Sydafrika

Sydafrika – Geografi och klimat

Sydafrika är beläget på Afrikas sydspets och är nästan tre gånger så stort som Sverige. I norr gränsar landet mot Namibia, Botswana och Zimbabwe och i nordöst mot Moçambique och Swaziland.

I sydväst, söder och sydöst löper en cirka 300 mil lång kust mot Atlanten respektive Indiska oceanen. Vid sydspetsen Kap Agulhas öster om Kapstadenmöts två oceanströmmar med skilda temperaturer, som präglar klimat och växtlighet längs Sydafrikas kuster. Den varma strömmen kommer norrifrån längs öst- och sydkusten och den kalla kommer nerifrån Antarktis och följer västkusten ända upp mot Angola.

Sydafrika är huvudsakligen ett platåland. Fristatsprovinsen (före detta Oranjefristaten) i centrala delen samt Norra Kapprovinsen i väster består av vidsträckta slätter.

Västra Kapprovinsen i sydväst är bergig. Provinserna Gauteng, Mpumalanga och Nordvästprovinsen (samtliga före detta Transvaal) utgörs till större delen av platålandskap med savanner och stäpp. Från randbergen kring högplatåerna i öster sjunker landskapet ned mot kusten i terrasser med subtropisk vegetation. Där ligger provinsen KwaZulu-Natal samt det lilla bergsriket Lesotho, helt omgärdat av Sydafrika.

Landets längsta flod, Oranjefloden, flyter genom platålandet på sin väg västerut och bildar nordlig gräns mot Namibia, innan den mynnar ut i Atlanten. Flödet varierar kraftigt och vissa torra år kan floden sina i väster.

Somrarna, som är varma och infaller mellan november och april, får den mesta nederbörden. Undantag är kustområdet i väst och sydväst, där det mesta regnet faller under Sydafrikas vinter. Åsk- och hagelstormar är vanliga i inlandet.

Regnen i Sydafrika är oregelbundna och oförutsägbara. Två tredjedelar av landet har årsnederbörd på mindre än 500 mm, ett minimum för framgångsrikt jordbruk utan bevattning. Torka är ett vanligt problem i många delar av landet. Mellan 2015 och 2018 var situationen särskilt allvarlig i bland annat Västra Kapprovinsen och föranledde extrema åtgärder för att spara vatten. I Östra Kapprovinsen varade torkan fram till 2020 och regeringen klassade området som ett ”katastrofområde”.

I norr och nordväst finns det mest gynnsamma klimatet med varma somrar och torra, milda vintrar.

Temperaturen varierar både beroende på höjd över havet och breddgrad.

Läs mer om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Sydafrika – Befolkning och språk

Som ett arv från rasåtskillnadspolitiken före 1994 delas Sydafrikas befolkning in i fyra huvudgrupper: svarta, vita, färgade och indier. Svarta utgör den absolut största kategorin, och zulu är den största enskilda gruppen. De vitas andel minskar.  En stor invandring från grannländerna har lett till spänningar i samhället.

Sydafrikas befolkningsökning hör till de lägsta i Afrika. I dag föds drygt två barn per kvinna, en nedgång från sex barn per kvinna på 1960-talet. Under perioden 2011 till 2022 nådde befolkningsökningen dock sin högsta nivå i snitt sedan 1996, då den första folkräkningen gjordes efter övergången till demokrati 1994. En orsak kan vara att antalet personer som dött till följd av hiv har sjunkit (se Sociala förhållanden). Inflyttningen från andra afrikanska länder är stor, men eftersom dessa invandrare ofta är papperslösa saknas tillförlitlig statistik. 

Under rasåskillnadspolitiken, apartheid (1948–1994), delades befolkningen in i fyra huvudgrupper – afrikaner, européer, färgade och asiater. Grupperna hölls åtskilda genom särskilda lagar (se Modern historia). Rasåtskillnadslagarna har upphävts men indelningen i fyra huvudgrupper har behållits i vissa officiella sammanhang av statistiska skäl. Däremot har de gamla benämningarna afrikaner och européer blivit ovanligare. Vita sydafrikaner gör anspråk på att också vara afrikaner, i bemärkelsen hemmahörande i Afrika, snarare än européer. Numera används oftast benämningarna svarta, vita, färgade och asiater (framförallt indier).

De svarta utgör drygt 80 procent av Sydafrikas befolkning. Svarta sydafrikaner invandrade till de nordöstra och östra delarna av dagens Sydafrika från Öst- och Centralafrika med början för knappt 2 000 år sedan (se Äldre historia). De tillhör något av bantufolken där zulufolket vars kärnområde är KwaZulu-Natalprovinsen i öst, är den största. Xhosa är näst största folkgrupp, huvudsakligen koncentrerad till Östra Kapprovinsen i sydöst. Pondo, thembu och några mindre grupper har assimilerats i xhosa-samhället. (Den kände frihetskämpen Nelson Mandela var thembu.) Andra svarta folkgrupper i Sydafrika är bland andra swazi, sotho, tswana, venda och shangaan-tsonga. Bantufolken invandrade till Sydafrika

Vita uppgår till 4,5 miljoner vilket motsvarar drygt 7 procent av befolkningen vilket är en minskning jämfört med 1996 (strax efter att apartheid avskaffades) då vita utgjorde 11 procent av invånarna.

Drygt hälften av de vita är afrikander, tidigare kallade boer (”boer” betyder egentligen “bonde” på språket afrikaans). De härstammar från nederländska, franska, tyska och skandinaviska nybyggare som invandrade från mitten av 1600-talet.

Näst största vita befolkningsgrupp är de engelsktalande. De flesta är ättlingar till britter som anlände under 1800-talet efter att Storbritannien tagit över som kolonialmakt. Bland andra vita invandrargrupper finns östeuropeiska judar som kom under första halvan av 1900-talet samt bland annat italienare och greker som kom senare under samma århundrade. Även en del portugiser invandrade till Sydafrika sedan Portugals kolonier i södra Afrika kollapsat i mitten av 1970-talet.

De flesta asiater i Sydafrika är av indiskt ursprung. Engelsmännen rekryterade länge indiska arbetare till sina sockerplantager i öst och sydöst, medan kineser rekryterades för att arbeta i gruvorna. Flertalet kineser skickades tillbaka till Kina under 1910-talet medan indierna tilläts stanna. Fortfarande är indierna koncentrerade till KwaZulu-Natal, där Durban brukar kallas världens största indiska stad utanför Indien.

De färgade är av blandat ursprung och utgör drygt 8 procent av befolkningen. De härstammar från blandade relationer mellan vita invandrare, khoisan, svarta och asiater. Många har också sina rötter bland de slavar från Sydostasien som den nederländska kolonialmakten hämtade till Sydafrika under 1600- och 1700-talen. I dag definierar sig de färgade som en distinkt egen etnisk grupp. Flertalet bor i Västra och Norra Kapprovinserna, där de nederländska bosättarna ursprungligen slog sig ned. Västra Kapprovinsen är den enda provins där färgade utgör den största folkgruppen (42 procent), följt av svarta (39 procent) och vita (16 procent).

Södra Afrikas ursprungsbefolkning är khoikhoi och san/bushmen (båda kortväxta med gulbrun hy). De har levt i Afrika söder om Sahara under tusentals år. De räknas inte till bantufolken. Från 1600-talet och framåt trängdes de undan av jordbrukande och boskapsskötande bantufolk från öster samt av vita nybyggare från sydväst. Av khoisan, som båda grupperna benämns numera, återstår endast en liten folkspillra i Kalahariöknen i nordväst.

Mellan 2016 och 2021 flyttade enligt officiell statistik närmare 900 000 afrikaner från resten av Afrika till Sydafrika liksom nästan 50 000 asiater. Under samma period utvandrade drygt 90 000 vita. Den största invandrargruppen är zimbabwier. När det gäller hur många afrikanska migranter som verkligen lever och arbetar i Sydafrika är mörkertalet stort eftersom många av dem är papperslösa och tar sig in i landet på illegal väg.

Den stora invandringen från grannländerna har orsakat konflikter med fattiga sydafrikaner som anklagar utlänningarna för att ta deras jobb, gå före i bostadsköer och för att ägna sig åt kriminalitet. Vid upprepade tillfällen har invandrare utsatts för våldsutbrott, inte sällan med dödlig utgång.

Språk

Förr erkände Sydafrika bara afrikaans och engelska som nationella språk. Men sedan 1994 har även nio bantuspråk status som officiella språk på nationell nivå: ndebele, nordsotho, sydsotho, siswati (swazi), tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu. I juli 2023 antogs även teckenspråk som officiellt språk. Det innebär att landet nu har tolv officiella språk. De flesta sydafrikaner är minst tvåspråkiga.

De svarta talar vanligtvis ett bantuspråk, vilka indelas i fyra besläktade grupper: nguni, sotho, tsonga och venda. Språk som talas av khoisan tillhör inte bantuspråken, men de har påverkat några av dem. Khoisans klickljud återfinns till exempel i xhosa- och zuluspråken.

Största språk är zulu, därefter följer xhosa, afrikaans och engelska.

Engelska är första språk för knappt en tiondel av befolkningen. Av dessa är en tredjedel vita. Trots att engelska kommer först på fjärde plats bland landets språk är det största undervisningsspråket, även på grundskolenivå. Trenden är att engelskan breder ut sig på de andra språkens bekostnad. Eftersom engelskan blivit ett så vanligt andraspråk är det i dag gångbart praktiskt taget överallt.

Afrikandernas språk är afrikaans, som har rötter i 1600-talets nederländska. Även de flesta färgade har afrikaans som modersmål, men engelskan blir allt vanligare.

Om våra källor

Sydafrika – Religion

I Sydafrika råder religionsfrihet och det märks inga påtagliga motsättningar mellan utövare av olika religioner. Kristendom är landets dominerande religion. 

Cirka fyra femtedelar av befolkningen bekänner sig till kristen tro. Det finns också muslimer, hinduer och judar samt många som praktiserar traditionella afrikanska religioner, vilka tillmäter förfädernas andar stor betydelse. Det är vanligt med en blandning av kristna läror och traditionell afrikansk religion.

Den största gruppen kristna är protestanter, varav de flesta är metodister, anglikaner eller reformerta.

Sydafrikanska kyrkorådet omfattar de flesta större kristna samfund. Rådet spelade en framträdande roll i ickevåldskampen mot rasåtskillnadspolitiken, apartheid (se Modern historia). Kyrkorådet bidrog också till arbetet för nationell försoning när apartheidsystemet skrotades i början av 1990-talet.

En central gestalt i kampen mot rasåtskillnadspolitiken var anglikanska kyrkans förre ärkebiskop Desmond Tutu som 1984 tilldelades Nobels fredspris för sin insats. Även den katolska kyrkan vann respekt för sin kompromisslösa hållning mot apartheid.

Den holländska reformerta kyrkan dominerades tidigare av vita och kyrkan stödde fram till 1980-talet apartheid. Numera är en majoritet av dess medlemmar icke-vita.

Om våra källor

Sydafrika – Utbildning

Sydafrikas skolväsen brottas med stora problem. Effekterna från apartheidtidens ojämlika system lever kvar med en stor andel vuxna analfabeter. Det råder brist på kvalificerade lärare, lokaler och material och många elever lämnar skolan i förtid. 

Rasåtskillnadspolitiken under apartheidsystemet (se Modern historia) innebar att det fanns olika skolor för vita, färgade, asiater och svarta. Skolgång var inte obligatorisk för svarta, som därmed fick sämre utbildning och vanligen bara tillgång till låglönejobb. Tidvis satsades tio gånger mer resurser på en vit elev som på en svart. Protester i skolorna mot apartheid och det orättvisa skolsystemet gjorde att undervisningen ibland låg nere.

Skolväsendet reformerades i flera steg under början av 1990-talet. Utfasningen av systemet med rasåtskillnad inleddes 1991 och fullbordades med den nya konstitutionen och en ny skollag 1996.

Skolor är normalt sett avgiftsbelagda men i fattiga områden finns skolor som helt finansieras med offentliga medel. Det finns också en möjlighet för föräldrar som inte har råd med skolavgiften att få bidrag för att skicka sina barn till avgiftsbelagda skolor utan att behöva betala. Även när undervisningen i sig inte kostar något tillkommer utgifter för skoluniform, resor till och från skolan och i många fall läromedel.  Det är betungande utgifter för många familjer.

Det råder stor brist på kvalificerade lärare liksom på lokaler och läromedel. Medan vita lärare normalt är behöriga saknar fortfarande många svarta lärare tillräcklig utbildning, en rest från apartheidtidens segregerade utbildningsväsende. Det sydafrikanska skolsystemet är också svårt drabbat av korruption på såväl lokal nivå som inom lärarfacket och berörda myndigheter.

Så gott som alla barn börjar i skolan men det är många som inte går vidare från låg- och mellanstadiet till högstadiet. Drygt hälften av alla elever fullföljer motsvarigheten till gymnasiestudier men bara en tredjedel klarar sin examen (matric).

Knappt 20 procent av de elever som klarat sin examen går vidare till högre studier. Endast en procent av samtliga elever i en årskull tar examen från universitet, något som medfört att näringslivet lider brist på välutbildad arbetskraft.

Sydafrikas universitetssystem räknas till Afrikas bästa med knappt 30 universitet och tekniska och ekonomiska högskolor. Numera är drygt hälften av studenterna svarta. Vita studenter är fortfarande kraftigt överrepresenterade i förhållande till befolkningssammansättningen.

