Sydafrika

Sydafrika – Geografi och klimat

Sydafrika är beläget på Afrikas sydspets och är nästan tre gånger så stort som Sverige. I norr gränsar landet mot Namibia, Botswana och Zimbabwe och i nordöst mot Moçambique och Swaziland.

I sydväst, söder och sydöst löper en cirka 300 mil lång kust mot Atlanten respektive Indiska oceanen. Vid sydspetsen Kap Agulhas öster om Kapstadenmöts två oceanströmmar med skilda temperaturer, som präglar klimat och växtlighet längs Sydafrikas kuster. Den varma strömmen kommer norrifrån längs öst- och sydkusten och den kalla kommer nerifrån Antarktis och följer västkusten ända upp mot Angola.

Sydafrika är huvudsakligen ett platåland. Fristatsprovinsen (före detta Oranjefristaten) i centrala delen samt Norra Kapprovinsen i väster består av vidsträckta slätter.

Västra Kapprovinsen i sydväst är bergig. Provinserna Gauteng, Mpumalanga och Nordvästprovinsen (samtliga före detta Transvaal) utgörs till större delen av platålandskap med savanner och stäpp. Från randbergen kring högplatåerna i öster sjunker landskapet ned mot kusten i terrasser med subtropisk vegetation. Där ligger provinsen KwaZulu-Natal samt det lilla bergsriket Lesotho, helt omgärdat av Sydafrika.

Landets längsta flod, Oranjefloden, flyter genom platålandet på sin väg västerut och bildar nordlig gräns mot Namibia, innan den mynnar ut i Atlanten. Flödet varierar kraftigt och vissa torra år kan floden sina i väster.

Somrarna, som är varma och infaller mellan november och april, får den mesta nederbörden. Undantag är kustområdet i väst och sydväst, där det mesta regnet faller under Sydafrikas vinter. Åsk- och hagelstormar är vanliga i inlandet.

Regnen i Sydafrika är oregelbundna och oförutsägbara. Två tredjedelar av landet har årsnederbörd på mindre än 500 mm, ett minimum för framgångsrikt jordbruk utan bevattning. Torka är ett vanligt problem i många delar av landet. Mellan 2015 och 2018 var situationen särskilt allvarlig i bland annat Västra Kapprovinsen och föranledde extrema åtgärder för att spara vatten. I norr och nordväst finns det mest gynnsamma klimatet med varma somrar och torra, milda vintrar.

Temperaturen varierar både beroende på höjd över havet och breddgrad.

Om våra källor

Sydafrika – Befolkning och språk

Sydafrikas befolkningsökning hör till de lägsta i Afrika. Minskade barnkullar och högre dödlighet på grund av aids spelar in. Idag föds drygt 2 barn per kvinna, en nedgång från 6 barn per kvinna på 1960-talet. Det pågår stor invandring från andra afrikanska länder men eftersom dessa invandrare ofta är papperslösa saknas tillförlitlig statistik. 

Under rasåskillnadspolitiken, apartheid, som tillämpades från 1948 fram till början av 1990-talet indelades befolkningen i fyra huvudgrupper – afrikaner, européer, färgade och asiater. Grupperna hölls åtskilda genom särskilda lagar (se Modern historia). Rasåtskillnadslagarna är nu upphävda men indelningen i fyra huvudgrupper har behållits. Däremot har de gamla benämningarna afrikaner och européer blivit ovanligare. Vita sydafrikaner gör anspråk på att också vara afrikaner, i bemärkelsen hemmahörande i Afrika, snarare än européer. Numera används oftast benämningarna svarta, vita, färgade och indier (asiater).

De svarta utgör cirka 80 procent av Sydafrikas befolkning och tillhör något av bantufolken. Störst är zulufolket vars kärnområde är KwaZulu-Natalprovinsen i öst. Xhosa är näst största folkgrupp, huvudsakligen koncentrerad till Östra Kapprovinsen i sydöst. Pondo, thembu och några mindre grupper har assimilerats i xhosa-samhället. (Den kände frihetskämpen Nelson Mandela var thembu.) Andra svarta folkgrupper i Sydafrika är bland andra swazi, sotho, tswana, venda och shangaan-tsonga.

Drygt hälften av de 4,6 miljonerna vita är afrikander, tidigare kallade boer (”boer” betyder egentligen “bonde” på språket afrikaans). De härstammar från nederländska, franska, tyska och skandinaviska nybyggare som invandrade från mitten av 1600-talet.

Näst största vita befolkningsgrupp är de engelsktalande. De flesta är ättlingar till britter som anlände under 1800-talet efter att Storbritannien tagit över som kolonialmakt. Bland andra vita invandrargrupper finns östeuropeiska judar som kom under första halvan av 1900-talet samt bland annat italienare och greker som kom senare under samma århundrade. Även en del portugiser invandrade till Sydafrika sedan Portugals kolonier i södra Afrika kollapsat i mitten av 1970-talet.

De flesta asiater i Sydafrika är av indiskt ursprung. Engelsmännen rekryterade länge indiska arbetare till sina sockerplantager i öst och sydöst, medan kineser rekryterades för att arbeta i gruvorna. Flertalet kineser skickades tillbaka till Kina under 1910-talet medan indierna tilläts stanna. Fortfarande är indierna koncentrerade till KwaZulu-Natal, där Durban brukar kallas världens största indiska stad utanför Indien.

Södra Afrikas ursprungsbefolkning är khoikhoi och san/bushmen (båda kortväxta med gulbrun hy). De har levt i Afrika söder om Sahara under tusentals år. De räknas inte till bantufolken. Från 1600-talet och framåt trängdes de undan av jordbrukande och boskapsskötande bantufolk från öster samt av vita nybyggare från sydväst. Av khoisan, som båda grupperna benämns numera, återstår endast en liten folkspillra som lever i Kalahariöknen i nordväst.

De färgade är av blandat ursprung. De härstammar från blandade relationer mellan vita invandrare, khoisan, svarta och asiater. Många har också sina rötter bland de slavar från Sydostasien som den nederländska kolonialmakten hämtade till Sydafrika under 1600-talet och 1700-talet. Idag definierar sig de färgade som en distinkt egen etnisk grupp. Flertalet bor i Västra och Norra Kapprovinserna, där de nederländska bosättarna ursprungligen slog sig ned. I dessa två provinser, som till ytan motsvarar halva Sydafrika, är de färgade i majoritet, medan vita och svarta är de största minoriteterna. Det pågår en stor inflyttning av svarta till Västra Kapprovinsen, vilket kan komma att ändra bilden.

Sedan 2001 har enligt officiell statistik 3,4 miljoner afrikaner från resten av Afrika och 184 000 asiater flyttat till Sydafrika. Under samma period har cirka 434 000 vita lämnat landet. Den största invandrargruppen är zimbabwier. Den stora invandringen från grannländerna har orsakat konflikter med fattiga sydafrikaner som anklagar utlänningarna för att ta deras jobb, gå före i bostadsköer och för att ägna sig åt kriminalitet. Vid upprepade tillfällen det senaste decenniet har våldsvågor mot invandrare brutit ut, inte sällan med dödlig utgång.

Språk

De svarta talar vanligtvis bantuspråk, vilka indelas i fyra besläktade grupper: nguni, sotho, tsonga och venda. Språk som talas av khoisan tillhör inte bantuspråken, men de har påverkat några av dem. Khoisans klickljud återfinns till exempel i xhosa- och zuluspråken.
Största språket är zulu, som talas av landets 11,6 miljoner zuluer. Därefter följer xhosa, afrikaans och engelska.

Engelska är första språk för knappt en tiondel av befolkningen, cirka fem miljoner. Av dessa är en tredjedel vita. Trots att engelska kommer först på fjärde plats bland landets språk är det störst inom undervisning, även på grundskolenivå. Därför är tendensen att engelskan breder ut sig på de andra språkens bekostnad. Eftersom engelskan blivit ett så vanligt andraspråk är det idag gångbart praktiskt taget överallt.

Afrikandernas språk är afrikaans, som har rötter i 1600-talets nederländska. Även de flesta färgade har afrikaans som modersmål, men engelskan blir allt vanligare. Av de 6,9 miljoner som talar afrikaans hemma är en minoritet vita, cirka 40 procent.

Förr erkände Sydafrika bara afrikaans och engelska som nationella språk. Men sedan 1994 har även nio bantuspråk status som officiella språk på nationell nivå: ndebele, nordsotho, sydsotho, siswati (swazi), tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu.

Om våra källor

Sydafrika – Religion

I Sydafrika råder religionsfrihet och det märks inga påtagliga motsättningar mellan utövare av olika religioner. 

Cirka fyra femtedelar av befolkningen bekänner sig till kristen tro. Det finns också muslimer, hinduer och judar samt många som praktiserar traditionella afrikanska religioner, vilka tillmäter förfädernas andar stor betydelse. Det är vanligt med en blandning av kristna läror och traditionell afrikansk religion.

Den största gruppen kristna är protestanter, varav de flesta är metodister, anglikaner eller reformerta.

Sydafrikanska kyrkorådet omfattar de flesta större kristna samfund. Rådet spelade en framträdande roll i ickevåldskampen mot rasåtskillnadspolitiken, apartheid (se Modern historia). Kyrkorådet bidrog också till arbetet för nationell försoning när apartheidsystemet skrotades i början av 1990-talet.

En central gestalt i kampen mot rasåtskillnadspolitiken var anglikanska kyrkans förre ärkebiskop Desmond Tutu som 1984 tilldelades Nobels fredspris för sin insats. Även den katolska kyrkan vann respekt för sin kompromisslösa hållning mot apartheid.

Den holländska reformerta kyrkan dominerades tidigare av vita och kyrkan stödde fram till 1980-talet apartheid. Numera är en majoritet av dess medlemmar icke-vita.

Om våra källor

Sydafrika – Utbildning

Den statliga grundskolan är formellt obligatorisk för barn mellan 7 och 16 år, från första till nionde klass, men skolsystemet brottas med stora problem. Många elever lämnar skolan i förtid utan att ha lärt sig att läsa och skriva. Nästan fem miljoner vuxna beräknas vara analfabeter, vilket gjort vuxenutbildning till en viktig del av skolsystemet.

Rasåtskillnadspolitiken under apartheidsystemet (se Modern historia) innebar att det fanns olika skolor för vita, färgade, asiater och svarta. Skolgång var inte obligatorisk för svarta, som därmed fick sämre utbildning och vanligen bara tillgång till låglönejobb. Tidvis satsades tio gånger mer resurser på en vit elev som på en svart. Protester i skolorna mot apartheid och det orättvisa skolsystemet gjorde att undervisningen ibland låg nere.

Skolväsendet reformerades i flera steg under början av 1990-talet. Utfasningen av systemet med rasåtskillnad inleddes 1991 och fullbordades med den nya konstitutionen och en ny skollag 1996.

Skolor är normalt sett avgiftsbelagda men i fattiga områden finns skolor som helt finansieras med offentliga medel. Det finns också en möjlighet för föräldrar som inte har råd med skolavgiften att få bidrag för att skicka sina barn till avgiftsbelagda skolor utan att behöva betala. Även när undervisningen i sig inte kostar något tillkommer utgifter för skoluniform, resor till och från skolan och i många fall läromedel.  Det är betungande utgifter för många familjer.

Det råder stor brist på kvalificerade lärare liksom på lokaler och läromedel. Medan vita lärare normalt är behöriga saknar fortfarande många svarta lärare tillräcklig utbildning, en rest från apartheidtidens segregerade utbildningsväsende. Det sydafrikanska skolsystemet är också svårt drabbat av korruption på såväl lokal nivå som inom lärarfacket och berörda myndigheter.

Så gott som alla barn börjar i skolan men det är många som inte går vidare från låg- och mellanstadiet till högstadiet. Drygt hälften av alla elever fullföljer motsvarigheten till gymnasiestudier men bara en tredjedel klarar sin examen (matric).

Knappt 20 procent av de elever som klarat sin examen går vidare till högre studier. Endast en procent av samtliga elever i en årskull tar examen från universitet, något som medfört att näringslivet lider brist på välutbildad arbetskraft.

Sydafrikas universitetssystem räknas till Afrikas bästa med knappt 30 universitet och tekniska och ekonomiska högskolor. Numera är drygt hälften av studenterna svarta. Vita studenter är fortfarande kraftigt överrepresenterade i förhållande till befolkningssammansättningen.

