Tyskland – Modern historia

Efter Nazitysklands nederlag 1945 delades Tyskland och Berlin i fyra ockupationszoner. Fyra år senare bildades Västtyskland, som blev demokratiskt och framgångsrikt, och Östtyskland som stagnerade i politisk förtryck. Miljontals östtyskar hann fly västerut innan Berlinmuren byggdes 1961. Först 1989 öppnades muren efter folkliga krav på frihet i Östtyskland, och ett år senare återförenades de två staterna.

Efter nederlaget i andra världskriget 1945 delades Tyskland och Berlin i fyra ockupationszoner. Områdena öster om floderna Oder och Neisse ställdes under polsk respektive sovjetisk förvaltning och den tyska befolkningen – sammanlagt flera miljoner människor – fördrevs därifrån.

Av de amerikanska, brittiska och franska zonerna bildades 1949 Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) eller Västtyskland. Den sovjetiska ockupationszonen blev Tyska demokratiska republiken (DDR) eller Östtyskland. I Berlin behölls formellt de fyra zonerna, men i praktiken fungerade Västberlin som en västtysk delstat och Östberlin utropades till östtysk huvudstad.

Under det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen från 1950-talet och framåt knöts de båda tyska staterna allt fastare till var sitt maktblock. Västtyskland blev en marknadsekonomisk demokrati. Östtyskland inlemmades i det kommunistiska Östeuropa.

I Västtyskland dominerade de kristdemokratiska partierna (CDU/CSU) det politiska livet under två decennier. Konrad Adenauer (förbundskansler 1949–1963) och Ludwig Erhard (förbundskansler 1963–1966) strävade efter att stärka det västeuropeiska samarbetet och Västtysklands band till USA.

I april 1951 bildade Västtyskland, Frankrike, Italien och Beneluxländerna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) Europeiska kol- och stålgemenskapen. Syftet var att genom gemensam kontroll över medlemsländernas kol- och stålindustrier och därmed över eventuell upprustning göra det omöjligt för de gamla arvfienderna Frankrike och Tyskland att gå i krig. Västtyskland var 1957 också med om att bilda Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), som utvecklades till EU.

Västtyskland gick med i den västliga försvarsalliansen Nato 1955 och i Västeuropeiska unionen, en försvarsorganisation med ursprung i en fransk-brittisk pakt mot Tyskland.

Under Adenauereran växte Västtyskland från en sönderbombad förlorare till en ekonomisk stormakt. Förutsättningarna för ”det tyska undret” var bland annat ekonomisk hjälp från USA, den så kallade Marshallhjälpen, tillgång på billig arbetskraft, nyuppbyggd industri samt en valutareform 1948. En stram finanspolitik lade grunden till en exportorienterad ekonomi.

Östtyskland knyts till Sovjetunionen

DDR hade en betydligt svårare ekonomisk start. Sovjetunionen lade beslag på befintliga industrier och tog ut skadestånd ur produktionen när denna väl kommit i gång. Östra Tyskland tilläts inte ta emot Marshallhjälp.

Medan Västtyskland sade sig representera hela det Tyskland som existerat före Hitlers annektering av Österrike 1938, betraktade sig DDR som en obefläckad nybildning, ”den första tyska arbetar- och bondestaten”. Denna var bunden till Sovjetunionen i ett ”oåterkalleligt vänskapsförbund”, som innebar att den östtyska handlingsfriheten var ytterst begränsad. 1950 inträdde DDR i den östliga ekonomiska samarbetsorganisationen SEV (Comecon) och 1955 i Warszawapaktens försvarssamarbete.

Omvandlingen av den östtyska ekonomin efter sovjetisk modell innebar att staten tog kontrollen över industri och hantverk samt att jordbruket kollektiviserades. Flerårsplaner gjordes upp med riktlinjer för produktion, priser, löner, finanser och utrikeshandel. Det ekonomiska utfallet blev emellertid en besvikelse. Både industri- och jordbruksproduktionen gick tillbaka med betydande varubrist som följd. Höga produktionskvoter och allt strängare arbetsnormer ledde i juni 1953 till strejker och upplopp. Missnöjesyttringarna började i Östberlin men spreds till andra städer. De slogs ned av sovjetisk militär. Under 1960-talet stabiliserades den östtyska ekonomin och DDR-medborgarna fick det bättre under några år.