LÄSTIPS – läs mer i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Sydafrikas skolsystem förfaller trots satsningar (2019-11-26)

 Om våra källor

Sydafrika – Kultur

Sydafrika har ett rikt och varierat kulturliv där landets politiska historia, kampen mot apartheidsystemet samt frågor om arv och identitet sedan länge spelar en framträdande roll.

Dans, musik och teater var viktiga ingredienser i motståndet mot apartheid. I landets svarta townshipområden, det vi på svenska kallar kåkstäder, utvecklades en rad olika stilar, som protestdansen toyi-toyi och körtraditionen isicathamiya, som framförs a capella (utan instrument). Isicathamiya har rötterna i zulukulturen och är vanlig bland gruvarbetare. Jazzmusik av olika typer har alltid varit starkt rotad bland svarta sydafrikaner och var en viktig del av proteströrelsen under apartheid. Marabi, kwela och mbqanga är olika inriktningar av kåkstadsjazz. Även bland färgade sydafrikaner spelar jazzen en viktig roll, inte minst i Kapstaden där Cape jazz, ett slags paradjazz, alltjämt är en stark tradition.

Dagens musikliv kännetecknas dels av modern musik från Europa och USA, dels av afrikansk folkmusik. Nya stilar som blandar afrikansk musik med influenser från olika delar av världen har också vuxit fram. Bland afrikanderna (se Befolkning och språk) är en form av dansvänlig folkmusik populär. Stilmässigt har den drag av amerikansk countrymusik och svensk dansbandsmusik och både musiken och dansen kallas langarm eller sokkie.

Den starkaste gemensamma musikaliska nämnaren mellan folkgrupperna är körmusik. Många svarta sydafrikaner har tagit till sig den västerländska liturgiska körmusiken och de västerländska körerna har tagit upp de afrikanska kulturernas folkmusik. Körtraditionen är stark och Sydafrika har flera internationellt ansedda körer.

Bland de mest kända sydafrikanska artisterna genom åren finns sångerskorna Miriam Makeba och Brenda Fassie, jazzpianisten Abdullah Ibrahim, trumpetaren Hugh Masekela, folkpopmusikern Johnny Clegg och manskören Ladysmith Black Mambazo. Ett modernare tillskott bland internationellt uppmärksammade artister är till exempel popgruppen Freshleyground, reggaemusiken Lucky Dube och Dj:n Black Coffee.

Artisterna Master KG och Nomcebo blev världskända med hitlåten Jerusalema 2020. Efter att en angolansk dansgrupp tagit ut stegen till sången blev Jerusalema en viralsuccé. Människor över hela världen antog Jerusalema Dance Challenge och under pandemin var det populärt bland olika yrkesgrupper, från kravallpoliser till präster, att dansa till låten och posta sina videor på sociala medier. Originalvideon med Mater KG och Nomcebo har närmare 600 miljoner visningar på YouTube.

Under de politiskt oroliga 1970- och 1980-talen utvecklades en protestteater med förbjudna pjäser i undangömda källarlokaler. Pjäserna var underhållande och förmedlade samtidigt information om livsvillkoren för svarta sydafrikaner under förtrycket. Känd är exempelvis Market Theatre från Johannesburg som har samarbetat med Stockholms stadsteater.

Liksom musik och teater präglas den sydafrikanska litteraturen av landets politiska historia. Kritik av raspolitiken under 1900-talet spelade en viktig roll och bland de främsta författarna finns Nadine Gordimer (Nobelpris 1991), André Brink och Breyten Breytenbach. Till de mer kända svarta författarna under 1900-talet hör de så kallade Sowetodiktarna, som Mongane Wally Serote, Oswald Mtshali och Sipho Sepamla. Avskaffandet av apartheid och införandet av demokrati i början av 1990-talet innebar en stor omställning för många samhällskritiska författare.

Bland landets övriga moderna författare märks JM Coetzee (Nobelpris 2003), Pamela Jooste, Sindiwe Magona, Peter Abrahams och Fred Khumalo. Deckarförfattaren Deon Meyer har fått stor internationell uppmärksamhet på senare år. År 2021 fick Damon Galgut Booker-priset för sin roman Löftet som handlar om en vit familj under apartheidsystemets sönderfall och framåt.

Sydafrikansk film har haft flera framgångar. Guldbjörnen vid Berlins filmfestival gick 2005 till U-Carmen e-Khayelitsha, en filmatisering av Georges Bizets opera Carmen på xhosa i regi av Mark Dornford-May. Drum av Zola Maseko vann 2005 filmfestivalen i Oagadougou. 2006 fick Gavin Hood en Oscar för bästa utländska film för Tsotsi.

Sydafrika har också en stark underhållningstradition som bottnar i politisk satir. Skådespelaren Pieter-Dirk Uys med sitt alter ego Evita Bezuidenhout hör till de mest kända, liksom satirtecknaren Jonathan Shapiro (verksam under signaturen Zapiro). Moderna ståuppkomiker i samma anda är bland andra Trevor Noah och Nik Rabinowitz.

Om våra källor

Sydafrika – Sociala förhållanden

Sydafrika är ett av Afrikas rikaste länder mätt i BNP per person, men klyftorna i samhället är fortfarande mycket stora till följd av den tidigare rasåtskillnadspolitiken. De flesta vita har en hög levnadsstandard, medan en betydande andel svarta lever i förslummade kåkstäder eller i fattiga landsbygdsområden.

Uppgifterna om hur många sydafrikaner som lever i fattigdom varierar kraftigt, beroende på hur man väljer att mäta fattigdom. Den allmänna trenden var, fram till 2010, att fattigdomen minskade. Därefter avtog förbättringstakten och började sakta vända uppåt igen. Efter coronapandemin 2020–2021 har fattigdomen ökat.  

Knappt hälften av befolkningen får någon form av statliga bidrag. För många familjer är det deras största inkomstkälla. Den mest utsatta gruppen är svarta sydafrikaner med låg utbildning som lever på landsbygden. Provinserna Limpopo och Östra Kapprovinsen är särskilt drabbade. Det finns också en ökande fattigdom bland lågutbildade vita.

I takt med att fattigdomen ökade, började medelklassen att krympa. Samtidigt pekar mätningar på att den ekonomiska eliten blir allt rikare. Det gäller både svarta och vita sydafrikaner. Enligt Världsbanken kontrollerar 10 procent av befolkningen 80 procent av landets tillgångar. Polariseringen gör Sydafrika till ett av de länder i världen som har störst ekonomiska klyftor. Vita är fortfarande kraftigt överrepresenterade bland medel- och höginkomsttagare. Detsamma gäller asiater, inte minst indier, vilka traditionellt sett varit framgångsrika företagare och som under apartheidsystemet (se Modern historia) hade lite större frihet att driva verksamheter än vad de svarta hade.

Sydafrika låg på plats 110 i FN:s senaste index över mänsklig utveckling (HDI). Det är strax under hälften av de sammanlagt 193 länder som listats i sammanställningen (se hela listan här). Jämfört med grannländerna ligger Sydafrika betydligt högre, Botswana på plats 114 är det land som ligger närmast. Sydafrika bedöms ha en "hög utvecklingsnivå", den näst högsta av fyra kategorier.

Sedan 1994 har ungefär fem miljoner småhus byggts med statliga subventioner för att försöka bygga bort slummen, men det finns fortfarande områden med skjulbostäder runt alla sydafrikanska städer. Enligt den senaste folkräkningen handlar det om 1,4 miljoner skjul, men det är troligtvis en underdrift eftersom 2,5 miljoner hushåll står i kö i väntan på ett statligt subventionerat hus.

Andelen sydafrikaner som har rinnande dricksvatten inomhus eller på sin tomt, har ökat jämfört med 1994 men inte lika många har tillgång till godtagbara sanitära förhållanden. I de rika provinserna Västra Kap och Gauteng har nästan alla hushåll toalett inomhus. I de fattiga förstäderna däremot är många hänvisade till gemensamma utedass liknande bajamaja.

Mer än hälften av hushållen i den fattiga provinsen Limpopo använder utedass som består av en enkel sittkonstruktion som byggts ovanpå en djup grop i marken. Dessa så kallade ”pit latrines” har regeringen lovat att fasa ut, men mycket lite framsteg har gjorts på området.

Gängkriminalitet och drogmissbruk

De ekonomiska och sociala spänningarna har lett till ökat alkohol- och drogmissbruk och utbredd brottslighet med många mord, våldtäkter och rån. Sydafrikas hör till ett av de tio våldsammaste länderna i världen, räknat i antal mord per invånare. I början av 2023 mördades runt 70 människor varje dag men det råder stora regionala skillnader. En överväldigande majoritet av alla mord sker i ett förhållandevis litet antal polisdistrikt i de stora städernas utkanter där missbruk och gängkriminalitet är stora problem. De statistiskt sett värst drabbade områdena finns utanför Kapstaden.

Internationella drogkarteller har gjort Sydafrika till en bas, samtidigt som landets polis och rättsväsen kämpar med otillräckliga resurser. Det får många att i stället anlita privata säkerhetsföretag och antalet säkerhetsvakter överstiger landets samlade armé och poliskår. I många bostadsområden organiserar sig människor i grannsamverkan mot brottsligheten.

Sydafrika har mycket hög statistik vad gäller våldtäkter och annat könsbaserat våld. Bara i länder i krig förekommer lika mycket sexuellt våld, enligt organisationen Läkare utan gränser. Organisationens siffror visar att 40 procent av Sydafrikas kvinnor någon gång under sin livstid kommer att bli våldtagna, ännu fler kommer att utsättas för andra typer av våld. Regeringen har kritiserats för att inte agera tillräckligt kraftfullt mot de många våldtäkterna. Den tidigare presidenten Jacob Zuma stod före sin ämbetsperiod själv åtalad för våldtäkt men frikändes i rättegången.

Bidrag och sjukvård 

Statlig ålderspension utgår till personer över 60 år om de inte har någon annan betydande inkomstkälla eller äger större tillgångar. Maximalt belopp motsvarar cirka 1 200 kronor i månaden. Det finns också barnbidrag på 300 kronor per barn och månad för låginkomsttagare. Det går att få ett extra bidrag om man tar hand om ett föräldralöst barn.

Den privata sjukvården håller hög kvalitet. De flesta som utnyttjar den privata vården har privata sjukförsäkringar. De fattiga är hänvisade till den statliga primärvården, som numera är avgiftsfri för alla utan privat sjukförsäkring. Nationellt gäller det cirka fyra femtedelar av befolkningen men de regionala skillnaderna är stora. Vården är bättre utbyggd i städerna än på landsbygden. Sedan 1994 har över 1 600 nya kliniker byggts runtom i landet.

Alternativ medicin och traditionella så kallade medicinmän har fortfarande betydelse. Tusentals läkare har emigrerat och bristen på läkare är stor, särskilt på landsbygden.

Hiv och aids hör till Sydafrikas största problem, medicinskt, socialt och ekonomiskt. Sydafrika har det största antalet kända hivsmittade av alla länder i världen. Den svarta befolkningen är värst drabbad. I dag har Sydafrika världens största program för distribution av bromsmediciner men landet reagerade senare än många andra länder på problemet.

Den tidigare presidenten Thabo Mbeki ville inte erkänna det medicinska sambandet mellan hiv och aids. Han skyllde den onormalt höga dödssiffran på fattigdom och social ojämlikhet från apartheidtiden. Inställningen innebar att hivsmittade gravida kvinnor inte fick bromsmediciner. Efter att regeringen förlorat en rättstvist 2002 fick kvinnorna rätt att behandlas med bromsmedicin för att förhindra att hiv sprids till ofödda barn.

Enligt en studie gjord vid det amerikanska universitetet Harvard ska Mbekis motstånd mot att tillåta bromsmediciner ha vållat för tidig död hos 330 000 människor under perioden 2000–2005.

När Thabo Mbeki lämnade sin post hösten 2008 avgick även hans kontroversiella hälsominister, Manto Tshabalala-Msimang, som hävdat att aids kan behandlas med vitlök och rödbetor. Efter Mbeki har aidspolitiken helt ändrats och bromsmediciner delas ut även inom den statliga sjukvården. Tillgängligheten till bromsmediciner har lett till att den förväntade livslängden ökat från 55 till 65 år sedan Thabo Mbekis regeringstid. Andelen smittade ökar fortfarande om än betydligt långsammare än tidigare. Det beror enligt en forskarrapport på att bromsmediciner förlänger livet på dem som bär på viruset.

Tolerant hbtq-politik

Familjestrukturen hos de flesta av Sydafrikas folkgrupper är starkt patriarkal och mannen i familjen betraktas allmänt som familjeöverhuvud. Vuxna söner har ofta större inflytande över familjeangelägenheter än deras mödrar. Stora framsteg har gjorts för ökad jämställdhet, i synnerhet bland unga urbana sydafrikaner, men traditionella mönster lever kvar på landsbygden. Några svarta folkgrupper tillämpar månggifte. Företeelsen har inget stöd i grundlagen utan bygger på gammal sedvanerätt som fortfarande har stor betydelse, inte minst för familjelivet.

Det sydafrikanska parlamentet godkände 2006 en lag som tillåter personer av samma kön att gifta sig. Sydafrika blev först i Afrika med en sådan lag. Beslutet föregicks av en upprörd debatt eftersom motståndet mot homosexuella äktenskap är starkt inom de flesta folkgrupper och religiösa samfund.

Lästips – läs mer om Sydafrika i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet.
Förändrad livsstil skapar nya hälsoproblem i Afrika (2017-12-28)

Om våra källor

Sydafrika – Seder och bruk

Sydafrikas mångkulturella befolkning gör att seder och bruk kan skilja sig väldigt mycket åt mellan olika folkgrupper och olika landsdelar. Generellt sett är sydafrikaner gästvänliga och de allra flesta är troende. 