LÄSTIPS – läs mer i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Sydafrikas skolsystem förfaller trots satsningar (2019-11-26)

 Om våra källor

Sydafrika – Kultur

Sydafrika har ett rikt och varierat kulturliv där landets politiska historia, kampen mot apartheidsystemet och frågor om arv och identitet länge har spelat, och fortfarande spelar, en framträdande roll.

Dans, musik och teater var viktiga ingredienser i motståndet mot apartheid. I landets svarta townshipområden, det vi på svenska kallar kåkstäder, utvecklades en rad olika stilar, som protestdansen toyi-toyi och körtraditionen isicathamiya, som framförs a capella (utan instrument). Isicathamiya har rötterna i zulukulturen och är vanlig bland gruvarbetare. Jazzmusik av olika typer har alltid varit starkt rotad bland svarta sydafrikaner och var en viktig del av proteströrelsen under apartheid. Marabi, kwela och mbqanga är olika inriktningar av kåkstadsjazz. Även bland färgade sydafrikaner spelar jazzen en viktig roll, inte minst i Kapstaden där cape jazz, ett slags paradjazz, alltjämt är en stark tradition.

Dagens musikliv kännetecknas dels av modern musik från Europa och USA, dels av afrikansk folkmusik. Nya stilar som blandar afrikansk musik med influenser från olika delar av världen har också vuxit fram. Bland afrikanderna (se Befolkning och språk) är en form av dansvänlig folkmusik populär. Stilmässigt har den drag av amerikansk countrymusik och svensk dansbandsmusik och både musiken och dansen kallas langarm eller sokkie.

Den starkaste gemensamma musikaliska nämnaren mellan folkgrupperna är körmusik. Många svarta sydafrikaner har tagit till sig den västerländska liturgiska körmusiken och de västerländska körerna har tagit upp de afrikanska kulturernas folkmusik. Körtraditionen är stark och Sydafrika har flera internationellt ansedda körer.

Bland de mest kända sydafrikanska artisterna genom åren finns sångerskorna Miriam Makeba och Brenda Fassie, jazzpianisten Abdullah Ibrahim, trumpetaren Hugh Masekela, folkpopmusikern Johnny Clegg och manskören Ladysmith Black Mambazo. Ett modernare tillskott bland internationellt uppmärksammade artister är till exempel popgruppen Freshleyground.

Under de politiskt oroliga 1970- och 1980-talen utvecklades en protestteater med förbjudna pjäser i undangömda källarlokaler. Pjäserna var underhållande och förmedlade samtidigt information om livsvillkoren för svarta sydafrikaner under förtrycket. Känd är exempelvis Market Theatre från Johannesburg som har samarbetat med Stockholms stadsteater.

Liksom musik och teater präglas den sydafrikanska litteraturen av landets politiska historia. Kritik av raspolitiken under 1900-talet spelade en viktig roll och bland de främsta författarna finns Nadine Gordimer (Nobelpris 1991), André Brink och Breyten Breytenbach. Till de mer kända svarta författarna under 1900-talet hör de så kallade Sowetodiktarna, som Mongane Wally Serote, Oswald Mtshali och Sipho Sepamla. Avskaffandet av apartheid och införandet av demokrati i början av 1990-talet innebar en stor omställning för många samhällskritiska författare.

Bland landets övriga moderna författare märks JM Coetzee (Nobelpris 2003), Pamela Jooste, Sindiwe Magona, Peter Abrahams och Fred Khumalo. Deckarförfattaren Deon Meyer har fått stor internationell uppmärksamhet på senare år, liksom författarinnan Marlene van Niekerk. År 2021 fick Damon Galgut Booker-priset för sin roman Löftet som handlar om en vit familj under apartheidsystemets sönderfall och framåt.

Sydafrikansk film har haft flera framgångar. Guldbjörnen vid Berlins filmfestival gick 2005 till U-Carmen e-Khayelitsha, en filmatisering av Georges Bizets opera Carmen på xhosa i regi av Mark Dornford-May. Drum av Zola Maseko vann 2005 filmfestivalen i Oagadougou. 2006 fick Gavin Hood en Oscar för bästa utländska film för Tsotsi.

Sydafrika har också en stark underhållningstradition som bottnar i politisk satir. Skådespelaren Pieter-Dirk Uys med sitt alter ego Evita Bezuidenhout hör till de mest kända, liksom satirtecknaren Jonathan Shapiro (verksam under signaturen Zapiro). Moderna ståuppkomiker i samma anda är bland andra Trevor Noah och Nik Rabinowitz.

Om våra källor

Sydafrika – Sociala förhållanden

Sydafrika är ett av Afrikas rikaste länder mätt i BNP per person, men klyftorna i samhället är fortfarande mycket stora till följd av den tidigare rasåtskillnadspolitiken (se Modern historia). De flesta vita har en hög levnadsstandard, medan en betydande andel svarta lever i förslummade kåkstäder eller i fattiga landsbygdsområden.

Uppgifterna om hur många sydafrikaner som lever i fattigdom varierar oerhört mycket, beroende på hur man väljer att mäta fattigdom. Den allmänna trenden är att fattigdomen minskat sedan apartheid men att förbättringstakten avtagit under de senaste åren. Viss statistik säger att minskningen helt upphört eller att andelen fattiga till och med ökar långsamt. Ungefär var tredje hushåll har statliga bidrag som största inkomstkälla. Den mest utsatta gruppen är svarta sydafrikaner med låg utbildning som lever på landsbygden. Provinserna Limpopo och Östra Kapprovinsen är särskilt drabbade. Det finns också en ökande fattigdom bland lågutbildade vita.

Samtidigt växer medelklassen och den ekonomiska eliten blir allt rikare. I båda fallen handlar det i första hand om svarta sydafrikaner som lyckas höja sin levnadsstandard. Polariseringen gör Sydafrika till ett av de länder i världen som har störst ekonomiska klyftor. Vita är fortfarande kraftigt överrepresenterade bland medel- och höginkomsttagare. Detsamma gäller asiater, inte minst indier, vilka traditionellt sett varit framgångsrika näringsidkare och som under apartheid hade lite större frihet att driva verksamheter än vad de svarta hade.

Sedan 1994 har ungefär tre miljoner småhus byggts med statliga subventioner för att försöka bygga bort slummen, men det finns fortfarande områden med skjulbostäder runt alla sydafrikanska städer. En avigsida med gratis eller subventionerade bostäder har blivit att urbaniseringen påskyndats. De fattiga förstäderna har växt, medan landsbygden utarmats. Ett annat problem är att även om de nya bostäderna i sig är gratis tillkommer vissa fasta kostnader för till exempel el och vatten som kan vara betungande för den som tidigare bodde i ett skjul och inte hade några fasta utgifter.

De ekonomiska och sociala spänningarna har lett till ökat alkohol- och drogmissbruk och utbredd brottslighet med många mord, våldtäkter och rån. Sydafrikas hör till ett av de tio våldsammaste länderna i världen, räknat i antal mord per invånare. I början av 2023 mördades runt 70 människor varje dag men det råder stora regionala skillnader. En överväldigande majoritet av alla mord sker i ett förhållandevis litet antal polisdistrikt i de stora städernas utkanter där missbruk och gängkriminalitet är stora problem. De statistiskt sett värst drabbade områdena finns utanför Kapstaden.

Internationella drogkarteller har gjort Sydafrika till en bas, samtidigt som landets polis och rättsväsen kämpar med otillräckliga resurser. Det får många att istället anlita privata säkerhetsföretag och antalet säkerhetsvakter överstiger landets samlade armé och poliskår. I många bostadsområden organiserar sig människor i grannsamverkan mot brottsligheten.

Sydafrika har mycket hög statistik vad gäller våldtäkter och annat könsbaserat våld. Bara i länder i krig förekommer lika mycket sexuellt våld, enligt organisationen Läkare utan gränser. Organisationens siffror visar att 40 procent av Sydafrikas kvinnor någon gång under sin livstid kommer att bli våldtagna, ännu fler kommer att utsättas för andra typer av våld. Regeringen har kritiserats för att inte agera tillräckligt kraftfullt mot de många våldtäkterna. Den tidigare presidenten Jacob Zuma stod före sin ämbetsperiod själv åtalad för våldtäkt men frikändes i rättegången.

Bidrag och sjukvård 

Statlig ålderspension utgår till personer över 60 år om de inte har någon annan betydande inkomstkälla eller äger större tillgångar. Maximalt belopp motsvarar cirka 800 kronor i månaden. Det finns också barnbidrag på 200 kronor per barn och månad för låginkomsttagare. Det går att få ett extra bidrag om man tar hand om ett föräldralöst barn.

Den privata sjukvården håller hög kvalitet. De flesta som utnyttjar den privata vården har privata sjukförsäkringar. De fattiga är hänvisade till den statliga primärvården, som numera är avgiftsfri för alla utan privat sjukförsäkring. Nationellt är det cirka fyra femtedelar av befolkningen men de regionala skillnaderna är stora. Vården är bättre utbyggd i städerna än på landsbygden. Sedan 1994 har över 1 600 nya kliniker byggts runtom i landet.

Alternativ medicin och traditionella så kallade medicinmän har fortfarande betydelse. Tusentals läkare har emigrerat och bristen på läkare är stor, särskilt på landsbygden.

Hiv och aids hör till Sydafrikas största problem, medicinskt, socialt och ekonomiskt. Sydafrika har det största antalet kända hivsmittade av alla länder i världen. Den svarta befolkningen är värst drabbad. Idag har Sydafrika världens största program för distribution av bromsmediciner men landet reagerade senare än många andra länder på problemet.

Den tidigare presidenten Thabo Mbeki ville inte erkänna det medicinska sambandet mellan hiv och aids. Han skyllde den onormalt höga dödssiffran på fattigdom och social ojämlikhet från apartheidtiden. Inställningen innebar att hivsmittade gravida kvinnor inte fick bromsmediciner. Efter att regeringen förlorat en rättstvist 2002 fick kvinnorna rätt att behandlas med bromsmedicin för att förhindra att hiv sprids till ofödda barn.

Enligt en studie gjord vid det amerikanska universitetet Harvard ska Mbekis motstånd mot att tillåta bromsmediciner ha vållat för tidig död hos 330 000 människor under perioden 2000–2005.

När Mbeki lämnade sin post hösten 2008 avgick även hans kontroversiella hälsominister, Manto Tshabalala-Msimang, som hävdat att aids kan behandlas med vitlök och rödbetor. Efter Mbeki har aidspolitiken helt ändrats och bromsmediciner delas ut även inom den statliga sjukvården. Tillgängligheten till bromsmediciner har lett till att den förväntade livslängden ökat från 55 till 64 år sedan Mbekis regeringstid. Andelen smittade ökar fortfarande om än betydligt långsammare än tidigare. Det beror enligt en forskarrapport på att bromsmediciner förlänger livet på dem som bär på viruset.

Familjestrukturen hos de flesta av Sydafrikas folkgrupper är starkt patriarkal och mannen i familjen betraktas allmänt som familjeöverhuvud. Vuxna söner har ofta större inflytande över familjeangelägenheter än deras mödrar. Stora framsteg har gjorts för ökad jämställdhet, i synnerhet bland unga urbana sydafrikaner, men traditionella mönster lever kvar på landsbygden. Några svarta folkgrupper tillämpar månggifte. Företeelsen har inget konstitutionellt stöd utan bygger på gammal sedvanerätt som fortfarande har stor betydelse, inte minst för familjelivet.

Det sydafrikanska parlamentet godkände 2006 en lag som tillåter personer av samma kön att gifta sig. Sydafrika blev först i Afrika med en sådan lag. Beslutet föregicks av en upprörd debatt eftersom motståndet mot homosexuella äktenskap är starkt inom de flesta folkgrupper och religiösa samfund.

Lästips – läs mer om Sydafrika i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet.
Förändrad livstil skapar nya hälsoproblem i Afrika (2017-12-28)

Om våra källor

Sydafrika – Seder och bruk

Sydafrikas mångkulturella befolkning gör att seder och bruk kan skilja sig väldigt mycket åt mellan olika folkgrupper och olika landsdelar. Generellt sett är sydafrikaner gästvänliga och de allra flesta är troende.  Sportsliga framgångar förenar nationen som nästan ingenting annat.

De första åren efter apartheids fall 1994 var sydafrikaner lite reserverade mot utlänningar. Landet hade under decennier varit stängt mot omvärlden och såväl service- som turistsektorn hade hamnat på efterkälken. Ett kvartssekel efter demokrati infördes har det mesta förändrats. De flesta sydafrikaner är idag öppna och välkomnande och bjuder gärna in även nya bekantskaper till en måltid. Få saker förenar dem som idrottsliga framgångar, främst om det rör sig om rugby eller fotboll.