Utöver den ekonomiska centraliseringen vidtogs politiska och polisiära åtgärder för att befästa kommunistpartiets maktmonopol i DDR. Skolorna fick i uppdrag att fostra medborgare för det kommunistiska uppbyggnadsarbetet. Förvaltningen fylldes med partitroget folk. Det byggdes upp en omfattande kontrollapparat för alla sidor av samhällslivet och såväl massmedierna som kulturlivet ställdes i propagandans tjänst.

Invånarna visade vad de tyckte genom att ”rösta med fötterna”. Minst 2,6 miljoner östtyskar beräknas ha flytt västerut innan Berlinmuren i stort sett stoppade denna utvandring. Muren började byggas den 13 augusti 1961 och därefter var östtyskarna instängda. Fram till murens fall 1989 miste omkring 200 personer livet i flyktförsök vid muren.

Avtal mellan Väst- och Östtyskland

I Västtyskland övergick regeringsmakten 1969 till socialdemokraterna (SPD) och det liberala partiet (FDP). Den nye förbundskanslern Willy Brandt fullföljde den politik för avspänning i relationerna med östra Europa som hade inletts under den ”stora koalitionen” mellan CDU/CSU och SPD 1966–1969.

De första formella samtalen mellan Väst- och Östtyskland hölls 1970. Samma år slöts ett icke-angreppsavtal med Sovjetunionen och ett fördrag med Polen, där Västtyskland erkände Oder-Neisse-linjen som Polens västgräns. Förbindelserna med övriga kommuniststater reglerades också. 1971 undertecknades fyrmaktsfördraget om Berlin, som underlättade västtyska kommunikationer med Västberlin. Grundfördraget mellan Väst- och Östtyskland 1972 innebar i praktiken ett västtyskt erkännande av DDR. Genom fördraget öppnades vägen för de båda tyska staternas inträde i FN 1973.

Östtysklands partichef Walter Ulbricht hade tvingats avgå 1971 därför att han trotsat Sovjetledningens önskan att DDR skulle närma sig väst i linje med avspänningspolitiken. Efterträdaren Erich Honecker följde Sovjetunionens önskan i fråga om relationerna till Västtyskland, men inom landet förde han en hårdför politik som gick ut på att minimera medborgarnas kontakter västerut. Under Honeckers 18 år vid makten kom också ekonomin alltmer att försämras.

Willy Brandt avgick som förbundskansler 1974 sedan det visat sig att en av hans närmaste rådgivare var östtysk agent. Trots avtalen med DDR och Sovjetunionen kom spänningarna att tillta under efterträdaren Helmut Schmidts regeringstid, särskilt efter beslutet 1979 att låta Nato stationera kärnvapenbestyckade medeldistansraketer i Västtyskland. Beslutet bidrog till att alternativa rörelser, bland annat De gröna, fick luft under vingarna. Under andra hälften av 1970-talet begick dessutom den extrema vänstergruppen Röda arméfraktionen (Baader-Meinhof-ligan) en mängd terrordåd i Västtyskland.

Efter 13 års SPD-styre övertogs regeringsmakten av kristdemokraten Helmut Kohl 1982 sedan FDP beslutat att bilda koalition med CDU/CSU.

I DDR hölls också val med jämna mellanrum, men där kunde de röstberättigade inte välja mellan olika regeringsalternativ. Partierna vid sidan av kommunistpartiet förde en skugglik tillvaro som regimens stödpartier. Vid valen fick väljarna säga ja eller nej till enhetslistor upprättade av kommunistpartiet. Mandatfördelningen i parlamentet (folkkammaren) var fast.

Berlinmurens fall

När Sovjetledaren Michail Gorbatjov genomförde sin reform­politik från mitten av 1980-talet fortsatte DDR i gamla hjulspår. Men DDR-systemet råkade i gungning under sommaren och hösten 1989, då tusentals östtyskar som tagit sig in på västtyska ambassader i flera östeuropeiska länder fick resa till Västtyskland och ännu fler kunde ta sig västerut via Ungern, som slopat utresekontrollen. Samtidigt hölls stora demonstrationer i DDR med krav på demokratiska reformer.