De första åren efter apartheids fall 1994 var sydafrikaner lite reserverade mot utlänningar. Landet hade under decennier varit stängt mot omvärlden och såväl service- som turistsektorn hade hamnat på efterkälken. Tre decennier senare har det mesta förändrats. De flesta sydafrikaner är idag öppna och välkomnande och bjuder gärna in även nya bekantskaper till en måltid.

De flesta hälsar genom att skaka hand, med undantag för en mindre grupp djupt troende muslimer. Det finns lokala versioner på handskakningar som är förknippade med etnicitet men som är välkända i landet och likaväl kan användas av någon utanför den etniska gruppen.

I många svarta kulturer åtnjuter äldre stor respekt och den yngre generationen säger sällan emot en ålderman eller -kvinna.

Tid kan vara ett flytande begrepp. I affärssammanhang är en avtalad tid viktig och hålls för det mesta. I privata sammanhang är en avtalad tid mer ungefärlig. Det finns ett särskilt engelskt uttryck som väl beskriver detta. Om en person säger att något händer ”just now” betyder det ”i framtiden”, men exakt när är oklart.

Få saker förenar sydafrikaner som idrottsliga framgångar, främst om det rör sig om rugby eller fotboll.

Måltider och typisk mat
Sydafrikansk mat varierar mycket beroende på kultur och religion. Vad nästan alla har gemensamt är förkärleken för kött. En sydafrikansk grill kallas för braai och då tillagas ofta två slags kött och korv. Boerwors (”bondkorv” på afrikaans) är en grovmalen färskkorv som nästan kan betraktas om nationalrätt.

Bland flera svarta kulturer är gröt gjord på majsmjöl, pap, basföda. Även de vita afrikanderna (se Befolkning och språk) äter ofta och gärna pap. Bönstuvning samp är också en uppskattad maträtt hos många svarta sydafrikaner. Vid högtidliga tillfällen slaktas ofta en tjur, ko eller en get och äts direkt.

I Kapstaden och Västra Kapprovinsen har en särskild matkultur, Cape Malay, utvecklats. Den har sina rötter i 1600- och 1700-talens import av slavar från dagens Indonesien, Malaysia och Indien (se Äldre historia). Curryrätterna som serveras i Cape Malay-köket är ganska milda och har gärna inslag av torkad frukt. En klassisk rätt är bobotie, en ugnsbakad köttfärscurry som täcks med ett lager äggstanning. Samosa, friterade trekantsknyten av filodeg fyllda med kött- eller grönsaksröror, är ett populärt tilltugg. Ett annat mycket typiskt sydafrikanskt tilltugg är biltong, tunna skivor torkat kött, ofta kryddat med koriander.I staden Durban dominerar det indiska köket som ett arv efter den indiska arbetskraftsinvandringen i slutet av 1800-talet.

Den sydafrikanska vinindustrin har expanderat rejält sedan i början av 1990-talet då den ekonomiska isoleringen av landet bröts. I dag tävlar Sydafrika med Chile om platsen som världens åttonde största vinproducent.  

Klädsel
I princip alla sydafrikaner, oavsett religion och kultur, klär sig i västerländska kläder. Muslimska kvinnor täcker ofta sitt hår med en sjal men använder mycket sällan nikab. I flera afrikanska kulturer måste gifta kvinnor täcka håret med en huvudbonad, så kallad doek, den kan bäras som sjalett eller svepas till en hög turban. Till fredagsbönen bär många muslimska män en mer traditionell klädsel. Annars bär män och kvinnor från alla sydafrikanska kulturer endast traditionella dräkter och huvudbonader vid olika högtider, särskilt bröllop.

Helgdagar
Sydafrika har tolv helgdagar varav flera tillkommit efter övergången till demokrati i början av 1990-talet. Ett exempel är Människorättsdagen 21 mars och Frihetsdagen 27 april som är årsdagen av de första fria valen i landet 1994 och som brukar räknas som Sydafrikas nationaldag. Ungdomens dag 16 juni högtidlighåller minnet av skolupproret 1976 (se Modern historia).

Försoningsdagen 16 december kallades tidigare Löftesdagen och firades av afrikanderna till minne av ”slaget vid Blood River” 1838, då en liten styrka av vita soldater segrade över flera tusen zulukrigare och floden Ncomes vatten färgades rött av blod. Flera högtidsdagar som anspelade på landets koloniala historia togs bort i samband med övergången till demokrati, exempelvis Van Riebeecks dag den 6 april och Paul Krugers dag den 10 oktober. Kristna högtider så som jul och påsk är också helgdagar.

Sydafrika – Äldre historia

Urbefolkningarna khoikhoi och san har bott i Sydafrika i tusentals år, men i dag utgör de endast en folkspillra i Kalahariöknen. De trängdes efter hand undan av bantutalande folk och europeiska kolonisatörer. Holländarna var först på plats men i början av 1800-talet tog Storbritannien kontroll över området. Efter boerkriget 1899 delade britter och boer (ättlingar till holländarna) på styret av Sydafrika. De svarta hölls utanför och inledde en frihetskamp. 1948 infördes ett rasåtskillnadssystem – apartheid.

Bantufolken var jordbrukare och använde metallredskap. Historiker och arkeologer tvistar om när de började komma till Sydafrika, under det första århundradet efter Kristus eller rent av tusen år senare.

År 1488 rundade portugisiska skepp Godahoppsudden, och Europa fick kännedom om Sydafrikas existens. I slutet av 1500-talet gjorde nederländare och engelsmän strandhugg på den sydafrikanska kusten, men först i och med nederländaren Jan van Riebeecks landstigning 1652 i Table Bay, där Kapstaden ligger i dag, började den vita koloniseringen.

Riebeecks avsikt var inte att grunda en koloni. För det holländska ostindiska kompaniets räkning skulle han anlägga en handelsstation, där fartyg på väg mot Indien kunde proviantera och bland annat få med sig kött, grönsaker och mjölkprodukter. Problemet var att de lokala invånarna inte ville släppa ifrån sig sina djur, eftersom en khoikhois status byggde på boskapsinnehav. Därför fick nederländare som var anställda i kompaniet bli lantbrukare i Sydafrika för att leverera livsmedel till fartygen.

På grund av khoikhois motstånd mot att arbeta på de vita nybyggarnas gårdar importerades slavar, av vilka många var malajer. Slavar från Sydostasien tillsammans med khoikhoi är de huvudsakliga förfäderna till den folkgrupp som i dagens Sydafrika kallas färgade. Sexuella förbindelser över rasgränserna förbjöds tidigt men förekom ändå i smyg.

Storbritannien tar över

År 1795 intogs Kapkolonin av Storbritannien. Den ekonomiskt misskötta kolonin hade inget att sätta emot och övertagandet skedde utan strid. Nederländerna fick tillbaka kolonin enligt fredsfördraget i Amiens 1802 men tre år senare återtog britterna kontrollen. Kolonin expanderade utefter östkusten under ständiga strider med xhosa- och zulufolken. De nederländska invandrarnas ättlingar, boerna – eller afrikanderna, var missnöjda med det brittiska styret, i synnerhet med beslutet att avskaffa slaveriet. Många lämnade Kapprovinsen och begav sig i nordöstlig riktning. De som gav sig av ansåg sig tillhöra ett utvalt folk med ett uppdrag att civilisera det svarta Afrika. De utkämpade många strider med zuluerna, samtidigt som de markerade sitt oberoende i förhållande till engelsmännen. Vandringen norrut kallas Die groot trek, den stora vandringen, och har fått en legendarisk roll i afrikandernas historieskrivning.

Politiska och väpnade motsättningar förekom också mellan svarta folkgrupper. Under 1800-talet utkristalliserade sig undergrupper till de östafrikanska invandrarfolk som sedan sekler levde i de östra delarna av dagens Sydafrika, och den indelning som förekommer i dag tog form. Zuluerna var den mest tongivande gruppen i början av 1800-talet och under ledning av kung Shaka Zulu byggde de under decennier av våldsamma räder upp ett mäktigt imperium och lade grunden för zuluernas självbild som ett stolt krigarfolk.

I början på 1850-talet upprättade boerna två republiker i centrala Sydafrika: Oranjefristaten och Transvaal. Det skedde med britternas samtycke, men när diamanter och guld några decennier senare hittades i afrikandernas områden ville britterna kontrollera hela Sydafrika. Afrikandernas republiker låg dessutom i vägen för Storbritanniens koloniala ambitioner som handlade om att kontrollera ett sammanhängande område från Kapstaden till Kairo. Det fanns också starka ideologiska skillnader mellan de konservativa afrikanderna och de jämförelsevis liberala britterna vilket underblåste motsättningarna.

Konflikten övergår i krig

Konflikten mellan britter och afrikander utlöste det så kallade boerkriget 1899 (boerna refererar till det som frihetskriget), vilket drabbade civila boer hårt. Brittiska soldater brände ner 30 000 av boernas gårdar. Kvinnor och barn samlades i koncentrationsläger, där omkring 28 000 av dem avled, de flesta i sjukdomar. Det var betydligt fler än vad som dog i strider. Till slut slöts ett fredsavtal i staden Vereeniging 1902 och boernas två republiker förlorade sin självständighet.

Britter och boer utformade gemensamt en författning för den Sydafrikanska unionen. Den trädde i kraft 1910. Unionen omfattade boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal samt de brittiska kolonierna Kapprovinsen och Natal. Formellt sett var unionen en del av det brittiska imperiet men banden till Storbritannien bleknade med tiden.

Krigsförlusten orsakade djup och långvarig bitterhet hos boerna, och den sociala och ekonomiska utvecklingen vidgade efter hand klyftan mellan dem och engelsktalande vita. Samtidigt fanns ett gemensamt intresse hos de jordbrukande boerna och de brittiska gruvägarna att utnyttja den billiga svarta arbetskraften och tillskansa sig mark. År 1913 antogs en jordlag som gav 87 procent av Sydafrika till de vita och 13 procent till den stora svarta majoriteten. 1923 infördes motsvarande lagar om rasåtskillnad i städerna.

Unionsförfattningen gav inte de svarta några medborgerliga eller politiska rättigheter. Enda undantaget var i Kapprovinsen. Där hade svarta och färgade enligt praxis rösträtt till det nationella parlamentet men de kunde bara välja mellan vita kandidater.

De svarta mobiliserar

Diskrimineringen väckte starka reaktioner bland svarta ledare. 1912 bildade de en organisation, som senare fick namnet Afrikanska nationalkongressen (ANC), och som kom att kämpa för svartas politiska rättigheter.

Industrialiseringen av Sydafrika finansierades med inkomster från de brittiskägda gruvorna och britterna kom att dominera näringslivet. Samtidigt rationaliserades de vitas jordbruk och många fattiga vita bönder övergav sina odlingar och sökte sig till städerna och gruvorna. Därmed uppstod en vit arbetarklass av afrikander. Till skillnad från de svarta arbetarna hade de vita gruv- och industriarbetarna rätt att organisera sig fackligt. Facket såg till att de vita gynnades på arbetsmarknaden.

Under 1920-talet tog industrialiseringen fart och behovet av arbetskraft ökade. Problemet var att de vita inte var tillräckligt många för att kunna fylla alla luckor och näringslivet ville därför börja rekrytera svarta även till mer kvalificerade arbeten. Det ledde till protester från de vita arbetarna.

Den rasåtskillnadsideologi, apartheid, som växte fram under första halvan av 1900-talet byggde på en rad ekonomiska, politiska och religiösa faktorer. Tillsammans skapade de ett samhällsklimat där segregation ansågs nödvändig och naturlig. Sydafrikas långa historia av institutionaliserat slaveri och förtryck utgjorde en grogrund och näringslivets stora behov av billig och lättkontrollerad arbetskraft skyndade på utvecklingen. Dessutom fanns det inom den inflytelserika holländska reformerta kyrkan en grundmurad föreställning om att rassegregering var rätt sätt att organisera samhället på, för att trygga den vita kristna lärans överlevnad. Det var en afrikanderpastor som 1929 lanserade begreppet apartheid.

Afrikandernas parti, Nationalistpartiet, vann valet 1948 med ett krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad. Det brukar anses som det formella startskottet för den organiserade apartheidpolitiken i Sydafrika.

Om våra källor

Sydafrika – Modern historia

Efter segern i 1948 års val började Nationalistpartiet stifta ett nätverk av lagar för att upprätthålla åtskillnad mellan raserna. Under apartheidsystemet hölls svarta, vita och färgade åtskilda på offentliga platser och miljontals svarta tvingades flytta till så kallade hemländer på landet. På 1970-talet stod det klart att apartheid hämmade den ekonomiska tillväxten och systemet började luckras upp. 1994 höll Sydafrika sitt första demokratiska val. Vinnare blev den rörelse som lett kampen mot apartheid – ANC.

Grundtanken i rasåtskillnadssystemet var att de svarta skulle bo i de så kallade hemländer som skapades för varje afrikansk folkgrupp på mark som tilldelats de svarta genom 1913 år jordlag (se Äldre historia). I ”vita” områden begränsades de svartas rörelsefrihet och de tvingades bära särskilda pass som angav deras rastillhörighet, hemvist och villkoren för deras rörelse utanför hemmet. Passlagarna kom senare att omfatta alla icke-vita sydafrikaner. Regeringen förbjöd äktenskap över rasgränserna. Svarta, vita och färgade hölls åtskilda på offentliga platser som restauranger, sjukhus, tåg, postkontor och offentliga toaletter. Till och med parkbänkar försågs med skyltar för vita eller för icke-vita. Överträdelser bestraffades hårt och stickkontroller av ID-handlingar var vanliga.