De flesta hälsar genom att skaka hand, med undantag för en mindre grupp djupt troende muslimer. Det finns lokala versioner på handskakningar som är förknippade med etnicitet men som är välkända i landet och likaväl kan användas av någon utanför den etniska gruppen.

I många svarta kulturer åtnjuter äldre stor respekt och den yngre generationen säger sällan emot en ålderman eller -kvinna.

Tid kan vara ett flytande begrepp. I affärssammanhang är en avtalad tid viktig och hålls för det mesta. I privata sammanhang är en avtalad tid mer ungefärlig. Det finns ett särskilt engelskt uttryck som väl beskriver detta. Om en person säger att något händer ”just now” betyder det ”i framtiden”, men exakt när är oklart.

Måltider och typisk mat
Sydafrikansk mat varierar mycket beroende på kultur och religion. Vad nästan alla har gemensamt är förkärleken för kött. En sydafrikansk grill kallas för braai och då tillagas ofta två slags kött och korv. Boerwors (”bondkorv” på afrikaans) är en grovmalen färskkorv som nästan kan betraktas om nationalrätt.

Bland flera svarta kulturer är gröt gjord på majsmjöl, pap, basföda. Även de vita afrikanderna (se Befolkning och språk) äter ofta och gärna pap. Bönstuvning samp är också en uppskattad maträtt hos många svarta sydafrikaner. Vid högtidliga tillfällen slaktas ofta en tjur, ko eller en get och äts direkt.

I Kapstaden och Västra Kapprovinsen har en särskild matkultur, Cape Malay, utvecklats. Den har sina rötter i 1600- och 1700-talens import av slavar från dagens Indonesien, Malaysia och Indien (se Äldre historia). Curryrätterna som serveras i Cape Malay-köket är ganska milda och har gärna inslag av torkad frukt. En klassisk rätt är bobotie, en ugnsbakad köttfärscurry som täcks med ett lager äggstanning. Samosa, friterade trekantsknyten av filodeg fyllda med kött- eller grönsaksröror, är ett populärt tilltugg. Ett annat mycket typiskt sydafrikanskt tilltugg är biltong, tunna skivor torkat kött, ofta kryddat med koriander.I staden Durban dominerar det indiska köket som ett arv efter den indiska arbetskraftsinvandringen i slutet av 1800-talet.

Den sydafrikanska vinindustrin har expanderat rejält sedan i början av 1990-talet då den ekonomiska isoleringen av landet bröts. I dag tävlar Sydafrika med Chile om platsen som världens sjunde största vinproducent.  

Klädsel
I princip alla sydafrikaner, oavsett religion och kultur, klär sig i västerländska kläder. Muslimska kvinnor täcker ofta sitt hår med en sjal men använder mycket sällan nikab. I flera afrikanska kulturer måste gifta kvinnor täcka håret med en huvudbonad, så kallad doek, den kan bäras som sjalett eller svepas till en hög turban. Till fredagsbönen bär många muslimska män en mer traditionell klädsel. Annars bär män och kvinnor från alla sydafrikanska kulturer endast traditionella dräkter och huvudbonader vid olika högtider, särskilt bröllop.

Helgdagar
Sydafrika har tolv helgdagar varav flera tillkommit efter 1994. Exempel på sådana är Människorättsdagen 21 mars som firas på årsdagen av upprättandet av den sydafrikanska människorättskommissionen, Frihetsdagen 27 april som firar årsdagen av de första fria valen i landet 1994 brukar räknas som Sydafrikas nationaldag. Ungdomens dag 16 juni högtidlighåller minnet av skolupproret 1976 (se Modern historia).

Försoningsdagen 16 december kallades tidigare Löftesdagen och firades av afrikanderna till minne av ”slaget vid Blood River” 1838, då en liten styrka av vita soldater segrade över flera tusen zulukrigare och floden Ncomes vatten färgades rött av blod. Flera högtidsdagar som anspelade på landets koloniala historia togs bort i samband med övergången till demokrati, exempelvis Van Riebeecks dag den 6 april och Paul Krugers dag den 10 oktober. Kristna högtider så som jul och påsk är också helgdagar.

Sydafrika – Äldre historia

Urbefolkningarna khoikhoi och san har bott i Sydafrika i tusentals år, men idag utgör de endast en folkspillra i Kalahariöknen.De trängdes efter hand undan av bantutalande folk, förfäder till dagens svarta sydafrikaner, och europeiska kolonisatörer, från vilka till dagens vita härstammar.

Bantufolken var jordbrukare och använde metallredskap. Historiker och arkeologer tvistar om när de började komma till Sydafrika, under det första århundradet efter Kristus eller rent av tusen år senare.

År 1488 rundade portugisiska skepp Godahoppsudden, och Europa fick kännedom om Sydafrikas existens. I slutet av 1500-talet gjorde nederländare och engelsmän strandhugg på den sydafrikanska kusten, men först i och med nederländaren Jan van Riebeecks landstigning 1652 i Table Bay, där Kapstaden ligger idag, började den vita koloniseringen.

Riebeecks avsikt var inte att grunda en koloni. För det holländska ostindiska kompaniets räkning skulle han anlägga en handelsstation, där fartyg på väg mot Indien kunde proviantera och bland annat få med sig kött, grönsaker och mjölkprodukter. Problemet var att de lokala invånarna inte ville släppa ifrån sig sina djur, eftersom en khoikhois status byggde på boskapsinnehav. Därför fick nederländare som var anställda i kompaniet bli lantbrukare i Sydafrika för att leverera livsmedel till fartygen.

På grund av khoikhois motstånd mot att arbeta på de vita nybyggarnas gårdar importerades slavar, av vilka många var malajer. Slavar från Sydostasien tillsammans med khoikhoi är de huvudsakliga förfäderna till den folkgrupp som i dagens Sydafrika kallas färgade. Sexuella förbindelser över rasgränserna förbjöds tidigt men förekom ändå i smyg.

Storbritannien tar över

År 1795 intogs Kapkolonin av Storbritannien. Den ekonomiskt misskötta kolonin hade inget att sätta emot och övertagandet skedde utan strid. Nederländerna fick tillbaka kolonin enligt fredsfördraget i Amiens 1802 men tre år senare återtog britterna kontrollen. Kolonin expanderade utefter östkusten under ständiga strider med xhosa- och zulufolken. De nederländska invandrarnas ättlingar, boerna – eller afrikanderna, var missnöjda med det brittiska styret, i synnerhet med beslutet att avskaffa slaveriet. Många lämnade Kapprovinsen och begav sig i nordöstlig riktning. De som gav sig av ansåg sig tillhöra ett utvalt folk med ett uppdrag att civilisera det svarta Afrika. De utkämpade många strider med zuluerna, samtidigt som de markerade sitt oberoende i förhållande till engelsmännen. Vandringen norrut kallas Die groot trek, den stora vandringen, och har fått en legendarisk roll i afrikandernas historieskrivning.

Politiska och väpnade motsättningar förekom också mellan svarta folkgrupper. Under 1800-talet utkristalliserade sig undergrupper till de östafrikanska invandrarfolk som sedan sekler levde i de östra delarna av dagens Sydafrika, och den indelning som förekommer idag tog form. Zuluerna var den mest tongivande gruppen i början av 1800-talet och under ledning av kung Shaka Zulu byggde de under decennier av våldsamma räder upp ett mäktigt imperium och lade grunden för zuluernas självbild som ett stolt krigarfolk.

I början på 1850-talet upprättade boerna två republiker i centrala Sydafrika - Oranjefristaten och Transvaal. Det skedde med britternas samtycke, men när diamanter och guld några decennier senare hittades i afrikandernas områden ville britterna kontrollera hela Sydafrika. Afrikandernas republiker låg dessutom i vägen för Storbritanniens koloniala ambitioner som handlade om att kontrollera ett sammanhängande område från Kapstaden till Kairo. Det fanns också starka ideologiska skillnader mellan de konservativa afrikanderna och de jämförelsevis liberala britterna vilket underblåste motsättningarna.

Konflikten övergår i krig

Konflikten mellan britter och afrikander utlöste det så kallade boerkriget 1899 (boerna refererar till det som frihetskriget), vilket drabbade civila boer hårt. Brittiska soldater brände ner 30 000 av boernas gårdar. Kvinnor och barn samlades i koncentrationsläger, där omkring 28 000 boer avled, de flesta i sjukdomar. Det var betydligt fler än vad som dog i strider. Till slut slöts ett fredsavtal i staden Vereeniging 1902 och boernas två republiker förlorade sin självständighet.

Britter och boer utformade gemensamt en författning för den Sydafrikanska unionen. Den trädde i kraft 1910. Unionen omfattade boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal samt de brittiska kolonierna Kapprovinsen och Natal. Formellt sett var unionen en del av det brittiska imperiet men banden till Storbritannien bleknade med tiden.

Krigsförlusten orsakade djup och långvarig bitterhet hos boerna, och den sociala och ekonomiska utvecklingen vidgade efter hand klyftan mellan dem och engelsktalande vita. Samtidigt fanns ett gemensamt intresse hos de jordbrukande boerna och de brittiska gruvägarna att utnyttja den billiga svarta arbetskraften och tillskansa sig mark. År 1913 antogs en jordlag som gav 87 procent av Sydafrika till de vita och 13 procent till den stora svarta majoriteten. 1923 infördes motsvarande lagar om rasåtskillnad i städerna.

Unionsförfattningen gav inte de svarta några medborgerliga eller politiska rättigheter. Enda undantaget var i Kapprovinsen. Där hade svarta och färgade enligt praxis rösträtt till det nationella parlamentet men de kunde bara välja mellan vita kandidater.

De svarta mobiliserar

Diskrimineringen väckte starka reaktioner bland svarta ledare. 1912 bildade de en organisation, som senare fick namnet Afrikanska nationalkongressen (ANC), och som kom att kämpa för svartas politiska rättigheter.

Industrialiseringen av Sydafrika finansierades med inkomster från de brittiskägda gruvorna och britterna kom att dominera näringslivet. Samtidigt rationaliserades de vitas jordbruk och många fattiga vita bönder övergav odlingen och sökte sig till städerna och gruvorna. Därmed uppstod en vit arbetarklass av afrikander. Till skillnad från de svarta arbetarna hade de vita gruv- och industriarbetarna rätt att organisera sig fackligt. Facket såg till att de vita gynnades på arbetsmarknaden.

Under 1920-talet tog industrialiseringen fart och behovet av arbetskraft ökade. Problemet var att de vita inte var tillräckligt många för att kunna fylla alla luckor och näringslivet ville därför börja rekrytera svarta även till mer kvalificerade arbeten. Det ledde till protester från de vita arbetarna.

Den rasåtskillnadsideologi, apartheid, som växte fram under första halvan av 1900-talet byggde på en rad ekonomiska, politiska och religiösa faktorer. Tillsammans skapade de ett samhällsklimat där segregation ansågs nödvändig och naturlig. Sydafrikas långa historia av institutionaliserat slaveri och förtryck utgjorde en grogrund och näringslivets stora behov av billig och lättkontrollerad arbetskraft skyndade på utvecklingen. Dessutom fanns det inom den inflytelserika holländska reformerta kyrkan en grundmurad föreställning om att rassegregering var rätt sätt att organisera samhället på, för att trygga den vita kristna lärans överlevnad. Det var en afrikanderpastor som 1929 lanserade begreppet apartheid.

Afrikandernas parti, Nationalistpartiet, vann valet 1948 med ett krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad. Det brukar anses som det formella startskottet för den organiserade apartheidpolitiken i Sydafrika.

Om våra källor

Sydafrika – Modern historia

Efter segern i 1948 års val började Nationalistpartiet förändra det sydafrikanska samhället och skapa ett nätverk av detaljerade lagar för att upprätthålla åtskillnad mellan raserna. Grundtanken var att de svarta skulle bo i de så kallade ”hemländer” som skapades för varje afrikansk folkgrupp på mark som tilldelats de svarta genom 1913 år jordlag (se Äldre historia).

I ”vita” områden begränsades de svartas rörelsefrihet och de tvingades bära särskilda pass som angav deras rastillhörighet, hemvist och villkoren för deras rörelse utanför hemmet. Passlagarna kom senare att omfatta alla icke-vita sydafrikaner. Regeringen förbjöd äktenskap över rasgränserna. Svarta, vita och färgade hölls åtskilda på offentliga platser som restauranger, sjukhus, tåg, postkontor och offentliga toaletter. Till och med parkbänkar försågs med skyltar för vita eller för icke-vita. Överträdelser bestraffades hårt och stickkontroller av id-handlingar var vanliga.

