikanska kommunistpartiet. I samband med det släpptes Nelson Mandela fri efter 27 år i fängelse. Regeringen och ANC möttes för samtal och 1991 hävde de Klerk delar av apartheidlagarna. Samtidigt valdes Mandela till ANC:s ledare. En flerpartikonferens inledde arbetet på en ny författning. Politiska fångar släpptes och ANC-medlemmar i exil kunde återvända. ANC avbröt den väpnade kampen.

1993 tilldelades president FW de Klerk och ANC-ledaren Nelson Mandela Nobels fredspris för sitt arbete för att avskaffa apartheid. Foto: Denis Farell/AP/TT

Vita extremister försökte sabotera de nya samarbetsförsöken genom terrordåd, men det största hotet mot fungerande samarbete var det ökande våldet mellan anhängare till Inkatha respektive ANC. Problemen till trots kunde parlamentet 1993 anta en provisorisk författning och i april höll Sydafrika sitt första allmänna, demokratiska val. ANC vann en klar seger med nära två tredjedelar av rösterna. Nästan alla ANC-väljare var svarta. Nationalistpartiet, som inte bara stöddes av vita utan även av många färgade, fick en femtedel av rösterna. Inkatha fick en dryg tiondel.

Det nyvalda parlamentet utsåg ANC-ledaren Nelson Mandela till president. ANC:s Thabo Mbeki blev förste vice-president, Nationalistpartiets de Klerk andre vicepresident och Inkatha-ledaren Mangosuthu Buthelezi fick posten som inrikes­minister. Partierna hade före valet kommit överens om att bilda en samlingsregering som skulle verka fram till nästa val 1999.

Högtflygande planer

Regeringen antog ett stort program för återuppbyggnad och utveckling. På fem år skulle en miljon nya bostäder byggas, alla barn skulle få fri tioårig utbildning, alla invånare skulle få sjukvård till rimlig kostnad och alla hushåll skulle få tillgång till rent vatten. 30 procent av jordbruksmarken skulle omfördelas och 2,5 miljoner nya jobb utlovades. Men målen uppnåddes bara delvis, på grund av lägre ekonomisk tillväxt än väntat och byråkratiska hinder. ANC:s allierade kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen kritiserade den marknadsekonomiska inriktningen på politiken.

Lokalval genomfördes 1995, men på grund av det fortsatta politiska våldet sköts valet i zulufolkets kärnområde KwaZulu-Natal upp. Då hade våldet där under ett decennium krävt över 14 000 människors liv. Våldet minskade efter medling och val kunde hållas 1996. Inkatha, som hade sitt viktigaste stöd på landsbygden, segrade. Sedan parlamentet antagit en ny författning 1996 lämnade Nationalistpartiet samlingsregeringen, eftersom man ansåg att möjligheterna till påverkan var små.

F W de Klerk lämnade posten som partiledare 1997. Samma år avgick den nära 80-årige president Mandela som ANC-ledare och efterträddes av Thabo Mbeki. Regeringens största motgång var den ökande arbetslösheten. Missnöjet i svarta kåkstäder utnyttjades av radikala ANC-politiker, som agitatorn Winnie Madikizela-Mandela, före detta hustru till Nelson Mandela.

Valframgång för ANC

Trots problemen blev parlamentsvalet 1999 en stor framgång för ANC. Partiet fick två tredjedelar av mandaten i nationalförsamlingen. Nya nationalistpartiet (tidigare Nationalistpartiet) fick bara 28 mandat.

ANC-ledaren Thabo Mbeki utsågs av det nyvalda parlamentet till president efter landsfadern Nelson Mandela. Mbeki var en erkänt duktig ekonom men saknade sin företrädares naturliga auktoritet. Hans förmåga att hantera svåra samhällsproblem kom att ifrågasättas under de kommande åren. Han fick bland annat kritik för sin ovilja att erkänna sambandet mellan hiv-viruset och aids och för regeringens vidlyftiga vapenaffärer, vilka inkluderade köp av 28 svenska JAS Gripenplan för motsvarande 17 miljarder kronor (ordern ändrades senare till 26 plan). Kritikerna ville hellre se att pengarna gick till sociala satsningar. Vapenköpen omgärdades också av anklagelser om korruption och mörkläggning.