Miljontals svarta tvingades flytta till hemländerna på landsbygden, trots att arbetskraften behövdes i det vita samhället. I stället byggdes baracker för de manliga arbetarna, till exempel vid gruvorna och kring städer, där de tvingades leva långt från sina familjer. ANC försökte bemöta orättvisorna med ickevåldsprotester men utan större framgång.

Massakern i Sharpeville 1960 blev en vändpunkt. Då sköt vita poliser ihjäl 69 svarta som genomförde en fredlig demonstration. Efter massakern förbjöds motståndsrörelserna Afrikanska nationalkongressen (ANC) och Panafrikanska kongressen (PAC). De gick under jorden och inledde väpnat motstånd och sabotageaktioner. Regimen slog tillbaka med en effektiv polismakt och följderna för apartheidmotståndarna blev förödande. Samtidigt började deras kamp att uppmärksammas internationellt. 1960 fick ANC-ledaren Albert Luthuli Nobels fredspris för att han in i det längsta hållit fast vid icke-våldslinjen. Han tog emot sitt pris i Oslo året därpå.

Människor samlas i Sharpeville inför den stora demonstrationen 1960. Foto: AP/TT

Mandela i fängelse

Sydafrika klippte de sista banden med Storbritannien 1961 och blev en självständig republik. I praktiken hade Sydafrikanska unionen då redan styrts oberoende av Storbritannien i över ett decennium. År 1962 greps Nelson Mandela, en av ledarna för ANC:s väpnade gren Nationens spjut (Umkhonto we Sizwe). Han dömdes och hann avtjäna nästan ett år i fängelse innan nya bevis gjorde att han 1964 åter ställdes inför rätta, i den mest kända av hans två rättegångar: Rivoniarättegången. Tillsammans med sju andra ledande ANC-medlemmar dömdes han till livstid, anklagad för bland annat högförräderi. Han sändes till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden.

På 1970-talet blev kostnaderna för apartheid uppenbara. Sydafrika hade haft flera decennier av ekonomisk tillväxt, men resurserna hade fördelats mycket ojämlikt och det skapade problem. Medan fattigdom rådde i de överbefolkade hemländerna, led näringslivet brist på utbildade arbetare och industrins hemmamarknad var svag. Den engelskspråkiga eliten inom näringslivet kritiserade systemet och efterhand anslöt sig afrikanderna (se Befolkning och språk) till kritiken. Afrikanderna var av tradition jordbrukare men hade börjat skaffa sig ekonomiska intressen i industrin. Det bidrog till att en ny politik började växa fram inom Nationalistpartiet som dominerades av afrikander. Sowetoupproret 1976 verkade i samma riktning. Upproret började i den svarta förstaden Soweto utanför Johannesburg. Skolelever som demonstrerade mot att afrikandernas språk, afrikaans, skulle bli undervisningsspråk vid sidan av engelska sköts ihjäl av polis. Oro bröt ut över hela landet och flera hundra människor dödades, många av dem barn. Våldet avskräckte utländska investerare och Sydafrikas ekonomiska problem förvärrades.

Regimen arbetade intensivt för att kontrollera informationsflödet och var länge framgångsrik. Censuren var omfattande och för såväl svarta som vita medborgare var det svårt att skaffa sig en korrekt bild av förtryckets omfattning och brutalitet. I slutet av 1970-talet började censurmyndigheten tappa greppet och regimkritiska journalister spelade under den kommande decenniet en viktig roll i kampen mot apartheid.

Apartheid luckras upp

Under P W Botha, som blev premiärminister 1978, öppnades nya yrken för svarta och förbudet mot giftermål mellan raserna hävdes. En grupp bröt sig ur Nationalistpartiet och bildade Konservativa partiet när Botha föreslog en ny författning med ett parlament där färgade och asiater skulle få varsin kammare vid sidan av de vitas. Svarta skulle däremot inte få plats i trekammarparlamentet.

Rasåtskillnadspolitiken slog igenom på alla områden. Foto: AP/TT

Apartheidmotståndarna samlade sig i en gemensam organisation, Förenade demokratiska fronten (United Democratic Front, UDF), för att motarbeta trekammarparlamentet. De lyckades inte och den nya författningen blev verklighet 1984. Den innebar bland annat att den verkställande makten flyttades till det tidigare symboliska presidentämbetet. Botha övergick från att vara premiärminister till att bli president. UDF-kampanjen växte i styrka med strejker och uppror i de svarta kåkstäderna. 1985 sköt polis i Kapprovinsen ihjäl 20 människor på årsdagen av Sharpevillemassakern.

Motsättningarna ökade också mellan svarta grupper. I Natalprovinsen krävdes många dödsoffer i uppgörelser mellan zuluer från Inkatharörelsen (se Politiskt system) och ANC-anhängare, som ansåg att Inkatha svek kampen mot apartheid. Regeringen införde undantagstillstånd i Natal 1985 och vidgade det under en period till hela landet.

Västeuropa och USA införde ekonomiska sanktioner mot Sydafrika under andra halvan av 1980-talet med krav på ökade rättig­heter för de svarta. Den vita regimen lät sig dock inte rubbas. Motståndarna framställdes som kommunist­inspirerade och ANC som en kommunistisk frontorganisation. Militären och säkerhetstjänsten gavs större inflytande och Sydafrika fick allt starkare drag av en polisstat. Utvecklingen bröts sedan P W Botha 1989 avgått som ledare för Nationalistpartiet och som president. Han efterträddes på båda posterna av Frederik Willem de Klerk. Samma år föll kommunistregimerna i Östeuropa och därmed ett av nationalist­regeringens huvudargument för att upprätthålla apartheid – det kommunistiska hotet.

ANC blir tillåtet

1990 hävde FW de Klerk förbudet mot ANC, PAC och Sydafrikanska kommunistpartiet. I samband med det släpptes Nelson Mandela fri efter 27 år i fängelse. Regeringen och ANC möttes för samtal och 1991 avskaffade FW de Klerk delar av apartheidlagarna. Samtidigt valdes Nelson Mandela till ANC:s ledare. En flerpartikonferens inledde arbetet på en ny författning. Politiska fångar släpptes och ANC-medlemmar i exil kunde återvända. ANC avbröt den väpnade kampen.

1993 tilldelades president FW de Klerk och ANC-ledaren Nelson Mandela Nobels fredspris för sitt arbete för att avskaffa apartheid. Foto: Denis Farell/AP/TT

Vita extremister försökte sabotera de nya samarbetsförsöken genom terrordåd, men det största hotet mot fungerande samarbete var det ökande våldet mellan anhängare av Inkatha respektive ANC. Problemen till trots kunde parlamentet 1993 anta en provisorisk författning och i april 1994 höll Sydafrika sitt första allmänna, demokratiska val. ANC vann nära två tredjedelar av rösterna. Nationalistpartiet, som inte bara stöddes av vita utan även av många färgade, fick en femtedel av rösterna. Inkatha fick en dryg tiondel.

Det nyvalda parlamentet utsåg Nelson Mandela till president. ANC:s Thabo Mbeki blev förste vicepresident, Nationalistpartiets FW de Klerk andre vicepresident och Inkatha-ledaren Mangosuthu Buthelezi fick posten som inrikes­minister. Partierna hade före valet kommit överens om att bilda en samlingsregering som skulle verka fram till nästa val 1999.

Högtflygande planer

Regeringen antog ett stort program för återuppbyggnad och utveckling. På fem år skulle en miljon nya bostäder byggas, alla barn skulle få fri tioårig utbildning, alla invånare skulle få sjukvård till rimlig kostnad och alla hushåll skulle få tillgång till rent vatten. 30 procent av jordbruksmarken skulle omfördelas och 2,5 miljoner nya jobb utlovades. Målen uppnåddes bara delvis på grund av byråkratiska hinder och eftersom den ekonomiska tillväxten blev längre än väntat. ANC:s allierade, Kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen, kritiserade den marknadsekonomiska inriktningen på politiken.

Lokalval genomfördes 1995, men på grund av det fortsatta politiska våldet sköts valet i zulufolkets kärnområde KwaZulu-Natal upp. Då hade våldet där under ett decennium krävt över 14 000 människors liv. Våldet minskade efter medling och val kunde hållas 1996. Inkatha, som hade sitt viktigaste stöd på landsbygden, segrade. Sedan parlamentet antagit en ny författning 1996 lämnade Nationalistpartiet samlingsregeringen, eftersom man ansåg att möjligheterna till påverkan var små.

F W de Klerk lämnade posten som partiledare 1997. Samma år avgick den nära 80-årige Nelson Mandela som ANC-ledare och efterträddes av Thabo Mbeki. Regeringens största motgång var den ökande arbetslösheten. Missnöjet i svarta kåkstäder utnyttjades av radikala ANC-politiker.

Valframgång för ANC

Parlamentsvalet 1999 blev en stor framgång för ANC. Partiet fick två tredjedelar av mandaten i nationalförsamlingen. Nya nationalistpartiet (tidigare Nationalistpartiet) fick bara 28 mandat.

ANC:s nye ledare, Thabo Mbeki, utsågs av det nyvalda parlamentet till president. Mbeki var en erkänt duktig ekonom men saknade Nelson Mandelas naturliga auktoritet. Hans förmåga att hantera svåra samhällsproblem kom snart att ifrågasättas. Han fick bland annat kritik för sin ovilja att erkänna sambandet mellan hiv-viruset och aids (se Sociala förhållanden) och för regeringens vidlyftiga vapenaffärer, vilka inkluderade köp av 28 svenska JAS Gripenplan för motsvarande 17 miljarder kronor (ordern ändrades senare till 26 plan). Kritikerna ville hellre se att pengarna gick till sociala satsningar.

Vapenköpen omgärdades av anklagelser om korruption, förskingring, mutor, och penningtvätt. Flera högt uppsatta personer inom ANC misstänks för att personligen ha tjänat på kontrakten, bland andra Thabo Mbeki och hans vicepresident Jacob Zuma, men endast två personer har dömts för korruptionsbrott i samband med vapenaffären.

Trots allt kraftigare kritik gjorde ANC sitt bästa val någonsin våren 2004. Partiet kunde räkna in nära 70 procent av rösterna i parlamentsvalet. Det största oppositionspartiet Demokratiska alliansen (DA) fick drygt tolv procent och Inkatha sju procent. Nya nationalistpartiet nådde inte ens två procent och försvann från den politiska scenen. Det nya parlamentet valde Thabo Mbeki till president för en andra femårsperiod.

Inrikespolitiken kom de följande åren att domineras av en rad korruptionsaffärer. Vicepresident Jacob Zuma från ANC tvingades år 2005 lämna sin post sedan en domstol pekat ut honom som delaktig i en muthärva kopplad till regeringens vapenköp 1999. Jacob Zuma var populär hos delar av befolkningen och avskedandet skapade spänningar inom ANC, där vänsterkrafterna krävde att han skulle återfå sin post. Zuma stod också åtalad i ett våldtäktsmål men frikändes våren 2006. Senare samma år lade åklagaren ned åtalet för korruption efter att ett procedurfel begåtts. Det beslutet upphävdes år 2007 av Sydafrikas högsta domstol och Jacob Zuma åtalades för bland annat korruption och penningtvätt. Det slutade återigen med att fallet lades ner eftersom domstolen fann att ”det fanns skäl att anta att beslutet att åtala Jacob Zuma hade politiska motiv”.

I december 2007 valdes Jacob Zuma till ny partiledare för ANC och petade därmed undan den sittande presidenten Thabo Mbeki från posten.

Trots att landets högsta appellationsdomstol i januari 2009 meddelade att Jacob Zuma åter kunde åtalas för korruption lät ANC honom stå kvar som partiets kandidat när parlamentet i april skulle utse ny president. I början av april lades korruptionsåtalet mot Jacob Zuma ned igen. Åklagarmyndigheten förklarade att det inte var “möjligt eller önskvärt” att driva åtalet vidare eftersom bandade telefonsamtal visat att rättsprocessen manipulerats. Oppositionspartiet DA fortsatte under många år en rättslig kamp för att åtalet skulle återupptas.

ANC vann som väntat parlamentsvalet 2009 men gick tillbaka något jämfört med föregående val. Demokratiska alliansen stärkte sin ställning och kom tvåa före det nybildade partiet Cope, grundat av utbrytare ur ANC. Inkatha tappade terräng och hamnade på fjärde plats. Jacob Zuma utsågs till ny president.

Epoken Zuma

Jacob Zuma var framgångsrik i att odla bilden av sig själv som en hjälte för de fattiga. Han lovade fler jobb, lägre kriminalitet, utbyggd välfärd och en omfördelning av jord från vita till svarta. Regeringen satte i gång stora projekt för att skapa jobb och stärka välfärden men resultaten uteblev och besvikelsen över fortsatt ojämlikhet och fattigdom bredde ut sig. Arbetslösheten och brottsstatistiken låg kvar på höga nivåer och den sociala servicen var otillräcklig.

Våldsamma gatuprotester i fattiga områden ökade kraftigt från 2008 och var vanliga under hela Jacob Zumas tid vid makten. Även på arbetsmarknaden uppstod konflikter. En av de mest uppmärksammade händelserna inträffade i augusti 2012 då 34 gruvarbetare sköts ihjäl när polisen försökte skingra strejkande arbetare vid Marikanagruvan utanför Pretoria.

Inom den styrande trepartsalliansen (ANC, Kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu) pågick en hetsig debatt om den ekonomiska politikens inriktning. Vänsterfalangen, det vill säga Cosatu och Kommunistpartiet, kritiserade president Zuma för vad man ansåg vara en alltför näringslivsvänlig ekonomisk politik. Vänstern ville spendera mer resurser på fattigdomsbekämpning och ge staten en mer aktiv roll i ekonomin.