Miljontals svarta tvingades flytta till hemländerna på landsbygden, trots att arbetskraften behövdes i det vita samhället. Istället byggdes baracker för de manliga arbetarna, till exempel vid gruvorna och kring städer, där de tvingades leva långt från sina familjer. ANC försökte bemöta orättvisorna med ickevåldsprotester men utan större framgång.

Massakern i Sharpeville 1960 blev en vändpunkt. Då sköt vita poliser ihjäl 69 svarta som genomförde en fredlig demonstration. Efter massakern förbjöds de afrikanska motståndsrörelserna Afrikanska nationalkongressen (ANC) och Panafrikanska kongressen (PAC). De gick under jorden och inledde väpnat motstånd och sabotageaktioner. Regimen slog tillbaka med en effektiv polismakt och följderna för apartheidmotståndarna blev förödande. Samtidigt började deras kamp att uppmärksammas internationellt. 1960 fick ANC-ledaren Albert Luthuli Nobels fredspris för att han in i det längsta hållit fast vid icke-våldslinjen. Han tog emot sitt pris i Oslo året därpå.

Människor samlas i Sharpeville inför den stora demonstrationen. Foto: AP/TT

Mandela i fängelse

Sydafrika klippte de sista banden med Storbritannien 1961 och blev en självständig republik. I praktiken hade Sydafrikanska unionen då redan styrts oberoende av Storbritannien i över ett decennium. År 1962 greps Nelson Mandela, en av ledarna för ANC:s väpnade gren Nationens spjut (Umkhonto we Sizwe). Han dömdes och hann avtjäna nästan ett år i fängelse innan nya bevis gjorde att han 1964 åter ställdes inför rätta, i den mest kända av hans två rättegångar: Rivoniarättegången. Tillsammans med sju andra ledande ANC-medlemmar dömdes han till livstid, anklagad för bland annat högförräderi. Han sändes till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden.

På 1970-talet blev kostnaderna för apartheid uppenbara. Sydafrika hade haft flera decennier av ekonomisk tillväxt, men resurserna hade fördelats mycket ojämlikt och det skapade problem. Medan fattigdom rådde i de överbefolkade hemländerna, led näringslivet brist på utbildade arbetare och industrins hemmamarknad var svag. Den engelskspråkiga eliten inom näringslivet kritiserade systemet och efterhand anslöt sig afrikanderna (se Befolkning och språk) till kritiken. Afrikanderna var av tradition jordbrukare men hade börjat skaffa sig ekonomiska intressen i industrin. Det bidrog till att en ny politik började växa fram inom Nationalistpartiet som dominerades av afrikander. Sowetoupproret 1976 verkade i samma riktning. Upproret utlöstes då skolelever i den svarta förstaden Soweto utanför Johannesburg sköts ihjäl av polis, när de demonstrerade mot att afrikandernas språk, afrikaans, skulle bli undervisningsspråk vid sidan av engelska. Oro bröt ut över hela landet och flera hundra människor dödades, många av dem barn. Våldet avskräckte utländska investerare och Sydafrikas ekonomiska problem förvärrades.

Regimen arbetade intensivt för att kontrollera informationsflödet och var länge framgångsrik. Censuren var omfattande och för såväl svarta som vita medborgare var det svårt att skaffa sig en korrekt bild av förtryckets omfattning och brutalitet. I slutet av 1970-talet började censurmyndigheten tappa greppet och regimkritiska journalister spelade under den kommande decenniet en viktig roll i kampen mot apartheid.

Apartheid luckras upp

Under P W Botha, som blev premiärminister 1978, öppnades nya yrken för svarta och förbudet mot giftermål mellan raserna hävdes. En grupp bröt sig ur Nationalistpartiet och bildade Konservativa partiet, när Botha föreslog en ny författning med ett parlament där färgade och asiater skulle få varsin kammare vid sidan av de vitas. Svarta skulle däremot inte få plats i trekammarparlamentet.

Uppdelningen mellan raserna gällde alla områden. Foto: AP/TT

Apartheidmotståndarna samlade sig i en gemensam organisation, Förenade demokratiska fronten (United Democratic Front, UDF), för att motarbeta trekammarparlamentet. De lyckades inte och den nya författningen blev verklighet 1984. Den innebar bland annat att den verkställande makten flyttades till det tidigare symboliska presidentämbetet. Botha övergick från att vara premiärminister till att bli president. UDF-kampanjen växte i styrka med strejker och uppror i de svarta kåkstäderna. 1985 sköt polis i Kapprovinsen ihjäl 20 människor på årsdagen av Sharpevillemassakern.

Motsättningarna ökade också mellan svarta grupper. I Natalprovinsen krävdes många dödsoffer i uppgörelser mellan zuluer från Inkatharörelsen (se Politiskt system) och ANC-anhängare, som ansåg att Inkatha svek kampen mot apartheid. Regeringen införde undantagstillstånd i Natal 1985 och vidgade det under en period till hela landet.

Västeuropa och USA införde ekonomiska sanktioner mot Sydafrika under andra halvan av 1980-talet med krav på ökade rättig­heter för de svarta. Den vita regimen lät sig dock inte rubbas. Motståndarna framställdes som kommunist­inspirerade och ANC som en kommunistisk frontorganisation. Militären och säkerhetstjänsten gavs större inflytande och Sydafrika fick allt starkare drag av en polisstat. Utvecklingen bröts sedan Botha 1989 avgått som ledare för Nationalistpartiet och efterträtts av Frederik Willem de Klerk. Samma år föll kommunistregimerna i Östeuropa och därmed ett av nationalist­regeringens huvudargument för att upprätthålla apartheid – det kommunistiska hotet.

ANC blir tillåtet

1990 hävde de Klerk förbudet mot ANC, PAC och Sydafrikanska kommunistpartiet. I samband med det släpptes Nelson Mandela fri efter 27 år i fängelse. Regeringen och ANC möttes för samtal och 1991 hävde de Klerk delar av apartheidlagarna. Samtidigt valdes Mandela till ANC:s ledare. En flerpartikonferens inledde arbetet på en ny författning. Politiska fångar släpptes och ANC-medlemmar i exil kunde återvända. ANC avbröt den väpnade kampen.

1993 tilldelades president FW de Klerk och ANC-ledaren Nelson Mandela Nobels fredspris för sitt arbete för att avskaffa apartheid. Foto: Denis Farell/AP/TT

Vita extremister försökte sabotera de nya samarbetsförsöken genom terrordåd, men det största hotet mot fungerande samarbete var det ökande våldet mellan anhängare till Inkatha respektive ANC. Problemen till trots kunde parlamentet 1993 anta en provisorisk författning och i april höll Sydafrika sitt första allmänna, demokratiska val. ANC vann en klar seger med nära två tredjedelar av rösterna. Nästan alla ANC-väljare var svarta. Nationalistpartiet, som inte bara stöddes av vita utan även av många färgade, fick en femtedel av rösterna. Inkatha fick en dryg tiondel.

Det nyvalda parlamentet utsåg ANC-ledaren Nelson Mandela till president. ANC:s Thabo Mbeki blev förste vice-president, Nationalistpartiets de Klerk andre vicepresident och Inkatha-ledaren Mangosuthu Buthelezi fick posten som inrikes­minister. Partierna hade före valet kommit överens om att bilda en samlingsregering som skulle verka fram till nästa val 1999.

Högtflygande planer

Regeringen antog ett stort program för återuppbyggnad och utveckling. På fem år skulle en miljon nya bostäder byggas, alla barn skulle få fri tioårig utbildning, alla invånare skulle få sjukvård till rimlig kostnad och alla hushåll skulle få tillgång till rent vatten. 30 procent av jordbruksmarken skulle omfördelas och 2,5 miljoner nya jobb utlovades. Men målen uppnåddes bara delvis, på grund av lägre ekonomisk tillväxt än väntat och byråkratiska hinder. ANC:s allierade kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen kritiserade den marknadsekonomiska inriktningen på politiken.

Lokalval genomfördes 1995, men på grund av det fortsatta politiska våldet sköts valet i zulufolkets kärnområde KwaZulu-Natal upp. Då hade våldet där under ett decennium krävt över 14 000 människors liv. Våldet minskade efter medling och val kunde hållas 1996. Inkatha, som hade sitt viktigaste stöd på landsbygden, segrade. Sedan parlamentet antagit en ny författning 1996 lämnade Nationalistpartiet samlingsregeringen, eftersom man ansåg att möjligheterna till påverkan var små.

F W de Klerk lämnade posten som partiledare 1997. Samma år avgick den nära 80-årige president Mandela som ANC-ledare och efterträddes av Thabo Mbeki. Regeringens största motgång var den ökande arbetslösheten. Missnöjet i svarta kåkstäder utnyttjades av radikala ANC-politiker, som agitatorn Winnie Madikizela-Mandela, före detta hustru till Nelson Mandela.

Valframgång för ANC

Trots problemen blev parlamentsvalet 1999 en stor framgång för ANC. Partiet fick två tredjedelar av mandaten i nationalförsamlingen. Nya nationalistpartiet (tidigare Nationalistpartiet) fick bara 28 mandat.

ANC-ledaren Thabo Mbeki utsågs av det nyvalda parlamentet till president efter landsfadern Nelson Mandela. Mbeki var en erkänt duktig ekonom men saknade sin företrädares naturliga auktoritet. Hans förmåga att hantera svåra samhällsproblem kom att ifrågasättas under de kommande åren. Han fick bland annat kritik för sin ovilja att erkänna sambandet mellan hiv-viruset och aids och för regeringens vidlyftiga vapenaffärer, vilka inkluderade köp av 28 svenska JAS Gripenplan för motsvarande 17 miljarder kronor (ordern ändrades senare till 26 plan). Kritikerna ville hellre se att pengarna gick till sociala satsningar. Vapenköpen omgärdades också av anklagelser om korruption och mörkläggning.

Trots kritiken gjorde ANC sitt bästa val någonsin våren 2004. Partiet kunde räkna in nära 70 procent av rösterna i parlamentsvalet. Det största oppositionspartiet Demokratiska alliansen (DA) fick drygt tolv procent och Inkatha sju procent. Nya nationalistpartiet, nådde inte ens två procent och försvann från den politiska scenen. Partiet hade förlorat sina kärnväljare på samarbetet med ANC. Det nya parlamentet valde Mbeki till president för en andra femårsperiod.

Inrikespolitiken kom de följande åren att domineras av en rad korruptionsaffärer. Vicepresident Jacob Zuma från ANC tvingades år 2005 lämna sin post sedan en domstol pekat ut honom som delaktig i en korruptionshärva kopplad till regeringens vapenköp 1999. Zuma var populär hos delar av befolkningen och avskedandet skapade spänningar inom ANC, där vänsterkrafterna krävde att han skulle återfå sin post. Zuma stod också åtalad i ett våldtäktsmål men frikändes våren 2006. Senare samma år lade åklagaren ner åtalet för korruption efter att ett procedurfel begåtts. Det beslutet upphävdes år 2007 av Sydafrikas högsta domstol och Zuma åtalades för bland annat korruption och penningtvätt. Det slutade återigen med att fallet lades ner eftersom domstolen fann att ”det fanns skäl att anta att beslutet att åtala Zuma hade politiska motiv”.

I december 2007 valdes Jacob Zuma till ny partiledare för ANC och petade därmed undan den sittande presidenten Thabo Mbeki från partiledarposten.

Trots att landets högsta appellationsdomstol i januari 2009 meddelade att Jacob Zuma åter kunde åtalas för korruption lät ANC honom stå kvar som partiets kandidat när parlamentet i april skulle utse ny president. I början av april lades korruptionsåtalet mot Zuma ned igen. Åklagarmyndigheten förklarade att det inte var “möjligt eller önskvärt” att driva åtalet vidare eftersom bandade telefonsamtal visat att rättsprocessen manipulerats.

ANC vann som väntat en stor seger i parlamentsvalet men gick tillbaka något jämfört med föregående val. Demokratiska alliansen stärkte sin ställning och kom tvåa före det nybildade partiet Cope, grundat av utbrytare ur ANC. Inkatha tappade terräng och hamnade på fjärde plats. Jacob Zuma utsågs till ny president.