Trots kritiken gjorde ANC sitt bästa val någonsin våren 2004. Partiet kunde räkna in nära 70 procent av rösterna i parlamentsvalet. Det största oppositionspartiet Demokratiska alliansen (DA) fick drygt tolv procent och Inkatha sju procent. Nya nationalistpartiet, nådde inte ens två procent och försvann från den politiska scenen. Partiet hade förlorat sina kärnväljare på samarbetet med ANC. Det nya parlamentet valde Mbeki till president för en andra femårsperiod.

Inrikespolitiken kom de följande åren att domineras av en rad korruptionsaffärer. Vicepresident Jacob Zuma från ANC tvingades år 2005 lämna sin post sedan en domstol pekat ut honom som delaktig i en korruptionshärva kopplad till regeringens vapenköp 1999. Zuma var populär hos delar av befolkningen och avskedandet skapade spänningar inom ANC, där vänsterkrafterna krävde att han skulle återfå sin post. Zuma stod också åtalad i ett våldtäktsmål men frikändes våren 2006. Senare samma år lade åklagaren ner åtalet för korruption efter att ett procedurfel begåtts. Det beslutet upphävdes år 2007 av Sydafrikas högsta domstol och Zuma åtalades för bland annat korruption och penningtvätt. Det slutade återigen med att fallet lades ner eftersom domstolen fann att ”det fanns skäl att anta att beslutet att åtala Zuma hade politiska motiv”.

I december 2007 valdes Jacob Zuma till ny partiledare för ANC och petade därmed undan den sittande presidenten Thabo Mbeki från partiledarposten.

Trots att landets högsta appellationsdomstol i januari 2009 meddelade att Jacob Zuma åter kunde åtalas för korruption lät ANC honom stå kvar som partiets kandidat när parlamentet i april skulle utse ny president. I början av april lades korruptionsåtalet mot Zuma ned igen. Åklagarmyndigheten förklarade att det inte var “möjligt eller önskvärt” att driva åtalet vidare eftersom bandade telefonsamtal visat att rättsprocessen manipulerats.

ANC vann som väntat en stor seger i parlamentsvalet men gick tillbaka något jämfört med föregående val. Demokratiska alliansen stärkte sin ställning och kom tvåa före det nybildade partiet Cope, grundat av utbrytare ur ANC. Inkatha tappade terräng och hamnade på fjärde plats. Jacob Zuma utsågs till ny president.

Epoken Zuma

Jacob Zuma var framgångsrik i att odla bilden av sig själv som en hjälte för de fattiga. Han lovade fler jobb, lägre kriminalitet, utbyggd välfärd och en omfördelning av jord från vita till svarta. Regeringen satte igång stora projekt för att skapa jobb och stärka välfärden men resultaten uteblev och besvikelsen över fortsatt ojämlikhet och fattigdom bredde ut sig. Arbetslösheten och brottsstatistiken låg kvar på höga nivåer och den sociala servicen var otillräcklig.

Våldsamma gatuprotester i fattiga områden ökade kraftigt från 2009 och var vanliga under hela Zumas tid vid makten. Även på arbetsmarknaden uppstod konflikter. En av de mest uppmärksammade händelserna inträffade i augusti 2012 då 34 gruvarbetare sköts ihjäl när polisen försökte skingra strejkande arbetare vid Marikanagruvan utanför Pretoria.

Inom den styrande trepartsalliansen (ANC, kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu) pågick en hetsig debatt om den ekonomiska politikens inriktning. Vänsterfalangen, det vill säga Cosatu och kommunistpartiet, kritiserade president Zuma för vad man ansåg vara en alltför näringslivsvänlig ekonomisk politik. Vänstern ville spendera mer resurser på fattigdomsbekämpning och ge staten en mer aktiv roll i ekonomin.

Alliansparterna anklagade också Zuma och ANC-ledningen för maktfullkomlighet, svågerpolitik och en benägenhet att vilja tysta ned kritik. Som ett slagträ i debatten användes inte sällan anklagelser om korruption.