Honecker tvingades avgå i oktober. Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren och i december gav kommunistpartiet upp sitt maktmonopol.

DDR:s första och sista fria parlamentsval, som hölls den 18 mars 1990, blev en seger kristdemokratiska och liberala partier som förespråkade en snabb återförening. Även den västtyska regeringen måste skynda på återföreningen, eftersom utvandringen från DDR fortsatte.

I februari 1990 kom utrikesministrarna från andra världskrigets fyra segrarmakter överens med sina tyska kolleger om att börja förhandla om ett tyskt enande. I juli 1990 gick Sovjetunionens ledare Gorbatjov med på att tyskarna själva skulle få avgöra sin allianstillhörighet, samtidigt som Tyskland lovade att bidra till finansieringen av den sovjetiska truppreträtten från DDR. Vid slutmötet den 12 september 1990 undertecknade Sovjetunionen, USA, Frankrike och Storbritannien samt de två tyska staterna ett fördrag som i praktiken ersatte det fredsfördrag som aldrig slöts efter andra världskriget.

Natten till den 3 oktober 1990 upphörde DDR att existera och uppgick i Förbundsrepubliken Tyskland. Återföreningen innebar slutet för segrarmakternas rättigheter i hela Tyskland. Andra världskrigets förlorare Tyskland återfick sin fulla suveränitet.

Återföreningen gav CDU/CSU och Helmut Kohl vind i seglen inför de första alltyska valen som hölls i december 1990. CDU/CSU blev största parti, medan SPD gjorde sitt sämsta val på över 30 år. Raset tillskrevs bland annat partiets avvaktande hållning till återföreningen.

Ekonomiska problem

Efterhand började ett växande missnöje med återföreningen göra sig gällande. Högt ställda förväntningar i öst byttes i besvikelse över ekonomiska umbäranden som följde omställningen från planekonomi till marknadsekonomi. Många olönsamma företag lades ned. De sociala problem som följde på den höga arbetslösheten ledde bland annat till stigande kriminalitet och ökad främlingsfientlighet.

Samtidigt pågick en uppgörelse med dem som gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter och andra övergrepp under kommunisttiden. I östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv påträffades dokument som avslöjade att framträdande östtyska politiker, tjänstemän och kyrkoföreträdare hade samarbetat med säkerhetstjänsten. Till dem som ställdes inför rätta hörde Honecker, Stasichefen Erich Mielke och spionchefen Markus Wolf. Honecker var dock för sjuk för rättegång och avled i exil i Chile 1994. Två år senare dömdes Honeckers efterträdare Egon Krenz till 6,5 års fängelse som en av de politiskt ansvariga för dödandet av flyktingar längs muren mot Västtyskland.

Tysklands ekonomiska situation blev allt mer ansträngd och regeringen tvingades inleda en åtstramningspolitik. De stora överföringarna av resurser till östra Tyskland, som bland annat finansierades av en särskild ”solidaritetsskatt”, blev efterhand impopulära bland de tidigare västtyskarna. Det starkt minskade stödet för Helmut Kohl bland besvikna väljare i öster bidrog till att hans parti efter 16 år förlorade makten vid förbundsdagsvalet 1998.

Ny förbundskansler blev socialdemokraten Gerhard Schröder, vars parti SPD bildade regering tillsammans med De gröna. Schröder inledde en tuff budgetsanering med nedskärningar i välfärdssystemet och skatte­sänkningar. Samtidigt höjdes energiskatterna och 2001 bestämdes att kärnkraften skulle avvecklas.

Åtstramningspolitiken ledde till nederlag för SPD i flera delstatsval. Samtidigt råkade oppositionen i kris sedan avslöjanden om olagliga kampanjbidrag till CDU ledde till Helmut Kohls avgång 1999 som partiledare. Han efterträddes av östtyska Angela Merkel.