Epoken Zuma

Jacob Zuma var framgångsrik i att odla bilden av sig själv som en hjälte för de fattiga. Han lovade fler jobb, lägre kriminalitet, utbyggd välfärd och en omfördelning av jord från vita till svarta. Regeringen satte igång stora projekt för att skapa jobb och stärka välfärden men resultaten uteblev och besvikelsen över fortsatt ojämlikhet och fattigdom bredde ut sig. Arbetslösheten och brottsstatistiken låg kvar på höga nivåer och den sociala servicen var otillräcklig.

Våldsamma gatuprotester i fattiga områden ökade kraftigt från 2009 och var vanliga under hela Zumas tid vid makten. Även på arbetsmarknaden uppstod konflikter. En av de mest uppmärksammade händelserna inträffade i augusti 2012 då 34 gruvarbetare sköts ihjäl när polisen försökte skingra strejkande arbetare vid Marikanagruvan utanför Pretoria.

Inom den styrande trepartsalliansen (ANC, kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu) pågick en hetsig debatt om den ekonomiska politikens inriktning. Vänsterfalangen, det vill säga Cosatu och kommunistpartiet, kritiserade president Zuma för vad man ansåg vara en alltför näringslivsvänlig ekonomisk politik. Vänstern ville spendera mer resurser på fattigdomsbekämpning och ge staten en mer aktiv roll i ekonomin.

Alliansparterna anklagade också Zuma och ANC-ledningen för maktfullkomlighet, svågerpolitik och en benägenhet att vilja tysta ned kritik. Som ett slagträ i debatten användes inte sällan anklagelser om korruption.

Zuma hade under sin kampanj lovat att lägga mer resurser på att stävja ekonomiska oegentligheter, men det visade sig att han i första hand avsåg förbrytare på lägre nivå. För personer i högre ställning blev det tvärtom lättare att komma undan rättvisan under åren med Zuma, eftersom flera viktiga antikorruptionsenheter inom polisen och skatteverket lades ner eller blev av med finansiering.

Maktkampen inom ANC förvärrades under 2011 då Zuma kom i konflikt med den inflytelserike ledaren för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema. Han anklagade Zuma för att svika landets fattiga och sälja ut statliga tillgångar till utländska intressen. Ungdomsförbundet krävde att landets gruvor skulle förstatligas och vita bönders jord beslagtas utan kompensation. Malemas uttalanden skaffade honom stort stöd bland fattiga ANC-supportrar och ökade splittringen inom trepartsalliansen. Vid sidan av kritiken av Zuma gjorde Malema en rad andra kontroversiella uttalanden och i februari 2012 uteslöts han ur ANC.

Två nya partier startades inför valet 2014: Julius Malemas vänsterparti Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) och Låt oss bygga (Agang). Det senare grundades av en känd kvinnlig anti-apartheidaktivist, Mamphela Ramphele, som gick till val på kraftigare åtgärder mot korruptionen.

Valet i maj 2014 blev det dittills sämsta för ANC som backade med nästan 6 procentenheter jämfört med valet 2009. Det största oppositionspartiet Demokratiska alliansen (DA) gick framåt och fick drygt 22 procent medan Julius Malemas nybildade vänsterparti Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) blev tredje största parti med drygt 6 procent. Efter valet utsågs Zuma till president för en ny femårsperiod.

Skandalerna runt Zuma fortsatte att dominera politiken. Redan före valet hade om- och nybyggnader på hans privata gård i hembyn Nkandla fått stor uppmärksamhet. Bygget hade kostat 150 miljoner kronor av statens medel, och justitieombudsmannen krävde att Zuma skulle betala tillbaka allt som inte gällde rena säkerhetsinstallationer.

Fortsatta protester mot regeringens oförmåga att lösa landets ekonomiska och sociala problem satte stor press på ANC inför lokalvalen 2016 och partiet gjorde sitt sämsta val på 22 år. Bara 54 procent av väljarna röstade på ANC.

Inom partiet och i den allmänna opinionen tilltog kritiken mot Zuma. Förutom Nkandla-affären handlade det om hans nära relationer med den indiskbördiga finansfamiljen Gupta. Starka tecken tydde på att presidenten vid flera tillfällen, direkt eller indirekt, låtit sig påverkas i sin ämbetsutövning, bland annat när det gällde flera tumultartade omstuvningar i regeringen under 2017. Händelserna bidrog till att förvärra den redan krisande ekonomin. Vid det misstroendevotum som hölls i början av hösten 2017 röstade även en del av ANC:s parlamentsledamöter med oppositionen men det räckte inte för att fälla presidenten.

Vid ANC:s partikongress i december samma år ersattes Zuma som partiledare av vicepresident Cyril Ramaphosa. Reglerna hindrade Zuma från att kandidera för en tredje mandatperiod.  Ramaphosa vann med knapp marginal över en annan ANC-veteran, Zumas ex-fru Nkosazana Dlamini-Zuma. 

I slutet av 2017 ökade domstolarna pressen på ANC och Zuma, bland annat genom att kräva att parlamentet skulle utforma ett regelverk för avsättande av en sittande president. Inom ANC:s nya ledning gick åsikterna om Zuma isär. De som ville tvinga fram hans avgång fick till slut övertaget och i mitten av februari 2018 krävde ANC officiellt att Zuma skulle dra sig tillbaka från presidentposten. Zuma försökte motsätta sig kravet under något dygn men gav sedan upp och meddelade den 14 februari sin avgång med omedelbar verkan. Ramaphosa tog över som president dagen därpå. Kort därefter meddelade riksåklagaren att Zuma skulle åtalas för korruption i 16 fall. 

Läs mer i Aktuell politik.

Om våra källor

Sydafrika – Politiskt system

Sydafrika har sedan början av 1990-talet gått från ett system där majoriteten av landets befolkning saknade rösträtt till att bli en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och framhåller allas likhet inför lagen. Sedan det första demokratiska valet 1994 regerar den tidigare förbjudna Afrikanska nationalkongressen (ANC) som ledde de svartas kamp mot rasåtskillnadssystemet apartheid.

Under apartheidtiden från 1948 fram till början av 1990-talet saknade de svarta helt representation. 1984 infördes ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, men de svarta stod fortsatt utanför. Sedan apartheid avskaffats infördes en tillfällig författning som gav alla vuxna rösträtt vilket banade väg för val till Sydafrikas första demokratiska parlament som öppnade 1994.

Presidenten utses av parlamentet för en femårsperiod och kan väljas om högst en gång. Presidenten utser ministrarna, leder regeringens arbete och är överbefälhavare. Han eller hon kan avsättas genom misstroendevotum eller riksrättsförfarande.

Den lagstiftande makten innehas av parlamentets två kamrar – nationalförsamlingen och nationella provinsrådet. Nationalförsamlingens 400 ledamöter utses i allmänna val vart femte år enligt ett proportionellt valsystem. Provinsrådets 90 medlemmar utses av provinsernas lagstiftande församlingar (se nedan). Provinsrådet har som uppgift att ta ställning till de lagar som antas i nationalförsamlingen.

För att få rösta krävs att man är minst 18 år och registrerar sig flera månader före valet. Valdeltagandet har gått ned betydligt sedan det första demokratiska valet 1994 då 85 procent av den vuxna befolkningen gick till valurnorna. Det officiella valdeltagandet vid parlamentsvalet 2019 var 66 procent, att jämföra med 73 procent 2014. Valkommissionens statistik baserar sig helt på registrerade väljare och avslöjar inte att drygt 9 miljoner sydafrikaner, omkring en fjärdedel av de som har åldern inne för att få rösta, aldrig ens registrerade sig inför valet 2019.

Den minskade benägenheten att rösta kan tolkas som besvikelse över utvecklingen (se Modern historia och Aktuell politik). Opinionsundersökningar visar att det i synnerhet bland den svarta befolkningen är ett stort steg att rösta på något annat parti än ANC och många väljer hellre att röstskolka. 

Författningsändringar fordrar två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. För att ändra författningens deklaration om mänskliga rättigheter krävs tre fjärdedelars majoritet.

Sydafrika är indelat i nio provinser. Varje provins har en lagstiftande församling med 30–100 ledamöter beroende på befolkningens storlek. Provinsval hålls vart femte år samtidigt med parlamentsvalet. På kommunal nivå finns 231 fullmäktigeförsamlingar – åtta storstadsområden och 205 kommuner. Ledamöterna tillsätts i allmänna val vart femte år, ungefär mittemellan de nationella valen. I samband med lokalvalen utses också resprestanter till de 44 distrikten som utgör en administrativ mellannivå  mellan provinser och kommuner. 

Rättsväsendet har en oberoende ställning. En författningsdomstol med elva ledamöter ska övervaka att verkställande, lagstiftande och dömande makt följer författningen. Det finns också en Högsta domstol.

Politiska partier 

Det finns ingen fast nedre spärr för att komma in i parlamentet, det räcker att få ihop tillräckligt med röster för minst ett mandat. Vid valet 2019 lyckades 14 politiska partier med det. De flesta har bara ett eller två mandat och är helt överskuggade av de fåtaliga större partierna.

Sydafrikas dominerande politiska parti är Afrikanska nationalkongressen (African National Congress, ANC), som haft regeringsmakten sedan 1994. Partiet stod på topp i valet 2004 då nästan 70 procent av rösterna tillföll ANC. Sedan dess har partiet tappat mark. 2019 fick ANC 57,5 procent av rösterna - partiets sämsta resultat hittills. Det räckte dock för att ANC skulle kunna behålla sin majoritet i parlamentet.

Partiet bildades 1912, fick namnet ANC 1923 och drev krav på rösträtt och andra politiska rättigheter för de svarta. På 1950-talet ledde ANC massprotester mot apartheidsystemet. 1960 förbjöds ANC och efter en polismassaker på demonstranter samma år (se Modern historia) övergavs ickevåldsprincipen. 1964 dömdes Nelson Mandela och andra ledande ANC-medlemmar till livstids fängelse. På 1960-talet vidgade ANC sitt samarbete med Sydafrikanska kommunistpartiet (South African Communist Party, SACP), som hade vita medlemmar. Därefter kunde även de som inte var svarta bli medlemmar i ANC. Förbudet mot ANC hävdes 1990, Mandela frigavs och partiet vann överlägset landets första demokratiska val 1994. Mandela valdes av parlamentet till landets president.

ANC bildade vid början av 1990-talet en allians med kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu (Congress of South African Trade Unions). Därmed fick kommunisterna och Cosatu representation och inflytande i regeringen vilket också ledde till spänningar. ANC:s mer marknadsekonomiska inriktning har kritiserats av de övriga i alliansen.

Den första utbrytningen ur ANC sedan partiet fick makten blev partiet Folkets kongress (Congress of the People, Cope) som grundades 2008 av två förgrundsfigurer inom ANC. Cope fick drygt sju procent i valet 2009 men föll sedan sönder i interna maktstrider och har i de två senaste valen hamnat under en procent.

Demokratiska alliansen (Democratic Alliance, DA), har varit största oppositionsparti sedan 1999 och har makten i Västra Kapprovinsen. Partiet hette tidigare Demokratiska partiet (Democratic Party, DP) och samlade den liberala oppositionen mot apartheid bland engelsk­talande vita. Kapstadens borgmästare Helen Zille valdes 2007 till partiledare för DA. Hon avgick i maj 2015 då partiet fick sin första svarta ledare, Mmusi Maimane. Förhoppningarna på Maimane var oerhört stora men valet 2019 blev en besvikelse. Efter interna stridigheter, som bland annat involverade hans frispråkiga föregångare, avgick Maimane i slutet av 2019. Den vita partiveteranen John Steenhuisen hoppade in som tillförordnad ersättare. Han valdes ett år senare, i november 2020, till ny partiledare och blev därmed också officiell oppositionsledare.

DA, anklagas ofta för att vara ett parti för vita, trots att de vita väljarna numera är i minoritet och dess största väljargrupp består av färgade. Partiet har vuxit stadigt genom alla val fram till valet 2019 då det tappade en handfull mandat.

Det tredje största partiet är sedan valet 2014 det då nybildade Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) som leds av Julius Malema. Han var tidigare ordförande i ANC:s ungdomsförbund men sparkades ut efter rasistiska uttalanden och hård kritik mot partiledningen. EFF vill bland annat förstatliga gruvor och jordbruks­mark, samt bedriva en tuffare politik mot landets vita befolkning. Valet 2019 blev en stor framgång för EFF som nästan fördubblade sitt antal mandat i parlamentet (se faktaruta). Partiets företrädare är stridbara och utmärker sig i parlamentet genom att bära röda overaller och gruvarbetarhjälmar. De har vid flera tillfällen orsakat tumult i parlamentet genom att störa ordningen. Det skedde i synnerhet under Jacob Zumas presidentskap då EFF gjorde till en vana att sabotera presidentens årliga tal vid parlamentets öppnande.