Zuma hade under sin kampanj lovat att lägga mer resurser på att stävja ekonomiska oegentligheter, men det visade sig att han i första hand avsåg förbrytare på lägre nivå. För personer i högre ställning blev det tvärtom lättare att komma undan rättvisan under åren med Zuma, eftersom flera viktiga antikorruptionsenheter inom polisen och skatteverket lades ner eller blev av med finansiering.

Maktkampen inom ANC förvärrades under 2011 då Zuma kom i konflikt med den inflytelserike ledaren för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema. Han anklagade Zuma för att svika landets fattiga och sälja ut statliga tillgångar till utländska intressen. Ungdomsförbundet krävde att landets gruvor skulle förstatligas och vita bönders jord beslagtas utan kompensation. Malemas uttalanden skaffade honom stort stöd bland fattiga ANC-supportrar och ökade splittringen inom trepartsalliansen. Vid sidan av kritiken av Zuma gjorde Malema en rad andra kontroversiella uttalanden och i februari 2012 uteslöts han ur ANC.

Två nya partier startades inför valet 2014: Julius Malemas vänsterparti Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) och Låt oss bygga (Agang). Det senare grundades av en känd kvinnlig anti-apartheidaktivist, Mamphela Ramphele, som gick till val på kraftigare åtgärder mot korruptionen.

Valet i maj 2014 blev det dittills sämsta för ANC som backade med nästan 6 procentenheter jämfört med valet 2009. Det största oppositionspartiet Demokratiska alliansen (DA) gick framåt och fick drygt 22 procent medan Julius Malemas nybildade vänsterparti Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) blev tredje största parti med drygt 6 procent. Efter valet utsågs Zuma till president för en ny femårsperiod.

Skandalerna runt Zuma fortsatte att dominera politiken. Redan före valet hade om- och nybyggnader på hans privata gård i hembyn Nkandla fått stor uppmärksamhet. Bygget hade kostat 150 miljoner kronor av statens medel, och justitieombudsmannen krävde att Zuma skulle betala tillbaka allt som inte gällde rena säkerhetsinstallationer.

Fortsatta protester mot regeringens oförmåga att lösa landets ekonomiska och sociala problem satte stor press på ANC inför lokalvalen 2016 och partiet gjorde sitt sämsta val på 22 år. Bara 54 procent av väljarna röstade på ANC.

Inom partiet och i den allmänna opinionen tilltog kritiken mot Zuma. Förutom Nkandla-affären handlade det om hans nära relationer med den indiskbördiga finansfamiljen Gupta. Starka tecken tydde på att presidenten vid flera tillfällen, direkt eller indirekt, låtit sig påverkas i sin ämbetsutövning, bland annat när det gällde flera tumultartade omstuvningar i regeringen under 2017. Händelserna bidrog till att förvärra den redan krisande ekonomin. Vid det misstroendevotum som hölls i början av hösten 2017 röstade även en del av ANC:s parlamentsledamöter med oppositionen men det räckte inte för att fälla presidenten.

Vid ANC:s partikongress i december samma år ersattes Zuma som partiledare av vicepresident Cyril Ramaphosa. Reglerna hindrade Zuma från att kandidera för en tredje mandatperiod.  Ramaphosa vann med knapp marginal över en annan ANC-veteran, Zumas ex-fru Nkosazana Dlamini-Zuma. 

I slutet av 2017 ökade domstolarna pressen på ANC och Zuma, bland annat genom att kräva att parlamentet skulle utforma ett regelverk för avsättande av en sittande president. Inom ANC:s nya ledning gick åsikterna om Zuma isär. De som ville tvinga fram hans avgång fick till slut övertaget och i mitten av februari 2018 krävde ANC officiellt att Zuma skulle dra sig tillbaka från presidentposten. Zuma försökte motsätta sig kravet under något dygn men gav sedan upp och meddelade den 14 februari sin avgång med omedelbar verkan. Ramaphosa tog över som president dagen därpå. Kort därefter meddelade riksåklagaren att Zuma skulle åtalas för korruption i 16 fall. 

Läs mer i Aktuell politik.

Om våra källor