I förbundsdagsvalet 2002 fick regeringen fortsatt förtroende, men svag ekonomisk tillväxt och växande arbetslöshet ledde till att SPD:s opinionsstöd föll. För att få igenom sitt reformpaket Agenda 2010, med bland annat sämre anställningstrygghet och minskade socialbidrag, fick Schröder hota med att avgå. Motgångarna i delstatsvalen fortsatte och våren 2005 förlorade SPD även i Nordrhein-Westfalen, efter nästan 40 år vid makten där. Förbundskansler Schröder såg valresultatet som en misstroendeförklaring, och nyval till förbundsdagen utlystes till i september, ett år tidigare än planerat.

Angela Merkel blir förbundskansler

I valet fick CDU/CSU endast något fler röster än SPD. I brist på alternativa regeringspartner fick de bägge partierna till slut hålla till godo med varandra, och en gemensam ny stor koalition bildades. Förbundskansler blev Angela Merkel, som därmed också blev Tysklands första kvinnliga regeringschef. Gerhard Schröder valde i sin tur att lämna politiken.

SPD förlorade dock opinionsmässigt på regeringssamarbetet och väljare gick över till vänstern. I valet till förbundsdagen i september 2009 gick Merkels CDU gick framåt med några mandat medan SPD gjorde sitt sämsta val sedan andra världskriget. Angela Merkel sydde då istället ihop ett regeringssamarbete med FDP. Trots en del spänningar mellan partierna lyckades de enas kring en stram budgetpolitik med kraftiga besparingar inom den offentliga sektorn.

Eurokrisen

När regeringen våren 2010 lovade att stå för en femtedel av nödlånen från euroländerna till det näst intill statsbankrutta Grekland, väckte det starkt kritik bland många tyskar. Men regeringen fortsatte trots det att verka för att undsätta krisdrabbade euroländer. Även regeringens beslut 2010 att senarelägga den planerade kärnkraftsavvecklingen till 2034 ledde till folkliga protester och sjunkande stöd för regeringen. Redan ett halvår senare, efter kärnkraftskatastrofen i Japan 2011, gjorde regeringen en helomvändning och beslöt att alla reaktorer ska stängas 2022.

Det var en personlig motgång för Merkel när Christian Wulff tvingades avgå som president i början av 2012 efter korruptionsanklagelser som han senare friades från. Merkel hade lagt ned mycket kraft på att stödja Wulffs kandidatur till presidentposten efter det att en annan CDU-politiker, Horst Köhler valt att avgå som president 2010. I mars 2012 valdes den partipolitiskt oberoende östtyska pastorn och medborgarrättskämpen Joachim Gauck till ny president.

Flyktingkrisen 

I valet till förbundsdagen år 2013 segrade CDU/CSU med stor marginal och fick nästan egen majoritet i kammaren. För regeringspartnern FDP gick det sämre: partiet röstades för första gången i dess historia ur förbundsdagen. Angela Merkel vände sig då till social­demokratiska SPD och beslut fattades om att bilda en ny stor koalition med SPD:s ledare Sigmar Gabriel som vice regeringschef och näringsminister.

Ett par år senare dalade stödet för koalitionsregeringen och inte ens Angela Merkels popularitet var längre lika självklar. Orsaken låg till stor del i hennes flyktingpolitik.

Sommaren 2015 lovade regeringen att flyktingar från inbördes­krigets Syrien skulle få söka asyl i landet även om det inte var det första landet som de kommit till inom EU. Budskapet ledde till att allt fler flyktingar sökte sig till Tyskland (se Befolkning och språk), som tog emot närmare en miljon flyktingar under den så kallade flyktingkrisen som skakade Europa vid mitten av 2010-talet. Regeringen anslog ytterligare medel för flyktingmottagande, men krävde också att ett kvotsystem för asylmottagande skulle införas inom EU, så att fler länder skulle dela på bördan.

Tyska myndigheter hade svårt att hitta tak över huvudet för alla flyktingar och att hantera asylärenden. I Nordrhein-Westfalen skrev 200 borgmästare i oktober samma år ett brev till förbundskansler Merkel och meddelade att de inte längre kunde hantera läget. Många tyskar ställde upp med hjälp och förnödenheter till flyktingarna, men bränder, som misstänktes vara anlagda, utbröt också på asylboenden.