Alliansparterna anklagade också Jacob Zuma och ANC-ledningen för maktfullkomlighet, svågerpolitik och en benägenhet att vilja tysta ned kritik. Som ett slagträ i debatten användes inte sällan anklagelser om korruption.

Jacob Zuma hade under sin valkampanj lovat att lägga mer resurser på att stävja ekonomiska oegentligheter, men det visade sig att han i första hand avsåg förbrytare på lägre nivå. För personer i högre ställning blev det tvärtom lättare att komma undan rättvisan eftersom flera viktiga antikorruptionsenheter inom polisen och skatteverket lades ner.

Maktkampen inom ANC förvärrades under 2011 då Jacob Zuma kom i konflikt med den inflytelserike ledaren för partiets ungdomsförbund, Julius Malema. Han anklagade presidenten för att svika landets fattiga och sälja ut statliga tillgångar till utländska intressen. Ungdomsförbundet krävde att landets gruvor skulle förstatligas och vita bönders jord beslagtas utan kompensation. Julius Malemas uttalanden skaffade honom stort stöd bland fattiga ANC-supportrar. Vid sidan av kritiken av Jacob Zuma gjorde Julius Malema en rad andra kontroversiella uttalanden och i februari 2012 uteslöts han ur ANC. Året efter grundade Julius Malema vänsterpartiet Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF).

Bakslag för ANC

Valet i maj 2014 blev det dittills sämsta för ANC som backade med nästan 6 procentenheter jämfört med valet 2009. Det största oppositionspartiet Demokratiska alliansen (DA) gick framåt och fick drygt 22 procent medan Julius Malemas nybildade EFF blev tredje största parti med drygt 6 procent. Efter valet utsågs Jacob Zuma till president för en ny femårsperiod.

Skandalerna runt president Zuma fortsatte att dominera politiken. Redan före valet hade om- och nybyggnader på hans privata gård i hembyn Nkandla fått stor uppmärksamhet. Bygget hade kostat motsvarande 150 miljoner kronor av statens medel, och landets Public Protector (en ombudsman som har som uppgift att granska hur staten sköter sina åtaganden) krävde att presidenten skulle betala tillbaka allt som inte gällde rena säkerhetsinstallationer.

Fortsatta protester mot regeringens oförmåga att lösa landets ekonomiska och sociala problem satte stor press på ANC inför lokalvalen 2016. Det blev partiets sämsta val på 22 år. Bara 54 procent av väljarna röstade på ANC.

Inom partiet och i den allmänna opinionen tilltog kritiken mot Jacob Zuma. Förutom Nkandla-affären handlade det om hans nära relationer med den indiskbördiga finansfamiljen Gupta. Den utredning som ombudsmannen Public Protector lade fram anklagade presidenten för att vid flera tillfällen, direkt eller indirekt, ha låtit sig påverkas i sin ämbetsutövning, bland annat när det gällde flera tumultartade omstuvningar i regeringen under 2017. Händelserna bidrog till att förvärra den redan krisande ekonomin. Jacob Zuma tvingades att tillsätta en särskild kommission för att utreda anklagelserna, den så kallade Zondo-kommissionen. 

Sex år senare lade kommissionen fram sin rapport som visade att  Zuma låtit privata intressen gå förre statens genom att han på korrupt väg hjälpte familjen Gupta till lukrativa statliga kontrakt och dessutom gav familjen stort inflytande över ministerutnämningar. Flera högt uppsatta ANC-medlemmar och före detta ministrar var indragna i skandalen liksom medlemmar av familjen Zuma. Enligt kommissionens rapport plundrades staten på miljarder dollar under Zumas styre, och det var inte bara presidenten som var inblandad utan även flera ministrar.

Zuma ersätts

Vid ANC:s partikongress i december 2017 ersattes Jacob Zuma som partiledare av vicepresident Cyril Ramaphosa som vann med knapp marginal över en annan ANC-veteran, Jacob Zumas ex-fru Nkosazana Dlamini-Zuma. 

I slutet av 2017 ökade domstolarna pressen på ANC och Jacob Zuma, bland annat genom att kräva att parlamentet skulle utforma ett regelverk för avsättande av en sittande president. Inom ANC:s nya ledning gick åsikterna om Jacob Zuma isär. De som ville tvinga fram hans avgång fick till slut övertaget och i februari 2018 krävde ANC officiellt att Jacob Zuma skulle dra sig tillbaka från presidentposten. Jacob Zuma försökte motsätta sig kravet under något dygn men gav sedan upp och meddelade den 14 februari sin avgång med omedelbar verkan. Cyril Ramaphosa tog över som president dagen därpå. Kort därefter meddelade riksåklagaren att åtalet mot Jacob Zuma skulle återupptas. Expresidenten anklagades i 16 fall för korruption, bedrägeri och penningtvätt i samband med vapenaffären 1999.

Läs mer i Aktuell politik.

Om våra källor

Sydafrika – Politiskt system

Sydafrika har sedan början av 1990-talet gått från ett system där majoriteten av landets befolkning saknade rösträtt till en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och framhåller allas likhet inför lagen. Sedan det första demokratiska valet 1994 regerar den tidigare förbjudna Afrikanska nationalkongressen (ANC) som ledde kampen mot rasåtskillnadssystemet apartheid.

Under apartheidtiden från 1948 fram till början av 1990-talet saknade svarta sydafrikaner helt politisk representation. 1984 infördes ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, men de svarta stod fortsatt utanför. Sedan apartheid avskaffats infördes en tillfällig författning som gav alla vuxna rösträtt vilket banade väg för val till Sydafrikas första demokratiska parlament 1994.

Presidenten utses av parlamentet för en femårsperiod och kan väljas om högst en gång. Presidenten utser ministrarna, leder regeringens arbete och är överbefälhavare. Han eller hon kan avsättas genom misstroendevotum eller riksrättsförfarande.

Den lagstiftande makten innehas av parlamentets två kamrar – nationalförsamlingen och nationella provinsrådet. Nationalförsamlingens 400 ledamöter utses i allmänna val vart femte år enligt ett proportionellt valsystem. Provinsrådets 90 medlemmar utses av provinsernas lagstiftande församlingar (se nedan). Provinsrådet har som uppgift att ta ställning till de lagar som antas i nationalförsamlingen.

För att få rösta krävs att man har fyllt 18 år och registrerar sig i röstlängden. Valdeltagandet har gått ned betydligt sedan det första demokratiska valet 1994 då 85 procent av den vuxna befolkningen gick till valurnorna. Det officiella valdeltagandet vid parlamentsvalet 2019 var 66 procent, att jämföra med 73 procent 2014. Inför valet 2019 avstod omkring en fjärdedel av dem som har åldern inne från att ens registrera sig.

Den minskade benägenheten att rösta kan tolkas som besvikelse över utvecklingen (se Modern historia och Aktuell politik). Opinionsundersökningar visar på en stor partilojalitet och att det i synnerhet bland den svarta befolkningen är ett stort steg att rösta på något annat parti än ANC. Trots att de är missnöjda med partiet väljer många därför att röstskolka hellre än att byta parti. 

Författningsändringar fordrar två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. För att ändra författningens deklaration om mänskliga rättigheter krävs tre fjärdedelars majoritet.

Sydafrika är indelat i nio provinser. Varje provins har en lagstiftande församling med 30–100 ledamöter beroende på befolkningens storlek. Provinsval hålls vart femte år samtidigt med parlamentsvalet. På kommunal nivå finns 231 fullmäktigeförsamlingar – åtta storstadsområden och 205 kommuner. Ledamöterna tillsätts i allmänna val vart femte år, ungefär mitt emellan de nationella valen. I samband med lokalvalen utses också representanter till de 44 distrikten som utgör en administrativ mellannivå  mellan provinser och kommuner. 

Rättsväsendet har en oberoende ställning. En författningsdomstol med elva ledamöter ska övervaka att verkställande, lagstiftande och dömande makt följer författningen. Det finns också en Högsta domstol.

Läs mer om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier 

Det finns ingen fast nedre spärr för att komma in i parlamentet, det räcker att få ihop tillräckligt med röster för minst ett mandat. Vid valet 2019 lyckades 14 politiska partier med det. De flesta har bara ett eller två mandat och är helt överskuggade av de fåtaliga större partierna.

Sydafrikas dominerande politiska parti är Afrikanska nationalkongressen (African National Congress, ANC), som haft regeringsmakten sedan 1994. Partiet stod på topp i valet 2004 då nästan 70 procent av rösterna tillföll ANC. Sedan dess har partiet tappat mark. 2019 fick ANC 57,5 procent av rösterna - partiets sämsta resultat hittills. Det räckte dock för att ANC skulle kunna behålla sin majoritet i parlamentet.

Partiet bildades 1912, fick namnet ANC 1923 och drev krav på rösträtt och andra politiska rättigheter för de svarta. På 1950-talet ledde ANC massprotester mot apartheidsystemet. 1960 förbjöds ANC och efter en polismassaker på demonstranter samma år övergavs ickevåldsprincipen (se Modern historia). 1964 dömdes Nelson Mandela och andra ledande ANC-medlemmar till livstids fängelse. På 1960-talet vidgade ANC sitt samarbete med Sydafrikanska kommunistpartiet (South African Communist Party, SACP), som hade vita medlemmar. Därefter kunde även de som inte var svarta bli medlemmar i ANC. Förbudet mot ANC hävdes 1990, Mandela frigavs och partiet vann överlägset landets första demokratiska val 1994. Mandela valdes av parlamentet till landets president.

ANC bildade vid början av 1990-talet en allians med kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu (Congress of South African Trade Unions). Därmed fick kommunisterna och Cosatu representation och inflytande i regeringen vilket också ledde till spänningar. ANC:s mer marknadsekonomiska inriktning har kritiserats av de övriga i alliansen.

Den första utbrytningen ur ANC sedan partiet fick makten blev partiet Folkets kongress (Congress of the People, Cope) som grundades 2008 av två förgrundsfigurer inom ANC. Cope fick drygt sju procent i valet 2009 men föll sedan sönder i interna maktstrider och har i de två senaste valen hamnat under en procent.

Demokratiska alliansen (Democratic Alliance, DA), har varit största oppositionsparti sedan 1999 och har makten i Västra Kapprovinsen. Partiet hette tidigare Demokratiska partiet (Democratic Party, DP) och samlade den liberala oppositionen mot apartheid bland engelsk­talande vita. Kapstadens borgmästare Helen Zille valdes 2007 till partiledare för DA. Hon avgick i maj 2015 då partiet fick sin första svarta ledare, Mmusi Maimane. Förhoppningarna på Maimane var oerhört stora men valet 2019 blev en besvikelse. Efter interna stridigheter, som bland annat involverade hans frispråkiga föregångare, avgick Maimane i slutet av 2019. Den vita partiveteranen John Steenhuisen hoppade in som tillförordnad ersättare. Han valdes ett år senare, i november 2020, till ny partiledare och blev därmed också officiell oppositionsledare.

DA, anklagas ofta för att vara ett parti för vita, trots att de vita väljarna numera är i minoritet och dess största väljargrupp består av färgade. Partiet har vuxit stadigt genom alla val fram till valet 2019 då det tappade en handfull mandat.

Det tredje största partiet är sedan valet 2014 det då nybildade Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) som leds av Julius Malema. Han var tidigare ordförande i ANC:s ungdomsförbund men sparkades ut efter rasistiska uttalanden och hård kritik mot partiledningen. EFF vill bland annat förstatliga gruvor och jordbruks­mark, samt bedriva en tuffare politik mot landets vita befolkning. Valet 2019 blev en stor framgång för EFF som nästan fördubblade sitt antal mandat i parlamentet (se faktaruta). Partiets företrädare är stridbara och utmärker sig i parlamentet genom att bära röda overaller och gruvarbetarhjälmar. De har vid flera tillfällen orsakat tumult i parlamentet genom att störa ordningen. 

Inkatha – frihetspartiet (Inkatha Freedom Party, IFP) var ursprungligen en kulturrörelse för zuluer bildad 1922. Rörelsen registrerades som en politisk organisation 1975 under ledning av Mangosuthu Buthelezi, regeringschef i det så kallade hemlandet KwaZulu (se Modern historia). En våldsam och dödlig politisk kamp utkämpades mellan Inkatha och ANC, som ansåg att Buthelezi svek kampen mot apartheid. I hemlighet stödde apartheidregimen Inkatha i kampen mot ANC. Minst 15 000 människor miste livet i sammandrabbningar mellan de båda organisationerna. Inkatha har successivt försvagats och fick i valet 2014 bara tio mandat men stärkte sin ställning något i valet 2019 då det kom på fjärde plats. Buthelezi ersattes som partiordförande 2019 av Velenkosini Hlabisa. I september 2023, avled Buthelezi, han var då 95 år gammal.

Ett annat parti som stärkte sin ställning 2019 är det konservativa Frihetsfront Plus (Vryheidsfront Plus, VF+) som grundades 1994. Partiet attraherar huvudsakligen vita väljare och strävar efter att skydda de afrikaanstalandes rättigheter. Partiet motsätter sig reformer för att ge svarta mer makt och är emot en omfördelning av jord från vita markägare till svarta. I valet 2019 kom Frihetsfronten på femte plats efter Inkatha.   

Bland de mindre partierna kan nämnas ATM (African Transformation Movement) som leds av den unge Vuyo Zungula ATM är närmast allierad med EFF.  