Inkatha – frihetspartiet (Inkatha Freedom Party, IFP) var ursprungligen en kulturrörelse för zuluer bildad 1922. Rörelsen registrerades som en politisk organisation 1975 under ledning av Mangosuthu Buthelezi, regeringschef i det så kallade hemlandet KwaZulu (se Modern historia). En våldsam och dödlig politisk kamp utkämpades mellan Inkatha och ANC, som ansåg att Buthelezi svek kampen mot apartheid. Minst 15 000 människor miste livet i sammandrabbningar mellan ANC och Inkatha. Inkatha har successivt försvagats och fick i valet 2014 bara tio mandat men stärkte sin ställning något i valet 2019 då det kom på fjärde plats.

Ett annat parti som stärkt sin ställning är det konservativa Frihetsfront Plus (Vryheidsfront Plus, VF+) som grundades 1994. Partiet attraherar huvudsakligen vita väljare och strävar efter att skydda de afrikaanstalandes rättigheter. Partiet motsätter sig reformer för att ge svarta mer makt och är emot en omfördelning av jord från vita markägare till svarta. I valet 2019 kom Frihetsfronten på femte plats efter Inkatha.   

I slutet av sommaren 2023 bildade DA, IFP och VF+ en allians inför valet 2024 med fyra mindre partier utanför parlamentet (se Kalendarium). 

Om våra källor

Sydafrika – Demokrati och rättigheter

Det tidigare apartheidsystemet som gynnade de vita och höll de svarta borta från makten har ersatts av demokratiska institutioner, ett livskraftigt civilsamhälle och fria medier. Men utmaningar kvarstår, inte minst när det gäller korruption.

Sydafrikas är en fungerande demokrati med flera partier. Även partiet ANC har suttit vid makten sedan 1994 har oppositionen goda möjligheter att göra sin röst hörd. Internationella valobservatörer har klassat de senaste valen som fria och väl genomförda.

Grundlagen garanterar alla medborgares lika rättigheter oberoende av ras, kön och sexuell läggning. I praktiken slår arvet från apartheid fortfarande igenom och skillnader i villkor och möjligheter kan vara mycket stora beroende på om man är svart, färgad eller vit sydafrikan. Invandrargrupper från andra afrikanska länder har det särskilt svårt och på senare tid har ett antal invandrare dött i främlingsfientliga attacker.

Andelen kvinnor i parlamentet är internationellt sett hög, 46 procent efter valet 2019. Sydafrika är världens 20:e mest jämställda land att leva i, enligt World Economic Forums ranking av 146 länder 2023. Ändå är situationen för kvinnor, i synnerhet färgade och svarta, ofta sämre än för män i motsvarande grupper. Arbetslösheten är högre bland kvinnor och könsbaserat våld är vanligt.

Civilsamhället är livskraftigt och lämnar ett tydligt avtryck i debatten. Enligt författningen råder mötes- och föreningsfrihet, men det finns rapporter om att polisen har brukat våld för att upplösa fredliga demonstrationer.

Författningen garanterar religionsfrihet och det efterlevs i allmänhet väl.

Yttrandefrihet och medier

Pressfriheten var beskuren under apartheidåren men garanteras idag i författningen. Sydafrika har en livaktig press och ett antal privatägda tidningar som bedriver kritiskt granskande journalistik.

ANC-regeringen har periodvis haft svårt att acceptera pressens granskning och det har förekommit förslag om att försöka begränsa den genom en särskild mediekommission. Enligt Reportrar utan gränser förekommer det att journalister avlyssnas av säkerhetstjänsten, liksom att journalister som rapporterar om korruption inom ANC trakasseras. Hat och hot mot journalister har även uttryckts av ledande oppositionspolitiker, främst från det radikala vänsterpartiet EFF. Reportrar utan Gränser placerade 2023 Sydafrika på plats 25 i sitt index över pressfriheten i 180 länder (se listan här). 

Korruption

Närmare hälften av landets invånare anser att korruptionen är utbredd i samhället. I ett index över upplevd korruption i 180 länder som Transparency International upprättar hamnar Sydafrika på plats 72 i sällskap av Senegal och Burkina Faso men lite högre än Ungern och Kuwait (se rankningslistan här). Med afrikanska mått mätt är det en mycket bra placering. Endast Tunisien och Kap Verde hamnar högre på listan.  

Korruptionsmisstankarna mot landets förre president Jacob Zuma har fått stort utrymme i media. 2018 beslutade riksåklagaren att väcka åtal för brott begångna i samband med en stor vapenaffär på 1990-talet där 26 svenska JAS Gripenplan ingick (se Modern historia). En rättegång inleddes i maj 2021 men sedan dess har Zuma lyckats få förhandlingarna uppskjutna flera gånger. En annan utredning har visat statskassan systematiskt plundrats på pengar under Zumas tid som president (se Kalendarium). Utredningen blev klar sommaren 2022 men har ännu inte resulterat i någon rättsprocess.

När den nuvarande presidenten Cyril Ramapahosa blev ledare för regeringspartiet ANC i slutet av 2017 utlovade han krafttag mot korruptionen- Även om han vidtagit fler åtgärder mot korruption i allmänhet har han fått kritik för att inte agera tillräckligt snabbt och kraftfullt mot korruption i de egna leden. Han har också själv anklagats för f lera fall av korruption men friats (se Aktuell politik).

Rättsväsen och rättssäkerhet

Rättsväsendets oberoende är skyddat i grundlagen och efterlevs i allmänhet väl, men rättssystemet lider av andra problem som överbelastning, snåriga byråkratiska rutiner, brist på kvalificerad personal och korruption. I kombination med mycket hög brottslighet resulterar detta ibland i att brottsmisstänkta inte lagförs inom rimlig tid eller att det sker på undermåliga grunder.

Hundratals poliser har dömts för korruption och tusentals har avskedats efter att ha begått brott. Varje år inträffar många dödsfall vid polisingripanden och i häkten. Tortyr är enligt lag förbjudet men enligt flera människorättsorganisationer förekommer tortyr i häkten.

World Justice Project rankar Sydafrika på plats 54 i sitt index över hur rättsstaten fungerar i 140 undersökta länder 2022, se listan här).

Landets fängelser är överbelagda och lever inte upp till internationell standard.

Dödsstraffet avskaffades 1997.

Om våra källor

Sydafrika – Aktuell politik

Afrikanska nationalkongressen (ANC) har sedan 1994 dominerat politiken men stödet för partiet har minskat gradvis sedan toppnoteringen på nästan 70 procent år 2004. De senaste årens korruptionsskandaler, den höga arbetslösheten och de stora inkomstskillnaderna låg partiet i fatet vid valet i maj 2019. För tredje gången i rad backade ANC men lyckades behålla kontrollen över parlamentet. Valets vinnare blev det radikala vänsterpartiet EFF. 

Även efter det att Jacob Zuma lämnat posten som landets president i början av 2018 vilade hans skugga över den sydafrikanska politiken. Zumas efterträdare Cyril Ramaphosa, som gjort sig känd som en förhandlingspolitiker, var angelägen om att försöka ena falangerna inom ANC och lät därför flera personer från Zuma-lägret sitta kvar på framträdande poster inom partiet och i regeringen. Den interna maktkampen kringskar den nye presidentens handlingsutrymme ordentligt.

Rättsprocessen mot den korruptionsanklagade Zuma tog efter många turer sin början våren 2018. Zuma åtalades för korruptionsbrott i samband med en stor vapenaffär på 1990-talet då han var vicepresident (se Modern historia). Rättegången inleddes i maj 2021 men sedan dess har Zuma lyckats få förhandlingarna uppskjutna flera gånger. 

Flera utredningar har också granskat ekonomiska oegentligheter inom den politiska eliten under Zumas tid vid makten, däribland den så kallade Zondo-kommissionen. I centrum för utredningarna står begreppet ”state capture” (”kidnappning av staten”) som syftar på att privata intressen tilläts gå före statens.  Zuma anklagas för att ha gjort sig skyldig till detta genom att på korrupt väg ha hjälpt finansfamiljen Gupta till lukrativa statliga kontrakt och dessutom ha gett familjen stort inflytande över ministerutnämningar. Flera högt uppsatta ANC-medlemmar och före detta ministrar är indragna i skandalen liksom medlemmar av familjen Zuma, bland annat expresidentens son. Sommaren 2022 levererade kommissionen sin slutrapport efter fyra års arbete. Rapporten slår fast att staten plundrats på miljarder dollar under Jacob Zumas tid som president, och att inte bara Zuma utan även andra ministrar varit inblandade (se Kalendarium).

Zuma in och ut ur fängelse

I juli 2021 fängslades Jacob Zuma för domstolstrots då han hade vägrat att infinna sig till förhör hos Zondo-komissionen. När Zuma sattes bakom galler utlöstes omfattande protester och upplopp. Oroligheterna pågick i mer än vecka och krävde 337 människors liv (läs mer i Kalendarium).   

Jacob Zuma hade dömts till ett straff på 15 månader men släpptes av fängelsmyndigheterna redan i augusti av medicinska skäl vilket fördömdes av oppositionen. Zuma fick avtjäna resten av sitt straff utanför fängelset. Frisläppandet av Zuma ifrågasattes av oppositionen och i november 2022 slog Högsta domstolen fast att det var fel att släppa Zuma av medicinska skäl. Domstolen gav order om att han skulle sättas i fängelse igen, men Zuma överklagade domen som också ifrågasattes av landets fängelsemyndighet.    

Korruptionsaffärerna kring Zuma har tärt hårt på ANC:s förtroende bland väljarna liksom regeringens oförmåga att komma tillrätta med den höga arbetslösheten och utbredda fattigdomen.

Enligt Världsbanken var Sydafrika 2020 ett av de länder i världen där det rådde störst skillnad mellan olika befolkningsgrupper och andelen fattiga fortsatte att öka. I slutet av 2021 uppgick arbetslösheten till runt 34 procent generellt och till mer än 65 procent bland yngre.  Till detta kommer en utbredd kriminalitet och ett bristfälligt vårdsystem som arbetar under tyngden av en befolkning där var femte invånare är hiv-smittad. På den överfulla listan med akuta samhällsproblem finns också det eftersatta och ojämlika utbildningsväsendet.

Vid det senaste valet 2019 röstade många missnöjda väljare, främst yngre, på EFF. Partiet gick till val på löften om att nationalisera banker samt gruvor och att genomföra en jordreform. EFF planerade att utan kompensation ta mark från vita bönder och fördela den till svarta. Utspelet tvingade ANC att justera sin politiska retorik inför valet. Partiet lät sig framförallt påverkas i frågan om jordreform och lovade utreda det juridiska utrymmet för att beslagta mark utan kompensation till ägarna (se Jordbruk och fiske). EFF lyckades nästan fördubbla sitt antal mandat i parlamentet, på bekostnad av såväl ANC som det näst största partiet Demokratiska alliansen (DA).

Den politiska oppositionen tvingades ändra sin politiska strategi när Cyril Ramaphosa blev president. Under Jacob Zumas tid vid makten ägnade både DA och EFF all sin energi åt att angripa presidenten och utmåla honom som korrupt och oduglig. Det var tacksamt eftersom Zumas tidigare så stora popularitet dalat och han ogillades av en majoritet av befolkningen. Ramaphosa var däremot betydligt bättre omtyckt av allmänheten, mer närvarande i den politiska debatten och en tuffare debattmotståndare.

Förväntningarna var stora på Cyril Ramaphosa när han tog över som president efter Jacob Zuma. Foto: Mike Hutchings/AP/TT

Ramaphosa är en ansedd ANC-veteran med en meritförteckning som imponerade på många. Han stod nära landsfadern Nelson Mandela (se Modern historia), har en gedigen bakgrund inom fackföreningsrörelsen och var under ett långt uppehåll från politiken en framgångsrik affärsman. Han lovade att skapa jobb och göra upp med korruptionen.

När han tillträdde var många sydafrikaner oerhört förväntansfulla men efter bara något år uppstod en besvikelse över att presidenten valde en försiktig förändringstakt. Den allmänna debatten var splittrad mellan dem som ansåg att Ramaphosa borde få mer tid på sig för att kunna uträtta något och dem som tyckte att han borde gå betydligt snabbare fram.

Svåra effekter av pandemin

Under inledningen av den globala coronapandemin våren 2020 införde Sydafrika med kort varsel införde några av världens strängaste regler för att försöka hindra smittspridningen. 

