Sydafrika – Befolkning och språk

Sydafrikas befolkningsökning hör till de lägsta i Afrika. Minskade barnkullar och högre dödlighet på grund av aids spelar in. Idag föds drygt 2 barn per kvinna, en nedgång från 6 barn per kvinna på 1960-talet. Det pågår stor invandring från andra afrikanska länder men eftersom dessa invandrare ofta är papperslösa saknas tillförlitlig statistik. 

Under rasåskillnadspolitiken, apartheid, som tillämpades från 1948 fram till början av 1990-talet indelades befolkningen i fyra huvudgrupper – afrikaner, européer, färgade och asiater. Grupperna hölls åtskilda genom särskilda lagar (se Modern historia). Rasåtskillnadslagarna är nu upphävda men indelningen i fyra huvudgrupper har behållits. Däremot har de gamla benämningarna afrikaner och européer blivit ovanligare. Vita sydafrikaner gör anspråk på att också vara afrikaner, i bemärkelsen hemmahörande i Afrika, snarare än européer. Numera används oftast benämningarna svarta, vita, färgade och indier (asiater).

De svarta utgör cirka 80 procent av Sydafrikas befolkning och tillhör något av bantufolken. Störst är zulufolket vars kärnområde är KwaZulu-Natalprovinsen i öst. Xhosa är näst största folkgrupp, huvudsakligen koncentrerad till Östra Kapprovinsen i sydöst. Pondo, thembu och några mindre grupper har assimilerats i xhosa-samhället. (Den kände frihetskämpen Nelson Mandela var thembu.) Andra svarta folkgrupper i Sydafrika är bland andra swazi, sotho, tswana, venda och shangaan-tsonga.

Drygt hälften av de 4,6 miljonerna vita är afrikander, tidigare kallade boer (”boer” betyder egentligen “bonde” på språket afrikaans). De härstammar från nederländska, franska, tyska och skandinaviska nybyggare som invandrade från mitten av 1600-talet.

Näst största vita befolkningsgrupp är de engelsktalande. De flesta är ättlingar till britter som anlände under 1800-talet efter att Storbritannien tagit över som kolonialmakt. Bland andra vita invandrargrupper finns östeuropeiska judar som kom under första halvan av 1900-talet samt bland annat italienare och greker som kom senare under samma århundrade. Även en del portugiser invandrade till Sydafrika sedan Portugals kolonier i södra Afrika kollapsat i mitten av 1970-talet.

De flesta asiater i Sydafrika är av indiskt ursprung. Engelsmännen rekryterade länge indiska arbetare till sina sockerplantager i öst och sydöst, medan kineser rekryterades för att arbeta i gruvorna. Flertalet kineser skickades tillbaka till Kina under 1910-talet medan indierna tilläts stanna. Fortfarande är indierna koncentrerade till KwaZulu-Natal, där Durban brukar kallas världens största indiska stad utanför Indien.

Södra Afrikas ursprungsbefolkning är khoikhoi och san/bushmen (båda kortväxta med gulbrun hy). De har levt i Afrika söder om Sahara under tusentals år. De räknas inte till bantufolken. Från 1600-talet och framåt trängdes de undan av jordbrukande och boskapsskötande bantufolk från öster samt av vita nybyggare från sydväst. Av khoisan, som båda grupperna benämns numera, återstår endast en liten folkspillra som lever i Kalahariöknen i nordväst.

De färgade är av blandat ursprung. De härstammar från blandade relationer mellan vita invandrare, khoisan, svarta och asiater. Många har också sina rötter bland de slavar från Sydostasien som den nederländska kolonialmakten hämtade till Sydafrika under 1600-talet och 1700-talet. Idag definierar sig de färgade som en distinkt egen etnisk grupp. Flertalet bor i Västra och Norra Kapprovinserna, där de nederländska bosättarna ursprungligen slog sig ned. I dessa två provinser, som till ytan motsvarar halva Sydafrika, är de färgade i majoritet, medan vita och svarta är de största minoriteterna. Det pågår en stor inflyttning av svarta till Västra Kapprovinsen, vilket kan komma att ändra bilden.

Sedan 2001 har enligt officiell statistik 3,4 miljoner afrikaner från resten av Afrika och 184 000 asiater flyttat till Sydafrika. Under samma period har cirka 434 000 vita lämnat landet. Den största invandrargruppen är zimbabwier. Den stora invandringen från grannländerna har orsakat konflikter med fattiga sydafrikaner som anklagar utlänningarna för att ta deras jobb, gå före i bostadsköer och för att ägna sig åt kriminalitet. Vid upprepade tillfällen det senaste decenniet har våldsvågor mot invandrare brutit ut, inte sällan med dödlig utgång.

Språk

De svarta talar vanligtvis bantuspråk, vilka indelas i fyra besläktade grupper: nguni, sotho, tsonga och venda. Språk som talas av khoisan tillhör inte bantuspråken, men de har påverkat några av dem. Khoisans klickljud återfinns till exempel i xhosa- och zuluspråken.
Största språket är zulu, som talas av landets 11,6 miljoner zuluer. Därefter följer xhosa, afrikaans och engelska.

Engelska är första språk för knappt en tiondel av befolkningen, cirka fem miljoner. Av dessa är en tredjedel vita. Trots att engelska kommer först på fjärde plats bland landets språk är det störst inom undervisning, även på grundskolenivå. Därför är tendensen att engelskan breder ut sig på de andra språkens bekostnad. Eftersom engelskan blivit ett så vanligt andraspråk är det idag gångbart praktiskt taget överallt.

Afrikandernas språk är afrikaans, som har rötter i 1600-talets nederländska. Även de flesta färgade har afrikaans som modersmål, men engelskan blir allt vanligare. Av de 6,9 miljoner som talar afrikaans hemma är en minoritet vita, cirka 40 procent.

Förr erkände Sydafrika bara afrikaans och engelska som nationella språk. Men sedan 1994 har även nio bantuspråk status som officiella språk på nationell nivå: ndebele, nordsotho, sydsotho, siswati (swazi), tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu.

Om våra källor