I slutet av sommaren 2023 bildade DA, IFP och VF+ en allians inför valet 2024 med fyra mindre partier utanför parlamentet (se Kalendarium). Sedan dess har även det kristna partiet ACDP, med fyra platser i det nuvarande parlamentet, anslutit sig till koalitionen. Även flera småpartier, som saknar representation i dagens parlament, är en del av alliansen.

Inför valet 2024 gick expresident Jacob Zuma över till det nystartade partiet MK. Beteckningen står för uMkhonto We Sizwe (vilket betyder Nationens spjut och var namnet på ANC:s väpnade gren under apartheidtiden). ANC har på juridisk väg försökt stoppa partiet från att använda namnet och har även försökt stoppa Jacob Zuma från att ställa upp i valet. Inget av försöken har lyckats och Zuma och MK förväntas få en hel del röster, inte minst bland folkgruppen zulu som är den grupp Zuma själv tillhör.

Om våra källor

Sydafrika – Demokrati och rättigheter

Det tidigare apartheidsystemet som gynnade de vita och höll de svarta borta från makten har ersatts av demokratiska institutioner, ett livskraftigt civilsamhälle och fria medier. Men utmaningar kvarstår, inte minst när det gäller korruption.

Sydafrika är en fungerande demokrati med flera partier. Även om partiet ANC har suttit vid makten sedan 1994 har oppositionen goda möjligheter att göra sin röst hörd. Detta gäller inte minst på kommunal och regional nivå. Internationella valobservatörer har klassat de senaste valen som fria och väl genomförda.

Grundlagen garanterar alla medborgares lika rättigheter oberoende av ras, kön och sexuell läggning. I praktiken slår arvet från apartheid fortfarande igenom och skillnader i villkor och möjligheter kan vara mycket stora beroende på om man är svart, färgad eller vit sydafrikan. Invandrargrupper från andra afrikanska länder har det särskilt svårt och sedan 2008 har hundratals invandrare dött i främlingsfientliga attacker.

Andelen kvinnor i parlamentet är internationellt sett hög, 46 procent efter valet 2019. Sydafrika är världens 20:e mest jämställda land att leva i, enligt World Economic Forums ranking av 146 länder 2023. Ändå är situationen för kvinnor, i synnerhet färgade och svarta, ofta sämre än för män i motsvarande grupper. Arbetslösheten är högre bland kvinnor och könsbaserat våld är vanligt.

Civilsamhället är livskraftigt och lämnar ett tydligt avtryck i debatten. Enligt författningen råder mötes- och föreningsfrihet, men det finns rapporter om att polisen har brukat våld för att upplösa fredliga demonstrationer.

Författningen garanterar religionsfrihet och det efterlevs i allmänhet väl.

Korruption

Närmare hälften av landets invånare anser att korruptionen är utbredd i samhället. I ett index över upplevd korruption i 180 länder som Transparency International upprättar, hamnar Sydafrika på plats 83 i sällskap med Burkina Faso. Det är en försämring jämfört med året innan men Sydafrika ligger ändå bättre till än de flesta andra afrikanska länder (se rankningslistan här). Av länderna i södra Afrika hamnar Namibia och Botswana högre upp på listan.  

Korruptionsmisstankarna mot landets förre president Jacob Zuma har fått stort utrymme i media. 2018 beslutade riksåklagaren att återuppta åtalet för brott begångna i samband med en stor vapenaffär på 1990-talet (se Modern historia). En rättegång inleddes i maj 2021 men sedan dess har Zuma lyckats få förhandlingarna uppskjutna flera gånger. En annan utredning har visat att statskassan systematiskt plundrats på pengar under Zumas tid som president (se Modern historia). Utredningen, den så kallade Zondo-kommissionen, blev klar sommaren 2022 men har ännu inte resulterat i någon rättsprocess mot ex-presidenten. Flera åtal har däremot väckts mot högt uppsatta personer inom näringslivet, regeringstjänstemän, och ANC-politiker.

När den nuvarande presidenten Cyril Ramapahosa blev ledare för regeringspartiet ANC i slutet av 2017 utlovade han krafttag mot korruptionen. Även om han vidtagit fler åtgärder mot korruption i allmänhet har han fått kritik för att inte agera tillräckligt snabbt och kraftfullt mot korruption i de egna leden. Han har också själv anklagats för flera fall av ekonomiska oegentligheter men friats (se Aktuell politik).

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Pressfriheten var beskuren under apartheidåren men garanteras i dag i författningen. Sydafrika har en livaktig press och flera privatägda tidningar som bedriver kritiskt granskande journalistik.

ANC-regeringen har periodvis haft svårt att acceptera pressens granskning och det har förekommit förslag om att försöka begränsa den genom en särskild mediekommission. Enligt Reportrar utan gränser förekommer det att journalister avlyssnas av säkerhetstjänsten, liksom att journalister som rapporterar om korruption inom ANC trakasseras. Hat och hot mot journalister har även uttryckts av ledande oppositionspolitiker, främst från det radikala vänsterpartiet EFF. Reportrar utan Gränser placerade 2023 Sydafrika på plats 25 i sitt index över pressfriheten i 180 länder (se listan här). 

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendets oberoende är skyddat i grundlagen och efterlevs i allmänhet väl, men rättssystemet lider av andra problem som överbelastning, snåriga byråkratiska rutiner, brist på kvalificerad personal och korruption. I kombination med mycket hög brottslighet resulterar detta ibland i att brottsmisstänkta inte lagförs inom rimlig tid eller att det sker på undermåliga grunder.

Hundratals poliser har dömts för korruption och tusentals har avskedats efter att ha begått brott. Varje år inträffar många dödsfall vid polisingripanden och i häkten. Tortyr är enligt lag förbjudet men enligt flera människorättsorganisationer förekommer tortyr i häkten.

World Justice Project rankar Sydafrika på plats 54 i sitt index över hur rättsstaten fungerar i 140 undersökta länder 2022, se listan här).

Landets fängelser är överbelagda och lever inte upp till internationell standard.

Dödsstraffet avskaffades 1997.

Om våra källor

Sydafrika – Aktuell politik

Sydafrika är en republik med stark presidentmakt. Sedan demokrati infördes 1994 har den tidigare befrielserörelsen ANC dominerat politiken. Stödet för partiet har minskat gradvis sedan toppnoteringen på nästan 70 procent i valet 2004. Korruption, kriminalitet, hög arbetslöshet och stora ekonomiska skillnader är viktiga politiska frågor. 

Under apartheidtiden som varade från 1948 fram till början av 1990-talet saknade svarta sydafrikaner helt politiska rättigheter (se Modern historia). Numera är Sydafrika en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och allas likhet inför lagen.

Nästa parlamentsval hålls den 29 maj. Valet ser ut att bli ANC:s största utmaning på 30 år. Opinionsundersökningarna visar att partiet för första gången sedan 1994 riskerar att tappa sin majoritet i parlamentet. Oppositionen består i princip av två block, det vänsterradikala EFF och en allians av liberala och konservativa partier, som leds av det största oppositionspartiet DA. Den skandalomsusade expresidenten Jacob Zuma har lämnat ANC och företräder i stället ett nytt parti, MK. Trots att Zuma är anklagad för bland annat korruption (se Modern historia) har han fortsatt stöd bland vissa väljare och väntas plocka röster från såväl EFF som ANC.

President Cyril Ramaphosa har suttit på sin post sedan 2018 då han tog över efter Jacob Zuma som tvingades lämna presidentposten efter ett antal korruptionsskandaler. Zuma står bland annat anklagad för bedrägeri och penningtvätt i samband med en vapenaffär 1999 (se Modern historia). Efter att flera gånger ha varit nedlagt togs åtalet upp igen 2018 och en rättegång inleddes 2021. Sedan dess har Zuma och hans advokater lyckats förhala förhandlingarna.

Zuma anklagas också av den så kallade Zondo-kommission för att under sin tid vid makten ha låtit privata intressen gå före statens, en politik som ska ha lett till att statskassan plundrades på miljardbelopp (läs mer om Zumas styre i Modern historia).

ANC tappar förtroende

När Ramaphosa tillträdde som president 2018 lovade han att skapa jobb och göra upp med korruptionen. Många sydafrikaner var oerhört förväntansfulla men efter bara något år uppstod besvikelse över att presidenten valt en försiktig förändringstakt. En orsak till den försiktiga politiken var hans balansgång mellan ANC:s två falanger – den som var för Zuma och den som var för Ramaphosa. För att försöka ena falangerna efter maktskiftet lät Ramaphosa flera personer från Zuma-lägret sitta kvar på framträdande poster inom partiet och i regeringen. Trots alla skandaler hade Zuma många anhängare kvar bland väljarna.

När sydafrikanerna gick till val i maj 2019, drygt ett år efter maktskiftet, röstade många missnöjda väljare, främst yngre, på EFF. Partiet gick till val på löften om att nationalisera banker och gruvor, samt att genomföra en mer radikal jordreform än den som ANC-regeringen inledde efter valet 1994 (se Jordbruk och industri). EFF planerade att utan kompensation ta mark från vita bönder och fördela den till svarta. Utspelet fick ANC att lova att utreda det juridiska utrymmet för att beslagta mark utan kompensation till ägarna. EFF lyckades nästan fördubbla sitt antal mandat i parlamentet, på bekostnad av såväl ANC som DA.

Viktiga frågor

Trots Ramaphosas löften om att ta itu med landets korruption har den bitit sig fast i statsapparaten och i den politiska debatten. Andra områden där regeringen har misslyckats att komma till rätta med problemen gäller den höga arbetslösheten, den utbredda fattigdomen och de ständiga elavbrotten.

Sydafrika är ett av de länder i världen där det råder störst ekonomiska skillnader mellan befolkningsgrupper.

I början av 2024 uppgick arbetslösheten till runt 32 procent generellt och till 62 procent bland yngre. Till detta kommer en utbredd kriminalitet (se Sociala förhållanden) och ett bristfälligt vårdsystem. På den överfulla listan med akuta samhällsproblem finns också det eftersatta och ojämlika utbildningsväsendet (se Utbildning).

Under covid-19-pandemin som drabbade Sydafrika hårdare än alla andra länder på kontinenten tvingades många företag att lägga ner eller avskeda personal. Arbetslösheten ökade, främst bland unga, och fattigdomen spreds till nya grupper. Enligt beräkningar hamnade mer än en tredjedel av alla medelinkomstfamiljer i fattigdom under pandemin. Enligt landets statistiska centralbyrå minskade den förväntade livslängden med 3,5 år i snitt från 2020 till 2021. 

Många års misskötseln av det statliga elbolaget Eskom har orsakat regeringen mycket huvudbry. Schemalagda elavbrott beräknades 2022 ha kostat motsvarande en fjärdedel av landets BNP. Centralbanken uppskattar att strömavbrotten har minskat tillväxten med 1,8 procent, andra finansinstitut anser att skadan på ekonomin varit ännu större.

Förväntningarna var stora på Cyril Ramaphosa när han tog över som president efter Jacob Zuma. Foto: Mike Hutchings/AP/TT

Flera organisationer och oppositionspartier har dragit regeringen och Eskom inför domstol eftersom de anser att strömavbrotten är ett brott mot de medborgerliga rättigheter som garanteras i grundlagen.

Missnöjet med regeringen kom till tydligt uttryck i lokalvalen i november 2021. För första gången sedan partiet kom till makten fick ANC mindre än 50 procent av rösterna (läs mer i  Kalendarium.)

Skandal skakar Ramaphosa

President Ramaphosas försök att framställa sig själv som en politiker med rena händer kom att ifrågasättas från sommaren 2022 då det avslöjades att tjuvar vid ett inbrott på presidentens gård hade hittat 580 000 amerikanska dollar i kontanter instoppade i möbler. Inbrottet som ägt rum 2020 blev känt i juni 2022 när saken polisanmäldes av landets tidigare spionchef, Arthur Fraser, en av Jacob Zumas allierade. Fraser anklagade Ramaphosa för penningtvätt. Han uppgav att presidenten hade låtit bli att anmäla inbrottet till polisen och i stället låtit sina säkerhetsvakter kidnappa förövarna och muta dem för att tiga om pengarna.

Ramaphosa avvisade anklagelserna som han menade var politiskt motiverade. Enligt presidenten kom pengarna från en försäljning av bufflar till en person i Sudan.

En utredning tillsattes för att gå till botten med affären. Utredarna kallade Ramaphosas förklaringar otillräckliga men oppositionens försök att starta ett riksrättsförfarande mot presidenten röstades ned i parlamentet. 

Några dagar senare inledde ANC sin partikongress för att bland annat välja partiledare. Trots den djupa splittringen inom rörelsen – en falang utsatte Ramaphosa för ljudliga protester när han höll sitt tal – lyckades han vinna valet till partiledare.

I juni 2023 friades Ramaphosa från misstankar om att han gjort något brottsligt av den ombudsman (Public Protector) som har som uppgift att granska hur staten sköter sina åtaganden. I slutet av 2023 åtalades tre personer för att ha legat bakom inbrottet på presidentenn farm.

Även om Ramaphosa friats från misstankar om oegentligheter väntas efterspelet till inbrottet kasta en skugga över valrörelsen 2024.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Sydafrika i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
ANC – från hopp till förfall (22-12-08)
Elkrisen som bromsar Södra Afrikas ekonomiska motor (2022-10-27)
Rättegång mot ex-president ger fingervisning om Sydafrikas framtid (2021-06-11)
Partisplittring hämmar utvecklingen i Sydafrika (2019-12-12)
Sydafrikas skolsystem förfaller trots satsningar (2019-11-26)

Sydafrika – Utrikespolitik och försvar

Efter Sydafrikas demokratisering 1994 utvecklade regeringen goda relationer med USA och övriga västvärlden. Regeringen behöll samtidigt nära band till länder som Iran, Kuba och Libyen, vilka stöttat ANC:s kamp mot den tidigare apartheidregimen. Sydafrika värnar om sin alliansfrihet, något som fått skarp kritik efter Rysslands invasion av Ukraina 2022.