Pandemin har fick svåra konsekvenser för Sydafrika som är det land i Afrika som drabbats värst av smittan. I mars 2022 hade mer än 3 miljoner personer fått covid-19 och närmare 100 000 hade avlidit.

Hårda restriktioner infördes i flera omgångar och tillväxten ströps när många företag tvingades att stänga, avskeda personal eller sänka lönerna. Arbetslösheten ökade, främst bland unga, och fattigdomen spreds till nya grupper. Enligt beräkningar hamnade mer än en tredjedel av alla medelinkomstfamiljer i fattigdom under pandemin. Enligt landets statistiska centralbyrå minskade den förväntade livslängden med 3,5 år i snitt från 2020 till 2021. 

Missnöjet med regeringen kom till tydligt uttryck i lokalvalen den 4 november 2021. För första gången sedan partiet kom till makten fick ANC mindre än 50 procent av rösterna (läs mer i Kalendarium.)

Skandal skakar Ramaphosa

President Ramaphosas försök att framställa sig själv som en politiker med rena händer kom att ifrågasättas från sommaren 2022 då det avslöjades att tjuvar vid ett inbrott på presidentens gård hade hittat flera miljoner i kontanter instoppade i möbler. Inbrottet som ägt rum 2020 blev känt i juni 2022 när saken polisanmäldes av landets tidigare spionchef, Arthur Fraser, en av Jacob Zumas allierade. Fraser anklagade Ramaphosa för penningtvätt. Han uppgav att presidenten låtit bli att anmäla inbrottet till polisen och istället låtit sina säkerhetsvakter kidnappa förövarna och muta dem för att tiga om pengarna.

Ramaphosa avvisade anklagelserna som han menade var politiskt motiverade. Enligt Ramaphosa kom pengarna från en försäljning av bufflar till en person i Sudan.

Anklagelserna mot Ramaphosa togs under hösten upp i parlamentet och en utredning tillsattes för att utreda affären. Utredarna kallade Ramaphosas förklaringar för otillräckliga och konstaterade att Ramaphosa "kan ha begått" handlingar som står i strid med lagen. Utredningen föranledde oppositionen att i december 2022 lägga fram en motion om att inleda ett riksrättsförfarande mot Ramaphosa men motionen röstades ned. 

Omröstningen i parlamentet ägde rum några dagar innan ANC inledde sin partikongress för att bland annat välja partiledare. Splittringen vid kongressen var uppenbar och en falang utsatte Ramaphosa utsatte för ljudliga protester när han höll sitt tal men lyckades vinna valet till partiledare med 600 rösters marginal till utmanaren den tidigare hälsoministern Zwili Mkhize. Omvalet av Ramaphosa som partiledare innebär att han har chans att få sitta ytterligare en mandatperiod på presidentposten ifall ANC vinner nästa parlamentsval som ska hållas 2024 (presidenten utses av parlamentet).   

I en preliminiär rapport i mars 2023 friades Ramaphosa från misstankar om att han gjort något brottsligt av den ombudsman (Public Protector) som har som uppgift att granska hur staten sköter sina åtaganden. Ombudsmannen stod fast vid sina slutsatser i den slutrapport som presenterades i juni 2023. En polisutredning av saken pågår fortfarande. 

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Sydafrika i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
ANC – från hopp till förfall (22-12-08)
Elkrisen som bromsar Södra Afrikas ekonomiska motor (2022-10-27)
Rättegång mot ex-president ger fingervisning om Sydafrikas framtid (2021-06-11)
Partisplittring hämmar utvecklingen i Sydafrika (2019-12-12)
Sydafrikas skolsystem förfaller trots satsningar (2019-11-26)

Sydafrika – Utrikespolitik och försvar

Efter Sydafrikas demokratisering 1994 utvecklade regeringen goda relationer med USA och övriga västvärlden. Regeringen behöll samtidigt nära band till länder som Iran, Kuba och Libyen, vilka stöttat ANC:s kamp mot den tidigare apartheidregimen. På senare år har Sydafrika närmat sig Kina.

2010 blev Sydafrika medlem i Bric, den informella sammanslutning som tillväxtekonomierna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina bildade som en motvikt till de rika ländernas samrådsorgan G8 och G20. Med Sydafrika som medlem bytte gruppen namn till Brics. Sydafrika har sedan inträdet lagt stor vikt vid Brics och ofta lierat sig med de andra medlemmarna i internationella sammanhang. Ett exempel är att Sydafrika har vägrat att välja sida när det gäller Rysslands invasion av Ukraina. Istället har landet försökt sig på en besvärlig balansgång.

Relationerna till Moskva har varit goda sedan apartheidtiden då Sovjetunionen stödde ANC:s kamp mot rasåtskillnadslagarna, men landet har också starka ekonomiska band till väst med USA i spetsen. Trots skarp kritik från väst har Sydafrika vägrat att fördöma Rysslands angrepp på Ukraina och sagt sig vilja vara neutralt i frågan. Sydafrika har också genomfört en gemensam flottövning med Ryssland och Kina och har anklagats av USA för att ha försett Ryssland med vapen.  

Ett annat uppmärksammat exempel på den vikt som Sydafrika lägger vid Brics är landets välvillighet gentemot Kina genom att flera gånger vägra ge visum till tibetanernas andlige ledare Dalai lama, som varit inbjuden av sin gode vän ärkebiskop emeritus Desmond Tutu. Sydafrika vill ogärna stöta sig med Kina som har gjort omfattande investeringar i landet. Även handelsutbytet med Kina har ökat och stärkt banden till Peking.

Viktig aktör i närområdet

I den egna regionen har Sydafrika fortsatt att spela en ledande roll men på ett annat sätt än under apartheidtiden då de vita styrde (se Modern historia). Under apartheid sökte regeringen i Sydafrika skapa oro i grannstaterna genom sabotage och stöd till regeringsfientliga grupper. Ambitionen var att bekämpa vad man såg som Sovjetunionens och världskommunismens anstormning via Angola, Moçambique och ANC-gerillan som var baserad i grannländerna.

När Sovjet i slutet av 1980-talet avvecklade sitt engagemang i konflikter i tredje världen, bland annat i södra Afrika, förändrades Sydafrikas regionalpolitik. Nu satsade landet istället på ökad handel, politiska kontakter och aktiv medling i konflikter i närområdet. Sydafrikakontrollerade Namibia blev självständigt 1990. Sedan apartheidsystemet avskaffats blev Sydafrika 1994 medlem av den regionala organisationen för ekonomisk utveckling SADC (Southern African Development Community). Sydafrikas dominans som ekonomisk stormakt skapade obalans i SADC-samarbetet och relationerna med grannstaterna har kärvat en del, men numera är Sydafrikas relationer till grannländerna i allmänhet goda, även om det ibland hörs kritik i grannstaterna mot att landets regering agerar storebror. Sydafrika har också fått en hel del kritik för att regeringen upprätthållit goda relationer med Zimbabwe trots svåra missförhållanden och övergrepp där. Kritiken var särskilt stark så länge Robert Mugabe satt vid makten i Zimbabwe men den har fortsatt även efter Mugabes avgång hösten 2017.

Sydafrika har medlat i en rad regionala konflikter, till exempel i Angola, Moçambique, Rwanda, Burundi och inte minst i Kongo-Kinshasa. År 1998 gick Sydafrikas armé in i Lesotho för att på regeringens begäran slå ned ett uppror. Den sju månader långa insatsen blev blodig och orsakade internationell kritik. Även 2015 ingrep Sydafrika i Lesotho då den sydafrikanske vicepresidenten Cyril Ramaphosa medlade i en konflikt mellan Lesothos regering och en fraktion av militären som hotade med en kupp.

En återkommande stötesten i regionen är förhållandena för afrikanska invandrare i Sydafrika. Landet kritiseras ofta av sina grannar för att inte tillräckligt kraftfullt ta i tu med den rasism och de fysiska angrepp som många invandrare i Sydafrikas slumområden tvingas utstå. Zuma svarade på sin tid genom. President Rampahosa har inte varit lika konfrontativ som sin företrädare Jacob Zuma vilken valde att kritisera grannländernas ledare för att deras medborgare kände sig nödgade att lämna sina hemländer. Men Ramaphosa har inte lyckats lösa problemet.

Försvar

Inför demokratiseringen 1994 förändrades Sydafrikas värnpliktsarmé till yrkesarmé och började integrera tidigare gerillasoldater från befrielserörelserna ANC och PAC samt soldater från de före detta hemländerna (se Modern historia). Det har förändrat armén radikalt även om integrationen periodvis varit problemfylld.

Försvarsbudgeten har minskat kraftigt efter apartheidtiden och antalet soldater med den. Samtidigt har vapenarsenalen moderniserats till höga kostnader. Omkring millennieskiftet gjorde regeringen stora och kritiserade vapenköp (se Modern historia) som inkluderade fartyg, ubåtar, helikoptrar och svenska JAS Gripenplan. Köpen har omgärdats av anklagelser om korruption och mörkläggning.

De flesta av Sydafrikas 26 JAS Gripenplan står parkerade eftersom det inte finns några pengar till att flyga eller underhålla dem. Bara ett fåtal piloter är kvalificerade för flygplanstypen.

Under apartheidtiden då FN riktade ett vapenembargo mot Syd­afrika byggde landet upp en omfattande vapenindustri. Den har delvis privatiserats och gått över till civil produktion. Men vapenexporten har fortsatt, även till krigförande länder, vilket väckt internationell kritik.

Sydafrika hade tidigare ett kärnvapenprogram, som lades ner i och med det kalla krigets slut. Landet undertecknade 1999 det internationella provstoppsavtalet. År 2014 framkom det att Sydafrika fortfarande har 350 kilo höganrikat uran av vapenkvalitet i lager. USA har begärt att uranet överlämnas eller förstörs, med Sydafrika har hittills vägrat.

Sydafrika deltar med militär och polis i internationella FN-insatser. Under 2019 pågick insatser i Kongo-Kinshasa, Sudan och Sydsudan. Sydafrika har också en flottenhet som periodvis bekämpar pirater utanför Moçambiques kust.

År 2013 dödades 14 sydafrikanska soldater i Centralafrikanska republiken. Presidenterna i de två länderna hade avtalat om sydafrikanskt militärt stöd för att försvara den sittande regeringen som hotades av framryckande rebeller. Den sydafrikanska regeringen fick hård kritik på hemmaplan för att den utsända styrkan saknat nödvändig utrustning och flygstöd.

Sydafrikas våldsamma historia, omställningen från militärstat till demokrati och den kraftiga nedskärningen inom försvaret gör att det finns gott om arbetslösa veteraner från armén och polisväsendet. Många har sökt sig till den inhemska privata säkerhetsindustrin. Sydafrikaner verkar även som legosoldater runtom i världen, trots att det är förbjudet i lag.

Om våra källor

Sydafrika – Ekonomisk översikt

Omfattande mineraltillgångar utgör grunden för Sydafrikas ekonomi. Platina, guld, kol och diamanter har länge burit upp exporten. Inkomsterna från gruvnäringen har möjliggjort en stor och växande industrisektor, som i sin tur gett upphov till en omfattande servicenäring. 

Sedan de första fria valen 1994 har BNP per person dubblerats, även om dagens nivå är lägre än toppnoteringen 2011.  Den sydafrikanska medelklassen växer men fortfarande är fördelningen av välståndet det största problemet i Sydafrikas ekonomi (se Sociala förhållanden).

Under apartheidtiden utsattes Sydafrika för en internationell handelsbojkott vilken hämmade den ekonomiska utvecklingen. När rasåtskillnadslagarna hävdes i början av 1990-talet upphörde bojkotten och tillväxten sköt fart. Sydafrika har en av Afrikas största och mest välutvecklade ekonomier men har också upplevt stora svårigheter genom åren.

I slutet av 1990-talet ledde det låga guldpriset till börsras och värdefall för valutan, rand. Gruvindustrin sade upp ett stort antal arbetare. Från 1999 växte ekonomin åter, men mindre än vad regeringen räknat med för att kunna finansiera de ambitiösa sociala och ekonomiska målen. Tillväxtpolitiken ledde inledningsvis till sjunkande inflation och finansiell stabilitet, men kunde inte skapa den mängd nya jobb som utlovats.