Merkel flyktingpolitik ifrågasattes av en del kristdemokratiska ministrar i hennes regering och CSU-ledaren Horst Seehofer, tidigare Merkels främste bundsförvant, krävde att invandringen skulle begränsas.

 I början av 2016 skärptes också asylreglerna något och flyktingströmmen bedarrade under året till följd av det avtal som slöts mellan EU och Turkiet, där den turkiska regimen åtog sig att ta hand om syriska flyktingar och kontrollera vilka som fick ta sig vidare till Europa, i utbyte mot bland annat ekonomiskt stöd och visumfria resor till EU.

Invandringsfientligheten tar fart

Händelser i Köln och andra tyska storstäder under nyårsnatten 2015–2016 eldade på debatten och missnöjet med Merkels flyktingpolitik bland många tyskar. Hundratals kvinnor polisanmälde då sexuella övergrepp och andra trakasserier. Bland de män som polisen grep för övergreppen hade de flesta nordafrikanskt ursprung och många var asylsökande. Det kom även rapporter om självmordsdåd och attentat där asylsökande varit inblandade liksom gripanden av misstänkta terrorister bland flyktingar.

Det relativt nybildade, eurokritiska och populistiska Alternativ för Tyskland (AFD) skodde sig på krisen. Partiet, som 2015 bytt inriktning mot en mer främlingsfientlig linje, breddade sin väljarbas med nya grupper och tog plats i flera delstatsparlament. I parlamentsvalet 2017 kom AFD för första gången in i förbundsdagen, där det blev tredje största parti. Även det liberala FDP lyckades åter ta sig in i förbundsdagen. CDU/CSU behöll regeringsmakten men det tappade 65 mandat, vilket var det sämsta resultatet på nära 70 år.

Efter att Merkel misslyckats med att uppvakta FDP och med hotet om nyval i bakgrunden lät SPD, som först sagt nej, övertalas att ingå en ny stor koalition med kristdemokraterna. Finansministerposten viktes åt SPD:s Olaf Scholz, tidigare borgmästare i Hamburg. CSU-ledaren Horst Seehofer blev inrikesminister, medan Angela Merkel och försvarsminister Ursula von der Leyen var de enda som behöll sina poster från den förra regeringen. 

Bland regeringspartiernas viktigaste överenskommelser fanns en årlig gräns för antalet asylsökande på 180 000−220 000, ett krav som CSU länge drivit, samt att gradvis fasa ut den så kallade solidaritetsskatten till östra Tyskland.

Merkel meddelar att hon ska avgå

Efter bara tre månader uppstod en ny kris kring migrationen. Det uppdagades att fel begåtts när migrationsmyndigheten beviljat asyl till flyktingar, bland annat hade en anställd låtit cirka 1 200 flyktingar få asyl i utbyte mot pengar eller gåvor. Angela Merkel kritiserades av den tidigare chefen vid migrationsmyndigheten för att hon inte tagit itu med tidigare problem som funnits vid myndigheten.

Inrikesminister Horst Seehofer tog tillfället i akt att försöka få igenom en egen plan för att förbättra asylsystemet.  Till slut enades regeringen om att skärpa kontrollerna vid den österrikiska gränsen och att snabba på handläggningen av asylärenden.  

Efter att kristdemokraterna gjort dåligt ifrån sig i delstatsval i Bayern och i Hessen meddelade Angela Merkel i oktober 2018 att hon inte skulle kandidera till ordförandeposten i CDU vid partikongressen senare samma år. Istället utsågs Annegret Kramp-Karrenbauer till ny CDU-ledare. Hon avgick dock redan efter två år på grund av bristande stöd i partiet. I början av 2021 utsågs Armin Laschet, regeringschef i delstaten Nordrhein-Westfalen, till ny partiledare för CDU.

Liksom många andra länder drabbades Tyskland av flera vågor av smittspridning under coronapandemin. Tyskland fick sina första konstaterade fall av det nya coronaviruset i januari 2020 och ett par månader senare rapporterades det första dödsfallet. För att försöka minska effekterna av pandemin på landets ekonomi godkände det tyska parlamentet bland annat ett omfattande räddningspaketet på drygt ettusen miljarder euro med stöd till företag och åtgärder för att stötta sjukvården. 

Om våra källor