Relationerna till Moskva har varit goda sedan apartheidtiden då Sovjetunionen stödde ANC:s kamp mot rasåtskillnadslagarna. Trots skarp kritik från väst har Sydafrika hävdat sin alliansfrihet och vägrat att fördöma Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina 2022. Sydafrika har också dragit på sig kritik efter en gemensam flottövning med Ryssland och Kina, och har anklagats av USA för att ha försett Ryssland med vapen.

Eftersom apartheidregeringen i Sydafrika ansågs vara en garant för att hindra spridningen av kommunismen, stöddes den av USA fram till mitten av 1980-talet. ANC klassades som en terroristorganisation och Nelson Mandela stod på USA:s lista över terrorister. Efter att demokrati infördes har Sydafrika byggt goda relationer med USA och väst, inte minst vad gäller handel och ekonomi. Sydafrikas hållning till Ryssland har visserligen inneburit en påfrestning i relationerna med västvärlden efter invasionen av Ukraina, men USA lägger sig vinn om att odla banden till Sydafrika eftersom landet ses som en viktig partner och allierad.

Bortom Europa

Sydafrika är sedan 2010 medlem i Brics, en sammanslutning som vill se en världsordning som bättre speglar behoven hos länderna i det globala syd (Afrika, Asien och Latinamerika). De diplomatiska och politiska frågorna har med åren fått ett allt större utrymme i Brics.

Sydafrikas relation till Bricskollegan Kina har blivit allt viktigare. Sydafrika har flera gånger dragit på sig internationell kritik för sin vägran att ge visum till tibetanernas andlige ledare Dalai lama, bland annat då denne var inbjuden att fira sin gode vän ärkebiskop emeritus Desmond Tutus 80-årsdag. Sydafrika vill ogärna stöta sig med Kina som har gjort omfattande investeringar i Sydafrika. Handelsutbytet med Kina är betydande och har stärkt banden till Peking.

I FN-omröstningar har Sydafrikas agerande väckt förvåning då landet vid flera tillfällen lagt ner sin röst vid fördömande av enskilda länders kränkningar av mänskliga rättigheter. Kritiker menar att Sydafrikas tysta diplomati och lojalitet med tidigare och nuvarande allierade har fått gå före försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter

Relationen mellan Sydafrika och Israel nådde under 2023 ett bottenläge. ANC har under lång tid fördömt Israels politik mot palestinierna och jämställt den med rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika. Efter krigsutbrottet mellan Israel och Hamas i oktober 2023, återkallade Sydafrika sina diplomater från Israel och parlamentet röstade för att stänga den israeliska ambassaden i Pretoria. Det är upp till regeringen att fatta det slutliga beslutet i frågan. Sydafrika har anmält Israel till den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och den Internationella domstolen (ICJ) för misstänkta krigsförbrytelser och folkmord. Israel kallar anklagelserna för "grundlösa" och menar att Sydafrika "cyniskt utnyttjar" ICJ. I januari 2024 beslutade ICJ om sex provisoriska åtgärder och beordrade bland annat Israel att vidta alla åtgärder för att förhindra folkmordsbrott i Gazaremsan samt säkerställa tillhandahållandet av humanitär hjälp till civila.

Viktig aktör i närområdet

I den egna regionen har Sydafrika fortsatt att spela en ledande roll men på ett annat sätt än under apartheidtiden då de vita styrde (se Modern historia). På den tiden sökte regeringen i Sydafrika skapa oro i grannstaterna genom sabotage och stöd till regeringsfientliga grupper. Ambitionen var att bekämpa vad man såg som Sovjetunionens och världskommunismens anstormning via Angola, Moçambique och ANC-gerillan som var baserad i grannländerna.

När Sovjet i slutet av 1980-talet avvecklade sitt engagemang i konflikter i tredje världen, bland annat i södra Afrika, förändrades Sydafrikas regionalpolitik. Nu satsade landet i stället på ökad handel, politiska kontakter och aktiv medling i konflikter i närområdet.

Sydafrikakontrollerade Namibia blev självständigt 1990. Sedan apartheidsystemet avskaffats blev Sydafrika 1994 medlem av den regionala organisationen för ekonomisk utveckling SADC (Southern African Development Community). Sydafrikas dominans som ekonomisk stormakt skapade obalans i SADC-samarbetet och relationerna med grannstaterna har kärvat en del, men numera är Sydafrikas relationer till grannländerna i allmänhet goda, även om det ibland hörs kritik i grannstaterna mot att landets regering agerar storebror.

Sydafrika har fått en hel del kritik, både nationellt och internationellt, för att regeringen upprätthållit goda relationer med Zimbabwe trots svåra missförhållanden och övergrepp där. Kritiken var särskilt stark så länge Robert Mugabe satt vid makten i Zimbabwe men den har fortsatt även efter Mugabes avgång hösten 2017.

Sydafrika har medlat i en rad regionala konflikter, till exempel i Angola, Moçambique, Rwanda, Burundi och Kongo-Kinshasa. År 1998 gick Sydafrikas armé in i Lesotho för att på regeringens begäran slå ned ett uppror. Den sju månader långa insatsen blev blodig och orsakade internationell kritik. Även 2015 ingrep Sydafrika i Lesotho då den sydafrikanske vicepresidenten Cyril Ramaphosa medlade i en konflikt mellan Lesothos regering och en fraktion av militären som hotade med en kupp.

En återkommande stötesten i regionen är förhållandena för afrikanska invandrare i Sydafrika. Landet kritiseras ofta av sina grannar för att inte tillräckligt kraftfullt ta itu med den rasism och de fysiska angrepp som många invandrare i Sydafrikas slumområden tvingas utstå. Hundratals invandrade afrikaner har dödats sedan 2008 då de första stora protesterna mot invandrare utlöstes. President Cyril Ramaphosa har inte varit lika konfrontativ som sin företrädare Jacob Zuma vilken valde att kritisera grannländernas ledare för att deras medborgare kände sig nödgade att lämna sina hemländer. Men Cyril Ramaphosa har inte lyckats lösa problemet.

Försvar

Inför demokratiseringen 1994 förändrades Sydafrikas värnpliktsarmé till yrkesarmé och började integrera tidigare gerillasoldater från befrielserörelserna ANC och PAC samt soldater från de före detta så kallade hemländerna (se Modern historia). Integrationen periodvis varit problemfylld.

Försvarsbudgeten har minskat kraftigt efter apartheidtiden och antalet soldater med den. Samtidigt har vapenarsenalen moderniserats till höga kostnader. Omkring millennieskiftet gjorde regeringen stora och kritiserade vapenköp (se Modern historia) som inkluderade fartyg, ubåtar, helikoptrar och svenska JAS Gripenplan. Köpen har omgärdats av anklagelser om korruption och mörkläggning.

De flesta av Sydafrikas 26 JAS Gripenplan står parkerade eftersom det inte finns några pengar till att flyga eller underhålla dem. Bara ett fåtal piloter är kvalificerade för flygplanstypen.

Under apartheidtiden då FN riktade ett vapenembargo mot Syd­afrika byggde landet upp en omfattande vapenindustri. Den har delvis privatiserats och gått över till civil produktion. Vapenexporten har fortsatt, även till krigförande länder, vilket väckt internationell kritik.

Sydafrika hade tidigare ett kärnvapenprogram, som lades ner i och med det kalla krigets slut. Landet undertecknade 1999 det internationella provstoppsavtalet. År 2014 framkom det att Sydafrika fortfarande har 350 kilo höganrikat uran av vapenkvalitet i lager. USA har begärt att uranet överlämnas eller förstörs, med Sydafrika har hittills vägrat.

Sydafrika deltar med militär och polis i flera internationella FN-insatser. Sydafrika har också en flottenhet som periodvis har bekämpat pirater utanför Moçambiques kust.

Sydafrikas våldsamma historia, omställningen från militärstat till demokrati och den kraftiga nedskärningen inom försvaret gör att det finns gott om arbetslösa veteraner från armén och polisväsendet. Många har sökt sig till den inhemska privata säkerhetsindustrin. Sydafrikaner verkar även som legosoldater runtom i världen, trots att det är förbjudet i lag.

Om våra källor

Sydafrika – Ekonomisk översikt

Omfattande mineraltillgångar har historiskt utgjort grunden för Sydafrikas ekonomi. Platina, guld, kol och diamanter har länge burit upp exporten. Även jordbruket är en viktig näringsgren. De senaste decennierna har tillverkningsindustrin, turism och informationssektorn vuxit starkt.

Sydafrika har en av Afrikas största och mest välutvecklade ekonomier men har upplevt stora svårigheter även efter att demokrati infördes och investerarna återvände efter att ha bojkottat landet under apartheidtiden. Landet klassas som ett övre medelinkomstland enligt Världsbankens klassificering som delar in världens länder i fyra olika inkomstkategorier (se alla länder i Afrika  här).

Tillväxten har åkt berg- och dalbana under hela perioden men har i snitt legat närmare 2,8 procent om man bortser från två djupdykningar – under finanskrisen 2008 samt under första pandemiåret 2020, se diagram här. I mars 2024 konstaterade landets motsvarighet till SCB att Sydafrika undvikit recession med minska möjliga mariginal. Tillväxten var då 0,1 procent.

BNP per person har nästan fördubblats, även om dagens nivå är lägre än toppnoteringen 2011. Fördelningen av välståndet är alltjämt ett gigantiskt problem för den sydafrikanska ekonomin (se Sociala förhållanden).

Den främsta tillväxtsektorn är turismen. Tio procent av alla arbetstillfällen finns numera inom turistnäringen. Fram till coronapandemin, som bröt ut 2020, svarade turistsektorn för cirka 9 procent av BNP. Efter en kraftig nedgång under 2020–2021, visade siffrorna över antalet besökare 2022–2023 att återhämtningen gått hyfsat snabbt.

Social oro och minskad lönsamhet

Under 2010-talet präglades ekonomin av landets strukturella problem. Korruptionen växte i omfattning samtidigt som produktiviteten i industrin förblev låg. Den tidigare presidenten Jacob Zuma beskylls för att ha misskött och medvetet berett väg för utarmningen av flera statliga bolag.

Under 2012 pågick omfattande strejker i gruvindustrin och de spred sig till övriga delar av samhället. Flera kreditvärderingsinstitut sänkte landets kreditbetyg med hänvisning till politikernas oförmåga att ta itu med de sociala problemen. Randen föll i värde gentemot andra valutor och de utländska direktinvesteringarna minskade. 2010-talet kännetecknades också av omfattande strejker, hög inflation och svag ekonomisk tillväxt.

Lönsamheten för jordbruk, gruvor och industri har avtagit eftersom låga löner har fördröjt rationaliseringar och teknisk utveckling. Oklarheter kring den politiska utvecklingen i landet, där politiska röster höjts för förstatligande av gruvindustrin och en framtvingad omfördelning av privat ägande, har också försenat nödvändiga investeringar och lett till oro inom näringslivet.

Sedan apartheidssystemet avskaffades har många samhällsfunktioner helt eller delvis privatiserats och andelen jobb i den offentliga sektorn har minskat. Det har periodvis varit en uppslitande process med strejker och protester, bland annat under ledning av den fackliga landsorganisationen Cosatu. Privatiseringen har däremot inte nått de mest strategiska samhällsfunktionerna. Staten kontrollerar till exempel fortfarande det krisande elproducenten Eskom och transport- och oljeledningsbolaget Transnet.

Ett stort samhällsproblem, med mycket negativa konsekvenser för näringslivet, är så kallad load shedding det vill säga schemalagda elavbrott, som har införts eftersom det är brist på el (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Den höga arbetslösheten, som brukar beräknas till cirka 30–35 procent, har tvingat in många i den informella sektorn. För fattiga sydafrikaner är det enda möjligheten att försörja sig. Denna skuggekonomi är en omdiskuterad men generellt sett accepterad del av samhället. För anställda sydafrikaner och egenföretagare finns en lönetröskel för när de måste börja betala inkomstskatt. Knappt 10 procent av befolkningen tjänar så mycket att de betalar inkomstskatt.

När president Cyril Ramaphosa kom till makten 2018 lovade han att vända den negativa trenden. Efter hans första mandatperiod syns fortfarande ingen ljusning.

Utrikeshandel

Sydafrika är starkt beroende av sin utrikeshandel och världsmarknadspriset på råvaror, i synnerhet metaller och mineral, har stor påverkan på landets ekonomi. Sedan 2012 råder underskott i handelsbalansen, det vill säga kostnaderna för importen överstiger intäkterna för exporten. I början av 2020 noterades det största underskottet någonsin.

Sydafrika är medlem i tullunionen för södra Afrika (Sacu) och har skrivit under och ratificerat et afrikanska frihandelsavtalet AFCFTA som trädde i kraft 2021.

Sydafrika har frihandelsavtal med EU, som bland annat köper mycket sydafrikanskt vin. Sydafrika ingår även i USA:s handelssamarbete med Afrika AGOA, och är USA:s största handelspartner på den afrikanska kontinenten.

Handeln med Kina har vuxit snabbt och gjort landet till Sydafrikas största exportmarknad. Därmed är Sydafrikas ekonomi starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen i Kina. Även handeln inom den egna regionen har ökat kraftigt men där är volymerna små. Inom det regionala utvecklingssamarbetet SADC i södra Afrika finns ett frihandelsavtal.