Efter apartheids fall har många samhällsfunktioner helt eller delvis privatiserats och andelen jobb i den offentliga sektorn har minskat. Det har periodvis varit en uppslitande process med strejker och protester, bland annat under ledning av den fackliga landsorganisationen Cosatu. Privatiseringen har däremot inte nått de mest strategiska samhällsfunktionerna. Staten kontrollerar till exempel fortfarande det krisande energibolaget Eskom och transport- och oljeledningsbolaget Transnet.

Den höga arbetslösheten har tvingat in många i den informella sektorn, som växt kraftigt och som är många fattiga sydafrikaners enda möjlighet att försörja sig. Denna skuggekonomi är en omdiskuterad men generellt sett accepterad del av samhället. För arbetande sydafrikaner finns en lönetröskel för när de måste börja betala inkomstskatt. Omkring en tredjedel av dem som är registrerade hos Skatteverket tjänar tillräckligt för att betala inkomstskatt.

Den ekonomiska nedgången i världsekonomin gjorde att Sydafrika i slutet av 2008 gick in i en recession. Nedgången varade till tredje kvartalet 2009 då ekonomin tillfälligt vände uppåt igen.

Under 2010-talet präglades ekonomin av landets strukturella problem och de internationella kreditvärderingsinstitutens förtroende för landet sjönk stadigt till nya bottennoteringar. Korruptionen växte i omfattning samtidigt som produktiviteten i industrin förblev låg. Den tidigare presidenten Jacob Zumas beskylls för att ha misskött och medvetet berett väg för utarmningen av flera statliga bolag, som Eskom och flygbolaget South African Airways.

Oklarheter kring den politiska utvecklingen i landet, där politiska röster höjts för förstatligande av gruvindustrin och en framtvingad omfördelning av privat ägande, har försenat nödvändiga investeringar och lett till oro inom näringslivet.

Under 2012 pågick omfattande strejker i gruvindustrin och de spred sig till övriga delar av samhället. Flera kreditvärderingsinstitut sänkte landets kreditbetyg med hänvisning till politikernas oförmåga att ta itu med de sociala problemen. Randen föll i värde gentemot andra valutor och de utländska direktinvesteringarna minskade.

Inflationen sköt i höjden under 2014 till över sex procent men dämpades något under de följande åren. Den ekonomiska tillväxttakten har minskat kraftigt och landet har rört sig in och ut ur recession sedan 2017. Lönsamheten för jordbruk, gruvor och industri har avtagit eftersom låga löner har fördröjt rationaliseringar och teknisk utveckling. Trots president Ramaphosas löften om att vända den negativa trenden syns fortfarande ingen ljusning.

Den främsta tillväxtsektorn är turismen. Tio procent av alla arbetstillfällen finns numera inom turistnäringen, som svarar för cirka 9 procent av BNP, men det finns farhågor om att coronapandemin som bröt ut 2020 kommer skapa långvariga negativa effekter för branschen.

Sydafrika är starkt beroende av sin utrikeshandel och världsmarknadspriset på råvaror, i synnerhet mineraler, har stor påverkan på landets ekonomi. Sedan 2012 råder underskott i handelsbalansen, det vill säga kostnaderna för importen överstiger intäkterna för exporten. I början av 2020 noterades det största underskottet någonsin.

Sydafrika är medlem tullunionen för södra Afrika (Sacu) och har skrivit under och ratificerat et afrikanska frihandelsavtalet AFCFTA som trädde i kraft 2021.

Sydafrika har frihandelsavtal med EU, som bland annat köper mycket sydafrikanskt vin. Handeln med Kina har vuxit snabbt och gjort landet till Sydafrikas i särklass största exportmarknad. Därmed är Sydafrikas ekonomi starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen i Kina. Även handeln inom den egna regionen har ökat kraftigt men där är volymerna små. Inom det regionala utvecklingssamarbetet SADC i södra Afrika finns ett frihandelsavtal.

ANC-regeringens stora samhällsekonomiska utmaning är att bekämpa massfattigdomen och arbetslösheten samtidigt som näringslivet måste effektiviseras för att locka nya investerare. Faktorer som talar till Sydafrikas nackdel är politisk instabilitet, upplopp riktade mot afrikanska invandrare och den byråkrati som följer på reglerna för hur personalen ska vara sammansatt. Utländska företag väljer alltmer sällan Sydafrika som en språngbräda till övriga länder på kontinenten. Det blir vanligare att de i stället etablerar sig direkt i andra afrikanska länder där tillväxten är högre.

Om våra källor

Sydafrika – Naturtillgångar, energi och miljöoch energi

Sydafrika har stora mineraltillgångar, bland platina och guld. Inhemskt kol är den viktigaste energikällan. Betydande gasfynd har gjorts och sökande efter olja pågår utanför kusten. Utvecklingen av förnybar energi går långsamt.

Merparten av Sydafrikas exportintäkter kommer från metaller och mineraler. Sydafrika har världens största reserver av platina och beräknas ha hälften av världens guld, tre fjärdedelar av allt mangan och mer än två tredjedelar av allt krom. Landet har också stora fyndigheter av vanadium och andalusit liksom diamanter och uran.

Platina är Sydafrikas viktigaste exportprodukt. År 2019 stod platina för 9 procent av den totala exporten. Guld, som länge var landets näst viktigaste exportprodukt, har tappat flera platser. Både järnmalm och kol står idag för en större del av råvaruexporten.

Sydafrikas kol är billigt att bryta och förser landet med elektricitet, som också exporteras. Elförsörjningen kommer till drygt 80 procent från kolkraftverk. Resten kommer från ett kärnkraftverk, naturgas, och i mindre grad från sol-, vatten- och vindenergi. Den generella trenden är att kolets andel minskar och förnyelsebara energikällor ökar men utvecklingen går mycket långsamt.

Andelen hushåll med elektricitet har sedan 1994 ökat från 50 till 85 procent (2018) men kapaciteten i kraftverken räcker inte till. Eftersatt underhåll och ekonomisk vanskötsel av det statliga energibolaget Eskom är tillsammans med ökad förbrukning bidragande faktorer. Periodvis förekommer planerade avbrott i energiförsörjningen, så kallad ”load shedding”, runtom i landet för att kraftverken ska hinna med.

En planerad satsning på utbyggd kärnkraft lades på is 2018 på grund av höga kostnader. Regeringen planerar istället att minska beroendet av kol genom satsningar på vindkraft och naturgas.

Sydafrika är ett torrt land och vattenbrist är ett stort problem. Mellan 2015 och 2018 var Västra Kapprovinsen särskilt hårt drabbat efter flera år med dåliga regn. På många platser, inklusive i mångmiljonstaden Kapstaden, tvingades myndigheter och invånare till extrem sparsamhet för att inte få helt slut på vatten. Den sydafrikanska vintern 2018 regnade det till slut tillräckligt för att avhjälpa den mest akuta krisen men problemet väntas återkomma.

Hälften av all vattenförbrukning går till bevattning av jordbruket. Vaal-floden är vattenkälla för industrin och utnyttjas maximalt. En del vatten importeras från ett stort vattenprojekt i Lesotho. Projektet har kritiserats av miljövänner som menar att anläggningarna stör den ekologiska balansen.

Farliga utsläpp och restprodukter från gruvindustrin som inte tas om hand hotar också miljön. Kemikalier som används i gruvorna fälls ut i jorden och förorenar närliggande vattendrag.

Andra bekymmer är omfattande luftföroreningar i storstäderna och de hot som en växande befolkning utgör mot landets unika flora och fauna. Jordar överutnyttjats och utarmas vilket leder till jordförstöring.

Om våra källor

Sydafrika – Jordbruk, skogsbruk och fiske

Arvet efter rasåtskillnadssystemet under apartheidtiden (1948–1994) innebär att vita bönder driver ett utvecklat kom­mersiellt jordbruk, medan de svartas lantbruk i före detta hemländer (se Modern historia) är inriktat på självhushåll och ger dålig avkastning. Sedan apartheids fall har även vitas jordbruk gett förhållandevis låg avkastning i internationell jämförelse.

Sydafrikas jord är medelmåttigt bördig och det nyckfulla klimatet gör att storleken på skördarna varierar starkt. Främst lider lantbruket av brist på regn och plågas av återkommande torka så stora dammar har byggts för bevattning. Väldiga områden är betesmarker.

Majs är den mest utbredda grödan och viktig för såväl hemmamarknad som export. Vete, frukt och grönsaker odlas också rikligt. Andra framträdande jordbruksprodukter är socker, ull, vindruvor, jordnötter och tobak. Sydafrika har världens största apelsinplantage med över en miljon träd.

Vinindustrin i Västra Kapprovinsen har vuxit starkt under senare år med såväl odling och produktion som vinturism.

Vid apartheids avskaffande 1994 var 90 procent av jordbruksmarken i vit ägo. Då öppnades en möjlighet för svarta att återfå mark som tvångsövertagits av vita (se Modern historia). Det kom in 80 000 krav innan tidsgränsen gick ut 1998 men jordreformen har hittills varit ett misslyckande. År 2019 hade under tio procent av jordbruksmarken omfördelats från vita till svarta ägare. Regeringens mål är att en tredjedel av jordbruks­marken skall byta ägare från vita till svarta men tidsgränsen för när det ska vara uppfyllt har hela tiden flyttats fram. När Nelson Mandela var president 1993–1997) lovade han att det skulle ta max fem år. Över två decennier senare är det fortfarande långt kvar till målet.

Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att ge småbrukare i de fattiga före detta svarta hemländerna privat äganderätt till jorden. I dessa områden kontrolleras marken fortfarande av traditionella ledare som bestämmer vilka som får odla och var. De är en inflytelserik samhällsgrupp som helst ser att läget förblir oförändrat. Hittills har deras lobbyarbete gentemot regeringen varit framgångsrikt. Utan lagfart på marken har bönderna ingen möjlighet att få banklån till investeringar. Det är en viktig orsak till den allvarliga överbetningen och jorderosionen i dessa områden.

Jordreformen har kritiserats i alla läger. Svarta anser att den går för långsamt och de vita anklagar regeringen för att ge jord till många som inte brukar den. Det radikala vänsterpartiet EFF liksom vänsterkrafter inom regeringspartiet ANC har uppmanat till ockupation av mark ägd av vita.

Regeringen initierade 2018 en process för att ändra grundlagen så att mark kan exproprieras utan att ägarna får kompensation. Det var ett försök att återta initiativet i frågan från EFF inför valet 2019. Flera experter har sagt att det finns juridiskt stöd för en tvingande landreform och ett lagförslag väntas framöver. President Cyril Ramaphosa har sagt att endast mark som inte används ska kunna komma ifråga för expropriering men andra regeringsföreträdare har skickat mer radikala signaler. Rätten till jorden är central för många befolkningsgruppers självbild och identitet och frågan fortsätter att väcka starka känslor.

Sydafrika är i stort sett självförsörjande på viktiga livsmedel men importen ökar. Av den inhemska produktionen kommer 95 procent från de storjordbruk som fortfarande oftast ägs av vita. Bara en av tio nya svarta kommersiella jordbrukare har lyckats bli vinstgivande, enligt regeringens egna uppgifter. Brist på erfarenhet och kapital anges som de viktigaste orsakerna.

Endast sex procent av landets yta är skogklädd. Skogsbruket och träindustrin har därför liten ekonomisk betydelse.

Nära Sydafrikas långa kust finns några av världens rikaste fiskevatten, som dock hotas av överfiskning. Det är främst ansjovis och havsgädda som tas upp.

Om våra källor

Sydafrika – Industri

Gruvindustrin är landets viktigaste exportnäring men tillverkningsindustrin står för en större andel av BNP och sysselsätter fler människor.

Huvuddelen av råvaror och halvfabrikat som tillverkningsindustrin behöver, främst från gruvor och jordbruk, finns inom landet. Den största sektorn inom tillverkningsindustrin producerar stål, metallvaror, maskiner, bilar och andra fordon. Fordonsindustrin är framgångsrik med tillverkning av exempelvis Toyota, Volkswagen och BMW. Volvo Lastvagnar har en monteringsfabrik i Durban. Förädling av jordbruksprodukter är en viktig sektor som ger livsmedel, drycker och tobak. Textil- och kemikalieindustrierna är också betydande liksom bioteknologi. Byggsektorn har vuxit kraftigt under 2000-talet.

Mer än hälften av all industri finns i Gautengprovinsen (runt Johannesburg), som står för över en tredjedel av landets BNP. Industrin är också väl utbyggd i Västra Kapprovinsen samt runt städerna Durban och Gqeberha (tidigare Port Elizabeth).

Brist på välutbildad arbetskraft begränsar tillväxten inom viktiga industrigrenar.

Om våra källor