Utmaningar på sikt

ANC-regeringens stora samhällsekonomiska utmaning är att bekämpa massfattigdomen och arbetslösheten samtidigt som näringslivet måste effektiviseras för att locka nya investerare. Faktorer som talar till Sydafrikas nackdel är politisk instabilitet, upplopp riktade mot afrikanska invandrare och den byråkrati som följer på reglerna för hur personalen ska vara sammansatt. Positiv särbehandling av svarta infördes i slutet av 1990-talet i ett försök att jämna ut de ekonomiska klyftorna i landet, men har på det stora hela inte uppnått målet.

Utländska företag väljer alltmer sällan Sydafrika som en språngbräda till övriga länder på kontinenten. Det blir vanligare att de i stället etablerar sig direkt i andra afrikanska länder där tillväxten är högre.

Landet finns med på det internationella organet FATF:s grå lista över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism, men som aktivt arbetar med FATF för att förbättra situationen.

Om våra källor

Sydafrika – Naturtillgångar, energi och miljö

Sydafrika har stora mineraltillgångar, bland annat platina och guld. Inhemskt kol är den viktigaste energikällan. Betydande fynd av fossilgas har gjorts och sökande efter olja pågår utanför kusten. Utvecklingen av förnybara energikällor går långsamt. Ett stort samhällsproblem är bristen på elektricitet.

Sydafrikas exportintäkter kommer till stor del från metaller och mineral. Sydafrika har världens största reserver av platina och är världens främsta producent av krom. Sydafrika beräknas också ha hälften av världens guld och tre fjärdedelar av allt mangan. Landet har även stora fyndigheter av vanadium liksom diamanter och uran.

Platina är Sydafrikas viktigaste exportprodukt, därefter följer kolbriketter och guld. Även järnmalm är viktigt för exporten. Sammanlagt står metallprodukter, mineral och ädelstenar för omkring 8 procent av landets BNP (gruvsektorn är också en viktig arbetsgivare med närmare 500 000 anställda).

Gruvnäringen har dock varit på tillbakagång under flera år, med stora produktionsstörningar under coronapandemin 2020–2021 då Sydafrika införde strikta restriktioner vilket försvårade såväl produktion som export. Efter pandemin har landets stora brist på elektricitet drabbat gruvnäringen hårt. Ytterligare ett problem är den statliga järnvägen som fungerar dåligt vilket försvårar transporterna.

Fyndigheter av fossilgas (naturgas) finns främst till havs och utvinns på flera olika platser. Fler fält är under uppbyggnad.

Sökandet efter olja, liksom metoden att utvinna fossilgas genom så kallad frackning har väckt stor debatt i landet. Frackning kallas också för hydraulisk spräckning, och går ut på att stora mängder vatten och kemikalier injiceras i marken, något som kan få mycket negativa miljökonsekvenser. Planera på att utvinna fossilgas genom frackning i halvöknen Karoo har, efter många år i träda, återupptagits. Lantbrukare och miljöorganisationer motsätter sig planerna.

Oljebolaget Shells seismiska kartläggning av havsbotten utanför den naturkänsliga Wild Coast i östra Sydafrika, har dragits inför domstol av miljöorganisationer. I sitt utslag stoppade domstolen vidare exploatering bland annat med argumentet att lokalbefolkningen inte konsulterats. Shell har överklagat utfallet.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Sydafrika är helt beroende av billig inhemsk kol för sin energiförsörjning. Drygt 70 procent av landets samlade energiproduktion kommer från kol. Olja är den näst största energikällan, därefter kommer biobränsle och andra förnybara energikällor. Kolets andel har i princip varit konstant sedan 1990. Sedan mitten av 2010-talet pågår utbyggnaden av vind- och solkraft men utvecklingen går mycket långsamt och har i vissa perioder stått helt stilla.

Att fasa ut kolkraften är en politiskt het fråga eftersom det skulle innebära att tusentals människor förlorar sina jobb. Den gröna omställningen väcker därför oro i de lokalsamhällen som berörs.

Sydafrikas elektricitet produceras till 86 procent av kol. Endast 9 procent av elektriciteten kommer från förnybara källor som vattenkraft, vindkraft och solenergi.

Sydafrika har ett kärnkraftverk som togs i bruk 1984. I slutet av 2023 meddelade regeringen att det finns planer på att bygga ut kärnkraften som i dag står för 2,5 procent av energiförsörjningen och 5 procent av elproduktionen.

Andelen hushåll med elektricitet har från 1994 till 2021 ökat från 50 till 89 procent men kapaciteten i kraftverken räcker inte till. Eftersatt underhåll och ekonomisk vanskötsel av den statliga elproducenten Eskom är tillsammans med ökad förbrukning bidragande faktorer. Planerade elavbrott, så kallad ”load shedding” förekommer i hela landet. Trots löften om att fasa ut behovet av load shedding var 2023 det värsta året någonsin med perioder då strömavbrotten sammanlagt kunde uppgå till 10–12 timmar dagligen. Normalt är strömmen borta 2–4 timmar om dagen.

KLIMAT OCH MILJÖ

Sydafrika räknas bland de 20 länder i världen som släpper ut mest växthusgaser. Det stora beroendet av kolkraft gör att Sydafrika också är det landet i Afrika som släpper ut mest växthusgaser totalt sett. Om man mäter utsläpp per invånare hamnar landet däremot på en fjärde plats, långt efter grannen Botswana som ligger i topp.

De sydafrikanska utsläppen steg med 70 procent från 1990 till en topp nåddes 2019.

Sydafrika har lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) och en långsiktig strategi (LTS) för hur målen i Parisavtalet ska uppnås. Enligt den nationella klimatplanen ska utsläppen minska med en tredjedel fram till 2030. Målet att nå nettonollutsläpp är satt till 2050.

Under det internationella klimatmötet i Glasgow 2021, COP26, slöt Sydafrika och flera västerländska nationer ett pilotavtal rörande klimatfinansiering. Avtalet har kritiserats av bland annat miljöorganisationer eftersom de utlovade pengarna inte är bidrag utan utgörs av lån, vilket går emot principen att rika länder ska bistå fattiga länder att fasa ut smutsiga energikällor.

Den sydafrikanska regeringen har antagit en färdplan för en rättvis energiomställning. Planen, som beräknas kosta 25 miljarder dollar, kan endast genomföras med ekonomiskt stöd utifrån. I slutet av 2023 meddelade Världsbanken att den beviljat ett lån på 1 miljard dollar för att hjälpa Sydafrika i förändringsarbetet av energisektorn.

Klimatutmaningar

Sydafrika ligger i mitten av klimatanpassningsindexet ND-Gain (se hela listan här). Enligt ND-Gains sammanställning är Sydafrikas sårbarhet för klimatförändringar mindre än många andras länders, särskilt jämfört med andra länder i Afrika, men landet har också låg kapacitet att hantera ett ändrat klimat.

Sydafrika är ett torrt land och vattenbrist är i vissa regioner ett stort problem. Mellan 2015 och 2018 var Västra Kapprovinsen särskilt hårt drabbat efter flera år med dåliga regn. På många platser, inklusive i mångmiljonstaden Kapstaden, tvingades myndigheter och invånare till extrem sparsamhet för att inte få helt slut på vatten. Den sydafrikanska vintern 2018 regnade det till slut tillräckligt för att avhjälpa den mest akuta krisen men problemet väntas återkomma. I landets östra delar är häftiga regn och översvämningar ett allt vanligare problem. I april 2022 dödades omkring 450 människor i översvämningar och 4 000 hem förstördes.

Övriga miljöproblem

Farliga utsläpp och restprodukter från gruvindustrin som inte tas om hand hotar miljön. Kemikalier som används i gruvorna fälls ut i jorden och förorenar närliggande vattendrag.

En del vatten importeras från ett stort vattenprojekt i Lesotho. Projektet har kritiserats av miljövänner som menar att anläggningarna stör den ekologiska balansen.

Jordar överutnyttjats och utarmas vilket leder till jordförstöring. Andra bekymmer är omfattande luftföroreningar i storstäderna och de hot som en växande befolkning utgör mot landets unika flora och fauna. Miljö- och rättsgrupper har stämt regeringen för den dåliga luftkvaliteten i områden där landets kolkraftverk ligger. En domstol slog 2022 fast att de stora utsläppen bryter mot invånarnas rätt till en hälsosam levnadsmiljö. Delar av utslaget har överklagats av regeringen.

Om våra källor

Sydafrika – Jordbruk och industri

Arvet efter rasåtskillnadssystemet under apartheidtiden (1948–1994) innebär att vita bönder driver ett utvecklat kom­mersiellt jordbruk, medan de svartas lantbruk är inriktat på självhushåll och ger dålig avkastning. Den viktigaste industrisektorn utgörs av stål- och bilproduktion.  

Sydafrikas jord är medelmåttigt bördig och det nyckfulla klimatet gör att storleken på skördarna varierar kraftigt. Främst lider lantbruket brist på regn och plågas av återkommande torka. Stora dammar har byggts för bevattningsändamål. Väldiga områden är betesmarker.

Majs är den mest utbredda grödan och viktig för såväl hemmamarknad som export. Vete, frukt och grönsaker odlas också rikligt. Andra framträdande jordbruksprodukter är socker, ull, vindruvor, jordnötter och tobak. Sydafrika har världens största apelsinplantage med över en miljon träd.

Vinindustrin i Västra Kapprovinsen har vuxit starkt under senare år med såväl odling och produktion som vinturism.

Sydafrika är i stort sett självförsörjande på viktiga livsmedel men importen ökar. Av den inhemska produktionen kommer 95 procent från de storjordbruk som fortfarande oftast ägs av vita. Bara en av tio nya svarta kommersiella jordbrukare har lyckats bli vinstgivande, enligt regeringens egna uppgifter. Brist på erfarenhet och kapital anges som de viktigaste orsakerna. Även vitas jordbruk gett förhållandevis låg avkastning i internationell jämförelse.

Omtvistad jordreform

Vid apartheids avskaffande 1994 var 90 procent av jordbruksmarken i vit ägo. Då öppnades en möjlighet för svarta att återfå mark som tidigare tvångsövertagits av vita (se Modern historia). Det kom in 80 000 krav innan tidsgränsen gick ut 1998 men jordreformen har hittills varit ett misslyckande. Vid det senaste valet, 2019, hade under tio procent av jordbruksmarken omfördelats från vita till svarta ägare. Regeringens mål är att en tredjedel av jordbruks­marken skall byta ägare från vita till svarta men tidsgränsen för när det ska vara uppfyllt har hela tiden flyttats fram. När Nelson Mandela var president (1994–1999) lovade han att det skulle ta max fem år. Tre decennier senare är det fortfarande långt kvar till målet.

Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att ge småbrukare i de fattiga före detta svarta hemländerna (se Modern historia) privat äganderätt till jorden. I dessa områden kontrolleras marken fortfarande av traditionella ledare som bestämmer vilka som får odla och var. De är en inflytelserik samhällsgrupp som helst ser att läget förblir oförändrat. Hittills har deras lobbyarbete gentemot regeringen varit framgångsrikt. Utan lagfart på marken har bönderna ingen möjlighet att få banklån till investeringar. Det är en viktig orsak till den allvarliga överbetningen och jorderosionen i dessa områden.

Jordreformen har kritiserats i alla läger. Svarta anser att den går för långsamt och de vita anklagar regeringen för att ge jord till många som inte brukar den. Det radikala vänsterpartiet EFF liksom vänsterkrafter inom regeringspartiet ANC har uppmanat till ockupation av mark ägd av vita.

Regeringen initierade 2018 en process för att ändra grundlagen så att mark kan exproprieras utan att ägarna får kompensation. Det var ett försök att återta initiativet i frågan inför valet 2019. President Cyril Ramaphosa har sagt att endast mark som inte används ska kunna komma i fråga för expropriering men andra regeringsföreträdare har skickat mer radikala signaler. I december 2021 misslyckades regeringen att samla de två tredjedelar av rösterna i parlamentet som krävs för en grundlagsändring och frågan om tvångsinlösning fortsätter att vara en del av den politiska debatten. Rätten till jorden är central för många befolkningsgruppers självbild och identitet och frågan fortsätter att väcka starka känslor.

Endast sex procent av landets yta är skogbevuxen. Skogsbruket och träindustrin har därför liten ekonomisk betydelse.

Nära Sydafrikas långa kust finns några av världens rikaste fiskevatten, som dock hotas av överfiskning. Det är främst ansjovis och havsgädda som tas upp.

Industri

Gruvindustrin är landets viktigaste exportnäring men tillverkningsindustrin står för en större andel av BNP och sysselsätter fler människor. Huvuddelen av råvaror och halvfabrikat som tillverkningsindustrin behöver, främst från gruvor och jordbruk, finns inom landet.

Den största sektorn inom tillverkningsindustrin producerar stål, metallvaror, maskiner, bilar och andra fordon. Fordonsindustrin är framgångsrik med tillverkning av exempelvis Toyota, Volkswagen och BMW. Volvo Lastvagnar har en monteringsfabrik i Durban.

Förädling av jordbruksprodukter är en viktig sektor som ger livsmedel, drycker och tobak.

Textil- och kemikalieindustrierna är också betydande liksom bioteknologi.

Byggsektorn har vuxit kraftigt under 2000-talet.

Mer än hälften av all industri finns i Gautengprovinsen (runt Johannesburg), som står för över en tredjedel av landets BNP. Industrin är också väl utbyggd i Västra Kapprovinsen samt runt städerna Durban och Gqeberha (tidigare Port Elizabeth).

Brist på välutbildad arbetskraft begränsar tillväxten inom viktiga industrigrenar.

Om våra källor